Visa alla inlägg skrivna juli 2018
Flera fina från idag
Jag hade tänkt ”fyra fina från idag” som rubrik, men så kunde jag inte välja bland alla foton så det för bli flera fina istället.
Det blev Horta till lunch. Med mycket vitlök.
Jag försökte läsa i skuggan av uthuset. Men det ville Skrållan också så då blev det lite konflikt.
Tack och lov att jag hann med en frappé innan jag skulle cykla i värmen och hämta barnen.
Här lärde jag mig cykla, till höger mittemot de orange stolparna (efter det vita staketet, bakom buskaget) finns mitt barndomshem.
Vid kraftverksbron byggs det på för fullt för den nya turbinen. Så där kan man alltid stanna till och titta lite. Ser ni mannen som står nere i gropen? Det är under vattennivå.
Dagens molnsamling. Så kom det lite åska också. Inte riktigt rakt över, men mycket och hårt muller. Men fina moln var det iallafall!
En fin Och omtänksam son.
Kvällssnackset. Det är sjukt hur fina vildhallonen är!
Jag skulle aldrig!
Foodlys och Sevendays gemensamma veckotema är den här gången USA. Jag har över huvud taget inte någon koppling alls till USA annat än att min bror storstadssemestrade i New York en vecka förra året. Det var roligt att se alla bilder vi fick skickade åt oss på storstadsmiljön, brandbilarna, skyskraporna och förstås den klassiska starbucks-kaffekoppen med felstavat namn.
Men skulle jag själv resa till USA om jag hade möjligheten? Aldrig!
Amerikanska buskblåbär är det närmaste USA jag kommer i mitt bildarkiv.
Inte ens fastän jag skulle klara av flygplansresan (jag får svindel bara jag gungar eller hoppar på en trampolin) skulle jag välja att besöka USA som första val. Det är säkert bara fördomar, men det känns som om hela USA bara är väldigt fejk. Jag gillar inte deras matkultur, att man som privatperson kan inneha vapen, och tycker att deras val av president är bortom all kritik.
Jag tror att allt det här grundar sig i att Finland är ett väldigt tryggt land att bo i, USA not so much. Skulle alla gangsters plötsligt frysas (ni vet "freeze!") och inte kunna röra sig, alla vapen förvandlas till styroxkorvar, och alla anhängare till Trump fastna i en gruva så skulle jag kunna tänka mig ett besök i USA (i det alternativa universum skulle man förstås kunna teleporteras dit och jag skulle slippa flygresan).
Så, då när jag är i USA skulle jag planera in två saker.
1. Besöka så många public gardens som jag bara skulle hinna med.
2. Dricka kaffe och hänga med sevendaysbloggaren Petra och se till att få besöka många häftiga museum. Speciellt det här skulle vara the cherry on top!
Visserligen Botaniska trädgården i Åbo, men kunde ju lika gärna vara något exotiskt ställe i USA
Jag tvivlar inte på att det vore en upplevelse att förverkliga den här hissnande fantasin om en USA-resa, men det kommer aldrig någonsin att hända.
Hänt i iphonen.
När jag letade i arkivet hittade jag det här roliga inlägget när jag visade upp vad jag screenshottat på telefonen. Det där var väldigt länge sedan, så nu är det dags för en ny omgång. Häng gärna på med en egen presentation!
1. Till min födelsedag googlade jag fram de få muminmuggar jag faktiskt gärna skulle ha (trots att jag inte har någon större kärlek för dem sådär annars).
2. En Hanna Wendelbo-tapet som jag supergärna skulle ha typ i vardagsrummet. Den heter Vera och är en av många fantastiskt fina tapeter.
1. Den här teaterapan är det svårt att fånga på bild. Egentligen skulle jag bara fota kransen till blogginlägget om att binda sin egna midsommarkrans, men det blev liksom inte till något.
2. Jag i en seriestrip.
1. Jag tror att det här är från den gången jag skulle hålla koll på var Daniel var när han skulle ut och springa vid villan. Ja det var alltså för att se så att han inte blev bortsläpad av vargarna som rört sig där.
2. Den här skickade jag åt Carro för att berätta att vi nästan var framme!
1. Leon. Timehop fixar fram minnen från instagram varje dag. Ibland behöver jag screenshotta mina egna barn och skicka åt min mamma. Bara för att det är svårt att förstå att de varit så små!
2. Milea med sina ljust blå ögon.
1. Ibland är någon för roligt för att inte sparas som en screenshot.
2. En tråkig uträkning av något slag. Om jag inte missminner mig har det att göra med vad vi handlade mat för under en månad i början av året.
