måndag 8 januari 2018 - 13:30

Vem är barnet i den rostbruna tröjan?

I lördags när jag hämtade mina barn från svärisarna visade svärmor en rostbrun, alldeles underbar, kofta som hon hade stickat åt Milea. Men dessvärre visade den sig vara för liten (Milken har plötsligt blivit en jätte), så vi beslöt att spara den åt My, tills hon blir stor (och växer hon i den här takten lär väl en 7-årings tröja bli lagom till våren). Trist för Milks, kul för My!

I bilen på väg hem kom jag återigen att tänka på tröjan och på My. Fick en sån där svindlande aha-upplevelse när det gick upp för mig att den här babyn också ska bli ett stort barn en vacker dag. Körde nästan av riksåttan i rena euforin!

Liksom tänk att jag ännu en tredje gång ska få äran att se en ny människa ta form. Man tror ju, innan man får barn, att man ska kunna forma dem och påverka hurudana de blir, men ganska snabbt märker man att man har köpt grisen i säcken. De är redan sådana de är.

Visst, lite hyfs, uppfostran och schyssta värderingar kan man ju försöka tuta i dem längs vägen. Men i övrigt är det ju inte mycket man kan påverka. Humör, lynne och temperament (pratar jag om hundar nu?) blir ju som det blir. Jag tycker det är så vansinnigt spännande, att jag ska få följa vem Mysli blir. Vilken jäkla ynnest alltså! Att få se ännu en till flicka växa fram!

Tror inte min hjärna har fattat det ännu. Att My en dag ska vara så stor att hon har långt hår (eller kort hår! eller hästsvans! eller ingen svans!) och springer in i köket och berättar något. Att hon någon gång ska vara en snorunge som man blir sjukt irriterad på. Att hon ska cykla! Att hon ska ligga i min säng och lyssna på när jag läser (det gör hon förvisso redan nu, men att hon liksom ska vara intresserad också). Vad ska hon gilla för mat? Vad vill hon göra på fritiden? Hur ska hon låta? Men mest spännande är väl ändå det där att hon ska berätta något.

Minns att jag var allra mest otålig och förväntansfull med Milken. Hon hade så förfärligt mycket att berätta direkt från start, hon var ju så frustrerad som yngre, och jag bara väääääääntade på att hon skulle lära sig prata så man äntligen skulle få klarhet i vad som störde henne. De andra har jag kunnat tyda på andra sätt. Med Milks var den ordlösa kommunikationen en större utmaning. Och det var så härligt när hon äntligen började prata! 

Hisnande tanke ändå. Att det en dag ska finnas ett barn i vår familj som fyller ut en rostbrun tröja för 7-åringar (ett barn som inte är Milken!). Och att jag då ska känna det där barnet och tycka "ja, vadå, det här är My, inga konstigheter!". Nu har man ju INGEN ANING.

Åh, det är så spännande ändå, det här livet.

 

2018 01 08 01.31.28 1

Liten Mytte sov gott imorse när jag smet iväg till frissan.

söndag 7 januari 2018 - 15:05

Fail.

Alltså det är så störigt det här med vintern. Igår var jag fullständigt 100 % frisk. I dag är jag återigen så sjuuukt förkyld, helt som Prosit i Snövit. Är ruskigt rödsprängd, nyser som en galning och snoret rinner som ett vattenfall i ansiktet (fattar ej vad som hände). Men eftersom det var jullovets sista dag gick vi ändå ut en sväng. Vi har ju fått snö här nu. Det var förstås big mistake. Urkallt var det också. Solen var ju fin, men aj så trött jag blev. Ner i soffan med oss! Hepp!

 

2018 01 07 03.17.49 2

2018 01 07 03.20.32 1

2018 01 07 02.30.54 1

Som vanligt är det svärmor som har stickat koftan.

lördag 6 januari 2018 - 12:00

Kökschefen rapporterar.

Alltså det här med att jag tagit min rapportering från vegoari på största möjliga allvar är det bästa som har hänt min uppdateringstakt. Varje dag kan jag skyffla bilder på vad vi åt igår. Så hiskeligt ointressant för er, men så praktiskt för mig. 

