lördag 7 april 2018 - 19:30

Elsa Möbel gjorde det igen.

När vi en gång är inne på utrymmen att bo och leva i, så kan vi förflytta oss någon meter längre norrut, till vårt vardagsrum. Där har allt - tack och lov - fått hållas som förr. Men en liten nykomlig har vi!

Ni som har följt mina instastories har ju sett att jag har suktat efter att klä om en gammal fåtölj som har stått på vinden i hundra år. Har velat av och an mellan en massa färger (eller egentligen mellan smaragdgrön, midnattsblå och rosa).

Även om vi har två stora soffor och en puff, så är det ändå oftast tajt om sittplatser hos oss (här finns nästan alltid några barn extra). Har i evigheternas evighet tänkt ta tag i den här fåtöljen på vinden, men ni vet, sånt är ju alltid på sista plats på to do-listan. Det har varit så himla skönt den här mammaledigheten, har fått så sjukt mycket gjort av allt det där som alltid släpar. Och nu ännu stolen!

För att ni ska förstå storheten i det här bör ni kolla in lite före-bilder. Klicka till exempel här. Och här här syns den väl också litegrann. Den var gulbeige med blommor och full av smörgåsfläckar från när barnen var små (någon sommar fungerade den som deras självklara frukoststation). Jag har ju en given hantverkarklippa i Evalis från Elsa Möbel (until this day känner ni henne som min favoritperson inom bokhyllskategorin - det var Evalis som i tiderna byggde vår högt älskade bokhylla). Fattar inte att det finns folk som henne, som kan typ allt.

Och alltså! Kolla på det här! Är det här inte det läckraste ni har sett sedan Beyonce postade sina gravidbilder?

 

2018 04 07 05.49.51 1

2018 04 07 05.47.17 1

 

Jag gjorde en omröstning på Instagram och 95 % röstade på smaragdgrön. Men det blev ändå djupblå, som mitt hjärta ända från början viskade. Nej, nu skojar jag förstås. Ett hjärta viskar sällan någonting, utan det var bara jag som för tillfället hyser en stor förkärlek till blå sammet. Så fick det bli!

 

2018 04 07 05.45.55 1

 

När jag i morse satt i kungatronen med fötterna på sittpuffen tänkte jag på hur coolt det ändå är att mina tre bästa möbler i vardagsrummet är gjorda av bekanta kvinnor i min egen ålder. Malin Haglund och Evalis Sundkvist. Kvinnlig österbottnisk hantverkarkärlek, det gör en lätt lite varm i själen. Varje gång jag får chansen att hylla dem, så gör jag det. Så lätt att rekommendera så här kompenta, roliga kvinnor. Nu ska en hälla upp lördagsvinet och toknjuta! Fin, va?

fredag 6 april 2018 - 18:00

Pärlor för mina favoritsvin.

2018 04 06 02.51.54 3

 

Jag är överlag inte så hårt materialistiskt lagd. Men det får jag väl ändå medge att det är så mycket, mycket roligare att fixa om hemma om man får ställa in lite nya möbler och prylar efteråt. Meeeen så var det inte den här gången. Kan inte hålla på och fixa åt två dårar som inte bryr sig det minsta. De sörjde när mitt målande var över, när de inte längre fick ha sängen mitt i rummet och alla stolar upp och ner (då tycker till och med en sann djurvän som jag att det finns någon måtta med hur många pärlor som kan slängas på svinen).

 

2018 04 06 05.39.51 2

 

Så det var samma gamla grejer jag lyfte in tillbaka. Har en liten vision om att slippa expedithyllan snart. Den fyller tolv år snart och har hängt med genom många, långa flyttar. Kan inte precis säga att den är en kär familjemedlem, men likväl står den där varje gång. Svår att ersätta, eftersom den sväljer orimliga mängder skit. Men liksom svarta, tunga möbler. Uff.

 

2018 04 06 04.45.18 2

 

Bakom bokhyllan fanns en kvarglömd tavellist som lite sticker i mors öga (har lite svårt för när saker och ting inte är symmetriska, men jobbar på det). Vi hade bokhyllan på den väggen förr, men nu blev det så här.

