Kan det verkligen vara meningen att man ska spränga in ytterligare ett heltidsjobb i detta också?

tisdag 6 mars 2018 - 12:45 | 28 Kommentarer

De senaste två åren har varit ovanliga. Kanske man kunde kalla dem för time out-åren? Vad man än kallar dem, så har det varit ett par år av rätt lite jobb från min sida. Två år som jag har varit jättemycket - både frivilligt, ofrivilligt, motvilligt och jättevilligt - hemma. Först som sjukskriven, sedan som kräkisgravid, sedan som 60 procentsjobbare och sedan som mammaledig.

Jag har helt enkelt tillbringat jättejättemycket tid annanstans än på jobbet.

Och så här i efterhand tänker jag ofta: det är ju inte så konstigt att folk har det körigt i vardagen, när många familjer kör med normkonceptet, att båda vuxna - eller den ensamstående vuxna - jobbar 100 %. Nu när vi är vana med den här situationen, att en förälder ändå pikulite kan vara den som förutser och preparerar, så känns det nästan befängt att vi ännu till ska spränga in ett till heltidsjobb i den här kaosmaskinen. Hur är det på riktigt meningen att den här familjen ska fungera när jag ska tillbaka på jobb?

Säga vad man vill om det här, men det är inte optimalt med två fulltidsjobbande föräldrar när barnen är små. Och nu vill jag verkligen inte skamma någon. Det här är inte en kick i röven mot dig, du som sliter i ditt anletes svett för att få vardagen och ekonomin och fritiden och lyckan och livet att fungera. Inte alls. Det är säkert ännu mindre otimalt för dig som drar familjelasset ensam. Det är bara en liten nyp i stjärten (eller egentligen ett fett knytnävsslag i tinningen) mot samhällssystemet vi lever i.

Det är inte klokt som vi håller på. 

Och ändå har vi det säkert mycket bättre ställt än på många andra platser i världen.

Eller så är det bara vi (nå, jag) som är dåliga på att leva livet.

Det betyder så oerhört mycket att ha en extrahand (mamman, pappan, mommon, faffan, vem som helst) som pikulite kan bädda för smoothness medan alla andra är borta. Fattar verkligen inte hur vi hann handla, laga mat, tvätta, träffa folk, ha fritidsintressen, träna och införskaffa alla tusen grejer som behövs i ett liv med barn förr i tiden. När man bara hade utrymmet 16.00-20.00 att spela med. 

Att man bara har fyra timmar med familjen varje dag - är det inte jättekonstigt? Alla de här jätteroliga människorna som man har fött till världen? Och in i de fyra timmarna ska man pilla in matlagning, läxor och fotisträningar? Tycker ändå det är så konstigt, ATT VI ALLA SPELAR MED! 

Att ingen går fram med en megafon längs torget och ropar "Nee-e, nu får det verkligen vara nog! Så här kan vi ju inte ha det! VI PROTESTERAR MOT DET ORIMLIGA I FAMILJELIVET 2018!".

Jag minns inte så bra hur det var på den tiden, förr i tiden när vi båda jobbade 100 %, men jag minns jättebra att jag aldrig kände mig riktigt zen, och jag aldrig riktigt var i stunden (alltid halvvägs bort i tanken). De här två åren jag har bakom mig nu har varit så värdefulla på det viset. Att det har varit ljust när barnen har kommit hem. Maten har varit klar. Vi har kunnat vara ute på promenader (istället för i en mataffär). De har haft massor av kompisar hos oss. Vi har läst massor i sängen. Precis så där som man tänker att livet borde vara.

Vi har äntligen kommit i kapp varandra!

Det har ingalunda varit lugnt och stressfritt alla gånger (Gud ska veta att det så gott som varje dag är kaos på någon front), men jag känner ändå att vi nu har haft tid för varandra. Att vi har bottnar i den tillvaro vi lever i. Just innan jag sjukskrevs handlade egentligen hela min tankeverksamhet om att överleva och hålla koll på minutscheman (kändes alltid som om systemet var en minut från kollaps).

