lördag 21 april 2018 - 19:30

Så mycket som vi aldrig fick se här.

Snackade en gång för länge sedan med en bloggande medsyster om hur mycket bra blogginnehåll det finns i livet, som bara förblir obloggat. Har tänkt mycket på det den senaste tiden (nu när min blogg består av 99 % babydravel).

Man skulle kanske tro att över tio års erfarenhet skulle ha gjort en förutseende och tidseffektiv. På tårna, helt enkelt. Att man ska förstå att utnyttja alla spännande människomöten, jobbprojekt, alla bra utseendedagar och snygga outfits, alla roliga lunchdejter och snygga maträtter. Men ack och ve, så är det ju verkligen inte. Tänk så många bra grejer som aldrig landar här i bloggen.

Allt faller väl egentligen på att jag är sämst i världen på att fota när det är roligt. Och det slutar med att de enda gångerna jag fotar något är när jag ligger hemma i knäslappa långkalsonger (med snorig My framför mig). Och det är väl kanske rätt så sunt, att man lever i nuet när det är roligt istället för att tänka blogginnehåll, men ändå: Tänk så mycket bloggen förvrider sanningen (hade människokläder på mig nästan varje dag förra veckan, hah!). Tänk så mycket bloggmaterial det ändå finns i ett liv, om man förstod att föreviga och rapportera om allt det roliga (man kunde kanske till och med framstå som en människa som har ett liv, haha).

Tänker till exempel på den helt fantastiska pizzabuffén hos Sofie Sergelius förra veckan (har kanske aldrig sett något så bildskönt!). I dag har jag varit i Jakobstad precis hela dagen (man kunde till exempel tänka sig att jag skulle ha knäppt ett endaste ett bildbevis - händelsevis från min lunch på Friends & Brgrs - men gjorde jag det? nä!). Åt också lunch med en riktigt sjukt inspirerande person i veckan (som jag många gånger gjort under min mammaledighet, föreslagit lunch med halvbekanta för att få in lite ny luft i tankarna). Och så var vi på babypoesi och kaffe med Linnea och urljuvliga Blenda i måndags. Och roligt var det! Och igår plingade Malin på med lunch (laxsallad från Aroma - hur ljuvlig kan en kaveri vara?). Och jag har yogat varannan dag i två veckor! 

Och hur mycket såg vi av det i den här bloggen?

Om jag nu inte skulle ha nämnt det?

Nå, just det - ingenting!

Jag tänker nästan varje vecka på att det skulle vara så roligt om man också fick med de där vardagliga grejerna man gjorde. För man glömmer ju så snabbt allt man gjorde om man inte bloggade om det (eller på något annat sätt dokumenterade det).

Men men men. 

Här sitter jag igen, med knäslappa långkalsonger, och hälsar er en trevlig lördag kväll. Eller lite mer ändamålsenligt: So long, kalsong!

 

tulpaner

torsdag 19 april 2018 - 11:00

Sexte bästa dagen.

I en idealistisk värld skulle jag ha tid att hänga enskilt med barnen mycket mera än vad jag gör nu. Tycker inte att behovet har funnits förrän nu. Har haft så himla mycket tid för stora barnen hela hösten och vintern, medan babyn har legat på någon filt varit allmänt tillfreds med livet. 

Men nu när bebben har blivit större kommer hon ju i raketfart och rycker i byxbunten tills man tar henne i famnen. Förra veckan sa Milken faktiskt (om än väldigt diplomatiskt och snällt) "Man får ju aldrig vara med mamma mera, utan att en sån här gullis kommer i vägen!" när My trängde sig förbi. Hon log mot bebben och pussade henne i håret, men det var liksom ändå nåt där i ögonen som knep till i den här arma moderns hjärta.

.. som i sin tur ledde till att jag i går sopade kalendern på program och ägnade en hel eftermiddag åt bara Milky Milks. Hade lite ärenden att sköta under dagen, men messade att hon skulle vara klar klockan 15.00 och stå ute på trappan hemma, så skulle jag plocka upp henne. Tycker det ger mig så mycket också. 

