fredag 23 februari 2018 - 20:00

7 lärdomar från tio år av föräldraskap.

Den här veckan var inte vilken vecka som helst, utan den här veckan firade vi 10 år som föräldrar. Å ena sidan känns det rimligt. Att jag redan en tredjedel av mitt liv har gått sida vid sida med Massler. Å andra sidan känns insikten svindlande. Att 10 år bara kan passera så där.

En är ju inte direkt förvånad om jag snart sitter här och gråter över att han har flyttat hemifrån. För om det är något som är orimligt med barn, så är det att vi får ha dem som egna alldeles för kort tid. 

Har jag lärt mig något annat under de här 10 åren då?

Ja, kanske. Om vi skulle försöka bena ut det?

Har lärt mig att:

1. ... man inte ska tro att något varar för evigt. Solen går ner över glansdagar, solen går upp över kaostider. När det är skit ska man tänka framåt (aldrig någonsin leva i nuet). När det är bra ska man stanna upp (carp them frikkin' diems så hårt du bara kan).

2. Det viktigaste är att förlåta sig själv - och högt säga förlåt. Tycker det är viktigt att man visar sig sårbar och ofullkomlig. Föräldrar är inga höga, oklanderliga hästar som kommer undan. Barn förtjänar förlåtelse, vuxna förtjänar förlåtelse.

3. I veckan var jag på båda barnens utvecklingssamtal och jag blev så jätteglad när båda lärarna sa precis samma sak, att vi säkert har läst mycket hemma, för det märks på barnens språk. Tänk att sådant verkligen syns redan nu. Ångrar inte en minut av högläsning. Ger hela familjen bra fiilis i slutet av dagen. Närhet och bra språk. What could possibly vara i onödan? 

4. Att folk kan ha annan syn på barn än dig. Och det allra bästa: Att du inte behöver lyssna på någon när du väljer att uppfostra dina barn. Sweet, va?

5. Att "Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer" inte alls behöver vara sant. Hur mycket trotsiga minitonåringar det än finns i huset (i skrivande stund 4 stycken), så tycker jag barnen blir bara ljuvligare och ljuvligare ju äldre de blir. Obs. bebisar är nog myz på sitt sätt (det kan eventuellt ha framkommit i denna blogg), men nog är ju människan ett fantastiskt djur när den är sisådär 7-10 år. När den vill slå sig fri ut i världen, men ännu vill komma hem till mamma om kvällen. 

6. Att man alltid högljutt ska älska mat. Och - utan undantag - alltid prata gott om mat inför barn. Så alla fördomsfritt får välja vad de gillar, utan att ärva dina nojor.

7. Att ens tjat - trots allt - inte är förgäves fast det kanske verkar så i stunden. Jag vet inte hur många gånger barnen har suckat åt mig (och härmat mig med löjlig röst) när jag har sagt något som jag tycker är viktigt (nå typ att alla människor är lika värda, att det är skitbra att betala skatt, att man inte ska gå in i främmande folks bilar eller något annat de tycker är urstörande). Men tammikukku - sedan kommer det en stund, till och med länge efteråt, när man går förbi deras rum och man plötsligt hör någon säga "... för så är det faktiskt, att alla människor ÄR lika mycket värda - och det VET du!". Och Sami och jag ba:

 

 

Så summa summarum: I 20 år framöver är det väl bara att fortsätta tjata, läsa högt, smaska högt vid matbordet och förlåta sig själv när det går åt helvete. Fett!

torsdag 22 februari 2018 - 13:15

Systrar, plankor och prosecco på Venn.

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med
VENN Vaasa
***

 

Säga vad man vill om utelekar, men i går gjorde jag och syrran det som varje söndermotionerad sportlovsförälder innerst inne behöver. Vi belönade oss med en tyst och lugn kväll, helt för oss själva. Har man bott nio pers på 90 kvadrat hela veckan, så behöver öron och själ få vila. Och var vilar själen och öronen bäst? Jo, där skumpan är kall, maten är serverad och soffan är mjuk. Här pratar jag såklart om Venn.

Jag vill inte göra er gröna av avund, men se på det här. Föreställ dig att det är kväll och barnen har somnat. Du är riktigt sugen på något gott och till på köpet har du saknat din syrra i tusen år. Och så landar allt detta framför dig i en riktigt feelgoodig miljö.