"Ääää det är så jobbigt att vara så här på tårna under varje matlagning" gnällde jag åt Sami igår (han låg på köksgolvet i manflufeber och höll Mysli sällskap medan jag halvt brände rödbetsbiffarna).

Det finns ju både fördelar och nackdelar med att stuva om vardagskosten, har jag märkt. En lasagne kan man ju göra med en halsduk för ögonen och med ena handen i instagram, vilket är så sjuuuukt skönt. Men det här med att göra ny mat kräver ju lite koncentration. Hålla koll på recept i mobilen medan man gör. Uhh, det är störande. 

Men här kommer gårdagens skörd. 

Till lunch åt vi rödbetsbiffar med chevre. Recept här. Jag tyckte inte de höll måttet med bara stekning, så jag lade över en getostskiva och klippte över lite rosmarin och gräddade 10-15 min i ugnen. Sedan åt vi med potatis- och morotsklyftisar till. Och sallad och nån dipp. Jag gillade jättemycket. Barnen ringde efter fammo och frågade om de får komma övernatt och vad de i så fall får äta (HAHA!). De blev lovade lax och de flydde sedermera fältet över natten. 

 

2018 01 06 11.27.49 1

 

"Vem har sagt att jag går med på nåt sånt hääääär?" sa Matheo trumpet. "Moahahahah" sa jag då. "Den dagen när man hjälper till i köket får man vara med och bestämma. Tills vidare är det den allsmäktige köksmästaren som har 100 % makt över menyn". För det tycker jag faktiskt är rimligt. Inga snoriga, otacksamma ungar ska komma och klaga på maten som jag steker i mitt anletes svett (inte bokslavligen dårå). De åt upp allt, får jag väl lova att tillägga. 

 

2018 01 06 11.32.53 1

 

På kvällen efter att barnen drog iväg till Vörå hade vi ingen lust att anstränga oss. Så vi gjorde lite varma smörgåsar med den överblivna chevren och annat som kan hittas långt bak i ett kylskåp (svarta oliver, soltorkade tomater, saltgurka). Hade tomater och basilika också, vilket kan rädda i princip vilken rätt som helst. Med ett glas rödvin smakar ju vilken macka som helst som ett litet underverk. 

Rapport klart slut.

fredag 5 januari 2018 - 13:30

Medlidandesoppan (obs - inte ett recept!).

kolloidalt silver debatten2

 

Debatten om det här med kolloidalt silver, som var på tapeten tidigare i höstas, verkar inte ha svalnat det minsta. Själv har missat det mesta pga. orkade inte riktigt hänga med i svängarna när det hettade till (körde strutsmetoden när jag inte riktigt orkade förstöra min rosaskimrande babybubbla). Men tydligen pågår diskussionen ännu. För jag såg att Pohjalainen hade skrivit om det i dag. 

Det finns tusen saker man kunde skriva om det här. För jag tycker att det återigen att det saknas gråzoner. Tänk att man kan sakna dem! Tycker jag alltid känner mig som Ahtisaaris Martti. Att jag vill ställa mig som en fredsmäklare mitt i. För som vanligt tycker jag alla sidor får orimligt mycket skit. 

 

1. Lider med Linda här på Sevvan som sannerligen fick uppleva en riktig shitstorm. Känner inte Linda jättebra, men tycker hon verkar vara en snäll och varm människa. En sån som säkert gör sitt allra bästa för sina barn. Plötsligt förekommer hon i sammanhang där ord som polisanmälan, utredningar, barnmisshandel och gud vet vad snurrar runt. Kan bara föreställa mig magontet och paniken jag själv skulle ha. Imponerad över att hon fortfarande står på fötter i en vardag där kommentarsfält inte är särskilt nådiga.

 

2. Lider också med Vasabladet som har fått liknande storm (för att inte nämna det befänga trovärdighetstvivet) för något de inte alls har med att göra (det vill säga: någoting som skrevs på en blogg på Sevendays). Förstår förstås att det kan vara svårt att hålla isär dessa två, men fortsättningsvis är Vasabladet och Sevendays helt skilda grejer. Imponerad över Nicke (ched.red) och Annemari (vd) som sakligt förklarar det här mer eller mindre varje vecka. Jag menar, Sevendays bloggar är ju fantastiska på det viset! Så många olika liv vi får ta del av. Och det är ju inte direkt så att Lindas blogg på något vis är aggressivt förespråkande, hah! Tänker att man kan läsa bloggar för vad de är: nämligen bloggar. Och sedan nyhetstexter för vad de är: nyhetstexter. 