Hade i smyg packat simhallsväskan före. Och ni kan tänka er fejset när vi parkerade utanför simhallen! En lättare människa att pleasa finns knappast. Hon var så lycklig. "Och med bara mamma! Simhallen - bara med mamma!" sa hon kanske en kvartsmiljon gånger innan vi ens hade hunnit byta om. 

Hon brukar ofta säga att när hon vaknar på natten med mardrömmar så brukar hon tänka på vårt bröllop för att bli lugn igen (är det inte ljuvligt?). Tycker det är så gulligt att det var en så bra kväll att hon kan tänka den för att mota monster i grind. När vi satt i bastun efteråt sa hon "Jag tror faktiskt att det här är min bästa dag efter ert bröllop". Tyckte det var så mysigt och anspråkslöst, så jag skrattade högt. Varpå hon kontrade: "Nå, kanske inte andra, men vi säger sexte!".

Sedan åkte vi (mycket skrynkliga och hungriga) hem med god stämning i magen. Svårt är det ju inte, att göra en sjuårings dag. 

 

<3

 

2018 04 19 11.08.43 1

onsdag 18 april 2018 - 08:43

Jag ser ju vad de ser.

brando vasa

 

Ibland när jag går längs gatorna på väg in till centrum fylls jag av en sån absurt stor kärlek till den här staden i den här årstiden. Passerar inte mindre än två yrkeshögskolor och ett universitet, vilket så här års, när solen skiner och trottoarerna är bara, betyder att det fullkomligen kryllar av unga, ivriga, välklädda, glada studenter på Brändö.

Känner deras vårkänslor. En sommar framför sig (hela livet framför sig!). Fester! Klänningar! Parker! Ute! Gick bakom ett fyramanna (fyrakvinna?) gäng häromdagen och lyssnade på deras entusiastiska, finskspråkiga kvitter. Det var så många drömmar, så många tenter. Så många nya solglasögon, så många dejter.

Där gick jag efter och njöt av solen och deras smittsamma iver. Jag ville aldrig att våra vägar skulle skiljas åt, för det var så mycket som var bekant. Pirret till staden man är ny i. Det självklara i att ha sina bästisar nära (yyyyyl). Och allt det där man själv gjorde och som livet gick ut på de där första magiska studieåren. Fick sån himla feeling att jag trodde jag var 21 igen. Lätt i steget studsade jag fram (lite som med Natchos på väg till Academill, fast annorlunda).

Men sedan blev jag alldeles full i skratt när jag passerade ett stort speglande skyltfönster. För jag ser ju vad de ser. En medelålders. Med det spontana bakom sig och goretex i skorna. Barnvagn. Reflex. Grönsaker på vagnen och påsar under ögonen. Åh, de skulle säkert ha svimmat om de till på köpet såg att jag hade blått presentband i byxbuntarna (true story) sedan gummibandet sprack i utebyxorna i vintras. Ett halvt liv ifrån tenter och tisdagsrosé.

Ah ja, man ska inte inbilla sig saker här i lifvet. Varken att man är 21. Eller att livet är över (det har ju bara börjat!). För över är livet minsann inte just nu (om är någon gång man känner att man lever så är det när babyn har 39 graders feber).

Gotta go och trösta den som gnäller!

måndag 16 april 2018 - 18:30

Cykelstol någon?

rosa cykel

 

I jättemånga år efter att Milken föddes sparade vi alla babygrejer. Ni vet, "utifall att..". Men för ungefär två år sedan såg vi på varandra, ryckte på axlarna och sa "jahapp". Och så sålde vi allt på loppis. Alla små cyklar, alla matstolar, alla bilstolar - rubbet. Vad är det för idé att samla en massa skit på vinden när bebitåget redan har gått?

Sedan gick det väl som det oftast går med mig (jag tvärångrar mig och byter riktning). "Eeeh älskling, nu när vi en gång gjort oss av med allt, hur skulle det vara om vi.. BÖRJADE OM FRÅN BÖRJAN OCH KÖPTE ALLT IGEN!

