banner2

Lika men åndå så olika

Skrivet av Päivi Tuomisto 21.10.2018 | 0 Kommentarer

Det är ganska märkligt. Att ett språk, som jag kan läsa utan större problem och som jag har ett hyfsat ordförråd i, låter ofta helt obegripligt. Att förstå den talade danskan är min största utmaning just nu. Jag går på en kurs två kvällar i veckan, där vi får grunderna och övar en hel del uttal. Det räcker dock inte, utan jag lyssnar flitigt på nyheter, aktuella pratprogram och olika podcasts. Det som känns lättare just nu är politik och nyheter, det som känns svårast är underhållningsprogram och vardagsprat vid kaffebordet. Lite överraskande, men positivt, eftersom jag kommer att tolka samhälleliga frågor ur nordiskt och ibland politiskt perspektiv. Men att komma dit sker inte på en handvändning, utan jag får räkna med att det kanske tar ett år, eller längre. Tiden får visa. Och inte nog med det, parallellt borde jag även ta in norskan, för som en nordisk tolk ska jag helst tolka från alla tre skandinaviska språken. Norskan får dock vänta lite, annars riskerar jag att blanda ihop dem.

Jag har bytt språkmiljö en gång tidigare, då jag på 1980-talet flyttade till Sverige. Då var min svenska ganska bra, det var mitt huvudämne i högskolan och jag hade pratat det en hel del sedan jag blev student. Det som var svårt då var den rikssvenska varianten, det tog några månader innan jag blev van. Det blev också någon sorts identitetskris, svenskan trängde undan mitt modersmål och jag kände ett tag att jag inte hade något eget språk. Det gick dock över och jag anpassade mig, trivdes mycket bra i den svenska språkmiljön och pratade efter några år stockholmska med lätt finsk brytning. Jag hann bo där i 10 år innan jag flyttade tillbaka till Österbotten. Fortfarande byter jag melodin då jag pratar med rikssvenskar. Jag gör det inte med flit – det bara händer. Antagligen för att jag inte har en egen variant av svenskan, allt är inlärt.

Men tillbaka till danskan. Kursen jag går på är för skandinaver, för svenskan och norskan ger ett försprång jämfört med andra språk. Vi har en hurtig och glad lärare, som säger att danskan är världens slarvigaste språk. Flera ljud uttalas inte alls utan de sväljs, och tempot är snabbt. Vi läser en hel del dialoger och övar på olika fraser, men det är svårt att härma det som kallas för stød, då stämbanden närmar sig varandra och ljudet låter som en stöt, eller hickning. Det krävs aktivare muskulatur i ljudapparaten än vad jag är van vid. Som tur är behöver jag inte kunna prata flytande, för mig räcker det riktigt bra med att förstå och att göra mig förstådd i vardagslivet. Att strö danska ord i svenskan tycks fungera ganska bra.

 danskakursen

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar