Visa inlägg taggade med 'mat'

måndag 13 augusti 2018 - 22:59

foto-flummigt

SN TomatTomaten 'tigerella' som mest bara fick vara med för sitt fina utseende.

 

Hur mycket kan man göra med bara iphone?

Det är utmaningen i den frågan som gjort att jag sålt systemkameran och låtit bli att installera photoshop igen. Jag tycker om enkelheten i att fota med det man har i handen, liksom i förbifarten bara. Också i mitt arbete fotar jag en del produktbilder och blommor för marknadsföring -allt med iphonen. Sedan ger jag redigeringen en minut i snapseed innan den är färdig för instagram. Efter en tid går allt utan att jag behöver tänka på hur mycket jag ska ljusa upp, mätta eller mörka.

Jag skulle inte riktigt kalla mig fotograf. Glad och kunnig amatör kanske (man utvecklas en del på 16 år). Förr daltade jag med systemkamera, RAW-filer och photoshop för att få ett nöjaktigt slutresultat. Not anymore. Det tar alldeles för mycket tid (och lagringsutrymme) som jag inte har och så sliter det på ryggen att sitta vid datorn i de timmar det kan ta.


SN blommor

amalia2amalia1

Sånt flummigt om fotografering så här i slutet av måndagskvällen.

tisdag 7 augusti 2018 - 13:15

Man vet att det är höst när...

Idag har jag inget flow alls. Noll. Nada. Eller om det är energitanken som är alldeles tom.

Det är mycket som jag gärna skulle göra, men jag kommer inte igång. Barnen är på dagis och jag hade hunnit göra hur mycket som helst. Istället har jag grävt i mitt bildarkiv, läst lite i lejontämjaren och längtat efter en kaffekopp. Jag orkar inte ens göra kaffe idag.

 

JPEG bild CA64FE04BEA1 1

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inspirerande blogginlägg om hur jag alltid den här tiden på hösten vill förändra något. Jag brukar prata om "när vi flyttar in igen" efter sommarens alla utetimmar, och det är alltid likadant. Lusten att göra radikala förändringar i hemmet faller alltid på till hösten. Jag vill rensa ur våra överfulla förvaringsutrymmen, tapetsera väggar, slänga ut onödigheter, måla, rensa och feja hejvilt.

 

Jag vet att det är höst när

lusten att förändra infinner sig igen

 

Jag är bra på att planera, fantisera, längta och införskaffa material. Sedan kan det ta en evighet innan jag kommer till skott och verkligen tar tag i det där projektet. Kanske är det också därför jag har börjat dra mig för att bli alltför taggad, för att jag vet att det ändå inte kommer ske direkt eller så länge lusten finns där.

 

JPEG bild 5CEF30B33C20 1Den här tråkiga, gråa väggen i vardagsrummet skulle jag vilja ha Hanna Wendelbos tapet Vera eller liknande på. Och lite hyllor kanske.

 

JPEG bild 5CEF30B33C20 2

I köket vid soffan hade jag tänkt mig en hylla och tavlor.

Är det bara jag som vill förändra när hösten nalkas?

onsdag 1 augusti 2018 - 10:00

En diabetesstory

Blogginlägget om libre-knappen blev väldigt uppmärksammat och jag har till och med fått göra en telefonintervju med hufvudstadsbladets reporter om saken.

Av en slump råkade jag hitta en text som jag skrev för Jakobstads diabetesförening i september 2013. Den var ganska fin, så jag vill spara den och samtidigt dela med mig den åt er. Hoppas den ger någon diabetiker där ute modet att våga tänka på familj.

