Lagombackan sevendays header 2

Ett ljus för faffa

Skrivet av Sandra Neuman 05.11.2016 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Jag brukar vara viktig med att komma mig till gravgården på allhelgona och tända ett ljus åt faffa... Men i år orkar jag verkligen inte. Den här veckan har sugit musten ur mig på riktigt, och jag har slocknat som en annan sjusovare på soffan varje kväll. Flowet tog slut redan i måndags när jag ohejdat städade som en galning halva dagen.

I kväll tänder jag istället ett ljus för min faffa Heimer här hemma. Det är alltid jättejättefint att gå på gravgården på allhelgona, men i år orkar jag mig inte ens ut till bilen.

 

JPEG image 6BB3741DD3CA 4Så här såg vår gata ut när jag promenerade till jobbet i -12 grader imorse. Vårt hus är det gula längre fram på högra sidan.

 

När vi brainstormade pysselidéer inför söndagens pysselträff vid Ninas pratade vi också om att måla på glasburkar. Jag kom mig aldrig så långt att jag ens testade (det blev kottar för hela slanten) den dagen. Men en lugn eftermiddag några dagar senare satte jag mig med en tom glasburk (som jag en gång har haft grönsakssalt i) och en tuschpenna avsedd för glas, porslin och liknande material (från bokhandel, fråga efter om du inte hittar!).

 

JPEG image 6BB3741DD3CA 7

JPEG image 6BB3741DD3CA 8

Jag gillar skogssiluetter och ritade därför en enkel skog med både barrträd och vintersiluetter av lövträd. En och annan stuga, sten och räv fick också komma med. I botten har jag satt lite sjösten för att få lite mer struktur och fyllighet i lyktan.

Nu ikväll när jag funderade vad jag skulle tända för slags ljus åt faffa var det självklart att det skulle bli min skogslykta. Faffa var en riktig skogsmänniska som gick i skogen hela dagarna och sedan på kvällen gick han och fammo också en sväng. De tog också med oss ut i skogen på upptäcksfärder med picnic. Jag saknar min faffa Heimer, och jag brukar tänka att om jag skulle få träffa en person igen, så skulle det vara faffa. Han hade sån kunskap om natur, fåglar och grönsaksodling som jag gärna skulle ta del av. 

 

Tänd ett ljus du också, och tänk på någon du saknar.

 


9/11 för alltid.

Skrivet av Sandra Neuman 11.09.2016 | 3 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Nine eleven (9/11) ja. För 15 år sedan gick jag i högstadiet, i åttan tror jag. Vi skulle äta lax i ugn och klyftpotatis, och efteråt hade jag inbokat en internet-tid vid biblioteket. En fling jag hade på den tiden sms:ade om en skyskrapa som brann i New York och den där laxen blev uppäten (knappast avnjuten) i vardagsrummet den tisdagskvällen. 11 september är också min namnsdag, så grattis alla Sandror!


 

För två år sedan fick 9/11 en helt ny innebörd för oss, om än fortsättningsvis lite väl dramatisk, så en mycket bättre innebörd. Två dagar tidigare när vi i vecka 35 gjorde ett rutinmässigt ultraljud för diabetiker (Det heter typ varje vecka efter 35:e graviditetsveckan) tyckte läkaren att babyn växt väldigt snabbt och verkade stressad. Det gjordes ett fostervattenprov* och redan nästa dag blev jag inringd till BB. Babyns stressnivå var hög, men lungorna tillräckligt mogna för ett kejsarsnitt.

Entré gjorde ett friskt flickebarn. Men bara en minut in på livet förändrades hennes hjärtrytm. Dubbelt så många slag som det är tänkt att en nyfödd ska ha. 260 per minut, om jag minns rätt. Hon togs från operationssalen upp till intensivvårdsavdelningen för nyfödda, fick medicin och efter en halvtimme hade det lilla, nyfödda hjärtat sinusrytm igen. Inte konstigt att det känns som att man är barnläkaren evigt tacksam.