I fredags hämtade jag min cykel på jobbet. Den har stått i Ekgården sedan maj ifjol när vi överraskade Anna-Lena på hennes 40-årsdag. För det första är det ett under att jag har varit så fruktansvärt lat att jag inte har hämtat den på 11 månader, för det andra är det ett under att den inte har blivit stulen på 11 månader (liksom i cykelstöldernas stad, wow!).

Ni kan kanske föreställa er lite hurudan frihetskänsla jag upplevde? Det tog 11 minuter från andra sidan stan till Brändö mitt i natten när trafikljusen var avstängda. Herregud, jag fullkomligen flög fram! Som jag har saknat cyklandet! Och just i fredags, när det var den första riktiga vårdagen!

Det här med cykling har ju inte riktigt varit aktuellt fram till nu. När jag mest har rört mig med vagn. Men nu kan ju My sitta riktigt bra, så nu fick jag väääääärldens feeling. Herregud så vi ska cykla!

.. tills det slog mig att vi faktiskt sålde cykelstolen. 

Vilket antiklimax.

Den där gången när allt såldes, så såldes också cykelstolen. Den som var så bra! Yyyl.

Så nu undrar jag och Mysse om det finns någon vänlig själ där ute som kan tänkas sälja sin gamla cykelstol till oss, så vi kan fräsa fram tillsammans? Någon som bor här nära? Vill visa bebben hela Vasa och samtidigt odla lite trevliga vader. Den som har en kan mejla bild och önskat pris till linn@hssmedia.fi.

Tack för att jag redan nu tror på att någon snart kommer mejla!

lördag 14 april 2018 - 17:00

Världens mest jämställda länder inte är så jämställda som vi önskar.

knytblusforsara

Arkivbild: #knytblusförsara 2016. 

 

"Gör nåt i Afghanistan  istället - där jämställdhetsarbetet behövs på riktigt!". Så brukar det låta från de gnälligaste leden när någon påtalar att någon feminististisk reform behövs här på hemmafronten. "Finland hör faktiskt till de mest jämställda länderna i världen, så sluta häng upp er på småsaker". 

Den visan har vi hört många gånger. 

Men om det är något som det senaste året har bevisat, så är det att jämställdhetsarbete också behövs i de länder som kallas för "världens mest jämställda länder" (att man är mest jämställd betyder tyvärr inte att man är jämställd). Det har bland annat metoo-rörelsen visat. Och den här veckans gubbröra feat. Sara Danius.

Jag vet inte hur insatta ni är i den härvan, men i korthet: Svenska Akademien, som bland annat utser Nobelpriset i litteratur, har haft tre manliga ständiga sekreterare under min livstid. 15 män före det. Nu senast en kvinna (den första kvinnan sedan 1786!), Sara Danius. 

Hela den prestigefyllda akademien har bestått av 18 ledamöter. Den senaste veckans kris bottnar i att Jean-Claude Arnault, make till en av ledamöterna, misstänks för upprepade sexuella trakasserier och övergrepp. Finansieringar från Akademien har han också fått för sin kulturklubb Forum som han drivit med sin fru. Många av övergreppen har bland annat skett i akademiens lokaler. Så jäkla många vidrigheter där (orkar inte gå in på alla).

Det här har folk försökt föra fram förr. 

Men det har viftats bort. 

Av den ena manlige ständige sekreteraren efter den andra. 

Men det var kanske först i samband med höstens #metoo som 18 kvinnor trädde fram i DN som det här fick gehör på allvar. 18 kvinnor vittnade om att Jean-Claude Arnault (i medierna kreativt kallad "Kulturprofilen") har trakasserat dem genom åren. Äntligen var det någon som tog dem på allvar. Kanske också för att det äntligen fanns en kvinna vid rodret för Akademien, Sara Danius. I egenskap av ständig sekreterare fick hon förstås ta tag i den här skiten. Lyfta katten på bordet. Modernisera. Göra om, göra rätt. 

