Lagombackan sevendays header 2

Världsdiabetesdagen 2019

Skrivet av Sandra Neuman 15.11.2019

Det är inte tänkt att jag ska skriva om hälsa, adhd, diabetes och att vara utmattad i min blogg... Men är det temavecka så är det. 

Nu råkade det sig så också att världsdiabetesdagen som firas den 14:nde november också inföll under den här samma veckan och den behöver självklart också uppmärksammas. Bara litegrann tänkte jag och gräver fram de inlägg jag redan har skrivit om diabetes.

Här är min två år gamla vlogg om diabetes.

 

Samma år som vloggen publicerade jag ett inlägg med väldigt mycket info om diabetes.

 

Lite om hur det funkar med kolhydraträkning och
hur vården vill att vi diabetiker ska tänka

 

Att vara gravid som diabetiker är inte lätt

 

Mitt bästa diabeteshjälpmedel


ADHD och symptomen som inte syntes

Skrivet av Sandra Neuman 14.11.2019 | 4 kommentar(er)

Taggar:

När det gick upp för mig i januari 2018 att det måste finnas något drag av ADHD i mig förändrades mycket på en gång. Visst har jag ju haft det hela tiden, men att veta om det är en helt annan sak än att bara vara dålig på många saker utan att veta att det finns en orsak till det. 

Innan jag nådde vuxenlivet hade jag inte några riktigt stora problem vad jag själv skulle ha märkt av. Eftersom jag har varit diabetiker sedan jag var 7 år är det förstås det som har varit prio ett med mig, att hålla blodsockret i balans. Jag har alltid varit riktigt dålig på att själv komma ihåg att mäta blodsockret, ta insulin och skriva upp mina värden i uppföljningshäftet. Men innan jag flyttade hemifrån hade jag ju alltid mamma som påminde mig och frågade om jag hade mätt blodsockret. Jag tror själv att de otydliga symptom jag kanske haft som liten har översköljts med den ständiga kontrollen över diabetesen. 
Sedan jag flyttade hemifrån på 2006 har också mina blodsockervärden pendlat mycket mer. Jag har helt enkelt inte klarat av att komma ihåg tillräckligt bra. Mätte jag blodsockret och det visade för högt så kunde jag nästa sekund tänka på något helt annat utan att korrigera med insulin. Den största vinsten i och med min diagnos är kanske att jag äntligen fått förklaringen till att jag inte kommit ihåg insulinet. Gång på gång har jag suttit vid diabetesskötaren och sagt "Jag vet inte" på frågan varför jag inte tar insulin när jag borde.

I skolan hade jag kanske lärt mig lite mera om jag hade vetat att jag har adhd. Praktiska ämnen och till exempel biologi och modersmål som jag tyckte om, har aldrig varit några problem för mig. Finska, historia, religion, fysik och kemi är däremot sådant som jag har kämpat med utan att lyckas. Finska har helt enkelt aldrig fastnat hur jag än har försökt och det är kanske det ämnet som jag har varit mest bitter över att inte klara av. Hade jag vetat om min diagnos hade jag kanske fått hjälp istället för att sitta i den stökigaste finskaklassen och lära mig noll.
Läxorna har alltid varit en pain och jag vet att jag nästan aldrig gjorde dem. På något vis kom jag alltid undan i skolan om läxorna kollades och till proven läste jag mest anteckningar från lektionerna. Att jag kom mig igenom grundskolan med ett relativt bra betyg är ett under i sig och att jag klarade studenten ett mirakel! Där slapp jag som tur var undan att skriva finska när det precis samma år blev ett valbart ämne.

IMG 3110Bildtext. Den här bilden är ett självporträtt som är det jag identifierat mig mest med under ungdomsåren.
Grubblaren som inte riktigt visste var hon var eller vem hon var.

En flicka med ADHD har ofta helt andra symptom än en pojke med ADHD. Läser man på förstår man varför det finns så många flickor och kvinnor som är odiagnostiserade och varför det "bara är pojkarna som är bråkiga i skolan". Jag säger inte att det alltid är på det viset, men oftare har pojkar rastlösheten utanpå medan den är mer inuti för flickorna.