 

3. Lider också med alla journalister som rapporterar om kontroversiella ämnen. Den massiva mängd skit de får - bara för att de går till jobbet och gör så gott de kan. Vare sig man jobbar på Pohjalainen, Yle, Vasabladet eller wherever, så finns det ingen nyhetschef som någonsin säger "I dag, redaktionen, i dag ska vi skapa sensation, saftiga rubriker och skvaller! I dag ska vi söka löpsedlar! Propaganda! Pengar!". Beundrar faktiskt journalister 2017 för att de orkar rapportera. Att de ens orkar vara journalister när folk ibland tenderar vara så misstänksamt otacksamma. Beundrar speciellt teamet som gjorde det första Spotlight-programmet, det måste ha varit HETT OM ÖRONEN de första dygnen.

 

4. Beundrar med andra ord med alla i den här soppan som bara GÖR SÅ GOTT DE KAN. Föräldrar som gör så gott de kan för sina barn, redaktörer som ska moderera brinnande kommentarsfält, poliser som ska göra någon form av undersökning, folk som ska rapportera, forskare som ska avge rapport (Forskare - ja! Glömde dem! Måste vara världens mest otacksamma yrke 2017!). Blir alldeles svettig i händerna när jag tänker på att vara inblandad när folk ska vara så ARGA HELA TIDEN. Ibland kan man faktiskt vara så OERHÖRT tacksam för att man bara får vara en vanlig mammaledig lort. Kärlek, kraft och respekt önskar jag eder alla.

fredag 5 januari 2018 - 09:00

Istället för kött i tortillas.

Här är det no mercy på vardagslivet fastän man känner sig nära dödens brant. Jag var trots allt friskast och fick åka och handla. Så jag handlade så mycket som två tändsticksarmar orkade bära (när ska jag hinna bodybuilda fram starka armar?).

Nå väl, nu kommer här verklighetschock delux för i dag orkade jag verkligen inte med nå lullull (vill ni ha snygga matfoton hittar ni dem hos Nathalie Aurén - inte här). I den här bloggen får man typ tre matkassar svängda upp och ner på ett köksbord - voilá!

 

2018 01 04 11.01.56 1

 

Tänkte ändå snacka lite mat, för jag har så jäkla bra feeling kring vegoari. Jag är helt i mitt esse inför lunchen varje dag. Kalvarna (mitt bästa smeknamn på barnen) hade gnällt om tortillas. Så tortillas fick det bli. Försökte å det hårdaste komma på något trevligt att ersätta köttet med för att det skulle bli lite mer mättande. Och eftersom jag igår pratade skit om kikärter tänkte jag det kunde vara en god idé att försöka bli kaveri med dem.

Hade trots allt sett några lovade biffrecept på world wide webb. Tänkte att man säkert kan manipulera dem och smyga in fajita kryddmix. Kanske göra små bollar istället för biffar. Min iver visste inga gränser.

 

2018 01 04 11.01.54 1

 

Recept: Bångstryriga Brändöboltzin

Detta behöver du:

2 burkar kikärter (a' 240 gram styck)
1 dl mjölk
15 cm purjolök
1 vitlöksklyfta
1 msk Maizena
1 halv kruka färsk koriander
1 Santa Maria Fajita-mix

 

Gör så här: Skölj kikärterna. Finstrimla purjolöken, hacka vitlöken. Mixa kikärterna med stavmixer och blanda sedan ner purjolök, vitlök koriander, maizena och mjölk. Ska bli som en slags färs. Smaksätt med kryddmixen. Forma färsen till biffar och stek dem i smör i en stekpanna.

Och glöm inte: Att ni ska göra egen guacamole och tomatsalsa. Hur ni gör det bäst har jag berättat förr, men ni kan fräscha upp ert minne här.

 

2018 01 04 08.40.27 1

 

Tyckte det blev supergulligt att trycka in små kikärtsbollar i tortillan. Det blev så läckra att jag knappt kunde sluta. Så vansinnigt gott med citronsur och chilidränkt salsa till. Lite svårt var det att få dem att hålla ihop vid stekning, men för att vara nybörjare gav jag mig själv hundra poäng. Får väl freestyla ihop en fastare smet nästa gång.

