Lagombackan sevendays header 2

Visa inlägg taggade med 'adhd'

ADHD-städning

Skrivet av Sandra Neuman 03.12.2019

Taggar:

Något av det bästa med ADHD är de plötsliga skov man kan få. Jag är en väldigt luststyrd person som har svårt att gå saker gjorda om jag inte har lusten på min sida. Har jag inte lust att städa så går det inte. Har jag inte lust att göra något i trädgården så blir heller inget gjort. Ja ni förstår, det är smart för mig att ta tillvara energiskoven för att få uträttat större (vardagliga) projekt. Att jag sedan har svårt att sluta innan kroppen värker av trötthet och behöver en till två dagar för återhämtning är smällar man får ta.

Barnen har i flera dagar tjatat om att vi ska julpynta vårt hem, men jag har svårt att julpynta när det är råddigt och saker överallt. Lägligt nog kom ett energiskov igår på eftermiddagen efter att jag vilat ögonen ett par minuter. När resten av familjen kom hem från en innebandyträning 1,5 timme senare sa ett av barnen "Mamma hur har du hunnit med det här?". Tja, det är ju alltid enklare att få saker gjorda med barnen ur vägen, oavsett om man har ADHD eller inte.

Nu är huset mer välstädat än på länge och redo att ta emot installationen av julen. First things first vet ni, så Nykarlebystjärnan är redan upphängd i vårt sovrumsfönster och blickar ut över hela staden. Visste du att stjärnan från början var till för sjömännen så att de skulle hitta hem? Därför säger traditionen att den ska hänga mot väster, mot havet. I år har vi en stjärna både åt väst och öst, så hittar vi hem om vi går vilse i Kovjoki också.

Har du en Nykaabistjääno?

Här har jag en gång i tiden skrivit ett inlägg om stjärnan, läs det vettja.

Sandra Neuman vardagsrumSandra Neuman Nykarlebystjarnan


Jag sa upp mig!

Skrivet av Sandra Neuman 26.11.2019 | 4 kommentar(er)

Nu är det så länge sedan jag har skrivit, och det är så mycket som har hänt på kort tid så det känns som att jag borde göra en "Tidigare i Sandras liv" (självklart med en dramatisk röst och sedan ett ihopklipp av situationer)... När jag inte är lika stressad och upp i varv som idag ska jag göra ett djupdyk i ADHD-berättelsen där allt förändras och mitt liv tar en vändning. Nu tänkte jag bara skrapa lite på ytan och berätta om en av de stora följderna av min ADHD-medicin.

En av de saker som jag flera gånger framhållit vid medicinuppföljningen är att jag känner mig mer klar i huvudet, har lättare att resonera med mig själv, framhålla mina åsikter och stå för det jag tycker. Tidigare har jag varit mer den där blyga typen som är lätt att köra över och inte riktigt vågar säga sin åsikt ifall någon skulle dumförklara den. En del ADHD-typer vill helst dra jämnt med alla runtomkring sig för att undvika konflikter (där man lätt körs över och snabbt viftar med vit flagga) och bli osams med folk. Det blir fort så att konflikter och andra negativa situationer stannar kvar i huvudet, snurrar runt, runt, runt och aldrig processeras innan de slutligen arkiveras. Mycket lite raderas trots att det inte är relevant att spara på och allt hamnar i lådan som det står "osorterat" på.

När jag fick min medicin blev jag direkt mer klarsynt, modig och vågade mer. Det var som om någon tog bort ett dimmigt filter så att allt det som fanns i mig gick att använda istället för att bara lagras. Plötsligt hittade jag finska ord som jag nästan inte visste att jag kunde, var skärpt och tog in ny information på ett helt annat sätt. Ja fram till kvällen när effekten av medicinen avtar, då är det lönlöst att försökta sitta på en mindre intressant föreläsning eller läsa krångliga dokument. Då blir jag den där lite fega människan igen som vill sitta hemma och handarbeta, oroar mig och tycker att jag gjort dumma beslut under dagen.

