Lagombackan sevendays header 2

Visa inlägg taggade med 'alunrot'

Den perenna delen av trädgården

Skrivet av Sandra Neuman 20.06.2019 | 1 kommentar(er)

tradgarden kvallssol

Den här delen av trädgården är lite åsidosatt i år. Det frodas och växer, men det gäller både ogräs och de växter jag själv har planterat. Det är inte mycket som blommar, men det är så jag vill ha det. Grönt, lummigt, lite djungelkänsla och på det lite blommor som pricken över i.

papegojtulpanPapegojtulpanen satte jag flera lökar av, men bara en orkade sträcka sig upp och blomma.

rodgersia motljusMin rodgersia har äntligen uppnått den aktningsvärda åldern då den verkligen börjar växa och sträcka ut sina stora mäktiga blad

maskrosbollDet må vara ogräs, men en perfekt rund maskrosboll i kvällsljus kan vara ganska så vackert det också.

kvallssol hogsmal...liksom alla små smultronplantor och stjärnflockor som växer upp i tegelstensgången.

alunrot funkiaFunkia är en oslagbar favorit, här tillsammans med en blodröd alunrot.

alunrot kvallsljusDen här alunrotens blommor är en av mina favoritblommor, anspråkslösa blommor men desto starkare färg.

funkiaSom jag sa, Funkia i alla de storlekar och färger.


Sorg och saknad

Skrivet av Sandra Neuman 02.07.2016 | 4 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Det är hemskt hur trögt allting går i år. Ja allt förutom humlen som har ränt i väg långa vägar redan. När jag tittar på foton från förra året -då när jag hade förklarat trädgården färdig att bara börja froda till sig- blir jag bara ledsen och sorgsen. Allt var så grönt, lummigt och fint, och nu ser allt bara magert ut. Av alla de perenner som försvann för mig, så saknar jag nästan alunroten mest.

 

De skira små chock-rosa blomsamlingarna gör sig så bra på bild, både i fokus och som suddig bakgrund. Tillsammans med daggkåpans lime-blommor och bergsklinten (som för övrigt också blev lite medtagen av vintern) eller den blå-lila salvian blir kombinationen perfekt. 

 

Nu planerar jag inte särskilt mycket när jag planterar ner mina perenner, men på något vis blir det alltid bra iallafall. Här hade det lyckats extra bra när man kunde gå runt perennrabatterna och få olika kombinationer av färg beroende på var man stod. Allt det är borta nu. Jag har knappt lagt märke till att daggkåpan blommar, för när den står ensam är den så otroligt tillgiven och blyg.

 

Jag sörjer också lummigheten och tätheten jag hade fått i rabatterna. Nu verkar jag som världens deppigaste människa, men det här är något som jag på riktigt saknar.