Så här har mina symptom sett ut : ständigt omöblerande av mitt rum/hem, svårt med kompisar, väldigt mycket andra till lags, överkänslig, aldrig lagat läxorna, svårt att somna på kvällen, svårt att koncentrera på tråkiga ämnen, ljudkänslig, glömt saker, överkreativ, dålig uthållighet, luststyrt, ser inte stökighet, aktivt drömmande på natten, dagdrömmare,  tar lätt illa upp, vickar på fötterna (inte skakar benen), svårt att sluta med det som är roligt, påbörjar projekt men avslutar sällan...

Notera att jag ändå suttit stilla på lektioner och inte tagit "mycket plats" i skolan. Det är där ADHD syns bäst, i skolan när man måste sitta stilla och koncentrera sig. Att klottra i häften är ganska bra underhållning för hjärnan när den inte orkar lyssna på läraren längre.

IMG 3109

Inte förrän jag fick barn och det äldre blev i den lite mer jobbiga åldern kom problematiken för mig. Då kunde jag inte längre tänka på bara mig utan hade också två småbarn att jonglera med i hjärnan. Ungefär då slutade jag med de spontana renoveringarna på fredagkvällarna och satte den energin på att se till att alla fick mat och torr blöja när det behövdes. Hela småbarnstiden har varit ett enda kaos för mig och jag började jobba tillbaka ganska snabbt när jag märkte hur dåligt vi kom överens här hemma.

När jag då fick min diagnos frågade läkaren också om jag är intresserad av medicin. Med tanke på min diabetes hade jag blivit rekommenderad att jag iallafall skulle prova. Det är inte alltid man hittar rätt medicin och dos direkt, men då när jag började blev jag som en helt annan mänska direkt. Jag minns att jag sa åt min man att det är så här en vanlig mänska funkar!

Hur medicinen har förändrat mitt liv tror jag får bli ännu en tredje del i den här serien om ADHD.

Frågor?


Om att få ADHD-diagnos i vuxen ålder

Skrivet av Sandra Neuman 13.11.2019 | 2 kommentar(er)

Taggar:

När du tänker på ADHD så tänker du antagligen på en skolpojke som inte riktigt kan sitta stilla. Det är det stereotypiska och det som vi fått växa upp med att är symptomen för diagnosen. Jag inkluderar mig själv i den skaran som haft den här synen. Det är egentligen ingen fördom mot diagnosen utan helt enkelt det enda som presenterats genom alla tider. En mänska med ADHD kan inte sitta stilla och bara bråkar.

Det finns en helt annan sida av diagnosen, men det fick jag veta först när en kvinna i 30-årsåldern berättade att hon har ADHD och hur hennes problematik ser ut. Där och då förstod jag att jag också prickar in vartenda en av de kriterier som krävs för att få utredas för ADHD. Otippat, jag vet, men ju mer jag tänkte tillbaka på hela min livstid desto säkrare blev jag. Redan innan jag fick tid till utredning hade jag lärt mig så mycket nytt om mig själv bara genom att svänga på tankemönstren och genom att testa hur en ADHD-diagnos skulle förklara situationen.

Det är snart två år sedan den där dagen när jag själv förstod. Jag har bearbetat och jobbat med mig själv. Varit öppen om och äntligen känt mig mindre ”dum” på många plan. Majoriteten av min omgivning har haft svårt att förstå att jag ens skulle behöva utredas, inklusive min terapeut som jag ändå gått till i 3-4 år och som känner mig väldigt väl. Men så är det väl så, att om man lyssnar på sin kropp så vet man när det är läge att stå på sig och faktiskt gå vidare med en sån här avgörande grej. Jag fick höra hur svårt det kan vara för en vuxen att få en ADHD-diagnos om man inte har haft problem redan som barn. Hur lång väntetiden kan vara och hur tungt det är med en utredning. Jag valde ändå att stå på mig och fortsätta kämpa för att få veta om det här kan ha varit något som jag levt med i 30 år.

IMG 3034


Jag som alltid har varit den där försiktiga, förståndiga, blyga flickan som helst suttit och ritat. Kan jag faktiskt ha haft ADHD i så många år utan att en endaste person misstänkt något?

För att utreda om jag kvalade in för att utredas på riktigt blev jag intervjuad vid mentalvårdsbyrån i Jakobstad (efter att min terapeut remitterat mig dit). Redan då fick jag veta att jag iallafall verkar ha drag av ADHD, men att numera behöver det finnas symptom redan från barndomen för att man ska kunna ge en fullständig diagnos åt en vuxen. Jag blev rekommenderad att göra en utredning och skulle bara vänta på att få träffa en läkare som kunde remittera mig vidare.

