Lagombackan sevendays header 2

Visa inlägg taggade med 'diabetes'

Diabetes, en folksjukdom

Skrivet av Sandra Neuman 14.11.2018

Idag den 14:nde november är det VÄRLDSDIABETESDAGEN! Diabetes är en sjukdom som drabbar allt fler för varje år, och ingen vet riktigt vad det beror på. Forskarna jobbar hårt men vår kropp är krånglig och bra på att behålla hemligheter och svar på VARFÖR människor drabbas av diabetes. Det senaste budet är att det kan bero på ett virus, men många tror också att vaccin av olika slag kan göra så att sjukdomen bryter ut.

resizedimage800532 libre

Du får jättegärna fråga mig om det är något du funderar på angående diabetes, så svarar jag. Jag kommer också att köra en instastory-dag med diabetestema (@sandrasgronafingrar) dagen till ära!

Jag var själv bara 8 år när jag blev diagnostiserad år 1996. Det är snart 23 år sedan men ännu har jag inte behövt drabbas av några följdsjukdomar, och det får jag vara glad åt så länge jag slipper. Följdsjukdomar är bland annat nersatt syn (kan leda till blindhet), cirkulationsstörningar, hjärt- och kärlsjukdomar och njursvikt.

För att uppmärksamma världsdiabetesdagen kan du klä dig i något blått och skänka en tanke åt alla oss som dagligen behöver ta hänsyn till vad, hur mycket och när man äter och dessutom beakta närmaste timmarnas aktiviteter och eventuellt stresspåslag. 365 dagar per år.

varldsdiabetesdagen20WHO20diabetes20typ20120diabetes20typ202 0


 

Jag har skrivit en hel del om diabetes, till exempel

Ett jätteinformativt diabetesinlägg

Ät vad du vill, men ta insulin!

En diabetesstory

Min liebling Libre

Diabetesvlogg

 


När allt stannar

Skrivet av Sandra Neuman 02.10.2018

Kategorier:
Taggar:

Hur tror ni att det känns när en narkoman efter flera timmar äntligen får stillat sitt behov? Jag har ingen aning, men det är de tankarna som dyker upp i mitt huvud sekunden när jag fått skjuta fast en ny libreknapp efter en natt utan.

Stressen släpper och jag är trygg igen. I mål. 

 

Igår kväll när jag insåg att min libreknapp bara skulle vara i funktion två timmar till hittade jag ingen ny någonstans. Att jag letade i alla hyllor, lådor och till och med skåpet i hallen säger ganska mycket om hur bra ordning vi har det. Men nej, ingen gul librelåda någonstans! Oh crap! 

För mig stannar hjärnan när något rutinerat plötsligt bara inte funkar. Hur är det jag gör med en vanlig blodsockermätare nu igen? Jag inser att det kommer bli två hemska dygn fram till materialutdelningen om jag inte lyckas hitta någon som kan låna ut en libreknapp.

Vilken tur att facebook finns, och speciellt tacksam är jag över gruppen för finlandsvenska diabetiker och snälla mänskor som lånar ut en knapp. Jag fick till och med hemleverans! Och då när jag skjuter fast knappen återställs min värld igen. Det blir lugnt och jag kan funka.

 

IMG 6950


Knappen i HBL

Skrivet av Sandra Neuman 02.08.2018

Kategorier:
Taggar:

Blogginlägget om libre-knappen tog mig vidare ut i världen och jag blev uppringd av hufvudstadsbladet. Nu är artikeln publicerad och går att läsa HÄR.

 

JPEG bild 6C93CCDABF2C 5

Det är great att vår annars så osynliga sjukdom äntligen får synas lite mer, både på medier och i verkliga livet. Jag vet inte hur många libre jag har sett på armarna i min kundström nu i sommar. Men vad ska man säga? Göra? 

"Hej librevän! How're you doin'?".