millisbirth

Vi fick bo på avdelningen ett par veckor, med ständig hjärtövervakning, blodprov och hjärtultraljud. Samtidigt hade vi Leon 1 år och 8 månader här hemma, som vi också behövde ge vår tid. Det var tillräckligt tungt fastän det bara handlade om två veckor. På det medicinering 3 gånger per dag i minst 6 månader (beroende på om pulsen skulle hållas normal och uppföljningen visade att hjärtat inte belastats. Vi fick anvisningar om hur vi kollar att pulsen är normal och NÄR det är skäl att kolla. Skulle pulsen fördubblats hade vi behövt tillkalla ambulans 

Vi hade tur på alla vis. Inte en gång behövde vi åka ambulans. Inte en gång behövde vi ens misstänka ett nytt Supraventrikulärt takykardi-anfall (SVT). Om det var en engångsföreteelse eller om medicineringen (betablockerare vars uppgift var att se till att pulsen inte steg alltför mycket och på det viset förhindra ett nytt anfall) gjorde det kommer vi aldrig att få veta. Idag är hon friskförklarad sedan ett år tillbaka, och rytmstörningen tros ha växt bort.

 

millitwo

Idag blir Milea Aina Fredrika 2 år. En riktig busunge som vi förvånas över och fascineras av varje dag. En dockmamma med crazy cat lady-tendenser. En klätterapa utan gränser. men framförallt Myson i vårt liv. Pussar och kramar delas dagligen ut till alla familjemedlemmar. Ömma smekningar på kinden och ett -"mammaa" så mjukt att man smälter genom golvet. Så liten men ändå så stor.

 

*Aningen obehagligt att en nål sticks in i magen, men värst var det ändå trycket på magen så att den skulle hållas stilla.

 

 


Våra 10 år

Skrivet av Sandra Neuman 18.05.2016 | 2 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Syttende mai är mitten av vår första majmånad, norska flaggor och förhoppningsvis gårrvakärt väder. För oss är det den där dagen vi minns som väldigt kall och blåsig, när Daniel planterat skog hela dagen medan jag stått i glasskiosk och haft svindel. Vi minns den dagen som den dagen när vi hade dejtat färdigt och förkunnade att det var vi. Daniel sa: "Hoppas do ha njuti åv singellivi, fö no komber do aldri ti få göra he meir".

 

 

Alltå 10 år! Det är en så galet lång tid att det är svårt att få grepp om. Vad vi har hunnit med på den tiden sedan!

Vi har:

  • Flyttat 6 gånger och bytt stad 1 gång.

  • Haft en överenergisk labradorvalp som sedan fick flytta till Replot.

  • Förlovat oss på den 2:a årsdagen.

  • Avklarat våra utbildningar som totalt kan räknas till 3 stycken.

  • Haft ett storslaget bröllop med fantastiskt bra musik.

  • Köpt ett 150 år gammalt hus.

  • Byggt en trädgård

  • Producerat 2 finfina ungar

  • Skaffat höns

  • Uthärdat en besvärlig burnout-tid.

  • och mycket mycket mer...

 

Det var i januari 2006, jag bodde hemma i Nykarleby och var abiturient i Topeliusgymnasiet. Jag hade nyss blivit djupt besviken över en pojkvän och hade nästan bestämt mig för att bli nunna. En kväll (som alla andra kvällar) satt jag med datorn i famnen och chattade på x3m-communityn, så där som man gjorde på den tiden. En typ tog kontakt privat och funderade hur läget ser ut i gymnasiet nuförtiden. En typ som var väldigt trevlig och var lätt att skriva med. Han hade själv varit abiturient i samma skola 5 år tidigare, så vi hade en del att prata om.

Inte hade jag då en aning om att det var min framtida make och pappa till mina barn jag chattade med. Vi brukar skämta och säga att Daniel skickade flaskpost åt mig. Det var nämligen så att ungefär 10 år före vi träffades hade jag och mina bröder plockat upp en flaskpost vid strandkanten. Den flaskposten hade Daniel kastat ut i vattnet några hundra meter bort där de har sin villa. 

Det om det. Här finns det förresten en artikel där vi har varit med och sagt vårt om "första dejten".

 

Hurra för oss och må det bli många fler fina år tillsammans med min bästa vän!

