Visa alla inlägg skrivna 2019

söndag 10 mars 2019 - 20:25

Dancing makes you happy

Ett halvt år i Köpenhamn har gått. Jag trivs mycket bra – gillar den genuina stadsmiljön, varma vintern med inslag av vår, vimlet omkring mig. Och jag älskar Köpenhamns dansliv. Det är en oändlig oas för en dansmänniska som jag. Jag har visst nämnt det tidigare att jag älskar att dansa, men kan skriva om det en gång till – dansen är sån källa till glädje och energi att det tål att upprepas. Det är ju vetenskapligt bevisat att dansen gör oss lyckliga.

Som barn visste jag ingenting om dans. Jag växte upp på landsbygden, och på den tiden körde man inte runt med ungarna till hobbys som man gör idag. Det var dock ingenting som jag saknade då, det var bara så. Jag blev medveten om dans först i ungdomen då jag började gå ut på kvällarna. Då var jag dock blyg och vågade inte ge mig ut på dansgolvet utan ha fått i mig ett par öl först. De killar som kunde föra i pardans lågt högt i kurs, det var en dröm att få svepa runt i armarna på nån som kunde dansa. De var dock inte särskilt många. Dansen fick plats i mitt liv egentligen först i medelåldern då jag träffade Ulf, som har alltid dansat och som tycker om det lika mycket som jag.

Vi började med att gå på dansställen runt om i Österbotten, då dansade vi mest vals, foxtrot och tango - de hade vi båda dansat tidigare. Vi var dock nyfikna på latinorytmer, och när vi såg att det undervisas salsa i Vasa så anmälde vi oss. Jag var i sjunde himmel – det här var min dröm! Första året gick jag på rosa moln och njöt av varje timme, men andra året bjöd även på mycket frustration – det var mycket svårare än jag hade trott. Jag var inte så bra på det som jag hade föreställt mig! Det var bara att acceptera. Men vi gav inte upp, och så småningom lärde jag mig att ha tålamod med lärandeprocessen. En figur som i början av timmen kändes helt omöjlig att lära gick i slutet av timmen hur bra som helst. Den största utmaningen i pardansen är dock inte figurerna, utan ledarens signaler som ska tydas av följaren så att dansen blir ett vackert samspel. Det är inte lätt att leda, speciellt då jag som följare har tendens att leda själv om jag inte får tillräckligt tydliga signaler. Det jobbar jag på – jag ska vara observant och följa. Vi tränade flitigt i SalsaVaasa - en härlig dansskola som ordnar mångsidiga klasser och danspartys och har skapat en trevlig gemenskap i Vasa. Där övade vi förutom salsa även bachata och kizomba, och med den erfarenheten har vi haft lättare att hoppa på kurser och tillställningar här i Köpenhamn.

facebook 1552244990924 1

Här övar vi för fullt i SalsaVaasas studio. Bilden nedan är tagen på Wasabåtarna, vi gjorde några roliga kryssningar med gänget. Här får jag en bamsekram av läraren Bassel.

facebook 1552245078694

Det finns så mycket att välja på i Köpenhamn, och vi känner till långt ifrån hela utbudet. Hittills har vi gått på kurs i bachata med lite olika lärare, sedan kizomba och nu också cubansk salsa. Kurserna är 6-8 veckor långa, och man kan bra delta också utan egen partner, undervisningen bygger på att man byter partner hela tiden. Man blir bättre då man tränar med olika människor. Dansskolorna ordnar ofta danspartys där man först har en workshop och sedan spelar en dj hela kvällen bra musik till dessa danser. Och allt det här har vi inom några kilometers avstånd.

