Förlossningsberättelsen.

tisdag 1 augusti 2017 - 13:00 | 21 Kommentarer

10.00

Alla förlossningsberättelser börjar alltid med "hela dagen hade jag känt mig konstig" eller något annat som antyder att personen ändå hade en aning om att något var på gång. Det enda jag kände mig var frustrerad. Det var fredag och 39+4. Och iiiinget verkade hända. Så jag tvättade två fönster i ilskorna. Dammsög. 

 

12.00

Hade sakta börjat få någon mensvärksliknande grej i ryggen medan jag gick an här hemma. Men det var jag ju van vid. Foglossning och ryggvärk var vardagsmat, så jag orkade inte ens hoppas på en ny besvikelse. Men den tilltog och började komma mer i vågor. Barnen hade kompisar här och vi åt lunch. Tinade bullar. Åt frustrationsbulle.

 

13.30

Här vågade jag nästan vågade hoppas på att det var allvar. Vi jagade ut alla kompisar (förlåt!) och Sami skjutsade barnen till Vörå. Bara för att ha det gjort. Men fortfarande var min ryggvärk så pass oregelbunden, kraftlös och menlös att jag hoppade på fysiobollen och twerkade urfult - i hopp om action. Jag gissade att nåt var på gång, men tänkte att det  - som vanligt - var falskt alarm. Eller att det bara var ett förstadie som kan resultera i barn om ett sekel eller så. Messar lite med Malin om att något eventuellt kan vara på G. Funderar lite på huruvida Sami faktiskt ska åka på jobb denna afton.

 

15.00

Messar Malin att jag tar tillbaka mina ord. Att jag återigen simmar i Döda havet. Allt stannar upp när jag ligger, sitter eller vilar. Jag kan trigga värkar genom att gå runt som en tok. Men orkar inte riktigt. För hur jag än går så blir de ändå aldrig regelbundna. Blir jätteirriterad och sover en stund. Får kanske två ordentliga sammandragningar under timmen jag sover. Fattar inte vad det betyder. Kan kroppen bestämma sig? Malin tipsar att jag kan åka in och kolla för säkerhetsskull, om jag sku råka vara öppen, men jag surar och säger nej. Riktiga värkar bråkar inte så här.

 

17.00 

Sami åker på jobb. Jag säger att han kan försöka hålla sig så nära Vasa som möjligt, ifall det händer nåt mer. 

 

19.30

Mess från Malin. 

 

mess1

 

 

20.00

Jag bestämmer mig ändå för att ringa in till förlossningen och fråga vad de tycker. För nu har jag ändå rätt så kraftiga värkar mellan varven. Men jag känner nästan ingenting av dem när jag sitter på bollen (som Sara har lärt mig) och profylaxandas (som youtube har lärt mig). Det gör ju inte SÅ ont, så där som jag minns värkarna från tidigare gånger. Därför skäms jag när jag ringer upp sjukhuset. Jag menar, om man ska föda ska det ju göra riktigt ont. Inte ska man väl kunna använda "sitta på en boll" som smärtlindring?

Råkar få en ordentlig värk medan jag pratar med förlossningen och hon säger att jag kan komma in och kolla upp mig. Jag bor ju ändå så nära, så det är ju helppo nakki att åka hem igen.

 

20.10

Oookej, bestämmer mig för att åka in på koll dårå. Ringer således till Sami och frågar om han kan komma hem från jobbet. Men han är fast på en keikka. Blir nervös eftersom jag plötsligt får lite tätare värkar. Tio minuter senare messar han att en avbytare är på väg. Att han åker via polisstationen och byter om, lämnar vapen och kommer så snabbt han kan. Kan pusta ut. Här triggar jag värkar allt vad jag kan genom att powerwalka i vardagsrummet. Vågar inte sitta ner eftersom jag vet att allt stannar av då.

 

21.00

Startar upp en kisastudiochat med mamma och syrran. Berättar att vi åker in och kollar läget. Tycker å ena sidan att jag är lite löjlig. Tycker å andra sidan att jag har tillräckligt kraftiga värkar för att något sku kunna vara på gång. Förbereder mig på besvikelse.

