Visa inlägg taggade med 'baby'

tisdag 10 juli 2018 - 12:00

Det mjukaste jag vet för det mjukaste jag har.

Ibland förvandlas jag till någon människa som jag egentligen inte är. Som i söndags till exempel, efter cupen, när barnen hade somnat blev jag mitt i allt förtrollat. Klockan närmade sig halv 11 och jag fick plötsligt sån otrolig feeling att sy. Jag kan knappt sy, men det händer att jag tror att jag kan. Och då slår liksom lusten till akut! 

Jag har ju romantiserat min fammos gamla lakan i den här bloggen förr. Hon har haft samma ursnygga blommiga lakan sedan urminnestider. Och de är mjuka som (som Beach House) och de var alltid manglade. När hon flyttade till mindre för en tid sedan fick jag ärva några lakan. Några var så tunna, så tunna i hörnen, så jag fick den genialiska idén att klippa bort de nötta bitarna och sy dem till babylakan. Något lakan fick också bli kuddfodral.

Har hamstrat tunna, gamla blommiga lakan på loppis förr också. Har både rosa, gröna, orange och lila. Finns på riktigt inget mjukare. Lyckliga My!

 

2018 07 10 10.17.26 1

torsdag 5 juli 2018 - 09:00

Rapporten om elvamåningen.

Sent ska syndaren vakna! 

Wups, här gick det många dagar innan jag märkte att rapporten om elvamåningen hade uteblivit. Det här är den sista rapporten ni får innan måningen förvandlas till en åring. Om en månad är den här lilla babyn redan ett år! Så snabbt går tolv månader! Underbart!

Och det känns som vi har tagit stora kliv i utvecklingen sedan jag skrev här sist. Hon är liksom så mycket mer människa nu. Stor personlighet i den här lilla gosiga kroppen. Det roligaste med barn är ju när personligheten träder fram - och just nu väller det fram stor humor. Hon har ett sånt klingande gapskratt som studsar mellan väggarna här hemma. 

Också magiskt när man märker att de på riktigt förstår konceptet att leka. Igår lekte vi någon form av kaotisk kurragömma som gick ut på att vi sprang åt olika håll hemma (hon krypande förstås) och sedan satt hon och väntade med stora ögon och det var så späääännande att hon bara ylade av skratt när jag gick omkring och "letade". Hon satt oftast mitt på golvet i vårt sovrum och tjöt av skratt när jag hittade henne. Bra gömställe, älskling. Jättebra.

Och det är ju tacksamt när man har större syskon som orkar leka meningslösa lekar och skratta åt alla tassiga påhitt. Hon bidrar till så många skratt här hemma. "Usch va tråkigt livet skulle vara utan My" säger Matheo ofta. Och jag håller helt med. Krävs ju inte så mycket i en familj med ovanligt låg nivå på humor heller. Häromdagen låg vi alla i sofforna när My plötsligt försvann in i barnens rum och in i Mileas klädskåp. En minut senare ropade hon "heeej!" i dörröpningen och kom krypande in i vardagsrummet med Mileas trosor som mössa. 

Och sånt kan man ju skratta ihjäl sig åt! Och sedan blir hon ju alldeles till sig av iver när alla alltid skrattar. Så hon klappar i händerna och tjuter och får hybris. Oh well.

Också på människohatarfronten går det framåt. Jag var på fest i fredags och mamma sms:ade redan vid åtta att hon sover. Fatta att vi har två lyckade barnvaktserfarenheter! Och My sitter i fammos famn nu för tiden! Jag är så lycklig! Hon hatar inte människor längre! Kan ni förstå? Jag kan inte. Plötsligt har helt nya världar öppnats för mig. 

Går gör hon inte ännu (läste just att 50 % av barnen lär sig gå före 12 månader - och resten inom tre månader). Står inte heller utan stöd. Men går runt längs med bord och väggar här hemma. Ser inte ut att ha någon panik heller. Just nu är hon så nöjd över att krypa runt och pilla på grejer och upptäcka vad som finns bakom alla stängda dörrar (kan relatera - man vill ju veeeeta). Wow, en toaborste! Vad smakar den månntro? Obs. Kan ej relatera till det.

Igår efter Mileas träningar hittade My Samis visselpipa (Sami är alltså tränare) och lärde sig plötsligt vissla i den. Det var ju roligt. Och fantastiskt! Och underbart! Och framför allt så ovanligt begåvat! .. i cirka 30 sekunder. Tills alla hade fått tinnitus. 

Så jag tog bort den.

Det tyckte My var:

 

2018 07 04 11.45.59 1

onsdag 6 juni 2018 - 17:00

Dagens bästa stund.

2018 06 05 05.19.50 1

 

Jag har ju återgått till arbetslivet med lite sviktande hälsa så här inledningsvis. Därför har jag kanske varit lite extratrött när jag har kommit hem efter jobbet. Brukar oftast släntra in någon gång efter 16 (igår var jag tvungen att åka hem redan 15 på grund av döden i bihålorna - såg bara vita blixtrar i vänstra ögat).

