Lagombackan sevendays header 2

Visa inlägg taggade med 'mat'

Grekiska tomater på en terrass i Nykarleby

Skrivet av Sandra Neuman 06.07.2019

Kategorier:
Taggar:

grekiska tomatergrektomatblomma

Om jag misslyckades totalt med tomatamplarna i år så har det gått desto bättre för de grekiska tomaterna! I mitten av april fick jag tomatfrön från Grekland. Det kändes sent att börja så tomater då, men jag tänkte att det får bära eller brista. Nu är det nästan så att de grekiska tomatplantorna är större och starkare än de jag köpt av experten Sandra Konttinen på Garden Flora i Bennäs (tips! Väl värt ett besök!). Och då står mina plantor på terrassen och inte i växthuset.

Om du är skarpögd kanske du noterar att det verkar gå bra med hinktomater jämfört med ampeltomater. Jag tror att det bara beror på att i ampeln var det tre plantor och därför behövde vattnas mer ofta. Jag har bara satt en planta per hink så det finns gott om utrymme att magasinera vatten i jorden.


Min svagaste punkt

Skrivet av Sandra Neuman 05.07.2019 | 1 kommentar(er)

 

tomatampel fail narbildtomatampel failed

Nu är det bevisat att jag är världssämst på att odla tomater i ampel. Jag behöver aldrig mera pröva, för nu vet jag att det inte är min grej. Min mamma är expert på tomatamplar och har varje år en som bara levererar och levererar. Då tror jag förstås att jag ska kunna göra likadant. Men icke. Mitt liv är inte till för att springa och vattna amplar varje dag.

Om jag ska lyckas får jag nog hänga upp ett badkar där det finns en stor mängd jord att mätta med vatten. DÅ skulle tomatplantorna kanske överleva.


It's all about the växthus

Skrivet av Sandra Neuman 30.05.2019

vaxthus 30 majstol passionsblommatomatamplar

Årets flygaredag bjöd verkligen på en hel del flygare. Blåsten har gjort att både skräp, kläder på tork och fiberduk blåst omkring. Dörrar som inte är ordentligt låsta flyger upp och gör så att växthuset blir som ett segel som fångar vinden. Blåsigt som tusan.

Bara jag stängde dörren om mig kunde jag sitta i lä i växthuset. Rensa bort våtarvet som fått blomma och sprida sina frön förra året. Plantera ut tomaterna. Vattna. Hänga upp solskydd. Bara göra det som faller på. Däremellan får jag avbryta barnens syskonbråk för att förhindra att någon blir ledsen. Men i det stora hela är det väldigt skön stund.

Det sägs att man ska bygga tre hus innan man vet hur man egentligen vill ha planlösningen. Undrar om det samma gäller växthus? Det är tredje året med det här stora växthuset och tredje designen invändigt. Efter första året placerade jag om alla odlingslådor och slängde in en odlingslimpa i mitten. I år har jag plockat bort hälften av pallkragarna och byggt limpor vid gavlarna. I mitten har jag bokashibottnade murarbaljor med tomater i. Det funkar kanske, eller så funkar det inte alls.

För att få till en riktigt grönskande miljö har jag satt ut två passionsblommor. Tidigare ett år hade jag egensådda passionsblommor i det lilla växthuset och då frodades de ordentligt utan att ge blommor. Med köpta krukor hoppas jag på de fantastiska blomstren.


Uppladdning och återhämtning på ett grönt sätt

Skrivet av Sandra Neuman 12.05.2019

omplantering kalliten kalkalplantor

När jag säger att jag ska försöka ha en ledig dag och ladda upp inför tyngre dagar, så kan det ändå hända att det blir till något helt annat. Det slutade med att jag hade tillbringat nästan hela torsdagen utomhus, pysslande med än det ena än det andra. Men det gjorde gott åt själen.

Mina blomsterkål har växt med bravur så nu fick de komma ut i växthuset i lite större krukor för att kunna fortsätta i samma takt. Samtidigt passade jag på att plantera om kålen jag kallsådde i växthuset i början av mars och sätta greklands-tomaterna i egna krukor. Där och då trodde jag att det räckte med utomhussysslor, men jag förberedde en jordärtskock-odling och rensade jord ännu efter det. Det är så svårt att sluta när man en gång har börjat och vädret är nice.

Nu är äntligen morsdagshelgen förbi (det FÅR man säga om man jobbar i blomsterhandel) så att jag kan inta ett någorlunda normalt vardagsflow igen. För mig tar det  ett par dagar att återhämta mig från de mer intensiva dagarna, så lagom till nästa helg ska jag väl vara igång. Tills dess kan jag sitta i min nya häng-stol inomhus (den ska vara på verandan sedan) och läsa en spännande bok.


