torsdag 2 augusti 2018 - 21:58

Knappen i HBL

Blogginlägget om libre-knappen tog mig vidare ut i världen och jag blev uppringd av hufvudstadsbladet. Nu är artikeln publicerad och går att läsa HÄR.

 

JPEG bild 6C93CCDABF2C 5

Det är great att vår annars så osynliga sjukdom äntligen får synas lite mer, både på medier och i verkliga livet. Jag vet inte hur många libre jag har sett på armarna i min kundström nu i sommar. Men vad ska man säga? Göra? 

"Hej librevän! How're you doin'?".

Ja, så kunde man ju säga, eller så nöjer vi oss med att bara se att andra också flashar sin libreknapp för omvärlden. Och så kan man anta, att om två libre-användares vägar korsar, så vet den andre redan vad det är frågan om.

Jag känner att jag hjärntvättar dig som läser kontinuerligt, med allt diabetesrelaterat. Då kan du hjälpa oss diabetiker att sprida ordet om den här jättejättevanliga sjukdomen.

torsdag 2 augusti 2018 - 00:08

Elimineringen av de gröna

Jag gick ut på trappan mot den friska natten. Klockan var redan halv 12 och jag skulle bara andas in lite svalkande luft. Där låg de. De låg utspridda åt alla håll. Lite bruna i kanterna men annars okej. Att jag låtit dem hållas, sprida sina avkommor för vinden. Som om jag haft skygglappar i flera veckor.


Jag kan vara väldigt impulsiv till min natur. Allt bara händer och så tänker jag sedan, så har jag varit hela dagen idag. Plötsligt stod jag mitt bland dem trots att timmen var sen. Med mitt verktyg. En efter en fick de ge sitt liv. Daggkåpans blommor.

 

6BE6FC37 C41E 4E80 B59A C588010A0FB9Stjärnflockan sprider sig också duktigt och borde reduceras ganska kraftigt.

 

Min fin-trädgård har inte alls fått någon kärlek i år, den stackaren. All energi och tid har gått åt köksträdgården, jordgubbslandet och de tusen bevattningarna. I en del av rabatterna har jag inte rensat en enda gång hittills i år och mjölkörten har tittat upp överallt. Allt lever sitt eget liv.
På bara en liten stund rev jag obarmhärtigt bort all sibirisk vallmo från tegelstensgången och klippte bort ett par kvistar från hängalmen så att man ska kunna gå på stigen överhuvudtaget.

Tiden är inne för en rejäl rensning i fin-trädgården. Den är iallafall värd lite kärlek så här mot slutet av sommaren.

 

B3B575CA FC36 43B6 839B 67EAC6897B63Alpmartorn

 

Liknande inlägg:


Titta vilken jättebukett!

5 bra att ha i trädgåden

 

onsdag 1 augusti 2018 - 10:00

En diabetesstory

Blogginlägget om libre-knappen blev väldigt uppmärksammat och jag har till och med fått göra en telefonintervju med hufvudstadsbladets reporter om saken.

Av en slump råkade jag hitta en text som jag skrev för Jakobstads diabetesförening i september 2013. Den var ganska fin, så jag vill spara den och samtidigt dela med mig den åt er. Hoppas den ger någon diabetiker där ute modet att våga tänka på familj.

 

FDD138CA 3A8F 4C30 97B1 737419ABF360 

En diabetesstory

Jag minns ännu den där dagen för 17½ år sedan (jag var bara 8 år då) när mamma tog med mig till HVC här i Nykarleby, för att mäta blodsockret. Jag minns sportlovet när mamma och jag bodde på barnavdelningen, det var förresten samma år som Disneys ”Pocahontas” visades på bio, 1996. Jag minns att jag tittade på VHS (”Resan till Melonia”, jag har den filmen i min ägo idag, bara för minnets skull), spelade ”Mulle meck” på barnavdelningens dator, och hade supernintendo i mitt rum. Mest minns jag den där första natten på sjukhuset, hur blodet sprutade när kanylen till droppet skulle sättas i handen, hur förskräckligt det jag var tvungen att dricka på natten när blodsockret hade sjunkit för lågt, och den där hjärtformade burken med stickade barbiekläder som min mommo kom dit med. Allt det där minns jag som om det var igår, fastän jag redan är på mitt 18:nde år som typ 1-diabetiker.

