Lagombackan sevendays header 2

ADHD och symptomen som inte syntes

Skrivet av Sandra Neuman 14.11.2019 | 6 Kommentarer

Taggar:

När det gick upp för mig i januari 2018 att det måste finnas något drag av ADHD i mig förändrades mycket på en gång. Visst har jag ju haft det hela tiden, men att veta om det är en helt annan sak än att bara vara dålig på många saker utan att veta att det finns en orsak till det. 

Innan jag nådde vuxenlivet hade jag inte några riktigt stora problem vad jag själv skulle ha märkt av. Eftersom jag har varit diabetiker sedan jag var 7 år är det förstås det som har varit prio ett med mig, att hålla blodsockret i balans. Jag har alltid varit riktigt dålig på att själv komma ihåg att mäta blodsockret, ta insulin och skriva upp mina värden i uppföljningshäftet. Men innan jag flyttade hemifrån hade jag ju alltid mamma som påminde mig och frågade om jag hade mätt blodsockret. Jag tror själv att de otydliga symptom jag kanske haft som liten har översköljts med den ständiga kontrollen över diabetesen. 
Sedan jag flyttade hemifrån på 2006 har också mina blodsockervärden pendlat mycket mer. Jag har helt enkelt inte klarat av att komma ihåg tillräckligt bra. Mätte jag blodsockret och det visade för högt så kunde jag nästa sekund tänka på något helt annat utan att korrigera med insulin. Den största vinsten i och med min diagnos är kanske att jag äntligen fått förklaringen till att jag inte kommit ihåg insulinet. Gång på gång har jag suttit vid diabetesskötaren och sagt "Jag vet inte" på frågan varför jag inte tar insulin när jag borde.

I skolan hade jag kanske lärt mig lite mera om jag hade vetat att jag har adhd. Praktiska ämnen och till exempel biologi och modersmål som jag tyckte om, har aldrig varit några problem för mig. Finska, historia, religion, fysik och kemi är däremot sådant som jag har kämpat med utan att lyckas. Finska har helt enkelt aldrig fastnat hur jag än har försökt och det är kanske det ämnet som jag har varit mest bitter över att inte klara av. Hade jag vetat om min diagnos hade jag kanske fått hjälp istället för att sitta i den stökigaste finskaklassen och lära mig noll.
Läxorna har alltid varit en pain och jag vet att jag nästan aldrig gjorde dem. På något vis kom jag alltid undan i skolan om läxorna kollades och till proven läste jag mest anteckningar från lektionerna. Att jag kom mig igenom grundskolan med ett relativt bra betyg är ett under i sig och att jag klarade studenten ett mirakel! Där slapp jag som tur var undan att skriva finska när det precis samma år blev ett valbart ämne.

IMG 3110Bildtext. Den här bilden är ett självporträtt som är det jag identifierat mig mest med under ungdomsåren.
Grubblaren som inte riktigt visste var hon var eller vem hon var.

En flicka med ADHD har ofta helt andra symptom än en pojke med ADHD. Läser man på förstår man varför det finns så många flickor och kvinnor som är odiagnostiserade och varför det "bara är pojkarna som är bråkiga i skolan". Jag säger inte att det alltid är på det viset, men oftare har pojkar rastlösheten utanpå medan den är mer inuti för flickorna.

Så här har mina symptom sett ut : ständigt omöblerande av mitt rum/hem, svårt med kompisar, väldigt mycket andra till lags, överkänslig, aldrig lagat läxorna, svårt att somna på kvällen, svårt att koncentrera på tråkiga ämnen, ljudkänslig, glömt saker, överkreativ, dålig uthållighet, luststyrt, ser inte stökighet, aktivt drömmande på natten, dagdrömmare,  tar lätt illa upp, vickar på fötterna (inte skakar benen), svårt att sluta med det som är roligt, påbörjar projekt men avslutar sällan...

Notera att jag ändå suttit stilla på lektioner och inte tagit "mycket plats" i skolan. Det är där ADHD syns bäst, i skolan när man måste sitta stilla och koncentrera sig. Att klottra i häften är ganska bra underhållning för hjärnan när den inte orkar lyssna på läraren längre.

IMG 3109

Inte förrän jag fick barn och det äldre blev i den lite mer jobbiga åldern kom problematiken för mig. Då kunde jag inte längre tänka på bara mig utan hade också två småbarn att jonglera med i hjärnan. Ungefär då slutade jag med de spontana renoveringarna på fredagkvällarna och satte den energin på att se till att alla fick mat och torr blöja när det behövdes. Hela småbarnstiden har varit ett enda kaos för mig och jag började jobba tillbaka ganska snabbt när jag märkte hur dåligt vi kom överens här hemma.

När jag då fick min diagnos frågade läkaren också om jag är intresserad av medicin. Med tanke på min diabetes hade jag blivit rekommenderad att jag iallafall skulle prova. Det är inte alltid man hittar rätt medicin och dos direkt, men då när jag började blev jag som en helt annan mänska direkt. Jag minns att jag sa åt min man att det är så här en vanlig mänska funkar!