Sandra Neuman follow your dreams

Nå, det som hände mig då i mitten av oktober var att jag plötsligt sa upp mig efter 8,5 år som anställd på samma ställe. Jag överraskade mig själv liksom alla runtom mig, men kanske ändå mig själv mest. När jag tänker bakåt har tanken på att söka mig vidare slagit mig vid några tillfällen, men så är det den där tryggheten att veta vilka dagar man ska jobba och vilka tider, vad man ska göra och vilken dag lönen kommer. Efter några år är man nästan fjärrstyrd och bara följer samma mönster dag ut och dag in. I flera år har jag haft stressdrömmar om nätterna men inte riktigt kunnat förstå mig på varför de funnits där, jag har ju älskat mitt jobb sedan dag 1 och trott att jag skulle stå på samma ställe ända till pension.

Så en dag ändrade någon växeln i mig och styrde in mig på ett nytt spår. Då visste jag att jag måste gå innan jag skulle hinna ändra mig och fega ur för att sedan fastna i det där samma spåret igen. Det var ett drastiskt beslut som jag bara körde all in på, utan att egentligen veta vart det där nya spåret leder. När det blev klart att min sista arbetsdag skulle bli senaste fredag tog jag massa snabba beslut och anmälde mig till julmarknader med mina dörrkransar.

Sandra Neuman julmarknad juthbackaSandra Neuman modern krans

Att det skulle bli så här ingick inte i någon plan alls. Det är bara tack vare ADHD-medicinen som jag plötsligt kunde se var felen fanns och våga göra något åt det. Talesättet säger ju att man ska smida medan järnet är varmt (det hade jag aldrig vågat göra pre-adhd) och i kombination med min instinkt att allt ordnar sig och blir bra så får jag väl bara lita på att det. Jag måste våga tro att det nya spåret är rätt spår och ta med mig min kunskap från den tidigare vägen in på det istället.

Vid årsskiftet klarnar det hur det nya spåret i mitt liv ser ut. Fram tills dess ska jag njuta av min kransverkstad i garaget, gå på promenader i allsköns ro, vara en mindre trött mamma och ha den mysigaste julmånaden vi kan ha. Jag ångrar mig bara pikulite att jag inte såg till att få jobba en sista jul i blomsteraffär men tröstar mig med att få en mindre stressad julhelg för första gången på länge.

Idag är det min andra dag som "arbetslös" florist (jag har ständigt smutsiga händer från granris så jag känner mig inte särskilt arbetslös). Igår gick jag med gångstavar runt juthbacka, idag ska jag ta med barnen till skogen för att hämta mera kransmaterial. Men det känns bra, och det är viktigt.


ADHD och symptomen som inte syntes

Skrivet av Sandra Neuman 14.11.2019 | 6 kommentar(er)

Taggar:

När det gick upp för mig i januari 2018 att det måste finnas något drag av ADHD i mig förändrades mycket på en gång. Visst har jag ju haft det hela tiden, men att veta om det är en helt annan sak än att bara vara dålig på många saker utan att veta att det finns en orsak till det. 

Innan jag nådde vuxenlivet hade jag inte några riktigt stora problem vad jag själv skulle ha märkt av. Eftersom jag har varit diabetiker sedan jag var 7 år är det förstås det som har varit prio ett med mig, att hålla blodsockret i balans. Jag har alltid varit riktigt dålig på att själv komma ihåg att mäta blodsockret, ta insulin och skriva upp mina värden i uppföljningshäftet. Men innan jag flyttade hemifrån hade jag ju alltid mamma som påminde mig och frågade om jag hade mätt blodsockret. Jag tror själv att de otydliga symptom jag kanske haft som liten har översköljts med den ständiga kontrollen över diabetesen. 
Sedan jag flyttade hemifrån på 2006 har också mina blodsockervärden pendlat mycket mer. Jag har helt enkelt inte klarat av att komma ihåg tillräckligt bra. Mätte jag blodsockret och det visade för högt så kunde jag nästa sekund tänka på något helt annat utan att korrigera med insulin. Den största vinsten i och med min diagnos är kanske att jag äntligen fått förklaringen till att jag inte kommit ihåg insulinet. Gång på gång har jag suttit vid diabetesskötaren och sagt "Jag vet inte" på frågan varför jag inte tar insulin när jag borde.