18 år som sagt. Under de åren har en hel del hänt både med mig själv, forskningen och sjukvården. Jag har fått uppleva hur det är att vara diabetiker som skolbarn, tonåring, studerande och vuxen. Alla stadier har fört med sig utmaningar, inte minst tonåren med hormonsvängningar och viljan att vara ”som alla andra”. Men den största utmaningen, har kanske ändå varit den vuxna åldern när längtan efter att bilda familj började infinna sig, speciellt eftersom jag alltid har haft det kämpigt med blodsockret och också haft ett högt HbA1c under en lång tid.

Jag tror det började strax efter vi hade förlovat oss 2008, vi bodde i Vasa och jag studerade till trädgårdsmästare. Vid varje besök till diabetesmottagningen fick jag höra om hur viktigt det är att ha ett bra blodsocker redan före man går och blir gravid och att långtidsvärdet borde vara si och så för att fostret ska kunna utvecklas normalt. Jag minns hur jag gång på gång kämpade med att ORKA hålla blodsockret bra, men hur jag ständigt tappade motivationen och föll tillbaka i mina latmansrutiner. Dessutom tackade jag om och om nej till att ha kontinuerlig blodsockermätare, och fastän både diabetesskötare och -läkare förespråkade insulinpump var jag fast besluten om att något sådant ska inte JAG ha iallafall! Att jag inte insåg då hur bra hjälpmedel det kunde ha varit.

I början av 2010 flyttade vi till min hemstad Nykarleby. Det återstod bara praktik och slutarbete innan jag skulle ha mitt yrke som trädgårdsmästare. Samtidigt jobbade jag på ett trädgårdscenter OCH planerade vårt kommande bröllop. Så här i efterhand inser jag att det verkligen inte är konstigt att jag blev utbränd strax efter bröllopet (då när vi dessutom köpte hus!) och hade panikångestattacker var och varannan dag. Det var ett tungt år, och att orka sköta om sitt blodsocker samtidigt som man kämpar med att må bra är mycket tyngre än vad det låter. Eftersom vi hade gift oss räknade diabetessköterskorna med att vi så småningom ville ha familj, men påpekade om och om igen att man INTE får bli gravid med ett långtidsvärde över 10! Läkaren förbjöd mig till och med vid ett tillfälle. Ingen förstod riktigt att när man mår så dåligt som jag gjorde då, och inte kan leva ett normalt liv, är familj inget man tänker särskilt aktivt på... då är det bara att orka genom dagen som gäller.

När jag hade varit hemma i nästan ett år, fick jag fastanställning på en blombutik här i staden. Man blir så stark efter att ha mått dåligt, så jag jobbade deltid, och tog hand om mig själv resten av tiden... ja oftast tog jag hand om mig iallafall, för jag föll så lätt tillbaka i de där latmansmönstren när jag inte orkade hämta insulinpennorna ur väskan, mäta blodsockret eller räkna kolhydrater. Vi pratade om barn och familj, och jag var livrädd för att jag inte trodde att jag skulle klara av att hålla blodsockret så bra som det måste vara när man är gravid. Jag som dessutom alltid har varit rädd för låga blodsockervärden och därför helst hållit mig lite för högt. Jag frågade till och med hur min man förhåller sig till adoption, bara för att jag var så rädd... och drömmen om en egen familj fladdrade förbi och bort flera gånger.

Sedan minns jag så tydligt hur jag en kväll bara insåg att om jag någonsin ska klara av att nå ett sådant långtidsvärde så att vi kan bilda familj, så MÅSTE jag göra något NU. För familj, det ska vi ha! Redan nästa dag ringde jag till diabetesskötaren för att meddela att jag ville ha insulinpump, helst direkt! Tyvärr var det flera andra före i kö, och först i början av februari 2012 skulle jag få tid att starta upp min egna insulinpump. Jag var rädd. Rädd för att bolusguiden skulle räkna fel och föreslå för mycket insulin. Rädd för allt, och ”safe:ade” hela tiden med för små bolusar. Men ändå kände jag mig modig nog, och så beslutsam över att lyckas med hela ”projekt familj”. Våra diabetessköterskor lånar gärna ut den kontinuerliga blodsockermätaren så ofta man själv bara vill, så jag hade den ganska mycket för att följa med hur det funkade med pump, och lära mig mer om hur jag själv skulle tänka och räkna för att undvika de, för mig, skrämmande låga värdena. Jag såg hur HbA1c sjönk lite i taget varje månad, och jag kände mig nästan oövervinnerlig.