Ett familjeliv blir aldrig lugnt som en sval havsbris under en palm. Det hävdar jag inte. Men säger bara att det är så jäkla mycket skönare att leva i familjelivet när man har en som curlar hemmafronten. Obs! Säger inte att det ska vara mamman! Det kan fast vara en gorilla, bara den vet vad den ska göra!

Eller finns det faktiskt någon som TYCKER att det är så här det borde vara?

Det har jag ofta undrat lately.

Hur är det meningen att vi ska orka njuta av livet? Va va va? 

 

2018 02 16 02.06.59 2

28

Kommentarer

  • Linda

    06.03.2018 13:01 (4 månader sen)

    Alltså mitt i prick! Exakt vad jag tänkt på de senaste månaderna (året)! Och då har vi "bara" ett barn. Dessutom långa pendlingstider här i huvudstadsregionen, så far iväg hemifrån kl.06 för att hinna hem till 16. Och rusar igenom allt för att hinna hinna hinna, så sorgligt. Minns före jag for tillbaka på jobb hur jag dagligen frågade mig själv "är det såhär livet ska vara?", "först får man barn och sen ska man inte träffa dem" och "vill jag leva såhär?". Men vad är alternativet...?

    • Linn Jung

      06.03.2018 13:03 (4 månader sen)

      Så många frågor, så få tillfredsställande svar!


  • Malin / en gul apelsin

    06.03.2018 13:07 (4 månader sen)

    Jag håller helt med! Det här livet passar INGEN, för gör man allt som man lätt upplever förväntas av en så hinner man ändå inte vara med om det eftersom man måste vara minst ett halvt dygn före i tanken för att inte tappa bort nån viktig del. Usch. Häromdagen råkade jag se trailern till en nittiotalsserie på netflix, och hela trailern avslutades med den där snurrande, dansande bebin som fanns som ... skärmsläckare? på nittiotalet. I trailern satt ett gäng ungdomar framför en datorskärm och väntade på att bilden av bebin skulle ladda, och jag tänkte direkt: TÄNK att det fanns en tid då man satt och väntade på internet. Utan att bli irriterad. Att man hade tid. Att internet inte sköljde över en som en tsunami, utan man upplevde att man hann ha koll på allt där, och en massa tid över dessutom. I några sekunder längtade jag våldsamt efter den livstakten (sen surfade jag väl vidare i tsunamin eller nåt).


  • Ingela

    06.03.2018 13:08 (4 månader sen)

    Jag håller så med! Har alltid sagt att det borde vara förbjudet i lag är arbeta mer än 6h/dag. Fattar inte hur folk klarar av allt det där du beskrev utan att köra slut på sig själva på nolltid.


  • Mrs J

    06.03.2018 13:15 (4 månader sen)

    Jamen precis!! Så sant varje ord du skriver. Jag har precis börjat med partiell vårdledighet efter några års 100% arbete. Mitt liv innehöll inget annat än jobb. Gubben, våra fyra barn, vännerna, ja dom fanns det varken tid eller ork för! Efter jobbet somnade jag på soffan varje kväll. Upp ett varv för att värma mat i mikron å hjälpa med läxor, sen direkt i säng. På helgerna kunde jag sova 12 timmars nätter,fick ingenting gjort. Söndagsångest deluxe när man insåg att skiten börjar om från början! Nu har jag ledigt varje fredag, jag har tid att ta hand om mig själv, göra vad jag vill en dag, finnas där för barnen. Är betydligt piggare, gladare, och har mer motivation på jobbet också! Skulle egentligen aldrig vilja arbeta 100% mera, never ever! Men vet inte om jag ens vågar fråga chefen efter vårdledigheten om det är möjligt? Alla "riktiga" arbetare jobbar ju 100%...inte kan man ju gå ner i arbetstid "utan orsak"...kollegorna hamnar att göra mitt jobb då jag är borta... Såna tankar snurrar i huvudet...ingen borde behöva jobba 40h/veckan när det finns så mycket annat man kan göra med livet!!