 

2018 02 22 10.29.58 2

2018 02 22 10.31.39 1

 

Jag har varit på Venn en gång förut - och det var på min fruhippa och då satt jag exakt här. Jag tog den platsen nu igen, för jag har bestämt att det är min plats. Här ska jag alltid sitta när jag har bra känsla i kroppen. Och det hade vi minsann igår! Det var dessutom Lottas sista kväll i Vasa, så vi fick minsann avsluta den på topp.

 

2018 02 22 10.13.12 1

2018 02 22 11.00.30 1

 

Tycker Venn är ett så bra ställe om man behöver en mysig plats att hänga på i ett mindre sällskap. Inget slår ju en riktigt bra soffa att prata sönder en kväll i. Samtidigt som man får njuta av en coctail (eller två). Nu är jag ju ingen hård öldrickare (förutom i Asien dårå), men har hört att öldrickare har mycket att hämta här. Speciellt om du är en av dem som går igång på mikrobryggerier.

Men nuuuuu vill jag prata om maten. Åh herregud alltså. Vi hade hört så mycket gott om plattorna, så vi körde på två olika och delade på dem. De var så otroligt goda. En lax- och flodkräftsplatta och en kyckling- och avokadoplatta (se bild). Vi kunde faktiskt inte avgöra vilken som var bättre. För de var båda jättejättegoda. Nästa gång ska jag också testa en planka! Här kan du kolla hela menyn.

 

2018 02 22 10.32.55 1

2018 02 22 10.35.12 1

 

Det var nåt med den kallrökta laxen och dillen i skagenröran som fick oss att börja sommardrömma utan dess like. Proseccon gjorde ju inte saken sämre. Vilken kombination! Och sedan när vi minst tre gånger sagt att nu ska vi aaaaaldrig äta något mer i våra liv (vi var så proppmätta), så fann vi oss mitt i allt bläddrande i en efterrättsmeny. 

 

2018 02 22 11.01.45 1 1

2018 02 22 11.30.11 1

 

... och in kom en planka med gottigott. 

 

2018 02 22 10.37.48 1 1

2018 02 22 12.02.29 1

2018 02 22 10.22.27 3

 

... som vi systerligt delade på. Att doppa jordgubbar i kolasås funkar alltid. Hur mycket du än svurit på att aldrig äta igen, hah.

Vi kom för övrigt riktigt lägigt, för på onsdagar brukar det ordnas lite extrakul (då är det Vennsday!). Igår var det till exempel en dj på plats som spelade sköna beats (dj finns alltid på onsdag, fredag, lördag). Bra omväxling från Willy som mest har sjungit (okej, vrålat) Oi maamme Suomi i dagarna tre. Vi fick en så fin avslutning på vårt gemensamma sportlov, syrran och jag. Bättre kunde det inte ha varit!

 

2018 02 22 12.01.33 1

 

 

Glöm inte att gilla
Venn Vaasa på Facebook!

Och så ska ni såklart åka dit själv
(finns i Rewell center där Amarillo var förr).

må-ti 11:00-00:00
ons-lö 11:00-02:00
sö 12:00-23:00

onsdag 21 februari 2018 - 13:00

6 orsaker att inte gråta över säsongsavgiften.

2018 02 21 01.03.43 1

 

Som det har framkommit på sociala medier den senaste tiden: Sportlov är rörelseglädjens högtid. Folk går an i slalombackar, i simhallar, i rinkar, i pulkbackar, i skidspår, på isar, på vandringsleder och gud vet var. Förfrusna skridskofingar, svettiga hjälmar och snoriga näsor över rykande koppar. Fina dagar pågår som bäst runt omkring i landet.

Samtidigt pågår också en annan högsäsong. Säsongsavgifternas högtid! Licenser, försäkringar, träningsdräkter. Nytt år, ny avgift. Vi pratade om det igårkväll faktiskt. Våra barn har ju sin fotboll, Willy har sin hockey och Winston har väl inte bestämt sig ännu (förutom att Lotta och jag lobbar hårt för handboll - eller saxofon, käpphästhoppning, traktorpulling eller vad han nu kan tänkas få feeling av). 