Den här soppan har många sidospår. Men det är här på slutet som det blir så absurt. Och vi får ytterligare ett bevis på att män alltid kommer undan så lätt. Att det faktiskt inte alls är särskilt rättvist här i världen.

Också 2018, i världens mest jämställda länder, döms kvinnor hårdare än män.

Sara Danius röstas bort och utesluts ur Akademien.

Också Katarina Frostenson, gift med Jean-Claude Arnault, slutar. Kanske av orsak (eller hmm, vet faktiskt inte, men det vet i alla fall, att det främst är hennes man som är ett sant as). Och jag orkar verkligen inte med tanken på att det är kvinnorna som får gå när det aldrig var kvinnorna som svinade in the first place.

Är det inte så fruktansvärt upprörande orättvist? Hade Sara fått behålla sin position om hon ännu hade sopat skiten under mattan? Så som män hade gjort i årtionden före henne? Nåja, om det nu ens går att sopa den här typen av skit (tycker det börjar vara så befriande ljuvligt att se att det inte längre accepteras). Vete fan, men det här är ett så klockrent skolboksexempel på att Norden verkligen behöver fundera kring hur vi behandlar män och kvinnor. Att feminismen också behövs här (och mycket!). För det tar så lääääänge för strukturer att luckras upp.

Det här har stört migofantligt

Och jag skulle kunna gå an i tusen år, men nu vaknar min bebis. Häpp!

fredag 13 april 2018 - 16:30

After work för mammor.

2018 04 13 03.53.19 2

 

I dag var den första riktigt på riktigt våriga dagen. Fredagen den trettonde april. Herregud, blev helt till mig när jag insåg att det var vårjacksväder när jag skulle ut på lunchdejt. Så mycket lättare det är att andas när man inte behöver ha 8 kg vinterjacka på sig när man hasar fram i drivan. 11 plusgrader, solsken och dammiga trottoarer kändes plötsligt som värsta lyxtillvaron.

Snart ska jag traska iväg på afterwork. Vete fan om man förtjänar sånt när man inte har varit på jobb, meeeen å andra sidan: att vara småbarnsmorsa och roada en familjecirkus är väl inte direkt kattskit det heller. Synd att den här mammaledigheten snart är slut. Borde har startat en afterwork-klubb för småbarnsföräldrar. Om det någon som förtjänar en nerkyld skumpa och skitprat där vid 18-snåret om fredagar, så är det vi. Jajaja, en annan gång, i ett annat liv.

Hoppas ni får en riktigt bra helg! För mig börjar den i alla fall nuh.

torsdag 12 april 2018 - 18:30

Regnar goda vibrationer från himlen.

 

Jag har riktigt längtat efter att få skriva ett vanligt nonsensinlägg. Ni vet, ett sånt där som bara börjar och så ser man var det slutar. Utan röd tråd, mål och mening. Först vill jag börja med att bjuda på en vårig låt som ger mig god feeling i hjärtat just nu. Speciellt introt. Fint. Tryck gärna på play. 

I övrigt kan jag också konstatera att det råder goda tider i livet. April månad bjuder på mycket luft i kalendern (så fruktansvärt skönt att inte ha så späckat schema). Samtidigt som ljuset gör sitt. Jag känner att det finns mycket liv i kroppen som vill uuuuuut. Så himla praktiskt med riktigt svart deppvinter varje år, när man blir så här lyrisk när våren kommer. 

På hemmafronten går jag omkring och känner sån absurt stor tacksamhet till det här livet vi lever. Kanske är det för att hemmalivet snart tar slut? Att det är så lätt att se allt genom ett rosa skimmer när man vet att det inte varar för evigt? Har haft mina vanliga måndagsmorsor här på kaffe i dag. Det var inte bara My som var en fullpott den här mammaledigheten. Fick också tre nya kaveris i toppklass på köpet. 

