Fina saker händer när man vågar sticka upp huvudet ovanför staketet och säga hej.

onsdag 9 maj 2018 - 22:00 | 1 Kommentarer

Barn alltså. De är så otroligt kompetenta när det kommer till det sociala spelet - så mycket mer begåvade än vuxna ibland. 

I dag gjorde vi någonting som vi borde ha gjort för länge sedan. Jag ploppade upp huvudet över staketet till grannflickan och frågade om hon vill komma över till vår gård och leka. Försökte peppa Milks att göra det själv, men eftersom hennes finska har rostat rätt mycket sedan hon gick dagis så våååågade hon inte riktigt själv (hon har gått två år på svenska nu, och tyvärr har vi inte riktigt underhållit finskan så väl).

Flickan blev superglad, kom springande ner för gatan och jag höll en liten kick off på vår picknickfilt (introduktionsföreläsning eller workshop, eller vad ni konsulter vill kalla det - när man svetsar ihop okända till ett team). Nå nu skojar jag, egentligen knagglade jag på med "Jaha jaha, mikä sinun nimi on? Minun nimi on Linn. Jaha jaha, kuinka vanha olet? Minä olen 32. Tämä on Milea ja hän on 7 vuotta vanha. Kiva kiva" och log jättestort och svalde alla ändelser. Och sedan gav jag dem en fotboll och "hämtade jag saft" och "bytte blöja på My" så de skulle komma igång.

Och de lekte i nästan 5 timmar. 

I början var Milea lite ur form, så de löste kommunikationen med att prata ett intressant kycklingspråk (de kucklade hejvilt över gräsmattan och viftade med händerna) när de sparkade fotboll. Men vid halv åtta när jag gick ner på gatan för att säga att hon skulle komma in och äta, så flöt det redan mycket, mycket bättre.

Tycker det är så beskrivande för hur skön attityd barn har till mycket. När man saknar ett gemensamt språk, så leker man höna och pekar och viftar och skrattar. Liksom ingen skam eller genans - man ser helt enkelt till att få förståelsen att fungera. När de inte alls förstod varandra fnittrade de och bad mig förklara. Och den här dagen kom med en självklar insikt: ett gemensamt språk är faktiskt inte alls avgörande när man leker med lego, spelar chokospelet eller ritar med kritor på trottarer. 

Däremellan skulle vi hämta Sami från flyget, så Milea fick pausa leken en stund. Hela vägen tillbaka i bilen övade hon på att säga "Hei, onko x kotona?" och "Tuletko ulos leikkimään?". Stod och kikade på balkongen när hon kavat traskade över och plingade på. Och så lekte de igen!

"Det är så härligt att ha en ny vän", sa Milks vid kvällsmålet. "Synd att ingen av oss förstår någonting! Men det gör nog ingenting!". Det var kanske det skönaste och mest fördomsfria jag hört om vänskap på flera år. 

Barn alltså. Bäst.

Kommentarer

  • Karolina

    10.05.2018 20:18 (13 dagar sen)

    Åhh, så ljuvligt!! Jag hade en finsktalande kompis i barndomen och vi började tala ett eget språk till slut, en blandning av finska och svenska :D


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.