 

20614371 1670275256339740 1334562164 n

 

21.15

Flåsar så kraftigt när jag kommer in på Vasa Centralsjukhus att jag får gå förbi undersökningsrummet och gå direkt till förlossningssalen. Barnmorskan kopplar på en CTG och det visar sig att värkarna är rätt så oregelbundna (jag har ju ändå lagt mig ner, så allt blir såklaaart lugnare). Men ingen antyder något om att jag ska åka tillbaka och jag får ligga kvar. 

OCH - den inre undersökningen visar att jag är 6 cm öppen! Vi jublar som tokar! Sami är hungrig, springer till Sale och handlar. Fattar inte att stor del av öppningsskedet är över. Och att jag bara har fyra ynka centimeter kvar. "Hur kan jag ha pallat sex centimeter utan desto mer smärta?" upprepar jag tusen gånger. Är så glad. Nu är det PÅ GÅNG! Barnmorskan säger att jag andas jättefint. Och jag tycker faktiskt det samma. "Världens bästa förlossning" mumlar jag mellan chokladtuggorna.

Jag koncentrerar mig på det Sara har sagt. Att hålla händerna och ansiktet avslappnade. Andas i jämn takt. Slappnar av i hela kroppen, även om ryggen och magen krampar. Det är inte helt lätt. Men jag tycker jag gör det bra.

 

22.00

Barnmorskan säger att hon läst min Ipana (rådgivningens digitala tjänst där all info och alla ens önskemål finns) och sett att jag har önskat mig en epidural. Här velar jag lite inombords, eftersom jag inte riktigt tycker att jag behöver den. Men jag säger ändå "ja, tack" för jag minns ändå epiduralen som det ljuvligaste någonsin från Matheos förlossning.  Jag tycker trots allt inte att smärta är något man behöver eftersträva. Så det kommer en helt fantastisk narkosläkare (Anna nånting?) och lägger den omedelbart. 

Och när den kickar in kan jag inte sluta upprepa "Men herregud, det här är ju helt sjukt! Jag känner ingenting!". Även om jag ser på skärmen att jag har värkar. Om än oregelbundna. 7 cm öppen. Chattar med alla familjära kisastudior som följer min förlossning hemifrån sina soffor. 

 

22.30 

Är så glad att det går undan nu. För 1,5 timme sedan hade jag ännu ingen aning om att förlossningen var i gång! Nu är jag tre centimeter från mål och känner absolut ingen smärta. Jag läser en massa dåliga tidningar, äter choklad, pompar på fysiobollen för att ha något att göra. Tycker det är sjukt att vi har kommit till 7 cm helt utan att smärta. Och nu är jag 100 % bedövad. Hur kan man ha det så bra? 

Värkarna kommer ännu så sällan (cirka en på 10 minuter) så barnmorskan säger vi ska ta hål på fostervattnet. Oh yes, speed it up, säger jag. Ska vi hinna få barn innan midnatt, månntro? Jag gissar på nej. 22.35 spräcker barnmorskan hinnorna och det forsar all over the place.

 

23.30

Sedan går det undan. Eller det känner jag ju inte. För jag är 100 % bedövad av epiduralen. Läser en Allers, pratar med Sami. Och frågar med jämna mellanrum om han kan se på skärmen om jag alls har värkar. Men tydligen har jag hela tiden. Lotta frågar med jämna mellanrum hur det går:

 

 

mess2

 

 

00.00

Här förflyter en halvtimme där inget annat händer förutom att jag får galen frossa. Jag är 10 cm öppen, men har inga krystvärkar, så vi inväntar dem. Jag skakar så benen hoppar i sängen. Jag fryser så jag tror jag ska förgås. Bm säger det är för att livmodern jobbar så kraftigt. Undrar lite över hur det ska gå att krysta utan någon smärta. Hur ska man veta när man ska ge an om man inte känner sina värkar? Säger till Sami att jag börjar vara lite nervös. För nu börjar ju det galnaste. Krystningsskedet. Är ändå helt AMAZED att man kan öppna sig från 0 till 10 cm utan smärta. 

 

00.35

Nu börjar jag känna att bedövningen släpper litegrann, vilket gör mig lättad. Vill ändå ha lite vägledning av kroppen om när jag ska krysta. Känner mig stark och adrenalinstinn. Har ju inte gjort av med nån kraft ännu. Så känner att jag har allt att ge här på slutet.