  • Lou

    06.03.2018 13:27 (4 månader sen)

    Mitt bästa tips från småbarnstiden är att en vuxen jobbar 60 eller 80 % och är på jobb cirka 6 timmar per dag. Den förlorade inkomsten betalar sig tillbaka i lite mera frid. Du hinner handla och laga mat i tid förrän allt och alla brakar ihop och man hinner ut en sväng på kvällen :9 Det gjorde jag i flera år för 15-16 år sedan och jag LOVAR att jag inte nu tänker på den "förlorade"inkomsten utan på att jag fick komma hem i tid och vara med barnen. Jo vi hann också med både fotis och kultur för både stora som små. Det går nog bra då man kommit igång med arbetslivet igen. Jo och man kan verkligen undra VARFÖR vi byggt upp samhället så att under småbarnstiden måste föräldrar jobba mest!? Nu då de är "stora" och inte vill umgås så mycket mer har man mera tid och pengar. Jäkla KONSTIGT är det!


  • Bohemian Maggie

    06.03.2018 13:37 (4 månader sen)

    Jaa precis. Har grunnat mycket, MYCKET, mycket på hur vrickad vår tidsanvändning i dagens samhälle. Tänk också på hur mycket tid som går åt till att förbereda sig för lönearbete. Fixa rätt jobbkläder och hålla dem i skick, åka till och från jobbet, skaffa bil för att kunna åka till och från jobbet (okej, nu skulle jag väl annars också ha bil, men det finns säkert de som främst har bil för att kunna ta sig till jobbet) och så vidare. Så mycket tid vi sätter på att jobba och förbereda oss för jobb, jämfört med allt det andra som vi gör. Hmpf. Hmm.


  • Linda

    06.03.2018 13:50 (4 månader sen)

    Exakt så där är det. Jag tycker vi har helt fullt upp även om jag är hemma hela dagarna. Men så har hela jag skrikit NEEEEJ till samhällssystemet sedan jag blev mamma. Jag har vägrat godkänna att bara få de där fyra timmarna om dagen tillsammans. Nu har vi också bestämt gemensamt att vi inte kommer jobba 100 % båda två så länge barnen är små. Vi måste få det att gå på något annat sätt.


  • Mormor

    06.03.2018 14:26 (4 månader sen)

    När jag för ett tiotal år sen fick mina barn bestämde jag mig för att stanna hemma tills barnen blev äldre. Jag ångrar aldrig det beslutet fastän det gjorde att jag lämnade på samma ställe på karriärs stegen. Många i min omgivning ansåg att jag var LAT och lät min man komma undan för lätt. Det var inte hans val att jag skulle stannna hemma utan vårt gemensamma. Lungt var det sällan hemma men barnen fick "leva livet i sin egen takt" och vi mådde bra. Njut så länge ni kan ha det så att ena föräldern är hemma!


  • Ann-Sofie

    06.03.2018 15:19 (4 månader sen)

    Men herkas i världen! Det är nog bara att stiga av och anpassa konsumeringen till inkomsterna, om man är så lyckligt lottad att man har möjligheten, börja med pikusmå anpassningar. Jag har ännu aldrig jobbat 100% och kommer antagligen aldrig i livet att göra det heller, har aldrig jobbat med eller utan barn och familj mer än 60%. Min man är en vanlig fabriksarbetare utan vidare utbildning, jag är närvårdare. Kommer inte på tanken att jag börjar jobba mera så länge vårt barn bor hemma, hen är 8 år nu, sen får jag förhoppningsvis ta hand om mina föräldrar och ev. barnbarn. Överenskommet med mannen för 13 år sedan, alla lyckliga, vi hjälpis åt och har allt vi behöver. Jag tänkte tanken en tid sen att jag börjar jobba 75% och mannen går istället ner i arbetstid så att det är mera rättvist men efter diskussioner så kom vi ändå fram till att vår familj fungerar bäst som vi har det. Du kommer aldrig att ångra att du jobbat mindre för dina barn och familjs skull.


