måndag 16 juli 2018 - 23:07

Den här bloggen har flyttat vidare till junglinn.com.

 

 

Klicka här för att komma till min nya blogg.

 

 

fredag 13 juli 2018 - 12:00

Mobilt arbetsliv och lösa tyglar.

2018 07 13 12.03.52 1

 

Min kompis Julia Holmqvist .. ähh, nu måste jag pausa. För jag måste bara flika in att det är så härligt att Julia i dag är en person som jag får kalla min vän. Vi träffades första gången när Julia kom in som vår första praktikant i samband med att vi lanserade Sevendays. Då var hon så ung (kändes det som) och nu har Julia kommit i kapp. Nu är vi jämlikar! Och kollegor inom samma bransch!

Om vi tänker att det bara är cirka fyra år sedan dess, så har hon utvecklats alldeles makalöst. Är så stolt över att det gick så, att den första praktikanten senare fick ta över den högsta posten på sajten. Rebecca, som kom samtidigt som Julia, gick det inte heller så dåligt för (hon bor nu i Stockholm och jobbar på Acne). 

Nåja, men det var egentligen inte det jag skulle prata om. Utan jag skulle säga att jag lyssnade på Julias avsnitt av Våga satsa-podden där de pratar om mobilt arbetsliv. Många kloka saker sades om frihet under ansvar. 

Jag har sagt det säkert tusen gånger förr i den här bloggen, men jag tycker det är så fantastiskt att fler företag och organisationer börjar arbeta efter prestation istället för efter klockan. Förstås funkar det här inte överallt (ta nu vården och polisen som exempel). Men i branscher det fungerar är det så skönt att det finns arbetsplatser som i dag uppmuntrar distansjobb. Vet till exempel att Anna-Lenas  arbetsgivare är en sådan. En dag i veckan får man gärna jobba hemifrån!

Jag tycker det är så gammalmodigt att sitta av tid. Visst finns det också fördelar med att ha en tid när jobbet börjar och slutat (då skiljer man ju tydligt åt fritid och arbete). Och oftast finns det ju uppgifter på jobbet man behöver ta tag i, så att man så att säga inte "sitter av tid". Men har snackat med många om det här - och vet att det absolut förekommer.

Och vet inte heller om jag tycker att flextid är det ultimata, med tanke på att det sällan gynnar dem som jobbar snabbt och effektivt. Kanske är det rättvist på något plan, men av någon anledning tycker jag det känns lite fel när Kickan och Bettan båda jobbar 8 timmar om dagen. De blir tilldelade samma uppgift på morgonen. 6 timmar senare är Kickan klar - och får en ny uppgift. Bettan är smart. Hon vet att det inte lönar sig att vara snabb, för då får hon bara mera jobb. Så hon drar ut på uppgiften tills alla 8 timmar är avklarade och går då hem. Glad och nöjd. Kickan kliar sig irriterat i huvudet och tänker att "Pah, i morgon ska jag också söla". 

Nå, det kan ju också vara så att Kickans fina iver belönar sig i framtiden. Hon blir chef och avskaffar arbetstid. Hon blir en framtidskvinna och styr upp regelverket. "Från och med i dag ska vi satsa på välmående och belöning. Här är dagens uppgifter - när man är klar får man gå hem!".

Ja ja, lite vet jag om hur arbetsliv fungerar. Men tänker att jag själv är en sådan som gärna jobbar enligt prestationer. "Här får du en uppgift - när den är klar är du klar". Tycker om att snabbhet och effektivitet premieras. Då jobbar jag bäst också!

Julia och Malin pratar också om mobilt arbetsliv i podden. Man jobbar där man jobbar. Var eller hur det blir gjort är inte viktigt. Huvudsaken att jobbet blir gjort. 

Jag kommer att jobba med lösa arbetstider i höst, och det kräver ju att man känner sina gränser och är lyhörd inför sig själv och sin ork. Speciellt jag som har varit väldigt hård mot mig själv och kanske inte alltid har lyssnat så noga på kroppen. Nu gäller det att ha alla tentakler, inåt och utåt, i skick. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad. Jag har blivit så sträng mot stress - och jag vägrar konsekvent att sätta mig själv och min familj i skiten. Det dåliga samvetets tid är förbi. Livet är för härligt för att slösa bort på ångest. Då kan jag lika gärna ge upp direkt. 

Vilken typ av jobbare är du - den som föredrar arbetstider eller den som föredrar lösa tyglar?  

torsdag 12 juli 2018 - 10:30

Sommaren när ingen scrollade Foreca.