Ja, så kunde man ju säga, eller så nöjer vi oss med att bara se att andra också flashar sin libreknapp för omvärlden. Och så kan man anta, att om två libre-användares vägar korsar, så vet den andre redan vad det är frågan om.

Jag känner att jag hjärntvättar dig som läser kontinuerligt, med allt diabetesrelaterat. Då kan du hjälpa oss diabetiker att sprida ordet om den här jättejättevanliga sjukdomen.


En diabetesstory

Skrivet av Sandra Neuman 01.08.2018 | 2 kommentar(er)

Blogginlägget om libre-knappen blev väldigt uppmärksammat och jag har till och med fått göra en telefonintervju med hufvudstadsbladets reporter om saken.

Av en slump råkade jag hitta en text som jag skrev för Jakobstads diabetesförening i september 2013. Den var ganska fin, så jag vill spara den och samtidigt dela med mig den åt er. Hoppas den ger någon diabetiker där ute modet att våga tänka på familj.

 

FDD138CA 3A8F 4C30 97B1 737419ABF360 

En diabetesstory

Jag minns ännu den där dagen för 17½ år sedan (jag var bara 8 år då) när mamma tog med mig till HVC här i Nykarleby, för att mäta blodsockret. Jag minns sportlovet när mamma och jag bodde på barnavdelningen, det var förresten samma år som Disneys ”Pocahontas” visades på bio, 1996. Jag minns att jag tittade på VHS (”Resan till Melonia”, jag har den filmen i min ägo idag, bara för minnets skull), spelade ”Mulle meck” på barnavdelningens dator, och hade supernintendo i mitt rum. Mest minns jag den där första natten på sjukhuset, hur blodet sprutade när kanylen till droppet skulle sättas i handen, hur förskräckligt det jag var tvungen att dricka på natten när blodsockret hade sjunkit för lågt, och den där hjärtformade burken med stickade barbiekläder som min mommo kom dit med. Allt det där minns jag som om det var igår, fastän jag redan är på mitt 18:nde år som typ 1-diabetiker.

18 år som sagt. Under de åren har en hel del hänt både med mig själv, forskningen och sjukvården. Jag har fått uppleva hur det är att vara diabetiker som skolbarn, tonåring, studerande och vuxen. Alla stadier har fört med sig utmaningar, inte minst tonåren med hormonsvängningar och viljan att vara ”som alla andra”. Men den största utmaningen, har kanske ändå varit den vuxna åldern när längtan efter att bilda familj började infinna sig, speciellt eftersom jag alltid har haft det kämpigt med blodsockret och också haft ett högt HbA1c under en lång tid.

Jag tror det började strax efter vi hade förlovat oss 2008, vi bodde i Vasa och jag studerade till trädgårdsmästare. Vid varje besök till diabetesmottagningen fick jag höra om hur viktigt det är att ha ett bra blodsocker redan före man går och blir gravid och att långtidsvärdet borde vara si och så för att fostret ska kunna utvecklas normalt. Jag minns hur jag gång på gång kämpade med att ORKA hålla blodsockret bra, men hur jag ständigt tappade motivationen och föll tillbaka i mina latmansrutiner. Dessutom tackade jag om och om nej till att ha kontinuerlig blodsockermätare, och fastän både diabetesskötare och -läkare förespråkade insulinpump var jag fast besluten om att något sådant ska inte JAG ha iallafall! Att jag inte insåg då hur bra hjälpmedel det kunde ha varit.