Några månader senare när ingen läkare inom psykiatrin ännu hört av sig (det är brist!) fick jag gå till vår välfärdsstation och träffa en av våra allmänläkare. En diskussion och en neurologisk undersökning senare hade jag min remiss och kunde inte annat än vänta. Nu hade det gått närmare ett år sedan jag själv fattade att jag vill utreda det här och på grund av psykiatribristen som rådde i Vasa precis då så hade jag inga förhoppningar om att få kallelse förrän senare.

I maj i år körde jag för första gången till Vasa för att påbörja utredningen. Psykologen jag träffade frågade massor av frågor som berörde både min barndom och mitt liv som vuxen. I efterhand kan jag inte minnas hurudana frågor det var men allt från vilken typ av leksaker jag lekte med till hur skolan och kompisrelationer såg ut och så vidare. Intervjuerna kompletterades med ett uppmärksamhetstest innan jag kunde få träffa en läkare i psykiatri och svar på om jag verkligen har en diagnos eller bara drag av diagnos.

"Tydliga symtom redan som barn" sa läkaren och jag fattade inte alls på vilket sätt de kunde se dem utgående från mitt tomma rådgivningskort, mina helt ok-betyg från alla utbildningar jag gått och frågorna som ställts. Men så behöver jag ju faktiskt inte veta allt utan bara lita på att de med utbildning själv vet vad de gör.

Ja så gick det till då jag fick ADHD-diagnos som 32-åring. Det finns så många perspektiv och förklaringar att spinna vidare på så jag väljer att dela upp inläggen lite för att inte bli alltför långrandig.

Men, frågor på det?


Ofunktionell i 9 månader

Skrivet av Sandra Neuman 12.11.2019 | 1 kommentar(er)

De gånger jag inte skriver om blommor, grönsaker eller buketter så har jag ett ämne som jag gärna pratar om. Psykisk ohälsa. Den här veckan kör sevendays en verklig favorit i repris med en temavecka som fokuserar precis på det. Senare i veckan ska jag publicera en text som jag filat på länge och gång på gång inte vågat publicera. Det handlar mer indirekt om psykisk ohälsa, men touchar ändå ämnet.

IMG 3033Bildtext. Jag fotade en hel del de där nio månaderna, bland annat den här utblommade solrosen,
men tyvärr kopplar jag lätt ihop de bilderna med mitt mående.

 

Nu till en början tänkte jag bara berätta om året 2010. Då när jag var 22 år gammal, planerade vårt bröllop, avslutade mina trädgårdsmästarstudier, skulle in i arbetslivet, sommarjobbade på ett skiftesarbete inom handeln och köpte hus. Jag har skrivit om den här perioden tidigare, men det tål att upprepas.

Det var en solig morgon i juli, när vi redan gift oss, precis köpt hus och jag hade lagt studierna bakom mig. Kanske hade jag då också fått höra att det inte fanns arbete för mig där jag sommarjobbade. Jag körde min brors svarta lilla golf och närmade mig jakobstad när jag började känna mig konstig. När jag klev ur bilen på parkeringen snurrade allt, jag kände mig svag, skakade och andades ytligt. Min första tanke var att det är så här det känns när blodsockret är riktigt farligt lågt, men hur många gånger jag än mätte visade blodsockermätaren bara ett högre värde. Jag minns att jag ringde min mamma och berättade läget, hur rädd jag var och att jag inte visste vad jag skulle göra. Då fattade jag inte att det är det här som är en panikångestattack. Och det var inte den sista jag upplevde den sommaren.

De kommande 9 månaderna mådde jag riktigt dåligt. Jag var ordentligt stressad hela tiden, trött fastän jag inte gjorde mycket annat än sov. Jag vågade inte vara ensam hemma, vågade inte promenera för att jag kände mig så utlämnad, vågade inte be om medicin för att "jag behöver ingen medicin". Men att leva i allt det här är tungt och det gör i sin tur det inte lättare att kämpa. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att ta emot antidepressiv medicin. Som komplement fick jag också snabbverkande ångestdämpande att ta vid behov eftersom den antidepressiva medicinen kunde ge mer ångest till en början.

