tisdag 18 september 2018 - 12:00

Hösthaiku

SN Hostmys

 

"En varm katt

immig vindruta

som försenar oss till dagis"

Sandra Neuman, tisdag 18 september 2018

 

måndag 10 september 2018 - 13:33

My favorite coffee

Jag har inte alltid varit en kaffedrickare. Min svärmor har alltid sagt "du ska nåo si du böri drick kaffi tå du får båån". Ja och hade hon inte så rätt.

Men. Jag började inte dricka kaffe för att jag fick barn och aldrig fick sova. Min man har alltid tagit hand om nättern och jag har sovit som en prinsessa (det har förresten våra barn gjort också, så egentligen sov vi alla gott). Men det finns något socialt över att dricka kaffe, och den där sociala biten saknade jag i mitt liv.

Det var sommar, jag satt ofta ensam hemma med Leon 6 månader och bara bestämde mig för att nu ska jag vänja mig vid kaffesmaken. Till en början handlade det om en tesked kaffe och en deciliter grädde. Efter hand blev det mindre mängd grädde tills jag numera avskyr att ha kaffet utblandat med något alls.

 22D38AD9 B94C 4D35 8A80 B61617D1DD17E9938D4C A1C9 4CF3 980E 25FAD613FD74Till kaffet kan man med fördel äta lite smörstekta kaneläpplen med vaniljgrädde.

 

Men kaffe alltså. Det är en smak som jag på riktigt älskar (Mocca har alltid varit min favorit på allt från glass, chokladkyssar till kakor). Varje morgon när jag cyklar ner för Vattentornsbacken tänker jag på den där goda kaffekoppen jag snart ska få avnjuta i jobbet. För mig som är fruktansvärt morgontrött är det moroten som ger mig liv. Att det ger en liten energikick gör mig inget heller, det behöver vi alla ibland.

CAB8A2C0 D931 4F03 A27D 07BB8A6AA248Kaffekonst på soffbordet

 

Under mina fem år som kaffedrickare har jag hunnit testa på en del olika sorters kaffe och också kommit fram till vilken rostningsgrad som faller mig mest i smaken. Press-kaffe är väldigt gott, men på något vis tar mina stackars emaljlösa tänder skada av det så därför är vanligt bryggkaffe det allra bästa till vardags. Mörkrostat låter väldigt fancy men är FÖR rostat medan vanlig juhla mocca är för ljust.

Vilket sätt är det bästa att göra kaffe enligt dig? Och dunkar ditt hjärta för mörkrostat, ljusrostat eller mellanrostat?

 

Mer om kaffe:

Trädgårdskaffe

Brunt eller vitt kaffefilter?

 

torsdag 30 augusti 2018 - 09:44

Ett instagramkonto att följa

Vem älskar inte inspirationsboostar? Jag gör iallafall och är i ständigt behov av ny input för att inte tröttna och bli uttråkad. Framför allt mellanmål tycker jag att är såååå svårt att variera när vi inte gillar sockriga grejer annat än vid firande. Till och med smoothies tycker jag att är svårt att få till något annat än banan-jordgubb som barnen gillar.

IMG 5494

 

Av en händelse upptäckte jag instagramkontot EKOTIPSET och blev förälskad på en sekund. Här finns material för att prova på olika mellanmål varje dag under veckan och på så sätt hitta det barnen gillar bäst. Bara en sån sak som glass på frusna vindruvor?! Det är ju genialiskt!! Snickersglass, smoothies och what not! Jag är så såld! 

 

SN ekotipset 1SN ekotipset 2Bilderna är ekotipsets egna, publicerade här med tillåtelse.

 

Det är inte bara mellanmålstips. Det är också bodyfluff, play dough, myggmedel, fläckborttagare och mycket, mycket mer. 

Bara som ett torsdagstips från mig till er!

lördag 18 augusti 2018 - 21:19

Carpaccio i mitt hjärta

Vem väljer bort jutbackamarknaden för god mat och fint sällskap?

Jag gör! Tänk att jag ens övervägde att trängas med några tusen mänskor, jag som egentligen inte ens tycker om stora folkmassor.

Vad jag gjorde istället var att jag lämnade man och barn på hemmaplan och körde till Vasa. På riksåttan gick det trögt och det hade varit bra roligt att veta hur många bilarna var som jag mötte. Det var nästintill noll chans för omkörning annat än i omkörningsfilen i Årvas. Min happy dance-spellista räddade resan och tålamodet.