Jag känner att en värk är på antågande, så barnmorskan säger att jag kan testa krysta om jag vill. Jag gör några tafatta försök, men har ändå inget särdeles stort krystbehov, så jag känner mig bara töntig som försöker trycka efter lite på måfå. 

Får sniffa oxytocinspray två gånger för värkstimulering och DÅ får jag äntligen lite krystbehov. Har svårt att hitta en bra ställning. Men barnmorskan (som för övrigt heter Jaana och passar mig utmärkt) klär på mig ett par strumpor och säger att jag ska dra i strumpkanten och sedan trycka efter allt vad jag kan. 

Jag klämmer efter och morrar så halsen och rösten ger vika. Det gör ungefär lika ont i halsen som i kroppen. Jag tycker att det inte alls det går framåt, men ganska snabbt kommer barnmorska nummer 2 in i rummet och de säger att jag bara har någon enstaka krystning kvar innan babyn är ute. Är såklart helt övertygad om att de säger så bara för att få mig att orka. 

En gång får jag panik och skriker "JAG FÅR PANIK, NU GÖR DET SÅ FÖRFÄRLIGT ONT! HJÄLP MIG, JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN!". Då minns jag att Jaana säger "LYSSNA PÅ MIG! Nu gör det ont för huvudet är mitt i, men vid nästa värk tar du i, tre gånger på en värk - och då kommer babyn!".

Känner att hela kroppen totalkrampar av frossa, försöker slappna av, men den bara hoppar åt alla håll. Kommer dock ner i varv när jag hör hur jag ska andas. Jag nickar, accepterar och laddar om. Flåsar som den mest andfådda stövaren efter älgjakten.

Och när värken tar sats är jag livrädd för att jag ska spricka i två delar och dö och explodera i atomer och aldrig mer finnas till. Men jag hinner snabbt tänka att det enda sättet att komma ur den här smärtan är att trycka allt vad jag kan. Det gör så ont att skriker högt, högt, högt - fast jag försöker hålla tillbaka. 

 

00.50

... men så känns det som om luften går ur och allt lättar. "KOM DEN UUUT?!" ropar jag förvånat. "Ja, ska bara hjälpa lite här" säger Jaana och tvinnar av navelsträngen som ligger två varv runt halsen. Voi lättnaden när jag kastar mig bakåt i sängen. Hinner inte ens landa i kudden innan det slår mig: "HERREGUD, VAD BLEV DET, FÖRRESTEN?". Och då ser jag att det är en snippbaby som kommer farande mot mig. En flicka! Herregud, en flicka! Krystningsskedet blev exakt 13 minuter långt. Och jag säger säkert hundra gånger att det här måste vara den bästa förlossningen i hela världshistorien på VCS. Av alla fem timmar som förlossningen pågick var ungefär 10 minuter av dem smärtsamma. Kan ni tro det?

Någon gång drar sig barnmorskorna ljudlöst tillbaka och vi ligger vi där i en timme och bara andas och tar in allt det stora. Lamporna släcks ner och vi får den berömda brickan. Ammar och pratar och fotar och bara tittar. Att VCS är ett babyfriendly hospital märks och känns. 

Där ligger en helt ny människa på mitt bröst och jag tycker allt känns så overkligt. Som om hjärnan inte riktigt hängde med när allt gick så smort och smärtfritt. Hade liksom förväntat mig att jag skulle vara lite mer besatt av en djävul. Det gick så lätt att jag hela tiden undrar om det verkligen har hänt på riktigt. Först nu slår det mig att förlossningen verkligen var igång. Tro det eller ej - men det här var ju inget falskt alarm!

Vi har så roligt åt att hon är så rund och go - liknar på inga vis våra andra barn. Massa svart hår. Och massa, massa hull. Är så slö i hjärnan att jag säger "Men gud Sami, har du haft en affär med brevbäraren?". Innan jag förstår att jag har otur när jag tänker. HAHA.

Naturligtvis skickar vi bilder till alla i kisakatsomo och de får på basen av bild gissa kön. Alla gissar rätt. Hon är flicka i fejset. 

