Visa inlägg taggade med 'granriskrans'

söndag 10 december 2017 - 22:14

Vad ska jag göra nu?

Det känns nästan lite som att jag har glömt bort hur man bloggar... Hur gör man riktigt? Vad ska man skriva om? Min inriktning är lite of season just nu, om man säger så, och jag sysslar helt enkelt inte med sånt som att förlänga säsongen i båda ändarna. Förra veckan klippte jag ner den sista persiljan ur växthuset, men that's it, nu är det definitivt semester en månad innan ivern att få börja så kommer igång igen. Men ja, så jag får väl bara prata på här om allt möjligt annat så länge i väntan på att lusten ska falla på igen.

Varje höst är det likadana känslor jag får. Jag orkar inte och förstår inte hur jag någonsin ska känna glädje med trädgård och odling igen, men så direkt julen är överstökad och ljuset återvänder så återvänder också längtan efter frodiga grönsaker och spirande små blad. Det är ungefär då jag brukar slänga de första ärtorna i skålar med jord på fönsterbrädet och sedan har jag svårt att behärska mig och invänta tillräckligt med ljus för att börja förodla.

 

JPEG bild 2CDD430F2647 2JPEG bild 2CDD430F2647 4

Men vad sjutton ska jag prata om tills dess då? Vädret? Det är det mest heta ämnet med kunderna iallafall, och alltid hittar man något att klaga över eller prata om. Just nu konstaterar vi mest att det är mörkt hela dagen och att man visst får tända massor med ljus och lampor för att inte deppa ihjäl sig. Vi behandlar också bröllopsdagar och att män ska komma ihåg att det är viktigt att ge blommor åt sin fru. Ja ni vet, något ska man ju ha att prata om de minuterna det tar att packa in en blombukett.

 

På tal om tid. Idag klockade jag mig själv när jag band en granriskrans åt min mamma (när det spontant blev frågan om tomtegrötsbjudning nu ikväll, och då passar det bra med en dörrkrans som gåva åt kocken), och stannade på ungefär 29 minuter. Det känns som att det borde ha gått snabbare, men då hade jag två små nyfikna tomtenissar som störde i hobbyportalen (okej, tamburen, men det känns lite som en portal mellan ute och inne) mellan varven. Jag lyssnade på Hanson brothers julalbum från 1997 (mycket mindre julkänsla än vad jag mindes) och tänkte tillbaka på det första året jag studerade till trädgårdsmästare (2007). Vi lärde oss i huvudsak två saker det där första året, ja eller tre om vi räknar med att köra traktor också... Men det vi främst lärde oss var att städa skrubbar och att binda granriskransar. Det kan vara med tanke på det som jag tycker att 29 minuter för en dörrkrans av finaste granris är lite för mycket, 20 hade varit okej, men inte mer än så.

 

julbasarsandraotulips

Att vi band mängder av granriskransar och städade skrubbar finns bara i mitt minne, men jag grävde fram ett par bilder från 2008 när det var jag och mina klasskompisar som höll i trådarna för julbasaren på YA. Det var första året vi huserade i den nyrenoverade hallen, och jag minns att jag tänkte att jag aldrig hade sett så många tulpaner på en och samma gång förut! ...Nu har jag sett den här mängden och mycket mer många gånger.

Jamen ja, hoppas det är okej att det blir sånt här slöigt prat här i väntan på våren, för att bara pausa känns inte som något alternativ för den som vill hålla igång skrivandet.

torsdag 30 november 2017 - 00:08

#taggarnautåt

Idag fylls alla sociala medier med en och samma bild, och hashtaggen #dammenbrister. Att jag sitter med världens sjukaste hals och en bil som inte startar om motorn har hunnit bli för varm spelar mindre större roll just nu. Jag tänker på arbetsgivaren (-ish) som tyckte att det var roligt att jag åt banan till mellanmål och som pratade om kvinnobröst som "taxöron". Jag tänker också på den där förbipasserande mannen som sa något i stil med "Du vejt väl att man får smisk om en böjer sig ner". #taggarnautåt är floristbranschens officiella för sexuella trakasserier, kom ihåg det.

