Visa inlägg taggade med 'familj'

torsdag 13 december 2018 - 09:38

Mitt bästa lucia-minne

Luciadagen är för mig enbart fyllt av ljus, glädje och minnen. Massor av minnen från luciamorgonen i lågstadiet, alla de gånger jag och mina kusiner lussat i samband med mommos födelsedagskalas, högstadiets lucia, gymansiets lucia och den gången jag själv deltog i stadens luciafest.

Men det minne som ger mig allra mest glada tankar samtidigt som det är känslosamt och lite obehagligt är luciadagen 2013. Ett par veckor före var det mycket nära att vi skulle mista min moffa i ett hjärtstillestånd. Tack vare att min mommo påbörjade HLR har vi idag en glad och pigg moffa utan större men. Det är med stor tacksamhet jag minns tillbaka till dagen och den lite galna idén att ta med hela släkten till vasa och lussa för moffa på centralsjukhuset.

Mer uppskattat kunde det inte ha blivit.

SN Lucia

SN lucia 13

lördag 8 december 2018 - 23:45

En superstjärna i mitt hem!

IMG 9313

 

Barnens ögon blev stjärnor när de såg bilden på en pärlad Mario med en stjärna i handen -i toppen av en julgran. Julen, det är ju barnens högtid, därför har jag ägnat lördagkvällen åt att pärla en kopia av super-Mario i vardagsrumssoffan till en dålig julfilm. och ärligt talat, vem vill inte ha en sån superstjärna i toppen av sin julgran?

torsdag 6 december 2018 - 22:30

6.12-snapshots

Det är mycket skönt med en riktigt ledig dag så här i jultider. Visst är jag alltid ledig på torsdagar, men det innebär ändå dagislämning och -hämtning, och att Daniel kommer hem till kvällsmaten.


Självständighetsdagen gav oss en extra ledig dag att ladda och umgås (och förstås hinna med det dagliga tjafset om mat). Här följer ett par snaps från Neumans version av att fira självständighetsdag.

 

6.12 1IMG 9234Gambäfrassin Winston har hållit sig inomhus och myst ungefär hela dagen

 

Jag har tagit skott från både gullrankor och fetbladsväxter för att få mycket mera grönt i hemmet i framtiden, jag beräknar att de kanske har fina rötter för plantering sedan när det är dags att börja plantera om de växter som behöver omplantering i februari. Egentligen behöver vi kanske inte mer växter, men jag älskar att ha det grönt och levande i hemmet och skulle framför allt vilja ha mer grönt på andra våningen. Gullrankan går bra att stå där det är lite mörkare, så därför tror jag den skulle passa speciellt bra i vårt sovrum som är litet och mörkt.

 

 

6.12 2IMG 9239Reflexvästarna är nyinköpta från polkuped.fi, och ögonen på mössorna är specialdesignade av yours truly.

 

När nu solen bjuder till en ledig dag samtidigt som det faktiskt finns en relativt stor mängd snö på marken OCH det inte är svinkallt... ja då måste vi nästan gå ut. Barnen ville för ovanlighetens skull ut också så valet var inte svårt. Hönsen vågade sig också ut efter att ha kurat ihop sig i huset hur länge som helst. Till skillnad från Carolines höns så tycker inte mina alls om snö. Frusen vinterportlak blev inte heller någon hit!

Det kom önskemål om att plocka fram skidorna. Sagt och gjort skidade båda barnen nerför hela källbacken och upp igen till vårt hus. 

 

6.12 3IMG 9236

Därefter har vi hunnit med födelsedagskaffe för Finland 101 år med Afrikas stjärna som underhållning. Legolek. Julfilm. Slagsmål. Pysselstund. och förstås lite handskakning från slottet.

Framför allt hann jag sova klockan runt senaste natt och känner mig ordentligt utvilad inför en fredag med begravningsbinderier, buketter och planteringar.

 


 

Tidigare år har vi bland annat bakat pepparkakor och slaktat på självständighetsdagen:

Finland 100 år! Tuppslakt och chokladmousserecept

Ett år fick vi självständighetskycklingar!

Den gången jag fick gå på bal, och baka pepparkakor!

tisdag 4 december 2018 - 23:00

En överlevnadsmanöver

8ECB3C20 6191 4E56 8612 6E986F41B6E6

 

Ibland, till exempel om man försöker sig på att sy julklappar när man egentligen inte har tålamodet som krävs, och hämtar hem sura barn från dagis kan det vara läge att tänja på gränserna. Visst kan man äta popcorn, dricka kaffe/saft och titta på film en helt vanlig tisdag också.

torsdag 23 augusti 2018 - 14:00

Tusen frågor om kvällstid

Hörni, en sak jag brukar fundera över. Varför känns andra småbarnsfamiljers kvällar så långa?