Eftersom det är nu de flesta säsongsavgifter ska betalas har jag befunnit sig i en och annan diskussion om att det mesta blir bara dyrare och dyrare. Vet faktiskt inte om det stämmer, eller om det bara är en känsla, eller om det kanske bara är rimligt att äldre barn kostar allt mer. 

För många svider det rejält när hundringarna flyger åt alla håll (och jag ska verkligen försöka att inte låta som en översittare i resten av min text). Men det finns några aspekter som man kanske kunde trösta sig med i tider som dessa när det känns som om barnen bara KOSTAR och KOSTAR och KOSTAR. Ibland sitter jag själv i köket och muttrar som Emil i Lönnebergas farsa ("köpe o köpe"). Fattar såklart att det här är ett verkligt problem för många, att barnen inte ens kan idrotta, för att det på riktigt kostar för mycket för vad budgeten håller för. 

Men vi andra kan kanske ta oss en liten tyst minut och fundera över följande fråga: Vad är det egentligen vi betalar för när vi betalar en säsongsavgift?

Att betala för halltider och försäkringar ger mig ungefär samma tillfredsställelse som att köpa nya vinterdäck till bilen (man får iiiiingen glädje av det - och det kostar skitmycket pengar). 

Därför försöker jag tänka så här:

 

1. Jag betalar för att ge barnet ett sammanhang. Vänskapsband utanför skola och familj. En samhörighet att utvecklas i, att öva sig i, att söka sig till. Kanske till och med hitta sig själv i?

 

2. Jag betalar för att få hänga med det här roliga föräldragänget utanför planen. Jag har kanske inte tänkt på det förrän nu, men jag fick ju massor av nya kompisar när barnen började spela fotboll. Hela mitt måndagsgäng består ju t.ex av kaveris jag har träffat genom fotis.

 

3. Jag betalar för att barnen ska finna glädje i att röra på sig. Jag betalar för motiverade tränare som orkar sporra barnen (Milkis lag har till och med en egen fiilislåt som de alltid tågar in till matcherna med, som flickorna och tränar-Andreas har gjort ihop). Svettiga barn är oftast glada barn.

 

4. Jag betalar för att tidiga positiva upplevelser av idrott har stor betydelse för människors fysiska aktivitet även senare i livet (här kunde man lägga in en länk till en vetenskaplig studie, men jag bloggar just nu i telefonen och det är meckigt). Jag betalar för att ge deras framtida hälsa en boost.

 

5. Jag betalar för att barnen får träna eget ansvar. Hålla koll på skor, benskydd, träningstider, drickaflaskor och packningar hit och dit. Att se till att all utrustning är tvättad på rätt dag är fan ett heltidsjobb, men de tränar bra. Och utvecklingen går framåt. Man ska inte underskatta egenskapen att kunna hålla koll på sina grejer (jag tror vi skördar frukten längre fram).

 

6. Jag betalar för god nattsömn. De dagarna de tränar somnar de som stockar. Och äter som hästar. Och bråkar inte som de huliganer de är. Nyduschade post-workout-barn är oftast riktigt beskedliga barn.

tisdag 20 februari 2018 - 20:10

Ute är bäst.

Återigen en sån här stört bra dag, när vi alla är lediga, och kan leka sportlov direkt barnen har slutat skolan. Jag sa tidigare i dag att det är så härligt att vi har det här fusk-sportlovet denna vecka, så vi kan satsa på att ta igen oss nästa vecka när det riktiga börjar, hah! Är ju helt sluuuuut av alla dessa aktiviteter. Slut på ett så himla bra sätt. 

Just nu visar Finland sig från sin allra, allra bästa sida. Och det spelar faktiskt ingen roll vad man kombinerar vintersolen med just nu. Allt utomhus blir bara guld sådana här dagar. Sol, Brändörinken, varm saft, havreflarn (som Lotta bakade igårkväll när vi lekte kalas) och några svettiga matcher (Sami tacklade mig så hårt i dag att jag fick krypa till avbytarbåset). Lotta köpte nya skidor imorse, så henne såg man inte mycket av, förutom ett beiget litet swish som svepte i ögonvrån med jämna mellanrum, när hon varvade rinken.

