Lagombackan sevendays header 2

Ofunktionell i 9 månader

Skrivet av Sandra Neuman 12.11.2019 | 1 Kommentarer

De gånger jag inte skriver om blommor, grönsaker eller buketter så har jag ett ämne som jag gärna pratar om. Psykisk ohälsa. Den här veckan kör sevendays en verklig favorit i repris med en temavecka som fokuserar precis på det. Senare i veckan ska jag publicera en text som jag filat på länge och gång på gång inte vågat publicera. Det handlar mer indirekt om psykisk ohälsa, men touchar ändå ämnet.

IMG 3033Bildtext. Jag fotade en hel del de där nio månaderna, bland annat den här utblommade solrosen,
men tyvärr kopplar jag lätt ihop de bilderna med mitt mående.

 

Nu till en början tänkte jag bara berätta om året 2010. Då när jag var 22 år gammal, planerade vårt bröllop, avslutade mina trädgårdsmästarstudier, skulle in i arbetslivet, sommarjobbade på ett skiftesarbete inom handeln och köpte hus. Jag har skrivit om den här perioden tidigare, men det tål att upprepas.

Det var en solig morgon i juli, när vi redan gift oss, precis köpt hus och jag hade lagt studierna bakom mig. Kanske hade jag då också fått höra att det inte fanns arbete för mig där jag sommarjobbade. Jag körde min brors svarta lilla golf och närmade mig jakobstad när jag började känna mig konstig. När jag klev ur bilen på parkeringen snurrade allt, jag kände mig svag, skakade och andades ytligt. Min första tanke var att det är så här det känns när blodsockret är riktigt farligt lågt, men hur många gånger jag än mätte visade blodsockermätaren bara ett högre värde. Jag minns att jag ringde min mamma och berättade läget, hur rädd jag var och att jag inte visste vad jag skulle göra. Då fattade jag inte att det är det här som är en panikångestattack. Och det var inte den sista jag upplevde den sommaren.

De kommande 9 månaderna mådde jag riktigt dåligt. Jag var ordentligt stressad hela tiden, trött fastän jag inte gjorde mycket annat än sov. Jag vågade inte vara ensam hemma, vågade inte promenera för att jag kände mig så utlämnad, vågade inte be om medicin för att "jag behöver ingen medicin". Men att leva i allt det här är tungt och det gör i sin tur det inte lättare att kämpa. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att ta emot antidepressiv medicin. Som komplement fick jag också snabbverkande ångestdämpande att ta vid behov eftersom den antidepressiva medicinen kunde ge mer ångest till en början.

 

IMG 3031IMG 3029Bildtext. På den övre bilden syns det inte hur trött jag var men om man backar någon minut till fotonen från vigseln ser man hur den där bruden klamrar sig fast vid sin brudgum. Inte av nervositet utan av utmattning och svaghet. Jag minns tydligt hur okapabel jag var att känna känslor den där perioden och kunde varken känna nervositet, eller ta in glädje från vår stora dag.

 

När man är så långt ner i gropen som jag var då så verkar det hopplöst att någonsin må bättre. Alla goda råd man får känns bortkastade och lite som ruttna klicheér. Som människa är man lite som teflon, ingenting fastnar. Det handlar om babysteps, dag för dag och ett steg framåt och två steg bakåt. Jag önskar att jag då hade haft den kunskap om mig själv som jag har idag, men det är också så att de där nio månaderna gjorde mig till den jag är idag. 

Vad jag hade behövt då var att få läsa om någon annan i samma situation, men hur jag än genomsökte internet fanns det ingen som öppet skrev om att vara utbränd. Det gjorde mig lite arg att det skulle vara så hemligt att må dåligt och rebellen i mig vaknade. Jag bloggade intensivt redan då och körde hårt på att öppet skriva hur jag mådde och hur det kändes. Och tänka sig, skrivandet blev som en egen sorts terapi för mig samtidigt som det var många som mailade mig om hur mycket de kände igen sig.

Idag äter jag fortfarande antidepressiv medicin, går på samtalsterapi och undviker att jobba heltid. Jag är fortfarande efter nio år en skör människa, men det har visat sig att det ligger något annat bakom det också. Vad ska ni få veta imorgon.

Kommentarer

  • Stenis 12/11/2019 12:55pm (28 dagar sen)

    Tack för att du och flera andra vågar ta upp detta ämne, som verkar fortfarande vara väldigt tabubelagt.
    Jag själv drabbades av akut stress i december 2017, och har sedan dess periodvis kämpat med ångest, oro och tvångstankar.
    Fick också utskrivet antidepressiv medicin, men tar det inte längre. Det är precis som du skriver, det är ett steg framåt och två steg bakåt, och man får (måste) ta en dag i taget bara. Jag har också fått acceptera att det inte finns någon snabb lösning eller snabb återhämtning, det tar tid. Ibland har jag riktigt bra dagar och ibland riktigt dåliga, men jag mår mentalt mycket bättre nu än för två år sedan. Kram till dig!

Skriv en kommentar