Lagombackan sevendays header 2

För dem som kämpar om ett tryggt liv

Skrivet av Sandra Neuman 08.10.2019 | 1 Kommentarer

Kategorier:
Taggar:

Det är obehagligt när våldsamheter och tragiska händelser kommer nära. Caroline skrev igår om det som hände i Jakobstad, som bara är 20 minuter från Nykarleby. Det blev droppen för Caroline, och gnistan för mig. Jag har i ett par veckors tid tänkt skriva något om det som drabbade vår småstad för två veckor sedan och sorgen som legat kvar i luften. Jag har bara inte haft modet att skriva trots att alla de här känslorna funnits där och velat ut i världen. Nu är det dags.

Det var tisdag för två veckor sedan. Jag hade hämtat barnen från dagis och skolan och efter att vi druckit kaffe med min mamma körde vi hemåt. Kyrkbron renoveras och det betyder att alla som vill från västra sidan av Nykarleby måste köra runt Juthbacka. När vi passerar juthbackabron står en polisbil, ett par andra bilar och ett gäng med ungdomar på bron. I förbifarten noterar jag bara hur ett par ungdomar sitter på en bänk och en polis står nerbjöd som för att trösta. I mina tankar har det inte hänt något mer allvarligt än en mopedkrock.

Chocken kommer på kvällen när vår enhetsskolas rektor skickar ut ett meddelande på kommunikationsappen wilma. En person har hittats död och det är elever (BARN!) som hittat kroppen. Känslorna är så många den kvällen och jag kan nästan inte lämna barnens rum efter att de somnat för natten. Vi vet inte ännu vad som egentligen har hänt annat än att det är en person som hängt sig i ett träd vid ån. I en småstad som Nykarleby går djungeltrumman het direkt något händer, men den är lite trasig så det klokt att inte tro på det man hör förrän infon bekräftas som sann. Den här gången pratades det om allt från en invandrarflicka till en man från vörå som tagit sitt liv. Oavsett personens ålder och bakgrund så är det en människa.

Nathanael hade väntat på besked om sin asylansökan i fyra år. Han hade ett arbete där han var omtyckt, vänner och ett liv här i Nykarleby. Då rycks mattan undan för andra gången när det kommer ett negativt beslut -igen. Du har allt du behöver i en trygg liten stad i ett tryggt land och får veta att allt det här ska tas ifrån dig och att du ska skickas tillbaka till en otrygghet där du har ingenting. På något vis kan jag förstå Nathanaels val att avsluta sitt liv där och då. Vilken hopplöshet och tomhet han måste ha känt den där eftermiddagen.

Cymbidium

Här skriver YLE om händelsen och länkar
vidare till artikeln om manifestationen.

 

I våras kom jag av en slump i kontakt med flyktingvännerna här i Nykarleby. Via tillsammansodlingen satt jag plötsligt en kväll och drack kaffe med människor jag inte kände, en kultur jag inte hade någon kunskap om och ett språk jag inte kunde kommunicera på. Den kvällen iakttog jag mest, upplevde deras glädjande personligheter och försökte lyssna till knaggliga konversationer på svenska. Bara för att jag satt där den där timmen förändrades min uppfattning om invandrare. Jag kan inte säga att jag varit rädd, men okunskapen om en kultur jag inte känner till är skrämmande och jag har helt enkelt inte vetat hur jag ska vara mot de här människorna. Så tror jag att det kan vara för många, att det är okunskapen som är mest skrämmande.

När Nathanael tvingades välja bort sitt liv väcktes något i vår småstad. Manifestationen för alla lika värde två dagar senare samlade hundratals medmänniskor för att stå upp för att ingen människa ska behandlas sämre än den andra. Det är inte okej att vi som är födda i Finland har våra fina hus i trygg miljö med hela familjen tillsammans gör på det här sättet. "Du är inte värd det här", så känns det. Fyra år är en lång tid att gå och vänta. Det är alltför lång tid att gå och hoppas på att livet ska kunna börja om.

Tack och lov för att det pratas om att tiden mellan en asylansökan och ett beslutet ska förkortas. Ingen ska behöva ligga i en hög med andra ansökningar i så många år bara för att tas ifrån allt man hunnit bygga upp under den tiden. Ingen som redan kan språket, har ett jobb, vänner och ett liv ska behöva sparkas ut på det här sättet.

När du möter en invandrare på trottoaren. Tänk på att det är en människa. Säg hej, önska dem en bra dag. Det är ett första steg i att skapa ett stabilt samhälle där alla är välkomna och ingen blir tvingad till att ge upp sitt liv.

Kommentarer

  • Tidstjuven 10/10/2019 11:59am (8 dagar sen)

    Så fint skrivet Sandra! Jag håller verkligen med dig i dina reflektioner. ❤️

Skriv en kommentar