Lagombackan sevendays header 2

Om att få ADHD-diagnos i vuxen ålder

Skrivet av Sandra Neuman 13.11.2019 | 2 Kommentarer

Taggar:

När du tänker på ADHD så tänker du antagligen på en skolpojke som inte riktigt kan sitta stilla. Det är det stereotypiska och det som vi fått växa upp med att är symptomen för diagnosen. Jag inkluderar mig själv i den skaran som haft den här synen. Det är egentligen ingen fördom mot diagnosen utan helt enkelt det enda som presenterats genom alla tider. En mänska med ADHD kan inte sitta stilla och bara bråkar.

Det finns en helt annan sida av diagnosen, men det fick jag veta först när en kvinna i 30-årsåldern berättade att hon har ADHD och hur hennes problematik ser ut. Där och då förstod jag att jag också prickar in vartenda en av de kriterier som krävs för att få utredas för ADHD. Otippat, jag vet, men ju mer jag tänkte tillbaka på hela min livstid desto säkrare blev jag. Redan innan jag fick tid till utredning hade jag lärt mig så mycket nytt om mig själv bara genom att svänga på tankemönstren och genom att testa hur en ADHD-diagnos skulle förklara situationen.

Det är snart två år sedan den där dagen när jag själv förstod. Jag har bearbetat och jobbat med mig själv. Varit öppen om och äntligen känt mig mindre ”dum” på många plan. Majoriteten av min omgivning har haft svårt att förstå att jag ens skulle behöva utredas, inklusive min terapeut som jag ändå gått till i 3-4 år och som känner mig väldigt väl. Men så är det väl så, att om man lyssnar på sin kropp så vet man när det är läge att stå på sig och faktiskt gå vidare med en sån här avgörande grej. Jag fick höra hur svårt det kan vara för en vuxen att få en ADHD-diagnos om man inte har haft problem redan som barn. Hur lång väntetiden kan vara och hur tungt det är med en utredning. Jag valde ändå att stå på mig och fortsätta kämpa för att få veta om det här kan ha varit något som jag levt med i 30 år.

IMG 3034


Jag som alltid har varit den där försiktiga, förståndiga, blyga flickan som helst suttit och ritat. Kan jag faktiskt ha haft ADHD i så många år utan att en endaste person misstänkt något?

För att utreda om jag kvalade in för att utredas på riktigt blev jag intervjuad vid mentalvårdsbyrån i Jakobstad (efter att min terapeut remitterat mig dit). Redan då fick jag veta att jag iallafall verkar ha drag av ADHD, men att numera behöver det finnas symptom redan från barndomen för att man ska kunna ge en fullständig diagnos åt en vuxen. Jag blev rekommenderad att göra en utredning och skulle bara vänta på att få träffa en läkare som kunde remittera mig vidare.

Några månader senare när ingen läkare inom psykiatrin ännu hört av sig (det är brist!) fick jag gå till vår välfärdsstation och träffa en av våra allmänläkare. En diskussion och en neurologisk undersökning senare hade jag min remiss och kunde inte annat än vänta. Nu hade det gått närmare ett år sedan jag själv fattade att jag vill utreda det här och på grund av psykiatribristen som rådde i Vasa precis då så hade jag inga förhoppningar om att få kallelse förrän senare.

I maj i år körde jag för första gången till Vasa för att påbörja utredningen. Psykologen jag träffade frågade massor av frågor som berörde både min barndom och mitt liv som vuxen. I efterhand kan jag inte minnas hurudana frågor det var men allt från vilken typ av leksaker jag lekte med till hur skolan och kompisrelationer såg ut och så vidare. Intervjuerna kompletterades med ett uppmärksamhetstest innan jag kunde få träffa en läkare i psykiatri och svar på om jag verkligen har en diagnos eller bara drag av diagnos.

"Tydliga symtom redan som barn" sa läkaren och jag fattade inte alls på vilket sätt de kunde se dem utgående från mitt tomma rådgivningskort, mina helt ok-betyg från alla utbildningar jag gått och frågorna som ställts. Men så behöver jag ju faktiskt inte veta allt utan bara lita på att de med utbildning själv vet vad de gör.

Ja så gick det till då jag fick ADHD-diagnos som 32-åring. Det finns så många perspektiv och förklaringar att spinna vidare på så jag väljer att dela upp inläggen lite för att inte bli alltför långrandig.

