lördag 18 november 2017 - 16:30

Lördagshänget.

2017 11 18 04.09.19 1

 

Så här trötta kan man bli om man tillbringar en dag vid lyckohjulet på Vikingamarknaden. Klirr, sa det i klasskassan och pang sa det i huvu. Halva klassen är sjuk i någon monsterfeber och jag fasar för när den landar hos oss. Två kompisar till barnen var här igår och nu ligger de båda i 39. Så det är väl bara en tidsfråga. Ja ja ja. Hoppas Mysli slipper i alla fall.

Snart ska jag hämta lördagsmiddag från Korv-Görans (premiär!). Hade redan slumrat till för en liten gubbvila när Milken kom in och väckte oss med kamerablixten. Så det är väl bara att kamma luggen och traska gatan ner. Följdfråga: Hur många par långkalsonger ska man ha om man ska köa en kall lördagkväll? Gissar att kön som vanligt går ända ut. Följdfråga 2: Hur gott är kebab och rödvin?

fredag 17 november 2017 - 09:00

Världsprematurdagen 2017.

Igår när vi åt middag sa jag "Familjen!", precis som Sunes pappa Rune hade gjort.  "I morgon ska vi ha fest när ni kommer hem från skolan!". I den här familjen tackar vi ju inte nej när orsak till fest dyker upp (det är sedan länge). Speciellt inte en dag som denna när världsprematurdagen infaller. I dag är en bra dag att tänka lite extra på tacksamheten jag känner inför prematurvården i vårt land. Tack tack, bästa Finland, för att vi fick födas och leva i dig.

Tack för att vi fick föda i dig.

Jag tror jag talar för väldigt många prematurföräldrar när jag säger att det finns sår i oss som aldrig läker. På gott och ont, förstås. Det finns också sår i mig som jag omfamnar. För sju år sedan skrev jag ett blogginlägg om känslan som gör mig till en bättre människa. Den känslan har jag kanske kommit ifrån under de sju åren som gått. Men det skadar ju inte att drömma sig tillbaka. 

Det har funnit perioder när jag har tänkt mycket på vad som hände under vår tid i Tammerfors. Det har funnits stunder som jag har varit väldigt ledsen när jag har tänkt på det. Och ibland har det gått år utan att det har bekommit mig det minsta. Det har funnits toppar, det har funnits dalar.

Förutom tiden (ni vet, den som läker alla sår) finns det en komponent som har bidragit till en stor del av min inre läkning. Och det är My. Det kanske låter knäppt (och orättvist mot Milken!) när jag säger att det känns så helande att få göra om och göra rätt med My. Det är som om någonting i mig luckras upp, mjuknar och faller på plats varje dag nu. Som två lösa trådar som äntligen hittar varandra och knyts.

Det var så mycket som blev svårt för Milken och mig i början. All närhet vi aldrig fick. All amning vi aldrig fick. All bonding vi blev utan när slangar, väggar, infektionsrisker låg i vägen. Vi har förstås kommit i kapp det där. Vår relation har vi sprungit i fatt och bandet har vi tagit igen. Men tror ändå allt det där vi blev utan, undermedvetet, fattades min kropp. Eller själ. 

Att få ha sitt barn riktigt, riktigt, riktigt nära.

Tror jag behöver det nu.

Alla föräldrar tycker ju att de egna barnen är speciellt underbara. Jag är inte unik på den punkten. Mina barn är inte är från denna jord. De kan inte vara. Det första blev ett barn som behandlade en prematursyster - och en frånvarande mamma - på ett så oförklarligt empatiskt sätt som inte borde vara möjligt för en 2,5-åring. Det andra blev ett mirakelbarn, en överlevare. På ett sätt som inte borde vara möjligt i en graviditet där fostervattnet går i vecka 22. Det tredje barnet kan inte ens vara på riktigt. Det är bomull, plåster, solsken, varma vindar, kraftmedicin, livselixir utklätt till bebis. Det är tre små människor som stormade in i livet, ruskade om, ställde till och med gemensamma krafter städade efter sig.

Den här sista babyn, undermedicinen, var det varmaste en brusten prematurmamma kunde önska sig. Ibland kan man faktiskt se att livet är allt bra rättvist ändå. Milken fick den högt älskade lillasyster hon sedan länge drömt om. Jag fick lugnet jag någonstans visste att jag saknade. 

Ändå rätt maffigt när livet tar och ger på det här sättet. Om vi någon gång ska fira så är det i dag.

Tack för en så fin Milk.