Men i övrigt får vi väl konstatera: renoveringsdag off - spelfredag on. Hela huset fullt med ungar och ledig helg framför oss, yass!

Färgkoden hittar du på instagram

torsdag 5 april 2018 - 20:45

DIY: Spraymåla Ikea Smila.

Ni vet ju att jag målar och städar och housewajfar mig som någon annan tok här. Jag är så slu-huuut i kroppen om kvällarna att det nästan är omöjligt att knapra tangenter. Och skönt är väl det ibland också, att släppa hjärnan och bara jobba med fysiken. 

Någon vacker dag kommer här säkert kraftiga bildbomber, både från vardagsrum och barnrum, men den kvällen är inte i dag. Istället tänkte jag visa er en lyckad makeover som jag var tvungen till i samband med att vi byter väggfärg i barnens rum. Och det har jag egentligen bara Anna-Lena att tacka för. Hon snackar ju alltid om att man ska spraymåla och ytbehandla grejer som man i övrigt gillar, förutom färgen.

Och den här gången tänkte jag faktiskt slänga barnens urgamla gröna Ikea-lampor (ni vet de här snorgröna, plastiga skalbaggarna som kändes rimliga någon gång i livet). Den ena är tio år gammal och tänkte att det kunde vara läge för en upgrade. I synnerhet när de gjorde sig sällsynt illa med nya väggarna. Dessvärre - eller tack och lov denna gång - har mina barn lite hoarder-problematik och skrek "noooo", så jag hann faktiskt aldrig göra mig av med dem. 

Hade vägarna förbi K-Rauta igår och råkade gå förbi sprayfärgshyllan när Anna-Lenas devis plötsligt sjöng till i huvudet - kanske man ändå kunde förändra dem istället? Och det var ju alldeles kreisit vad många spännande strukturfärger det finns i sprayfärgshyllan 2018. Jag tog en stenig granitfärg med mig hem. Tänkte det kunde bli riktigt snyggt mot nya färgen. För tio euro fick det bära eller brista.

Och det blev ju skitbra! 

Som en liten skalbagge i sten. Nästan som en tassig skulptur på väggen. Vem skulle ha trott?

 

2018 04 05 08.16.53 4

tisdag 3 april 2018 - 11:00

Vargen.

Det är bilar. Det är fula gubbar. Det är våldsamma spel, för mycket skärmtid och för mycket socker. Bryggor. Att de ska leka med tändstickor. Nyårsraketer som smäller i handen. Kikhostan. Benbrott. Ormbett. Att de ska sätta nåt i halsen. Kvävas.

Grooming. Mobbning. Istappar som faller från tak.

Att de ska ramla med cykeln. Att de ska drunkna när jag tittar bort på stranden. Att de ska trilla från balkongen.

Pedofiler.

Kidnappare.

Knarkare.

Att de ska bli knarkare.

Slå upp bakhuvudet när de halkar på vårt hala badrumsgolv.

Ja, det är mycket man som förälder kan oroa sig för i dessa dagar. Men aldrig hade jag väl ändå tänkt mig att vargen skulle åka upp på en lista över sånt man kunde behöva oroa sig för 2018.

Det är väl ingen som har kunnat undgå att det rör sig rätt mycket varg i Österbotten just nu. Om det är för att sociala medier gör mig uppmärksam på observationerna (före Facebook nådde den här typen av information sällan mig) - eller om det beror på att vargstammen faktiskt är urspårad - det vet jag absolut inget om.

Men två saker vet jag i alla fall: 1. Att det finns stor rädsla hos bekanta på landsbygden. 2. att det pågår livlig diskussion i vargrupperna på fb. Eller diskussion och diskussion (det var kanske att ta i när analysförmågan och nyanserna ofta är lika med noll). Låt oss säga att det är mycket ilska som florerar. Ursinne. Maktlöshet. Tandagnisslan.