Sami tyckte också de var jättegoda, men Matheo skrynklade ihop hela sitt ansikte och sa dessväre "ÅH HERREGUD, FÖRLÅT, MEN DET HÄR GÅR VERKLIGEN INTE ATT ÄTA". Skrattade mig alldeles fördärvad, för han är sannerligen inte kinkig, men det nåt med konsistensen i just bönor och kikärter som jag kan relatera till. Man måste vänja sig vid den, tror jag. Barnens kompis vägrade smaka och Milea tyckte synd om mig så hon sa snällt "Men mamma, det var i alla fall lite gott i början". Haha! Alltid kan man inte göra kalvarna lyckliga. Men hej - länge kvar av vegoari, vi kämpar vidare!

torsdag 4 januari 2018 - 12:30

Femmånadersbebisen.

2018 01 04 12.33.41 1

 

Mytte har redan fyllt fem månader för länge sedan ("och ingen rapport!" ropar ni upprört i kör). Luuugn, bara lugn. Ska berätta lite om hur vardagen ter sig med en femmåning i huset. Tycker på något sätt det har hänt massor sedan sist. Mellan fyra och fem månader var det som om det sa PANG och bebben blev en människa. 

Kanske beror det på att hon fick ärva en matstol i julklapp som hon plötsligt känns så stor. När hon kan sitta med oss i köksbordet och skratta åt våra bra juttur. Allt är plötsligt så mycket lättare när hon kan sitta i den. Ögonen är stora som tefat när hon ser hur vi slungar in maten. Tror hon skulle vara smygsugen på mat, men jag är så osugen på att ge. Hon får vänta en månad till. Men ja - matstolen. Ny bra juttu nummer 1!

Och sedan ny bra juttu nummer 2: I morse lärde hon sig svänga från rygg till mage. Eller vad vet jag om det är bra. Tycker egentligen det är rätt skönt när de bara ligger stilla, men kul för henne att det börjar hända grejer. Stora barnen tycker förstås att det är det festligaste som har hänt sedan jesu födelse och har applåderat och tjoat som galningar. För mig flimrar det bara förbi minnesbilder med bebisar som äter i blomkrukor och annat som brukar hända i takt med att bebbarna börjar röra på sig, men jaaaaja. Låt gå. Förr eller senare ska vi ändå in i blomkrukan.

 

2018 01 04 12.30.16 2

 

Jag och My har varit så snoriga, hostiga och hesa sedan vi kom hem. Är glad att det händer nu och inte om tre veckor när vi åker på resa. Jullovet är väl trots allt den perfekta tidpunkten för att ligga inne och rossla. I övrigt är hon fortfarande genomljuvlig. Snällare och gladare bebis får man nog leta efter. Och länge!

onsdag 3 januari 2018 - 15:30

Vegoari pågår för fullt.

Vi kör en favorit i repris även i år igen. Ett köttfritt januari i Gula huset. Tycker om att utmana mig själv - och det här med vegetarisk kost är så himla skönt när man lite hamnar tänka om. Är så innerligt trött på mat överlag. Behöver få in lite nya friska vindar i vardagen. Ska försöka dokumentera lite här i bloggen, så jag bättre minns tills nästa gång köttkonsumtionen eskalerar (det tenderar den göra när jag får dålig matinspis - vi äter fortsättningsvis alldeles för mycket slentriankött).

Ska försöka tagga allt under vegoari så vi hittar i framtiden! 

 

2018 01 03 02.45.54 1

 

I dag gjorde vi en curry (den gick så här - även om jag lade till kokosmjölk pga. älskar kokosmjöl och så lämnade jag bort den kokta potatisen, för jag orkade inte koka potatis). Det blev jättegott. Hyser stor kärlek till ris just nu. Det var länge sedan. Skulle kunna äta ris med soya ur en tioliters hink om jag fick. Nå väl, det blev en bra lunch. Matheo åt två stora portioner. Bra betyg. 