Hur medicinen har förändrat mitt liv tror jag får bli ännu en tredje del i den här serien om ADHD.

Frågor?

Kommentarer

  • Christina 14/11/2019 9:21pm (25 dagar sen)

    Tack Sandra för att du delar med dig av det här! Så viktigt ämne att belysa, för precis som du skriver så är symtomen kring ADHD helt olika för flickor och pojkar. Skönt att höra också att du fått bra hjälp.

  • Frida 15/11/2019 9:51am (25 dagar sen)

    Tack för detta blogginlägg med fin beskrivning på hur det är! Det gav tankar till hur jag som närstående kan justera mina egna tankegånger i relationen till en för mig viktig person.

  • S 15/11/2019 5:39pm (25 dagar sen)

    Jag skulle rekommendera att även läsa på om mindfulness och ADHD. Jag tycker att det har hjälpt min egna bokstavskombination rätt mycket.

    • Sandra Neuman 18/11/2019 6:22pm (21 dagar sen)

      Jag sysslar med mindfulness varje dag och javisst har det hjälpt mig mycket redan innan jag började med medicin :) Det är grejer det!

  • K 18/11/2019 6:14pm (22 dagar sen)

    Vill du berätta mer i ett annat inlägg om hur du fick din diagnos? Alltså vilka slags samtal/tester m.m. du fick göra och hur omfattande/länge det tog innan du fick reda på att det var ADHD? Var det bara du som intervjuades eller deltog t.ex. dina föräldrar? Känner igen mig så i din text...

    • Sandra Neuman 18/11/2019 6:39pm (21 dagar sen)

      Jag svarade på det i en annan kommentar, men kan dra det en gång till. Jag tror det kan vara riktigt stor skillnad mellan vårdområden hur testerna och intervjuerna går till, så jag kan bara berätta hur det gick till för mig.
      Jag pratade först med min terapeut och bad om en "förundersökning" (screening tror jag de själva pratade om) för att veta om jag behövde få en utredning. Där frågades massa frågor om hur jag funkar nu och hur jag funkade som liten(googla på ASRS så hittar du självskattningsformulär som motsvarar lite vad som frågades) . Jag fick höga poäng på de frågorna och rekommenderades en utredning, men behövde via läkare för att få remiss. Jag gick till allmänläkare för att få remiss (läkarbrist inom psyk). Föräldrarna ska också intervjuas om hur man var som liten. I det stora hela gick utredning mest ut på att svara på frågor som utredaren frågade (ibland kändes de helt orelevanta för mig, men för dem var det säkert inte det) och det enda testet jag var med om var QBtest där aktivitet, uppmärksamhet, impulsivitet och reaktionstid mäts. Det hela tog kanske 1,5 år för mig, men det berodde mest på bristen inom psykiatrin och kan kanske variera det också. Men man får helt enkelt räkna med att det tar tid och är en tung process. Lycka till!

  • Jonas 21/11/2019 2:45pm (19 dagar sen)

    Hej Sandra.
    Jag ser verkligen fram emot ditt inlägg om medicinering... Eller om du vill skriva lite kort om det här. Jag är lite äldre än dig men väntar på utredning inom kort. Jag är numer helt övertygad om ADD-diagnos och har väl lagt stora förhoppningar om att medicinering ska hjälpa mig med lite av de svårigheter jag upplever. Som du också beskrivit så bra.. Jag kan tex vara på en föreläsning och inse att jag tappar helheten och inser att så här har det alltid varit... Kan ibland slumra till då jag blir alltför passiv trots att jag kan vilja va intresserad av innehållet... Jag har svårt att minnas saker och upplever mig som utanför allt och alla. Ja.. En massa andra saker givetvis men ville bara få en insyn hur du både upplevde, tog emot och ser på medicineringen för ditt mående:) Må så gott....

  • Jonas 22/11/2019 10:50am (18 dagar sen)

    Hej. Står själv i utredningskö och vill verkligen få höra mer om dina upplevelser av medecinsk behandling.:) hur de påverkat dig och på vilket sätt de har positiva och ev. Negativa effekter. Tror jag har ADD och när jag läste dina senaste inlägg har jag känt igen så mkt. Är lite äldre än dig men önskar att livet kan te sig lite annorlunda efter denna utredning. Tack för att du delar med sig. Mvh Jonas

    • Sandra Neuman 25/11/2019 10:05am (15 dagar sen)

      Hej Jonas! Jag ska verkligen ta tag i och skriva det där inlägget nu i dagarna. Det är hälsosamt för mig också att tänka på hur det har förändrat mitt liv till det bättre. Man glömmer så lätt annars och blir på något vis otacksam för medicinen :) Kika in senare i veckan! Ha det bra! :D

Skriv en kommentar