Och jag förstår dem så väl. Skulle vara fullständigt manisk av skräck om My sov i vagnen och vargen strök omkring i knutarna som det nu gör i många kommuner. Så sorgligt att lugna vardagen på landet har rubbats. En varg tog en kopplad hund på en gårdsplan i Oravais häromdagen. Folk har all anledning att vara oroliga. Det är ju inte orimligt att folk frågar "Ska någon människa behöva dö innan någon lyssnar på oss?".

Men det är en sak att vara hatisk. Och det är en annan att ta lagen i egna händer. Så många uppmaningar till jakt i grupperna nu. Skjut bort - gräv ner! Utrota! Ta ner vargen! Skottpeng! Mest på skoj, kanske. Eller skojar dom? Jag vet faktiskt inte. Ja?

Och jag tänker att det är just det här som driver till tjuvjakt, att ingen tar hänsyn till folks rädslor. Kommer att tänka på den säkert 10 år gamla SVT-dokumentären Vargkriget som handlar om ett argt nätverk som systematiskt genomför illegal jakt på varg. Den där soppan vill man ju verkligen inte ha här. Minns ni den?

Tänker att det rimligtvis måste finnas någon medelväg.

Sedan finns det ju förstås de som sitter och suckar och tycker att människan kan gå ner från tronen och ens i fem minuter gå igenom sina privilegier här på jorden. Fattar att det är tröttsamt att lyssna på jägare som sitter och maler på om "rätten till älg i skogen". Förstår till och med att de tycker det är snudd på skenheligt när pälsfarmare drar lidande-kortet. Och överlag det här att människan alltid ska stå över alla andra arter (snart gapas det "VARGKRAMARE!" efter mig på stan). Men aj juku det är svårt att vara idealist i den här frågan. När man är så jäkla rädd för vargen.

Och när man verkligen inte vill att ens barn, eller bekantas barn, eller obekantas barn, eller vuxna heller för den delen, ska möta en oskygg varg på gårdsplanen eller på vägen till skolan (ger er ett löfte inför sommaren 2018: jag kommer inte att tälta på Replot). Ja ja ja, det har inte hänt på hundratusen år eller så. Men det handlar ju egentligen inte om det. Utan det handlar om att folk är skiträdda och begränsade i sina liv just nu (inte ens jag tror längre på att människan och vargen kan leva sida vid sida så som läget är nu - rätta mig gärna om jag har fel). Lika mycket som det handlar om vargar, handlar det om att ta folk på allvar.

Klarar knappt av att se fårhagar där vargen har gått loss på bild - hur är det ens möjligt att man då ska kunna skicka i väg sina mest värdefulla knackkorvar längs skogsvägen till skolan? När man vet att en hel vargflock rör sig i området. Fattar ej. Liksom EN HEL FLOCK (God bless you, Pörtom). Aldrig i livet har jag varit så nöjd över valet att fostra betongbarn i ett brändöghetto.

Tills dess kunde någon klura ut - och sedan lära oss - hur kan vi hitta en vargsituation som vi kan leva med. Hur hamnade vi här?

 

resizedimage8001200 2017 12 12 07.21.03 1

måndag 2 april 2018 - 11:00

Recept: Proseccopasta med tonfisk och citron.

Måndag och ledig dag! 

Efter mitt underliga inlägg här igår, känner jag nu att jag måste kompensera med lite vanlighet i dag. Här kommer nu - trumvirvel, trumvirvel - ett recept!

Den här åt vi igår efter att vi hade suttit nere vid Smulterö och solat och läst några timmar. Man kunde kanske tala om någon form av föräldragoals som uppfylldes där och då. En mamma, en pappa, en bänk, två böcker, en strålande sol, två stora barn som lekte för sig själv i pulkabacken, ett barn som sov i vagnen. Bara total tystnal, solen som stekte ansiktet och Martina Haags nyaste (som för övrigt inte imponerar på mig särskilt mycket - men det skiter man väl i när de yttre förhållandena är utmärkta). 

