Lagombackan sevendays header 2

Visa inlägg taggade med 'psykisk ohälsa'

Ofunktionell i 9 månader

Skrivet av Sandra Neuman 12.11.2019 | 1 kommentar(er)

De gånger jag inte skriver om blommor, grönsaker eller buketter så har jag ett ämne som jag gärna pratar om. Psykisk ohälsa. Den här veckan kör sevendays en verklig favorit i repris med en temavecka som fokuserar precis på det. Senare i veckan ska jag publicera en text som jag filat på länge och gång på gång inte vågat publicera. Det handlar mer indirekt om psykisk ohälsa, men touchar ändå ämnet.

IMG 3033Bildtext. Jag fotade en hel del de där nio månaderna, bland annat den här utblommade solrosen,
men tyvärr kopplar jag lätt ihop de bilderna med mitt mående.

 

Nu till en början tänkte jag bara berätta om året 2010. Då när jag var 22 år gammal, planerade vårt bröllop, avslutade mina trädgårdsmästarstudier, skulle in i arbetslivet, sommarjobbade på ett skiftesarbete inom handeln och köpte hus. Jag har skrivit om den här perioden tidigare, men det tål att upprepas.

Det var en solig morgon i juli, när vi redan gift oss, precis köpt hus och jag hade lagt studierna bakom mig. Kanske hade jag då också fått höra att det inte fanns arbete för mig där jag sommarjobbade. Jag körde min brors svarta lilla golf och närmade mig jakobstad när jag började känna mig konstig. När jag klev ur bilen på parkeringen snurrade allt, jag kände mig svag, skakade och andades ytligt. Min första tanke var att det är så här det känns när blodsockret är riktigt farligt lågt, men hur många gånger jag än mätte visade blodsockermätaren bara ett högre värde. Jag minns att jag ringde min mamma och berättade läget, hur rädd jag var och att jag inte visste vad jag skulle göra. Då fattade jag inte att det är det här som är en panikångestattack. Och det var inte den sista jag upplevde den sommaren.

De kommande 9 månaderna mådde jag riktigt dåligt. Jag var ordentligt stressad hela tiden, trött fastän jag inte gjorde mycket annat än sov. Jag vågade inte vara ensam hemma, vågade inte promenera för att jag kände mig så utlämnad, vågade inte be om medicin för att "jag behöver ingen medicin". Men att leva i allt det här är tungt och det gör i sin tur det inte lättare att kämpa. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att ta emot antidepressiv medicin. Som komplement fick jag också snabbverkande ångestdämpande att ta vid behov eftersom den antidepressiva medicinen kunde ge mer ångest till en början.

 

IMG 3031IMG 3029Bildtext. På den övre bilden syns det inte hur trött jag var men om man backar någon minut till fotonen från vigseln ser man hur den där bruden klamrar sig fast vid sin brudgum. Inte av nervositet utan av utmattning och svaghet. Jag minns tydligt hur okapabel jag var att känna känslor den där perioden och kunde varken känna nervositet, eller ta in glädje från vår stora dag.

 

När man är så långt ner i gropen som jag var då så verkar det hopplöst att någonsin må bättre. Alla goda råd man får känns bortkastade och lite som ruttna klicheér. Som människa är man lite som teflon, ingenting fastnar. Det handlar om babysteps, dag för dag och ett steg framåt och två steg bakåt. Jag önskar att jag då hade haft den kunskap om mig själv som jag har idag, men det är också så att de där nio månaderna gjorde mig till den jag är idag. 

Vad jag hade behövt då var att få läsa om någon annan i samma situation, men hur jag än genomsökte internet fanns det ingen som öppet skrev om att vara utbränd. Det gjorde mig lite arg att det skulle vara så hemligt att må dåligt och rebellen i mig vaknade. Jag bloggade intensivt redan då och körde hårt på att öppet skriva hur jag mådde och hur det kändes. Och tänka sig, skrivandet blev som en egen sorts terapi för mig samtidigt som det var många som mailade mig om hur mycket de kände igen sig.

