fredag 15 december 2017 - 18:30

Spelfredag.

2017 12 15 05.45.17 1

 

Av alla bra juttun vi har i den här familjen, så är det nog ändå spelfredag som tar första priset. Fredagar är ju annars en otroligt skön dag, men en fredag kan också vara ganska betungande när man tenderar vara lite fredagstrött efter jobbveckan. Nu för stunden jobbar jag ju inte, så fredagskoman är sällan tyngre än t.ex torsdagskoman. 

Men oavsett är det ganska skönt att barnen har full tillgång till ipads just den här dagen. För ofta är de ganska trötta efter skolveckan de också. Och jag tänker att det kunde vara upplagt för en hel del syskongräl (tänkte skriva syskondråp, men det lät så grovt) om spelfredag inte fanns. Jag är inte alls främmande för skärmar så där i största allmänhet (Peppe bloggade bra om det häromdagen).

Men av rent egoistiska skäl tycker jag det är URSKÖNT att de peppar som galningar inför spelfredag (de hinner liksom aldrig tröttna på spelen när de maxar bara en dag av sju - PLUS att ingen tjatar om spelande mitt i veckan när alla vet reglerna). Kalla mig egoistisk, men nog är det skönt! Att man får njuta av sitt vinglas efter middagen i fred.

Eller som man kan säga på utländska: win-win.

Glad fredag! Hoppas ni har det gött i era soffor!

torsdag 14 december 2017 - 14:00

Har du också glömt?

2017 12 14 01.51.33 1

 

Jag kände mig så trött i morse och unnade mig att sova bort hela förmiddagen (jag gjorde kort och gott punkt 10 i denna lista). Lite över 11 vaknade My och jag fick en efterlängtad frukost. Det var en så jäkla skön känsla. Utvilad med analkande koffeinhuvudvärk som sakta löstes upp i takt med att jag sörplade mitt kaffe i pyjamas. Då tänkte jag följande:

Det är först när man är frisk som man förstår hur utmattad man var när man var sjuk.

När jag var sjukskriven för min utbrändhet hade jag i flera år levt i ett alldeles för högt livstempo. Jag hade helt glömt bort att man ens kan känna sig så här som jag gör i dag. Jag tänker på det flera gånger i veckan. Att det är så skönt att vara så här trygg i sin ork.

Att jag är pigg nästan hela tiden!

Att jag aldrig tvivlar på min ork!

Att jag kan vakna flera gånger per natt och ändå orka hela dagen!

Det är helt otroligt

Medan jag var sjukskriven så tyckte jag ofta att det kändes som världens WASTE OF TIME att bara ligga här hemma och dega. Fine, jag var trött och så, men kanske inte ändå såååå trött. Men det är nog först nu när jag är på nollnivå. På vanlig frisk-nivå som jag fattar hur oerhört trött jag var då. Jag hade nog bara glömt bort hur det känns att vara vanligt pigg. 

Jag vet att jag har sagt det här förr. Säkert många gånger. Måhända tar du dig nu för pannan och tänker "men Gud, hur länge ska hon orkaaaa tjataaa om det där?". Men jag tycker det är så  v i k t i g t  att påminnas mellan varven. För fortfarande hör folk av sig till mig och frågar hur man vet att man är utbränd. Och juttun är ju den att man ganska sällan vet. Eller vad vet jag hur det är för andra, men så var det i alla fall för mig. Jag hade heeeelt glömt bort vad det innebar att vara pigg och frisk och full av livskraft. 

Jag trodde det var helt normalt att känna sig så där som jag kände mig. Att det var rimligt. Vilket det så här i efterhand inte alls var. Det är inte det minsta rimligt att gå omkring och spänna sig för orken. Att man hela tiden ska gå omkring och kalkylera sovtimmar och jobbtimmar och fritidstimmar och gud vet vad. Och känna en liten ångest inför att man en dag ska få nog och falla ihop i kollaps.