Som vanligt orkar man inte bjuda på så mycket annat än ett bildsvep. Dagar som dessa tenderar suga musten ur en (här kan man lyfta på hatten åt Masse som toppade dagen med fotbollsmatch i Fennia-arenan). Ja, det var bara det. Ute är bäst. Häj!

 

 

2018 02 20 07.41.29 1

2018 02 20 07.44.02 1

2018 02 20 07.22.00 1

2018 02 20 07.45.01 1

2018 02 20 07.29.52 1

2018 02 20 07.42.18 1

2018 02 20 07.28.33 1

2018 02 20 07.24.08 1

 

Den här sista bilden är en sån där bild som inte betyder nåt för vanliga dödliga, men för oss som bor på Beckbruksgatan betyder det att våren är här. Motljus i ögonen när man går hemåt, kvällssolen i fejset, rök i skorstenarna och god stämning i hjärtat. Ni som vet vet.

måndag 19 februari 2018 - 21:00

Att köra omkull är roligast.

I blott ett dygn har syrran och hennes posse befunnit sig i Finlands soligaste. Och ändå känns det som om vi har haft action för minst en vecka! De hann inte ens vara en timme på Brändö innan det slogs lämären i rinken. Inte nog med det - vi har också skidat, åkt pulka, gått på loppis (och fyndat så saaaakelis!) och haft ett kalas. Mina barn inte har sportlov förrän nästa vecka (Lottas barn har nu). Tycker ändå vi får passa på nu, när vädret minsann är tio plus. Och sällskapet det samma.

Vi hade så sjukt kul i backen nu på eftermiddagen. Man hinner alltid glömma hur roligt något så enkelt kan vara. Liksom att sitta på en grej och glida ner för en sluttning - hur kul kan det egentligen vara? Nå, jätte! Herregud så jag skrattade! .. ja eller ända tills svanskotan föll av. Masses kompisar dök också upp och plötsligt var vi många. Tänk om man ändå kunde komma på ihåg detta lite oftare. Att pulka är så roligt när man halvt kör ihjäl sig och skriker så barnen får skämmas.

Extratrevligt är det förstås med gnistrande kvällssol.

 

2018 02 19 07.32.09 1

2018 02 19 07.34.52 1

2018 02 19 08.06.12 1

2018 02 19 07.58.57 1

2018 02 19 07.31.09 2

2018 02 19 07.55.54 1

2018 02 19 08.06.12 2

2018 02 19 07.33.30 1

2018 02 19 07.32.59 1

2018 02 19 07.40.28 1

lördag 17 februari 2018 - 17:00

Bonuskväll.

Det var tänkt att jag skulle få syrran och company på melfest i kväll, men nu blev det inte så, utan de kommer först i morgon (till skillnad från oss har de sportlov redan nu). Och plötsligt sitter jag här med en helt ledig laeshlördag! Inte är det ju helt fel det heller, efter rivstartsveckan som gått. Har för övrigt missat alla deltävlingar i Melodifestivalen hittills. Men har förstått att bidragen inte har varit så vassa. Kanske kommer vinnarbidraget ikväll?

Har haft glädjepirr i magen hela dagen, eftersom det kom en ny människa i mitt liv i dag. Ska fira med choko och vin i dag. Köpte tulpaner av bara farten! Årets första faktiskt. Ligger här med värsta vårkänslorna. Var ute och gick en sväng tidigare i dag och blev alldeles till mig av vårsolen.

Nu ska jag lägga mig här och tjuvlyssna när barnen leker "Mileas youtubeshow" (Masse filmar, Milks ger sitt hårdaste i showbiz). Om man kikar riktigt, riktigt hårt kan man nästan antyda en liten kvällssol:

 

2018 02 17 04.16.16 3

2018 02 17 04.18.22 2

2018 02 17 04.30.55 2

fredag 16 februari 2018 - 10:30

I riskzonen.

2018 02 16 10.19.30 1

 

Nu är det lätt att leva.

Jag skrev en rubrik som löd så igår. Men jag hann aldrig slutföra inlägget, eftersom livet kom emellan. Myslis faddrar och eviga beskyddare, Malin och Jenny, kom över på lunch. Flera gånger i veckan tänker jag på det nu för tiden. Vilken ynnest det är att få vara med om det här livet.