Jag vet inte om någon av er som bor i den förträffliga staden Vasa har kollat på tiodygnsprognosen, men jag gjorde det hur som haver i morse. Och baxnade!

Pratade med en kompis igår om hur ovanligt det är med en sommar som denna. När man faktiskt kan lita på att vädret bär. Förra sommaren var ju ett evigt scrollade på Foreca. "När blir det sol? När blir det sooooool?". Och det blev det ju väldigt sällan. Den här sommaren har man inte knarkat en endaste en väderapp. Ifjol kollade jag säkert tre om dagen (haha, som om det skulle hjälpa!). 

När jag var barn pratade gamlingarna ofta om att "efter en smällkall vinter kommer en varm sommar". Det är förvisso en väletablerad myt, men den råkade stämma i år. Vintern bjöd på vinterväder deluxe - och sommaren gör det samma! Nästa vecka ska det bli upp till 28 grader i stan. Och rapporterna för de kommande 10 dagarna lovar sol varenda dag.

Om ni ska semestra i Finland är det nu det ska göras! Wow!

 

2018 07 12 10.23.41 1

2018 07 12 10.23.40 2

2018 07 12 10.23.40 1

2018 07 12 10.27.47 1

2018 07 12 10.23.39 1

 

Tror jag ska göra en guide på hur man kan göra en heldag på Brändö. Eller Vasa! Eller Replot? Just nu ska man verkligen passa på att leka att vi är i Thailand. För de här somrarna kommer inte ofta. Gäller att carpa skiten ur diemen. 

tisdag 10 juli 2018 - 12:00

Det mjukaste jag vet för det mjukaste jag har.

Ibland förvandlas jag till någon människa som jag egentligen inte är. Som i söndags till exempel, efter cupen, när barnen hade somnat blev jag mitt i allt förtrollat. Klockan närmade sig halv 11 och jag fick plötsligt sån otrolig feeling att sy. Jag kan knappt sy, men det händer att jag tror att jag kan. Och då slår liksom lusten till akut! 

Jag har ju romantiserat min fammos gamla lakan i den här bloggen förr. Hon har haft samma ursnygga blommiga lakan sedan urminnestider. Och de är mjuka som (som Beach House) och de var alltid manglade. När hon flyttade till mindre för en tid sedan fick jag ärva några lakan. Några var så tunna, så tunna i hörnen, så jag fick den genialiska idén att klippa bort de nötta bitarna och sy dem till babylakan. Något lakan fick också bli kuddfodral.

Har hamstrat tunna, gamla blommiga lakan på loppis förr också. Har både rosa, gröna, orange och lila. Finns på riktigt inget mjukare. Lyckliga My!

 

2018 07 10 10.17.26 1

måndag 9 juli 2018 - 23:45

24 h brändöromantik.

Många saker kan vara jobbiga här i livet, men att bo på Brändö är inte en av dem. Just den här tiden på året kan jag nästan få tacksamhetståren i ögat när jag vandrar omkring här och ser hur fint allt är. Liksom tänk att jag får bo här! Nog är det en ynnest att bo vid havet där det doftar salt och måsarna ylar om morgonen. Där folk tvättar mattor och båtarna puttrar förbi.

 

2018 07 09 09.22.48 1

 

Nu ska ni få följa med på 24 timmar brändöromantik. Igår efter cupen knallade vi ut för att gå till torget på glass. Ute på vår gård stod vår granne Mathias och frågade om vi inte hade testat den nya glasskiosken nere vid Smulterö. Schwwwrrrr sa det i vagndäcken när vi svängde om och bytte riktning. Har man chans att äta glass med havsutsikt så tar man den omedelbums. 

 

2018 07 09 10.06.23 2

 

Ibland kan jag nästan bli avundsjuk på mig själv. Tänk att ha det här runt hörnet! Smulterö är så fint så här års.

 

2018 07 09 09.25.57 1

 

Om jag inte hade gift mig på vår sommarstuga, så hade jag gift mig där i det röda huset vid tankstationen. Kan tycka att det ser alldeles förskräckligt mysigt ut när bröllopsgästerna ibland sitter där på bryggan och dinglar med benen. Undrar hur många brudpar som har badat där på småtimmarna. 

 

2018 07 09 10.06.23 1

2018 07 09 10.06.22 1
Nere vid stranden har den lilla stugan fått nya ägare. Sjukt vad mycket outnyttjad potential här finns. När jag blir rik ska jag köpa den och göra världens festpark där bakom. Med lampor och hängmattor och musik och dans. Så otroligt varm och ljuvlig kväll. 