Förutom pardans vill jag gärna dansa även solo. Såsom man gjorde förr på discot. Känna rytmen och pulsen och glömma omgivningen, känna flow och uppnå nån slags extas. Det är energigivande och frigörande, och mycket jordande. Ett bra sätt att klargöra tankar och komma i kontakt med sig själv. Det är bara inte så lätt att hitta ställen där man får dansa till bra musik, disco tillhör det förflutna. I Helsingfors ordnar föreningen K50 disco en gång i månaden till folk över 50, man måste visa ett leg för att komma in. Vi var där för några år sedan, och det var en mycket bra upplevelse. Lokalen hade stort dansgolv och det var mycket bra stämning och hålligång. Här i Köpenhamn har vi hittat Karmaklubben, som ordnar danskvällar på tre olika städer i landet. De har ingen åldersgräns, men är riktade till publiken som vill dansa till bra musik från -70, -80 och -90-talen utan att behöva vänta till midnatten innan musiken börjar, utan som är nöjda med att gå hem vid midnatt. Igår besökte vi första gången Karmaklubbens dansafton på Rosie McGee's, lite sjabbig men stämningsfull nattklubb i två plan. Vi dansade i två timmar, med några korta pauser. Det var mycket folk, men man fick ändå plats på golvet, och som tur dansade ingen med ölglas i handen - det brukar leda till klibbigt golv och glassplitter. Folk var glada och njöt, det var skönt att röra på sig fritt i takt med musiken. Och då vi blev färdiga vid midnatt var det bara att hoppa i bussen och komma hem på 20 minuter. Det gillar jag.

Några bilder från RosieMcGee's.

IMG 20190309 211636

IMG 20190309 220248

IMG 20190309 222024

lördag 23 februari 2019 - 17:56

Oops - om kommentarer!

Oj nej! Jag såg att det finns kommentarer på mina äldre blogginlägg som har helt gått mig förbi! Jag har trott att jag prenumererar kommentarer, men helt tydligt har jag inte gjort det.  Jag är ledsen för detta och ska försöka lära mig det här bloggverktyget lite bättre. Stort tack till er som har kommenterat!

lördag 23 februari 2019 - 11:05

Vinterlandskap utan snö

Förra helgen gjorde vi en utflykt till den närmaste skogen, Dyrehaven, som jag berättade om i ett inlägg tidigare i höst då vi besökte Hubertusjakten. Området har varit på Unescos världsarvslista sedan 2015 och fungerar som rekreationsområde året runt. Jag vill gärna se den under olika årstider, och nu är den i vinterskrud. Om man nu kan tala om vinter här. Meteorologiskt är det givetvis vinter, temperaturen har varit några gånger nära noll. Men på soliga dagar kan den stiga till 8-9 grader. Det lilla vita man ibland ser på marken är salt, det strös på trottoarer och cykelvägar så fort temperaturen faller mot noll.

Vi åkte med buss, som följde strandvägen norrut. Längs den finns fina bostadsområden, och bitvis fick jag känslan av att vara längre ner i Europa. Jag ska cykla samma rutt senare på våren och skriver då kanske ett eget inlägg om det. Dyrehavn var återigen en naturupplevelse, även om nästan alla träd var nakna – vissa behöll envist sina bruna löv. Stammarnas majestätiska form kom fram på ett helt annat sätt och gav nästan lite trolsk stämning över det hela. Det ligger gamla fallna stammar lite här och där. Dels får de gamla träden falla i fred och de lämnas att ligga och bli en del av kretsloppet. Dels fäller man träd för att utfordra hjortarna. De mumsar i sig lövverken, och sen får stammen ligga kvar. De här stammarna erbjuder inte bara skydd och rastplats för fåglarna utan även lekplatser till barnen, som till vardags lever i stadsmiljön. Det var en hel del folk som strövade omkring, ensam, parvis eller i små grupper. En del var på en cykeltur, eller kanske tog de en genväg hem genom parken. Vi kände oss lite udda. Vi hade givetvis tagit på oss våra träningskläder, en färggrann skaljacka och utebyxor, och vandrade runt med en sportryggsäck i ryggen. Det gör inte danskarna. De flesta vi såg var klädda i sina vanliga, oftast svarta eller mörka kläder, och bara motionslöpare eller motionscyklister bar sportkläder - även de var svarta. Kanhända det här beror på det mildare klimatet – du kan ha här samma ytterkläder från höst till vår utan att ha särskilt mycket under. Högre upp i norr försöker vi hålla värmen genom att använda lager på lager, och varje lager ska kunna transportera fukten vidare ifall det blir för varmt. Överlag märks det tydligt att danskarna gillar svarta kläder, jag tror faktiskt mer än vad vi finländarna gör. Jag brukar tycka vi har alltför mycket svart på oss i Finland, med undantag förstås för alla färgglada sport- och outdoorkläder.
Men det gjorde nu inget att vi var lite annorlunda, det kan vi bjuda på. Vi vandrade till Eremitaget  som byggdes 1734-36 för kung Christian den VI för jakt- och nöjesmiddagar. Slottet har en hiss som lyfte det färdigt dukade bordet upp till festsalen, så det kungliga sällskapet fick roa sig i fred utan att bli störd av tjänstefolket. Det är ju inte roligt att bli påpassad jämnt! Slottet visas till allmänheten på sommaren, måste pricka in en guidad rundvandring i juni-augusti, och passa på att ha en picknik på samma gång. Från slottet har man fin utsikt till havet och de omkringliggande fälten.