 

2017 12 14 01.51.32 1

 

Däremot är det rimligt att vakna och känna "fy fasen vad trött jag är, det kan vi bota med en tupplur, ljuvligt!". Det är en sån ynnest att kunna se skillnad på livströttma och lite sedvanlig november-baby-tröttma. Att gå runt med tryggheten att livskraften bara är en tupplur i från. Och ännu till ha förmånen att unna sig den där luren som ger en orken/kraften/lifvet åter. 

Det tycker jag man kunde ägna en tanke åt så här i stressade juletider. Man kunde exempelvis ge sig själv lite julklapps- eller nyårslöften om att sköta orken lite bättre. Påminner er härmed om att det går att vakna pigg (med livskraft!) varje morgon. För det kan ju hända att ni, som jag, har glömt hur det känns. 

Nu ska jag och pluppen där ovan ta oss en kaffe till! 

Skönt.

onsdag 13 december 2017 - 10:30

Bästa brillorna.

Vid en hälsogranskning vid skolstarten uppdagades det faktum att min mellanbebbe ser sämre med ena ögat. Det har varit spännande tider vi har levt i nu. Det är kanske ingen big deal med brillor för en vuxen, men nog en överraskande stor deal för en sjuåring som plötsligt ska få glasögon. Jag var ju nästan helt säker på att hon skulle tvärvägra. Med så blev det inte alls (ibland överraskar livet och humöret!). 

Kanske hjälpte det faktum att hon fick totalt fria händer. Jag sa att vi tar preciiis vilka glasögon hon vill ha, även om de så kostar en miljon euro (det här tyckte hon var det KREISIGASTE hon hört - stackarn hade ingen aning om att inga glasögon kostar en miljon euro, haha!).

Nå, vi for till en glasögonaffär som brukar ha bra brillor, i hopp om att det också gällde barnbrillor. Hon valde ett par riktigt snygga Raybans (hade säkert också valt samma par till henne, bra där!). Hon valde mellan ett par smaragdgröna glitterbågar (också skitsnygga) och Raybansen. Men de senare satt bättre på näsan.

 

2017 12 11 04.09.24 2

 

När vi kom till kassan sa kassaladyn "Ja, eftersom hon just har börjat skolan, så blir det noll euro!". Helt sjukt! Trodde först det var typ Vasa stad som sponsrar. Men det visade sig att det var just Silmäasema som donerar till förstaklassister. Har nu insett att många andra företag göra samma. Tänk vilken lyx vi har i det här landet! Är det inte sjukt? Jo, det är det! Så tacksam. 

 

2017 12 12 09.10.14 4

2017 12 12 09.19.08 2

 

.. och plötsligt är den lilla sjuåringen 27! 

tisdag 12 december 2017 - 19:15

11 känslor som ger mig goda vibes.

1. När man redan känner en svag, analkande kaffehuvudvärk. Och man kommer hem och äntligen får första klunken av nybryggt kaffe. Och man kastar sig i soffan med mobilen och försvinner i en värld av slösurfigt koffeinrus. Avslappningen, aah.

 

2. Kombinationen brieost och pepparkaka. När man har lite för mycket brieost i förhållande till pepparkakan. Och får skölja ner det med en klunk rumsvarmt rött vin. Åh herregud. Min magiska trio. Gåshuden!

 

3. När man ammar och har varit borta från babyn jättelänge. Och brösten är sprängfyllda som mordvapen. Känslan när babyn nappar i. Åh herregud. Lättnaden.

 

4. När det är fredag och man är jättetrött efter veckan och man har fredagsbiffen i magen (och halvt har somnat i soffan), men så går man till sängen och pluggar i hörlurarna och lägger på Alex & Sigges podcast. Och sakta somnar in.

 

5. När det står 2-2 i barnens fotismatch och det är uuurjämt och det bara återstår några sekunder kvar av matchen. Och så lyckas vi på något vänster vis krångla in bollen i mål! Explosionen av glädje! Barn som tumlar runt i gräset! Föräldrar som hoppar! Iiiiiiiiiih!