 


IVPV

Skrivet av Sandra Neuman 14.03.2016 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Det syns att vi är många som längtar efter vårvindar nu, och när fjolårsbilden med Leon på sin puky dök upp i mitt timehop-flöde imorse var jag tvungen att titta lite närmare. Inte kunde vi väl ha så där lite snö i mars förra året. Eller?

Oh yes. Till och med nyckelpigorna hade vaknat till liv och kröp omkring bland fjolårslöv och små gröna smultronblad. Det var den 17 mars 2015, by the way. Missförstå mig rätt, det är bra att vi har snön kvar ifall naturen kommer på att vi nog borde ha -17 ännu i vår. Jag fascineras bara över hur olika det faktiskt kan vara.

 

Mars 2014 var lika snötomt som ni ser här nedanför...

Medan mars 2013 såg ut så här:

Som i sin tur påminde ganska mycket om mars 2012...

 

...och också mars 2011 när vi nästan hade mer mycket snö som nu.

Jag minns till och med att vi har hoppat i snöhögar så sent som 1 april för kanske 11-12 år sedan. Så med andra ord kan vi bara konstatera att det varierar, och så tror jag att det alltid har gjort. Nu kan vi inte göra annat än att förbereda, planera, drömma och längta efter den vår som nog kommer småningom.

 

Hoppas det var till tröst för någon iallafall.

 

Ps. IVPV betyder i vanliga fall I Väntan På Vård... Men nu tänkte jag det mer som "I Väntan På Vår".


Bröllopsspecialen del 2

Skrivet av Sandra Neuman 24.02.2016 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Bröllopsinbjudan var den första detaljen som jag ansåg viktig. Den tycker jag att sätter prägeln på hela bröllopet och skvallrar lite om storleken, engagemanget och stilen. Vår inbjudan blev faktiskt designad ända bort i Australien, av min oerhört konstnärliga brevvän Prue. Vi har aldrig träffats, men brevväxlat har vi gjort i säkert 15-17 år, så vi känner varandra väl.

Prue hade en gång skickat mig ett gratulationskort som hon hade målat i akvarell. Det här kortet var så vackert och jag minns att jag hade det på min anslagstavla i mitt flickrum hur länge som helst. Antagligen hängde det där ännu när jag tog med mig anslagstavlan när jag flyttade hemifrån. Att låta Prue designa inbjudan var precis så personligt och viktigt som jag ville ha det. När hon tackat ja till uppdraget skickade jag en bild på kortet samt lite skisser och idéer via mail. Jag blev nästan tårögd över hur bra designen blev, och sedan fraktades originalet per post över hela jordklotet hem till oss.

 

En del av charmen med akvarellmålningar, är pappret. Som tur var kunde vi massproducera inbjudningar genom att skanna in designen, sätta till text i Photoshop och sedan printa ut färdiga kort på akvarellpapper. Min mamma hade en väldigt bra printer back then, så inbjudningarna såg verkligen ut som små akvarellmålningar.

Vi valde ett fyrkantigt format på korten, så att hitta kuvert som passade visade sig inte vara det lättaste. Ja vad gör man då?! Köper en rulle med grovt, naturfärgat papper från hartmans förstås, sånt där som är ämnat att täcka in golvet vid renovering ni vet. Sedan om man råkar hitta ett kuvert med perfekta mått så är det enkelt att rita av det i stadig kartong för att få en bra modell. Det här minns jag att vi satt och gjorde på golvet i vårt arbetsrum. Daniel ritade av och jag klippte ut, vek kanterna och tejpade ihop med dubbelhäftande tejp.

Inbjudningarna och kuverten pysslade vi med på hösten när vi ännu bodde i Vasa och jag antagligen hade ganska lite lektioner i skolan. På våren när inbjudningarna skulle skickas ut satt jag flera kvällar och STÄMPLADE namn och adress på kuverten. Det var pilligt och klottrigt med det gamla setet stämplar jag använde, men det blev så oerhört bra resultat. Som pricken över i beställde jag frimärken från postens webshop bara för att få något mer passande än de fula som fanns att köpa vid fysiska posten.

Jag gick verkligen all in redan från början, men det att jag satsade så mycket på inbjudningarna är inget jag ångrar eller skulle ha gjort annorlunda. Inbjudningarna var som sagt mycket viktiga för mig.