1. Timehop igen. För 5 år sedan steg jag på grillkol och ringde mamma om råd. Hon tog sin firmabil och anlände med Carolas man för att fixa biffen.
2. "My butt is in my car so I'm in a bad place so if I can go to work tomorrow or Friday night or Sunday". Say what?
1. När förhoppningar om åska finns, men FMI väljer att göra oss besvikna än en gång.
2. Hur man könsbestämmer dvärgkochinkycklingar.
1. En gång kom det faktiskt lite åska också. Oftast kommer inte åskvädren hit till centrala Nykarleby utan hålls i Kovjoki vid riksåttan och tar sig norrut, eller svänger ut mot havet efter Oravais.
2. Jag har inte orkat räkna, men undrar om det inte är 31 ljus i tårtan där min bitmoiji-gubbe sticker upp?
1. På natten när blodmånen skulle vara synlig kollade jag runt med appen skyview var månen befann sig på himlavalvet. Det roligaste jag hittade var stjärntecknet lejonet som lekte med merkurius.
2. Det här är än en gång bara en prognos som inte blev verklighet, men kolla temperaturen och hur den dippar!
Dem e jär no!
Vilken tur att det finns facebookgrupper där man kan bli påminnd om det ena och andra. Det hade säkert tagit en tid ännu innan jag kommit mig för att kolla om björnbären är färdiga om det inte hade varit för att någon i 'trädgårdsentuasiaster i österbotten' hade plockat sina första nu. Så jag gick runt husknuten, och visst fann jag sju stora, svarta bär.
Det kommer ingen stor mängd bär i år, men så tycks björnbären följa något slags varannat år-princip. Växer till sig ett år, ger bär nästa år, växer till sig följande år och så vidare. Min dotter Milea är född i september, och det året mognade bären under de veckorna vi var på BB och barnintensiven. Vad jag minns fick släktingar plocka fritt för att bären inte skulle ramla av mellan gångerna vi var hemma.
I år blir det ingen fri bärplockning men ett par mellanmål ska väl skörden täcka.
Så här vet du att björnbären är färdiga (det inlägget skrev jag på dagen en månad före Milli föddes)
Jag har skrivit jättemycket om björnbär, så om du är intresserad kan du läsa mera på taggen (haha, det måste ju vara björnbärstaggen det då! Björnbär är alltså jättetaggiga buskar)
Nu är den eviga sommaren förbi
Igår såg jag den sista föreställningen av ”Den eviga sommaren” på Kuddnäs här i Nykarleby. Jag velade länge om jag skulle gå men så släpptes lite extra biljetter och jag slog till. Nu efter föreställningen är jag ändå väldigt glad att jag bokade min biljett.
Är man född och uppvuxen i Nykarleby innebär det att man växt upp med läran om Topelius. Sagofarbrorn från småstaden. Det är väldigt mycket Topelius genom hela skolgången så därför känns det nästan obligatoriskt med ett teaterbesök.
Alla skådespelarna var också så otroligt duktiga, och sångerna vackra. Speciellt imponerad var vi över när barnen drog till med fantastiska solon och för övrigt spelade sina roller så otroligt bra.
Efterfesten bestod av fästingjakt på mig själv (jag gick i lite högt gräs i kaffepausen och bar lång klänning som släpade i). Det var inte de där knappnålsstora svarta som syns, utan de pyttepyttesmå som man behöver supersyn för att upptäcka. Mina ögon är från förr bra på att hitta ohyra på krukväxter, så då var de här små också lätta att identifiera. Fyra hittade jag under föreställningen och en på hemmaplan. Vi hoppas att det var alla.
Till natten blev det en föreställning till med blixtar över havet i horisonten. De syntes bara från vårt sovrum, så vi satt i mörkret och sa ”ooh!”, ”ååh!” Och ”såå du?!”. Mer än så blev det inte, men vi har stora förhoppningar på veckans väderprognos som spår flera blixttimmar.
Äta ute. Chicken style.
Ni kan tro att hönsen trivdes att få gå fritt en stund idag. Leon vaktade aktivt så att de inte skulle tjuva våra hallon medan jag satt en bit ifrån och sådde höstgrödor.
Fun fact! Det är de här som är föräldrar till Carros minsta kycklingar. Kaj-Kevin är naturligtvis pappan, men det är svårt att avgöra vem som värpt vilket ägg.
Lisen (gamlingen) och Helmi (gamlingens avkomma) är de mest sociala och vill gärna vara med där man är. Leon gick och åt på ett kex och Helmi gick och tittade längtansfullt uppåt.
