En dag ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva.

lördag 28 april 2018 - 00:00 | 7 Kommentarer

Jag skulle ge skrivtips i dag, skrev jag igår. Men det blev inget sånt. Eller jag skrev faktiskt plikttroget ett inlägg. Men det kändes bara fel rakt igenom. Försökte få någon feeling i det, men misslyckades. För nåt annat gnager i mig, och då känns skrivtips plötsligt så platt och falskt. 

Hej mitt i natten, förresten! Och hälsningar från Karis och rummet som en gång var indelat i två och inhyste mig och en syster! Jag kom igår, ensam med barnen (och vagnen) i Forden.

Och eftersom det är sent så ska jag gå rakt på sak: Vi var fem före en frontalkrock igår i Aura, och jag kan inte släppa det. Tänker att jag ska testa den här välbeprövade metoden "skriva av sig" för att se om det hjälper.

Det senaste dygnet har samma bilder spelat om och om och om och om igen i mitt huvud. Jag stirrar på bilen framför mig och skriker "shit shit shit shiiiiit" (det där sista i:et är i falsett) och stänger ögonen och väntar på smällen som aldrig kommer. Jag vet faktiskt inte hur vi kom undan, men bilen vi mötte gjorde en otrolig räddningssväng i sista sekunden. Den ilade förbi 1 cm från vår sidospegel. 

Absolut inget hände. Förutom att jag fick så kraftig chock att benen skakade okontrollerat så vi fick stanna och pausa en stund. Plus att ångesten nästan åt upp mig inifrån när jag insåg att jag just nästan haft ihjäl alla mina barn och mig själv. Vet ni hur överjävligt det är?

Jag försöker rationalisera bort det här. Inget hände! Alla lever! Inte en skråma på bilen! Men så här nära har jag aldrig varit. Jag har kört den här vägen flera hundratals gånger de senaste tolv åren och så många gånger tänkt att nog är det otroligt att vi aldrig har krockat, kört ut eller varit med om någon olycka. Och inte har jag ju ännu heller varit med om en! Men däremot är jag helt säker på att om bilarna hade nuddat det varit finito med någon av oss. Och jag pallar inte den tanken. 

Det är så sjukt att något som varade i max fem sekunder kan innehålla så mycket. Att man minns så mycket när hjärnan skäper sig. Jag vet precis hur jag blinkar till vänster, tittar åt alla håll, svänger över, och i följande sekund har jag en paketbil som kommer körande i 100 km i timmen bara tio meter rakt framför oss, rakt mot oss. Jag panikbromsar, han panikbromsar. Jag hinner bara skrika några shit shit shit nu smäller deeeeet. Och reflexmässigt trycker jag bak handen i baksätet (hah, som min hand skulle kunna skydda någon!). Och så stänger jag ögonen och tänker "jahapp, det var det". 

Där var livet slut. 

Det tjuter i paketbilens däck och jag öppnar ögonen när den åker förbi Mys fönster. Jag skriker rakt ut i chock, för det är så jävla läskigt när man inser att man lever. 

Jag vet inte vem det var, för den körde vidare, och vi körde vidare. Men den personen var en så skicklig chaufför. På något vänster räddade den allas våra liv när den krängde med ratten och körde slalom förbi oss. Jag fattar inte hur han gjorde. Vår bil stod ju stilla, eftersom jag hade så låg hastighet hann jag stanna, men hur den, som körde så där hårt, hann reagera övergår mitt förstånd. Skulle så vilja tacka den. Tack, du. Tack för att vi fick komma vidare. Tack på riktigt för att jag fick djupandas vid en busshållplats, med ben som knappt bar, och inte någon annanstans. 

Det här är mina 5 seconds of skräck som ofrivilligt maler på i huvudet. Tänk om det där hade varit det sista jag såg här i livet. Jag vet inte om det här bara är chock, eller något slags jävla uppvaknande i att livet faktiskt kan ta slut när som helst. Att det faktiskt var alldeles för nära igår. Och att det högst sannolikt hade varit mitt fel.

För en liten fånig människa är det alldeles för mycket information att bära. 

Men terapi i natten, bra grej ändå, kanske var det ändå lite skönare i magen nu?

God natt på er, era busar. Livet är till för att levas!

7

Kommentarer

  • Jenni

    29.04.2018 08:28 (25 dagar sen)

    Men huadå så hemskt ! Arma tur att ni är välbehållna!! <3


  • linnea p.

    29.04.2018 12:30 (25 dagar sen)

    Nej huu så hemskt, fick riktigt rysningar. Men också huu så alldeles fantastiskt tursamt lyckligt! Förstår så efterhandsångesten, hur skör man blir utav konfrontationer med döden dödens ständighet. Tänker ofta på när jag körde hem från halkbanan, första skedet, baksätet fyllt med andra unga, bilskoleläraren bredvid mig, och bara helt plötsligt så swishar en mötande bil förbi så JÄKLA nära på en bråkdels sekund. Vet inte hur det blev så, nästan så att våra bakspeglar tog i varandra. Minns att passageraren bakom mig sa att han kände luftdraget från bilen genom springorna kring det stängda fönstret. Var onekligen ganska darrig och glåmig i själen resten av vägen hem.


  • Malin / en gul apelsin

    29.04.2018 13:26 (25 dagar sen)

    Å fy fy fy fy fy, så hemskt! Jag är glad att ni lever! Fattar verkligen det där med att genomleva hemska situationer i huvudet gång på gång i efterhand, kanske det är nån form av impulsterapi man ordnar åt sig.


  • Danielas Dagbok

    29.04.2018 17:34 (24 dagar sen)

    Fick så kalla kårar av att läsa det här - det tog mig tillbaka till 2014 då jag var med om en liknande händelse men det faktiskt smällde (http://danielasdagbok.com/2014/november/doda-vinkeln-2.html). Minns SÅ den där sekunden då jag tänkte "nu dör jag", men jag klarade ju mig, precis som ni. Ändå ett uppvaknande hur hemskt det än var, och en tankeställare gällande, som du säger, att livet är till för att levas.


  • Daniela Strömsholm

    29.04.2018 23:36 (24 dagar sen)

    Nej fy så hemskt!! Och tack gode Gud att ni lever <3


  • E

    30.04.2018 13:23 (24 dagar sen)

    Huj, låter som en fruktansvärt upprörande händelse! Skönt att det gick bra. Tolkar jag situationen rätt; ni kom ut från en korsning och svängde till vänster in på er egen fil? Körde skåpbilen om nån när den va på er fil? I så fall var det ju skåpbilens fel att situationen uppstod..


  • x.

    01.05.2018 13:25 (23 dagar sen)

    Vi lever allt våra liv med små marginaler.Det viktiga är att alla är friska.Din familj och den mötande bilens förare är oskadade. Tillvaron kan fortsätta med ett starkt perspektiv. Det är bra att skriva av sig/prata om saken - ett minne från 1990-talet när mina föräldrar upplevde samma och klarade sig så blir tanken med denna långa mening att vissa händelser lämnar kvar i minnet dock förhoppningsvis så att de ej blir begränsade men till vår tillvaro hör (tyvärr!) uppskakande händelser. Dessa händelser ger perspektiv kring vad är de stora utmaningarna i tillvaron.Vad är mindre bekymmer. Jag avrundar min kommentar här med att önska en fin första maj&god fortsättning på våren.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.