Det är tredje året i rad jag tillsammans med sevendaysgänget äter middag på faros i Vasa. Det är alltid lika roligt, och alltid lika god mat. Förra året minns jag att jag hyllade förrätten, och det tänker jag göra i år också. Jag visste inte att jag tyckte om carpaccio, men oj sån smakupplevelse det var med black angus, parmesan och rostade pinjenötter.

 

JPEG bild 59530462715A 2JPEG bild 59530462715A 1JPEG bild 59530462715A 3

 

Ja ni ser ju hur gott det ser ut! Och det var det också (Men särskilt länge hölls man, eller jag iallafall, inte mätt, så jag fick köpa ett knackkorvpaket att avsluta kvällen med)! Maten var det enda jag fotade på hela kvällen så jag fick lov att låna en fin bild av Caroline för att ge kvällen lite ansikte också.

 

SN carro sandraCarro och jag med våra respektive (aktuella) bloggämnen. 

I år hade sevendays slagit sig samman med foodly för att fira sommaren på Faros. Det var ett gäng jättetrevliga tjejer vi fick lära känna lite bättre, och jag bestämde att jag helt klart måste börja läsa foodly-bloggarna lite mera och inte bara hänga på foodlys första sida när matinspirationen tryter.

Efter festen hade jag bokat in mig för en natt i min brors lägenhet. Han och fästmön hade i sin tur bokat in en natt i Nykarleby, så katten Glen-Runar och serien "Younger" var mitt enda sällskap. När jag nu en gång missade en sån fyndchans som på juthbacka så gav jag mig tillåtelse att göra en loppisrunda i Vasa istället. I trängseln vid Combo-loppiset fick jag påminna mig ett par gånger om att det ändå är bra mycket mindre folk än på Juthbacka.

Så summa summarum kan jag vara riktigt nöjd med helgen så här långt (trots att det enda take away-kaffet jag hittade i Smedsby var pannsteiji)!

 

Relaterat:

Här hyllar jag förätten 2017

Sommarfesten 2016

måndag 13 augusti 2018 - 22:59

foto-flummigt

SN TomatTomaten 'tigerella' som mest bara fick vara med för sitt fina utseende.

 

Hur mycket kan man göra med bara iphone?

Det är utmaningen i den frågan som gjort att jag sålt systemkameran och låtit bli att installera photoshop igen. Jag tycker om enkelheten i att fota med det man har i handen, liksom i förbifarten bara. Också i mitt arbete fotar jag en del produktbilder och blommor för marknadsföring -allt med iphonen. Sedan ger jag redigeringen en minut i snapseed innan den är färdig för instagram. Efter en tid går allt utan att jag behöver tänka på hur mycket jag ska ljusa upp, mätta eller mörka.

Jag skulle inte riktigt kalla mig fotograf. Glad och kunnig amatör kanske (man utvecklas en del på 16 år). Förr daltade jag med systemkamera, RAW-filer och photoshop för att få ett nöjaktigt slutresultat. Not anymore. Det tar alldeles för mycket tid (och lagringsutrymme) som jag inte har och så sliter det på ryggen att sitta vid datorn i de timmar det kan ta.


SN blommor

amalia2amalia1

Sånt flummigt om fotografering så här i slutet av måndagskvällen.

söndag 12 augusti 2018 - 14:52

Se en trädgårdstomte!

När jag skulle ut i trädgårdslandet och skörda tidigare idag dök det upp ett Petalaxiskt par i trädgården. Det var Caroline och Fredrik som hade ärende norrut och tittade förbi. 

JPEG bild A8CA432C3493 1

Vi hälsade bara på hönsen, Skrållan och tittade runt lite innan de drog vidare. Men det var så kul att träffas bara så där! Jag som är sån impulsmänska blev glad och nöjd och kunde arbeta vidare i trädgården i flera timmar innan jag kom på att jag inte ätit någon lunch.

På fredag har sevendays sin årligt återkommande sommarfest, då ses vi igen!

fredag 10 augusti 2018 - 08:30

VAD är det här??

Ser man en sån här märklig grönsak vid torghandlaren, kan man göra något annat än testa? 