 

FDD138CA 3A8F 4C30 97B1 737419ABF360 

En diabetesstory

Jag minns ännu den där dagen för 17½ år sedan (jag var bara 8 år då) när mamma tog med mig till HVC här i Nykarleby, för att mäta blodsockret. Jag minns sportlovet när mamma och jag bodde på barnavdelningen, det var förresten samma år som Disneys ”Pocahontas” visades på bio, 1996. Jag minns att jag tittade på VHS (”Resan till Melonia”, jag har den filmen i min ägo idag, bara för minnets skull), spelade ”Mulle meck” på barnavdelningens dator, och hade supernintendo i mitt rum. Mest minns jag den där första natten på sjukhuset, hur blodet sprutade när kanylen till droppet skulle sättas i handen, hur förskräckligt det jag var tvungen att dricka på natten när blodsockret hade sjunkit för lågt, och den där hjärtformade burken med stickade barbiekläder som min mommo kom dit med. Allt det där minns jag som om det var igår, fastän jag redan är på mitt 18:nde år som typ 1-diabetiker.

18 år som sagt. Under de åren har en hel del hänt både med mig själv, forskningen och sjukvården. Jag har fått uppleva hur det är att vara diabetiker som skolbarn, tonåring, studerande och vuxen. Alla stadier har fört med sig utmaningar, inte minst tonåren med hormonsvängningar och viljan att vara ”som alla andra”. Men den största utmaningen, har kanske ändå varit den vuxna åldern när längtan efter att bilda familj började infinna sig, speciellt eftersom jag alltid har haft det kämpigt med blodsockret och också haft ett högt HbA1c under en lång tid.

Jag tror det började strax efter vi hade förlovat oss 2008, vi bodde i Vasa och jag studerade till trädgårdsmästare. Vid varje besök till diabetesmottagningen fick jag höra om hur viktigt det är att ha ett bra blodsocker redan före man går och blir gravid och att långtidsvärdet borde vara si och så för att fostret ska kunna utvecklas normalt. Jag minns hur jag gång på gång kämpade med att ORKA hålla blodsockret bra, men hur jag ständigt tappade motivationen och föll tillbaka i mina latmansrutiner. Dessutom tackade jag om och om nej till att ha kontinuerlig blodsockermätare, och fastän både diabetesskötare och -läkare förespråkade insulinpump var jag fast besluten om att något sådant ska inte JAG ha iallafall! Att jag inte insåg då hur bra hjälpmedel det kunde ha varit.

I början av 2010 flyttade vi till min hemstad Nykarleby. Det återstod bara praktik och slutarbete innan jag skulle ha mitt yrke som trädgårdsmästare. Samtidigt jobbade jag på ett trädgårdscenter OCH planerade vårt kommande bröllop. Så här i efterhand inser jag att det verkligen inte är konstigt att jag blev utbränd strax efter bröllopet (då när vi dessutom köpte hus!) och hade panikångestattacker var och varannan dag. Det var ett tungt år, och att orka sköta om sitt blodsocker samtidigt som man kämpar med att må bra är mycket tyngre än vad det låter. Eftersom vi hade gift oss räknade diabetessköterskorna med att vi så småningom ville ha familj, men påpekade om och om igen att man INTE får bli gravid med ett långtidsvärde över 10! Läkaren förbjöd mig till och med vid ett tillfälle. Ingen förstod riktigt att när man mår så dåligt som jag gjorde då, och inte kan leva ett normalt liv, är familj inget man tänker särskilt aktivt på... då är det bara att orka genom dagen som gäller.

När jag hade varit hemma i nästan ett år, fick jag fastanställning på en blombutik här i staden. Man blir så stark efter att ha mått dåligt, så jag jobbade deltid, och tog hand om mig själv resten av tiden... ja oftast tog jag hand om mig iallafall, för jag föll så lätt tillbaka i de där latmansmönstren när jag inte orkade hämta insulinpennorna ur väskan, mäta blodsockret eller räkna kolhydrater. Vi pratade om barn och familj, och jag var livrädd för att jag inte trodde att jag skulle klara av att hålla blodsockret så bra som det måste vara när man är gravid. Jag som dessutom alltid har varit rädd för låga blodsockervärden och därför helst hållit mig lite för högt. Jag frågade till och med hur min man förhåller sig till adoption, bara för att jag var så rädd... och drömmen om en egen familj fladdrade förbi och bort flera gånger.