 

IMG 20190217 134409

 

20190217 134916

 

20190217 135450

Det är inte bara barn som kan leka kurragömma.

IMG 20190217 135607

Vi såg flera hjortflockar, och även en albino med fina horn.


IMG 20190217 143001

 

20190217 141445

Kretsloppet får ta hand om bokträdet (vi tror det är en bok).

20190217 141837

Eremitageslottet vaktas av stiliga lejondamer.

20190217 141822

 

20190217 142109

Det dimmiga havet skymtar i bakgrunden.

20190217 155426

Sovfogedegen växer utanför parken och är över 800 år gammal. Trots sin ihåliga stam så lever den fortfarande med hjälp av ett växtlager under barken. 

20190217 155202

Från slottet tog vi kursen mot stranden och gick via samhället Taarbæk mot Klampenborg station för hemfärden. På vägen blev vi kaffesugna och hittade en pärla Den Gule Cottage. Vi möttes av en mycket trevlig dansk servitör som var glad han fick prata svenska med oss, han hade jobbat i Sverige ett tag. Till kaffet beställde vi frasiga pannkakor med sylt och glass – ahh! Det krönte utflykten.

 

20190217 153522

måndag 11 februari 2019 - 22:20

Har du en dold talang - tänk om du är en tolk?

Livet i Köpenhamn rullar på. Jag börjar bli lite varm i kläderna på jobbet, och lägenheten känns som vårt hem. Speciellt nu när vi båda bor här. Tänkte att det kanske är på sin plats att öppna upp lite mera varför jag är här. En orsak är att jag kan svenska nästan lika bra som mitt modersmål finska. Och det andra är att jag kan simultantolka mellan dessa språk. Att kunna flera språk är ju inte på något sätt märkvärdigt, men att kunna tolka är inte så vanligt. I mitt fall var det ganska naturligt att skaffa den kompetensen då det gick upp för mig att jag har anlag för det. Jag hade ingen aning om det innan jag provade på det i Åbo på en bokmässa, som jag besökte tillsammans med mina översättarkollegor. Då hade jag översatt texter i 13 år, men aldrig tänkt att jag skulle kunna tolka. Jag hade fått prova på tolkning under översättarutbildningen i Vasa på 80-talet, då en lokal reseguide ville ha hjälp av översättarstuderanden vid ett möte med besökare från Sverige. Jag förstår inte idag hur vi kunde tro att det skulle kunna gå, det var väl för att vi inte visste någonting om tolkning. Det slutade givetvis med en katastrof – utan någon som helst introduktion ens till anteckningsteknik skulle man återge långa stycken konsekutivt (talaren talar först, och tolken gör anteckningar och återger det sagda efteråt). Det blev till ingenting, bara pinsam tystnad och mycket harklanden. Den panikkänslan och skammen fick mig att bestämma: aldrig mera tolkning.