JPEG bild 80D8E8544169 3

Vad tror ni att det är? Det ser ut som en citron, men jag kan berätta att det minsann smakade något helt annat än vad det ser ut som. Faktum är att bara det att den ser ut som en citron gör att hjärnan tror att den ska smaka surt. Barnen var skeptiska och smakade bara pyttelite.

JPEG bild 80D8E8544169 4JPEG bild 80D8E8544169 5JPEG bild 80D8E8544169 6

Visst är det en snygg grönsak!? Nå, har du satt din gissning på vad det är?

-Gurka!

Det är en freakin' gurka!! Otippat va! Och det mest absurda är att det smakar precis som gurka! Det är en riktig hjärntvinnare som ser ut som en citron men smakar och är en gurka. Det borde vara en citrongurka, men jag kom mig inte för att fråga på torget där jag köpte den.

tisdag 7 augusti 2018 - 13:15

Man vet att det är höst när...

Idag har jag inget flow alls. Noll. Nada. Eller om det är energitanken som är alldeles tom.

Det är mycket som jag gärna skulle göra, men jag kommer inte igång. Barnen är på dagis och jag hade hunnit göra hur mycket som helst. Istället har jag grävt i mitt bildarkiv, läst lite i lejontämjaren och längtat efter en kaffekopp. Jag orkar inte ens göra kaffe idag.

 

JPEG bild CA64FE04BEA1 1

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inspirerande blogginlägg om hur jag alltid den här tiden på hösten vill förändra något. Jag brukar prata om "när vi flyttar in igen" efter sommarens alla utetimmar, och det är alltid likadant. Lusten att göra radikala förändringar i hemmet faller alltid på till hösten. Jag vill rensa ur våra överfulla förvaringsutrymmen, tapetsera väggar, slänga ut onödigheter, måla, rensa och feja hejvilt.

 

Jag vet att det är höst när

lusten att förändra infinner sig igen

 

Jag är bra på att planera, fantisera, längta och införskaffa material. Sedan kan det ta en evighet innan jag kommer till skott och verkligen tar tag i det där projektet. Kanske är det också därför jag har börjat dra mig för att bli alltför taggad, för att jag vet att det ändå inte kommer ske direkt eller så länge lusten finns där.

 

JPEG bild 5CEF30B33C20 1Den här tråkiga, gråa väggen i vardagsrummet skulle jag vilja ha Hanna Wendelbos tapet Vera eller liknande på. Och lite hyllor kanske.

 

JPEG bild 5CEF30B33C20 2

I köket vid soffan hade jag tänkt mig en hylla och tavlor.

Är det bara jag som vill förändra när hösten nalkas?

torsdag 2 augusti 2018 - 21:58

Knappen i HBL

Blogginlägget om libre-knappen tog mig vidare ut i världen och jag blev uppringd av hufvudstadsbladet. Nu är artikeln publicerad och går att läsa HÄR.

 

JPEG bild 6C93CCDABF2C 5

Det är great att vår annars så osynliga sjukdom äntligen får synas lite mer, både på medier och i verkliga livet. Jag vet inte hur många libre jag har sett på armarna i min kundström nu i sommar. Men vad ska man säga? Göra? 

"Hej librevän! How're you doin'?".

Ja, så kunde man ju säga, eller så nöjer vi oss med att bara se att andra också flashar sin libreknapp för omvärlden. Och så kan man anta, att om två libre-användares vägar korsar, så vet den andre redan vad det är frågan om.

Jag känner att jag hjärntvättar dig som läser kontinuerligt, med allt diabetesrelaterat. Då kan du hjälpa oss diabetiker att sprida ordet om den här jättejättevanliga sjukdomen.

onsdag 1 augusti 2018 - 10:00

En diabetesstory

Blogginlägget om libre-knappen blev väldigt uppmärksammat och jag har till och med fått göra en telefonintervju med hufvudstadsbladets reporter om saken.

Av en slump råkade jag hitta en text som jag skrev för Jakobstads diabetesförening i september 2013. Den var ganska fin, så jag vill spara den och samtidigt dela med mig den åt er. Hoppas den ger någon diabetiker där ute modet att våga tänka på familj.

