torsdag 23 november 2017 - 18:30

Middagstips: Mischmasch på plåt.

2017 11 23 05.48.47 2

 

Gud, i dag skulle jag kunna säga tusen saker om tusen känslor. Men det får bli en annan dag. Jag tror nämligen jag håller på att förlora förståndet här hemma på den femte dagen i sjukstugan. Och ännu ser jag inget slut, för här bor fortfarande folk med trettioåtta graders kroppstemperatur. 

Och alltså HAHHA, mina matbilder blir bara äckligare och äckligare för varje dag som går, men skulle liksom ändå vilja tipsa om världens bästa småbarnsfamiljsmat. Man kan laga stora mängder med liten insats. Helt enkelt en plåt med allt du hittar i kylskåpets nedre regioner.

Jag brukar börja med att ta en stor plastbunke och lägga några skvättar olivolja i botten. Slänga i citronpeppar, timjan och vad man nu diggar för kryddor. Leker att det är någon slags marinad. Sedan klyftar jag i vad jag råkar ha hemma. Potatisar, morötter, rödbetor, broccoli, zucchini, rödlök, majs, korvar, halloumi eller vad man nu känner för. Och så blandar jag och rostar cirka en halvtimme i ugnen. 

Och eftersom mitt kylskåp alltid innehåller turkisk yoghurt, majonnäs och vitlök brukar jag svarva ihop en dipp med det. Och sedan är alla nöjda och glada. Tror vi äter någon variant av det här flera gånger i veckan. Tröttnar liksom aldrig. 

Ja, det var bara det! 

onsdag 22 november 2017 - 18:00

Jag är så fucking trött på människor.

2017 11 22 06.01.29 1

 

Rubriken är eventuellt i hårdaste laget. Men jag vidhåller: jag är så jävla trött på människor. Eller kanske inte på människorna i sig, utan människors usla förmåga att debattera i skrift. De senaste dagarna har det varit alldeles häpnadsväckande tydligt att vi måste uppfinna ett skolämne som heter "argumentationsbaserad, skriftlig kommunikationsteknik". Kanske också få in ord som progressiv eller framåtsträvande. Eller varför inte inlyssnande?

Vad säger vi om det till nästa läroplan? "Argumentationsbaserad, progressiv kommunikationsteknik i skrift". Eller så här i folkmun: Hur man deltar i en debatt på Facebook. Säga vad man vill om våra framgångar i Pisa, tycker den senaste tiden har bjudit på så många bevis på att Finland är ett debattekniskt u-land.

Eller den här veckan är ju ingalunda speciell. Vi har sett det här förr. I vaccindebatter. I vargdebatter. Kolloidalt silver-debatter. Alla sorts debatter som ska föras i skrift. Jag vågar inte gå så långt som att säga att de här debatterna har varit totalt förgäves - säkert har någon någonstans lärt sig någonting - men det som vi däremot har sett mycket av är folks oooobefintliga förmåga att ens försöka lyssna på varandra. 

Eftersom jag själv har band till Snappertuna har jag mycket intresserat följt med diskussionen kring vargflocken som rör sig där. Eller följde vill säga. För jag insåg ganska snabbt att det inte är någon idé att äta popcorn framför två läger vars "debatt" gick ungefär så här:

- Skjut vargarna nuuu, ska någon måsta dööö innan något görs???? Vad säger ni sen när de har ihjäl ett barn va va va?????

- Jävla jägare, se er själva i spegeln, så här går det när man skjuter alfahanen!! Flocken är splittrad!!!!

- De här vargarna beter sig inte naturligt!! De är hybrider som ska skjutas bort!!! 

- SKJUT MÄNNISKORNA ISTÄLLET!!!

 

Ingenstans såg jag någon som sträckte ut handen och sa "Jag förstår att det här gör dig alldeles förfärligt rädd, du som har barn som rör sig i området och allt. Finns det månne något vi tillsammans kunde göra för att minska rädslorna utan att skjuta varken människa eller varg?". Såg heller ingen som sa: "Jättefint att du värnar om vargen - det gör jag som jägare också. Månne vi kan dricka kaffe och se om vår gemensamma ängslan över vargstammens fortplantning kan skapa någon förståelse över lägergränserna? Jag vill föra fram argument som säger att en fällning kan förbättra situationen i området. Ses vi vid ABC klockan 18? Ps. Jag lyssnar gärna på dina argument också. Ds."

PAH.