Egentligen skulle jag lätta upp stämningen med en granriskrans, men en dag som denna går det inte riktigt att bara ignorera att dammen brister och ut väller ett par tusen arga ankdamer som stått i skuggan alltför länge. Att ett nej är ett nej borde barnen få lära sig från början, så skulle kanske världen stakas på rätt i framtiden. Jag försöker vara noga med att backa upp det av mina barn som blir utsatt för syskonvåld eller andra påtvingade handligar från sitt syskon, och förklara att om hen säger nej så betyder det att hen inte vill och då måste den andre acceptera det. Något vidare resultat syns inte ännu, men jag vet att det ändå går in bara för att det händer. Ja, förstod någon ens lite av vad jag menade nu? Det är ju liksom så barn fungerar, de lagrar och använder informationen senare när behovet finns.

 

Och granriskransen, ja den blev fin!

JPEG bild 28503FEBC647 1

 

fredag 29 september 2017 - 12:30

Jag tog en fluga för dig

Idag firar Finlands veteranförbund sitt 60-årsjubileum -det är därför mina händer värker och kliar. Eller mer sanningsenligt så beror värken på reaktioner från granbarrsstick efter att jag bundit granriskransar till firandet. Det här blev omständigt men ni förstår kanske ändå vad jag menar (du som arbetar i blomsteraffär förstår alldeles säkert). Man kunde ha handskar på sig, men jag har ännu inte hittat några handskar som inte är för klumpiga när man ska arbeta med så små bitar av granris.

F06A37F3 1D4F 4F90 976D 32B0E75059FF

 

Vi gjorde hämtningen av granris till en hel familjeutflykt. Vi tog med oss lite picnic och körde ut till Daniels pappas hemgård i vexala.

DC7EF098 DE85 4843 8001 09A8EFE3201E

8C817F6C D6FF 47E8 92B9 654D7EA9515E

E19D6C0F 4D7B 463B 8B68 828C4D13FB92

7B9EFEC2 F428 4894 9A9E 0ACF171A4B1B

907A3621 505D 4FF9 9DFD 2A67AB16A109

 

”Jag tog en kula för Dej” sjunger Daniel Adams Ray i sin låt Gubben i lådan, men när jag fumlade runt bland grankvistarna och fick en älgfluga PÅ ÖGONLOCKET så var det enda jag kunde tänka på sedan; ”Jag tog en fluga för dej”, för veteranernas kransar.

torsdag 12 januari 2017 - 21:58

Återbruk av julgranen

Ibland verkar universum ha en plan för allt. Vår julgran, den hade inget viktigare att göra än att ligga på marken. Den förstod inte ens att barra. Nu har vår julgran fått ett sista, men ack så viktigt, uppdrag i livet.

Herr Topelius har födelsedag på lördag och brukar hyllas med en granriskrans av skolorna. I år blev den kransen bunden av vår fina Oravais-julgran. 

A22B8BE3 3C04 4547 9CA5 C75367BE9B40

 

Jag är inte särskilt förtjust i att binda granriskransar, men efter några år i branschen tar det inte längre "så-där-jobbigt-dit-far-hela-dagen-länge". Numera tar det högst en timme, inklusive att förbereda materialet.

lördag 3 december 2016 - 21:27

Kransar i alla de slag

Både Hanna och Mimma hade dörrkransar i sina kalenderluckor idag, och själv har jag bundit 3 stora kransar av granris inför självständighetsdagen. Med stora menar jag verkligen stora, kanske en halvmeter i diameter på stommen. Gissa om mina händer är härdade nu efter den proceduren -speciellt med tanke på att jag inte hittade några arbetshandskar.

 

JPEG image 084E4AAEA167 1

JPEG image 084E4AAEA167 2

Jag kan inte riktigt påstå att jag tycker om att binda granriskransar, inte den här storleken iallafall. Det är lite för enformigt arbete, och också väl tidskrävande. Min räddning idag blev julmusik att sjunga med i. Ett hett tips är lugna favoriter som spelar blandad julmusik ända till annandagen.

De här jättestora granriskransarna som vi binder nu, är som sagt till självständighetsdagen när de läggs ner vid hjältegravarna för att hedra de som stupade för vårt land.

Nu undrar ni kanske vad jag själv har på ytterdörren...

 

JPEG image D9D0FCFB66A9 1

En köpt krans i ädelgran och thuija med en ljusslinga i. Det pinsamma i den här situaitonen är att jag har finfint vörå-lingonris i en påse på gården. Lingonris är ändå det juligaste som finns när det kommer till dörrkransar. Här är ett inlägg som jag skrev i december förra året, där jag konstaterade att det var 20 år sedan jag band min första dörrkrans. Det var ett intressant jubileum.