 

mess3

 

Slutsats: En bättre förlossning kan man ju knappast ha. När man en halvtimme efter barnets ankomst upplever att man mår "nästan som vanligt". När man endast 10 minuter av totalt fem timmar upplever att det gör ont. När man så gott som hela tiden känner att man har fullständig kontroll över situationen i förlossningssalen. Jag var välförberedd (rekommenderar verkligen profylax och avslappningsövningar!) och orkade hur bra som helst ända in i mål. Är speciellt stolt över att jag tog de första 6 centimetrarna LIKE A BOSS, ensam hemma i vardagsrummet. Jag må vara rätt så usel på graviditeter, men det här med att föda barn - det kan jag tycka att jag är rätt så bra på ändå.

Nu har jag testat på sätesförlossning, kejsarsnitt och en helt vanlig drömförlossning. Precis som jag önskade mig. Har också fått erfarenhet av barn i varierande storlek (2,9 och 1,1 och 4,0 kg). 

Apgarpoängen för min förlossning påminner om poängen för vår dotter: 10/10/10. Nu kan jag sannerligen vara nöjd. Stort tack också till Vasa Centralsjukhus som gjorde allt så fruktansvärt bra. Förevigt tacksam.

Kommentarer

  • minna lindeb

    01.08.2017 14:11 (4 månader sen)

    Oj, oj. Det här var sommarens bästa sommarprat. Ai että och ändå. Strumporna utan häl är bäst att dra i och visst är det löjligt när man ska krysta och det inte alls är där ännu. Men lite ledsen blir jag på just den där känslan av skam som man får när man liksom tror att man åker in i onödan och att inte är det här ju ännu något... För det vittnar just om att lidandet på något vis är det som allt förväntas handla om. Men såhär kan det också bli. Smärtfritt, starkt och medvetet hela vägen.Och du berättar ju så BRA igen.Om lyckan över babyn och allt som bara är så overkligt och underbart. GRATTIS ännu. Ai että och ändå...

    • Jenny

      01.08.2017 23:24 (4 månader sen)

      Fast här kan jag ändå inte låta bli att flika in med vad en barnmorska sa åt mig en gång: "man kan ha ont utan att lida" och så var det verkligen för mig, visst hade jag lite ont under förlossningen men jag led absolut inte och ser fram emot att få vara med om det igen, förlossningssmärta är så olik all annan smärta på något vis :) För mig kom det liksom bara kraft ur smärtan!

      • minna lindeb

        02.08.2017 12:28 (4 månader sen)

        Ja fenomenalt sagt. Man kan ha ont utan att lida och egentligen är ju smärta ganska långt en tolkningsfråga. Inställningsfråga och attityd, som hos dej,där smärtan alstrade kraft mer än lidande.


  • minna lindeb

    01.08.2017 14:14 (4 månader sen)

    Ai että... Nu blev jag tvungen att läsa en gång till. Och nu är det nog bäst att jag tar ett dopp. Huh huh.Och ändå. Mummu i sjön ögonaböj.


  • M

    01.08.2017 15:27 (4 månader sen)

    Fin berättelse! Jag som också är dålig på att vara gravid har verkligen piggats upp av din blogg de senaste månaderna. Det är alltid roligt att veta att man inte är ensam om eländet :). Jag fick själv en toppenbra förlossning och är så glad att du också fick din drömförlossning. Grattis!


  • Linda

    01.08.2017 15:27 (4 månader sen)

    Läser och lipar. Så glad att du fick en sån härlig förlossningsupplevelse! Önskar jag kunde copy paste den och göra den till min egen. Men det går ju inte. Däremot ska vi på en profylaxkurs, månne det är med den samma Jaana. Tror en av kursdragarna hette Jaana. Grattis igen en gång, till babyn och till upplevelsen.


  • Sofia

    01.08.2017 16:38 (4 månader sen)

    Oj vad du skriver bra! Det låter nästan som min andra förlossning. Måste nog försöka få till en trea så man har chans att få vara med om det igen! Stort grattis!