Men, frågor på det?

Kommentarer

  • Ida 13/11/2019 11:30am (27 dagar sen)

    Tack för att du skriver detta! Jag har själv också börjat misstänka antingen ADD (tvivlar på att jag skulle ha hyper-delen med i så fall) eller mild autism då det skulle kunna förklara så mycket om mig själv. Men har inte haft någon aning om hur jag skulle gå till väga för att göra en utredning. Eller hur en utredning egentligen går till. Hur lång var själva utredningen och hur lång var hela processen från att du först tog kontakt till att processen var klar? Och hur omfattande var själva utredningen?

    • Sandra Neuman 13/11/2019 1:10pm (27 dagar sen)

      Tack vad bra att någon kan ha nyttan av texten :)
      Jag tror det är så numera att allt går under ADHD-autismspektrat, om jag inte minns fel (det där ska jag ta reda på till nästa blogginlägg). För mig är det mer huvudet som är väldigt upp i varv medan jag själv inte är överaktiv i kroppen på det sättet.

      Hur du börjar tror jag kan bero lite på var du bor (allra först kan du läsa på nätet och göra olika tester för att själv bara få en koll). Men att höra av sig till mentalvården på något vis, alltså någon psykolog eller psyk.skötare och förklara för dem hur det känns och varför du tror att du kan ha en diagnos. Beroende på vad de då tycker och vilka symptom och problem du har (och var du bor, för det kan funka på olika vis på olika ställen) kan det bli lite olika vägar du behöver gå. Det är väldigt krångligt med den psykiska vården, men enkelt sagt behöver du via en läkare för att få remiss till utredning på tex vasa centralsjukhus. För mig tog det från början av 2017 till hösten 2019, men då var det väldigt mycket personalbrist som förlängde hela processen, och att ingen egentligen visste hur de skulle göra när en vuxen människa kom och själv begärde utredning.

      Jag besökte först en psykolog som gjorde de samma testen (frågor) som jag fyllt i på nätet (tog 2 gånger 1,5 h ungefär). Sedan 0,5 h läkargranskning för remiss. 2x 1h "intervju" vid psyk.mottagningen i Vasa. 0,5 h test som gick ut på att klicka på en knapp varje gång en symbol upprepade sig i en serie med olika symboler och slutligen 0,5 h läkarträff för att få diagnos och behandlingsplan.
      Utöver det behövde jag leta fram alla skolbetyg och begära ut min journal från barn- och skolrådgivningen och ta med. Ja och så behöver en förälder berätta hur man var som liten.

      Egentligen är det inte så lång utredning, men väldigt intensiv och utmattande. Imorgon kommer jag skriva om hur det varit sedan och mer egna tankar och upplevelser :) Ha det gott!

  • Charlotte 13/11/2019 1:43pm (27 dagar sen)

    Hej. SÅ intressant inlägg och väldigt aktuellt för oss just nu. Vår snart 8-åriga tjej ska nu utredas för ADHD. Redan i tidig ålder började jag tro att hon hade Adhd men vid alla rutinmässiga rådgivningsbesök avfärdades detta av läkare eller hälsovårdare. Hon har alltid älskat att sitta och rita å pyssla, kan sitta hur koncentrerat som helst, hur länge som helst. Hon är blyg och försiktig men när hon blir tillräckligt van vid situationen blir hon otålig, kan inte sitta still och kan absolut inte koncentrera sig om det blir det minsta tråkigt. Minsta små motgångar blir helt övermäktiga och raseriutbrott som påföljd. Är allt detta nåt som du känner igen dig i? Hoppas att utredningen ska komma igång nu så hon får det stöd hon behöver.

    • Sandra Neuman 14/11/2019 9:45am (26 dagar sen)

      Hej! Javisst låter det bekant! Det är mycket med flickor att man mer drömmer sig bort när det blir tråkigt, är lättstött (det har mina bröder älskat att jag har varit rolig att reta och sedan blivit hysterisk). Sånt man är intresserad av funkar väldigt bra, men direkt det blir ointressant går det inte. Jag har alltid haft svårt med teoretiska ämnen i skolan helt enkelt för att det blev för långtråkigt och som följd tungt att försöka koncentrera sig.

      Jag ska skriva en text som handlar mer om symptomen och svårigheter nu idag :) Stay tuned!

Skriv en kommentar