 

2017 11 16 11.52.24 6

 

torsdag 16 november 2017 - 13:10

Få se om man kommer in i Vietnam med dylik mugshot.

Det finns många fina milstolpar i ett barns utveckling som man som förälder skriver ner och sparar i varmt minne. Första gången hon svarar på en fråga, första gången hon ställer sig upp och lägger fingret i ljuset, första gången hon kör niskapaska på ett trångt flygplan. Ja, milstolparna är många. 

Men det finns en milstolpe som ändå innefattar pikulite mer pirr än andra. Och det är det första passfotot (iiiiiiiiik). Globetrotter My Maxine är på G.

 

2017 11 16 12.14.19 1

 

Måste förevigt minnas att spara barnens första pass. Så kul att se att gulliga små fotbollar också får se världen. Se nu så skojiga!

 

2017 11 16 01.09.28 2

2017 11 16 01.11.08 1

onsdag 15 november 2017 - 12:15

Varm i magen. Kall i magen.

Har ni tänkt på att mycket här i livet hänger på riktigt, riktigt små saker? Små gester, små ord, små handlingar kan förtrollas till något stort om det vill sig riktigt väl. Det är så himla lätt att rubba någons humör, antingen åt det bättre eller det sämre hållet. Ni vet, en pikipikiliten gest kan göra en SUPERGLAD och en lika pikiliten gest kan göra en SKITARG.

Nu ska tant dra två exempel.

För omväxlingsskull ska vi börja med det goda.

Här kommer vi nu få att ta del av en situation som pågick i max en minut och resulterade i att två främlingar log varmt mot varandra varpå den ena sa "tämä oli kyllä uskottoman ystävällinen teko, suurkiitokset sinulle!" och brummade iväg med stora glada vinkningar genom vindrutan.

Den första snön hade fallit och solen sken snällt över Brändö. Jag och vagnen strosade förnöjsamt fram längs Kaptensgatan på väg hem från en poddinspelning. Snömängden hade överraskat oss alla och bilarna var inplogade lite här och där. Lite längre fram på gatan gick en äldre dam med käpp, i en mycket försiktig färd mot sin insnöade bil. Sakta haltade hon fram. Snömängden i kombination med bristfällig rörelseförmåga gjorde detta mycket arbetssamt. Att få fram bilen ur snön skulle antagligen bli ett långt och tidsdrygt projekt. Det såg vi på långt håll.

Se en pienestä kii, som finnen skulle säga. Så jag frågade om damen händelsevis råkar har en bilskrapa och en spade. Tanter är ju tanter, så hon försökte såklart säga att hon absolut inte behöver hjälp. Hon klarar sig, hon klarar sig. Men små gulliga tanter ska inte behöva kämpa i snö när det finns starka 30-åringar i närheten. Så jag sa att hon ska starta bilen och sätta sig där medan jag jobbar. My sov ju gott i vagnen, solen sken och som vi har läst i vetenskapliga artiklar: "det enda som bevisligen gör en människa lycklig är att fokusera på andra".

Så jag grävde fram hennes bil ur snömassorna, skrapade hennes rutor och hur det slutade vet ni redan. 

Bra fiilis i magen ända hem. Ny kompis att hälsa på i Siwa. 

Så enkelt att skapa god stämning i två liv.

Nå, så har vi det motsatta. 

En situation som pågick i bara 15 sekunder och slutade med att jag irriterat stormade ut från butiken och sa "nå, skit i det då, jag tänker inte ändå handla här" (vilket ändå är HÄPNADSVÄCKANDE för en så konflikträdd yngling som jag).

Det var en helt vanlig förmiddag i ett mammaledigt liv. Jag färdades i bil, också den här gången, på väg från en poddinspelning. Jag parkerade min bil på Lidls parkering och grävde efter småslantar i plånboken för att lösa ut en kundvagn. My sov i bilstolen, som för övrigt är den tyngsta bilstol jag någonsin träffat på. Mina barn brukar fråga varför jag har så blåmärkiga lår - och det är för att bilstolen är så fruktansvärt tung att den gör mig alldeles blå längs benen när jag bär den. 