  • Jessica Johansson

    06.03.2018 15:51 (4 månader sen)

    Jag har länge läst din blogg och följt med dig men det är nu första gången jag skriver här. Det är så mitt i prick det du skriver. Jag och min man jobbade 100% från den dag vårt tredje och yngsta barn fyllde 3 år. Före det var det jag som var hemma och skötte undan allt det där tråkiga som annars skall rymmas medan 16-20, inte ens alltid den tid hade vi. Eftersom min man pendlar med 1 timmes väg åt ett håll. Han jobbar 9-17. Jag hade (skriver hade eftersom det är så just nu) allt mellan 6.30-17.30 som arbetstid med en arbetsväg på 30 minuter/håll. Då jag gick tillbaka på jobb efter nästan 7 år på raken hemma (hann och vända på jobbet några månader mellan barnen) var jag full i energi och tyckte det skulle bli kul att jobba. Det var jätte tungt i början då vi insåg att vi hinner ju knappt vara med varandra i veckan då vi kommer hem så sent och barnen har hobbyn. Vi tänkte lite naivt att vi vänjer oss eller det var väl främst jag som kämpade med att tänka att jag vänjer mig. Min man började resa i jobbet. Mer ansvar föll på mig. Det gick två år, sedan körde jag in i väggen. Orkade inte mer! Ville bara sova och gråta. Det kändes bäst just då. Blev sjukskriven några veckor, prövade på att jobba igen. Det gick inte. Mer sjukledigt. Jobb igen. En kväll satte vi, jag och min man, oss i soffan som vanligt och jag tog upp saken om att vad om jag skulle bli hemma igen. Det här går inte i längden. Barnen är små bara en gång och jag känner att hela livet rinner genom fingrarna på mig. Tanken är två veckor framåt i tiden. Det här var för ungefär 5 år sedan. Jag klev av ekorrhjulet. Sade upp mig från min fasta tjänst. Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv! Jag var hemma ett halvår och fick samtidigt ordning på mig själv. Jag började också lite smått titta efter ett nytt jobb. Och jag hittade ett, ett där jag fått välja att jobba 80% . Där jag har regelbunden arbetstid! 8.30-14.30. Jag mår så underbart bra. Känner att jag har tid till både jobb och fritid. Visst känns det i börsen att jag inte jobbar 100 men det kan vi leva med. Vi behöver inte den där årliga södern resan, vi kan ta den vart tredje år istället och tycka att livet att toppen ändå!


  • Sandra Neuman

    06.03.2018 16:27 (4 månader sen)

    Åh, viktigt ämne!! Sedan jag var utbränd 2010 har jag bara jobbat heltid ett få antal veckor under sommarsemestrar och sånt. Och de gånger jag fått förfrågan om att gå upp i tid har jag tackat nej. Barnen är i dagis alla dagar, men de två vardagar när jag är ledig så hämtar jag dem tidigare. Det här funkar SÅÅ bra för oss och tack vare mina 24-30 timmar per vecka så orkar jag vara en bättre mamma, fru och arbetstagare.


  • M

    06.03.2018 16:56 (4 månader sen)