Är det för att mina barn slutar dagis klockan 17 då när jag också stänger butiken efter mig och det alltid tar länge innan vi är hemma, avklädda och i bästa fall bara behöver värma maten och inte göra den från början? Vi behöver kanske också via butiken och köpa en mjölk.

Hur hinner andra med kvällskaffegäster när vi själva bara snabbt behöver få den där kaffekoppen för att överleva tjatandet om att det är tandborstdags. Ibland dricker vi kaffet på sidan om tandborstningen.

 

SN kärlekshänder

 

Hur långa är era kvällar? Hinner ni något då också? Hinner ni ha kaffegäster, ta en cykeltur eller spela sällskapsspel med varandra? Plockar ni då också i diskmaskinen direkt efter maten eller måste ni lämna kvar allt till post-nattningen?

Jag fattar inte hur vi ska börja hinna med innebandy och barnkonst för femåringen på kvällarna nu också. Var ska vi klämma in det liksom?

onsdag 1 augusti 2018 - 10:00

En diabetesstory

Blogginlägget om libre-knappen blev väldigt uppmärksammat och jag har till och med fått göra en telefonintervju med hufvudstadsbladets reporter om saken.

Av en slump råkade jag hitta en text som jag skrev för Jakobstads diabetesförening i september 2013. Den var ganska fin, så jag vill spara den och samtidigt dela med mig den åt er. Hoppas den ger någon diabetiker där ute modet att våga tänka på familj.

 

FDD138CA 3A8F 4C30 97B1 737419ABF360 

En diabetesstory

Jag minns ännu den där dagen för 17½ år sedan (jag var bara 8 år då) när mamma tog med mig till HVC här i Nykarleby, för att mäta blodsockret. Jag minns sportlovet när mamma och jag bodde på barnavdelningen, det var förresten samma år som Disneys ”Pocahontas” visades på bio, 1996. Jag minns att jag tittade på VHS (”Resan till Melonia”, jag har den filmen i min ägo idag, bara för minnets skull), spelade ”Mulle meck” på barnavdelningens dator, och hade supernintendo i mitt rum. Mest minns jag den där första natten på sjukhuset, hur blodet sprutade när kanylen till droppet skulle sättas i handen, hur förskräckligt det jag var tvungen att dricka på natten när blodsockret hade sjunkit för lågt, och den där hjärtformade burken med stickade barbiekläder som min mommo kom dit med. Allt det där minns jag som om det var igår, fastän jag redan är på mitt 18:nde år som typ 1-diabetiker.

18 år som sagt. Under de åren har en hel del hänt både med mig själv, forskningen och sjukvården. Jag har fått uppleva hur det är att vara diabetiker som skolbarn, tonåring, studerande och vuxen. Alla stadier har fört med sig utmaningar, inte minst tonåren med hormonsvängningar och viljan att vara ”som alla andra”. Men den största utmaningen, har kanske ändå varit den vuxna åldern när längtan efter att bilda familj började infinna sig, speciellt eftersom jag alltid har haft det kämpigt med blodsockret och också haft ett högt HbA1c under en lång tid.

Jag tror det började strax efter vi hade förlovat oss 2008, vi bodde i Vasa och jag studerade till trädgårdsmästare. Vid varje besök till diabetesmottagningen fick jag höra om hur viktigt det är att ha ett bra blodsocker redan före man går och blir gravid och att långtidsvärdet borde vara si och så för att fostret ska kunna utvecklas normalt. Jag minns hur jag gång på gång kämpade med att ORKA hålla blodsockret bra, men hur jag ständigt tappade motivationen och föll tillbaka i mina latmansrutiner. Dessutom tackade jag om och om nej till att ha kontinuerlig blodsockermätare, och fastän både diabetesskötare och -läkare förespråkade insulinpump var jag fast besluten om att något sådant ska inte JAG ha iallafall! Att jag inte insåg då hur bra hjälpmedel det kunde ha varit.