I skolan hade jag kanske lärt mig lite mera om jag hade vetat att jag har adhd. Praktiska ämnen och till exempel biologi och modersmål som jag tyckte om, har aldrig varit några problem för mig. Finska, historia, religion, fysik och kemi är däremot sådant som jag har kämpat med utan att lyckas. Finska har helt enkelt aldrig fastnat hur jag än har försökt och det är kanske det ämnet som jag har varit mest bitter över att inte klara av. Hade jag vetat om min diagnos hade jag kanske fått hjälp istället för att sitta i den stökigaste finskaklassen och lära mig noll.
Läxorna har alltid varit en pain och jag vet att jag nästan aldrig gjorde dem. På något vis kom jag alltid undan i skolan om läxorna kollades och till proven läste jag mest anteckningar från lektionerna. Att jag kom mig igenom grundskolan med ett relativt bra betyg är ett under i sig och att jag klarade studenten ett mirakel! Där slapp jag som tur var undan att skriva finska när det precis samma år blev ett valbart ämne.

IMG 3110Bildtext. Den här bilden är ett självporträtt som är det jag identifierat mig mest med under ungdomsåren.
Grubblaren som inte riktigt visste var hon var eller vem hon var.

En flicka med ADHD har ofta helt andra symptom än en pojke med ADHD. Läser man på förstår man varför det finns så många flickor och kvinnor som är odiagnostiserade och varför det "bara är pojkarna som är bråkiga i skolan". Jag säger inte att det alltid är på det viset, men oftare har pojkar rastlösheten utanpå medan den är mer inuti för flickorna.

Så här har mina symptom sett ut : ständigt omöblerande av mitt rum/hem, svårt med kompisar, väldigt mycket andra till lags, överkänslig, aldrig lagat läxorna, svårt att somna på kvällen, svårt att koncentrera på tråkiga ämnen, ljudkänslig, glömt saker, överkreativ, dålig uthållighet, luststyrt, ser inte stökighet, aktivt drömmande på natten, dagdrömmare,  tar lätt illa upp, vickar på fötterna (inte skakar benen), svårt att sluta med det som är roligt, påbörjar projekt men avslutar sällan...

Notera att jag ändå suttit stilla på lektioner och inte tagit "mycket plats" i skolan. Det är där ADHD syns bäst, i skolan när man måste sitta stilla och koncentrera sig. Att klottra i häften är ganska bra underhållning för hjärnan när den inte orkar lyssna på läraren längre.

IMG 3109

Inte förrän jag fick barn och det äldre blev i den lite mer jobbiga åldern kom problematiken för mig. Då kunde jag inte längre tänka på bara mig utan hade också två småbarn att jonglera med i hjärnan. Ungefär då slutade jag med de spontana renoveringarna på fredagkvällarna och satte den energin på att se till att alla fick mat och torr blöja när det behövdes. Hela småbarnstiden har varit ett enda kaos för mig och jag började jobba tillbaka ganska snabbt när jag märkte hur dåligt vi kom överens här hemma.

När jag då fick min diagnos frågade läkaren också om jag är intresserad av medicin. Med tanke på min diabetes hade jag blivit rekommenderad att jag iallafall skulle prova. Det är inte alltid man hittar rätt medicin och dos direkt, men då när jag började blev jag som en helt annan mänska direkt. Jag minns att jag sa åt min man att det är så här en vanlig mänska funkar!

Hur medicinen har förändrat mitt liv tror jag får bli ännu en tredje del i den här serien om ADHD.

Frågor?


Om att få ADHD-diagnos i vuxen ålder

Skrivet av Sandra Neuman 13.11.2019 | 2 kommentar(er)

Taggar:

När du tänker på ADHD så tänker du antagligen på en skolpojke som inte riktigt kan sitta stilla. Det är det stereotypiska och det som vi fått växa upp med att är symptomen för diagnosen. Jag inkluderar mig själv i den skaran som haft den här synen. Det är egentligen ingen fördom mot diagnosen utan helt enkelt det enda som presenterats genom alla tider. En mänska med ADHD kan inte sitta stilla och bara bråkar.