2018 07 09 10.06.21 1

2018 07 09 10.06.20 1

 

Milea kombinerade glassätning med pilkastning. My åt en glassvoffla och kom till sjunde himlen. 

 

2018 07 09 10.16.47 1

2018 07 09 10.16.47 2

 

På hemvägen doftade det som vanligt tallsåpa från mattställningarna och havet bländade så mycket att det var bäst att blunda och njuta.

 

2018 07 09 10.31.55 1

 

Och i dag var jag med flickorna till stranden. Tror det var Mys premiär, nu när jag tänker på det. Hon smakade på sanden och på vassen (vassen var ätbar - sanden not so much). 

 

2018 07 09 10.31.54 1

 

Kom inte ens i till knäna, men Jonessa och Milea badade i timmarna två. Förstår mig inte på barn. Varför fryser de inte?! Hur kan man bli ett barn? Jag vill också! Att bada låter så ljuvligt i teorin. Men sedan är det ju alltid vidrigt. Går inte att komma ifrån. Det är helt enkelt för kallt för mig. Kan inte simma i Finland. Punkt slut.

 

2018 07 09 10.31.54 2

 

I dag var det så fantastiskt fint att det kändes som en waste of life att äta kvällsmål inne när det ännu var 22 grader och sol ute. Så vi bredde våra smörgåsar och gick ner till universitetsparken för att äta dem på en filt och spela lite fotboll efteråt.

 

2018 07 10 12.09.19 1

2018 07 09 10.31.56 1

 

Här var det ännu mysigt ("det här är den bästa kvällen i mitt liiiiv", sa Milea som har ärvt lite av den Björkströmska överdriftsgenen).

 

2018 07 10 12.17.15 1

 

Sedan blev det schlutt kaputt på idyllen när barnen turvis tacklade varandra så hårt i matchen att Milea grät och Matheo skrek "jag skiter i er!" och cyklade hemåt i raseri. Barn, asså. Man älskar deras sinne för dramatik.  

 

2018 07 09 10.39.40 1


Så efter det
bestod picknicken bara av fyra personer. Men kvällen var ändå rätt mjuk och snäll. Kvällssol som den här är inte att slösa. Vill gärna att ni noterar att My har bra fjun på gång (eller hår, som någon kanske också skulle kalla det).

 

2018 07 09 10.31.53 1

2018 07 10 12.02.54 1


Sedan började
vi traska hemåt längs cykelvägen vid vattnet. 

 

2018 07 09 10.47.21 1

 

Och i parken på Sundsgatan hittade vi Matheo som cyklade runt i en ring. Han hade tack och lov glömt att vara sur. 

 

2018 07 09 10.47.20 1


Och på tal om
Sundsgatan: Vad är det här för fantastiska buskar som de har längs den största gården där ovanför parken? Som doftar så starkt av smultron. Jag har aldrig upplevt en härligare doft. Skulle gärna ha en sån själv. 

Brändö alltså. Här äre gott att leva. 

söndag 8 juli 2018 - 10:00

Pojkar, fotboll och machokulturen.

Nu ska jag komma med en hård gissning så här direkt på söndag förmiddag. Eller ska vi kanske kalla den en mild förhoppning? Jag har en liten hypotes och den lyder så här: Pojkar är så mycket bättre än män. 

Men först ska vi backa till en Vasabladet-artikel häromdagen med rubben "Psykolog: Många män är emotionellt efterblivna och klarar knappt av att identifiera enkla känslor". För att göra en lång story kort så berättar en psykolog om att förmågan att sätta ord på sina känslor är nåt som barnen lär sig i tidig ålder.

 

- Vanligtvis sker det genom att föräldern analyserar barnets känslolägen och försöker sätta ord på det Många män har inte fått den här sortens vägledning av sina föräldrar, eftersom känslor ofta har betraktats som något kvinnligt. Det har lett till att samhället i dag är fullt av män som redan från tidig ålder saknat kapaciteten att verbalisera sina inre liv, säger psykoterapeuten Axel Aminoff.

 

Bra juttu. Läs den. 

Har levt omringad av barn och känslor i dagarna tu och har sett en hel del. Sorg, glädje, besvikelse, ilska, smärta, eufori,  entusiasm, hunger, trötthet och allt däremellan. Barn är känslosamma varelser. Och på turneringar som dessa (när så många olika faktorer spelar in på humöret) så har man sannerligen sett ett och annat. Vuxna som med varierande framgång kan hantera barns känslor - för att inte tala om sina egna. 