De kommer aldrig att lyssna på varandra. Det finns ingen vilja att förstå. De kommer att stå där och gapa om ond bråd död tills vargen tar den ena och bössan tar den andra. 

Och det är ju egentligen synd. För jag tror att om man klär av "SKJUT VARGEN!!!!!!!!" så kan faktiskt hitta något mycket ärligare. Kanske var det bara ett dåligt formulerat "Jag älskar mina barn och jag är så förtvivlat rädd för att något ska hända dem"?

När folk blir 1. rädda och 2. arga är det som om de glömmer att en diskussion blir betydligt mer givande om vi har en framåtrörelse. När känsloargumenten och anekdotisk bevisföring tar över vill ingen längre mötas. Då används kommentarsfälten mest som en kollektiv spya mot en piltavla. Alla vill säga något (helst så upprörande och med så många utropstecken som möjligt!!!!!!!). Det såg vi ju i kolloidalt silver-debatten i veckan också:

 

- Österbottniska hemmamammor i farten igen!! Samma som vägrar vaccin och förstör för oss andra!! I nappflaska till bebisar ännu till!!!!!!!!! VAR ÄR SOCIALEN? VAR ÄR BARNSKYDDET??? SKA NI FÖRGIFTA ETT BARN!!

- Amerikanska naturvårdsverket konstaterar att ingen toxicitet föreligger. Ni vet väl förresten att det här är Läkemedelsindustrins STÖRSTA FIENDE! Big Pharma och allt det där! En kommersiell vinstmaskin med tvivelaktig moral!! 

- FOLIEHATT!!! Österbotten har tagit på sig rollen som den faktafientliga regionen i vårt land!! Vad kallas alternativ medicin som visats fungera? Jo, medicin!!! ARGYRIAAAA!!!

- SÅ NAIVT att svälja allt staten trugar på oss med hull och hår! Tusentals människor dör varje år av godkända läkemedel utskrivna av vetenskapsmän i form av läkare. Jag har aldrig sett en blå människa trots att tusentals människor använder sig av KS. Det är myt. TÄNK SJÄLV!!! VÅGA GÅ DIN EGEN VÄG!!

 

Skulle nästan vilja klämma av med ett hårt skällsord: Muppar.

Många diskussioner och kommentarsfält har jag tragglat igenom. Och sällan har jag sett så mycket misstänksamhet gentemot Den Andra Farliga Sidan.

Jag tror ingalunda det här med rekommendationer från myndigheter är en 100 % svartvit - och lätt - diskussion. Det här blir nu ett onödigt sidospår, men ta nu det här med statsstödet och mjölken som var på tapeten i Vörå häromveckan. Jag anser Vörå gjorde fint i att slopa den fettfria mjölken (huga) - även om de blev  tillrättavisade snabbt efteråt. Enligt rekommendationerna ska daghem och skolor dagligen servera D-vitaminberikad fettfri mjölk vid måltiderna. Om vi säger som så: Man KAN ifrågasätta den rekommendationen. Även om det var staten som utfärdade den. 

Ändå förvånar det mig hur lite vid litar på varandra. 

Och hur mycket vi misstror myndigheter.

Men framför allt: hur otroligt dåliga vi är att framför de goda argument som vi faktiskt har. 

Mellan raderna har jag avläst massor av bra poänger i alla ovanstående debatter. Om vargar. Om KS. Om vacciner. Till och med om mjölk! Men de försvinner bland utropstecken, hån, misstro, vetenskapsförakt, industrihat, österbottenfobi (vissa nylänningar verkar verkligen hata Österbotten) och mänsklig arrogans. Vi vill så gärna skriva andra på näsan, att vi helt glömmer bort att vi faktiskt kan ha nytta av varandra. 

All utveckling och framåtsträvan här i världen hänger på att vi ska våga ifrågasätta det gamla. Till exempel skapa nya sätt för djur och människor att leva sida vid sida. Till exempel i en by som Snappertuna. Eller också: Utveckla nya sätt så vi människor kan leva sida vid sida. Ta nu mediciner som exempel. Men det blir ju så mycket svårare att komma dit när vi hela tiden pratar med STORA BOKSTÄVER och utgår från att den man pratar med är hjärntvättad av "moneytalksindustrier" eller "youtubeexperter",

Och samtidigt misstror den som försöker ta reda på vilken väg som blir bäst. Har vetenskap och forskning någonsin stått så lågt i kurs?