Visst finns det stunder man känner sig schleten, som min man brukar säga, men uppskattar det här lediga babylajfet så oerhört. Bara en sån sak att man får bjuda in två vänner på lunch och diskutera hur vi ska gå vidare med Mys andliga och spirituella fostran (det är väl ungefär vad faddrar är till för). Ne nu skojar jag förstås. Men fördelarna med småbarnsliv är så många just nu, att jag knappt hinner skriva ner dem. I ett vanligt liv är hemmaluncher med kaveris så sällsynta.

När alla barn var hemma igår låg de på mattan i en hög och kramades. Tänker ofta på att My måste ligga i riskzonen för att vara ett av världens mest älskade barn. Och då syftar jag mest på kärleken hon får från sina syskon. Det är inte klokt hur de bombar henne med värme och närhet och fina ord. Undrar hur länge sånt håller i sig, om de alltid ska gå iväg med henne och ulligullipluttenutta sig. Varje dag dränks hon i deras applåder och berättelser om att hon är världens bästa bebis.

"Man kaaaan inte ens vara så gullig som du, men du kan, för du är sååå myyyycket bättre än alla andra, My. Och så har du så fiiiiint babyslajm i låren! Och vad ditt hår har växt! Och du är så duuuuktig på att slå handen i bordet".

(för det är ju verkligen jättesvårt att slå handen i bordet, heh)

 

2018 02 15 04.43.20 2

2018 02 16 10.21.38 1

 

Igår kväll när My redan hade somnat läste de av någon anledning Trotsboken, och föreställde sig hur My skulle se ut när hon är två år, och hur gulligt det ska bli när hon blir arg och säger "bill inte" och morrar. För egen del gissar jag kanske att det gulliga EVENTUELLT har lagt sig i det skedet, men det vore ju rätt skönt att gå in med den inställningen, att trotsiga tvååringar är gulliga. My blir alltid så glad när Matheo kommer hem från skolan, ser redan framför mig att jag alltid ska kunna använda honom som muta och avledande, rolig gubbe. Sedan när det här goda humöret har lagt sig. Men det ser vi inget slut på ännu. Gladare baby finnes icke.

Jajaja, som jag sa. Hemmalivet i ett vintrigt Vasa, februari 2018, inte är det skit inte. Det är så skönt att ha tiden som sin egen. Att det är jag som håller i tyglarna för hur dagen ska ridas ut. Nåja, visst har vi en miljon tider att ta hänsyn till. Men det känns i alla fall som jag har bra kontakt med andningspauserna. I dag ska jag hänga med febrig Matheo (han vaknade med kroppstemp på 38 i morse) och ikväll ska jag äta middag på Fondis med mina Sevendays-kollegor. Yass!

onsdag 14 februari 2018 - 10:30

Kaveris <3

2018 02 14 10.26.57 1

 

All kärlek är bra kärlek. Men av alla länder i hela världen tycker jag ändå Finland är bäst på att fira Alla hjärtans dag. Här kallar vi den här dagen för vändagen. Ystävänpäivä.

Och är det något som är viktigt här i livet så är det just kaveris. Ska härmed filosofera fritt kring det vida begreppet "vänskap". 

Tycker man blir så mycket klokare på det här med vänskap när man blir äldre. Eller man förstår plötsligt så mycket mer vad det går ut på. Att vänskap inte alls är så där konstant och enhetlig som man trodde när man var yngre. Trodde att vänner måste vara på ett visst sätt för att få kallas vänner. Men så är det ju inte alls. Vänskap kan se ut på tusen olika sätt!

Vissa bondar du med en gång på en fest - och ni ses inte förrän 10 år igen - och ändå är det som om ni alltid har känt varandra. Vet du? Att energinivåerna matchar 100 % och ni liksom känner att ni har nåt bra going on. 

Ju äldre man blir - och ju större familj man har - desto mer inser man också att vänner inte får lika mycket tid som förr. Och det gör inte det minsta! För de finns ändå där. Kanske i ett whatsappmess i din hand. Ju äldre man blir inser man att vänskapen inte hänger på att hänga. Utan bygger på ett förtroende.