Jag nämnde aldrig för diabetessköterskan hur vi hade planerat; Eftersom jag studerade på läroavtal till florist, och skulle bli färdig i februari 2013, så tänkte vi att det skulle väl passa bra om vi skulle pricka in och bli gravid i typ juni. Så skulle jag hinna bli färdig med studierna alltså.
Nå, nu är ju en graviditet inget man kan ”planera” på samma sätt som sin semester eller resa, så redan i början av juni fick vi se det där plusset på graviditetstestet. Jag var psykiskt stabil efter den tunga tiden som utbränd, hade fast anställning, bra HbA1c och kände mig trygg på alla sätt och vis. Det var alltså nu den där riktiga kampen skulle börja. 9 månader med blodsockret konstant mellan 4 och 7 mmol/l, en riktig utmaning för mig som slarvat i mer eller mindre hela mitt liv.
När man är gravid förvandlas man till någon slags supermänniska. Jag var ALDRIG rädd för låga blodsockervärden. ALDRIG rädd för att misslyckas med kolhydraträkningen. ALDRIG rädd att ta insulin. Jag fick till och med höra av läkaren vid Vasa centralsjukhus, att han sällan ser så snygga blodsockerkurvor från den kontiunerliga blodsockermätaren. Jag som mest fått höra hur illa jag sköter mig.

9 månader visade sig bara bli 8. I januari hade pojken i magen blivit så stor att man beslutade göra kejsarsnitt i vecka 37. Men redan en vecka innan planerat snitt fick jag havandeskapsförgiftning och fick snittas akut i vecka 36. Storleken på barnet sades inte han någon större koppling till att jag har diabetes (speciellt eftersom jag haft så fina värden under hela graviditeten), utan snarare var det en kombination med det genetiska. Den 18 januari, en kall men solig vinterdag, blev jag mamma till en stor pojke på 4,3kg. Han hade lågt blodsocker (som många diabetikermammors nyfödda har), och på grund av det också andningssvårigheter, vilket gjorde att han fick ligga på barnavdelningen i fem dagar innan vi fick ta hem honom.

I dagsläget är min son Leon redan 8 månader gammal, helt frisk utan några men alls och inte är han heller stor på något sätt, utan snarare lite mindre än sina jämngamla. Han äter som en häst och pratar som en papegoja, men krypandet sparar han tydligen lite på.
Det blev lite komplikationer med BB-vistelsen och operationen, sånt som påverkade mig och gjorde att jag haft svårt att komma över hela förlossningen och gjort att jag inte haft den ork jag hade behövt det första halvåret. Den lilla ork jag hade gick naturligtvis åt till att ta hand om babyn, och blodsockret hamnade i skymundan. Det är först nu 8 månader efter förlossningen, som jag haft ork att ta tag i blodsockret igen. Vi vill ha syskon till Leon, så det är bara att blicka framåt och börja kämpa igen. Skillnaden den här gången är att jag vet hur fantastisk belöning man får om man bara orkar kämpa!

Så till er alla diabetiker-tjejer med framtidsdrömmar som inkluderar en familj! Ni ska komma ihåg att det går och att man blir en superkvinna när det verkligen gäller!

 

Relaterade texter

Vloggen om diabetes

Fakta om diabetes

Diabetes och lågkolhydratkost

 

 

tisdag 31 juli 2018 - 23:38

Flera fina från idag

Jag hade tänkt ”fyra fina från idag” som rubrik, men så kunde jag inte välja bland alla foton så det för bli flera fina istället.

 

F2BC9E2A 7523 4ADF A0C7 6F2FD4E3FB7F

 Det blev Horta till lunch. Med mycket vitlök.

 

AD930F79 2471 402E A7AA 11E1593A8B1DJag försökte läsa i skuggan av uthuset. Men det ville Skrållan också så då blev det lite konflikt.

 

3D27EEAC 7903 4366 AE06 682035EDEDD4Tack och lov att jag hann med en frappé innan jag skulle cykla i värmen och hämta barnen.