Det är roligt att kunna ge hönorna en stunds sprättande vid hallonbuskarna som tack för äggen de dagligen levererar.
Vattnet tar slut!
I sverige är det andra året i rad som grundvattennivån är låg och det är vattenbrist. Att vattna sina odlingar kan för en del vara omöjligt och skörden blir dålig. Snart är vi också där.
På dagens tidning läser jag (klick) om att man i Korsnäs fått uppmana allmänheten att spara på vattnet. Här i Jakobstadsnejden är det fortfarande ingen panik trots att grundvattnet är lågt också här, men om det fortsätter att vara så här vamt och torrt som det hittills varit så kommer också vi att drabbas. Förr eller senare.
Jag tror att jag har mitt på det torra (hehe) i grönsakslandet i och med att jag har gräsklipp mellan grödorna. Det håller kvar fukten väldigt bra och jag har inte behövt vattna nu sedan förra lördagens åskregn. Men i växthuset är det +40°C varje dag, så fastän jag har täckt jordytan med gräsklipp där också så torkar det och jag behöver vattna åtminstone varannan dag. Det är också växthuset jag skulle behöva lämna bort bevattningen från först om det blir vattenbrist... men då skulle jag faktiskt överväga att helt enkelt ta bort plasten så skulle åtminstone bönorna överleva.
Du vattnar klokt genom att vattna vid basen av grödorna istället för att vattna den gröna blasten, det kallas att punktbevattna. Och vattna först sånt som verkligen behöver vattnet och spara morötterna till sist. Nu är det också klokt att inte vattna gräsmattor och perennrabatter. Låt framför allt bli att plantera något nytt nu! Nyplanterat behöver massvis med vatten för att kunna etablera sig.
Mitt tips inför en eventuell vattenbrist är
Täck jordytan med rikligt gräsklipp
och vattna klokt!
Trots att man vattnar klokt så kan vi inget annat än konstatera att det här året också är ett sämre år för odlarna. Förra året var det för blött, i år är det för torrt. Aldrig blir det bra.
Här hittar du mer att läsa:
Den sanna feelisen
Efter två veckor i jobb är det äntligen skönt med fredag igen. Förra helgen jobbade jag lördag och städade, bakade och kalasade hela söndagen. Då är helgen på något vis redan försvunnen på fredagskvällen.
Den här helgen är jag ledig och ska jag trädgårdspyssla, korka mitt födelsedagsvin, läsa läckberg och bloggar, och frysa in grönkål. Ja och på söndag ska jag se den sista föreställningen ’den eviga sommaren’.
Jag börjar vara innerligt trött på värmen nu (fast det får man väl inte säga högt) och känner mig nästan deppig av att varje morgon vakna upp och veta att det ännu en dag utlovas +30°C. Det enda fina är att vattnet inte är iskallt och att det faktiskt är behagligt att kunna simma i havet.
Min liebling Libre
Den här veckan tar jag hand om sevendays instagramkonto och bland alla trädgårdsvyer och grönsaksfoton kom diabetes på tal. Egentligen började det när det kom in en ung tjej på mitt jobb, och det som fastnade för mina ögon var den vita knappen på armen.
På facebook har det också synts ett inlägg som man uppmanas dela för att öka förståelsen för den här knappen och vad det egentligen betyder när man har den på armen. Jag slängde ut en bild på instastories och frågade hur många som vet vad den där knappen är för något.
Av de 141 som svarade var det 17 stycken som tryckte nej (jag vet inte vad det är för knapp). Med tanke på hur vanligt diabetes är här i Finland så är det en ganska hög siffra. Kanske, kanske finns det sjutton personer mer som vet vad det är för knapp nu.
Det är alltså en slags blodsockermätare som jag skjuter fast i armen var fjortonde dag istället för att varje dag sticka mig i fingret 10 gånger varje dag (enkel huvudräkning ger oss ungefär 140 gånger på de där två veckorna). Från knappen går det ner en tunn liten tråd i underhudsfettet och med hjälp av Libre-avläsaren (knappen heter libre) kan jag bara skanna av hur läget ligger till med mitt blodsocker (ska man vara petig är det inte blodsockret utan en vävnadsvätskas glukoshalt som mäts).