  • Carolina

    01.08.2017 20:35 (4 månader sen)

    oj oj och oj det var nästan som att läsa min egna förlossingsberättelse då vår flicka föddes. Det gick nästan på pricken lika utom att istället för att sitta på en boll och vänta gick vi ut i parken och gunga hahha! roligt att höra att det gick så bra som det gick :)


  • Malin

    01.08.2017 22:03 (4 månader sen)

    Det låter som en underbar förlossning! Så härligt att graviditeten skärpte sig på slutet så ni kunde skiljas som vänner. Nu är jag förstås svinaktigt nyfiken på vad barnet ska heta!


  • Linda

    01.08.2017 22:23 (4 månader sen)

    Jag började läsa bloggen då jag låg på BB i maj och sen fortsatte och om man inte mindes den där väntan. Jag startades på +13 ;) Vad bra hon äntligen kom


  • C

    01.08.2017 22:53 (4 månader sen)

    Grattis till lilltjejen! :) detta låter väldigt likt min andra förlossning (också en drömförlossning!) När jag kom in till sjukhuset var jag öppen 7,5cm, hann inte få någon epidural (som jag hade önskat), fick lustgas istället :D efter 1h 20min var hon ute. (krystskedet varade 9min). Börjar faktiskt sakna förlossningen lite efter att ha läst din berättelse :)


  • Danielas Dagbok

    01.08.2017 23:14 (4 månader sen)

    stort grattis linn!! Skönt att höra att allt gick så bra.


  • Josefin

    01.08.2017 23:17 (4 månader sen)

    Härligt! Påminner mycket om min andra förlossning. Den skulle jag kunna återuppleva varannan dag typ ;)


  • M

    01.08.2017 23:49 (4 månader sen)

    Grattis!! Låter som en bra förlossning! Hoppas min blir lika bra om några veckor! Behöver man stora trosor och bindor med till bb om man blöder mycket?


  • Jenny

    02.08.2017 00:26 (4 månader sen)

    Så uppfriskande att läsa om en sådan här berättelse också, häftigt! Nu bara måste du ju dela med dig av ett dylikt youtube-klipp om profylax-andning!


  • Sara

    02.08.2017 04:49 (4 månader sen)

    Grattis låter som en riktig dröm förlossning :) å undras månne om de va samma Jaana som tog emot oss i mars då dottern föddes i bilen för hon var såå toppen! :)


  • Ahå

    02.08.2017 15:48 (4 månader sen)

    Tusan så härligt det låter. Jag undrar just nu varför jag själv inte frågade efter epidural, men det gick ju med lustgas och lokalbedövning också.. Kände lite som dig, när jag kontaktade förlossningen, att värkarna kommer med tre minuter mellan, får jag komma in och kolla? Hon i telefon säger att du behöver int kom in för att kolla om du int har så ont så du int klarar dig hemma.. Hmm jaa ont gör det, men jag klarar nog mig.. Men får jag komma in å se vad som händer? Jodå, kom bara, men det är nog inte falskt alarm säger hon.. När jag kom in fick jag armbandet på efter några minuter, och de säger du är öppen 3cm, vill du gå och bada? Öh, fattade ingenting.. Inte på hela dagen förstod jag att förlossningen var igång, tills de föreslog att jag skulle ta en promenad.. Hann inte så långt före de sa att jag kan få lokalbedövning och att de samtidigt sätter elektroden på huvudet, vattnet kommer att gå då troligen.. Då, förstod Jag att nejmen nu kommer ju bebis snart .. Sen tycker jag att det tog några minuter innan de sa att du är öppen helt ring på när du känner att du vill krysta.. (Några minuter var 3,5h) mitt i allt är han ute. Men, smärtfritt kan jag ju inte påstå :D


  • Malena

    02.08.2017 20:15 (4 månader sen)

    Massor med grattis!! Önskar och hoppas att jag också kommer få uppleva något liknande om någon månad! Det lät ju väldigt positivt och härligt :)


  • Linn

    03.08.2017 13:33 (4 månader sen)

    Hurra för en fantastisk förlossning! Grattis till den och strongt jobbat!


  • cherrygirl

    03.08.2017 18:14 (4 månader sen)

    Kan du ännu berätta vad profylax är, tack! Grattis för tjejen och härlugt att läsa om en fin förlossning. Det ger hopp!


  • emzi

    05.08.2017 16:35 (4 månader sen)

    Härligt att höra hur bra det också kan gå efter alla skräckhistorier! :D


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.