Torsdagstankar från en ledig mamma

Skrivet av Sandra Neuman 09.05.2019

Greklandstomaterna

Det är länge sedan jag känt mig så här harmonisk och nervarvad som jag är idag. Barnen är i dagis fram till eftermiddagen och jag är helt ledig utan planer, måsten, möten eller annat program. Det ligger många timmars vila bakom det där harmoniska, så jag vill ändå inte göra något stort och betungande idag med tanke på att det stundar två intensiva jobbdagar inför morsdag. Morsdag är en av de största dagarna inom blomsterhandeln, och det gäller att vara förberedd och utvilad.

Men att bara göra ingenting hela dagen är inte annat än stressigt, så något måste jag ändå hitta på. Jag tror att jag ska plantera om mina greklandstomater och så frön. Det är så där lagom mycket program. Så får jag se vad resten av dagen för med sig. Kanske hinner jag sätta ner jordärtskockor också. Kanske inte. Det är kroppen som får bestämma takten idag.


En törnekrona på långfredagen

Skrivet av Sandra Neuman 19.04.2019

Kategorier:

Det är långfredag idag. Dagem när man enligt gammalt ska ha lite tråkigt, tänka på Jesu lidande och varken få städa, kamma sig eller klippa tånaglarna. Numera tror jag det är lite lättare "regler" om vad du får eller inte får göra. Många vuxna tror jag ändå är ganska okej med det där att inte göra så mycket. Själv jobbar jag och kommer undan påsklovet en aning. För den med barn kan fyra dagar ledigt vara ganska lång tid och innebära en hel del tjat.

Eftersom det nu ändå är den dag det är, så ska jag visa en törnekrona jag fick göra till en kyrka nu inför långfredagen. När vi fick beställningen visste jag direkt att jag skulle ha material att ta till hemma på gården. Det finns inget så taggigt och painfult som björnbärsbuskens kvistar.

Törnekrona BW

Jag skulle kunna nämna minst tusen olika material som är mer behagliga att jobba med än björnbär. Törne, som den riktiga törnekronan ska ha varit bunden av, är ännu taggigare med törnar som är flera centimeter långa. Så sist och slutligen är björnbär kanske i bättre änden ändå.

Den som någon gång har plockat björnbär eller beskurit björnbärssnår vet hur taggigt det ändå kan vara. När jag band den här kransen kunde jag stundom inte ha handskar på eftersom de fastnar i taggarna, men utan handskar blir det lite väl likt akupunktur. Ganska autentisk kändes det ändå som att den blev.

När jag studerade till trädgårdsmästare back in 2007 hade vi en kurs i videflätning. Bland annat lärde vi oss hur man flätar kransar av kvistar utan att använda järntråd eller annat för att binda ihop. Den här tekniken har jag haft stor nytta av under alla dessa år och det var också den jag använde mig av till törnekronan (så när som på fyra små järntrådsstumpar för att få till en början, på grund av taggarna).

Törnekrona 3Törnekrona 2Törnekrona 1

Brukar du göra något speciellt på långfredag, som du gör varje år, av tradition?


Transition launch Nykarleby 16-17.02.19

Skrivet av Sandra Neuman 18.02.2019 | 1 kommentar(er)

Nu har jag en mycket trevlig helg med många skratt och tårar bakom mig. Minns du att jag under sevendays miljövecka skrev om "En weekend för miljön"? När jag skrev den texten visste jag egentligen inte alls vad det hela skulle gå ut på, men jag visste att jag ville veta mera om hur jag kan bädda för framtiden när det kommer till mina egna och alla andras barn.

 

IMG 6356

 

Men vad är omställningsrörelsen egentligen? Skrämmer namnet dig? Jag ska vara ärlig och berätta att jag ogillade namnet ganska mycket redab före helgen. Det låter så dramatiskt och sekt-liknande att gå på en kurs för att lära sig om omställningsrörelsen och bli en del av den.

Jag lovar, omställningskursen var allt annat än skrämmande klimatpropaganda. Istället fanns mycket fokus på att stärka oss både som en grupp människor och som egna individer. Hitta våra egna tankar när det kommer till att ta hand om naturen. Vi människor tillhör också naturen, vi är bara inte alltid så bra på att ta hand om den.