 

6. När man är ensam i bilen på väg hem från någon grej man har spänt sig inför och varit nervös för. Och så kommer ens favoritlåt i radion. När man skruvar upp volymen och ba ENDORFIIIIIINRUS.

 

7. När man har flugit 11 timmar och kroppen värker. Huden är blek. Nacken är stel. Och man äntligen får kliva av planet. När den snällaste av värme slår emot dig i ansiktet. Den där varma fukten som lovar så mycket. Aaaaah.

 

8. När man har absolut noll ork och noll energi och barnen bråkar och huset är ett jävla slagfält - och en kompis messar "Hej, snabb fråga: kommer ni över på lunch och lek? Vi har så tråkigt!". Tacksamheten, tacksamheten.

 

9. När det är sent i juli och man har torkat nytvättade lakan utomhus. När det blir kväll och man får ta den torra tvätten i famnen och gå in. Doften, mmmmmmm.

 

10. När man har skjutsat stora barnen till skolan på morgonen och fortfarande är megatrött. När man får klä av sig alla kläder igen, krypa ner med My och sova några timmar till. Liiiiivet.

 

11. När det är sommar och man har björkkvast i bastun och det är skitvarmt och man lutar huvudet bakåt och kastar på. Då har man fan inga bekymmer i världen. 

 

2017 12 12 07.21.03 1

Snart är det sommar på Soltorpet igen!

måndag 11 december 2017 - 19:00

TJ 45.

45 dagar kvar säger min nedräknare. Fyrtiofem kvällar kvar tills jag får packa familjen i taxin och dra till Helsingfors-Vanda flygplats. Åh, glädjepirret. Det är ju absolut ingenting. Bara lite jul och nyår och så är det dags att dra till Phu Quoc. Jag vet inte vad det är den här gången, tror jag kanske aldrig har varit så här entusiastisk inför en resa. Kanske pga. det klaustrofobiska året som förflutit.

Har inte bara varit fånge i mig själv - har ju också mest hållit till på Brändö. Och även om Brändö är femstjärnigt, så blir det ju lite grått i längden.

Igår kväll scrollade jag igenom 400 bilder från hotellet på TripAdvisor (kära Bullen, är jag normal?). Skyller på att det är så jävla mörkt och eländigt i landet Finland just nu. Att man måste försöka påminna sig om att ljusa tider kommer, mörka tider går. Nå, vi kan ju försöka minnas blogginlägget jag skrev i september. Den här tiden som pågår just nu handlar egentligen bara om överlevnad.

Den 21 december infaller vintersolståndet i år - då vänder allt. Tycker man borde införa en större festdag kring den dagen. Det är ju vinterns viktigaste dag, nu när jag tänker på det. Efter det blir dagarna längre och längre för varje dag som går! Kanske man kunde byta ut julen?

Nå, hur som haver. Har hela natten drömt om varma vindar med familjen. Att få sitta i en solnedgång och vara riktigt trött och solbränd. Såg så många ljumma solnedgångsbilder igår att de tog sig in i drömmen. När jag vaknade imorse kunde jag nästan få tag i känslan när man vaknar på en semester och ska gå ner till frukosten. Dessvärre var det mörkt som i graven, snöslask och barn som motvilligt segade ur sina sängar. Ett konto som låste sig pga. fel lösenord. Banklinjer som aldrig svarade. Ögon som nästan försvann i huvudet.

Men vi räknar neråt nu. 

Snart sätter vi oss på planet till friheten, värmen, solen, haven. 

Palmerna. Dragonfruiten.

Till evighetsfrukostar.

Till vita lakan. 

45, 44, 43...

 

2017 12 11 06.43.48 1

lördag 9 december 2017 - 17:15

Batmans lillasyster goes dåraktig morgon.

Allt ska man behöva vara med om som förälder.

Och det här, som jag nu kommer berätta om, är ju en klassiker som man behöver få bocka av innan man kan klassificera sig som En Riktig Förälder.