Och så närmar sig Bratislava! Jobbstart! Sommarlov! Och massor av bra böcker att läsa! Igår kväll var vi hela familjen till bibban och lånade cirka tusen böcker om Titanic åt Matheo (han är närmast besatt - och sedan dess har man inte sett av honom). Det var en så skön och solig kväll när vi susade över Brändöbron, och jag tänkte att "näää nu kan det nog inte bli skönare här i livet". Men sini ännu fanns det utrymme för höjning, för när vi kom hem hade skattebeslutet kommit i postlådan och jag fick så mycket tillbaka att jag tjöt rakt ut (det gjorde jag ju  inte direkt häromåret när jag skulle betala tillbaka 3500 euro, hah, livet tar, livet ger!). Till på köpet såg jag lapp om babypoesistund (!) på bibban. Hört nåt så tassigt? Jag ska gå!

Ja, vissa perioder regnar det bara glitter från himlen. Och det tycker jag faktiskt känns rimligt med tanke på att det först var 9 månader helvete - och nu har det varit 9 månader av enbart goda vibrationer (eller good vibes only, som man säger på Pinterest). I morgon ska jag dessutom på aw med mina kollegor (skumpan är på kylning!).

Snart ligger man i diket och gråter, så bäst att njuta medan man kan! Ay ay ay.

tisdag 10 april 2018 - 14:30

3 smarriga receptfavoriter för småttingar.

När det kommer till att göra babymat har mitt ego boostats så det står härliga till. Jag har fått till tre lyckoträffar de senaste dagarna som jag tänkte dela med mig av, ifall du står där och har ork och lust men ingen inspis (vill samtidigt - och brasklappigt - påpeka att också butiksmat är ett fullgott alternativ, så ingen kommer springande och beskyller mig för att vara pretto).

My är nu åtta månader och pallar att äta lite bitar i maten. Jag mosar det mesta med gaffel (för hon har inga tänder) men har lagt av med att mixa allt helt slätt med mixern. Det händer, men inte alltid. Och har ännu inte lagt till kryddor. Dessvärre har jag inte fotat allt, men ska dela med mig av tre receptfavoriter som hon verkligen har gillat. 

 

1. Mellanmål: Banan och avokadoröra

Jag råkade häromdagen kolla hur mycket frukt en Paratiisisose-fruktpuré innehåller, eftersom vi hade en hemma. Och det var 47 % frukt. Här kommer nu ett mellanmål som består av 100 % frukt. Det här är så jättejättegott (tycker till och med jag själv). Och så enkelt!

 

2018 04 10 12.32.54 1

 

Till det behöver du: 

- En liten avokado
- En halv banan

 

2018 04 10 12.32.54 2

 

Och så mosar du sönder allt med en gaffel och serverar. Vi vet alla att uppvärmd avokado smakar riktigt äckligt, men den här sössön värmde jag ändå en pikustund i mikron för det blir så jättesött och ljuvligt med ljummen banan. Klärt!

 

2018 04 10 01.26.18 1


2. Lunch: Orange babygryta med linser

Till det behöver du:

1 halv batat (stor som en knytnäve kanske)
1 stor tomat
2 morötter
0,5 dl röda linser

Jag kan nu inte riktigt ange exakta proportioner, eftersom jag freestylade hejvilt och mitt minne sviker. Men tärna allt, täck med vatten och koka upp i kastrull. Puttra tills morötterna är supermjuka (vi säger 15 min). Mosa med gaffel. 

 

2018 04 10 12.34.23 2

 

3. Middag: Snabb rivjärnsgegga med lax

Till det behöver du:

2 potatisar
1 morot
Några cm zucchini
En liten bit lax (ööö, ska jag dra till med 50 gram?).

Det här var verkligen en urbra grej. Jag ville att maten skulle bli klar snabbt-snabbt-snabbt, så jag testade att riva potatis, morot och zucchini på ett rivjärn. Och kokade allt tills det kändes rimligt. Slängde sedan på den tärnade laxen och kokade några minuter till tills den kändes genomstekt. Och det funkade superbra! Mosade allt med en gaffel. Och upptäckte att jag kanske borde ha varit lite mer uppmärksam på ben i fisken.