Min mamma Dana jobbar med ett projekt inom karriärhantering och pratar ofta om att mina barn antagligen kommer att jobba med yrken som inte ännu är uppfunna. Vem vet, kanske är det My som undervisar dina barnbarn i skolämnet "Argumentationsbaserad, progressiv kommunikationsteknik i skrift". 

Som den curlande morsa jag är har redan gjort en lektionsplan:

Lektion 1: Ingen använder ett enda jävla ord - bara sina öron. 

Lektion 2: Alla raggar upp sin värsta fiende och säger: Hey, jag lyssnar på dig en stund - och så lyssnar du på mig - och så skriver vi ner allt som förenar oss i en lista.

Lektion 3: Utifrån listan jobbar vi med problemlösning.

 

Kanske behöver jag inte vara så trött på människor sedan?

onsdag 22 november 2017 - 10:45

Pitchen.

2017 11 21 10.29.41 1


Huomenta huomenta
, säger hon som har det överlägset bästa humöret i den här familjen. Man brukar ju vara van vid att bebbar ropar högt och klart och argt ATT NU HAR JAG MINSANN VAKNAT AAAGGHHHRRR VAR ÄR MIN MAAAAAAT!!!??? Men den här kör en lite annan taktik. När hon vaknar ligger hon och skrattar för sig själv och hoppas liksom att man ska råka gå förbi och se det.

Planen för i dag är att ni, era få stackare som ännu hänger här, ska få välja ett blogginlägg. Jag pitchar fem rubrikförslag och ni röstar i kommentarsfältet. Mycket enkelt.

1. Mitt bloggande 2017. 

2. Jag är så fucking trött på människor.

3. Fem tips för trötta själar.

4. 10 sjukt bra blogginlägg från andra bloggare.

5. Det här saknar jag i mitt liv.

tisdag 21 november 2017 - 17:30

Feberfest med empanadas.

2017 11 21 05.02.12 2

 

I dag när jag hämtade Milken från skolan sa hon "Jag fryser" och då visste jag det var kört. Eller kört och kört - insåg att hon är näst på tur. När vi kom hem mätt hon också 39. Tjohejsan! Det firade vi med empanadas och pebre. Eller det var ingen som åt, förutom Sami och jag då, för de däckade i soffan. Rödbrusiga, heta, luddiga i blicken. 

Degreceptet till pirogerna tog jag från Foodly. Fyllningen freestylade jag fram (även om min kåmpis Pablos piroger ändå är de bästa - de går ungefär så här). I dag fyllde jag med nötmalet, ris, smulad fetaost, hackad tomat, oliver, klippt basilika, vitlök och chili. Kavlade ut degen, tog ut cirklar med grötskål, formade piroger, penslade med ägg. Gjorde en halvhjärtad pebre medan de gräddades. Snopet när jag inte hittade koriander.

 

2017 11 21 05.02.59 1

 

Och sedan kom tisdagsvinet springande! Och man sa ju inte nej. Inte till den sköna tuppluren efteråt heller. Resten av kvällen har gått åt till att lura i barnen glass. Fatta att de inte ens äter glass - då vet man att de är dåliga. Igår var 9 av 22 elever på plats i Matheos klass. De faller som små julgranar. En efter en. Så som det kanske tenderar vara i november. 

Jajaja, tänkte jag bara skulle dela med mig av detta läckra middagstips. Om ni, som jag, har ätit er beskärda del av makaronilåda i år. Nu ska jag fortsätta min dag som sjuksyster. VEM VILL HA GLASS?!

 

 

 

... ok, fortfarande ingen!

tisdag 21 november 2017 - 10:30

Blessing att få vakna pigg.

2017 11 21 09.59.44 1

 

Klockan slår 10 på Brändö. Pridekorven sover, mellankorven är i skolan, storkorven ligger sjuk i soffan. Jag vaknade inatt av att den äldsta kom in i vårt rum med de muntra orden "mamma, jag behöver spy". Ingen större överraskning i det. Han spyr oftast när febern kör upp till 39. På 48 timmar har han inte varit under 38 en enda gång. 

Om en vecka fyller Mysli fyra månader. Jag sa till Sami igår att det ändå är helt otroligt hur bra vi har orkat de här första månaderna. Skulle nästan våga påstå att jag är piggare än på flera år. Har man en gång varit utbrändhetstrött så känns en vanlig pigghet nästan påhittad. Varje morgon när jag vaknar tänker jag "nämen det är ju HELT SJUKT att man kan känna så här". Och då är det ett normaltillstånd jag känner.