Idag äter jag fortfarande antidepressiv medicin, går på samtalsterapi och undviker att jobba heltid. Jag är fortfarande efter nio år en skör människa, men det har visat sig att det ligger något annat bakom det också. Vad ska ni få veta imorgon.


Att behöva backa undan

Skrivet av Sandra Neuman 27.11.2016 | 1 kommentar(er)

Vi har alla en osynlig gräns som berättar för oss när vi borde sluta. Var den där gränsen går är väldigt individuellt och är omöjlig för en utomstående att bestämma på basis av människotyp. Det finns de som tycks ha sin gräns långt fram i oändligheten och aldrig någonsin når fram till den. En del kan överskrida den där gränsen, tänja lite på den och efter en god natts sömn är de tillbaka på rätt sida igen.

...Så finns det de som är så nära att de hela tiden ser gränsen, men då också vet när det är dags att sätta ner foten. En sån som jag.

 

Den senaste tiden har jag hela tiden tänjt min gräns för vad jag orkar. De få stunder jag lyckats vila ut eller på annat sätt återhämta mig har fått mig att backa lite, men inte ända till gränsen. Min gräns har ett gummiband där jag är i andra änden -förr eller senare kommer jag att sträcka mig för långt och med kraft dras tillbaka. Kanske också falla omkull.

Förra måndagen hade jag tid till psyk.skötare. Jag har gått dit varje månad i över ett år på grund av andra orsaker som går way back i mitt liv, men den här gången frågade hon om jag är trött. Jag såg säkert trött ut, och jag svarade att jag var jättetrött den där dagen. Då hade jag jobbat hela helgen och inte haft en chans att vila ut. Jag insåg inte då att jag hade tagit på mig för mycket och att det inte skulle funka med det liv vi har hemma för tillfället.

 

rubber band 1574653 2

Hemma ja. Det är troligtvis där den mesta energin försvinner för tillfället. Jag hade budgeterat energi för att klara den mängd arbete som november och december kräver på jobbet. Där jag däremot har fått sätta extra mycket energi den senaste tiden är på barnen. Jag hade inte budgeterat för att kunna hantera en blivande 4-åring och den trots som följer. Och som om det inte räckte med att den äldre trotsar, skriker, vägrar och slåss... Han drar med sig lillasystern i den sinnesstämningen också.

En 4-åring som trotsar brutalt mycket, och en 2-åring som sympatitrotsar är alltså det som krävt så erhört mycket energi. Jag är glad över att vi har ansökt om dagvårdsplats från årsskiftet. Det innebär att jag kan jobba en dag mer per vecka eller också ha en dag för mig själv. Och bara den tanken är guld värd.

 

Nu kom jag ändå till den där punkten när pulsen har svårt att sakta ner, ångesten kommer krypande, kroppen är spänd och de redan konstiga drömmarna har övergått till stressdrömmar. Gummibandet är så spänt att det inte går mera. Jag insåg att jag behöver lätta på pressen och fokusera på det väsentliga. Nu kan jag inte göra något för att minska på sonens trotsiga period, men jag kan ta bort programpunkter som stressar mig. På lördag skulle jag hålla en kurs i att binda kransar, men den får jag avboka för min egen hälsas skull.

När jag var svårt utbränd för några år sedan, så gav jag mig själv ett tyst löfte om att aldrig släppa mig så djupt igen. Jag mådde så dåligt under ett helt år, att det året kändes som att allt stod stilla. Då var det bara Daniel och jag så då kunde jag ligga på soffan hela dagarna och bara hela mitt inre. Nu är vi två fler, och de behöver ha sin mamma någon annanstans än på soffan.

 

Kom ihåg att det aldrig finns något som är så viktigt som den egna hälsan och barnen. Kom också ihåg att reagera i tid och att det kan räcka med att ta bort en stressfaktor för att underlätta.