Det hände sig så att det var lördagmorgon.

Och inte vilken lördagmorgon som helst, utan dagen då skolans självständighetsfest skulle gå av stapeln. Det är något som jag (och hela familjen) har sett så mycket fram emot. Skolan har ingen julfest i år, utan har gått all in på en självständighetsfest istället. Milea har preppat som en tok för att vara flickrollen i Zacharias Topelius "Björken och stjärnan". Vi har övat repliker nästan varje kväll i tusen år och jag har väl varit den av oss som har haft mest jännäkakka.

Och Matheo skulle vara Paavo Nurmi (haha!) i sitt uppträdande med klassen. Så under fredagsmysiga former gjorde vi "snygg" löpoutfit igår kväll. Det var med fjärilar i magen jag gick här hemma och strök finkläder. Mindes hur spännande det var med med skolfester förr i tiden. Vitskjortan, klänningen, koftan och gänget hängde nystrukna vid spisen när jag gick och lade mig. Ställde klockan på 7.30, så vi i lugn och ro skulle hinna till skolan till kvart före 9, eftersom barnen skulle träffas och byta om i klasserna innan showen (9.00 började själva festen).

Alles frid och fröjd i stugan.

Nå, sedan kommer vi till vändpunkten i historien, när saker och ting sakta börjar skita sig. Eller sakta och sakta. Det som hände, hände minsann med fart.

8.50 väcker Matheo mig imorse och säger "mamma, borde du inte börja vakna snart?"

Och jag ba:

"SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIITTTTTTTT!!!!!!!!!!!".

Det finns på riktigt få saker här i världen som är värre än att veta att allt hänger på sekunder och man inte fattar i vilken ända man ska börja, för hjärnan är så yrvaken att den bara springer runt i cirkar och ylar. Jag insåg ganska snabbt att jag måste skita i mig själv för att vi ska hinna. 

"PÅ MED KLÄDERNA SÅ SNABBT NI KAN. TVÄTTA TÄNDERNA, BORSTA HÅRET! SKIT I ALLT ANNAT! NU SKA SAKER OCH TING GÅ UNDAN" ropade jag hysteriskt medan jag spände fast My i bilstolen i bara pyjamas. Sedan stack jag in mina bara fötter i gummistövlarna och sprang till bilen i bara nattlinnet. Efter galopperade barnen som två frisläppta kor. Stor eloge till dem dock, att de verkligen levererade! Aldrig sett maken till välsmort maskineri. Till och med Paavo hade löpoutfiten i en påse under armen. 

Här kan vi tacka vår helige skapare (Linn Jung) att vi hade lagt fram allt så välstruket (till och med hårband fanns i Milkens hög).

Sedan körde jag så hårt som jag vågade mellan husen i Vikinga. "Mamma, får man köra så här hårt här?" sa Matheo skräckslaget och höll i sig i dörren. "NEJJJJ!" sa jag och gasade ännu hårdare.

Fem före 9 sladdade jag in på skolgården som Marcus Grönholms hysteriska småkusin. "UT-UT-UT-UT SPRING TILL KLASSEN ALLT VAD NI KAN!!!."

På vägen tillbaka hem grät jag högt i bilen. Vet ni så där att man hulkar högt? Dunkade pannan i ratten när jag parkerade hemma på gården. Jag var så ledsen att jag skulle missa Björken och stjärnan. Att barnen skulle uppträda utan frulle. Att den här dagen började så skit.

Jag var så innerligt ledsen för att jag inte skulle få se barnens uppträdanden. Jag är ju inte direkt pryd och främmande för "knasiga" klädkoder, men någonstans här vid nattlinne och barfota i rosa gummistövlar går ungefär gränsen för vad jag kan stövla in på en självständighetsfest i. 

Ylade så högt att My förmodligen trodde den här familjen fullkomligt hade tappat det. 