 

IMG 3031IMG 3029Bildtext. På den övre bilden syns det inte hur trött jag var men om man backar någon minut till fotonen från vigseln ser man hur den där bruden klamrar sig fast vid sin brudgum. Inte av nervositet utan av utmattning och svaghet. Jag minns tydligt hur okapabel jag var att känna känslor den där perioden och kunde varken känna nervositet, eller ta in glädje från vår stora dag.

 

När man är så långt ner i gropen som jag var då så verkar det hopplöst att någonsin må bättre. Alla goda råd man får känns bortkastade och lite som ruttna klicheér. Som människa är man lite som teflon, ingenting fastnar. Det handlar om babysteps, dag för dag och ett steg framåt och två steg bakåt. Jag önskar att jag då hade haft den kunskap om mig själv som jag har idag, men det är också så att de där nio månaderna gjorde mig till den jag är idag. 

Vad jag hade behövt då var att få läsa om någon annan i samma situation, men hur jag än genomsökte internet fanns det ingen som öppet skrev om att vara utbränd. Det gjorde mig lite arg att det skulle vara så hemligt att må dåligt och rebellen i mig vaknade. Jag bloggade intensivt redan då och körde hårt på att öppet skriva hur jag mådde och hur det kändes. Och tänka sig, skrivandet blev som en egen sorts terapi för mig samtidigt som det var många som mailade mig om hur mycket de kände igen sig.

Idag äter jag fortfarande antidepressiv medicin, går på samtalsterapi och undviker att jobba heltid. Jag är fortfarande efter nio år en skör människa, men det har visat sig att det ligger något annat bakom det också. Vad ska ni få veta imorgon.


Jag är bra precis som jag är

Skrivet av Sandra Neuman 31.10.2019 | 2 kommentar(er)

Jag har fått ta del av en så oerhört bra föreläsning ikväll. En föreläsning om att bli en hållbar människa som inte tar ut sig själv i förtid, som orkar och int tröttar ut sin hjärna. Det var precis allt som jag behövde få höra just nu och jag fick en sådan boost att jag skulle kunna utföra underverk. Jag känner mig stark, glad och ser optimistiskt framåt. Aldrig har 90 minuter känts så här korta och jag ville att klockan aldrig skulle bli åtta.

mental traning saint paulia

Vilken människa den där Pernilla Nylund på balanserat är! Sån power men ändå på ett ödmjukt sätt fick vi som satt i publiken ta del av ytan av mental träning. Hur viktigt det är att leda sig själv till att må bra, göra sig av med onödig negativitet och tanka sig själv med mentala high fives.

Jag fick så mycket insikt i mitt liv av den här kvällen och jag satt och antecknade flitigt för att kunna gå tillbaka och påminna mig själv om att jag är bra precis som jag är. Jag fattade hur bra det har varit att ha en mamma som hela tiden sagt "he blir no bra!" i alla möjliga situationer. Den frasen har fått mig att bli en bra-sökare som istället för att se det negativa alltid främst ser det som är bra. Min amygdala måste var jätteliten så positiv och optimistisk som jag alltid är.

Mental träning tycker jag att låter bra mycket mer intressant än fysisk träning och det är inte alls omöjligt att jag tar kontakt med Pernilla för att fortsätta med en personlig utveckling. 

Kom ihåg, hur klyschigt det än låter, att du är bra precis som du är!


Kurshösten 2019

Skrivet av Sandra Neuman 22.08.2019 | 1 kommentar(er)

Kvallskaffi

Något av det bästa med hösten måste ju ändå vara arbiskatalogen, dagen när anmälningen öppnar, och sedan när kurserna startar. I år får barnen två kurser var. Leon får levla upp till konstisgruppen för 7-9 åringar och en annan dag leka agent. Milea tycker också om konstis men kvalar bättre in i den yngre gruppen. Däremot är det sån fart i henne att vi tänker testa på parkour! Motorikbanor, klätterställningar, hoppa och studsa har alltid varit hennes grej så vi tror att det kommer passa perfekt.

Själv har jag anmält mig till en enda kurs. Mindfulness.

What about you? Ska du gå någon kurs i höst?