Matheos lag vann gårdagens sista match på straffar mot sina favoritrivaler VIFK. Det är speciellt att ha sina bästa vänner i motståndarlaget och det var så jämt att jag var fem före infarkt när BK-48 tog sats inför sista straffen. Tänkte segla ner i golvet av yesssssssssss när jag såg att bollen gick i mål. Den glädjen alltså. Femton pojkar i en stor euforihög. 

Mötte upp svärfar som stod på andra sidan planen. Trots skrällsegern var han irriterad över gubbar som hade pratat högt och nedsättande om både frisyrer och springstilar i vårt lag. Var det inte flickig springstil så var det flickhår (när svärfar sade ifrån blev det tyst i ledet). På frågan "Visst är det lätt att kritisera tioåringar?" fick han ej inget svar. Asså är det inte komiskt att vissa tror att flickigt fortfarande funkar som ett skällsord 2018?

Har sett så mycket fint i pojkväg den här helgen, som ger mig hopp om att pojkarna har en bättre framtid än dagens gubbar. Så länge vi vuxna förstår att förvalta och vårda den här superfina chansen. Ge pojkarna möjlighet att inte gå den där hopplösa emotionellt handikappade framtiden till mötes, den som det snackades om i artikeln. 

Och här har ju idrotten världens chans att påverka. Låt pojkarna känna alla känslor, avfärda inget som flickigt (herregud, att jag ens ska behöva säga det!). Låt pojkarna gråta, skratta, kramas. Identifiera besvikelse, rädsla och nervositet. Låt dem möta ilska och angst - och lär dem hantera det.

Tyvärr (det har man ju sett den här helgen) så finns det ju fortfarande väldigt många otroligt primitiva tränargubbar inom barnidrotten (ja, jag håller fast vid mitt hårda ordval - det är så primitivt att reagera instinktivt, ogenomtänkt bland oförstörda ungar). Och de här grottmänniskorna hinner ju sabba ett och annat innan den arten är utdöende. Passerade en plan i dag och ryggade till när en arm svingade förbi och gormade "itkupilli" åt en pojke som satt nerböjd i sin egen famn med händerna över huvudet. Liksom wow, värdigt. 

Men som jag sa: De här pojkarna är framtiden. När jag var på väg mot planerna från lunchen råkade jag i förbifarten få syn på en filt där en pojke satt och flätade en annan pojkes hår (en mysbomb briserade inom mig). Och det kändes så skö-hööönt att se att det finns barn som får köra på med sin grej, utan att någon har talat om för dem inom vilka ramar de bör hålla sig.

Fatta om idrotten skulle förstå att förvalta den här otroliga möjligheten! Att göra riktigt fina hälsosamma män av de här känslosamma liven.

Med de orden ska vi köra igång den tredje och sista dagen av WFC.

Låt den bli lika härlig som igår!

 

2018 07 07 11.28.29 1

Foto: Maria Kvist

lördag 7 juli 2018 - 08:00

Daska sig i kinden och köra dag 2.

2018 07 06 09.32.51 1

2018 07 06 10.21.47 1

2018 07 06 10.21.48 1

2018 07 06 09.46.48 1

 

Att Vasa är Finlands soligaste stad - det är sedan länge. Men jag har faktiskt inte tänkt på att Wasa Football Cup rimligtvis måste vara Finlands soligaste turnering. Vilken härlig dag det blev igår (för alla som fick vistas utanför korv- och pyttipannatältet vill säga - där var det minsann varmt, men inte på grund av sol). De tre senaste åren har det verkligen varit pangväder under cupen. Och det gör ju allt så mycket roligare - och tyngre för småttingarna som ska spela i gassande solsken. Utan solkräm och vatten kan man lika gärna skadskjuta sig i foten. 

Vi åkte till planerna 8.30 på morgonen - och hem från inmarschen (se bilder) kom vi 12 timmar senare. Det var många trötta hjältar som somnade som stockar här igår kväll. Med nöd och näppe orkade jag se hur Brasilien - Beligien slutade.

Och nu väntar dag två. Redan nu ylar måsarna utanför fönstret och solen har irriterat mina ögon flera timmar. Spelkläderna är tvättade och torkade. Kaffet kickar in. En ny dag av fotbollsfest väntar!

fredag 6 juli 2018 - 09:00

Fotbollssäsongens absoluta höjdpunkt är kommen.