20 år senare var jag redo för det. På bokmässan hade Finlands tolk- och översättarförbund byggt upp en tolkkabin i sin monter bredvid ett författarforum där olika författare höll tal, och bjöd in de nyfikna som ville prova på. Jag var en av dem som vågade in i kabinen där det satt en erfaren konferenstolk. Vid simultantolkningen gör man flera saker samtidigt: lyssnar, analyserar/processar det sagda och återger det på ett annat språk, utan att talaren får för stort försprång. Så egentligen är det ganska omöjligt att göra utan träning. Jag kommer inte ihåg om författaren pratade finska eller svenska, men jag tolkade och det gick bra - jag lyckades föra över något av budskapet och fick bra feedback av tolken. Vilken överraskning det var! Det gav mig gnistan att kolla närmare om det här kunde vara min grej. Och det var det, några månader senare började jag på den 9 månader långa konferenstolkutbildningen vid Turun Yliopisto i Åbo. Den hade anordnats i Finland vartannat åt sedan Finland gick med i EU. Jag tvekade länge av familjeskäl, och ville egentligen skjuta upp det tills nästa omgång. Men jag gjorde inte det, och tur var det för utbildningen var den sista – EU:s tolkmarknad hade blivit mättad.
Utbildningen var tuff, givande och rolig. Den fokuserade mest på simultantolkning, men innehöll även konsekutiv tolkning – en tolk måste behärska båda teknikerna. I examen höll jag på att snubbla på den konsekutiva delen, men simultandelen räddade mig. Så är det fortfarande, jag tar mycket hellre på mig hörlurar än gör anteckningar på långa stycken och försöker återge det så exakt som möjligt. Som tur behövs det mycket sällan på mitt jobb.

Om jag hade behärskat några större språk, som t.ex. engelska, franska eller tyska, hade utbildningen gett mig färdigheter att jobba som EU-tolk. Jag trodde ganska naivt då utbildningen började att jag kunde engelska tillräckligt bra för att tolka från det, jag hade ju översatt från språket i 20 år. Men jag insåg snabbt att så inte var fallet, och lämnade bort engelskan. Att tolka kräver ett enormt ordförråd och kännedom av kulturen, vilket inte byggs upp av sig självt utan genom att man lever på det språket man skall lära sig. Så jag blev simultantolk mellan svenska och finska – båda vägarna. Vackert så. Och nu ska jag bli simultantolk även från norska och danska till finska, tränar för fullt, både på jobbet och på fritiden. Lyssnar på norska och danska program, läser tidningar, böcker, går på kurser. Sakta men säkert går det framåt.

Nordiska tolkar behövs förutom hos oss på Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet bl.a. även inom olika samarbetsprogram, fackförenings- och myndighetssamarbeten och företagsmöten. Anställda tolkar är få, de flesta jobbar som freelance eller vid sidan av ett annat jobb. Just nu räcker vi till, men i framtiden är vi för få. Många av tolkarna närmar sig så småningom pensionsåldern, och vi har ingen ny kull på kommande, eftersom konferenstolkutbildningen lades ner. Det här är en stor fråga för det nordiska samarbetet – var hittar vi de tolkar som vi kommer att behöva i framtiden?

Nu kommer en liten utmaning till dig om du orkade läsa så här långt. Du har kanske finska som modersmål och stark svenska. Eller tvärtom: svenska som modersmål och finska så stark att man knappt hör att du bryter. Ta på dig hörlurar och lyssna på någon som talar svenska och försök återge det simultant på finska. Hur gick det? Om du fick en liknande aha-upplevelse som jag på bokmässan så kan du stå inför något nytt. Om du är nyfiken på yrket och funderar på hur man skulle kunna gå vidare för att lära sig det, kan du gärna kontakta mig. Vi har ingen utbildning att bjuda på, men vi berättar gärna mera om hur det är att jobba som tolk och diskuterar möjligheterna att komma in i yrket.

Jag har gillat tolkning från första stunden. När det går bra kan man uppnå ett fint flow, när det går dåligt kan man känna sig helt misslyckad – men det måste man acceptera. Det viktiga är att man lär sig av sina misstag och slutar aldrig att ta in nya saker. Ju mera du vet om världen desto bättre blir du på ditt jobb. Det är tufft men också stimulerande. Och som bonus får man se lite mera av världen.

 Tolkkabinen1

Det var svårt att hitta bilder på min tolkkarriär. Därför tog jag den här från vår kabin i Nordens hus.