Så som det ska kännas att vara människa. 

Ändå rätt konstigt att jag lever i en vardag där det känns som en jävla blessing att vakna pigg. Jag hade liksom glömt att det ska vara på det här viset. Att man kan vakna och inget tynger i ögonlocket, att hjärnan är fräsch, att man inte känner något tryck i själen. Att man liksom GÄRNA kliver upp och FRIVILLIGT påbörjar dagen. Att man redan i sängen längtar efter kaffekoppen.

Nog är det en bra känsla!

Att marken under fötterna bär trots att sjukstugor och nattliga spyttor knackar på med jämna mellanrum. Att bebisar får hålla låda om de så vill. Feel free! För här kommer ingen att gråta när morgonen kommer. En morsa med reservbatterier - det är jag.

Det är trygghet, det.

God morgon världen!!!!!!!!!

måndag 20 november 2017 - 16:00

Har alla råd att vara med?

2017 11 20 03.50.11 1

 

I dag är det Barnkonventionens dag. Och vi läser om barnsoldater. Barn i fabriker. Barn på gatan. Barn på sophögar. Barn som svälter. Barn på flykt.

Så svårt att ta in all misär, så här en harmlös måndag, i ett harmlös grått land, i en harmlös vardag. Men bilderna i teven bränner hårt. Det är nåt med barnsoldater som gör hela världen så jävla smutsig. Pojkarnas tomma ögon.

Klickar vidare och läser om platser där en armévärvning kan vara det enda sättet för ett barn att försörja sig och därmed överleva. Barn som tappat bort sina föräldrar (eller saknar identitesbevis) är lätta byten. De används som spioner, vakter, till att tvätta kläder, laga mat och förmedla budskap - om de har tur. Det finns ju förstås också de som deltar i beväpnade konflikter.

Eller i självmordsattentat.

Eller jobbar som sexslavar.

Eller används som minröjare (försök ta in det!).

Läser också att tio procent av alla barn i åldrarna 4-15 år går till jobbet i dag. 160 miljoner barn gick till jobbet i morse medan jag satt här och åt min lyckogröt. Någonstans gnuggade en fyraåring sig sömnigt i ögonen och gick upp.

Såg att Peppe  ska åka till Etiopien med Läkarmissionen. En dag som den här är man så glad att det finns organisationer som jobbar med hjälpen. När jag själv bara sitter här på arslet. 

När mina barn blir riktigt irriterade på mig brukar de ropa "HUR KAN DU FÅ VARA FÖRÄLDER!?!". Och även om jag då i den stunden brukar skoja och dansa och säga att det är en LOTTOVINST att få Linn Jung till morsa (de smäller aaaav i ren irritation), så känns det i dag riktigt sant. Det är en lottovinst att få vara infödd i den finländska medelklassen (att ha mig som morsa, tveksamt).

Ändå finns det ju förstås barn som mår dåligt här också. Inte på samma sätt förstås. Lidandet ser annorlunda ut i Finland än i .. ja, låt säga Etiopien. Såg ett program tidigare i år där en expert sa att barnfattigdomen i Finland är ett av de mest underskattade samhällsproblemen just nu. Inte så att folk fryser och svälter ihjäl här, men man ska inte underskatta utanförskap och segregation. Utslagning och psykisk ohälsa.

Tycker ibland att det är lätt att vifta bort finländska barns problem just med klassikern "tänk på barnen i Afrika". 

På Mannerheis barnskyddsförbund läser jag att 135 000 barn i Finland lever inom inkomstgräsen för vad vi klassar som fattigdom. Skamkänslor, minskad delaktighet, färre möjligheter att delta i aktiviteter förvandlas lätt till ett utanförskap. Tänkte på det förra veckan på fotbollslagets föräldramöte. Alla har kanske inte flera hundra euro att lägga i licenser och försäkringar just före jul. 9-åringars fotbollsspel kan redan bli en klassfråga. 

En kartläggning som MLL har gjort visade att barn i familjer som har det ekonomiskt svårt många gånger oroar sig för familjens ekonomi på ett sätt som har negativ inverkan på hälsan och beteendet. Familjens ekonomiska bekymmer belastar förstås också föräldrarna - och det i sin tur utgör en risk för hur bra de klarar av vardagen och föräldraskapet. Den onda magknipscirkeln. Och inte nog med det: En dålig socioekonomisk ställning går ofta i arv till följande generation.