Jag är en glad människa

Skrivet av Sandra Neuman 14.04.2019

Jag är glad över det lilla i livet. Till exempel:

 

Det är inte alltid mina ungar är så sams så att de kan sitta så här i soffan.snalla barn

 

Palsternackan jag lämnade kvar i jorden går äntligen att skörda och steka i smör. fjolars palsternackafjolarets palsternacka

 

Alla kålplantor är omplanterade i större krukor.kal plantor

 

Jag fick tomatfrön från Grekland och sådde dem direkt. Tänk om det blir en supervarm sommar så kanske de här bara är tacksamma för värmen och torkan.tomatfron greklandgreklandstomater

 

Det går framåt med projekt tillsammansodling!

Du kommer att få höra (mycket) mer om det småningom.sommarmorotter

Kan du vara glad över det lilla i vardagen? Vad är du glad över just nu?


Mot en medveten framtid

Skrivet av Sandra Neuman 06.02.2019 | 1 kommentar(er)

För ett par veckor sedan skrev jag om en arbiskurs jag precis hade börjat på då, mindfulness och acceptans. Då hade jag nått en punkt i mitt liv där min oförmåga att koncentrera mig gick överstyr och verkligen ställde till det för mig i vardagen. Jag glömde saker hela tiden och kunde inte göra mindre än två saker på en gång.

På kvällarna var jag för trött för att hållas vaken, men hade för mycket att uträtta för att komma mig i säng. Det resulterade i att jag ständigt var en trött människa och började nästan tycka att det inte längre var roligt att jobba bara för det. Inget var roligt.

 

SN peperomia grönväxt

 

Men sedan började kursen. Vi övar oss på meditation, att hålla fokus och vara medveten. Inga konstigheter alls alltså. Bara vara fokuserad på det som händer precis just nu. Det är svårt, så otroligt svårt att ta språnget ur den här hektiska livsstilen många av oss har. Men det handlar också om att vara vänlig mot sig själv och acceptera att "såde ere no".

Jag har de här senaste veckorna konstaterat att jag sysslat med meditation i många många år redan, helt omedvetet. Speciellt under tiden strax efter min utmattning behövde jag hitta sätt för att kunna slappna av när jag skulle sova. Då fick jag lära mig att jag skulle skapa ett inre rum jag kunde besöka för att finna ro. Den där trädkojan i tropikerna jag kommer till då jag klättrar upp för en repstege mitt i Åkes hästhage, den är fantastisk! Där kan jag i mitt inre sitta och titta på alla gröna blad, njuta av fjärilarna och lyssna till fåglarna. Men sällan hinner jag så långt innan jag är så trött att jag somnat

 

JPEG bild B9F3ECDECBE9 2JPEG bild B9F3ECDECBE9 3

 

Förra veckan tog jag ett första kliv framåt inom min mindfulness-resa och stängde av radion. För mig har det nästan varit ett beroende att alltid ha på radion och höra någon prata. Tystnaden har liksom varit lite too much.

Istället letade jag fram en spellista på spotify, jag tror att jag hittade den under kategorin "fokus", som jag tyckte att passade mitt behov just då. Spellistan heter Mellow beats och är sån musik som jag skulle ha blivit hysterisk av förr. Lugn och skön rytmisk musik utan sång. Då kan jag koppla bort den del av hjärnan där jag behöver behandla det jag hör på radion och bara mysa runt till det sköna gunget.

 

Jag har så mycket mera harmoni i mitt liv redan nu, efter bara 5 gånger (7,5 timme totalt) och jag hoppas i förlängningen att det här ska kunna hjälpa mig att vila ut ordentligt då när det är meningen att jag ska ladda, och sedan disponera energin på ett mer vettigt sätt istället för att förbruka hela reservoaren på en gång.


Om barnen är det viktigaste vi har, borde miljön vara det också

Skrivet av Sandra Neuman 28.01.2019 | 2 kommentar(er)

Aldrig har vi väl varit så miljömedvetna som nu när vi verkligen behöver rädda vår planet. Jag säger vi fastän merparten av oss ändå bara fortsätter leva som tidigare. Varför gör vi så? Tror vi att det vi gör inte har någon påverkan på det stora hela? "Spelar det ändå ingen roll"? Vi ska visserligen leva i nuet, men i framtiden finns det inget nu om vi inte tänker på vilka konsekvenser vårt levnadssätt har.