 

2018 01 02 03.34.52 1

 

Också igår var en bra dag, för då åt vi halloumiburgare. Det enda som var kökkigt var avokadorna som var ruttna inuti, så vi blev utan guacamole. Det var nästan jordens undergång, för en halloumiburgare är ej komplett utan en riktigt fläskig guacamole. Men shit happens och alla överlevde. Vi åt förstås karamelliserad rödlök, vitlöksdipp, mango, tomater och klyftpotatisar till. Jag tycker såna där vanliga hamburgerbröd är SKITÄCKLIGA. Man ska köpa frallor man gillar och rosta dem (eller baka egna, om man är ambitiöst lagd - det är jag dock inte).

 

2018 01 02 03.27.09 1

 

Gurkskivan skvallrar om att detta är Masses burgare. Vad det blir i morgon vete gudarna, men har fått en ny vegekokbok i julklapp, så framtiden är ljus. I kommentarsfältet får man ge tips. Men obs obs, inte något med kikärter eller bönor, för det tycker jag är närmast vidrigt. Hejtå!

tisdag 2 januari 2018 - 18:00

Året 2017 - så här minns jag dig.

Nej vet ni, jag måste göra bokslut med året som gått, annars kan jag inte riktigt gå vidare. För att jag ska kunna greppa året 2017 måste jag skriva ner det. Tycker ändå det är viktigt. Att reflektera och summera. Hur ska vi annars lära oss nåt, tänker jag.

 

Årets tröskel: Är så vansinnigt stolt över att jag åkte in ett varv på jobbet och jobbade i tre månader mellan sjukskrivning och mammaledigt. Att jag inte lät utbrändhetstiden bli den sista touchen på jobbandet, utan att jag comebackade lite medan jag var gravid, så att känslan blev superfin inför min mammaledighet, fick liksom avsluta med lite värdighet (inte för att utbrändhet är ovärdigt, men för att det kändes mer frivilligt nu). Jag var fullkomligt livrädd för att jag skulle spy hejvilt omkring mig, men det visade sig vara det bästa som kunde hända. Mådde så bra av att jobba och inte hela riden tänka på hur skit jag mådde. Friskt vågat, hyvä minä!

 

resizedimage8001424 2017 07 29 04.51.17 2

 

Årets bästa dag: Här får jag faktiskt säga förlossningen, även om det låter vrickat, man tänker liksom att det finns skönare grejer än att - som Babben Larsson skulle säga - skite ut en soffgrupp, men jag hade en så förfärligt bra upplevelse. Jag trodde inte att man kunde föda barn så smärtfritt, men det kunde man tydligen. Min förlossning, som du kan läsa om här, blev faktiskt årets bästa dag.

 

Årets bottennapp: Dystern. Jag trodde att livet var över. Jag funkar som känt inte så bra ihop med gravidhormoner. Och man får verkligen se det som helt otroligt att jag blev normal igen. Har nog aldrig varit så djupt nere i skiten. Tacksamheten, tacksamheten. Men nu har vi tjatat klart om den. Vete fan om ni orkar höra mer.

 

Årets musikaliska upplevelse: Nu har jag säkert glömt massor, men jag gjorde i alla fall en grej som jag inte har gjort förr - och det var att gå på Melodifestivalen. Krista tävlade ju i deltävlingen i Växjö och vi åkte och kollade hela gänget. Även om det slutade i besvikelse, så var det ju ändå en jätterolig kväll och kändistät efterfest. Men om vi snackar konserter så där i största allmänhet så ska vi inte förglömma att KAJ verkligen var jättebra på sin show på Wasa Teater. 

 

Årets bluff: Sommaren. Jag simmade exakt noll gånger.

 

resizedimage800534 2017 06 14 05.51.39 1

 

Årets bästa middag: Här velar jag mellan två middagar. Mammas och pappas gratinerade musslor nu på nyårsafton eller sedan kräftskivan på Replot på villaavslutningen. Båda var något i hästväg (alltså så gottttt) men väljer ändå den senare eftersom stämningen var så god runt bordet. Både mamma och pappa och syrrans familj var där. Sedan satt vi utomhus långt in i natten och den enda som var skyddad från myggen var bebben som fyllde exakt en månad då.

 

resizedimage8001201 2017 08 26 10.52.19 2

 

Årets babymoon: När My äntligen föddes fick jag frihetskänslor deluxe och ville genast bryta mig ur gravidbojorna. När hon var 10 dagar åkte vi på en så skön weekend till Umeå. Sov på hotell, andades ny stad, gick på Ikea och njöt. Det var precis vad jag behövde och förtjänade. 