    Min upplevelse: Var hemma med mitt enda barn strax över 1 år, då bytte min man av mej och var hemma ungefär motsvarande tid. Då jag började jobba sov barnet väldigt dåligt fortfarande. Första 5 månaderna i jobb minns jag nästan ingenting av, gick helt i dimma och hann tro att jag var både deprimerad och utbränd. Sömnbrist var orsaken. Tyvärr hade jag inte möjlighet att välja att jobba typ 80%, vilket säkert skulle ha känts bättre. Vartefter barnet har blivit äldre och börjat sova bättre har även jobbet och allt annat gått bättre. Mitt liv består just nu av jobb och barn. Maken jobbar mycket kvällar och helger, så det finns inte möjlighet till egen fritid. Viktigast är att jag slipper ut och röra på mej 1-2 ggr/vecka för att må bra i kropp och knopp. Är helt OK med detta, tänker att det är en period i livet. Kan vara jag skulle tänka och känna annorlunda med fler barn. I och med att mitt jobb är intensivt och krävande har jag och barnet inte heller aktiviteter inplanerade på kvällarna (hen är bara 4 år dessutom), utan vi tar det lugnt, varvar ner efter dagen, leker, läser böcker, hushållsarbetar (jag) m.m. Det trivs vi båda med bäst. Får se hur det blir den dag barnet blir äldre och får mer intressen, kompisar osv. I och med att vardagen ändå fungerar helt OK med mej och make som 100%-arbetande har jag ett annat irritationsmoment: STRESSEN som uppstår då barnet blir sjukt! Eller om man själv blir sjuk. Allt som gör att man oplanerat måste vara hemma från jobbet. Det skapar en enorm stress i vår familj, eftersom barnvakt inte alltid är en självklarhet att få. Helt SJUKT den här känslan av att man inte riktigt skulle hinna vara hemma och sköta om sitt eget sjuka barn, eftersom man hamnar så väldigt mycket efter på jobbet och dessutom belastar kollegor med ökad arbetsbörda. Vikarie är ingen självklarhet pga. strama budgeter och annat skräp. En hög arbetstakt går helt bra så länge man själv, kollegor och barn är friska. Men hatar (känslan) att arbetslivet inte har utrymme för helt vanliga förkylningar, barnsjukdomar osv. Slut på osammanhängande roman :)

    • Linda

      07.03.2018 17:09 (4 månader sen)

      Det där hade jag kunnat skriva själv! Precis så är det för oss också. Vi arbetar båda 100% och det funkar. Den lilla fritid jag har (när min dotter gått i säng och mannen nattar henne) går åt att gymma eller springa. Det hinner jag med tre gånger i veckan och det är för mig en livslina. Jag ångrar inte att jag arbetar 100%, men som du skrev blir det stressigt när barnet blir sjukt. Då blir det att pussla. Lyckligtvis har mannen och jag båda jobb där vi kan jobba hemifrån, ifall det behövs. Och oftast tänker jag som så att företaget inte kommer att gå under för att jag är borta några dagar, och eftersom jag oftast projekjobbar bygger jag jämt in extrabuffert i projektplanen ifall att man blir borta några dagar. Måste dock erkänna att våra jobb är orsaken till att vi bara har ett barn och inte planerar några fler. Tror inte det skulle funka så bra då längre.


  • 123

    06.03.2018 18:50 (4 månader sen)

    Jag är ensamstående med tre under skolåldern, jobbar dock bara 80%, men jobbet flyttade förra året och gjorde att mina dagis/förskole/jobbresor tar ca 3 timmar av dagarna, så i praktiken åker vi kl 7 och kommer hem kl 16.45. Till en början kände jag bara en smärre panik välla över mig, hur i all friden skall jag fixa det här, men i slutändan så kan ingen vara mer överraskad än jag själv över hur det gick. För just nu känner jag att det här måste vara typ den bästa fasen i mitt liv, och jag kan för en gångs skull bara njuta av tillvaron. Hur sjukt det nu än låter;) Naturligtvis är det ibland knepigt med bara en lön, och då det inte finns den där andra vuxna där som kan avlasta mig, det kommer man inte ifrån. Barnen har heller inga hobbyn som tar mer än 1h/vecka, men trots det har vi det ganska mysigt tycker jag. Har iofs fördelen att kunna distansjobba en del, så vi har inte så väldigt bråttom precis alla dagar. Men fy fjalar vad jag njuter av livet nu på något sätt, på ett helt annat sätt än förr. Så inte är det alltid bara dåligt det här vanliga livet heller :)


  • Mamman och barnen

    06.03.2018 20:10 (4 månader sen)

    Det här är varför jag jobbar endast 50% ekvationen när man skall ha barn/huslån/karriär på en och samma tidpunkt i livet är en helt omöjlig ekvation. Man hamnar alltid tumma på någonting, nu prioriterar jag bort sånt jag tycker är mindre viktigt än att ha råd att umgås med mina barn som dyra (allt som inte är från loppis)kläder, dyr (ekologisk,närproducerat =()mat, frissabesök, ny bil, ny inredning, dyra hygienartiklar m.m. När man börjar fundera på vad man använder sin lön till i ett normalt förhållande med två löner, så finns det en massa luft i allting. Vissa saker är riktigt svåra att lämna bort, men när jag jämför med att hamna jobba heltid och bara se mina barn 4 h/dygn, gör jag samma val om och om igen..


