Visa inlägg taggade med 'växtstöd'
En till djupbädd, sällskapshöns och picnic
Det är söndag kväll och fortfarande ljust utomhus. Solen skickar in sina sista strålar genom köksfönstret och vi sitter hela familjen runt bordet. Alla lika rosiga om kinderna efter två dagar tillsammans. Lediga och med mycket utomhusvistelse.
Barnen har cyklat, jagat varandra och blåst såpbubblor. Jag har grävt en till djupbädd, sått frön, klippt hallonbuskar och byggt ärtstöd. Det är intensivt och ingen har egentligen tid att äta fastän det är vad vi borde göra när vi använder så mycket energi.
Hönsen har jag låtit gå fritt. Egentligen får man inte ha dem ute nu om man inte har dem i hage med tak (flyttfåglarna tar med sig sjukdomar), men drabbas de är de ju inte 50 som drabbas, utan fem stycken. Sällskapet hönsen ger är oslagbart. De är så nyfikna och vill vara med där jag är. Speciellt om jag har en spade och börjar gräva, då vet de att det vankas maskar. Eller så chillar de i en hög av fjädrar på det varmaste stället de hittar.
Som du kan notera är det old ladyn Lisen som är den som är mest nyfiken av sig.
Liksom förra veckan satte jag spaden i jorden bakom uthuset. Den här gången kom jag mig utan problem nästan en meter neråt, fyllde med kvistar, grenar, stallgödsel och bokashi innan jag grävde över jorden igen. Jag måste komma ihåg att tacka hönorna för att de har fixat så här fantastiskt fin jord åt mig här där hönshagen stod förr.
Ärtstödet har jag gjort på samma vis som min fammo och faffa alltid gjorde. Torra pinnar (annars börjar de växa) som man flätar ett rutnät av där ärterna är sådda. Den här höjden räcker åt min 'bamby'. På sidorna om ärtstödet tänkte jag att jag ska så sallat.
Min färdiga djupbädd finns på ett så fantastiskt bra ställe att det fullkomligt kommer att explodera av grönt här redan i ett tidigt skede. Tänk bara på att jag kunde gräva en meter neråt medan jag på andra ställen i trädgården inte ens får ner spaden en centimeter. Därför sådde jag många tidiga sorter här, som rädisor, spenat, sallat och mangold. Mitt enda problem är bevattningen. Det verkar som att jag haft för stor mängd jord och gjort bädden för hög. Nu hålls inte kanterna riktigt när jag vattnar.
Jag skulle tro att det blev närmare 20°C varmt vid sydsidan på lördagen. Barnen sprang utan ytterkläder och jag vågade mig på tunnare arbetsbyxor och bara en tunn tröja. Och tur var väl det! I mina arbetsbyxor hittade jag luftlöken som jag köpte i höstas och skulle sätta ner. Lökarna hade börjat växa där i mörkret, i mina byxor som varit ihopvikta längst ner i skåpet hela vintern. Nu fick jag snabbt välja en plats och hoppas att jag minns var den är.
Vitlök är vanligtvis sånt som ska sättas på hösten, men så finns det sorter som sätts på våren. Ett par sådana hade jag köpt på mig i något skede för att experimentera med. Vitlök är det som vi absolut inte kan få för mycket av känner jag. Till min glädje har den vårsatta vitlöken från förra året börjat titta upp nu också! Av någon orsak tog den ett mellanår ifjol.
Tack och lov har söndagen inte bjudit på fullt lika fantastiskt väder. Jag vet inte om min kropp hade klarat av en djupbädd till så här tätt inpå den förra. Istället har vi cyklat runt gamla brandstation för att Leon skulle få lära känna sin nya (lite större) cykel, blåst såpbubblor och varit på stallbesök till Socklot.
Att avrunda helgen med att producera blogginlägg till skön musik passar mig utmärkt. Imorgon har jag för ovanlighetens skull en ledig dag för att kunna gå på kurs i butikskommunikation i Vasa.
Tills dess. Kung Winston och plåttuppen vakar över Källbacken.
Så här såg det ut ungefär samma tid i april förra året.
Utgångsläget är lite annorlunda om vi säger som så.