Jag hittade dessvärre inga mynt, så jag tog bilstolen under armen och kånkade mig in till kassan. Tänkte att jag får fråga efter ett sånt där litet plastmynt, så jag får loss en vagn. Skulle ju trots allt storhandla big time. Köade i några minuter. När det äntligen var min tur frågade jag:

- Tjohejsan svejsan, nu är det så illa att jag inte råkar ha med mig nåt mynt till kundvagnarna där ute. Och min bilstol är helt uuuurtung, skulle jag få låna ett mynt?
- *kassapojken känner på sina fickor* 
- Alltså jag menade ett sånt där litet plastigt, som brukar finnas i kassor, du vet?
- Ööö nä, vi har inga.
- Oj nej, kanske ett mynt då?
- Öö nä.
- Men alltså snälla, jag ska handla MASSOR (här kan ni föreställa er att jag gör stora cirkar med armarna). Säkert för 100 euro! Snälla ett mynt? Lovar jag ger det tillbaka sedan! Det är helt omöjligt för mig att handla med den här klimpen!
- Ööö nä.

Assååå här kom det redan rök ur mina öron. Fattar att det är hård kontroll på kassorna these days, men någon liten empatisk vänlighet kan man väl ändå förvänta sig när en stackars småbarnsmamma (med blåmärksframkallande tunglast!) frågar efter en femtiocentare. Nå, hur det slutade vet ni redan. SOM jag svor inombords. Tycker det är SÅ piss när folk inte ens anstränger sig pikulite.

Högt blodtryck i bilen på vägen hem. Mumlade om bojkotter för mig själv och morrade mellan spända käkar. Eller hem och hem. Eeehehe. For ju till Lidl i Stenhaga istället HAHHA. En är ju inte så bra på långvarig ilska och konsekvenstänk. 

Nå, hur som haver. Tänkte bara tipsa er om att vara snälla i dag.

Eller som någon självhjälpsbok från 2005 kanske skulle säga: VÄLJ GLÄDJE!!

Se on pienestä kii. 

 

2017 11 08 01.57.54 1

måndag 13 november 2017 - 22:00

Dagens kind.

En av de svåraste aspekterna med att ha bebisar är att sluta fota dem. Det har nu gått tre månader och jag svär på att det finns en bild från vareviga dag My har funnits på denna jord. Det är så svårt att sluta när man som förälder alltid tycker att man har fått världens mest perfekta barn. Men åååå siiiiiiiii så fin hon är. Klick klick. Ooooiiiih nu leeer hon. Klick klick.

Det är så himla praktiskt att det är inbyggt på det viset. Att naturen ser till att kärleken till det egna barnet är totalt blind. Oavsett hur babyn ser ut, om My kom ut och såg ut som Rod Stewart (min systers återkommande mardröm under graviditeten), så skulle jag ändå tycka att hon är fantastisk. Rod eller ej - det här är den gulligaste baby jag sett sedan .. ja, sedan jag senast fick barn.

Den obligatoriska babyserien på det:

 

2017 11 13 01.44.40 42017 11 13 01.42.05 12017 11 13 04.28.57 22017 11 13 09.24.42 12017 11 13 09.21.43 12017 11 13 09.41.05 12017 11 13 09.43.03 1

måndag 13 november 2017 - 12:30

Den lilla människan i mig.

Ju äldre jag blir desto svårare är det för mig att acceptera vissa sidor hos människor.

Har tänkt en hel del på det i mitt vuxna liv. Efter att ha läst Amanda Audas-Kass nya bok "Till den lilla människan intill" har jag tänkt ännu mer. Amandas böcker har alltid varit nyttiga ögonöppnare för mig. Och bloggen också, för den delen. Tycker hon skriver så bra texter om förlåtelse, förståelse och icke-dömande.

Oh well, när det kommer till min egen dömarproblematik har jag tänkt på följande punkter:

 

2017 11 13 11.46.00 1

 

Det är så lätt att vara hård. Ni vet, man avföljer, dumpar och stänger av. Överlag är det hårt att vara människa just nu. I synnerhet i det offentliga. Ett litet misstag och du är bränd för evigt. Hur gråa nyanserna än må vara är det lätt att man blir svartvit när man måste välja. 

Jag står inte ut med folks rasistiska, sexistiska, våldsamma, manipulativa sidor. På gott och ont var det lättare förr. Som jag sa: ju äldre jag blir desto svårare är det för mig att acceptera vissa sidor hos människor. Förr var jag bättre på att se hela människan. "En människa är inte bara sin åsikt" bla bla bla. Förr var jag bättre på att acceptera sånt jag inte gillade i folks beteende pga. de hade andra goda sidor. Men nu har jag blivit så dålig på att se förbi taskigheter.

Jag pallar inte att ha folk i min feed som öppet sympatiserar med kvinnohat. Jag orkar inte sitta i samma rum med smygrasister. Jag har liksom ingen lust att hänga med folk som varit okamratliga mot de mina. Ni fattar poängen.