 

Next up: Brudbuketten!


Bröllopsspecialen del 1

Skrivet av Sandra Neuman 23.02.2016 | 2 kommentar(er)

I och med att sevendays kör en bröllopsspecial på dagstidningarna på torsdag så tänkte jag köra en liten bröllopsspecial här på bloggen. Jag tänkte berätta lite om detaljerna kring vårt bröllop som gick av stapeln för snart 6 år sedan.

Samma dag som kronprinsessan Victoria gifte sig med sin Daniel, blev jag fru till min Daniel. Mina släktingar valde ändå att närvara trots släktskapet också till kungligheterna. Haha, nä jag skojar, vi är inte SÅ nära släkt att vi var bjudna till något kungligt bröllop. Däremot fick vi uppspelat en fin liten sketch om släktskapet på vårt bröllop.

 

En något stirrig bild av när jag knaprar på nätet där Prins Daniel sedan fångas upp.

Fakta: Karl XIV Johan råkade få barn med en hovdam (som nerdegraderades till tvätterska) vid namn Forsberg. Sonen Johan Forsberg gick till sjöss och landsteg i Oravais. Johan fick en son som fick en dotter som är den kvinna vi kallar till Mommi vars 101-årsdag vi firade förra veckan. Johan Forsberg, prinsen (eller slarv-Johan som han gick under) jobbade som skomakare här i Nykarleby och är också begravd här på gravgården. Här går det att läsa om honom.

 

Back to business.

Vi började planera ca ett år på förhand. På den tiden bodde vi ännu i Vasa och jag studerade till trädgårdsmästare inom blomster och handel (det betyder ungefär samma arbetsuppgifter som en florist, men mer på grundnivå). Redan då hade vi bröllopsbinderi på schemat i skolan, och på det viset kom jag närmare ämnet.

Det fanns inget Pinterest, men jag hängde en del på bröllopstorget och googlade för att brainstorma idéer till dukningar och dekorationer. Just det här med detaljerna var viktigt för mig som är en kreativ människa och verkligen ville pyssla och göra hela bröllopet personligt. Att det skulle bli personligt hade jag klart för mig redan i startgroparna.

Vad som däremot inte var så viktigt för mig var brudklänningen. Jag hittade en annons på dåvarande onsdagsloppis-annonserna i VBL om en brudklänning. Det man sålde på de annonserna fick inte kosta mer än 99€, så det var vad klänningen kostade. Jag tog med mig en kompis till Sundom, provade klänningen bredvid en spjälsäng i en barnkammare, och köpte den. En brudklänning provade jag alltså. En enda. Ibland undrar jag om jag gick miste om något stort när jag inte provade fler. Men sedan satt den så bra och så ville jag så ogärna lägga tid och pengar på något som skulle hänga i garderoben sedan. Och gift blev vi ju ändå.

I morgon tänkte jag publicera ett inlägg om inbjudningskorten.


Parkens förvandling på fem år

Skrivet av Sandra Neuman 20.02.2016 | 7 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Ni ska såklart få en fortsättningden här historien också. Det finns å otroligt mycket jag skulle kunna skriva om resan från att odla gräsmatta till att ha en liten park och ett hav av odlingslådor med grönsaker i, så det finns inget annat alternativ än att dela upp i lite kortare kapitel för att ni ska orka läsa, och jag ska orka leta fram bilder. Jag försvinner dessutom så lätt in i det förflutna när jag tittar på bilder.

 

Här har vi hur det såg ut under 2011. Enkelt, mycket gräs, och ganska jättetråkigt.

2012

Det var väl kanske på 2012 som det började hända något. Då gick vi hastigt från det här här ovanför till det här:

 

...Och då var jag ändå ganska gravid hela sista delen av det året och födde en stor pojke i januari.

 

2013
Konstigt nog hann det hända en hel del året därefter också, fastän vi hade en halvårs-gammal liten pojke som skulle hänga med överallt. Jag måste ändå ha varit tillräckligt nöjd över vad vi hade åstadkommit hittills eftersom vi hade vår första "öppen trädgård" den sommaren.

Vi började med att bygga ett tak över terrassen så att vi skulle ha något skyddat område att fly till med babyn under de allra soligaste dagarna.