"Åhh, alltså mamma, jag bara tänker och tänker och tänker på Wasa Football Cup hela tiden. Jag kan inte koncentrera på nååågonting annat. Jag vill bara att den ska vara nu nu nu!", sa mellanbarnet igår innan de gick ut på gården och tränade målgester (hah!). 

Mentalt skrockade jag gubbigt på brittish english "That's passion, love" och klappade henne faderligt på huvudet. Men i verkligheten sa jag: "Kan sannerligen relatera - så känns det nästan varje dag för mig nu!"

För det gör det. 

Vilken lycka att snart få köra igång med ett nytt jobb! Lika ivrigt som Milken väntar på att få spotta in mål efter mål på Monitoimikenttä, lika passionerat väntar jag på att få kliva in i splitternya skor och sakta nöta in dem till perfektitvon. 

Den svajar alltid till lösa drömmar plötsligt har blivit verkliga planer. Ibland kan jag få riktigt gåshud bara av att tänka på att DET HÄR VERKLIGEN HÄNDER. Och även om jag om natten kan tänka att "nee-e, det här blir för stora skor för mig", så lugnas jag av tanken att allt oftast tenderar vara omöjligt förrän man har testat. Vid närmare eftertanke så är det sällan som jag inte lyckas lösa de problem som ramlar på mitt bord. Kan jag inte själv, så finns det rimligtvis någon som kan hjälpa mig på traven. Och det finns det också nu. 

Precis som i fotboll (som ska fylla hela vår helg nu i dagarna tre). Där har man alltid laget bakom sig. Och på samma sätt funkar ju oftast arbetslivet. Sällan är man ensam - om man nu inte är en uppsatt och utsatt chef, förstås. Tror också det gör gott att med jämna mellanrum trä på skor som är lite för stora. Möta motstånd som är lite för hårt. När man väl har klarat av utmaningen växer man flera centimeter. Oklart varför jag pratar om man när jag menar jag. JAG ser fram emot att ta mig an något riktigt svårt. Som i vargtimmen känns svajande pirrigt och ljuvligt nervöst.

Men först ska jag överleva tusen matcher, tusen talkotimmar och minutschema fredag, lördag, söndag. Och det skulle jag inte göra om det inte vore för att vi faktiskt riktigt på riktigt tycker det är svinkul! Hoppas på jämna kamper och svettiga duster.

Låt Wasa Football Cup - Finlands tredje största fotbollsturnering - börja!

(jag är den som säljer hotdog) 

 

2018 07 05 10.43.45 1

torsdag 5 juli 2018 - 09:00

Rapporten om elvamåningen.

Sent ska syndaren vakna! 

Wups, här gick det många dagar innan jag märkte att rapporten om elvamåningen hade uteblivit. Det här är den sista rapporten ni får innan måningen förvandlas till en åring. Om en månad är den här lilla babyn redan ett år! Så snabbt går tolv månader! Underbart!

Och det känns som vi har tagit stora kliv i utvecklingen sedan jag skrev här sist. Hon är liksom så mycket mer människa nu. Stor personlighet i den här lilla gosiga kroppen. Det roligaste med barn är ju när personligheten träder fram - och just nu väller det fram stor humor. Hon har ett sånt klingande gapskratt som studsar mellan väggarna här hemma. 

Också magiskt när man märker att de på riktigt förstår konceptet att leka. Igår lekte vi någon form av kaotisk kurragömma som gick ut på att vi sprang åt olika håll hemma (hon krypande förstås) och sedan satt hon och väntade med stora ögon och det var så späääännande att hon bara ylade av skratt när jag gick omkring och "letade". Hon satt oftast mitt på golvet i vårt sovrum och tjöt av skratt när jag hittade henne. Bra gömställe, älskling. Jättebra.

Och det är ju tacksamt när man har större syskon som orkar leka meningslösa lekar och skratta åt alla tassiga påhitt. Hon bidrar till så många skratt här hemma. "Usch va tråkigt livet skulle vara utan My" säger Matheo ofta. Och jag håller helt med. Krävs ju inte så mycket i en familj med ovanligt låg nivå på humor heller. Häromdagen låg vi alla i sofforna när My plötsligt försvann in i barnens rum och in i Mileas klädskåp. En minut senare ropade hon "heeej!" i dörröpningen och kom krypande in i vardagsrummet med Mileas trosor som mössa. 

Och sånt kan man ju skratta ihjäl sig åt! Och sedan blir hon ju alldeles till sig av iver när alla alltid skrattar. Så hon klappar i händerna och tjuter och får hybris. Oh well.