På hemvägen slog det mig att vi hade en nerkyd prosecco hemma. Och vi fick sånt galet sug på världens bästa tonfiskpasta (tror den härstammar från min pappas matlagningsklubb i Sannäs). Den ser inte alls så imponerande ut här (snarare ser den torr och sländig ut, men ni måste bara lite på mig, så som gamla trogna vänner gör). Det är så gotttttttt för att vara så sjukt enkelt. Det är en klar fördel om du tycker om syrlig mat. 

 

2018 04 02 10.27.42 1

 

Du behöver:

2-3 dl Prosecco eller vitt vin
2 burkar tonfisk (Rainbows citron och peppar är bäst för ändamålet)
10 cm purjolök
1 kruka persilja 
några citronskivor
salt, peppar
valfri pasta

 

Gör så här: Koka valfri pasta. Häll bort oljan från tonfisken. Stek på fisken tillsammans med purjolöken så den får ordentlig stekyta. Salta pikulite, peppra mycket. Häll på proseccon (vitt vin funkar lika bra). Koka bort alkoholen om du inte vill att dina barn ska tuppa av. Någon minut räcker säkert. Klipp över en kruka persilja. Diggar du surt: Kör på citron vid servering. Jag åt lite kvarbliven aioli till (för det är det bästa jag vet). Servera med fördel resten av proseccon!

Skål!

söndag 1 april 2018 - 14:15

Lugn, allt är normalt.

Lyssnade på  En varg söker sin pod inatt medan jag väntade på att syrran skulle komma hem från en trettioårsfest (hon har varit här på påsklovet). Dessvärre blev det för skönt och härligt medan jag väntade, så jag domnade bort innan hon kom hem. Men innan mina ögon föll ihop hann jag lyssna lite till ett resonemang om situationer "när man låtsas att samhällsreglerna och normerna inte fanns" i podden här ovan.

Log mycket åt den här tysta pakten som vi människor har ihop. 

Pratade faktiskt om det med en kompis häromdagen, hur hysteriskt roligt det är när man i vissa situationer - ofta inom vården - låtsas att allt är helt normalt fast det i själva verket är allt annat. Caroline i podden här ovan berättade en story från sitt kejsarsnitt. När man ska snittas är man ju klädd i det där pappersskynket som blottar både rumpa och rygg. Och hon pratade om hur fascinerande det är att leka leken allt är normalt fast man sitter med rumpan bar i ansiktshöjd på två manliga, jämnåriga narkosläkare.

Direkt man kommer in på ett sjukhus: PANG BOM.

Alla vanliga förhållningsregler försvinner på två röda.

Man blir skrattig att bara tanken.

Lite samma grej händer ju i så gott som alla dejtingrealityshower på tv. Alla vanliga så kallade regler om hur man beter sig mot folk försvinner i ett nafs. 20 kvinnor - eller män - bor tillsammans i ett hus, "har jätteroligt" och hånglar turvis med samma person varje kväll. Och alla ba leker att det är helt normalt. Att de alla är kära i samma person. Fast det i själva verket är så himla .. ja..? Lite ovanligt?

Så där i vanliga fall kan det ju hända att man tyckte någon kunde chilla lite om hen dejtade 20 pers samtidigt (nå, nu ska jag inte vara den som är den - kanske det funkar för någon, eheh). Och förresten kanske Bachelor bara är välregisserad tv. Men ändå tycker jag det är så tassigt roligt det här lekandet.

Men speciellt kul är det inom vården. Och allt med det kroppsliga. 

Håhhåja.

Låg och kvävde mina hysteriska fniss igårkväll när jag tänkte på den där gången när jag hamnade åka akut in med magsmärtor (det här var någon gång under det där halvåret för många år sedan när jag förde gerillakrig mot gallstenar). Och det var en bekant läkare som ba "Nå heeej, hur e det! Vad kul att se dig! Bla bla bla" samtidigt som hon körde upp fingarna i rumpan och man ba "Men jaa! Absolut! Så länge sedan sist!". Hur ont jag än hade där och då, skrattade jag länge efteråt åt det absurda i hela sitationen. 