På gott och ont, som sagt.

Jag kan inte bestämma mig för om det här är bra eller dåligt. Det här hårda dömandet som ändå präglar vår tid. Nu snackar jag inte om ministrar som måste avgå pga. skandaler och programledare som måste avgå pga. våldtäktsanklagelser (de ska stå till svars, no doubt about it). Men överlag ska man vara ganska felfri för att få vara med och leka.

"Neeeeeej" ropade jag högt häromdagen när jag såg att en så kul och schysst bekant hade gillat en mvlehti-artikel på FB. "Yhyyyy, nu kan jag inte tycka om honom mera!". Hur härlig den här människan än må vara de gånger vi träffas, så står jag inte uuuut med att han går och gillar en fullkomligt IDIOTISK och hatisk text. Och när jag kollade närmare på saken så var det inte en engångsföreteelse. Det här är en rolig människa med utomordentligt korkade åsikter. 

Lite samma som när jag träffade en person med en våldsdom i bagaget för en tid sedan. Hjärnan vet liksom inte vad den ska göra när den inser att den tänker "oj, det här är en människa jag kanske skulle kunna tycka om". Den här hårda sidan i mig tycker att det är förkastligt. Den mjuka säger "come on, det här är också en människa". 

Tycker att det här med människans gråzoner är det allra svåraste med att vara människa. Insikten om att vi alla är både fina och fula inuti. Och om det är något som Amanda är fenomental på att belysa, så är det just det. Att broar alltid är bättre när de byggs än när de bränns (läs gärna stycket här nedan där hon skriver om energitjuvar och folk hon slutat följa). En människa kan aldrig vara lika fel som en åsikt.

 

2017 11 13 11.44.49 2

 

Något jag ofta tänker på är att jag skulle vilja bli bättre på acceptans. Förståelse och förlåtelse. Utan att för den delen släta över en persons dåliga handlingar. För om det är något som jag ändå uppskattar med 2017, så är det just det: Att sopa under mattan är inte längre lika lätt. Det är en ursvår gräns att hitta, speciellt när etik- och moralpaniken slår till. Kan man förlåta en kompis ex som bedrog? Kan man vara vän med en våldtäktsman? Ska man gå på kaffe med en rasist? Kan man uppskatta Martin Timell igen? JA VETE FAN. Den lilla människan i mig har ingen aning.

Men det vet jag for sure: Amandas böcker väcker stora frågor - och lika stora viljor om försoning. Under min promenix till affären ska jag nu filosofera kring frågan: Har man alltid råd att ha kvar människor? Hejtå!

Ps. Läs boken. Den är bra. Hej igen.

söndag 12 november 2017 - 19:00

YO BRO!

YoBro3 small
Foto: Liina Aalto-Setälä

 

Eftersom Nadia fyllde år häromdagen gick vi på Blaue Fraus show "Yo bro!" när de gästspelade på Wasa Teater. Man får verkligen gratulera WT till mycket lyckade gästspel i år igen. En vill ju nästan gå på alla.

Blaue Frau var helt nya för mig. Nadia hade sett dem förr och var mycket uppspelt när hon berättade om kvinnor som spelar män. Själv hatar jag det motsatta: män som spelar kvinnor. Så inledningsvis var jag skeptisk. Men så läste jag "normkritisk dragkingduo" någonstans och fick själafrid. Med öppet sinne tog jag mig till Sandögatan.

Yo-Bro är en show om en utebliven show. Skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren sitter i publiken och spelar publik hela tiden, eftersom den utlovade Dick Idman aldrig kommer. Nackspärret till trots (why oh why satte vi oss längst fram?) bjussar de på en hysteriskt tassig bild av den samtida, medvetna mannen. Åh herregud. Ville sparka in pungen på proffspappan Micke - eller feministimies som hans nyfunna bänkgranne Steffe kallar honom. Steffe är däremot den fria vinbohemen med manbun, dålig självinsikt och drömmar om poetry slam (helt bombsäkert spelade han vidrig lägereldsgitarrr som ung).

Det roliga är att de finns på riktigt. Kanske inte i en och samma gubbe, men aj så många drag jag ser i de moderna männen omkring mig. Nerkokat till två personer blir det så roligt. Den här samtiden vi lever i: NOG är den komisk. Att vara människa 2017 - INTE är det lätt. Så här farsdagen till ära är det synd att de inte spelar. Här kan man verkligen snacka om en papparoll i förändring. För att inte tala om en mansroll i förändring. Få fenomen får mig att skratta så mycket som prestigeföräldrar - de som ska ha guldmedalj i föräldrarskap (kanske känner jag igen mig, hehe?). Proffspappor är så lätta att driva med. Skrattar alltid.