En del perenner har jag också lyckats få ner i marken, och staketet mot väster har rivits ner för att ersättas. Det syns på något vis att jag har en tydlig plan på att det ska grönska -och mycket!

I den här rabatten är en liten damm integrerad. Tro det eller ej, men det är faktiskt en sån där väldigt ful plastbytta som vi lyckades få täckt med sten så att den inte syns.

 

Gräsmattan krymper i stadig takt, och ja, jag tror att jag är ganska nöjd med vartåt det hela barkar.

 

2014

Då var jag gravid igen direkt från början av året. Jag såg trädgårdssäsongen fladdra iväg och ingenting skulle bli gjort. Men så fel jag hade. Ända fram till sommardagarna jobbade jag på nästan som alla tidigare vårar, byggde en ny rabatt (med min mans hjälp eftersom det handlade om stora stenar) och lade en stengång genom rabatten.

 

Vi fick ett nytt staket för att förhindra en liten pojke att rymma alltför ofta.

 

Och naturligtvis, som de småbarnsföräldrar vi då var, grävde vi en ordentligt bred grusgång från trappan till uthuset (där skuggan finns) så att vi lätt kan köra barnvagnen dit under middagsluren.

Så i september kom vårt andra barn till världen, och trädgården fick lämna åt sitt öde för säsongen. Milea fick inte komma hem från barnintensiven i Vasa förrän hon var 2 veckor, och skulle sedan ett halvt år framåt äta betablockerare för att förebygga risken för en till rytmstörning.

 

2015

Alltså senaste år gjorde vi nästan ingenting åt det här området. Egentligen lät vi det bara växa, delade någon perenn och möblerade om lite, men inga stora förändringar.

 

Avslutningsvis. Det är alltså det här (augusti 2015):

Från det här. (augusti 2010)

 

Området ni nu har fått se förvandlingen av, är alltså det här mellan huset och uthuset.


De första spadtagen

Skrivet av Sandra Neuman 07.02.2016

Våren 2011. Vi har bott här på Källbacken i ungefär 6 månader och har hunnit lära känna huset en aning. Det sägs att man ska bo minst ett helt år innan man börjar förändra på utsidan, det för att man ska hinna se vad som växer var på de olika årstiderna. Men här växer det inte mycket annat än pioner, lupiner, thuija och lite andra småträd och buskar. Jag har en helt vit duk att börja måla på.

 

hus 1 Medium

hus 2 Medium

De här vinterbilderna ger egentligen inte någon bra ursprungsbild... men istället syns det att det finns en tall, en enrisbuske och en annan buske (som jag inte ens minns hur den såg ut) i hörnet mellan uthuset och granngården (som jag står på när jag fotar). Så syns det ju också hur tomt det är. Inga träd eller buskar, istället en helt platt gräsmatta. Och notera hur trappan är svängd.

Men så blev det vår och vi kom igång ordentligt. Jag var väl i slutskedet av burnouten, så energinivån var HÖG, liksom viljan att förverkliga de ideér jag fick. Redan innan tjälen hade gått ur hade vi satt ner spaden i jorden, och jag minns att vi en del dagar fick stanna arbetet och låta det tina lite mer för att kunna gräva.

 

trappa1 Medium

grassadd

 

Vi började med att svänga trappan så att man går upp rakt framför dörren istället för från sidan, det kändes bara mer naturligt på något sätt. Nu äger vi inga bra verktyg, så om jag minns rätt använde vi helt enkelt motorsågen för att få loss trappan. I samband med trappflytten grävde vi en ny grusgång och sådde gräs där man tidigare gått upp på trappan. Bredvid trappan planterade vi vår första björnbärsbuske och en körsbärsbuske (de blev båda borttagna nu senaste sommar, ingen av dem trivdes).

 

hemma Medium

house Medium

uthus Medium

 

Sedan byggde vi en terrass också. Eller kanske snarare flyttade ett trädäck från en sida av trädgården till den andra. Den främsta orsaken till att vi flyttade uteplatsen var att det hörnet där den tidigare fanns, blev väldigt varmt på sommaren. Istället för uteplats byggde vi en ram på 2x2 meter som fungerade som min första köksträdgård.