Har också lärt mig att vänner, som var jättetajta vänner i ett visst skede av livet, inte alls funkar lika bra i nästa. Och det är helt okej! Man kan ändå vara vänner. Som inte ses, hänger eller hörs lika ofta. Vänner som en gång var jättetajta vänner är ändå vänner. Vänskap är inte konstant. Ibland är den fågel, ibland är den fisk.

Och trodde du att vänskap måste vara långvarig för att vara riktigt stark, så har du både rätt och fel. Långvarig vänskap är varken en förutsättning eller ett löfte för hållbarhet. Vänner som går way back är så jäkla härliga att ha (jag tittar till exempel på dig, Karin) för de förstår en - och mina sammanhang - på ett helt unikt sätt. Men det betyder inte att människor som kommer in sent i livet kan gå rakt in i ditt hjärta med ett kabooom och visa att jag tänker fan hålla dig om ryggen (tittar nu åt ditt håll, Pärus).

Men så finns det också vänner från förr som man var så urtajt med en gång - och ändå är kontakten i dag lika med noll. Men det betyder inte att vi inte kan kramas när vi ses i julhemvändartider över en kram i butiken och säga "hej kompis!". Eller bara säga "god jul" och gå vidare. All vänskap måste inte vara förevigt. För vissa vänner kan faktiskt vara vänner - och samtidigt en färskvara ("men då var det inga riktiga vänner" piper nån störande i ett hörn, men TYST PÅ'RE säger jag, vänskap får visst vara övergående, precis som allt annat här i livet).

Och så finns det ju vänner som man kanske kan kalla för avokadokaveris. I början känns de alldeles underbara, man klämmer på den en stund och myser. Drömmer om hur härligt det ska smaka. Men så öppnar man skalet och inser efter ett tag att de var bruna och läbbiga inuti. Då får man bara sakta backa ur rummet och hoppas att nästa är fräschare.

Sedan tror jag också att man behöver minnas att man inte alltid är så härlig själv. Ibland är man ljuvlig, ibland är man mindre ljuvlig. Och så är det i relationer. Man får förlåta sig själv, förlåta andra. Ibland är vänskapen lite trevande. Diskussionerna haltar. Kontakten släpar. De gemensamma nämnarna fattas. Men så går det en tid - och plötsligt är kemin i taket! Chatten exploderar! Lunchträffarna vill aldrig ta slut! Och promenaderna blir längre och längre. Ja, ibland vet man inte alls åt vilket håll det barkar. Och det är okej! Man måste inte styra vänskap, tycker jag.

Tycker jag ofta läser texter om att ensamhet är ett av våra största hot när det kommer till äldre människors välmående. Så varje dag man har vänner (att skratta, skvallra och gråta med) är en dag att vara tacksam för. Riktigt kreisibra vänskap är ju nästan för bra på det viset - liksom tänk att ha chansen att välja din egen extended family!

Stor puss till alla vänner där ute. Också ni som jag aldrig har träffat (internetvänner är också vänner!). 

tisdag 13 februari 2018 - 10:45

Två sidor av samma människa.

2018 02 13 10.19.41 2

 

My är allergisk mot Finland. Så måste det vara. Hela januari hostade hon bort. Hela Vietnam-resan var hon frisk. Och nu två dagar i hemlandet: förkyld as fuck.

Och så kämpar vi lite med jetlagen ännu, hon och jag. De andra är redan inne i systemet, men jag envisas med att vakna 5 (!) varje morgon. Fullständigt vidrigt. Speciellt nu när det hostas i mitt öra natten lång (det där orubbligt goda semesterhumöret försvann snabbt, om vi säger så). Nåja, i dag har jag tänkt ägna dagen åt sånt jag tycker om och mår bra av. Typ fluffa någon soffkudde, tända ett ljus, spela hög musik och leta fram texter som inspirerar.

Vete fan vad som har flugit i mig, men jag insåg inatt att jag är en livslevande klyscha på en föräldraledig person. Jag har plötsligt fått för mig att jag är helt oduglig. Är det nu inte typiskt? Att man är borta från jobbet en liten tid och så tror man att all talang, kompetens och rutin är bortblåst? Ah, det är så töntigt, men där är jag nu. Kanske är det för att klockan tickar neråt, och jag och Sami har pratat så mycket om min comeback på jobbet de senaste dagarna.