I början av 2010 flyttade vi till min hemstad Nykarleby. Det återstod bara praktik och slutarbete innan jag skulle ha mitt yrke som trädgårdsmästare. Samtidigt jobbade jag på ett trädgårdscenter OCH planerade vårt kommande bröllop. Så här i efterhand inser jag att det verkligen inte är konstigt att jag blev utbränd strax efter bröllopet (då när vi dessutom köpte hus!) och hade panikångestattacker var och varannan dag. Det var ett tungt år, och att orka sköta om sitt blodsocker samtidigt som man kämpar med att må bra är mycket tyngre än vad det låter. Eftersom vi hade gift oss räknade diabetessköterskorna med att vi så småningom ville ha familj, men påpekade om och om igen att man INTE får bli gravid med ett långtidsvärde över 10! Läkaren förbjöd mig till och med vid ett tillfälle. Ingen förstod riktigt att när man mår så dåligt som jag gjorde då, och inte kan leva ett normalt liv, är familj inget man tänker särskilt aktivt på... då är det bara att orka genom dagen som gäller.

När jag hade varit hemma i nästan ett år, fick jag fastanställning på en blombutik här i staden. Man blir så stark efter att ha mått dåligt, så jag jobbade deltid, och tog hand om mig själv resten av tiden... ja oftast tog jag hand om mig iallafall, för jag föll så lätt tillbaka i de där latmansmönstren när jag inte orkade hämta insulinpennorna ur väskan, mäta blodsockret eller räkna kolhydrater. Vi pratade om barn och familj, och jag var livrädd för att jag inte trodde att jag skulle klara av att hålla blodsockret så bra som det måste vara när man är gravid. Jag som dessutom alltid har varit rädd för låga blodsockervärden och därför helst hållit mig lite för högt. Jag frågade till och med hur min man förhåller sig till adoption, bara för att jag var så rädd... och drömmen om en egen familj fladdrade förbi och bort flera gånger.

Sedan minns jag så tydligt hur jag en kväll bara insåg att om jag någonsin ska klara av att nå ett sådant långtidsvärde så att vi kan bilda familj, så MÅSTE jag göra något NU. För familj, det ska vi ha! Redan nästa dag ringde jag till diabetesskötaren för att meddela att jag ville ha insulinpump, helst direkt! Tyvärr var det flera andra före i kö, och först i början av februari 2012 skulle jag få tid att starta upp min egna insulinpump. Jag var rädd. Rädd för att bolusguiden skulle räkna fel och föreslå för mycket insulin. Rädd för allt, och ”safe:ade” hela tiden med för små bolusar. Men ändå kände jag mig modig nog, och så beslutsam över att lyckas med hela ”projekt familj”. Våra diabetessköterskor lånar gärna ut den kontinuerliga blodsockermätaren så ofta man själv bara vill, så jag hade den ganska mycket för att följa med hur det funkade med pump, och lära mig mer om hur jag själv skulle tänka och räkna för att undvika de, för mig, skrämmande låga värdena. Jag såg hur HbA1c sjönk lite i taget varje månad, och jag kände mig nästan oövervinnerlig.

Jag nämnde aldrig för diabetessköterskan hur vi hade planerat; Eftersom jag studerade på läroavtal till florist, och skulle bli färdig i februari 2013, så tänkte vi att det skulle väl passa bra om vi skulle pricka in och bli gravid i typ juni. Så skulle jag hinna bli färdig med studierna alltså.
Nå, nu är ju en graviditet inget man kan ”planera” på samma sätt som sin semester eller resa, så redan i början av juni fick vi se det där plusset på graviditetstestet. Jag var psykiskt stabil efter den tunga tiden som utbränd, hade fast anställning, bra HbA1c och kände mig trygg på alla sätt och vis. Det var alltså nu den där riktiga kampen skulle börja. 9 månader med blodsockret konstant mellan 4 och 7 mmol/l, en riktig utmaning för mig som slarvat i mer eller mindre hela mitt liv.
När man är gravid förvandlas man till någon slags supermänniska. Jag var ALDRIG rädd för låga blodsockervärden. ALDRIG rädd för att misslyckas med kolhydraträkningen. ALDRIG rädd att ta insulin. Jag fick till och med höra av läkaren vid Vasa centralsjukhus, att han sällan ser så snygga blodsockerkurvor från den kontiunerliga blodsockermätaren. Jag som mest fått höra hur illa jag sköter mig.