9.00 var jag hemma igen. Såg mina bedrövligt ledsna ögon i hallspegeln. Snöt mig en gång och sa: "NÄ NOG ÄR DET SJÄLVA FAN ATT JAG SKA MISSA DET HÄR!". Så jag tog ett djupt andetag och sa: "Håll i dig, My, för nu kör vi i en dårskapsrunda till". Hon satt fortfarande i bilstolen i pyjamas (med sitt täcke ovanpå). Himlade med ögonen och ba "åååkej". Och så lade jag i turbon. Klädde på mig kläderna jag hade strukit dagen innan. Borstade håret, borstade tänderna. Bytte blöja på My och så kastade vi oss i bilen igen.

Ibland är det svårt att tro att man inte är Batmans lillasyster, för tro det eller ej, 9.15 var jag tillbaka på  skolgården igen. Jag såg ju fortsättningsvis ut som en dåre. MEN SO BE IT. 

För jag hann amma i trappan innan det var dags för barnens program.

Som jag båda (!) hann se genom jumppasalsdörren. 

Alltså:

<3

 

2017 12 09 05.08.23 1

 

Tur i oturen får man ju säga om att My hade sin nya Polarn o. Pyret-pyjamas. Om man riktigt, riktigt anstränger sig så kan man kanske tro att hon har styrt upp någon "rolig julig outfit".

torsdag 7 december 2017 - 19:30

Där själen kan få ro.

För någon dag sedan fick My sin första tand. Vilket sannerligen vittnar om att den här första eran av spädbarneri är över. Jag tycker att det känns vrickat att någon som knappt har tittat ut från magen redan ska ha tänder. Å andra sidan är det ingen överraskning. Jag har ju gjort det här förr, så jag vet att de här magiska, nykära startveckorna har en tendens att rinna iväg som sanden i ett timglas.

PANG säger det, så är det där rynkiga lilla knytet en rund boll som gabflabbar och dreglar floder över köksbordet.

För någon dag sedan var jag via labben på ett blodprov. När jag gick genom dörrarna på Vasa Centralsjukhus tänkte jag vemodigt och klump-i-halsigt att "här ska jag ah-ah-aldrig mer få föh-föh-föhda nåt barn". Mycket kan man säga om graviditeter (de är inte min juttu), men förlossningar och BB - det är som knark.

Kände plötsligt ett sting av sorg i bröstet. Trots att jag har vetat om det här - och trots att jag sannerligen har maxat allt den här sista gången, så kände jag ändå en sån vansinnig längtan tillbaka till den där första tiden, när babyn är riktigt, riktigt ny. 

Jag har skrivit om det här förr, att jag alltid känt en dragning till undantagstillstånden. När allt runt omkring stannar. När vad som helst kan hända. Jag älskar det. När man riktigt på riktigt känner livet i sig. Och där fyller ju sannerligen en förlossning alla kriterier. Det är som om jorden plötsligt slutar snurra. Som om klockan slutar ticka. Fåglarna plötsligt tystnar. 

 

2017 12 07 12.52.24 2

 

Den där varma filten som omsluter livet de där första dagarna en baby kommer till världen. Den där doften av nytt liv. Som är som hav och skog och jord och blod och sockervadd och desinficerade händer i ett. Silkeslena lakan på BB. Röster som viskar. Brickor som bärs in. Kinder man inte kan sluta snusa.

Och det allra bästa: Man behöver inte alls ta in världen utanför. Livet pågår bara här inne, på några få kvadratmetrar. Natt och dag flyter ihop och det spelar ingen roll. För nu är det ingen som kräver nåt av mig och det enda jag behöver göra är att finnas till.

Och så hemma! Alla dagar av pyjamas. Egen säng. Egen mat. Ny frihet. Ny familj. Ny vardag.

I den känslan får min själ ro.

Och dit kommer jag aldrig återvända. 

Det var en sorgsen insikt. 

För ganska snabbt tar vardagen hål på bubblan och förtrollningen är bruten. 