Det är som om jag består av två olika personer. Ena tycker jag om. Den andra inte. Den som jag är nu, den gillar jag. Fri i sinnet. Luft i steget. Nästan alltid jättestolt när jag lägger mig om kvällen. "Den här dagen gjorde jag ju jättebra!", tänker jag allt som oftast. Tycker jag gör gott för mig själv, mina barn, min familj och andra. "Frid i själen" är fan slitet, men det är nog det jag har nu. Tror också det är synonymt med "tycka om sig själv".

 

2018 02 13 10.24.35 1

 

Meeeen säg den lediga tid som varar för evigt. Och någonstans där i horisonten hägrar jobbjaget. Säga vad man vill om mig, men har aldrig varit särskilt bra på att blondinbelligt bolla barn och karriär. Eller bra och bra - säkert duger det. Och barnen lider knappast, men jag mår liksom inte ultimat av det där rusandet till dagis efter jobbet. Och allt vad det innebär att ha småbarn efter en hård dag på kontoret (och en skiftesjobbare runt ringfingret).

Speciellt inte när jag är så urusel på att släppa sånt som skaver. Är jag månne världssämst på att bara låta saker bero? Har alltid varit sådan. Ni vet. Besvikna kunder (fast det inte bara är mitt fel). Besvikna medarbetare (fast det inte bara är mitt fel). Besvikna bloggare. Besvikelse överlag. Kan ha magont en hel kväll. Kan märka att jag inte har hört ett ord av barnets läseläxa pga jag sitter och ältar. Vet ni?

Jag fasar så för den där ältande tanten. Speciellt nu när jag DESSUTOM har fått för mig att jag absolut inget kan (hahaha, tyck synd om mig! tyck synd om mig!). Å andra sidan är det kanske ingen hållbar strategi det här heller. Att man bara lever det goda livet här hemma och aldrig konfronteras med jobbigheter.

Ja som sagt, i dag har jag tänkt boosta den där sämre sidan genom att fundera vad jag faktiskt kan, annat än vara en bra mutsi (det låter inte så sympatiskt, nej, men jag upplever faktiskt att det går rätt bra på den fronten just nu - tänk! en mamma som är nöjd med sig själv!). I dag ska jag försöka daska till den där tvivlande karriärtanten också. För det kan ju inte vara rimligt att jag är helt oduglig på jobbfältet. Måste fräscha upp mitt minne, eller nåt.

Japp. Kaffe. Musik. Snäll klapp i kinden.

God morgon!

(eller god eftermiddag säger vi som varit vakna sedan 5).

måndag 12 februari 2018 - 09:00

Inte fyskam det heller.

2018 02 10 12.28.22 2

 

Det är skönt att vara hemma igen. Det får man väl ändå konstatera. Även om det alltid känns lite motvilligt att packa ihop och förebereda sig mentalt på vinter. Men sedan är det ändå rätt härligt när man landar hemma. I alla fall nu när kappsäckarna är tömda, kläderna tvättade och barnen åter i skolan. Ordning och reda. Pengar på fredag.

Tänkte faktiskt på det under de sista dagarna. Att man nog inte skulle palla att bara leva la dolce vita under palmerna i all oändlighet. Säkert skulle det funka i någon månad, om man var inställd på det. Men ganska snabbt kommer nog tristessen emot. Att bara bada, åka runt på sightseeing, besöka museer, åka karuseller, sola, dricka drinkar, äta på restaurang och gå på marknader är fantastiskt, men gissar att det skulle bli lite hjärndött i längden. Att liksom aldrig behöva kämpa (annat än med barnvagnen i sanden).

Och det bästa just nu är att vi på något magiskt vis har trollat bort nästan hela skitvintern. Nu återstår ju bara den bästa delen! Ännu hinner vi skida och skrinna lite innan takdroppet börjar. Dessutom är det ju ljust jättelängre redan nu. När vi körde hemåt var det ju ljust ännu efter officetider (kunde inte tro mina ögon när jag anade dagsljus ännu vid 17.00). Finvintern är här! 

Välkommen till den bästa tiden.

Snart kan vi börja längta.