Visa inlägg taggade med 'amanda audas-kass'

måndag 13 november 2017 - 12:30

Den lilla människan i mig.

Ju äldre jag blir desto svårare är det för mig att acceptera vissa sidor hos människor.

Har tänkt en hel del på det i mitt vuxna liv. Efter att ha läst Amanda Audas-Kass nya bok "Till den lilla människan intill" har jag tänkt ännu mer. Amandas böcker har alltid varit nyttiga ögonöppnare för mig. Och bloggen också, för den delen. Tycker hon skriver så bra texter om förlåtelse, förståelse och icke-dömande.

Oh well, när det kommer till min egen dömarproblematik har jag tänkt på följande punkter:

 

2017 11 13 11.46.00 1

 

Det är så lätt att vara hård. Ni vet, man avföljer, dumpar och stänger av. Överlag är det hårt att vara människa just nu. I synnerhet i det offentliga. Ett litet misstag och du är bränd för evigt. Hur gråa nyanserna än må vara är det lätt att man blir svartvit när man måste välja. 

Jag står inte ut med folks rasistiska, sexistiska, våldsamma, manipulativa sidor. På gott och ont var det lättare förr. Som jag sa: ju äldre jag blir desto svårare är det för mig att acceptera vissa sidor hos människor. Förr var jag bättre på att se hela människan. "En människa är inte bara sin åsikt" bla bla bla. Förr var jag bättre på att acceptera sånt jag inte gillade i folks beteende pga. de hade andra goda sidor. Men nu har jag blivit så dålig på att se förbi taskigheter.

Jag pallar inte att ha folk i min feed som öppet sympatiserar med kvinnohat. Jag orkar inte sitta i samma rum med smygrasister. Jag har liksom ingen lust att hänga med folk som varit okamratliga mot de mina. Ni fattar poängen.

På gott och ont, som sagt.

Jag kan inte bestämma mig för om det här är bra eller dåligt. Det här hårda dömandet som ändå präglar vår tid. Nu snackar jag inte om ministrar som måste avgå pga. skandaler och programledare som måste avgå pga. våldtäktsanklagelser (de ska stå till svars, no doubt about it). Men överlag ska man vara ganska felfri för att få vara med och leka.

"Neeeeeej" ropade jag högt häromdagen när jag såg att en så kul och schysst bekant hade gillat en mvlehti-artikel på FB. "Yhyyyy, nu kan jag inte tycka om honom mera!". Hur härlig den här människan än må vara de gånger vi träffas, så står jag inte uuuut med att han går och gillar en fullkomligt IDIOTISK och hatisk text. Och när jag kollade närmare på saken så var det inte en engångsföreteelse. Det här är en rolig människa med utomordentligt korkade åsikter. 

Lite samma som när jag träffade en person med en våldsdom i bagaget för en tid sedan. Hjärnan vet liksom inte vad den ska göra när den inser att den tänker "oj, det här är en människa jag kanske skulle kunna tycka om". Den här hårda sidan i mig tycker att det är förkastligt. Den mjuka säger "come on, det här är också en människa". 

Tycker att det här med människans gråzoner är det allra svåraste med att vara människa. Insikten om att vi alla är både fina och fula inuti. Och om det är något som Amanda är fenomental på att belysa, så är det just det. Att broar alltid är bättre när de byggs än när de bränns (läs gärna stycket här nedan där hon skriver om energitjuvar och folk hon slutat följa). En människa kan aldrig vara lika fel som en åsikt.

 

2017 11 13 11.44.49 2

 

Något jag ofta tänker på är att jag skulle vilja bli bättre på acceptans. Förståelse och förlåtelse. Utan att för den delen släta över en persons dåliga handlingar. För om det är något som jag ändå uppskattar med 2017, så är det just det: Att sopa under mattan är inte längre lika lätt. Det är en ursvår gräns att hitta, speciellt när etik- och moralpaniken slår till. Kan man förlåta en kompis ex som bedrog? Kan man vara vän med en våldtäktsman? Ska man gå på kaffe med en rasist? Kan man uppskatta Martin Timell igen? JA VETE FAN. Den lilla människan i mig har ingen aning.

Men det vet jag for sure: Amandas böcker väcker stora frågor - och lika stora viljor om försoning. Under min promenix till affären ska jag nu filosofera kring frågan: Har man alltid råd att ha kvar människor? Hejtå!

Ps. Läs boken. Den är bra. Hej igen.

tisdag 25 oktober 2016 - 18:00

Recension: Till alla goda människor och vanliga dödliga.