  • Lottan

    07.03.2018 05:50 (4 månader sen)

    Alltså så bra skrivet! Har funderat mycket på det här temat sedan vi började planera familj och jag blev gravid. Bor i Australien sedan länge och störde mig i början väldigt på den icke existerande jämlikheten mellan kvinnor och män, bland annat det här att när en kvinna får barn förväntar sig samhället att hon antingen slutar jobba helt eller bara jobbar deltid för all framtid. Kan givetvis se nackdelen med det här synsättet fortfarande och det finns många svaga punkter (obviously då att det automatiskt antas att det är MAMMAN som ska ge upp sin karriär och stanna hemma). MEN samtidigt kan jag känna en alldeles enorm lättnad för att det inte finns några krav på att jag som mamma ska upp i ekorrhjulstempo efter x antal månader/år hemma med bebben. Och då menar jag verkligen en ENORM lättnad. Sen att det ser annorlunda ut här med betald föräldraledighet etc än i Skandinavien är en annan sak (kommer få 12 veckor minimilön oberoende av min normala inkomst och that's it) och faktum är att jag kommer ha råd att vara hemma MAX 8 månader vilket känns lite så där... Men ändå. Att inte ha pressen på sig att återgå till 100% känns så oerhört skönt! Hoppas ni hittar en lösning som passar er familj. Tror som många andra här i kommentarsfältet att det finns en massa vardagligt som man kan ge avkall på för att få allting att gå runt ekonomiskt.


  • Maria

    07.03.2018 09:19 (4 månader sen)

    Håller helt med. Min man har, sedan sonen föddes för 7 år sedan, aldrig jobbat heltid, men håller nu på att gå upp i heltid och vilken skillnad det är för hela familjen! Jag har själv ett extremt flexibelt jobb där jag helt sätter arbetstakt och arbetstid själv (eller till 99% i alla fall) och det gör att jag a) sällan har upplevt familjestress och b) det mesta nu faller på mig, då pappan i familjen jobbar 100% - vilket för de flesta ju är normalt, men för oss känns som att han jobbar jättemycket. Och är jättertrött. Vi har prioriterat att jobba lite för att ha tid med familjen (och livet!) båda två, men det har ju förutsatt att vi till exempel bor snorbilligt, inte har några dyra hobbyn, inte reser någonstans alls osv. Det har aldrig känts som en uppoffring, utan som ett pris jag gärna betalat för att inte stressa ihjäl mig. Och nu då den ena vuxna plötsligt jobbar 100% (vilket bara delvis är frivilligt) är jag ännu mer övertygad om att det val vi gjort varit rätt för oss. Vi har inte heller någon vuxen som kan hjälpa oss i vardagen, utan vi har bara oss själva att lita till.


  • Ninni

    07.03.2018 09:31 (4 månader sen)

    Har valt att vara hemma länge (ännu längre än hemvårdsstödet alltså och tänkte fortsätta) och får blandade reaktioner... Äldre personer (både män och kvinnor) är oftast positiva, yngre utan barn verkar tycka att det är obegripligt och personer med småbarn som valt arbetslivet verkar ofta tro att jag dömer dem. Det gör jag inte, alla väljer sitt. Ibland får jag höra att jag inte får någon pension om 40 år men på riktigt - vem kan garantera att det ens finns pensioner då eller att man lever? Plus att jag inte tror att pensionen blir så häv om man bränner ut sig och blir långtidssjukskriven heller... (Plus att jag nog hinner jobba ännu, pensionsåldern höjs ju hela tiden!) Mest negativa för egen del är att det kan vara lite ensamt ibland.