Det finns en helt annan sida av diagnosen, men det fick jag veta först när en kvinna i 30-årsåldern berättade att hon har ADHD och hur hennes problematik ser ut. Där och då förstod jag att jag också prickar in vartenda en av de kriterier som krävs för att få utredas för ADHD. Otippat, jag vet, men ju mer jag tänkte tillbaka på hela min livstid desto säkrare blev jag. Redan innan jag fick tid till utredning hade jag lärt mig så mycket nytt om mig själv bara genom att svänga på tankemönstren och genom att testa hur en ADHD-diagnos skulle förklara situationen.

Det är snart två år sedan den där dagen när jag själv förstod. Jag har bearbetat och jobbat med mig själv. Varit öppen om och äntligen känt mig mindre ”dum” på många plan. Majoriteten av min omgivning har haft svårt att förstå att jag ens skulle behöva utredas, inklusive min terapeut som jag ändå gått till i 3-4 år och som känner mig väldigt väl. Men så är det väl så, att om man lyssnar på sin kropp så vet man när det är läge att stå på sig och faktiskt gå vidare med en sån här avgörande grej. Jag fick höra hur svårt det kan vara för en vuxen att få en ADHD-diagnos om man inte har haft problem redan som barn. Hur lång väntetiden kan vara och hur tungt det är med en utredning. Jag valde ändå att stå på mig och fortsätta kämpa för att få veta om det här kan ha varit något som jag levt med i 30 år.

IMG 3034


Jag som alltid har varit den där försiktiga, förståndiga, blyga flickan som helst suttit och ritat. Kan jag faktiskt ha haft ADHD i så många år utan att en endaste person misstänkt något?

För att utreda om jag kvalade in för att utredas på riktigt blev jag intervjuad vid mentalvårdsbyrån i Jakobstad (efter att min terapeut remitterat mig dit). Redan då fick jag veta att jag iallafall verkar ha drag av ADHD, men att numera behöver det finnas symptom redan från barndomen för att man ska kunna ge en fullständig diagnos åt en vuxen. Jag blev rekommenderad att göra en utredning och skulle bara vänta på att få träffa en läkare som kunde remittera mig vidare.

Några månader senare när ingen läkare inom psykiatrin ännu hört av sig (det är brist!) fick jag gå till vår välfärdsstation och träffa en av våra allmänläkare. En diskussion och en neurologisk undersökning senare hade jag min remiss och kunde inte annat än vänta. Nu hade det gått närmare ett år sedan jag själv fattade att jag vill utreda det här och på grund av psykiatribristen som rådde i Vasa precis då så hade jag inga förhoppningar om att få kallelse förrän senare.

I maj i år körde jag för första gången till Vasa för att påbörja utredningen. Psykologen jag träffade frågade massor av frågor som berörde både min barndom och mitt liv som vuxen. I efterhand kan jag inte minnas hurudana frågor det var men allt från vilken typ av leksaker jag lekte med till hur skolan och kompisrelationer såg ut och så vidare. Intervjuerna kompletterades med ett uppmärksamhetstest innan jag kunde få träffa en läkare i psykiatri och svar på om jag verkligen har en diagnos eller bara drag av diagnos.

"Tydliga symtom redan som barn" sa läkaren och jag fattade inte alls på vilket sätt de kunde se dem utgående från mitt tomma rådgivningskort, mina helt ok-betyg från alla utbildningar jag gått och frågorna som ställts. Men så behöver jag ju faktiskt inte veta allt utan bara lita på att de med utbildning själv vet vad de gör.

Ja så gick det till då jag fick ADHD-diagnos som 32-åring. Det finns så många perspektiv och förklaringar att spinna vidare på så jag väljer att dela upp inläggen lite för att inte bli alltför långrandig.

Men, frågor på det?