I början av 2010 flyttade vi till min hemstad Nykarleby. Det återstod bara praktik och slutarbete innan jag skulle ha mitt yrke som trädgårdsmästare. Samtidigt jobbade jag på ett trädgårdscenter OCH planerade vårt kommande bröllop. Så här i efterhand inser jag att det verkligen inte är konstigt att jag blev utbränd strax efter bröllopet (då när vi dessutom köpte hus!) och hade panikångestattacker var och varannan dag. Det var ett tungt år, och att orka sköta om sitt blodsocker samtidigt som man kämpar med att må bra är mycket tyngre än vad det låter. Eftersom vi hade gift oss räknade diabetessköterskorna med att vi så småningom ville ha familj, men påpekade om och om igen att man INTE får bli gravid med ett långtidsvärde över 10! Läkaren förbjöd mig till och med vid ett tillfälle. Ingen förstod riktigt att när man mår så dåligt som jag gjorde då, och inte kan leva ett normalt liv, är familj inget man tänker särskilt aktivt på... då är det bara att orka genom dagen som gäller.

När jag hade varit hemma i nästan ett år, fick jag fastanställning på en blombutik här i staden. Man blir så stark efter att ha mått dåligt, så jag jobbade deltid, och tog hand om mig själv resten av tiden... ja oftast tog jag hand om mig iallafall, för jag föll så lätt tillbaka i de där latmansmönstren när jag inte orkade hämta insulinpennorna ur väskan, mäta blodsockret eller räkna kolhydrater. Vi pratade om barn och familj, och jag var livrädd för att jag inte trodde att jag skulle klara av att hålla blodsockret så bra som det måste vara när man är gravid. Jag som dessutom alltid har varit rädd för låga blodsockervärden och därför helst hållit mig lite för högt. Jag frågade till och med hur min man förhåller sig till adoption, bara för att jag var så rädd... och drömmen om en egen familj fladdrade förbi och bort flera gånger.

Sedan minns jag så tydligt hur jag en kväll bara insåg att om jag någonsin ska klara av att nå ett sådant långtidsvärde så att vi kan bilda familj, så MÅSTE jag göra något NU. För familj, det ska vi ha! Redan nästa dag ringde jag till diabetesskötaren för att meddela att jag ville ha insulinpump, helst direkt! Tyvärr var det flera andra före i kö, och först i början av februari 2012 skulle jag få tid att starta upp min egna insulinpump. Jag var rädd. Rädd för att bolusguiden skulle räkna fel och föreslå för mycket insulin. Rädd för allt, och ”safe:ade” hela tiden med för små bolusar. Men ändå kände jag mig modig nog, och så beslutsam över att lyckas med hela ”projekt familj”. Våra diabetessköterskor lånar gärna ut den kontinuerliga blodsockermätaren så ofta man själv bara vill, så jag hade den ganska mycket för att följa med hur det funkade med pump, och lära mig mer om hur jag själv skulle tänka och räkna för att undvika de, för mig, skrämmande låga värdena. Jag såg hur HbA1c sjönk lite i taget varje månad, och jag kände mig nästan oövervinnerlig.

Jag nämnde aldrig för diabetessköterskan hur vi hade planerat; Eftersom jag studerade på läroavtal till florist, och skulle bli färdig i februari 2013, så tänkte vi att det skulle väl passa bra om vi skulle pricka in och bli gravid i typ juni. Så skulle jag hinna bli färdig med studierna alltså.
Nå, nu är ju en graviditet inget man kan ”planera” på samma sätt som sin semester eller resa, så redan i början av juni fick vi se det där plusset på graviditetstestet. Jag var psykiskt stabil efter den tunga tiden som utbränd, hade fast anställning, bra HbA1c och kände mig trygg på alla sätt och vis. Det var alltså nu den där riktiga kampen skulle börja. 9 månader med blodsockret konstant mellan 4 och 7 mmol/l, en riktig utmaning för mig som slarvat i mer eller mindre hela mitt liv.
När man är gravid förvandlas man till någon slags supermänniska. Jag var ALDRIG rädd för låga blodsockervärden. ALDRIG rädd för att misslyckas med kolhydraträkningen. ALDRIG rädd att ta insulin. Jag fick till och med höra av läkaren vid Vasa centralsjukhus, att han sällan ser så snygga blodsockerkurvor från den kontiunerliga blodsockermätaren. Jag som mest fått höra hur illa jag sköter mig.