Sedan minns jag så tydligt hur jag en kväll bara insåg att om jag någonsin ska klara av att nå ett sådant långtidsvärde så att vi kan bilda familj, så MÅSTE jag göra något NU. För familj, det ska vi ha! Redan nästa dag ringde jag till diabetesskötaren för att meddela att jag ville ha insulinpump, helst direkt! Tyvärr var det flera andra före i kö, och först i början av februari 2012 skulle jag få tid att starta upp min egna insulinpump. Jag var rädd. Rädd för att bolusguiden skulle räkna fel och föreslå för mycket insulin. Rädd för allt, och ”safe:ade” hela tiden med för små bolusar. Men ändå kände jag mig modig nog, och så beslutsam över att lyckas med hela ”projekt familj”. Våra diabetessköterskor lånar gärna ut den kontinuerliga blodsockermätaren så ofta man själv bara vill, så jag hade den ganska mycket för att följa med hur det funkade med pump, och lära mig mer om hur jag själv skulle tänka och räkna för att undvika de, för mig, skrämmande låga värdena. Jag såg hur HbA1c sjönk lite i taget varje månad, och jag kände mig nästan oövervinnerlig.

Jag nämnde aldrig för diabetessköterskan hur vi hade planerat; Eftersom jag studerade på läroavtal till florist, och skulle bli färdig i februari 2013, så tänkte vi att det skulle väl passa bra om vi skulle pricka in och bli gravid i typ juni. Så skulle jag hinna bli färdig med studierna alltså.
Nå, nu är ju en graviditet inget man kan ”planera” på samma sätt som sin semester eller resa, så redan i början av juni fick vi se det där plusset på graviditetstestet. Jag var psykiskt stabil efter den tunga tiden som utbränd, hade fast anställning, bra HbA1c och kände mig trygg på alla sätt och vis. Det var alltså nu den där riktiga kampen skulle börja. 9 månader med blodsockret konstant mellan 4 och 7 mmol/l, en riktig utmaning för mig som slarvat i mer eller mindre hela mitt liv.
När man är gravid förvandlas man till någon slags supermänniska. Jag var ALDRIG rädd för låga blodsockervärden. ALDRIG rädd för att misslyckas med kolhydraträkningen. ALDRIG rädd att ta insulin. Jag fick till och med höra av läkaren vid Vasa centralsjukhus, att han sällan ser så snygga blodsockerkurvor från den kontiunerliga blodsockermätaren. Jag som mest fått höra hur illa jag sköter mig.

9 månader visade sig bara bli 8. I januari hade pojken i magen blivit så stor att man beslutade göra kejsarsnitt i vecka 37. Men redan en vecka innan planerat snitt fick jag havandeskapsförgiftning och fick snittas akut i vecka 36. Storleken på barnet sades inte han någon större koppling till att jag har diabetes (speciellt eftersom jag haft så fina värden under hela graviditeten), utan snarare var det en kombination med det genetiska. Den 18 januari, en kall men solig vinterdag, blev jag mamma till en stor pojke på 4,3kg. Han hade lågt blodsocker (som många diabetikermammors nyfödda har), och på grund av det också andningssvårigheter, vilket gjorde att han fick ligga på barnavdelningen i fem dagar innan vi fick ta hem honom.

I dagsläget är min son Leon redan 8 månader gammal, helt frisk utan några men alls och inte är han heller stor på något sätt, utan snarare lite mindre än sina jämngamla. Han äter som en häst och pratar som en papegoja, men krypandet sparar han tydligen lite på.
Det blev lite komplikationer med BB-vistelsen och operationen, sånt som påverkade mig och gjorde att jag haft svårt att komma över hela förlossningen och gjort att jag inte haft den ork jag hade behövt det första halvåret. Den lilla ork jag hade gick naturligtvis åt till att ta hand om babyn, och blodsockret hamnade i skymundan. Det är först nu 8 månader efter förlossningen, som jag haft ork att ta tag i blodsockret igen. Vi vill ha syskon till Leon, så det är bara att blicka framåt och börja kämpa igen. Skillnaden den här gången är att jag vet hur fantastisk belöning man får om man bara orkar kämpa!