 

DAECCEA9 0BBB 48FA 9C8F 27999B239965Här lärde jag mig cykla, till höger mittemot de orange stolparna (efter det vita staketet, bakom buskaget) finns mitt barndomshem.

 


65CA46FC 6F02 4D2D 8D4E 086D91227DCD4C153733 6EA8 409E A329 B1405A00C4A5CCEEA5F3 D57E 4D54 87AD D858836B1DB1Vid kraftverksbron byggs det på för fullt för den nya turbinen. Så där kan man alltid stanna till och titta lite. Ser ni mannen som står nere i gropen? Det är under vattennivå.

 

C302D0F0 13D6 466E 9C7A BA6D4AA7B38D8F18FE6E 2C31 4D06 B77D 8F432581F42E6B5E61D1 828C 4FD0 B791 68EFA6AFB58C7D64423B 3179 4E15 89A0 97D77F42BEC3Dagens molnsamling. Så kom det lite åska också. Inte riktigt rakt över, men mycket och hårt muller. Men fina moln var det iallafall!

 

FF1BDB4A 1757 452B 8104 E6538BE277E8En fin Och omtänksam son.

 

8E9D1849 2EC1 47DA 94B5 44FE1C592C22Kvällssnackset. Det är sjukt hur fina vildhallonen är!

tisdag 31 juli 2018 - 12:00

Jag skulle aldrig!

Foodlys och Sevendays gemensamma veckotema är den här gången USA. Jag har över huvud taget inte någon koppling alls till USA annat än att min bror storstadssemestrade i New York en vecka förra året. Det var roligt att se alla bilder vi fick skickade åt oss på storstadsmiljön, brandbilarna, skyskraporna och förstås den klassiska starbucks-kaffekoppen med felstavat namn. 

 

Men skulle jag själv resa till USA om jag hade möjligheten? Aldrig!

 

blabarsAmerikanska buskblåbär är det närmaste USA jag kommer i mitt bildarkiv.

 

Inte ens fastän jag skulle klara av flygplansresan (jag får svindel bara jag gungar eller hoppar på en trampolin) skulle jag välja att besöka USA som första val.  Det är säkert bara fördomar, men det känns som om hela USA bara är väldigt fejk. Jag gillar inte deras matkultur, att man som privatperson kan inneha vapen, och tycker att deras val av president är bortom all kritik.

Jag tror att allt det här grundar sig i att Finland är ett väldigt tryggt land att bo i, USA not so much. Skulle alla gangsters plötsligt frysas (ni vet "freeze!") och inte kunna röra sig, alla vapen förvandlas till styroxkorvar, och alla anhängare till Trump fastna i en gruva så skulle jag kunna tänka mig ett besök i USA (i det alternativa universum skulle man förstås kunna teleporteras dit och jag skulle slippa flygresan). 

 

Så, då när jag är i USA skulle jag planera in två saker.

1. Besöka så många public gardens som jag bara skulle hinna med. 

2. Dricka kaffe och hänga med sevendaysbloggaren Petra och se till att få besöka många häftiga museum. Speciellt det här skulle vara the cherry on top!

 

JPEG bild 319044264F55 2JPEG bild 319044264F55 5

Visserligen Botaniska trädgården i Åbo, men kunde ju lika gärna vara något exotiskt ställe i USA

 

Jag tvivlar inte på att det vore en upplevelse att förverkliga den här hissnande fantasin om en USA-resa, men det kommer aldrig någonsin att hända. 

 

tisdag 31 juli 2018 - 10:30

Hänt i iphonen.

När jag letade i arkivet hittade jag det här roliga inlägget när jag visade upp vad jag screenshottat på telefonen. Det där var väldigt länge sedan, så nu är det dags för en ny omgång. Häng gärna på med en egen presentation!

1

1. Till min födelsedag googlade jag fram de få muminmuggar jag faktiskt gärna skulle ha (trots att jag inte har någon större kärlek för dem sådär annars).

2. En Hanna Wendelbo-tapet som jag supergärna skulle ha typ i vardagsrummet. Den heter Vera och är en av många fantastiskt fina tapeter.

 

2

1. Den här teaterapan är det svårt att fånga på bild. Egentligen skulle jag bara fota kransen till blogginlägget om att binda sin egna midsommarkrans, men det blev liksom inte till något.