9 månader visade sig bara bli 8. I januari hade pojken i magen blivit så stor att man beslutade göra kejsarsnitt i vecka 37. Men redan en vecka innan planerat snitt fick jag havandeskapsförgiftning och fick snittas akut i vecka 36. Storleken på barnet sades inte han någon större koppling till att jag har diabetes (speciellt eftersom jag haft så fina värden under hela graviditeten), utan snarare var det en kombination med det genetiska. Den 18 januari, en kall men solig vinterdag, blev jag mamma till en stor pojke på 4,3kg. Han hade lågt blodsocker (som många diabetikermammors nyfödda har), och på grund av det också andningssvårigheter, vilket gjorde att han fick ligga på barnavdelningen i fem dagar innan vi fick ta hem honom.

I dagsläget är min son Leon redan 8 månader gammal, helt frisk utan några men alls och inte är han heller stor på något sätt, utan snarare lite mindre än sina jämngamla. Han äter som en häst och pratar som en papegoja, men krypandet sparar han tydligen lite på.
Det blev lite komplikationer med BB-vistelsen och operationen, sånt som påverkade mig och gjorde att jag haft svårt att komma över hela förlossningen och gjort att jag inte haft den ork jag hade behövt det första halvåret. Den lilla ork jag hade gick naturligtvis åt till att ta hand om babyn, och blodsockret hamnade i skymundan. Det är först nu 8 månader efter förlossningen, som jag haft ork att ta tag i blodsockret igen. Vi vill ha syskon till Leon, så det är bara att blicka framåt och börja kämpa igen. Skillnaden den här gången är att jag vet hur fantastisk belöning man får om man bara orkar kämpa!

Så till er alla diabetiker-tjejer med framtidsdrömmar som inkluderar en familj! Ni ska komma ihåg att det går och att man blir en superkvinna när det verkligen gäller!

 

Relaterade texter

Vloggen om diabetes

Fakta om diabetes

Diabetes och lågkolhydratkost

 

 


Min liebling Libre

Skrivet av Sandra Neuman 26.07.2018 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

Den här veckan tar jag hand om sevendays instagramkonto och bland alla trädgårdsvyer och grönsaksfoton kom diabetes på tal. Egentligen började det när det kom in en ung tjej på mitt jobb, och det som fastnade för mina ögon var den vita knappen på armen.

På facebook har det också synts ett inlägg som man uppmanas dela för att öka förståelsen för den här knappen och vad det egentligen betyder när man har den på armen. Jag slängde ut en bild på instastories och frågade hur många som vet vad den där knappen är för något.

 

libren

Av de 141 som svarade var det 17 stycken som tryckte nej (jag vet inte vad det är för knapp). Med tanke på hur vanligt diabetes är här i Finland så är det en ganska hög siffra. Kanske, kanske finns det sjutton personer mer som vet vad det är för knapp nu.

Det är alltså en slags blodsockermätare som jag skjuter fast i armen var fjortonde dag istället för att varje dag sticka mig i fingret 10 gånger varje dag (enkel huvudräkning ger oss ungefär 140 gånger på de där två veckorna). Från knappen går det ner en tunn liten tråd i underhudsfettet och med hjälp av Libre-avläsaren (knappen heter libre) kan jag bara skanna av hur läget ligger till med mitt blodsocker (ska man vara petig är det inte blodsockret utan en vävnadsvätskas glukoshalt som mäts).

 

libre

Nu har jag haft libre-knappen i över ett år och att ha den i jämförelse med en blodsockermätare har förändrat så mycket. Till det bättre! Det är så enkelt att bara sätta avläsaren eller telefonen mot knappen och direkt se värdet. Bakom ratten mitt på riksåttan, i sömnen mitt i natten, med jordiga händer i trädgården, eller var jag nu befinner mig. För mig som har svårt att hålla reda på grejer är det också till stor nytta att det numera går att använda sin telefon för att skanna av blodsockret, så slipper jag avläsaren till annat än att starta upp en ny knapp med. Avläsaren har dessutom världens sämsta touch-skärm och displayen är så liten att kurvorna inte syns särskilt bra. Iphone for president alltså!