Så till er alla diabetiker-tjejer med framtidsdrömmar som inkluderar en familj! Ni ska komma ihåg att det går och att man blir en superkvinna när det verkligen gäller!

 

Relaterade texter

Vloggen om diabetes

Fakta om diabetes

Diabetes och lågkolhydratkost

 

 

fredag 25 maj 2018 - 14:20

Jag är en osäker fegis

Att odla är rena gissningleken varje år. Som i år när vi hade vinter ovanligt länge och så blev det sommar på en gång. Förberedelsetiden försvann och osäkerheten kröp fram. Med facit i hand är det lätt att säga att man borde ha satt ut tomaterna då redan i slutet av april när hela värmeböljan började. Jag har ännu inte vågat. Tanken är tänkt flera gånger men sedan har jag ballat ur iallafall.

Man borde våga, men då är det också alltför lätt att mista allt om det plötsligt blir vinter och jättejättekallt i flera dagar. Att vara modig är inte riktigt min grej. Kanske eftersom det alltför ofta har känts som att universum har något emot mig. Hade jag satt ut tomaterna i april hade det sannolikt blivit ordentlig vinter igen. Jag vågade helt enkelt inte riskera.

 

Image 64

Idag har jag satt bönorna i blöt. Det är också en sån där grej som är svår att veta när det löns att börja på med. Jag hade ju tänkt att så dem för ganska länge sedan i växthuset och på det viset få skörd lite fortare. Men så blev det inte. Nu kan det vara att den bästa sommarvärmen redan är förbi och jag misslyckas med bönorna ännu ett år. Därför har jag tänkt så en del av dem i växthuset för att förbättra chanserna och samtidigt sprida ut skörden lite (jag räknar med att de i växthuset växer snabbare).

Bland annat det på schemat de kommande dagarna ...och hönshusbygge, plantera ut tomater och paprika, trimma ogräs, klippa gräset och mycket mycket mer.

onsdag 11 april 2018 - 15:00

Så groddar du

JPEG bild DEBDC451F13F 5

Jag har kärat ner mig i grönsaker totalt sedan jag började äta LCHF. Många tror att livsstilen innebär att man mer eller mindre lever på ägg, bacon och grädde. Men så heter det ju inte NoCarbHighFat. Grönsaker innehåller mer eller mindre kolhydrater, överjordiska mer än de underjordiska. Här hemma äter vi alla oftast samma mat med den skillnaden att jag lämnar bort potatisen/pastan/couscousen/bulgur eller vad vi nu har och äter coleslaw, riven kål eller sallat till.

 

Och så älskar jag groddar. Det är enkelt att grodda och ger en egen smak till maten (trots det är näringsinnehållet inte är något att hurra över). Har man ingen groddburk går det bra att grodda i en glasburk och använda en kökshandduk med gummisnodd så att den hålls.

 

 

Så här groddar du:

1. Alfalfafrön är de enklaste att grodda.

2. Sätt dem i blöt över natten

3. Sila bort vattnet och skölj dem en gång

4. Ställ burken så att allt vatten rinner ut och så att inget ljus kommer åt den (har man diskskåp är det utmärkt, jag sätter en kökshandduk under och viker den över burken).

5. Skölj varje morgon och varje kväll i ett par dygn tills groddarna fått en cirka 1-centimeter lång svans.

6. Om man vill kan man ställa burken ljust en tid så får groddarna också gröna blad, annars äter man dem bara som de är vid punkt 5.

 

Man kan grodda frön, linser och bönor.

tisdag 27 mars 2018 - 13:26

Framtidens ketchup

De dagar när jag är ledig från mitt betalda arbete som florist, så är jag istället anställd av mig själv och jobbar med att fixa mat åt oss. Jag klarar inte av ett 7-dagarsarbete sedan utmattningen för snart 8 år sedan, så den optimala lösningen för mig är att få lön i pengar ett par dagar i veckan och lön i mat de andra dagarna. Det är inte alltid jag gör något för köksträdgården fastän jag är ledig, men jag försöker göra något litet varje dag.