2. Jag i en seriestrip.

 

3

1. Jag tror att det här är från den gången jag skulle hålla koll på var Daniel var när han skulle ut och springa vid villan. Ja det var alltså för att se så att han inte blev bortsläpad av vargarna som rört sig där.

2. Den här skickade jag åt Carro för att berätta att vi nästan var framme!

 

4

1. Leon. Timehop fixar fram minnen från instagram varje dag. Ibland behöver jag screenshotta mina egna barn och skicka åt min mamma. Bara för att det är svårt att förstå att de varit så små!

2. Milea med sina ljust blå ögon.

 

5

1. Ibland är någon för roligt för att inte sparas som en screenshot. 

2. En tråkig uträkning av något slag. Om jag inte missminner mig har det att göra med vad vi handlade mat för under en månad i början av året.

 

6

1. Timehop igen. För 5 år sedan steg jag på grillkol och ringde mamma om råd. Hon tog sin firmabil och anlände med Carolas man för att fixa biffen.

2. "My butt is in my car so I'm in a bad place so if I can go to work tomorrow or Friday night or Sunday". Say what?

 

7

1. När förhoppningar om åska finns, men FMI väljer att göra oss besvikna än en gång.

2. Hur man könsbestämmer dvärgkochinkycklingar.

 

8

1. En gång kom det faktiskt lite åska också. Oftast kommer inte åskvädren hit till centrala Nykarleby utan hålls i Kovjoki vid riksåttan och tar sig norrut, eller svänger ut mot havet efter Oravais.

2. Jag har inte orkat räkna, men undrar om det inte är 31 ljus i tårtan där min bitmoiji-gubbe sticker upp?

 

9

1. På natten när blodmånen skulle vara synlig kollade jag runt med appen skyview var månen befann sig på himlavalvet. Det roligaste jag hittade var stjärntecknet lejonet som lekte med merkurius.

2. Det här är än en gång bara en prognos som inte blev verklighet, men kolla temperaturen och hur den dippar!

måndag 30 juli 2018 - 21:50

Dem e jär no!

Vilken tur att det finns facebookgrupper där man kan bli påminnd om det ena och andra. Det hade säkert tagit en tid ännu innan jag kommit mig för att kolla om björnbären är färdiga om det inte hade varit för att någon i 'trädgårdsentuasiaster i österbotten' hade plockat sina första nu. Så jag gick runt husknuten, och visst fann jag sju stora, svarta bär.

JPEG bild EF218A704818 3

Det kommer ingen stor mängd bär i år, men så tycks björnbären följa något slags varannat år-princip. Växer till sig ett år, ger bär nästa år, växer till sig följande år och så vidare. Min dotter Milea är född i september, och det året mognade bären under de veckorna vi var på BB och barnintensiven. Vad jag minns fick släktingar plocka fritt för att bären inte skulle ramla av mellan gångerna vi var hemma.

I år blir det ingen fri bärplockning men ett par mellanmål ska väl skörden täcka.

 

Så här vet du att björnbären är färdiga (det inlägget skrev jag på dagen en månad före Milli föddes)

Jag har skrivit jättemycket om björnbär, så om du är intresserad kan du läsa mera på taggen (haha, det måste ju vara björnbärstaggen det då! Björnbär är alltså jättetaggiga buskar)

måndag 30 juli 2018 - 10:00

Nu är den eviga sommaren förbi

Igår såg jag den sista föreställningen av ”Den eviga sommaren” på Kuddnäs här i Nykarleby. Jag velade länge om jag skulle gå men så släpptes lite extra biljetter och jag slog till. Nu efter föreställningen är jag ändå väldigt glad att jag bokade min biljett.

Är man född och uppvuxen i Nykarleby innebär det att man växt upp med läran om Topelius. Sagofarbrorn från småstaden. Det är väldigt mycket Topelius genom hela skolgången så därför känns det nästan obligatoriskt med ett teaterbesök.

Alla skådespelarna var också så otroligt duktiga, och sångerna vackra. Speciellt imponerad var vi över när barnen drog till med fantastiska solon och för övrigt spelade sina roller så otroligt bra.