9 månader visade sig bara bli 8. I januari hade pojken i magen blivit så stor att man beslutade göra kejsarsnitt i vecka 37. Men redan en vecka innan planerat snitt fick jag havandeskapsförgiftning och fick snittas akut i vecka 36. Storleken på barnet sades inte han någon större koppling till att jag har diabetes (speciellt eftersom jag haft så fina värden under hela graviditeten), utan snarare var det en kombination med det genetiska. Den 18 januari, en kall men solig vinterdag, blev jag mamma till en stor pojke på 4,3kg. Han hade lågt blodsocker (som många diabetikermammors nyfödda har), och på grund av det också andningssvårigheter, vilket gjorde att han fick ligga på barnavdelningen i fem dagar innan vi fick ta hem honom.

I dagsläget är min son Leon redan 8 månader gammal, helt frisk utan några men alls och inte är han heller stor på något sätt, utan snarare lite mindre än sina jämngamla. Han äter som en häst och pratar som en papegoja, men krypandet sparar han tydligen lite på.
Det blev lite komplikationer med BB-vistelsen och operationen, sånt som påverkade mig och gjorde att jag haft svårt att komma över hela förlossningen och gjort att jag inte haft den ork jag hade behövt det första halvåret. Den lilla ork jag hade gick naturligtvis åt till att ta hand om babyn, och blodsockret hamnade i skymundan. Det är först nu 8 månader efter förlossningen, som jag haft ork att ta tag i blodsockret igen. Vi vill ha syskon till Leon, så det är bara att blicka framåt och börja kämpa igen. Skillnaden den här gången är att jag vet hur fantastisk belöning man får om man bara orkar kämpa!

Så till er alla diabetiker-tjejer med framtidsdrömmar som inkluderar en familj! Ni ska komma ihåg att det går och att man blir en superkvinna när det verkligen gäller!

 

Relaterade texter

Vloggen om diabetes

Fakta om diabetes

Diabetes och lågkolhydratkost

 

 

fredag 29 juni 2018 - 22:51

Visiting Caroline. I Petalax är det alltid varmt.

Efter att ha haft semester några år så lär man sig att det sist och slutligen inte är särskilt roligt att "bara vara".

Det tycker inte jag iallfall, men då har jag lite svårigheter att sitta stilla också. Särskilt inte sedan man har småbarn som ska underhållas går det att bara sitta hemma, då är det förr eller senare någon som klättrar på väggarna.

För oss har det varit superbra med uppdelad semester på det här sättet som vi har haft nu i år. Förra veckan jobbade vi, den här veckan har vi semester och nästa vecka jobbar vi innan den sista semesterveckan (det känns som att jag har skrivit det här en gång redan) knyter ihop säcken för vår del.

 

JPEG bild B6F781EC4206 5

Igår passade vi på att göra en utflykt söderut bara för att hälsa på min bloggkompis Caroline. Det är ganska långt till Petalax från Nykarleby så samtidigt blev det lite träning inför vår semester i Pargas om 1,5 vecka. Jag träffade Carro IRL första gången förra året på sevendays sommarfest, sedan dess har vi bara chattat (om blommor och höns förstås). Så nu när vi hade planlösa semesterdagar att använda passade vi på att råkas igen.

Vi granskade huset (och speciellt kakelarbetet som min bror utfört), hönshusbygget, skogen och skogsdoften, Mr Fantomen, Mohicana och i sista sekund kom Leila också hem. Vi blev bjudna på kaffe och saft med dopp och imponerades av de elektriska flugsmällarna.

 

JPEG bild B6F781EC4206 1petalax

Carro och barnen hittade ett gemensamt intresse i att stapla stenar (ni ser väl på mittenbilden att Milea har byggt en sköldpadda "som är på väg hitåt", berättade hon när jag skulle fota den) innan vi traskade iväg längs den vackraste lilla skogsväg, ut på åkrarna mot fåren.

Djur är alltid intressant att titta på oavsett om det är får, hundar, katter, hamstrar, höns eller något helt annat. Jag har alltid tyckt om djur och det intresset har ärvts rakt neråt till nästa generation. Milea brukar springa runt med fläskbaggar som hon hittat på golvet och Leon har en samling döda humlor på fönsterbrädet vid villan.

 

JPEG bild B6F781EC4206 2JPEG bild B6F781EC4206 4

Jag ser nu i efterhand att vi har nästan likadana bilder jag och Carro, på det modigaste fåret. Resten av gänget verkade lite blyga och vågade inte komma och hälsa. Vi kan bara hoppas att de förstår att vara reserverade om vargen kommer också.

Glada och nöjda tackade vi för oss och körde vidare på vårt äventyr i närområdet. En torkställning och tvättsvampar var vad vi skulle ha från Minimani, men det blev en låda röda gubbar istället.