Idag har jag haft två punkter på agendan. Flytta om växtbelysningen och plantera om tomaterna. Att jag startat en tvättmaskin och städat i tamburen är en bonus.

 

JPEG bild BCE596F27DA2 1JPEG bild BCE596F27DA2 5BeFunky Collage1

När jag sådde tomaterna använde jag små krukor gjorda av tidningspapper och tack vare det kunde jag idag bara sätta ner hela krukan i en större kruka och fylla på med jord. Enklast möjliga. Och det som är så bra med tomater är att du kan plantera ner långa skrangliga stjälkar och så bildas det nya rötter längs med... och ännu ett tips! Använd tomma mjölkburkar till tomater. Klipp upp i hörnen och vik ner så kan du enkelt göra högre krukor vartefter plantorna växer. Det här sättet gör att tomatplantorna blir väldigt stadiga och knubbiga istället för klena och skrangliga.

Nu måste jag ta hand om tvättmaskinsinnehållet innan jag ska hämta barnen från dagis. Lämna gärna en kommentar om det är något mer specifikt du undrar över eller om du vill att jag ska skriva om något särskilt. Eller så berättar du bara vad som inspirerar dig här i min blogg.

måndag 5 mars 2018 - 09:00

Superboost a'la Youtube

JPEG bild A5B5F9A2CC44 2

Den senaste veckan har jag superboostat mig själv med inspiration och energi genom att hysterititta på Sara Bäckmos youtubekanal och podden två odlare emellan. Det är inget speciellt jag försöker ta till mig utan helt enkelt bara den där energin och trädgårdstänket. För mig funkar det så att jag kommer i rätt stämning och hittar lusten bara jag touchar ämnet på något sätt. Lusten styr mig väldigt mycket i vardagen så om den inte finns så kan jag inte ta tag i trädgårdsgörat hur mycket jag än tycker om det.

Jag vet att det som jag tittar/lyssnar på ändå finns där bakom örat sedan när jag behöver det. Som när jag skulle så tomatfrön och kom på att jag inte sparat mjölkförpackningar att så i. Då mindes jag youtubefilmen när Sara tillverkar papperskrukor på en flaska. Jag har en liten krukmakare, så jag använde mig av den (när jag kom på hur det var man skulle göra för att få krukan att hållas ihop) men om ni tittar på filmen jag länkade till så ser ni hur enkelt det är bara med en flaska också.

Tomater är väldigt praktiska att så i torvbrikett eller i papperskruka så får man plantera ner hela rotklumpen i mjölkpaketet sen. Mjölkpaket i sin tur är bra på det viset att det går lätt att fylla upp med jord vartefter tomatplantan växer. Det är nämligen så att tomatplantan sätter nya rötter längs med stjälken om den får jord runt sig, och då blir det också stadigare plantor att sätta ner sedan när de ska ut.

JPEG bild 1FB22EFFE2FE 1

JPEG bild BA78D694B22F 1

Jag rekommenderar verkligen att lyssna och titta på trädgårdsrelaterat för att få en skjuts framåt. Bloggar hinner jag inte riktigt läsa så därför får det bli poddar, youtube och sedan en bok på kvällen.

onsdag 6 december 2017 - 21:43

En festmåltid med tupp och chokladmousse

Idag har vi firat vårt Finland med att göra något som vi aldrig förut har gjort. När vårt land har varit självständigt i 100 hela år finns det väl ingen bättre dag att äta sin egen tupp på. Vi har tidigare avlivat både tuppar och hönor, men aldrig tagit steget längre och tagit tillvara på köttet. Varje gång har det känt som ett väldigt slöseri med mat, men vi har förstått att det tar tid att förbereda höns och därför bara grävt ner dem.