På bilden här ovanför ser jag att vi redan har sågat ner tallen och tagit bort sandlådan (det syns en liten sandhög mitt på gräset). Och planterat ett fruktträd, det kan vara plommon 'onega' som jag fick till examenspresent, men det står ju inte alls på samma ställe längre.

 

sandladseliminering Medium

grillen Medium

pinnbrod Medium

 

Där en sandlåda tidigare stått (vi förstod ganska snabbt att vi knappast hade nöje av den på ett par år ännu) byggde vi en grillplats med grus och en enkelt grill av betongringar och leca-block. Det var jättemysigt att kunna elda kvistar och sedan grilla pinnbröd, men särskilt praktiskt var det inte eftersom värmen inte riktigt hölls kvar.

 

För att inte trötta ut er direkt, så delar jag upp den gångna tiden i flera inlägg, antalet är ännu okänt, men jag kan avslöja att jag har MYCKET material.

 

Orkar ni hänga med?


Husägare på Källbackan

Skrivet av Sandra Neuman 07.02.2016

Kategorier:

Jag känner att för att kunna fortsätta härifrån, så behöver ni få en liten inblick i hur min trädgård har förvandlats från 0 till typ 50-60 på de här 5 åren vi har bott här. Det här blir en slags inledande text om den första tiden som husägare, kanske inte så mycket om trädgården ännu i det här skedet, men det kommer.

Året var 2010, jag hade precis blivit utexaminerad trädgårdsmästare (inom blomster och handel), vi hade gift oss i juni. Veckan efter bröllopet började jag få panikångest som hindrade mig från att ens gå utanför dörren, och därför också var tvunen att avbryta mitt sommarjobb på sunds trädgård. Det var inte alls en bra timing att hitta ett fantastiskt fint hus i centrala Nykarleby. Men som sagt, det såg så fantastiskt ut på annonsen att vi gick på visning med ungefär en miljon andra spekulanter.

IMG 0897 Medium

huset

kitchen Medium

En vecka senare var huset vårt och vi firade stort, förstås. Den som har turen att få köpa ett inflyttningsklart (inga egentliga renoveringar krävdes) 1800-talshus med egen tomt och bergsvärme på Källbacken i Nykarleby har all orsak att fira.

I Augusti flyttade vi in och eftersom jag fortsättningsvis var sjukskriven och utbränd blev det väldigt många dagar inomhus (för att jag inte vågade gå ut, jag var rädd för världen) och jag hade tid att dokumentera väldigt mycket under den perioden.

 

gatosidon Medium

gardssidan

DSC 0212 Medium

DSC 0210 Medium

DSC 0217 Medium

 

Den hösten gjorde vi faktiskt nästan inte alls något trädgårdsrelaterat, men det är kanske också förståeligt med tanke på att jag sprang på samtalsterapi, och satte all energi på att försöka tillfriskna och börja må bra igen. Vi hade med oss en låda med örter som vi haft på balkongen på staketgatan, ett plommonträd, en klätterhortensia och en klematis som jag fått som examenspresent tidigare på sommaren. Jag tror att vi också köpte någon vinbärsbuske och så planterade jag de första perennerna -röd solhatt.

 

Ja så byggde jag en liten stenhög med smultron från villan. Den högen var jag mycket stolt över, och tänkte att den liksom blir den där första byggstenen till något stort. Den där stenhögen är antagligen utspridd över hela gården i dagsläget.

stenrose Medium

moblemang Medium

kryddladan Medium

klematisen Medium

 

Det var ungefär det. Lagom till julen började jag må bättre, och den kreativitet som lyst med sin frånvaro i ett halvt år, återkom plötsligt och det bokstavligen svämmade över för mig. Jag pysslade, och pysslade och pysslade, och allt det där pysslandet resulterade i virkade snöflingor, klippta filthjärtan och små paket att hänga i julgranen. Men det skulle behövas ännu ett halvår innan jag kände mig redo att börja söka arbete och hade turen att få en tjänst på Amalia i maj 2011.

 

Nu har ni lite bakgrundsfakta. Det kommer fler inlägg i den här serien, men då kommer jag koncentrera mig på ett område i gången och visa hur det vuxit fram en trädgård ur ingenting.