 

IMG 1132

Den som tänkt till och verkligen försöker få andra att vakna är en av världens mest inflytelserika ungdomar, Greta Thunberg. Nyligen publicerades den här artikeln på vbl.fi och delades på vasabladets facebooksida. Kommentarfältet fylldes ganska snabbt, men inte av uppmuntrande och tacksamma kommentarer. Det folk skrev handlade om hur hjärntvättad Greta är och hur dumt det är att strejka för klimatet istället för att tänka på sin framtida utbildning.

 

Kommentarerna gjorde mig ledsen och när jag skrev om hur skrämmande reaktionerna var blev jag bemött av skrattemoijin. Jag är ingen förebild när det kommer till att rädda miljön, men att trycka ner den som verkligen försöker göra något känns inte riktigt som rätt taktik för att rädda framtiden. Greta Thunberg och övriga födda på 2000-talet ÄR framtiden. 

 

IMG 1133

 

"Eftersom ni vuxna skiter i min framtid

så gör jag det också!"

 

 

Att barn gör som vi vuxna är något som alla föräldrar får lära sig förr eller senare. Om mamma säger fula ord så säger barnet det också. Om pappa vägrar äta grönsaker så är grönsaker inte gott för barnet heller. Det är bara så det är. Barn är kopior av sina förebilder. Föräldrarna.

 

Det så otroligt viktigt att vi vuxna visar våra barn att vi behöver ta tag i miljötänket redan nu. Gå lite ifrån nuet 2019 och tänka på nuet om 20 år. Greta har en väldigt bra point i att det inte är så stor skillnad på om dagens barn går i skolan eller inte. Hur mycket vi vuxna än vill det. Det ser inte särskilt ljust ut i framtiden för dagens barn om ingen börjar reagera.

 

Om vuxna aktivister strejkar för klimatet, stannar borta från jobbet så påverkas visserligen just den personen. Men det finns alltid en annan vuxen som inte är så brydd och som kan ta aktivistens plats i arbetslivet.

 

När ett barn vägrar gå till skolan för att hen bekymrar sig för framtiden så skapar det direkt rubriker och reaktioner. Det visar bara makten våra barn har om sin egen framtid. Våra barn. Deras framtid. Vi har inte rätten att förstöra miljön bara för att vi lever i nuet. Vi har en plikt att tänka framåt. På våra barn.

 

Det kan redan vara för sent att rädda framtiden från konsekvenserna, men det är ingen orsak till att ge upp och bara låta framtidens värld förfalla. Det går iallafall att bromsa det som bromsas kan.

 

 

Tänk efter. Tänk framåt.

Tänk på våra barn.

 

Ps. Ju mer vi skriver om vikten av att tänka på miljön desto mer tankar väcker vi hos andra.


Mindfulness för den med mycket stress

Skrivet av Sandra Neuman 10.01.2019

Den här våren ska jag ge mig själv något. Trädgårdsarbetet gör mig visserligen till en lycklig människa, men samtidigt tar det mycket energi. Den utgående och ingående energin går nästan ut på ett.

IMG 0268 2

 

För att spinna vidare på mitt välmående anmälde jag mig till en arbiskurs i mindfulness och acceptans. Mest för att lära mig att tämja min hopplöst vilda hjärna med tankarna rusandes åt alla håll.

Redan då för nio år sedan när jag hade gått in i väggen rekommenderades mindfulness och meditation. Men det sista jag kunde göra då var att läsa en bok, än mindre förstå och ta till mig texten. Så nu när min blick fäste sig vid den här kursen i arbiskatalogen så tänkte jag ”why not!?” och anmälde mig.

Att meditera är precis lika svårt som jag föreställde mig. Vi har bara haft ett kurstillfälle (du kan fortfarande hänga på!) och när kursledaren med sin lugna röst berättade att vi skulle fokusera på andetag för andetag, tänkte min hjärna istället ”hjälp så spända byxor jag har! Hur ska jag sitta bekvämt på den här bänken? Men så fin den här nya skolan är!” Och cirka hundrasjutton andra oväsentliga saker. Men det blir alldeles säkert lättare med tiden.

Som komplement till mina homeopatbesök och kursen i mindfulness tänkte jag dessutom lära mig att yoga. Det är en arbiskurs för nybörjare där jag förhoppningsvis varken behöver försöka stå på händerna eller annat omöjligt. Bara sköna moves.

 

Relaterade texter:

Ta reda på hur hela du mår