  • Annika

    07.03.2018 10:21 (4 månader sen)

    I min idealvärld skulle barnens fritidsintressen förläggas till eftermiddagarna, efter skolan. Då skulle barnen ha något att göra tills föräldrarna kommer hem och familjen skulle få mer tid tillsammans på kvällen. Ingen stress, inget skjutsande och mera mys. Men ofta är det ju förstås så att ledare/tränare i föreningar gör det frivilligt, efter arbetstid och det gör att ekvationen blir svår.


  • eKorren

    07.03.2018 10:54 (4 månader sen)

    Du har en ny rörelse på G här. #meneither ? :) Kvinnorna skickades ut i arbetslivet på 70-talet för att det var en skriande brist på arbetskraft. Fast det marknadsfördes med paroller om frigörelse, "egna pengar" mm. Nu har vi väl nått så långt att valfri förälder kan bli hemma, eller att man turas om. Men det finns mycket att återta som gick förlorat för 40 år sen. Se till att göra det, tjejer!


  • Anna

    07.03.2018 11:13 (4 månader sen)

    Precis så är det. När vi fick barn fick vi båda helt andra prioriteringar. Jag har alltid varit karriär, karriär, karriär och tänkte att det ska gå hur bra som helst att kombinera familj med en 100% karriär. Men det var inte fallet för oss och vi höll båda på att gå in I väggen. Vi tog ett gemensamt beslut att tid med familjen så länge barnen är små är det viktigaste och det bästa för allas välmående och hinnande. Jag började jobba 70% och maken böt från ett stressigt skiftesjobb till ett dagsjobb där han ALLTID kan hämta barnen kl. 15:00 och har hela eftermiddagen ledig. Jag jobbar lite längre dagar men har halva torsdagen och hela fredagen ledig. Och vilken skillnad det gör – för oss alla. Vi har tid för varann, att sköta markservicen och man behöver inte ha dåligt samvete över att en dag jobba lite längre eller om man nån dag vill göra nåt annat efter jobbet istället för att rusa hem för att hinna se de små i ett par timmar innan det är läggdags – för den tiden finns i alla fall. Ekonomiskt har vi fått strama till budgeten lite, inga långa resor, inte så mycket restaurangbesök men det är SÅ värt det. Tänker mig att barnen mår bättre av att ha en familj med tid för dem än av att kunna gå på restaurang…


  • Karriärsmorsa

    07.03.2018 11:49 (4 månader sen)

    Vi jobbar båda 100% och har två barn. Lösningen är att minimera alla fritidsmåsten, det äldre barnet har två hobbyn (2h i veckan sammanlagt), det yngre en hobby (0.5h i veckan). Våra jobb är delvis flexibla och vi kan därför t.ex. träna under arbetstid. Ovanstående kommentatorer har alla (!) talat om mamman som blir hemma. Okej om ni gör så, men se FÖR GUDS SKULL till att ordna med extra långtidssparande för henne under den tiden!!! Ursäkta att jag hetsar upp mig, men detta glöms hemskt ofta bort. Ordna med din (mammans) ekonomiska framtid om ni faktiskt inte kan dela på föräldraledigheten. Det finns inga garantier för att barnens pappa kommer att försörja dig under senare år (i arbetslivet eller som pensionär), vad som helst kan hända. Ekonomisk frihet är nödvändigt också för mammor. Hett tips: båda föräldrarna går ner till 80%! Det lugnar ner vardagen väldigt mycket i de av våra kompisars familjer där man valt att göra så. Visst kostar det, men lönar sig definitivt!