 

JPEG bild 61BFDADBCF88 1

För det mesta sitter knappen fast bra där den ska och skulle hållas ännu efter fjorton dagar. Men så finns det dörrkarmar och väskremmar som man fastnar i nu som då och då kan knappen slitas bort om man har otur. Härom dagen när vi kom till stranden fastnade jag i axelremmen på min väska och knappen lossnade. Som tur hade jag en extra i väskan, men den ville inte riktigt hållas på plats på grund av svett och havsvatten. Lösningen blev en gammal gasbinda och ett ljusare område runt överarmen.

Men i det stora hela är libren så pass bra att alla diabetiker borde få tillgång till den.

Fråga gärna om det är något ni undrar över. För vet ni, som Victoria i hjärnkontoret på nittitalet sa "Frågar man inget får man ingenting veta".

 

Här finns en artikel om diabetesforskning där samma knapp syns på bild.

och här finns en VLOGG jag gjorde i samband med världsdiabetesdagen där jag visar mer utförligt hur mina hjälpmedel fungerar.

Lite mer om diabetes och lågkolhydratkost

Allmän fakta om diabetes


Ät vad du vill! -Men ta insulin!

Skrivet av Sandra Neuman 02.02.2018

Det här är ett av de absolut godaste mellanmålen jag vet -grekisk/turkisk yoghurt, grädde och hallon. Helst ska portionen intas ur en dessertskål på fot (gärna mariskooli eller kastehelmi) också för att uppnå en riktig lyxkänsla. Kolhydraterna är inte särskilt många i den här miniportionen (enligt kostbevakningen.se skulle det totalt bli ca 6 kolhydrater).

JPEG bild 1257B3AF406C 1

Jag har räknat kolhydrater i princip hela mitt liv. När jag var liten och precis hade fått typ 1 diabetes hade vi en teckning med mellanmål på kylskåpet. Banan 20 kh, äpple 10 kh, glasspinne 10 kh, oboyglas 15 kh, smörgås 10 kh. Den där smörgåsen minns jag att var en limpskiva med två prickikorvskivor på. Säkert margarin under korven också, för det var så diabetiker skulle äta på 90-talet. Fettfri mjölk, margarin, fettfattig (och gummiaktig) ost, yoghurt med (mycket socker men) lite fett... och popcornen jag åt på fredagskvällen var förstås inte smörpopcorn.

Diabetiker skulle inte äta socker men sötningsmedel var okej! Industriellt framtaget sött pulver som lämnade en bismak i munnen. Jag har fortfarande obehag för produkter med den där typiska smaken som sötningsmedel ger. På lördagarna när mina bröder åt godis med socker i, så fick jag brunbergs sockerfria choklad, dietorelle eller en royal-sort med ljusblått papper och sötningsmedel.

Men så kom räddningen. Diabetiker kan äta vad som helst, också med riktigt socker i! Kolhydrater! Limsa! Och lördagsgodis!! Vilken lycka för en tonåring att kunna vara som alla andra! Jag fick äta vad som helst bara jag tog mitt insulin, och rätt mängd av det.

Tonåringen i mig räknade kanske kolhydraterna om än lite slarvigt, men insulinet kom sig inte alltid in i min kropp. Jag har alltid varit en slarvmaja och har haft svårt att minnas om jag tog insulin eller om jag bara tänkte att jag skulle göra det. Blodsockret har åkt berg-och-dalbana eftersom jag har levt efter orden ”ät vad du vill, men ta insulin” i många år.

Det levnadsmottot är inget för mig. Sedan jag ändrade min kost i november har det hänt en hel del med mitt blodsocker. Det ska ni få läsa om i ett senare skede, nu ville jag bara berätta hur det sett ut hittills i mitt 30-åriga liv.