För att inte nämna alla dråpliga situationer när man har fött barn, besökt gynekologer eller annars bara varit sjuk. Att chitchatta om semestern, livet och jobbet - med trosorna på halvstång. Att gravallvarligt överräcka en burk med sitt eget bajs åt någon på hvc. 

Och säkert är det helt alldagligt och banalt för vårdpersonalen som ser det här varje dag (det är väl den enda trösten man har som patient).

Men för en själv är det ju skönt att vi alla spelar med i den här outtalade överenskommelsen om att aaaaaaaallt är normaaaaaaalt. 

Människor alltså, vi är nog bäst.

Sedan kan man ju fråga sig: Vad i hela fridens värld ville jag med detta inlägg?

Ingen som vet? 

Nä just det.

Hejtå.

 

*backar långsamt ur rummet*

 

 

fredag 30 mars 2018 - 10:30

Rapporten om åttamåningen.

2018 03 30 09.43.08 2

 

Mitt i allt målande igår glömde jag ju bort en mycket viktig dag: Mytte 8 månader! Blir bara mer och mer surrealistiskt för varje dag som går, att den här lilla gosiga prinskorven så snabbt blir så gammal. Men fortfarande tycker vi hon är det häftigaste som går i en blöja. 

Däremot blir det svårare och svårare att fånga hela härligheten på bild eftersom hon far runt som en rallybil. Ena sekunden är hon här, nästa ligger hon med tungan i golvsilen. Som livvakt får man verkligen vara på helspänn i dessa dagar. Självbevarelsedriften är sannerligen på minus. Men det är förstås kul att märka att hon börjar ha något där mellan öronen, för jag inbillar mig att hon reagerar när jag kommer springande. Då börjar hon t.ex snabbtsnabbtsnabbt äta lite mer tidningspapper, eftersom hon eventuellt fattar att det snart tas ifrån henne. Måste ju tyda på någon form av intelligens!

Det kan vara att jag inbillar mig, men tycker också att hon ibland reagerar på "nej" och "stopp" (eller "iiiih" eller annat man kan säga när barnet är på väg in i en blomkruka), men det kan förstås också vara att hon reagerar på att jag pratar med sjukt störig röst, hah. Ännu ålar hon bara framåt (i en hiskelig fart), men när hon är på mattan (som fäster bra) sträcker hon på kroppen och övar lite på att gå upp i krypposition. 

 

2018 03 30 09.43.07 1

 

Maten kastar hon in som om det inte fanns en morgondag (vi harvar mest på med gröt, batat, morot, potatis, broccoli, tomat, banan). Jag är antligen snål eller präktig, för jag gör hennes mat själv. En gång gjorde jag kött i maten, men åh fy fan vad jag fick obehag. Måste kämpa lite mer med det. Dock verkar vikt och längd vara alldeles ultimata. 74 cm på längden, 9 kg i vikt.

För närvarande är det Masse som är den absoluta favoriten. Han springer in till henne när han kommer hem om dagarna och hennes ben börjar gå an som en hel orkester när hon ser att han kommer. Hon skriker till av iver när han kommer in i sovrummet på morgnarna. Mycket i livet är fint, men det är extrafint.

Nätterna går som ett smäck, samma dagssömnen. Två långa pass smäller hon ännu av dagtid. Och sover nästan klockan runt nattetid. Någon gång händer det förstås att hon vaknar och gnyr lite grann. Men det som inte kan tystas med en napp, kan tystas med ett bröst (nattamning och samsovning har verkligen varit en stor räddning för oss). 

Det enda som är lite jobbigt just nu är: 1. Hon börjar vara för stor för bilstolen - vi måste köpa en ny. 2. Hon är gnällig när jag går runt hörnet. 3. Min babymonitor höll i två veckor - jag måste reklamera den. I övrigt kan man mycket nöjt konstatera att babylife går som tåget. Tacksam för det!

torsdag 29 mars 2018 - 09:45

Målarnytt från Gula huset.