 

FDD138CA 3A8F 4C30 97B1 737419ABF360 

En diabetesstory

Jag minns ännu den där dagen för 17½ år sedan (jag var bara 8 år då) när mamma tog med mig till HVC här i Nykarleby, för att mäta blodsockret. Jag minns sportlovet när mamma och jag bodde på barnavdelningen, det var förresten samma år som Disneys ”Pocahontas” visades på bio, 1996. Jag minns att jag tittade på VHS (”Resan till Melonia”, jag har den filmen i min ägo idag, bara för minnets skull), spelade ”Mulle meck” på barnavdelningens dator, och hade supernintendo i mitt rum. Mest minns jag den där första natten på sjukhuset, hur blodet sprutade när kanylen till droppet skulle sättas i handen, hur förskräckligt det jag var tvungen att dricka på natten när blodsockret hade sjunkit för lågt, och den där hjärtformade burken med stickade barbiekläder som min mommo kom dit med. Allt det där minns jag som om det var igår, fastän jag redan är på mitt 18:nde år som typ 1-diabetiker.

18 år som sagt. Under de åren har en hel del hänt både med mig själv, forskningen och sjukvården. Jag har fått uppleva hur det är att vara diabetiker som skolbarn, tonåring, studerande och vuxen. Alla stadier har fört med sig utmaningar, inte minst tonåren med hormonsvängningar och viljan att vara ”som alla andra”. Men den största utmaningen, har kanske ändå varit den vuxna åldern när längtan efter att bilda familj började infinna sig, speciellt eftersom jag alltid har haft det kämpigt med blodsockret och också haft ett högt HbA1c under en lång tid.

Jag tror det började strax efter vi hade förlovat oss 2008, vi bodde i Vasa och jag studerade till trädgårdsmästare. Vid varje besök till diabetesmottagningen fick jag höra om hur viktigt det är att ha ett bra blodsocker redan före man går och blir gravid och att långtidsvärdet borde vara si och så för att fostret ska kunna utvecklas normalt. Jag minns hur jag gång på gång kämpade med att ORKA hålla blodsockret bra, men hur jag ständigt tappade motivationen och föll tillbaka i mina latmansrutiner. Dessutom tackade jag om och om nej till att ha kontinuerlig blodsockermätare, och fastän både diabetesskötare och -läkare förespråkade insulinpump var jag fast besluten om att något sådant ska inte JAG ha iallafall! Att jag inte insåg då hur bra hjälpmedel det kunde ha varit.

I början av 2010 flyttade vi till min hemstad Nykarleby. Det återstod bara praktik och slutarbete innan jag skulle ha mitt yrke som trädgårdsmästare. Samtidigt jobbade jag på ett trädgårdscenter OCH planerade vårt kommande bröllop. Så här i efterhand inser jag att det verkligen inte är konstigt att jag blev utbränd strax efter bröllopet (då när vi dessutom köpte hus!) och hade panikångestattacker var och varannan dag. Det var ett tungt år, och att orka sköta om sitt blodsocker samtidigt som man kämpar med att må bra är mycket tyngre än vad det låter. Eftersom vi hade gift oss räknade diabetessköterskorna med att vi så småningom ville ha familj, men påpekade om och om igen att man INTE får bli gravid med ett långtidsvärde över 10! Läkaren förbjöd mig till och med vid ett tillfälle. Ingen förstod riktigt att när man mår så dåligt som jag gjorde då, och inte kan leva ett normalt liv, är familj inget man tänker särskilt aktivt på... då är det bara att orka genom dagen som gäller.

När jag hade varit hemma i nästan ett år, fick jag fastanställning på en blombutik här i staden. Man blir så stark efter att ha mått dåligt, så jag jobbade deltid, och tog hand om mig själv resten av tiden... ja oftast tog jag hand om mig iallafall, för jag föll så lätt tillbaka i de där latmansmönstren när jag inte orkade hämta insulinpennorna ur väskan, mäta blodsockret eller räkna kolhydrater. Vi pratade om barn och familj, och jag var livrädd för att jag inte trodde att jag skulle klara av att hålla blodsockret så bra som det måste vara när man är gravid. Jag som dessutom alltid har varit rädd för låga blodsockervärden och därför helst hållit mig lite för högt. Jag frågade till och med hur min man förhåller sig till adoption, bara för att jag var så rädd... och drömmen om en egen familj fladdrade förbi och bort flera gånger.