TACK CAROLINE OCH FREDRIK FÖR EN MYCKET NICE VISIT.

 

JPEG bild B6F781EC4206 7

Bara en parentes om jordgubbar. De är superfina nu när det har varit så bra väder att jag gott betalar två tjugolappar för 5 kg prima bär. Det blev faktiskt inget svinn alls när vi frös in dem, så slutligen är det inte alls dyrare än en biligare låda där halva är möglig. Malax bär, pojkar och flickor!

onsdag 18 januari 2017 - 12:03

4:e mammaåret

JPEG image 82BBE7C3892E 4

Idag är det en stor dag här i huset på källbacken. Vår genomsnälla, omtänksamma Leon har sin fjärde födelsedag idag. 18 januari 2013 är en dag att minnas... Fast jag minns inte så mycket egentligen. Det blev akut kejsarsnitt (havandeskapsförgiftning och bredaxlad gosse) i vecka 36, bedövningen tog inte så jag blev nersövd några sekunder senare och var helt borta resten av dagen.

Vi har firat med helikoptersmörgås, parkeringshus, pysselbok och wii-spelet sport resort... och många kaffekoppar för den trötta mamman. Nu ska vi fortsätta firandet med chokladpannacotta med mommo och psykologbesök för min del. I helgen tar vi det riktiga kalaset med våra familjer.

Hipp hipp hurra!

söndag 11 december 2016 - 17:33

Söndagsfeelis

Här har vi en väldigt avslappnande söndag... för tillfället iallafall. Vi har en trotsig fyraåring som skriker omotiverat och slår sin lillasyster. Lillasystern i sin tur slår tillbaka och har en av kindtänderna på kommande, vilket leder till matvägran, feber och magproblem. Men just precis nu sjunger en man "gläns över sjö och strand", Leon leker med lego på golvet, Milea vaggar en kanin och en ikea-råtta i sin famn, och fadern i huset ligger raklång på soffan. Visst låter det idylliskt?

Vi kom oss faktiskt ut på gården idag också. Milea älskar fart och att sitta på sparken, så vi måste naturligtvis prova hur hårt det gick nerför vattentornsbacken. Svar: JÄTTEHÅRT! Halvvägs ner måste jag börja bromsa för att hinna stanna i korsningen. Jag hoppas att ingen någonsin sandar gatorna helt så att det i fortsättningen också går bra att ta sig fram med spark och susa nedför vattentornsbacken.

 

JPEG image 59309FA1C70C 1

JPEG image 0AED7BD7E26F 4

JPEG image 0AED7BD7E26F 2

JPEG image 0AED7BD7E26F 3Mössorna står deras mommo för.

 

Och vet ni vad, vi har fått dagisplats åt båda barnen efter nyår! Hurra hurra! Det blir lite mer knåpas när vi inte fick plats här i centrum utan måste köra ett par kilometer till en av byarna varje morgon, men jag tror det är värt det. I morgon ska vi på ännu ett inskolningstillfälle och förhoppningsvis få pojkvaskern lite mer engagerad i att leka med de andra barnen. Att vi äntligen fått dagisplats innebär lite mer frihet för många inblandade parter. Speciellt jag är riktigt glad över det här, så kan jag börja arbeta lite mer och inte behöva kämpa mig igenom alltför många hemmadagar med trots och skrik.

Det är ljuvligt med att det finns andra som kan (och vill!) ta hand om ens barn på dagarna så att man själv kan njuta av det kreativa och avslappnande arbetet.

 

onsdag 5 oktober 2016 - 22:15

Oj nej!

JPEG image FE18A75FAB95 1

Nu kom den där dagen som vi alla med barn upplever förr eller senare. Dagen när det blir alldeles för tyst i vardagsrummet och man hittar sitt äldre barn med sin lilla sax i handen och det yngre med lösa hårtussar. Det är sån där situation som man inte ens blir förvånad över... Det är nästan så att det borde varnas om det här på rådgivningen redan när man är gravid.

-" Ja så vet du väl att det kommer att komma en dag när det äldre syskonet klipper håret på det yngre?"

 

Men vi har tur. Milli har fina lockar i sitt hår, och av egen erfarenhet vet jag att det inte syns fastän håret är lite ojämnt och dåligt klippt. För säkerhets skull ska vi ändå ha mommo att jämna upp så frisyren iallafall ser symmetrisk ut.