 

Bubblare: Havregrynsgröt med rivet äpple

Efter rivjärnssuccén tidigare på dagen fick jag sedan feeling och rev ner lite äpple i kvällsgröten. Jag gör alltid Mys gröt på vanliga femminutersgryn. Vågar inte ge av mina rågflingor eller mina Mörby gård-havregryn. De känns ännu lite väl hardcore att smälta för en babymage. Tycker alltid lite synd om henne när hon måste äta den där sörjan, men med rivet äpple kändes det riktigt gott. Lade i dem samtidigt som grynen och lät koka med. Yum!

 

Smaklig måltid tillönskas alla småkryp!

måndag 9 april 2018 - 14:00

Innan jag förstod de här 4 grejerna så var allt så mycket jobbigare.

(alltså rubriken - när ska buzzfeed rekrytera mig?)

  

Måndagspresent! Som tack för att ni tittar in här varje dag ska jag i dag dela med mig av fyra bra tricks som ni kanske underlättar er vardag litegrann, som en måndagspresent från mig till er. Om ni har liknande tips kan ni med glädje dela med er i kommentarsfältet. 

 

1. Lappar i Facebook-chatten

Kanske är du en av dem som alltid håller koll på barnens lappar som kommer från skolor, fotbollsträningar och diverse håll. Eller så är du en av oss, som alltid tappar bort dem och sedan river halva köket i hopp om att få reda på vilken tid det var samling. Jag har alltid varit ganska hopplös i lappfrågan, men sedan i höst har jag varit en frikkin´ lappkung. Bara för att jag har satt i system att fota ALLA lappar som kommer hem från skolan och skicka dom till mig själv på Facebook-chatten! Så jäkla praktiskt att ha all värdefull info i fickan. Bra tips.

 

2. Shamponera håret två gånger

Nå, det här vet säkert alla, men det var först när Emma började klippa mig, som jag lärde mig att man ska shamponera håret två gånger (och balsamera en gång). 30 år tog det innan mitt hår äntligen höll sig oflottigt lite längre. Kunde ingen ha lärt mig det här lite tidigare så man slapp slösa tid på hårtvätt? Håret blir inte rent-rent med bara en shamponering. Men med två blir det!

 

3. "Att handla" whatsappgrupp. 

Det här tricket har jag lärt mig från den fantastiska podden Marthapodden. Det är måhända det allra bästa av dagens tips. Att ha en whatsapp-grupp med familjen som heter "Att handla". Och varje gång något är slut hemma, så skriver den som har upptäckt det vad som behöver handlas. Det finns ju vissa saker som man aldrig kommer ihåg att köpa (bakplåtspappret, jag tittar på dig!). Men om man genast skriver det i gruppen, så har ju den som ska handla det svart på vitt. Guld! 

 

4. Disktrasan åt My

Det här sista tipset har jag skrattat så mycket åt med folk som står mig nära (det faller under kategorin junttiföräldrar, men so be it). Det går ju åt sinnessjuka mängder hushållspapper när en människa ska lära sig äta. Det är mer regel än undantag att köksbordet, stolen och babyn är marinerade av morotspuré de första månaderna. Jag är en sån NÖRTTI, men vi har alltså en skild disktrasa åt My som vi använder på henne. Som vi tvättar hennes händer och fejs med efter att hon ätit. Har säkert sparat en hektar skog i Lappland på det. Nå ne, men skiten lossnar så mycket bättre med vått. Varsågod att skratta bakom ryggen, heh!

 

Er tur!

 

2018 04 06 06.17.57 1

söndag 8 april 2018 - 16:30

Hur ska det gå för mammorna?

domande mammor

 

Jag såg en instapost av Amanda Schulman häromdagen, som jag fick lite feeling av. Eller feeling och feeling. Tänkte att jag skulle blogga om det. Inte för att jag nödvändigtvis känner igen mig. Jag har inte blivit utsatt för hårda domar och pekpinnar (eller så har jag bara varit för dum för att inse att de var avsedda som just pekpinnar). Men så är jag ju inte heller någon offentlig person med hundratusentals följare, utan mest en vanlig trebarnsmorsa med ovanligt snälla bloggläsare.