 

Årets bästa kvinnor: Här får jag verkligen säga mamma och Lotta. Utan deras kamratstöd under årets första halva hade det nog varit schlutt kaputt med den här tanten. Mycket kan man vara tacksam för i livet, men att ha en mamma och en syster i ryggen är ovärderligt. Så glada i dem. Och att vi alltid har så hysteriskt roligt ihop.

 

2018 01 02 01.06.38 1

 

Årets mat: Gröt. Och så blev jag rätt så bra på empanadas, om jag får säga det själv. 

 

resizedimage8001198 2017 11 21 05.02.12 2

 

Årets selfie: Den här har jag inte visat tidigare, men när jag hade ringt hem Sami från jobbet och det var dags att föda fram My tog jag en sista bild på oss som 2 in 1-pack. Jag tyckte då att jag var vansinnigt stor, men det tycker jag inte längre nu när jag ser på det utifrån. Måste nog ha varit något med känslan i kroppen (hade så frrrrruktansvärt ont överallt i och med foglossningen och 20 kg plusvikt för ryggen). Får fantomsmärtor bara av att se den där bilden. 

 

2018 01 02 01.03.45 1 1

 

Årets skratt: Egentligen är det en episod som hände i påskas som går under namnet "Memma*******" (den innefattar t.ex en syster som ligger under ett bord), men eftersom den inte håller för det offentliga rummet, så säger jag skrattyogan på min fruhippa. Åh herregud vad roligt det var! Om ni någon gång behöver en gruppaktivitet som verkligen håller måttet, så ska ni skrattyoga i Vöråstan här i Vasa. Har aldrig skrattat så mycket på en timme.

 

resizedimage800600 SKRATTYOGA VASA2

 

Årets yes: Tror det här året går till historien som det mest kulturella året i mannaminnet. Har nog inte sett så många teaterpjäser, humorshower, tv-serier och filmer på flera år. Läste också rekordmånga böcker med tanke på hur många barn jag har och hur många sociala medier som pickade på min uppmärksamhet (53 st - jag räknade!).

 

 

Årets idrottsupplevelse: Wasa Footballcup. För det finns nog inget som så roligt som att se ens egna barn spela. Jag säger då det. Och att mamma och pappa och svärmor och svärfar kunde vara med på alla matcher. Nu i sommar är vi anmälda till Umeå Fotbollsfestival med Matheos lag. Så sjukt roligt. Men före det hoppas jag få se massor av matcher med mitt bästa radarpar när det kommer till fotboll - Mannil och Moliis. Hoppas de får lira ihop i många, långa år. 

 

2018 01 02 03.46.03 2

 

Årets smidigaste 1: Att min amning blev så lyckad. Inte ett endaste ett bakslag. Inte en inflammation, inte en stockning, inte ett sår så långt ögat kan nå. Att jag nu har helammat i fem månader utan problem - så wow! Inte ens en möhippa i Estland kunde rubba den. My var en proffsammare direkt från start. 

Årets smidigaste 2: Milkens skolstart. Märkte knappt av den. 

Årets smidigaste 3: Att ha lugg. Det är nog den enklaste snygga frippan. Att jag hade så bra hår här på slutet berodde ju förstås på att min Emma fortsatte levererera när hon öppnade sin egen salong. My hade ju också bra hår, men det visade sig inte vara så långvarigt.

 

2017 11 24 01.17.53 1

resizedimage8001196 2017 09 21 12.11.49 1

 

Årets gråt: Måste kanske ha varit när jag läste slut Vänd om min längtan av Ann-Luise Bertell och jag var tvungen att gå upp och byta dynvar efteråt. Eventuellt kan vi lägga det lite på gravidhormoner, men aj det var en fin bok.

 

Årets nyupptäckt: Mitt nyuppväckta intresse för samernas historia. Kanske är det för att jag har blivit äldre och man plötsligt intresserar sig för sitt eget ursprung. Kanske är det för att filmen Sameblod berörde mig. Men min morfar är ju född som same i finska Lappland (Pelkosenniemi) och jag har t.ex fått berättat för mig att hans mammas familj hade renar. Har ju vetat om det här hela mitt liv, men det är först nu jag har fått upp ögonen för det här. Har ju alltid intresserat mig för minoriteter, men har helt gått och snöat in mig på det här de senaste veckorna. Det massiva förtrycket mot samerna, som faktiskt är en liten, liten åttondel del av mig. 