 

IMG 6363

 

Rent praktiskt kan det innebära så många olika förändringar. Jag skulle exempelvis vilja samla ihop ett gäng som vill odla tillsammans. Då hänger skörden inte bara på att en person rensar bort ogräset och vattnar när det behövs. Tillsammans kan man dela på det arbete som krävs för att få till en grönsaksodling.

En annan grej vi pratade om är att dela på det vi har. Dela på maskiner och verktyg (gräsklippare, snöslunga, trimmer, stege, röjsåg, saftpress, kvisthack, borrmaskin osv) och annat sånt som inte används varje dag. Att vara girig är så last year!

Du ser, det handlar inte om att genast bli en Mandelmann (fastän det skulle kunna vara ganska mysigt) utan mer att inspireras och börja där du kan. Att handla lokalt i tygpåsar, samåka, återanvända grejer och äta mer vegetariskt är en jättebra start och likt ringar på vattnet kommer det  lilla du gör att öppna ögonen på de runt dig.

 

IMG 6369

 

Den här artikeln på svenska yle ska du läsa. Där berättar Anna och Anna jättebra om omställningskursen och dess syfte. Och då om ett par dagar när jag har landat ordentligt efter den här omvälvande helgen ska jag skriva mer om mina egna känslor och tankar.


foto-flummigt

Skrivet av Sandra Neuman 13.08.2018

SN TomatTomaten 'tigerella' som mest bara fick vara med för sitt fina utseende.

 

Hur mycket kan man göra med bara iphone?

Det är utmaningen i den frågan som gjort att jag sålt systemkameran och låtit bli att installera photoshop igen. Jag tycker om enkelheten i att fota med det man har i handen, liksom i förbifarten bara. Också i mitt arbete fotar jag en del produktbilder och blommor för marknadsföring -allt med iphonen. Sedan ger jag redigeringen en minut i snapseed innan den är färdig för instagram. Efter en tid går allt utan att jag behöver tänka på hur mycket jag ska ljusa upp, mätta eller mörka.

Jag skulle inte riktigt kalla mig fotograf. Glad och kunnig amatör kanske (man utvecklas en del på 16 år). Förr daltade jag med systemkamera, RAW-filer och photoshop för att få ett nöjaktigt slutresultat. Not anymore. Det tar alldeles för mycket tid (och lagringsutrymme) som jag inte har och så sliter det på ryggen att sitta vid datorn i de timmar det kan ta.


SN blommor

amalia2amalia1

Sånt flummigt om fotografering så här i slutet av måndagskvällen.


Man vet att det är höst när...

Skrivet av Sandra Neuman 07.08.2018

Idag har jag inget flow alls. Noll. Nada. Eller om det är energitanken som är alldeles tom.

Det är mycket som jag gärna skulle göra, men jag kommer inte igång. Barnen är på dagis och jag hade hunnit göra hur mycket som helst. Istället har jag grävt i mitt bildarkiv, läst lite i lejontämjaren och längtat efter en kaffekopp. Jag orkar inte ens göra kaffe idag.

 

JPEG bild CA64FE04BEA1 1

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inspirerande blogginlägg om hur jag alltid den här tiden på hösten vill förändra något. Jag brukar prata om "när vi flyttar in igen" efter sommarens alla utetimmar, och det är alltid likadant. Lusten att göra radikala förändringar i hemmet faller alltid på till hösten. Jag vill rensa ur våra överfulla förvaringsutrymmen, tapetsera väggar, slänga ut onödigheter, måla, rensa och feja hejvilt.

 

Jag vet att det är höst när

lusten att förändra infinner sig igen

 

Jag är bra på att planera, fantisera, längta och införskaffa material. Sedan kan det ta en evighet innan jag kommer till skott och verkligen tar tag i det där projektet. Kanske är det också därför jag har börjat dra mig för att bli alltför taggad, för att jag vet att det ändå inte kommer ske direkt eller så länge lusten finns där.

 

JPEG bild 5CEF30B33C20 1Den här tråkiga, gråa väggen i vardagsrummet skulle jag vilja ha Hanna Wendelbos tapet Vera eller liknande på. Och lite hyllor kanske.

 

JPEG bild 5CEF30B33C20 2

I köket vid soffan hade jag tänkt mig en hylla och tavlor.

Är det bara jag som vill förändra när hösten nalkas?


En diabetesstory

Skrivet av Sandra Neuman 01.08.2018 | 2 kommentar(er)

Blogginlägget om libre-knappen blev väldigt uppmärksammat och jag har till och med fått göra en telefonintervju med hufvudstadsbladets reporter om saken.