Nu har jag haft libre-knappen i över ett år och att ha den i jämförelse med en blodsockermätare har förändrat så mycket. Till det bättre! Det är så enkelt att bara sätta avläsaren eller telefonen mot knappen och direkt se värdet. Bakom ratten mitt på riksåttan, i sömnen mitt i natten, med jordiga händer i trädgården, eller var jag nu befinner mig. För mig som har svårt att hålla reda på grejer är det också till stor nytta att det numera går att använda sin telefon för att skanna av blodsockret, så slipper jag avläsaren till annat än att starta upp en ny knapp med. Avläsaren har dessutom världens sämsta touch-skärm och displayen är så liten att kurvorna inte syns särskilt bra. Iphone for president alltså!
För det mesta sitter knappen fast bra där den ska och skulle hållas ännu efter fjorton dagar. Men så finns det dörrkarmar och väskremmar som man fastnar i nu som då och då kan knappen slitas bort om man har otur. Härom dagen när vi kom till stranden fastnade jag i axelremmen på min väska och knappen lossnade. Som tur hade jag en extra i väskan, men den ville inte riktigt hållas på plats på grund av svett och havsvatten. Lösningen blev en gammal gasbinda och ett ljusare område runt överarmen.
Men i det stora hela är libren så pass bra att alla diabetiker borde få tillgång till den.
Fråga gärna om det är något ni undrar över. För vet ni, som Victoria i hjärnkontoret på nittitalet sa "Frågar man inget får man ingenting veta".
Här finns en artikel om diabetesforskning där samma knapp syns på bild.
och här finns en VLOGG jag gjorde i samband med världsdiabetesdagen där jag visar mer utförligt hur mina hjälpmedel fungerar.
Lite mer om diabetes och lågkolhydratkost
En story om en resa
Förr-förra veckan befann vi oss i Åbo-trakten och turistade lite. Före resan efterlyste vi tips till höger och vänster för att verkligen ha de bästa godbitarna att välja bland. Och godbitar var vad vi fick! Det blev svårt att välja och till sist måste vi bara planera utifrån vädret och vad vi kände för den dagen. Men kvällarna, de gick åt till legobygge och studsmattan.
Varning för bildbomb!
Den första hela dagen i Pargas unnade vi oss ett besök vid utkiksplatsen vid Kalkgruvan. Det var stort och det var mäktigt, men nog hade man ju gärna stått lite närmare och kanske sett lite bättre när de jobbade där långt nere i gropen. Ni vet som det står när man googlar på någon butik eller besökscentrum, "Besökare stannar vanligtvis här i ca 28 minuter". För kalkgruvans del skulle det uppskattningsvis vara 5 minuter.
Resten av eftermiddagen strosade vi runt i centrum. Vi tittade på båtarna i kanalen, husen i gamla malmen, tittade in i butikerna längs den mysiga köpmansgatan och drack kaffe och åt glass på café hallonblad. Ni vet riktigt turistande. Leon och Milea var nöjda med löften om glass och simstrand.
Och simning blev det också, vid stranden till hotell kalkstrand. Fantastisk utsikt för de vaktande föräldrarna.
Onsdagen började jag själv med lunchdejt tillsammans med två tjejer jag aldrig förr har träffat. Vi har något gemensamt som gjort att vi "råkats" på nätet och på det viset lärt känna varandra. Vi har alla diabetes typ 1. Att få träffa Nina och Maria gjorde mig lycklig och glad. Tänk vad bra att vi diabetiker har varandra trots att vi oftast bara träffas online.
Resten av dagen lekte vi i en lekpark, gick på bakluckeloppis och spanade in båtarna vid gästhamnen.
Nina och Maria som båda är från Pargas tipsade om att Nagu är värt ett besök. Vi tog deras ord på allvar och körde ut dit på torsdag. Wow alltså! Gästhamnen med alla fina segelbåtar och små specialshoppar kändes som att vara i ett medelhavsland! Vi spenderade i princip hela dagen i värmen vid hamnen och köpte sedan med oss rökt lax för att äta till kvällsmat.
Sista dagen hade vi bestämt att tillbringa i Åbo. Det utlovades åskväder så vi fick planera enligt väderprognosen och satsade därför på äventyrsparken (efter lunch i bakluckan på en parkering) till att börja med följt av kaffe och glass på torget och en snabbis via leksaksaffären Casagrande på slottsgatan.
Äventyrsparken i Kuppis är väl värt ett besök!
När vi kände oss lagom möra körde vi till Runsala för vår resas sista programpunkt; Botaniska trädgården. Det var en upplevelse för hela familjen och vi kände oss pyttesmå i djunglarna. Som den gröna familj vi är kände förstås barnen igen flera av växterna som "sånde har vi jo tär heim!".
Snipp, snapp, snut. Så var den resan slut.
Tack Pargas! Tack Nagu! Tack Åbo! Och framför allt, Tack Pusselfamiljen!