  • Paula

    07.03.2018 12:29 (4 månader sen)

    Jag tänker lika. Hemma med liten och väntar en till. Det finns ingen chans jag jobbar 100% när barnen är små. Tiden kommer inte igen. Om 20 år om jag lever kommer jag garanterat tänka yes att jag var hemma och tog vara på tiden med barnen och faktiskt njöööt av tiden. Och om jag inte lever om 20 år så är det ännu viktigare att mina barn har minnen av mig. Lät deppigt men summan av kardemumman är att jag inte ångrar min tid med barnen och väljer att jobba 60-80% bara det är möjligt på arbetsplatsen. Men det finns även en missunsamhet och frustration upplever jag när normen är 100%. Det är så sorgligt. Låt alla göra vad de vill och vad de MÅR BRA AV. Säkert finns det massa föräldrar som njuter av 100% jobb och det är okej. Alla måste få bestämma hur de vill ha det. Har även märkt av att det förvänatas att jag skall börja jobba när barnet är 1 år. Lite som om det är det enda rätta. Men här igen så är ju alla olika. Jag väljer att ha det sämre ekonomiskt men får vara med mitt barn i 2-3 år och jag älskar det. Fattar verkligen inte hur folk orkar ge kommentarer som; är du hemma ännu? Skall du inte börja jobba snart? Hur har ni råd? Så knäppt att känna sig tvungen att försvara ett sådant naturligt val. Du skulle kunna fråga på bloggen när föräldrar har börjat jobba efter föräldraledigheten och varför. Skulle vara såå intressant.:)


  • Evi

    08.03.2018 08:54 (4 månader sen)

    Amen sister!


  • S

    08.03.2018 09:19 (4 månader sen)

    Jag har jobbat ca 30 timmars veckor sedan jag blev mamma, tycker det är perfekt. Vill inte jobba mera eller mindre heller för den delen. För att arbetsbördan skulle vara perfekt önskar jag att jag hade regelbundna arbetstider, nu jobbar jag skift och det betyder att jag ofta jobbar kväll och helg = när "alla andra" är lediga, vilket gör det svårt att hitta gemensam tid för familj och vänner. Men man kan ju inte få allt här i livet. Ekonomiskt är det ju inte heller jättebra, intjänad pension och sånt vill man ju inte tänka på, (lever nog ett i mina ögon mycket bra liv nu men det är ju tack vare att min sambo tjänar bra). Skulle vi gå skilda vägar sitter jag nog på pottkanten, men den dagen den sorgen!


  • C

    09.03.2018 21:10 (3 månader sen)

    Håller så med dig! Hur är det meningen att man ska klara av att få allt att gå ihop utan att känna sig fullständigt otillräcklig? Jag ska just börja arbeta efter mammaledigheten, 60% bara men 3 skiftes arbete....En man som har långa pendlingsavstånd och 2 barn mitt opp i detta rådd. Vem ska vara med barnen? Undrar jag? sådär lite försiktigt för det känns för spännande att helt ta in, samtidigt som jag ropar det innuti mig - VEM ska va med barnen? och som jag önskar att det va nån annan än mig för jag vill verkligen gå lite tillbaka till mitt vanliga jag med trevliga kollegor och ett jobb där jag trivs. Och faktist så tycker jag att jag borde kunna få göra det för jag har ju bärt dom 9 månader längre än min man. men hur menar samhället riktigt att det här ska gå? kanske alla familjer kunde få en egen statligt finansierad barn-och -hemskötare i ett år efter att föräldraledigheten tagit slut, då kanske det skulle födas fler barn i det här landet!


  • Cajsa

    12.03.2018 11:13 (3 månader sen)

    För oss funkar det faktiskt rätt bra att vi båda jobbar 100%; ibland får jag stanna upp för att inte dras med i 'alla andras' stress. Vår son har ännu inga hobbies utanför hemmet och den dag han vill ha det får det vara högst en dag i veckan-plus att han får cykla dit då han blir stor nog. Vi städar minimalt och gör det vi har lust med, så få 'måsten'som möjligt. Äter halv fabrikat ofta och jobbat bort ev dåligt samvete. Att gå ner i arbetstid-det skulle vara jag med massor lägre lön isåfall-skulle vara en så stor backlash för vår jämställdhet som jag ser den att jag skulle bli en bitter och cynisk person som igen blir hemmets projektledare efter att äntligen nästan ha blivit av med den rollen.Nej tack, inte så länge sonen trivs utmärkt där han är på dagarna.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.