Sedan minns jag så tydligt hur jag en kväll bara insåg att om jag någonsin ska klara av att nå ett sådant långtidsvärde så att vi kan bilda familj, så MÅSTE jag göra något NU. För familj, det ska vi ha! Redan nästa dag ringde jag till diabetesskötaren för att meddela att jag ville ha insulinpump, helst direkt! Tyvärr var det flera andra före i kö, och först i början av februari 2012 skulle jag få tid att starta upp min egna insulinpump. Jag var rädd. Rädd för att bolusguiden skulle räkna fel och föreslå för mycket insulin. Rädd för allt, och ”safe:ade” hela tiden med för små bolusar. Men ändå kände jag mig modig nog, och så beslutsam över att lyckas med hela ”projekt familj”. Våra diabetessköterskor lånar gärna ut den kontinuerliga blodsockermätaren så ofta man själv bara vill, så jag hade den ganska mycket för att följa med hur det funkade med pump, och lära mig mer om hur jag själv skulle tänka och räkna för att undvika de, för mig, skrämmande låga värdena. Jag såg hur HbA1c sjönk lite i taget varje månad, och jag kände mig nästan oövervinnerlig.

Jag nämnde aldrig för diabetessköterskan hur vi hade planerat; Eftersom jag studerade på läroavtal till florist, och skulle bli färdig i februari 2013, så tänkte vi att det skulle väl passa bra om vi skulle pricka in och bli gravid i typ juni. Så skulle jag hinna bli färdig med studierna alltså.
Nå, nu är ju en graviditet inget man kan ”planera” på samma sätt som sin semester eller resa, så redan i början av juni fick vi se det där plusset på graviditetstestet. Jag var psykiskt stabil efter den tunga tiden som utbränd, hade fast anställning, bra HbA1c och kände mig trygg på alla sätt och vis. Det var alltså nu den där riktiga kampen skulle börja. 9 månader med blodsockret konstant mellan 4 och 7 mmol/l, en riktig utmaning för mig som slarvat i mer eller mindre hela mitt liv.
När man är gravid förvandlas man till någon slags supermänniska. Jag var ALDRIG rädd för låga blodsockervärden. ALDRIG rädd för att misslyckas med kolhydraträkningen. ALDRIG rädd att ta insulin. Jag fick till och med höra av läkaren vid Vasa centralsjukhus, att han sällan ser så snygga blodsockerkurvor från den kontiunerliga blodsockermätaren. Jag som mest fått höra hur illa jag sköter mig.

9 månader visade sig bara bli 8. I januari hade pojken i magen blivit så stor att man beslutade göra kejsarsnitt i vecka 37. Men redan en vecka innan planerat snitt fick jag havandeskapsförgiftning och fick snittas akut i vecka 36. Storleken på barnet sades inte han någon större koppling till att jag har diabetes (speciellt eftersom jag haft så fina värden under hela graviditeten), utan snarare var det en kombination med det genetiska. Den 18 januari, en kall men solig vinterdag, blev jag mamma till en stor pojke på 4,3kg. Han hade lågt blodsocker (som många diabetikermammors nyfödda har), och på grund av det också andningssvårigheter, vilket gjorde att han fick ligga på barnavdelningen i fem dagar innan vi fick ta hem honom.

I dagsläget är min son Leon redan 8 månader gammal, helt frisk utan några men alls och inte är han heller stor på något sätt, utan snarare lite mindre än sina jämngamla. Han äter som en häst och pratar som en papegoja, men krypandet sparar han tydligen lite på.
Det blev lite komplikationer med BB-vistelsen och operationen, sånt som påverkade mig och gjorde att jag haft svårt att komma över hela förlossningen och gjort att jag inte haft den ork jag hade behövt det första halvåret. Den lilla ork jag hade gick naturligtvis åt till att ta hand om babyn, och blodsockret hamnade i skymundan. Det är först nu 8 månader efter förlossningen, som jag haft ork att ta tag i blodsockret igen. Vi vill ha syskon till Leon, så det är bara att blicka framåt och börja kämpa igen. Skillnaden den här gången är att jag vet hur fantastisk belöning man får om man bara orkar kämpa!

Så till er alla diabetiker-tjejer med framtidsdrömmar som inkluderar en familj! Ni ska komma ihåg att det går och att man blir en superkvinna när det verkligen gäller!

 

Relaterade texter

Vloggen om diabetes

Fakta om diabetes

Diabetes och lågkolhydratkost