 

tolkiparlamentet

Den andra bilden jag hittade togs under studierna då vi besökte EU-parlamentet, för 10 år sedan.

torsdag 24 januari 2019 - 14:30

En liten glimt av Island

Den här veckan jobbade vi i Reykjavik på Island. Det blev allt som allt tre dagar, varav en kväll och en dag med tolkning på möten, resterande tid gick åt till att transportera sig till och från öriket.

Island är ett fängslande land, med sin storslagna natur som omger det moderna samhället. På en sån här mötesresa hinner man ju inte se så mycket, men tillräckligt för att vilja komma tillbaka senare som turist. Men klart, det ville jag ju redan innan jag nu åkte dit nu för första gången i mitt liv, Island är många människors drömresmål. Det är lätt att förstå – himmelen som speglar sig i det stora havet, de svarta eller snöklädda vulkanfälten och bergen med ångpelare vid varmvattenkällorna skapar en sagolik atmosfär, som jag fick se genom bilrutan. Tisdag morgon hann jag med en liten promenad i närmiljön, och onsdag morgon hade jag tänkt ta en längre tur till centrum och tillbaka. Jag blev dock förkyld på natten så det blev att chilla tills det var dags att åka till flygplatsen. Vi fick skjuts av vår islänning på avdelningen, han visade oss runt i centrum – det såg riktigt fint och inbjudande ut.

IMG 20190124 WA0007IMG 20190124 WA0005

Några suddiga bilder genom bilrutan från centrum. Jag ska försöka hinna med en promenad och fota lite mera vid nästa jobbresa.

På vägen till Keflavik öppnade upp sig det mäktiga landskapet. Solen ligger lågt så här års.

IMG 20190124 WA0002IMG 20190124 WA0003IMG 20190124 WA0004IMG 20190124 WA0001

Grand Hotel där vi bodde ligger nära Islands största badanläggning Laugardalslaug, så en del av oss gick dit tisdagkväll efter jobbet. Där simmade vi i varmt vatten under bar himmel och i stora ångmoln, och satt i olika små ”hottur pottur”, där det 38-44-gradiga vattnet brusade genom munstycken. I en bassäng kom vattnet från havet och doftade svagt svavel, och det hade mycket avkopplande effekt. Jag kände av förkylningen redan på dagen, så jag borde kanske inte ha badat, men jag struntade i det. Snuvan går över men upplevelsen av badet har jag kvar.

IMG 20190124 WA0000

Här kom vi ut från badanläggningen. Man fick inte ta med kameror eller telefoner till poolområdet, det var strikt förbjudet att fotografera där.

 

Att bo på möteshotellet är bekvämt då man kan gå direkt från rummet till tolkbåsen utan några transportsträckor. Det blir dock lite svårt att hinna med att besöka lokala restauranger, så vi åt på hotellet. Möten pågår ofta sent, och man är ganska slut efter en dag i båsen. Som tur får man jättegod mat på Grand, det blev dagens fisk båda kvällarna för mig – utsökt torsk och långa med läckra tillbehör.

IMG 0611

 

Det här besöket gav mersmak. Jag har ingen ambition att lära mig det isländska språket, jag har nog med danskan och norskan, med det låter väldigt hemtrevligt i mina öron. Dessutom är jag nyfiken på hur det är att leva på Island. Därför har jag på en kollegas rekommendation läst två av Satu Rämös böcker: Islantilainen voittaa aina och Islantilainen kodinonni. Satu är till Island flyttad författare och mångsysslare som skriver blogg Salamatkustaja om sitt liv på Island, och hon har även  ett ut några böcker i ämnet. Böckerna berättar på ett underhållande sätt om den isländska mentaliteten och synen på livet och hur det är att leva där som barnfamilj. Böckerna och bloggen är trevlig läsning för den som kan finska, jag har inte koll på om böckerna är översatta till andra språk.