 

Så här minns jag 2017: Jag minns 2017 som kontrasternas år. Ta nu t.ex Trump i början av året och sedan hela #metoo-rörelsen här mot slutet. Alltid kom det något som vägde upp och skapade lite balans. Som vår otroliga (ja, vi får verkligen säga att den var makalös) första tid med babyn som motvikt till den alldeles förfärliga graviditeten. 2017 var verkligen året när fulheten dansade sida vid sida med godheten. Kan ju inte säga att det alltid var bra, men kanske ändå lite hälsosamt ibland, att inte ta de små sakerna förgivet (som ett gott humör till exempel - det är fan inte självklart att man får vakna med ett sånt varje dag). 

 

resizedimage8001200 2017 08 14 06.39.54 1

resizedimage8001198 2017 09 25 03.24.23 1

resizedimage8001197 2017 08 17 03.57.38 1

 

Och bra blev det ju till slut! Så sjukt huippubra!

söndag 31 december 2017 - 14:15

Din tid kommer.

Ledsen för lång paus här i denna blogg, men det har varit program från morgon till kväll i söder. Jag tänker att man ska embraca de stunderna istället. Blogga kan man göra resten av året. 

Men så här på årets sista dag tänker jag väl ändå att man kunde säga några välvalda ord innan vi tackar för 2017. Någon årssummering blev det inte, för första gången på år och dagar (men det kanske summerar året 2017 ganska väl - det var mycket som inte blev som det skulle, hah!). Men det finns ändå en sak jag tar med mig från året som gått.

Och det skulle jag i alla fall vilja dela med er.

Eller den borde vi kanske säga, för det är en låt. Men det är inte bara låten som är svängig, utan egentligen är det andemeningen i låten som är pointen.

Din tid kommer. 

Jag tycker det är något vi kan ta med oss in i 2018. Kanske just du som kämpar i motvind kan försöka minnas det. Att din tid kommer också. Jag är inget hardcore Håkan Hellström-fan så där i största allmänhet, men tycker till exempel han har 100 % rätt i det han säger i en helt annan låt också: 

 

För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

 

Kanske händer det 2018. Kanske 2019. Eller något helt annat år. Men ett som är säkert är att vår tid kommer. Din tid kommer. Jag minns det som i går när jag låg till sängs med hela själen full av svärta och hinken full av spya och lyssnade på en podd - Säker stil med Ebba von Sydow och Emilia de Poret - och de avslutade med den här låten. Jag mådde så oerhört uselt, men den sådde ändå ett frö om en hoppfull framtid, så där som musik kan göra när den fungerar som bäst.

Tänkte att jag måste lita på det. Att min tid nog kommer när graviditeten är över. Och det kom den ju minsann. Men det behöver ju nödvändigtvis inte handla om hälsa eller graviditeter, utan livet överlag. Kanske kommer allt att slå in någon vacker dag. Den här låten är min present från mig till er i dag. En utmärkt låt att skåla in det nya året med. Gott nytt bloggår, kompisar! 

 

torsdag 28 december 2017 - 12:00

Bra julhäng.

2017 12 28 11.33.39 1

2017 12 28 11.32.42 1

 

Känns som det här jullovet har pågått i ett sekel redan. Och inte mig emot! Har träffat nästan alla jag vill träffa. Hängt med släkten. Gått på loppis. Sovit länge. Gått på damernas årliga supermatch i handboll (BK-46 mot BK-46 Goldies). Och ätit så mycket konfekt att jag igår fick krypa till sängen. Här är så fruktansvärt skönt.

Vi stannar över nyår (minns inte om vi någonsin har varit så länge här nere allihop - tror inte Sami har varit ledig en hel julhelg under alla 11 år jag har känt honom). Så än finns det mycket tid att investera! Ikväll tänkt vi gå på Solsidan-filmen. I morgon är det pappas kalas. I övermorgon är det herrlagets supermatch. Aj aj aj så mycket roligt ännu!