Kan också tänka att det är uselt 2017 när konsumtion spelar en så jäkla stor roll i ungas liv. Jag avskyr när barnen och deras kompisar jämför med varandra vad de har och vad de inte har här hemma. Finns såna ekliga förväntningar på vad man "ska ha" och konsumera. "LÄGG AV NU GENAST" säger jag. "HUR KAN DU FÅ VARA FÖRÄLDER", svarar de säkert. Nå ne, men jag har funderat mycket på barn och klass på sistone. Icke att förringa. Speciellt inte på Barnkonventionens dag.

Fattiga familjer är ofta småbarnsfamiljer - och det berör ju en extrastarkt just nu. Därför tänkte jag i dag tipsa om en välgörenhetsorganisation riktigt nära mig. Hope ry på Handelsesplanaden i Vasa. Mindre bemedlade får hämta kläder och leksaker gratis därifrån. Du kan också donera om du har saker i överflöd! Som sagt: Är så glad att det finns doers.

När man själv mest sitter hemma och tänker. 

måndag 20 november 2017 - 09:45

Från grötfabriken här, hej!

Nu ska jag säga er en grej från djupet av mitt hjärta och jag vill att ni lyssnar riktigt noga. Som den gamla, visa grötsnobb jag är kan ni lita på att jag talar sanning. I hela Finland har jag ännu inte påträffat ett mer fulländat havregryn än detta. Mörby gårds ekologiska havregryn. Gröten som man får av dessa är inte från denna jord. Stora fantastiska gryn som liksom känns. Så gott som omöjligt att försöka sig på något annat efter det här.

Tyvärr är det svårt att få tag på häromkring, men min mamma brukar langa paket åt mig när hon hälsar på. Men om ni någon gång stöter på: KÖÖÖÖP!

 

IMG 4540a

 

Om vi säger som så: Vi har en gröthatare i familjen (börjar på M och slutar på asse). Till och med han äter med stor aptit om vi serverar dessa. Andra typer av gryn funkar icke. Och det fattar jag. Sånt där grått, tunt grötslem - uggh.

 

IMG 4564

IMG 4790

 

Ja, det var dagens tips. Nu ska vi påbörja dagen här. På bästa möjliga sätt, även om sjukstugan fortsätter. Tjohej.

söndag 19 november 2017 - 17:30

Söndagsgöra i sjukstuga.

Ja, man sku ju nästan tro att jag är synsk. 1. Kön till Korv-Görans var alldeles för lång igår (så premiären är fortfarande ogjord - orkade inte ens försöka). 2. Matheo fick feber inatt (han var varit så dålig i dag - äter inte ens glass).

Så det blev ju en högst medelmåttig söndag, detta. Fast hemma. Grått ute. Pyjamas halva  dagen. Och jag lider mycket med feberbarnet. Vet precis hur det känns när tempen snurrar där kring 39 grader. Han orkar inte ens se på tv, inte äta, inte någonting. Han bara kvider så där ångestfyllt som man gör när febern har tagit en i besittning. Snurrar runt i soffan och frågar efter pappa (som för övrigt jobbar) medan vi matar honom med medicin, saft och Netflix.

Jag och Milken fick värsta rycket och städade ur det absolut ekligaste av skräpskåp här hemma. Vi var ju mer eller mindre fast inomhus hela dagen, eftersom jag inte riktigt vågade lämna feberbarnet ensamt med temperaturer som det där, så det fanns inte så mycket mer spännande att göra än just städning. Så här i efterhand är jag urglad att vi blev påtvingade en innedag, för GUUUD vad vi har uträttat! I tre timmar sorterade vi skåp och lådor i köket. Sju plastpåsar skit senare var vi så nöjda att vi gick och "köpte glass åt Matheo".

Nå, det visade sig att han inte ville ha, men vi åt i alla fall (någon måste ju, ehe). För övrigt måste jag säga att det är SÅ SKÖÖÖÖÖÖÖNT att rensa i skåp. Känner mig 10 kilo lättare. Nu kan jag öppna det där skåpet utan att spänna mig före. Så sjukt när man tänker på det, att fulla råddiga skåp faktiskt omedvetet ger en dåliga vibes på det där viset.

Men nu: Ta en kaffe. Slappa loss. Invänta bättre tider.

 

2017 11 19 04.39.44 1

2017 11 19 04.42.52 1

2017 11 19 04.44.17 1

lördag 18 november 2017 - 16:30

Lördagshänget.