På planet önskade jag att jag kunde teleportera mig hem, och det önskade säkert även mina medpassagerare omkring, det blev att nysa och snyta sig en del. Flygresan är dock relativt kort, ca 3 timmar, så jag överlevde. Nu får jag lov att kurera mig några dagar hemma.

söndag 13 januari 2019 - 11:37

Tre trevliga besök i närmiljön

På fredagen jobbade vi bara en halv dag, avdelningen firade sin jullunch lite uppskjutet. En stor del av kommunikationsavdelningen var på den nordiska paviljongen på COP24 i Katowice just före jul, så det blev inget eget firande, många hann inte ens tillbaka till hela husets julfest den 14 december. Så nu gick vi tvärs över gatan till Slotskælderen hos Bitte Kik - en gammal, lite sliten, trång och charmig restaurang, där man serverar läckra smørrebrød med flytande tillbehör. Jag åt en smörgås med gravlax, den godaste jag ätit nån gång, laxen var söt och smälte på tungan, och en sillsmörgås med potatis. Jag har som mål att bli bättre på att äta alla sorters sill under mina år här, och jag gissade att här om någonstans skulle även en sillsmörgås vara en läckerhet, och det var den. Bland serveringspersonalen fanns en äldre dam, som vi trodde var Bitte själv - hon tycktes tillhöra möblemanget. På websidan står det Anno 1797 så det kan ju hända hon inte var originalet. En kommunikatör från Köpenhamn berättade om sin far som åt lunch här varje dag under 40 års tid, alltid vid samma bord – en riktig stammis. Den här restaurangen kan jag verkligen rekommendera, och det lär vara klokt att reservera bord.

IMG 20190113 WA0000

Enkelt men så himla gott.

IMG 20190113 WA0001

Personalen snålade inte med snapsen, jag tog bild på bordsgrannens glas.


Efter lunchen for vi tvärs över den andra gatan till Slotsholmen och Christiansborg Slot, där även Folketinget finns. Jag hade inte sett dagens program utan trodde att vi skulle bekanta oss med Folketinget, men det visade sig att vi skulle gå runt i de kungliga representationslokalerna, där vi deltog i en tur som var blandning av en tipspromenad och escape room. Som tur fanns det många yngre förmågor i min grupp så jag behövde inte prestera så mycket – jag är urusel på att knäcka koder och sånt. Men det var roligt att se sig omkring, slottet är fantastiskt och värt ett eller flera besök. Jag ska säkert gå dit flera gånger, för att bekanta mig även med Folketinget.

IMG 20190112 WA0004

 Bilden gör inte rättvisa för den praktfulla miljön.

 

IMG 20190112 WA0006

Riddarsalen har 17 färggranna gobelänger, som skildrar Danmarks historia från vikingatiden till år 2000. Helt otroliga skapelser.

IMG 20190112 WA0005

 

IMG 20190113 WA0002

Det är tungt att bära ett helt slott på sina axlar.

 

På lördag var det skönt att chilla och göra hemsysslor med maken. På eftermiddag ville vi trotsa regnet och promenerade till nästa kvarter, där finns ett café som jag har tyckt ser trevligt ut: The Laundromat Café. Ett mysigt, lite ruggigt och folkligt ställe, enkelt inrett med böcker och kartor och funkisdetaljer, fin atmosfär. Förutom gott kaffe och dagens kaka kan man också beställa enklare mat, portionerna de bar ut såg riktigt bra ut. Det lär bli flera besök även här.

20190112 16052620190112 162502

söndag 6 januari 2019 - 07:55

Om det vita livet

Nu ska jag skriva om det jag har velat skriva om länge, men inte riktigt vetat hur: om alkohol i allmänhet och min egen alkoholkonsumtion i synnerhet. Tidpunkten känns rätt, eftersom många bestämmer efter nyårshelgen att ha en vit månad utan en droppe alkohol. Ämnet kan dock vara känsligt, och jag vill inte uppfattas som någon självutnämnd vägvisare. Jag vill bara berätta om en sak som har stor betydelse för mig, och skulle det här ge inspiration till någon så är det bonus.

Jag slutade dricka alkohol för 1,5 år sedan. Fram till dess var jag kanske en genomsnittskonsument från tonåren flera decennier framåt, med undantag för två graviditets- och amningsavbrott. Ibland salongsberusad, ibland full, och alltid redo för en avkopplande öl. Och ofta sugen på den.