Av en slump råkade jag hitta en text som jag skrev för Jakobstads diabetesförening i september 2013. Den var ganska fin, så jag vill spara den och samtidigt dela med mig den åt er. Hoppas den ger någon diabetiker där ute modet att våga tänka på familj.

 

FDD138CA 3A8F 4C30 97B1 737419ABF360 

En diabetesstory

Jag minns ännu den där dagen för 17½ år sedan (jag var bara 8 år då) när mamma tog med mig till HVC här i Nykarleby, för att mäta blodsockret. Jag minns sportlovet när mamma och jag bodde på barnavdelningen, det var förresten samma år som Disneys ”Pocahontas” visades på bio, 1996. Jag minns att jag tittade på VHS (”Resan till Melonia”, jag har den filmen i min ägo idag, bara för minnets skull), spelade ”Mulle meck” på barnavdelningens dator, och hade supernintendo i mitt rum. Mest minns jag den där första natten på sjukhuset, hur blodet sprutade när kanylen till droppet skulle sättas i handen, hur förskräckligt det jag var tvungen att dricka på natten när blodsockret hade sjunkit för lågt, och den där hjärtformade burken med stickade barbiekläder som min mommo kom dit med. Allt det där minns jag som om det var igår, fastän jag redan är på mitt 18:nde år som typ 1-diabetiker.

18 år som sagt. Under de åren har en hel del hänt både med mig själv, forskningen och sjukvården. Jag har fått uppleva hur det är att vara diabetiker som skolbarn, tonåring, studerande och vuxen. Alla stadier har fört med sig utmaningar, inte minst tonåren med hormonsvängningar och viljan att vara ”som alla andra”. Men den största utmaningen, har kanske ändå varit den vuxna åldern när längtan efter att bilda familj började infinna sig, speciellt eftersom jag alltid har haft det kämpigt med blodsockret och också haft ett högt HbA1c under en lång tid.

Jag tror det började strax efter vi hade förlovat oss 2008, vi bodde i Vasa och jag studerade till trädgårdsmästare. Vid varje besök till diabetesmottagningen fick jag höra om hur viktigt det är att ha ett bra blodsocker redan före man går och blir gravid och att långtidsvärdet borde vara si och så för att fostret ska kunna utvecklas normalt. Jag minns hur jag gång på gång kämpade med att ORKA hålla blodsockret bra, men hur jag ständigt tappade motivationen och föll tillbaka i mina latmansrutiner. Dessutom tackade jag om och om nej till att ha kontinuerlig blodsockermätare, och fastän både diabetesskötare och -läkare förespråkade insulinpump var jag fast besluten om att något sådant ska inte JAG ha iallafall! Att jag inte insåg då hur bra hjälpmedel det kunde ha varit.

I början av 2010 flyttade vi till min hemstad Nykarleby. Det återstod bara praktik och slutarbete innan jag skulle ha mitt yrke som trädgårdsmästare. Samtidigt jobbade jag på ett trädgårdscenter OCH planerade vårt kommande bröllop. Så här i efterhand inser jag att det verkligen inte är konstigt att jag blev utbränd strax efter bröllopet (då när vi dessutom köpte hus!) och hade panikångestattacker var och varannan dag. Det var ett tungt år, och att orka sköta om sitt blodsocker samtidigt som man kämpar med att må bra är mycket tyngre än vad det låter. Eftersom vi hade gift oss räknade diabetessköterskorna med att vi så småningom ville ha familj, men påpekade om och om igen att man INTE får bli gravid med ett långtidsvärde över 10! Läkaren förbjöd mig till och med vid ett tillfälle. Ingen förstod riktigt att när man mår så dåligt som jag gjorde då, och inte kan leva ett normalt liv, är familj inget man tänker särskilt aktivt på... då är det bara att orka genom dagen som gäller.

När jag hade varit hemma i nästan ett år, fick jag fastanställning på en blombutik här i staden. Man blir så stark efter att ha mått dåligt, så jag jobbade deltid, och tog hand om mig själv resten av tiden... ja oftast tog jag hand om mig iallafall, för jag föll så lätt tillbaka i de där latmansmönstren när jag inte orkade hämta insulinpennorna ur väskan, mäta blodsockret eller räkna kolhydrater. Vi pratade om barn och familj, och jag var livrädd för att jag inte trodde att jag skulle klara av att hålla blodsockret så bra som det måste vara när man är gravid. Jag som dessutom alltid har varit rädd för låga blodsockervärden och därför helst hållit mig lite för högt. Jag frågade till och med hur min man förhåller sig till adoption, bara för att jag var så rädd... och drömmen om en egen familj fladdrade förbi och bort flera gånger.