Förra veckan började ungtupparna göra sig hörda så jag insåg snabbt att det börjar vara dags att läsa in sig på hur man slaktar fåglar. Mandelmanns bok gav oss en bra vägledning, så efter den läsningen var det bara att sätta igång. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men jag kan skvallra om att det var väldigt tungt att plocka bort fjädrarna från fyra välbefjädrade tuppar.

tupparbord

tuppin

 

På vårt matbord ikväll fanns en seg rökt tupp. Tuppar lär vara sega typer så det kan hända att det hade krävts ett långkok av något slag för att få till ett mört kött. Rökt kyckling är förresten väldigt gott, har ni inte testat så ska ni göra det som variation till rökt fisk. Men tupp är inget vi kan rekommendera att sätta i rökugnen, men däremot har vi testat både bröstfileér och en hel (köpt) kyckling, och båda var väldigt goda.

När vi hade ätit vår sega tupp med couscous, coleslaw och majonnäs så insåg vi att vi verkligen behövde en efterrätt. Men hur gör man en efterrätt på noll sekunder åt barn som redan är övertrötta och borde krypa till kojs? Det enda jag kom att tänka på, som ändå kändes lyxigt, var chokladmousse. Det blev en sån där man bara tar det man har. 50 gram 70% mintchoklad och sedan offrade jag de snyggt inpackade 70%-chokladbitarna från fazer. Jag hade inte tid att leta fram ett recept, så jag improviserade och det blev kanonbra!

 

chokladmousse receptmatin

...och i huvudet har Eva Westerholms nyskrivna sång "Finland 100 år" självklart snurrat hela dagen. Barnen hade turen att få ha Eva som dagistant i Socklot så därför är det extra roligt att sångboken (+ skiva) kom ut nu i dagarna och blir den perfekta julklappen. Finns att bland annat i Herlers bokhandel och att beställa direkt från scriptum.

onsdag 27 september 2017 - 12:46

Tomatsås för alla tillfällen

Senaste helg inföll en av årets traditionella höjdpunkter för vår del, den stora pizzakvällen i moster Ninnas uthus. Lika trångt och lika goda pizzor som vanligt.

JPEG image 2F94BBFC95C3 7

 69A41818 66B5 41E4 A2FE 03A896677A3D

I år körde jag på en helt annan variant av pizzafyllning än vad jag brukar och gjorde dessutom en tomatsås med lite mer och större bitar i (håll den tomatsåsen nära till hands ännu en stund). Och OM den blev god! Med hemgjord bea och färsk oregano blev det den bästa pizzan på några år. Vanligtvis brukar jag sätta osten direkt efter tomatsåsen, men jag glömde så istället blev det ett osttäcke ovanpå kebabstrimlor, paprika, champinjoner och löken. Men som dem pa sej, allt blandas ändå någon gång.

 

B46CFF5C 954D 4438 8173 808F67EA2E1D

Tomatsåsen då. Igår när jag var ledig tog jag de några deciliterna som lämnat kvar, stekte ett par av Björkens chorizokorvar tillsammans med champinjoner i rikligt med smör, saltade och blandade ihop allt till en mustig höstsoppa. Det här var nog något som jag gärna skulle äta fler gånger, men först måste jag försöka komma ihåg hur jag gjorde tomatsåsen.

tisdag 8 augusti 2017 - 14:45

Så gick det med växthusbygget!

Jag lovade någon av er läsare att hålla er uppdaterade om hur växthusbygget går. Ni har inte sett något alls av det för att det har gått så otroligt långsamt och ännu saknar det en riktig dörr. Men så här ser det ut:

vaxthuset JPEG image DD94157D8FEE 1

JPEG image 9A15AE2ECF10 8

 

Väldigt enkelt, snett och vint, men det funkar! Vi har plockat ett par tomater, många gurkor och så har vi bönor på bra gång där inne också. Jag skulle ha ett grönt växthus hade jag tänkt (alltså grönt både inne och på ribborna), men nu hann jag inte måla innan vi behövde sätta på plasten för att alls hinna få några gurkor och tomater i år.

Så här är det med livet. Det blir alltför ofta som man inte har tänkt. Nu hoppas jag bara att växthuset orkar överleva höst-, vinter- och vårstormarna så får jag måla och börja odla tidigt nästa vår.