Nu vill jag inte komma med några pekpinnar – det här handlar om hur jag upplever det helnyktra livet jämfört med mitt tidigare liv där avkoppling och trivsel var kamouflerad av bubblande skål och skummande ölstop. Jag har ingen avsikt att få även andra att lämna alkoholen, för det beslutet måste komma inifrån, det går inte att tvinga fram. Min längtan till det alkoholfria livet växte fram genom de olika studierna inom hälsa och välmående. Jag lärde mig att träna och äta rätt, jag lärde mig att jobba med livsenergin och att utöva yoga regelbundet. Det var motstridigt att jag försökte ta hand om mig själv då jag samtidigt förgiftade mig med alkohol. Dessutom tyckte jag illa om mig själv då jag drack – både under tiden och dagen efter – trött och såsig på kvällen och ångestfylld på morgonen. Samtidigt var jag rädd för den tristess jag trodde det skulle medföra – alla dricker ju och man blir utanför om man inte gör det. Så beslutet blev inte av förrän Ulf, som hade lagt om sin livsstil på samma sätt som jag, kom till samma tankar. Då var det plötsligt lätt för oss båda, och till vår förvåning uteblev tristessen. Vi tänkte att vi håller upp, vi sade inte ”aldrig mera”. I början var det lite ovant, att inte börja fredagen med en öl på verandan i kvällssolen. Men snabbt upptäckte vi att det var lika mysigt att sitta där med en alkoholfri öl. Kvällarna blev bättre, då tröttheten inte tog över och vi kunde umgås med alla sinnen närvarande. Ibland for vi och dansade, och det går ju så mycket bättre helnykter än småberusad, så den nya tillvaron blev snabbt enbart belönande. Jag tycker fortfarande om att gå ut, och faktum är att jag nu har roligare då jag är hela kvällen skärpt och kan tillbringa mycket tid på dansgolvet. Ofta är jag där först av alla. Och dessa sköna morgnar vi har alla dagar, utan ågren eller baksmälla. Det är så ljuvligt.

I Danmark flödar alkoholen fritt, både i matbutiken och specialaffärerna. Åldersgränsen för att handla öl och vin är 16 år, och det ser man på stan. För att få handla tobak och drycker med en alkoholhalt på mer än 16,5% är åldersgränsen 18 år. Närbutiken hade reklam för öl, vin, efterrättsvin och konjak på framsidan på sitt reklamblad inför julhelgen, en av kvarterets spritbutiker gjorde reklam för en whisky- eller shotkalender inför första advent. När du hämtar ut ditt postpaket kan du passa på och köpa starksprit från samma disk. Du kan få delta i en glad vinprovning i matbutiken en vanlig vardagkväll. Det är verkligen annorlunda jämfört med Finland. Har danskarna kanske bättre motståndskraft för alkoholens biverkningar? Skulle vi klara det här förhållningssättet i Finland? Eller skulle det få våra folksjukdomar och missbrukseländet att öka i kvadrat? Jag vet inte men har mina aningar.

Livet är ganska lustigt då det skickade oss, som förr var Gammeldanskens stora fans, nu till Danmark, där alkoholen spelar en stor roll. Men jag är glad att vårt helnyktra liv började innan vi flyttade. Nu behöver jag inte orientera mig i det stora utbudet. De flesta ställen har helt goda alkoholfria öl, det räcker för mig. I stället för att sitta en fredagskväll med att smutta vin framför TV:n kan jag sova en lång natt och vara utvilad på morgonen och redo för dagens äventyr. Jag kan ta för mig av det digra evenemang- och kursutbudet i dans och personlig utveckling som finns i Köpenhamn och ge utrymme för den person jag egentligen är, utan att jag bedövar mina sinnen. Jag upplever enbart fördelar med att vi har slutat dricka, en mörk skugga har försvunnit och livet har fått flera färger och mera glädje.

 

IMG 20181122 082233 570

Virgin Mary är precis lika bra som versionen med alkohol. Min favoritdrink.

 

IMG 20180818 182240 875

Alkoholfriheten lär vara en het trend i dryckesbranschen, och det börjar komma flera sorter att släcka törsten med.