2017 11 18 04.09.19 1

 

Så här trötta kan man bli om man tillbringar en dag vid lyckohjulet på Vikingamarknaden. Klirr, sa det i klasskassan och pang sa det i huvu. Halva klassen är sjuk i någon monsterfeber och jag fasar för när den landar hos oss. Två kompisar till barnen var här igår och nu ligger de båda i 39. Så det är väl bara en tidsfråga. Ja ja ja. Hoppas Mysli slipper i alla fall.

Snart ska jag hämta lördagsmiddag från Korv-Görans (premiär!). Hade redan slumrat till för en liten gubbvila när Milken kom in och väckte oss med kamerablixten. Så det är väl bara att kamma luggen och traska gatan ner. Följdfråga: Hur många par långkalsonger ska man ha om man ska köa en kall lördagkväll? Gissar att kön som vanligt går ända ut. Följdfråga 2: Hur gott är kebab och rödvin?

fredag 17 november 2017 - 09:00

Världsprematurdagen 2017.

Igår när vi åt middag sa jag "Familjen!", precis som Sunes pappa Rune hade gjort.  "I morgon ska vi ha fest när ni kommer hem från skolan!". I den här familjen tackar vi ju inte nej när orsak till fest dyker upp (det är sedan länge). Speciellt inte en dag som denna när världsprematurdagen infaller. I dag är en bra dag att tänka lite extra på tacksamheten jag känner inför prematurvården i vårt land. Tack tack, bästa Finland, för att vi fick födas och leva i dig.

Tack för att vi fick föda i dig.

Jag tror jag talar för väldigt många prematurföräldrar när jag säger att det finns sår i oss som aldrig läker. På gott och ont, förstås. Det finns också sår i mig som jag omfamnar. För sju år sedan skrev jag ett blogginlägg om känslan som gör mig till en bättre människa. Den känslan har jag kanske kommit ifrån under de sju åren som gått. Men det skadar ju inte att drömma sig tillbaka. 

Det har funnit perioder när jag har tänkt mycket på vad som hände under vår tid i Tammerfors. Det har funnits stunder som jag har varit väldigt ledsen när jag har tänkt på det. Och ibland har det gått år utan att det har bekommit mig det minsta. Det har funnits toppar, det har funnits dalar.

Förutom tiden (ni vet, den som läker alla sår) finns det en komponent som har bidragit till en stor del av min inre läkning. Och det är My. Det kanske låter knäppt (och orättvist mot Milken!) när jag säger att det känns så helande att få göra om och göra rätt med My. Det är som om någonting i mig luckras upp, mjuknar och faller på plats varje dag nu. Som två lösa trådar som äntligen hittar varandra och knyts.

Det var så mycket som blev svårt för Milken och mig i början. All närhet vi aldrig fick. All amning vi aldrig fick. All bonding vi blev utan när slangar, väggar, infektionsrisker låg i vägen. Vi har förstås kommit i kapp det där. Vår relation har vi sprungit i fatt och bandet har vi tagit igen. Men tror ändå allt det där vi blev utan, undermedvetet, fattades min kropp. Eller själ. 

Att få ha sitt barn riktigt, riktigt, riktigt nära.

Tror jag behöver det nu.

Alla föräldrar tycker ju att de egna barnen är speciellt underbara. Jag är inte unik på den punkten. Mina barn är inte är från denna jord. De kan inte vara. Det första blev ett barn som behandlade en prematursyster - och en frånvarande mamma - på ett så oförklarligt empatiskt sätt som inte borde vara möjligt för en 2,5-åring. Det andra blev ett mirakelbarn, en överlevare. På ett sätt som inte borde vara möjligt i en graviditet där fostervattnet går i vecka 22. Det tredje barnet kan inte ens vara på riktigt. Det är bomull, plåster, solsken, varma vindar, kraftmedicin, livselixir utklätt till bebis. Det är tre små människor som stormade in i livet, ruskade om, ställde till och med gemensamma krafter städade efter sig.

Den här sista babyn, undermedicinen, var det varmaste en brusten prematurmamma kunde önska sig. Ibland kan man faktiskt se att livet är allt bra rättvist ändå. Milken fick den högt älskade lillasyster hon sedan länge drömt om. Jag fick lugnet jag någonstans visste att jag saknade. 

Ändå rätt maffigt när livet tar och ger på det här sättet. Om vi någon gång ska fira så är det i dag.

Tack för en så fin Milk.

 

2017 11 16 11.52.24 6