Vlogg om diabetes

Skrivet av Sandra Neuman 14.11.2017 | 4 kommentar(er)

Ett föräldramöte senare har jag lyckats få uppladdat filmklippet om diabeteshjälpmedel (varför det alltid blir så usel kvalité har jag ingen aning om, men tar gärna emot tips på den punkten) så nu får ni lära er ännu lite mera om diabetes.

 


Obs! Världsdiabetesdagen!

Skrivet av Sandra Neuman 14.11.2017

Cancer är ett ord som väcker både avsky, skräck och sorg hos oss människor, mig också... men cancer är det många som överlever och det forskas ständigt i varför man får cancer och hur människan ska göra för att både förhindra och bota. 

En sjukdom som inte går att bota, och som dessutom är den folksjukdom som snabbast ökar i antal, är diabetes. Idag den 14 november är det världsdiabetesdagen, tillägnad för att uppmärksamma oss på hur vanligt förekommande det är. Jag är själv drabbad av den här kroniska sjukdomen, så nu vill jag gärna berätta lite för er hur det är att leva med en så här pass krånglig sjukdom 24/7

 C611C337 5880 4E32 AFAA BCCDDF4F01DFDe här två är mina bästa vänner, dem får du lära känna i en vlogg som publiceras senare idag.

 

Det var strax före sportlovet 1996, jag var 7 år och gick i andra klass i skogsparkens skola. Min mamma noterade de klassiska symptomen, att jag drack väldigt mycket och sedan behövde kissa hela tiden. Jag minns att vi tog blodprov på Hvc, och den första natten på barnavdelningen på Malmska. Det var blod över hela sängen efter att en sjukskötare behövt sätta kanyl i min hand, blodsockret skulle mätas ofta och det kändes som att jag väcktes mer än vad jag fick sova. En gång tvingades jag dricka något som jag i efterhand skulle beskriva som kolsyrad hallonsaft, eller en brustablett med hallonsmak.

Jag och 350 000 andra i Finland har diabetes, och det är en sjukdom som inte syns. Det syns inte hur mycket vi kämpar varje dag med att hålla blodsockret på en någotsånär normal nivå. Ingen kan ”bara ta en spruta” och sedan vara frisk. Blodsockret påverkas av allt vi gör i vardagen. Stress, nervositet och motion kan ge adrenalinpåslag som höjer blodsockret på ett okontrollerat sätt. Mat höjer blodsockret, det vet de flesta... men olika livsmedel höjer blodsockret olika mycket och det är dessutom individuellt HUR mycket. Det finns riktlinjer, men det är bara guider i hur en diabetiker måste tänka för att ta rätt mängd insulin till rätt mängd och sorts kolhydrater.

Det forskas inte tillräckligt mycket om vår tids vanligaste folksjukdom, ingen vet egentligen vad det beror på att just jag drabbades och svaret känns väldigt avlägset. Tills vi hittar svaret kan vi bara försöka göra livet enklare. I Sverige är forskningen lite längre gången, likaså hur man behandlar diabetes och vilken kost en diabetiker ska guida sig med, men där samlas det också in mycket mera pengar via fonder och insamlingar. Ikväll håller typ 1 diabetikern och tv-profilen Peter Jihde i trådarna för den första diabetesgalan. Den sänds på tv3 men kan också ses på viafree.se (länk på ordet "diabetesgalan").

 

Här ordnas det inte på samma vis någon insamling, men via diabetestutkimus.fi går det bra att skänka valfri slant till forskningen.

 

2AA88ADA 868A 4D2B BB44 517C3F49FBE8Den här taggiga typen får illustrera alla de miljontals stick en diabetiker behöver göra för att kunna överleva vardagen.