7203CCC2 A232 46FB 9FB4 00C51284A74FE8663E52 D1FA 43EB B2DE 3FAE8C4E4913097FC9BB 4362 41B8 81BA 2A21F5F47386

 

Efterfesten bestod av fästingjakt på mig själv (jag gick i lite högt gräs i kaffepausen och bar lång klänning som släpade i). Det var inte de där knappnålsstora svarta som syns, utan de pyttepyttesmå som man behöver supersyn för att upptäcka. Mina ögon är från förr bra på att hitta ohyra på krukväxter, så då var de här små också lätta att identifiera. Fyra hittade jag under föreställningen och en på hemmaplan. Vi hoppas att det var alla.

 

08E7D2EC 5AE7 4707 9A0D 6EEB0E97A8AB

 

Till natten blev det en föreställning till med blixtar över havet i horisonten. De syntes bara från vårt sovrum, så vi satt i mörkret och sa ”ooh!”, ”ååh!” Och ”såå du?!”. Mer än så blev det inte, men vi har stora förhoppningar på veckans väderprognos som spår flera blixttimmar.

lördag 28 juli 2018 - 23:30

Äta ute. Chicken style.

Ni kan tro att hönsen trivdes att få gå fritt en stund idag. Leon vaktade aktivt så att de inte skulle tjuva våra hallon medan jag satt en bit ifrån och sådde höstgrödor.

 

7E9E4BB1 003F 4A2B B356 D9F3286B759E68E314CE CD1C 4D53 887F 1C47ACCDF370


Fun fact! Det är de här som är föräldrar till Carros minsta kycklingar. Kaj-Kevin är naturligtvis pappan, men det är svårt att avgöra vem som värpt vilket ägg.

 

66AEF35C 547B 4A4E 9315 DDA9F8191731649D33C7 14F7 4A7E A28E 663AC386EEBC


Lisen (gamlingen) och Helmi (gamlingens avkomma) är de mest sociala och vill gärna vara med där man är. Leon gick och åt på ett kex och Helmi gick och tittade längtansfullt uppåt.
Det är roligt att kunna ge hönorna en stunds sprättande vid hallonbuskarna som tack för äggen de dagligen levererar.

lördag 28 juli 2018 - 11:28

Vattnet tar slut!

I sverige är det andra året i rad som grundvattennivån är låg och det är vattenbrist. Att vattna sina odlingar kan för en del vara omöjligt och skörden blir dålig. Snart är vi också där.

På dagens tidning läser jag (klick) om att man i Korsnäs fått uppmana allmänheten att spara på vattnet. Här i Jakobstadsnejden är det fortfarande ingen panik trots att grundvattnet är lågt också här, men om det fortsätter att vara så här vamt och torrt som det hittills varit så kommer också vi att drabbas. Förr eller senare.

 JPEG bild 3

Jag tror att jag har mitt på det torra (hehe) i grönsakslandet i och med att jag har gräsklipp mellan grödorna. Det håller kvar fukten väldigt bra och jag har inte behövt vattna nu sedan förra lördagens åskregn. Men i växthuset är det +40°C varje dag, så fastän jag har täckt jordytan med gräsklipp där också så torkar det och jag behöver vattna åtminstone varannan dag. Det är också växthuset jag skulle behöva lämna bort bevattningen från först om det blir vattenbrist... men då skulle jag faktiskt överväga att helt enkelt ta bort plasten så skulle åtminstone bönorna överleva.

 

JPEG bild 2JPEG bild 4

 

Du vattnar klokt genom att vattna vid basen av grödorna istället för att vattna den gröna blasten, det kallas att punktbevattna. Och vattna först sånt som verkligen behöver vattnet och spara morötterna till sist. Nu är det också klokt att inte vattna gräsmattor och perennrabatter. Låt framför allt bli att plantera något nytt nu! Nyplanterat behöver massvis med vatten för att kunna etablera sig.

 

Mitt tips inför en eventuell vattenbrist är

 

Täck jordytan med rikligt gräsklipp

och vattna klokt! 

 

Trots att man vattnar klokt så kan vi inget annat än konstatera att det här året också är ett sämre år för odlarna. Förra året var det för blött, i år är det för torrt. Aldrig blir det bra.

 

Här hittar du mer att läsa:

Täckodling och hur du gör

Från tidigare i år när solen började sitt envisa skinande

2015 var tydligen ett bra skördeår för min del