Tillallagodamanniskorochvanligadodliga

 

Redan innan den här boken skrevs, längtade jag efter den. Och där står den nu i min bokhylla! I flera omgångar har Amanda nämnt att hon drömmer om att ge ut en bok. Och det visste vi ju hela tiden - att den här boken kommer

Och på något sätt förstod jag ju också, redan innan jag läste den, att det här är en bok som jag kommer att tycka om. Så är det ju oftast när man läser böcker skrivna av personer man genuint gillar. Jag tänker att det är svårt för er att ta min recension på allvar eftersom ni känner till detta, men hear me out. Jag ska snart förklara varför den är så bra.

"Hur känner ni varandra då?" frågade Matheo i dag när Amanda var här och åt glass. Precis som med de flesta andra författare jag tycker så mycket om (Jungersten, Klingenberg, Öhman etc.) har bloggen en stor andel. Här har vi fått upp ögonen för varandra. Det känns som vi som bloggade för tusen år sedan har ett starkt band till varandra. Känner liksom att vi hör ihop. De är alltid en chattråd ifrån och känner liksom alltid att de fattar när det är nåt man måste lufta (vilket händer ganska ofta).

Men ja - boken. För det första uppskattar jag storligen formen boken är skriven i. Boken består av 29 kortare texter. Tänk er lite maffigare blogginlägg. Vissa längre, vissa kortare. Tycker det är skönt att kunna pausa precis var som helst utan att vara rädd för att tappa tråden. Här har vi 29 helt separata texter som kan läsas en i taget, här och där. Eller alla efter varandra. Eller bakifrån fram.

Även om de inte alls är uppbygga på samma sätt, så tyckte jag också om kapitelfördelningen i Peppes senaste bok "Livet & patriarkatet". Kapitel som inte direkt hänger ihop - det är tydligen min grej (kanske också därför jag tycker så mycket om böcker där gamla journalister samlar alla sina bästa kolumner).

Att läsa Amandas bok är lite som att få hennes blogg serverad på silverfat. Man får liksom gotta ner sig totalt. Tycker man om Amandas blogg, så kommer man att tycka om boken. Tycker man om boken, kommer man att tycka om Amandas blogg. 

 

amanda audas kass

 

Av alla ämnen som Amanda berör i sina texter (i både blogg- och bokform) uppskattar jag allra mest de som rör tro och kristendom. I hela mitt liv finns det exakt en person som har pratat ett kristet språk som jag förstår - och det är Amanda. Tack vare henne kan jag greppa så mycket mer.

Här finns så många tankeväckande texter (tycker t.ex mycket om den som börjar med orden "Nästan varje dag skäms jag över att vara kristen" och den där om eleven som utvärderade Amanda med orden "Du är en jättebra och rolig lärare. Bara du inte låter din kristna sida komma fram i klassrummet"). På ett så smidigt och snyggt sätt lyckas hon förmedla hur de som kallar sig troende - för att citera direkt - alltid börjar lite på minus.

Och jag fattar precis. Jag vet ju hur jag själv resonerade kring kristna när jag var yngre (och då är jag inte ens born and raised österbottning). Jag vågar faktiskt påstå att Amanda har en stor andel i min (om jag får säga det själv) vidgade syn. Ännu för tio år sedan var det helt omöjligt för mig att förstå hur folk liksom kunde "tro på Gud". Nu förstår jag att det egentligen inte alls handlar om att tro på Gud på det sätt jag trodde. Men det är en helt annan diskussion (på samma tema rekommenderar jag förresten boken "En liten skillnad" som jag bloggade om för dryga tre år sedan). För mig kommer Amandas tro alltid vara ett plus.

Fast egentligen är det här inte alls en bok om Gud. Lika mycket är det än bok om att vara tillräcklig, om att prestera, om familjeliv, om sorg, om tröst, om städning, om orättvisor, om nåd och att fulgråta på barnens dagisavslutning. Fina små nedslag i vardagens allra vanligaste, mänskligaste känslor. Jag fattar inte hur hon gör, men alla ord som kommer ut är så snälla, så förlåtande, så icke-dömande. En förmåga som fler med fördel kunde välsignas med 2016.

När Amanda hade åkt hem i dag öppnade jag boken igen och hittade världens - på riktigt - finaste signeringshälsning (nu tycker jag om möjligt ännu mer om henne). 

Hyllning härmed avslutad.