Om ni vill vara så vänliga och blunda för kaoset som råder vid ... ööö playstation-lego-instrument-hörnan (?) så kan ni få äran att inleda den här morgonen med mina pågående målningsprojekt som jag snackade om igår (målar minsann inga påskägg i år). Två pinnstolar, en mintgtön och en röd, har jag målat svarta. Och väggarna i barnens rum, som en gång var vita, blir sakta grågrönblåa.

Ooooooch som vanligt så är jag så i mitt esse att jag knappt kan sluta. Även om jag verkligen, verkligen måste ta det lugnt på grund av ryggen. Min egen iver är som vanligt min största fiende. Men jag tycker det blir så bra att jag bara vill fortsätta, fortsätta, fortsätta. En inbokad lunchpaus på stan är kanske dagens räddning!

Men visste blir det fint! Att jag målade in garderoberna i samma nyans som väggarna är egentligen Jannikes fel. Såg så fint ut på hennes insta. Ja, det var bara det jag ville visa er! Häj!

 

2018 03 28 06.27.49 3

onsdag 28 mars 2018 - 13:00

Är det så konstigt att vi inte var intresserade?

2018 03 28 12.40.21 1

 

Medan jag målade en stol i morse (har lite målarhysteri på gång just nu) lyssnade jag på senaste avsnittet av Blankens Swanberg-podden. De pratade bland annat om hur provocerande lite kvinnor det finns i den vanliga kristendomen som vi känner till. Skrattade högt när de refererade till det som "gubberiet" som pågår i bibeln. En massa historier om en massa män, män, män. Som förvisso gör bra grejer (Jesus och hans tolvmannaposse var ju inga asshole), men visst är det ju trist att man som kvinna hittar rätt få medsystrar.

Såklart finns det sköna brudar där också, men i regel tror jag de sitter lite i baksätet (kan ju inte komma här och hävda någonting eftersom mina bibelstudier är rätt så obefintliga). Men de stories jag minns så här på rak arm är nog rätt så gubbiga. Noas ark, den barmhärtige samariten, Jona och firren, David och Goliat, Mose och de tio budorden etc. Eller hette han Moses? Eller vad det en annan som flöt i vassen?

Nu har jag ju inte hört till kyrkan på snart tio år, så jag vet väldigt lite om vad som pågår där. Men nästan varje gång jag hör snackas om nåt, så är det ju i regel bra grejer (kyrkans utlandshjälp är ju t.ex svinbra - och överlag gör ju kyrkan mycket gott för utsatta människor och jobbar hårt för medmänsklighet). Cecilia sa, mest på skämt, att kyrkan skulle ha mycket att vinna på en pikiliten rebranding. Kanske ta bort lite av gubbigheten. Fattar förstås att man inte kan göra det bara så där (vore ju intelligent att komma här och föreslå att man ska radera Gud ur bibeln, hahaha). Men ändå ett intressant spår.

Hela vintern har jag också, som jag sagt många gånger förr, lyssnat mycket flitigt på Genushistoriepodden och blivit så stöööörd på att jag inte har fattat att historia kan vara så otroligt intressant. Visst, jag tyckte om historia i högstadiet, i gymnasiet, på universitetet, men det stör mig ändå att det finns så otroligt mycket mer som man kunde ha läst om. Jag förstår - återigen är jag inte fullt så korkad som jag låter - att det finns en självklar poäng i att läsa om krig, landsgränser, slag, kungar för att förstå den samtid vi lever i. Men nog var det ju oskäligt många gubbar i våra historieböcker. 

Men det förstod jag kanske först när jag fick höra en annan bit av historien just tack vare ovanstående podd. Och först då blir man ju superirriterad! När man inser vilken historienörd man kunde ha blivit - om någon hade öppnat de ögonen!

Jag gick aldrig riktigt i gång på antikens Grekland eller första världskriget. Men hade någon kommit dragande med lite mer kurser om vardagen och den lilla människan hade jag inte varit svår. Tänk någon kurs om hur till exempel barnföderi och familjeliv sett ut genom historien (rekommenderar till exempel avsnittet "Föda barn 1700-2017"), om kvinnliga aktivister, om arbetsliv, om maskulinitet/feminitet genom historien, om häxor, skönhetsideal och fulhet, om kvinnornas vardag i krigen, om prostitution och makt, om minoriteter. En hade sluktat det i ett NAFS.

