Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

tisdag 17 oktober 2017 - 09:30 | 4 Kommentarer

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda ("nyfödda") människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det - och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan - tvärtom - tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

... men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

Kommentarer

  • Mamma till tre

    17.10.2017 15:46 (1 månad sen)

    Ja håller så med om att amningen är så mycket mer än bara mat för babyn! Som du skrev, närheten och tryggheten som det ger babyn! Så härligt att också se när babyn ätit sig mätt och ler mot dej eller somnar vid bröstet! För att tillägga hur praktiskt det också är när man alltid bär på maten med sig, och slipper springa och värma mjölken i mikron! Ja och hur mycket pengar man sparar! :) men jo det har jag också märkt hur mycket energi amningen tar! Kilona efter graviditeten försvann snabbt och känns som man hela tiden står vid kylskåpet då man är så hungrig! Hoppas du kan fortsätta med amningen ännu länge! :)


  • Cyn

    17.10.2017 19:41 (1 månad sen)

    Håller med om amningen, klarade mig tills dottern var 3,5 månader med helamning. Sen blev det nästan stopp för jag hade gått ner så mycket i vikt. Blev supersjälvisk, åt och drack varje vaken stund, drack lite pilsner varje dag (hjälper produktionen), gock på akupuntur och tog bockhornsklöver kapslar från hälsokostaffären. Det fungerade och jag kunde amma till nästan 9 månader. Började nog introducera smaker (typ halv tesked åt gången) redan efter 4 månader. För säkerhets skull, eftersom bäbisen var flaskvägrare. Inte var det lätt (som värst ammade vi en gång i timmen dygnet runt) men vi klarade det. Känns bra. Säger absolut inte hur det ska vara, bara hur det var för oss.


  • Maria

    17.10.2017 21:24 (1 månad sen)

    Jag har både ljuvliga och fruktansvärda minnen av amningen. Så många tårar som runnit! Av glädje och lycka men också av smärta. För mig har det varit viktigt att amma, varför vet jag inte. Nu i efterhand är jag på ett sätt glad för att jag verkligen försökt med alla tre barn, samtidigt som jag kanske hade mått bättre om jag skulle ha slutat de gånger det krånglade (=infektion och sjukhusvistelse samt många mjölkstockningar). För mig har amningen misslyckats de gånger jag haft utdragna förlossningar med epidural och igångsättning. Den gången jag födde utan smärtlindring gick amningen som en dans. Mitt mående var ju som natt och dag med dessa olika förlossningar vilket säkert påverkar hela kroppen. Jag måste tillägga att jag känner precis som du med tredje barnet. Sån lycka och sån njutning. Första gången jag läste din blogg, när My föddes, blev jag först avundsjuk eftersom min tredje förlossning var så otroligt skrämmande och smärtsam. Men fast jag inte känner dig är jag glad för din skull att er start blev så bra. Du skriver om vardagen på ett så fint sätt. Allt gott! Hälsningar en annan 3-barnsmor.


  • Malin

    17.10.2017 23:23 (1 månad sen)

    Hej Linn! Jag nästan gråter då jag läser för jag vet precis vad du snackar om. Amningen är något magiskt!! Jag älskade att amma. Winston ammade jag till 3 månader o sen sinade mjölken o orken pga koliken vi gick igenom. Melwin ammade jag tills han själv slutade vid tio/elva månaders åldern. Har du fått tips från rådgivningen om kosten? T.ex Avocado, oljor, nötter allt med bra fetter för dig så att du tankar i dig ordentligt. Fica smoothies med kokosolja, avocado, banan o fet yoggis som mellanmål med nötter som topping. Försök klämma in så mycket bra fett som möjligt. Helt säkert var allt detta redan sånt du visst, men jag tänkt att it skadar det att skriva endå. Kämparkramar?


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.