Det är varje flerbarnsmammas plikt att stötta förstagångsmammor, skriver Amanda. Och det har hon förstås rätt i. Duger gör vi allihopa! Men jag vet inte hur ofta jag under vintern har klickat upp blogginlägg i Facebook-gruppen "Finlandssvenska bloggare" som har handlat om att känna sig som världens sämsta morsa. Ofta har de kanske också innehållit en liten rant om att vi måste sluta jämföra oss med varandra. Om mammashaming etcetera. 

Och jag har funderat mycket kring det. Att det är så absurt om man tar ett steg tillbaka och försöker kasta om rollerna. Har ni någon gång sett en pappa som har kastat sig ut och ba "ääää, jag känner mig som världens sämsta farsa"? Kanske finns det någon, men jag har i alla fall inte sett till någon.

En känner ju jättemånga mammor här i livet. Unga, medelålders, gamla, jättegamla. Alla är de unika på sitt sätt, men om det är något som förenar dem alla, så är det att de alla har gjort så gott de har kunnat, med de förutsättningar som de har haft i det skedet av livet. Nu generaliserar jag kanske, men jag tror till och med att många av dem har gjort ett större jobb med barnen än papporna - men likväl är det de som står där och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Intressant, va. Orättvist, you say? Kanske?

Ska det verkligen vara nödvändigt att känna den känslan då? Nå, nu är känslor till för att kännas och det går inte alltid att rationalisera bort sånt som känns hårt inuti (om det är någon som vet det, så är det jag!). 

När jag fick mitt andra barn sa en klok person "Ja, barnen går det minsann ingen nöd på, dom behöver du inte oroa dig för, men mammorna - hur ska det riktigt gå för mammorna?". Och jag har skrattat mycket åt det (och haft mycket tröst av just den tanken i mitt föräldraskap). Hur vi än gör, så överlever barnen högst sannolikt. Men med alla dagens alternativ, alla krav, alla normer, faror, fällor och gud vet vad - ja, där står mammorna med flackande blick och darrar. Helt lätt är det inte.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för mitt påstående, men min magkänsla säger att det aldrig har varit så lätt att vara bebis som nu - men aldrig varit så svårt att vara morsa.

Men för mig har det varit en stor tröst att se på mig själv i bemärkelsen att jag alltid jobbade med de förutsättningar som fanns. Inte var jag någonsin den bästa möjliga morsan (ofta var jag till och med riktigt rutten). Men när jag inte orkade hela vägen in i mål, så fanns det helt enkelt inga andra vägar. Då var allt snällmammi-kapital avverkat för den perioden - och så var det med den saken!

Det var inte så att jag ville skrika och vara trög. Det var livet och orken och skiten som kom emellan, så som livet och orken och skiten tenderar göra. Det var nu inte så att jag till exempel ville föda ett prematurbarn till exempel, men vem kan välja det? Sedan fanns det perioder när jag var rakt igenom underbar. Så där så att jag själv såg mig själv i spegeln och tänkte "VEM ÄR DU, DU SOM ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SNÄLL OCH HÄRLIG?"

Tänkte att jag skulle säga det högt, en gång för alla, så som Amandas flerbarnsplikt råder. Att jag ser (och tror!) att vi alla kämpar på - även om vi många gånger rör oss i vitt skilda riktningar och med helt olika förutsättningar. Ibland går föräldraskapet skitbra, ibland går det helt åt helvete. Ibland finns det kraft och utrymme för förbättring - ibland inte. 

Och när man ser att grannen harvar på, minst lika hålögt i sin gräsmatta, kan man bara vinka och säga tjena. Kanske harvar hon på ett sätt jag inte gillar, men kanske gör hon det på ett sätt som gör det lättast för henne just nu. Hur vi än slirar på i föräldraskapets dikeskanter tror jag ändå sällan det finns belägg för att vi är sämst i världen. Och finns det, så finns det säkert också förklaringar (för att inte tala om lösningar).

Snäll klapp på kinden!