 

Vet du förresten skillnaden mellan diabetes och diabetes? Alltså typ 1 (”barndiabetes”), typ 2 (”vuxendiabetes”), LADA och graviditetsdiabetes? Visste du ens att det finns så här många varianter av diabetes? Här kommer en liten guide.

TYP 1 är när kroppens eget immunförsvar av någon okänd anledning angriper de insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln. I det här fallet är det blodsockermätning och insulin som gäller resten av livet... för att inte tala om regelbundna besök till både diabetesskötare, -läkare och ögonskötare för ögonbottenfotografering. Vi riskerar också en rad olika följdsjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, ögonskador och nervskador.

LADA (latent autoimmune diabetes in adults) är som typ 1 med den skillnaden att sjukdomen bryter ut i vuxen ålder. Själva insjuknandet är mer utdraget och kan lätt blandas ihop med typ 2.

TYP 2 diabetes, eller ”åldersdiabetes” som det i folkmun talas om, är när kroppen fortfarande producerar eget insulin men inte tillräckligt för att kunna bryta ner sockret i kolhydraterna. I Finland finns det cirka 300 000 människor med typ 2 diabetes och cirka 150 000 till som inte vet om att de har det. Den här formen av diabetes är ärftlig och kan finnas i bakgrunden utan att man känner till det. I Sverige till exempel, räknar man med att upp till 15% av befolkningen har det i generna.

En tredjedel av typ 2 diabetikerna klarar sig med att förbättra sina matvanor (=undvika att äta kolhydrater, eller åtminstone skippa de snabba kolhydraterna) och motionera. Då hinner kroppens eget insulin ta hand om sockret som finns i maten, och med motionen ökar vävnadernas uppsugningsförmåga och insulinet blir mer effektivt.

Den andra tredjedelen behöver hjälp i form av tabletter för att stimulera den egna insulinproduktionen, öka vävnadernas känslighet för insulin eller utsöndra glukos vis urinen.

Den sista tredjedelen av typ tvåorna behöver liksom vi ettor insulin för att hantera blodsockernivåerna. Den här gruppen har på senaste år ökat kraftigt.

GRAVIDITETSDIABETES uppkommer i andra och tredje trimestern när man blir mindre insulinkänslig till följd av de hormoner som bildas i moderkakan. Det här gäller alla som väntar barn, men om inte kroppen klarar av att producera den mängd insulin som behövs för att sänka blodsockret får man diagnosen graviditetsdiabetes. Också vi med typ 1 får öka på insulinmängderna rejält speciellt mot slutet av graviditeten.
I bästa fall räcker det med kostrådgivning och motion för att kroppen ska klara av att producera tillräckligt med insulin, men ibland krävs också tablett- eller till och med insulinbehandling fram till förlossningen.
Det som händer om man har förhöjt blodsocker under graviditeten är att babyns bukspottskörtel utsöndrar mer insulin för att kunna ta hand om sockret i (mammans) blod. Det i sin tur leder till att babyn växer fortare och kan vara ganska stor och därför skadas vid förlossningen.
Den som haft graviditetsdiabetes löper större risk att drabbas av typ 2 diabetes senare i livet.

 

Källor: diabetes.fi och diabetes.se (den svenska sidan är väldigt informativ och rekommenderas varmt för den nyfikne)

 

varldsdiabetesdagen20WHO20diabetes20typ20120diabetes20typ202 0

Den blå cirkeln är symbolen för diabetes.


 

Eftersom sevendays kör kroppsvecka ska jag passa på att berätta mera om diabetes i ett par inlägg. Det är ett ämne som naturligtvis ligger mig nära hjärtat och som jag efter 21,5 år kan ganska mycket om. Det blir en vlogg där jag visar hjälpmedlen lite närmare, ett inlägg om att ha diabetes och vänta barn (väldigt omstädlig situation!) och eventuellt ett inlägg där jag svara på frågor.

Har du en diabetes-relaterad fråga så får du gärna ställa den i kommentarfältet så svarar jag på den senare i ett eget inlägg.