Och ja, jag fattar att mycket är för smalt för att dra igång framför 20 galna femtonåringar. Men ändå! Varför snackade man så lite om vardagen och den lilla människan? Eller är det bara jag som har dåligt minne?

Nå väl, tur att man på äldre dagar hinner lära i kapp (till exempel genom barnens bok "Godnattsagor för rebelltjejer" som ni ser där uppe). 100 berättelser om fantastiska kvinnor. Väntar nu på att någon ska dra ihop en liknande om bibeln! 

Fast först ska jag måla lite till.  

Häj!

tisdag 27 mars 2018 - 22:30

Mår som drottningar, utifrån in.

Om det är någon fras som har hörts otaliga gånger inifrån badrummet under de senaste månaderna, så är det "Om inte Emma kommer hem från Thailand snart så går jag uuuunder!" (det kan alla i den här familjen intyga med en stor suck). Och ni som sportar lugg vet precis vad jag menar: Man kan inte ha alldeles för många veckors distansförhållande med sin frissa utan att man blir galen. Det har varit många, långa veckor av gardinfrilla för min del. Bildbevis nedan.

 

2018 03 26 04.09.37 1

2018 03 27 10.17.10 1

 

Nå, igår ville det sig så väl att också Milken behövde klippas. Det var ju ändå 1,5 år sedan hon följde med mig till Emma sist, så det kan hända att det var på tiden, hah!

Och vilken skön grej att göra tillsammans! Tänkte på det igår när vi åkte dit. Att ju äldre barnen blir, desto viktigare blir det att, nu som då, göra något med dem var och en (eller viktigare och viktigare, vad vet jag, men det känns i alla fall speciellt). Det ger mig så mycket att få värdefull you and me-tid. 

Fine, håret är den största orsaken till att man åker till Ekta, men på något sätt får man så mycket mer än bara snyggt hår. Tycker de båda, Sara och Emma, är så jäkla bra på att sprida god feeling omkring sig. Det är inte bara håret som blir snyggt, utan hela känslan i kroppen är svinbra efteråt. Och är det något man vill ge vidare till sina barn, så är det ju ändå att man ska njuta så hårt man bara kan av det här livet man får (Filip och Fredrik tangerade lite det här i sin podd förra veckan - de sa att man ska försöka ha så roligt på jobbet som man bara kan - och samtidigt behålla det - hävdar att samma gäller livet: man ska ha så skönt som man kan, utan att bli en soffpotatis).

 

2018 03 27 10.17.12 3

 

Många av mina bekanta har hittat till Emma, efter mina hårda påtryckningar, och alla hör de av sig efteråt och säger samma sak (dvs. att hon är inte är någon vanlig frissa - hon är en frikkin' ängel). Ser det lite som en present till mina barn, att de får dela henne med mig. Att få komma hit, dricka sin kaffe och sin kakao, bli pajad i håret, dofta gott, prata strunt och bara slappna av.

Tycker också det är så fint att se att hon och Sara får leva ut sin målbild på nya salongen (är så stolt så jag spricker, av någon underlig anledning). Vi pratade mycket om det igår, om välmående på jobbet, nu när det snart blir aktuellt för mig att kasta mig in i hetluften igen. Och där har jag mycket att inspireras av. Det märks (och syns!) att de har skapat en arbetsplats de mår bra av. Goals etc.

Och bra mådde också Milks och jag när vi åkte hem. Hon var så stolt och så nöjd och så lycklig över lockarna ("kan jag få skicka åt fammo och mommo nu direkt?"). Har kanske heller aldrig sett nåt gulligare. Och jag var så urnöjd över att äntligen se något genom luggen! Och herregud, glowet!

 

2018 03 26 06.33.29 1

2018 03 26 04.02.17 1

 

Jaja, nu lever man gott igen några månader. Som vanligt vet ni var de finns.