Showen var kort (dryg timme utan paus) och hade varit fulländad om den hade haft ett pikulite tajtare manus. Med så där klockrena karaktärer är det synd att det släpar lite i början. Vill att de ska komma igång GENAST. Lite mindre tystnad, mera mansplaining. 

Och ja, känner man inte till begreppet mansplaining så gör man det definitivt efteråt. Micke vill ju inte vara den som är den, och ger gärna över mikrofonen och talturen till någon kvinna, men likväl tröttnar han fan aldrig att höra sin egen toleranta, fräscha, liberala röst. Hohho. Den moderna internetmannen i ett nötskal.

Och slutligen en varning: Blev jävligt sugen på lakritsdadlar. Och att läsa boken Blaue Frau nyligen gett ut. Hepp!

söndag 12 november 2017 - 13:15

Far lilla far.

2017 11 12 12.08.15 1

2017 11 12 12.06.28 1

2017 11 12 12.09.46 2

 

Mycket kan man säga om mina val i livet, men pappan till barnen lyckades jag ändå få rätt. Det firar vi med kaffe och makupala i sängen (även om du hatar att äta i sängen). En inpaketerad Nocco (huu) och ett löfte om att vi en dag ska ta dig till Korv-Görans. Tack för att du så många gånger delat med dig av ditt mycket utmärkta dna. Puss!

söndag 12 november 2017 - 00:30

Rimligt, rymligt.

2017 11 11 08.14.59 1

 

Å ena sidan. Kanske inte fullt rimligt att läsa en bok på detta vis. Kanske inte så bekvämt heller. Varken ergonomiskt eller rofyllt. Glömmer vad jag läser för alla pratar. Läser igen. Nacken är spänd och bebin klöser.

Å andra sidan. Det kommer komma stunder när man längtar tillbaka till sina femton trånga centimetrar just här. När man visste var de fanns. Att de var trygga, mätta, varma och mina. Tänk att korven där i nacken en dag ska vara ute i samma natt som jag nu ugglar i (hemska tanke!). Tur att sänglivet nu - och länge till - är rimligt rymligt för oss alla.

Sov gott, mina vänner!

fredag 10 november 2017 - 22:00

3 saker att vara tacksam för just i dag.

Asså Gud den här dagen. Här skulle jag vilja lägga in en beskrivande emoji. Kanske den där med rullande snurrögon. Eller den med lackande svett i pannan. Hohoooo alltså. I dag har jag sannerligen känt mig som en småbarnsmorsa, haha. I dag sprack den här softa mjukisbubblan som vi har varit inbäddade i de senaste tre månaderna. Om vi säger som så: My var inte en bebbe som diggade feber. 

Klockan är nu 21.30 och jag har FORTFARANDE min t-shirt både AVIG och BAKFRAM. Meeen å andra sidan: någon gång ska väl en baby få härja lite. Ändå otroligt att det tog tre månader innan den första stökiga kvällen kom.  Om man ska avrunda den här fredagen, den tionde november, med tre saker att vara tacksam över, så upptar det faktiskt första platsen. JAG ÄR SÅ GLAD att alla kvällar inte är så här! Herregud, bebisar som gråter! De mördar ju ens livslust!

 

2017 11 10 09.24.09 1

 

På andra plats har vi havreflarnen som jag och Milken mödosamt slängde ihop medan My tog en alldeles för kort tupplur och Matheo och Sami klippte håret. Vem skulle ha trott att vi är så där sjukt bra på just havreflarn? Inte klokt hur krispiga de blev. Milken drack sin mjölk i en kaffemugg eftersom "det blir liksom så bra stämning om man dricker i mugg istället för i glas". Kort därpå vaknade väl My och inkräktade på den goda stämningen, men jajaja, sånt är livet. En är ju trots allt trebarnsmorsa. Bubblare: Pojkmänniskorna i vår familj blev alla jättefina i håret.

 

2017 11 10 09.26.09 1

 

På tredje plats har vi vinet jag nu dricker. Alla barn sover. Så förtjänt av det. Gissar att jag har cirka 40 sekunder på mig innan någon febergnyr i sovrummet, så puss och skål på er! Nu äre helg.