Köksträdgården
Det börjar ta sig i köksträdgården nu! Jag får kanske vara tacksam ändå över den där magsjukan som gjorde att jag sov bort hela torsdagen och på så vis tankade energi att använda resten av helgen. Så här mycket har jag inte fått uträttat i köksträdgården på hur länge som helst.
Nu framkommer det kanske inte riktigt bra på bilden (speciellt inte när det ligger en halv elstolpe mitt i bild, men jag orkade inte flytta den själv) men här har det hänt grejer!
Det mest synliga är kanske bönstöden som kommit upp. Jag har länge funderat över hurudana stöd som skulle vara enklast och snyggast, och kom fram till att höstörar med järntråd mellan är lagom "lätt" (lätt som i att det inte blir för tungt och kompakt i landet) och snabbfixat. För att få bönorna att hållas snurrade jag ihop spiraler från restbitar som lämnade när jag knipsade av galler tidigare idag.
Ett gäng bönor fick andra slags stöd. Det är samma ställningar som vi har lyktor i på vintern, men de kan gott göra nytta i köksträdgården under sommarhalvåret så slipper vi snubbla i dem hela tiden. Tillsammans med bönorna satte jag ner rödbetor. Det känns som att utrymmet nedaför lämnar oanvänt om det inte växer något där, och det går faktiskt att odla tätt, tätt bara man gödslar ordentligt.
Undrar ni vad det är för bönor så kan jag tyvärr inte riktigt svara på den frågan. Åtminstone borlottobönorna vet jag var de står, sedan är det frisk blandat både 'maxi' 'copper teepee' 'prince' 'fructidor' som i sin tur är både vaxbönor, brytbönor och what not.
Nu har jag kommit ikapp så pass att jag kan börja njuta av köksträdgården. En stor ful rishög har blivit flyttad, och jag tror att det var den som förstörde mest med att vara i blickfånget och bara tillföra orolighet. Bara det växer till sig i odlingslådorna och jag får täckt alla gångar så närmar vi oss den där harmonin jag längtar efter.
MYCKET dill på tillväxt. Den är till alla laxfileér jag tänker grava och alla laxsoppor som ska kokas.
Majsen 'minipop' har växt sedan början av året och fick äntligen flytta till en låda vid sydväggen av tunneln.
Och den här. Det här hjulparet (det fanns ett hjul på andra änden också) fanns här på gården när vi köpte för 6 år sedan. Vi har inte alls vetat vad vi ska göra med det eller var vi ska ha det. När det stått på samma ställe ganska lång tid så märkte vi att det börjat murkna alldeles förskräckligt mycket. Men så är ett halvt hjul på en axel ganska bra att ha också, det är ju exempelvis hemskt snyggt att ställa på änden och tänka sig att det ska växa örter nertill och kanske klättra något uppför axeln (eventuellt den där enda lilla luktärten jag lyckades driva upp). Allternativet är att frossa i ringblommor nertill, det kan också bli ganska snyggt.
Så långt har vi alltså orkat under midsommarhelgen, och som bäst är Daniel ute och skruvar fast de sista brädorna på staketet som skiljer lekplatsen och köksträdgården åt. Imorgon har jag lovat barnen en plaskpool och själv ska jag förära mig mer järntråd. Dessutom ska jag sälja bort lite överlopps ungtuppar och kanske hämta hem sågspån till gångarna i köksträdgården. Ja så måste jag skörda spenat igen trots att samma plantor gav nästan ett kilo förra veckan. Det är inte klokt.
Tack och gonatt. S.
ett stöd i livet
Jag tänker mig att det blir lite bättre när det börjar grönska lite. Att vara florist är lite som att vara konstnär, allt man skapar faller inte alla i smaken. Men naturmaterial är fantastiskt bra till mycket, och under studietiden lärde vi oss hur bra (och billigt) det blir. Ja vi sticklade ofta med pinnar nu när jag tänker efter. Så inte är det ju konstigt att man lätt tar till pinnar/kvistar/grenar när nånting ska byggas.
Något för klätterfreak
Jag måste bara gå till skogen vid Rosaslindon (Åkes hästhagan) och hämta hem några vidjor till, så är spaljen färdig för klättersugna ärter.
Så här hade min Fammo och faffa alltid åt ärterna i sitt grönsaksland, så för mig är det nästan ett måste att ha likadant.