Men å andra sidan kan jag tänka tillbaka på allt det här med ett skimmer av tacksamhet. Jag fick verkligen allt den här gången. Och när jag kollar på bilderna kan jag nästan känna hur det kändes och doftade när My låg här i sängen och var alldeles varm och magiskt splitterny. På bilderna är hon bara några dagar gammal. 

 

2017 12 07 12.57.12 1

2017 12 07 01.04.18 1

 

Och det sjuka är ju att man vet att det blir bara roligare och roligare med tiden. Men visst är de speciella de där första veckorna. Och så PANG så har de tänder!

 

Få alla nya inlägg direkt i ditt flöde -
gilla bloggens Facebook-sida!

onsdag 6 december 2017 - 17:30

Vad veteranerna berättade.

2017 12 06 03.54.00 1

 

Den här storslagna hundraårsdagen firade vi där Finland är som bäst. I skogen, vid havet, där solen kommer åt, vid elden. Med fina finländare runt korvsoppan och termoskaffet. 

Hade läst så många fina veteranberättelser återgivna av barn och barnbarn på Facebook innan vi åkte, så jag passade på att avkräva mitt sällskap på alla krigsberättelser de hört av gamlingar i sin omgivning. En bra - och perspektivingivande - programpunkt en dag som denna. Tycker ändå att det är fint att vi bevarar de här historierna i våra hjärtan när huvudpersonerna har gått ur tiden.

R:s pappa som i armén, ännu tio år efter kriget, fick äta upp knäckebröd som blivit kvar från kriget (Marthas svinnkamp would approve). M:s mommo som var lotta och kokade soppa åt soldaterna. Såg på när de plockade upp maskarna på tallrikskanten när de åt (med god aptit ändock!). Alla de här små iakttagelserna som ändå ger en liten inblick i en era som så få ändå pratade om. 

Jag har umgåtts väldigt lite med den här generationen, så har inga förstahandsstories att bjuda på. Men på Facebook har jag läst så många. Om hjälmar som frös fast i huvudet. Om granater som sprängdes så trumhinnor sprack. Om människomöten i skogen (när enskilda ryssar och finnar möttes i skogen och hälsade tyst på varandra istället för att döda varandra). Om hjärtan som längtade och brev som skrevs. 

Tänk om vi skulle dela små minnen i dag. Jag ska ut och skjutsa barn  till fotbollsträningar snart. Har du något litet minne som någon har berättat för dig när du var barn? Som härstammar från det Finland som varit? Vad berättade dina förfäder för dig om Finland förr i tiden? Ser så fram emot att höra era små berättelser! 

Tack för att du gör kvällens baltittande lite mer intressant.

tisdag 5 december 2017 - 22:00

I Finland, kvällen före den stora dagen.

Speciell kväll ikväll! Dagen före storkalas! Finland 100 bast i morgon!

Med tre friska (och sovande!) barn i huset och en man i kravallstryka i Helsingfors kunde man kanske gå till sängs med varma tankar om fosterlandet.

Jag vet inte med er, men det känns som det har blivit lite fult att vara fosterländsk de senaste åren. Kanske främst för att högernationalistiska, främlingsfientliga rörelser har lagt vantarna på begreppen och symbolerna. Allt som man tidigare bar med stolthet - säg flaggan, det finska lejonet etc. - det är sådant man numera ser på rasistiska demonstrationer. Något man helst inte vill förknippas med.

Har till exempel alltid älskat den svenska flaggan, men nu tänker jag mest på Jimmie Åkesson när jag ser den. Jimmie Åkesson i folkdräkt. Bara en sån sak. 

Handen som håller i den blåvita flaggan ser jag för mitt inre. Den är spänd, arg och sitter fast i en skjorta med "Kiitos Suomi 1939-1945". Ovanför skjortan sitter ett rakat huvud. På det rakade huvudet sitter en mun som ler med mungiporna neråt.

Det är synd. För jag älskar faktiskt Finland. 

Tycker att vår flagga är så vacker.

