Lagombackan sevendays header 2

Att behöva backa undan

Skrivet av Sandra Neuman 27.11.2016 | 1 Kommentarer

Vi har alla en osynlig gräns som berättar för oss när vi borde sluta. Var den där gränsen går är väldigt individuellt och är omöjlig för en utomstående att bestämma på basis av människotyp. Det finns de som tycks ha sin gräns långt fram i oändligheten och aldrig någonsin når fram till den. En del kan överskrida den där gränsen, tänja lite på den och efter en god natts sömn är de tillbaka på rätt sida igen.

...Så finns det de som är så nära att de hela tiden ser gränsen, men då också vet när det är dags att sätta ner foten. En sån som jag.

 

Den senaste tiden har jag hela tiden tänjt min gräns för vad jag orkar. De få stunder jag lyckats vila ut eller på annat sätt återhämta mig har fått mig att backa lite, men inte ända till gränsen. Min gräns har ett gummiband där jag är i andra änden -förr eller senare kommer jag att sträcka mig för långt och med kraft dras tillbaka. Kanske också falla omkull.

Förra måndagen hade jag tid till psyk.skötare. Jag har gått dit varje månad i över ett år på grund av andra orsaker som går way back i mitt liv, men den här gången frågade hon om jag är trött. Jag såg säkert trött ut, och jag svarade att jag var jättetrött den där dagen. Då hade jag jobbat hela helgen och inte haft en chans att vila ut. Jag insåg inte då att jag hade tagit på mig för mycket och att det inte skulle funka med det liv vi har hemma för tillfället.

 

rubber band 1574653 2

Hemma ja. Det är troligtvis där den mesta energin försvinner för tillfället. Jag hade budgeterat energi för att klara den mängd arbete som november och december kräver på jobbet. Där jag däremot har fått sätta extra mycket energi den senaste tiden är på barnen. Jag hade inte budgeterat för att kunna hantera en blivande 4-åring och den trots som följer. Och som om det inte räckte med att den äldre trotsar, skriker, vägrar och slåss... Han drar med sig lillasystern i den sinnesstämningen också.

En 4-åring som trotsar brutalt mycket, och en 2-åring som sympatitrotsar är alltså det som krävt så erhört mycket energi. Jag är glad över att vi har ansökt om dagvårdsplats från årsskiftet. Det innebär att jag kan jobba en dag mer per vecka eller också ha en dag för mig själv. Och bara den tanken är guld värd.

 

Nu kom jag ändå till den där punkten när pulsen har svårt att sakta ner, ångesten kommer krypande, kroppen är spänd och de redan konstiga drömmarna har övergått till stressdrömmar. Gummibandet är så spänt att det inte går mera. Jag insåg att jag behöver lätta på pressen och fokusera på det väsentliga. Nu kan jag inte göra något för att minska på sonens trotsiga period, men jag kan ta bort programpunkter som stressar mig. På lördag skulle jag hålla en kurs i att binda kransar, men den får jag avboka för min egen hälsas skull.

När jag var svårt utbränd för några år sedan, så gav jag mig själv ett tyst löfte om att aldrig släppa mig så djupt igen. Jag mådde så dåligt under ett helt år, att det året kändes som att allt stod stilla. Då var det bara Daniel och jag så då kunde jag ligga på soffan hela dagarna och bara hela mitt inre. Nu är vi två fler, och de behöver ha sin mamma någon annanstans än på soffan.

 

Kom ihåg att det aldrig finns något som är så viktigt som den egna hälsan och barnen. Kom också ihåg att reagera i tid och att det kan räcka med att ta bort en stressfaktor för att underlätta.

Kommentarer

  • Mommo 28/11/2016 11:18pm (3 år sen)

Skriv en kommentar