Också på människohatarfronten går det framåt. Jag var på fest i fredags och mamma sms:ade redan vid åtta att hon sover. Fatta att vi har två lyckade barnvaktserfarenheter! Och My sitter i fammos famn nu för tiden! Jag är så lycklig! Hon hatar inte människor längre! Kan ni förstå? Jag kan inte. Plötsligt har helt nya världar öppnats för mig. 

Går gör hon inte ännu (läste just att 50 % av barnen lär sig gå före 12 månader - och resten inom tre månader). Står inte heller utan stöd. Men går runt längs med bord och väggar här hemma. Ser inte ut att ha någon panik heller. Just nu är hon så nöjd över att krypa runt och pilla på grejer och upptäcka vad som finns bakom alla stängda dörrar (kan relatera - man vill ju veeeeta). Wow, en toaborste! Vad smakar den månntro? Obs. Kan ej relatera till det.

Igår efter Mileas träningar hittade My Samis visselpipa (Sami är alltså tränare) och lärde sig plötsligt vissla i den. Det var ju roligt. Och fantastiskt! Och underbart! Och framför allt så ovanligt begåvat! .. i cirka 30 sekunder. Tills alla hade fått tinnitus. 

Så jag tog bort den.

Det tyckte My var:

 

2018 07 04 11.45.59 1

onsdag 4 juli 2018 - 16:59

3 vanliga språkmissar bloggare (och andra glada skribenter) gör.

mille

 

Min man brukar som känt påpeka att jag borde anställa en korrekturläsare till min blogg eftersom den innehåller så många slarvfel (de få gånger han klickar in, vill säga - han är så ointresserad av allt jag skriver, att han på riktigt inte orkar läsa, pah!). Också mamma brukar messa mig om stavfel. Häromkvällen skulle jag skriva läktare, men skrev läkare - och det är en viss skillnad där. Hur bygger man en VIP-läkare?

Men trots detta tycker jag mig vara rätt person att ge lite skrivtips denna vackra onsdag. Min bästa komplimang någonsin kom ju från en överförfriskad kvinna på Fontana som sent omsider sluddrade att min blogg "är bäscht för man behöver aldrig schpänna schig för schärschkrivningar". Och det är ju alltid fint att höra!

Här kommer tre grejer ni kan vara uppmärksamma på (som jag ofta påträffar i bloggar jag läser).

 

1. Särskriv inte super- och jätte-.

Det här verkar vara ett evigt gissel. Och beror antagligen på bloggvärldens starka influenser från det engelska språket. Också sådana som jag själv anser vara riktigt vältränade skribenter kan ibland ha svårt att minnas detta, men jättebra skrivs inte "jätte bra", utan ihop. Jättebra. Och superbra skrivs inte "super bra". Om ett ord uttalas som ett sammansatt ord skrivs det också som ett sammansatt ord. "Super bra" är kanske en mer passande sägning för parkfyllona här på Smulterö. Se upp när du ska skriva ord som innehåller jätte och super - och minns tillbaka på detta inlägg.

 

2. Vi slarvar med "igen".

Tror det här har att göra med finlandssvenskans talspråk. "Igen" låter sig oftas läggas i mitten av satsen, trots att det helst ska placeras i slutet. Det heter: Bloggpriset nästa år igen (och inte Bloggpriset igen nästa år). Bättre flyt om man lägger det sist. "Det blir fest igen!" är onekligen festligare än "Det blir igen fest!".

 

3. Veckodagar skrivs med liten bokstav.

Det heter inte Måndag och inte Tisdag. Och inte Onsdag heller. Torsdag kan man däremot skriva - om det är första ordet i en mening. Tycker man ser det här överallt. Och jag förstår att man vill använda stor bokstav som en effekt när man vill förstärka viktiga ord. Det är inte bara veckodagar som förekommer, utan jag har märkt att folk till exempel använder Mannen eller Hemmet eller vilket ord man nu vill sticka ut med. Och där ska jag inte döma - jag är själv ..ehum .. lite experimentell när det kommer till svenska språket. Men tänker ifall det finns folk som tror veckodagar funkar som på engelska (med stor bokstav) så har jag nu i alla fall varningsflaggat lite snällt för det.

 

Och som vanligt vill jag avsluta med: Det viktigaste är trots allt inte att det blir rätt. Struntar i hur eller vad du skriver. Huvudsaken är att du skriver. Men håller med om att det är "schönt att slippa schpänna schig". Happy blogging!