Sedan minns jag så tydligt hur jag en kväll bara insåg att om jag någonsin ska klara av att nå ett sådant långtidsvärde så att vi kan bilda familj, så MÅSTE jag göra något NU. För familj, det ska vi ha! Redan nästa dag ringde jag till diabetesskötaren för att meddela att jag ville ha insulinpump, helst direkt! Tyvärr var det flera andra före i kö, och först i början av februari 2012 skulle jag få tid att starta upp min egna insulinpump. Jag var rädd. Rädd för att bolusguiden skulle räkna fel och föreslå för mycket insulin. Rädd för allt, och ”safe:ade” hela tiden med för små bolusar. Men ändå kände jag mig modig nog, och så beslutsam över att lyckas med hela ”projekt familj”. Våra diabetessköterskor lånar gärna ut den kontinuerliga blodsockermätaren så ofta man själv bara vill, så jag hade den ganska mycket för att följa med hur det funkade med pump, och lära mig mer om hur jag själv skulle tänka och räkna för att undvika de, för mig, skrämmande låga värdena. Jag såg hur HbA1c sjönk lite i taget varje månad, och jag kände mig nästan oövervinnerlig.

Jag nämnde aldrig för diabetessköterskan hur vi hade planerat; Eftersom jag studerade på läroavtal till florist, och skulle bli färdig i februari 2013, så tänkte vi att det skulle väl passa bra om vi skulle pricka in och bli gravid i typ juni. Så skulle jag hinna bli färdig med studierna alltså.
Nå, nu är ju en graviditet inget man kan ”planera” på samma sätt som sin semester eller resa, så redan i början av juni fick vi se det där plusset på graviditetstestet. Jag var psykiskt stabil efter den tunga tiden som utbränd, hade fast anställning, bra HbA1c och kände mig trygg på alla sätt och vis. Det var alltså nu den där riktiga kampen skulle börja. 9 månader med blodsockret konstant mellan 4 och 7 mmol/l, en riktig utmaning för mig som slarvat i mer eller mindre hela mitt liv.
När man är gravid förvandlas man till någon slags supermänniska. Jag var ALDRIG rädd för låga blodsockervärden. ALDRIG rädd för att misslyckas med kolhydraträkningen. ALDRIG rädd att ta insulin. Jag fick till och med höra av läkaren vid Vasa centralsjukhus, att han sällan ser så snygga blodsockerkurvor från den kontiunerliga blodsockermätaren. Jag som mest fått höra hur illa jag sköter mig.

9 månader visade sig bara bli 8. I januari hade pojken i magen blivit så stor att man beslutade göra kejsarsnitt i vecka 37. Men redan en vecka innan planerat snitt fick jag havandeskapsförgiftning och fick snittas akut i vecka 36. Storleken på barnet sades inte han någon större koppling till att jag har diabetes (speciellt eftersom jag haft så fina värden under hela graviditeten), utan snarare var det en kombination med det genetiska. Den 18 januari, en kall men solig vinterdag, blev jag mamma till en stor pojke på 4,3kg. Han hade lågt blodsocker (som många diabetikermammors nyfödda har), och på grund av det också andningssvårigheter, vilket gjorde att han fick ligga på barnavdelningen i fem dagar innan vi fick ta hem honom.

I dagsläget är min son Leon redan 8 månader gammal, helt frisk utan några men alls och inte är han heller stor på något sätt, utan snarare lite mindre än sina jämngamla. Han äter som en häst och pratar som en papegoja, men krypandet sparar han tydligen lite på.
Det blev lite komplikationer med BB-vistelsen och operationen, sånt som påverkade mig och gjorde att jag haft svårt att komma över hela förlossningen och gjort att jag inte haft den ork jag hade behövt det första halvåret. Den lilla ork jag hade gick naturligtvis åt till att ta hand om babyn, och blodsockret hamnade i skymundan. Det är först nu 8 månader efter förlossningen, som jag haft ork att ta tag i blodsockret igen. Vi vill ha syskon till Leon, så det är bara att blicka framåt och börja kämpa igen. Skillnaden den här gången är att jag vet hur fantastisk belöning man får om man bara orkar kämpa!

Så till er alla diabetiker-tjejer med framtidsdrömmar som inkluderar en familj! Ni ska komma ihåg att det går och att man blir en superkvinna när det verkligen gäller!

 

Relaterade texter

Vloggen om diabetes

Fakta om diabetes

Diabetes och lågkolhydratkost