Ändå känner jag sällan den tacksamheten som man kanske borde en sån här dag. Kvällen före fosterlandets hundraårskalas. Det är så mycket man tar för givet.

Ändå är det bara en dryg människolivstid sedan vi var någon annans. I bara 100 år har vi varit våra egna. Det finns folk som lever i dag som som kan berätta om det Finland som blev självständigt. Blir det 77 år sedan vinterkriget slutade, va? En så overklig tänke när man riktigt känner efter. Man ba vaknar varje morgon och tänker att de krig som en gång utkämpades här hände för tusentals år sedan. 

Berör inte mig. Berör inte mig.

Krig i Finland, det är ju en så absurd tanke. 

Ändå är det bara 77 år sedan. Ett litet liv.

Man undrar hur mycket av kriget som omedvetet lever kvar i oss i dag. Någons farfar var kanske med, som knäcktes inuti. Blev sluten, kall och hård. Lade locket på, förträngde och fostrade barn som färgades av sorgen. Ett barn som kanske blev din pappa eller mamma. Som födde och färgade dig.

Jag vet ingenting om sår och krig, men har en gång hört en veteran berätta om att man efter kriget bara snabbt ville vidare till ett vanligt liv. På gott och ont, kanske. Å ena sidan var det väl bra, att vi snabbt kom på fötter igen (det säger väl något om vi nu 77 år senare kan gå omkring i samma land och tänka att det aldrig har hänt). Å andra sidan är det så urbota sorgligt att så många fick gå med locket på i graven. 

Hur mycket av den här tysta svårmodet, som är så typiskt finskt, bottnar egentligen i allt det här?

Jag blir alltid darrig på rösten när jag ser veteranerna på självständighetsbalen. När de knarrar fram till presidenten. När den skakiga handen räcks fram. Man liksom ser att det finns så mycket där i blicken. Att det är fråga om ögon som har sett mycket. Har man levt ett tryggt, rikt familjeliv i det nutida Finland är det svårt att ta in det som hände vid våra fronter.

Jag är inte mycket för krig och bomber så där i största allmänhet, men ändå blir det lite klumpigt i halsen när jag tänker på kamratskapet där ute i kylan. -47 grader som kallast sista vintern. Jag låter lite som en enerverande farbror nu, men tänk på riktigt på slaget vid Suomussalmi! Ryssarna var så överlägset många fler, men vi var smartare. Vana vid skogen, vana vid kylan, duktiga skidåkare. Skolbokstexempel på streetsmarthet (ska man kriga i skogen är skidor alltid en bättre idé än stridsvagn).

Åh, fy farao. Jag ska kanske avrunda här. Innan det blir tårar, Hangö udd, broderskap, okänd soldat och bottenlös tacksamhet. Finns ju en viss risk. Allt det här med kriget (som man förr alltid förknippat med långrandiga farbröder på kalas) har på något vis kommit närmare i och med oroligheterna i Europa de senaste åren. Kanske är det ett tecken på att man håller på att bli gammal: Att man kan känna innerlig tacksamhet att jag själv och mina barn får leva i en vardag som inte innefattar luftangrepp, lottor, permissioner, fronter, krigsbarn, solidaritet och Finlands sak är vår.

Och med det sagt är det ju ändå häpnadsväckande att jag förknippar finska flaggan med stängda gränser, ut med packet och hatisk retorik. Ja ja ja, backspegeln. Ibland är den bra att titta i.

Gonatt, människorna i det fria landet!

tisdag 5 december 2017 - 15:45

Grön korv.

Just nu har jag bara tid för en snabbis. Men det är inte så bara det. För jag tänkte visa svärmors senaste konstverk. Förvisso skulle det vara en julklapp, men vi kunde bara inte hålla tassarna borta. ALLTSÅ SE PÅ DET HÄR! Av alla gröna korvar jag har sett i mitt liv, så är det här den allra gulligaste:

 

2017 12 05 03.04.18 2