Men det fina i kråksången är att min hemkomst oftast sammanfaller med Mys andra och sista nap för dagen. Visst är det här det mest ultimata upplägget för en afterwork ni någonsin har hört talas om? Jag kastar alla äckliga jeans och skjortor och finskor åt fanders och kryper ner under täcket med henne! Finns nog ingenting som är så rofyllt som att tupplura lite med en varm baby. Hon blir så glad när jag kommer hem till på köpet. Ah, kärleken. Hur fin kan en bebbe bli?

tisdag 29 maj 2018 - 19:30

Tiomåningens bemärkelsedag och mammans avslutningsdag.

Det här händer verkligen exceptionellt sällan nu för tiden, att den här bloggen står tyst i fem dagar. Men när man får manflu, ja - då får man manflu! Och när min familj inte trodde att jag kunde bli gnälligare, så tappade jag hörseln på högra örat igårkväll och vaknade upp med dubbelsidig öroninflammation imorse (vem är babyn i det här huset, får man fråga sig). Men men. Antibiotikan är påkopplad och sommaren ligger framför. 

 

2018 05 29 07.09.54 1

 

Och den här dagen innehåller är faktiskt inte bara usligheter. Vi har ju en jubilar i familjen! Myggan fyller 10 månader! Och som vanligt tycker jag ju att hon är världens ljuvligaste bebbe (när ska detta vända, tänker jag alltid, hur länge ska detta rosa moln pågå?). Men nu händer det så många roligheter. Speciellt att hon börjar visa tecken på att språket sakta börjar sjunka in. När man frågar var lampan är, vecklar hon ut sitt lilla knubbiga pekfinger, höjer det mot skyn och säger "dhää". 

Så där utifrån sett är det ju verkligen världens simplaste, normalaste, allagligaste grej, men vi beter oss som hon är världens åttonde underverk about to happen rakt framför våra ögon. "Såååååååg ni? Hon förstod vad jag sa!!!!!! Kom alla hit! Herregud! Sååååg ni?". Tycker det är så otroligt guliigt att hon levererar grejer till mig och tacka när hon överrräcker. Hon kan inte säga tack, utan hon säger "ätt". Tackar för maten med muntra "ätt, ätt!". 

 

2018 05 29 07.09.56 2

 

Roligt med den här fasen när de börjar härma allt. Om jag upprepar mamma tillräckligt många gånger börjar hon mammamammamamma sig efter en stund. Trots att man varit med om det två gånger förr är det lika magiskt med varje nytt barn (och lika roligt att se när de blir askränkta av att man säger nej, liksom bröööööl när hon inte får kliva in i spisen). 

Och samtidigt är det ju schlutt kaputt med mammaledighet för min del. Och det passar mig alldeles utmärkt. Vi har haft det helt fantastiskt (och ännu mer fantastiskt ska det bli). Men nu är det faktiskt mer än rätt att My får bonda loss med en annan huvudperson. Och skönt för mig att släppa tyglarna lite. Jag trodde att jag skulle vara mammaledig mycket kortare tid, men tycker nu så här när man kollar i backspegeln att 10 månader blev alldeles, alldeles lagom. Nu är det Samis  tur att få ha Myggan som sin egen (min tur att åka till jobbet och vila lite, hehe). 

Men först: Bli frisk.

tisdag 22 maj 2018 - 22:00

"Om hon gråter och allt är hemskt, så måste du bara ljuga att allt är okej!"

2018 05 22 08.31.49 1

2018 05 22 08.31.49 2

 

Just innan man ska åka iväg från bebben några dagar får man ju alltid en liten släng av  "oj oj, hur ska detta gå?"-sjukan. Och jag sa åt Sami före jag åkte att han bara måste ljuga ifall det går åt helvete och My saknar mammi som en tok. När jag om kvällen ringer och frågar måste han säga "det går så braaaa, så braaa" hur mycket hon än skriker. Så det var svårt att ta hans rapporter på allvar under dagarna som gick (men det verkade ändå hoppfullt när stora barnen whatsappade glada bilder och videoklipp under resans gång). 

Men typiskt nog hade det gått ännu bättre än vanligt. Sedan jag slutade amma har jag fått kämpa rätt mycket för att få bebben att somna (hon bökar bara runt i sängen och ska klättra över mig och helst stå och hänga i sänggaveln). Nu hade åtta nattningar av nio gått på mindre än två minuter. Fräckt! Bjöd alla inblandade på glass i dag för att fira. Nåja, alla förutom huvudpersonen själv dårå (på tal om fräckt). Lärdom: Man ska inte överskatta sin egen förträfflighet.

Om inte annat så vet vi ju vem som inte nattar barn i fortsättningen! #winning

torsdag 10 maj 2018 - 22:30

Så här gör du om babyn sätter i halsen.

Som livvakt åt mina barn får jag verkligen ligga i nu. Vete fasen vad som är på gång, men nåt vidare flyt har jag inte. Inom loppet av en vecka har två av mina värsta skräckscenarion inträffat.

Först var det nära ögat-krocken förra veckan (som ännu flimrar för mina ögon några gånger varje dag). Således kunde man ju tycka att det räcker för ett tag, men icke. Ikväll fick jag som bonus vara med om det som toppar listan över saker jag har mest obehag för: att babyn sätter i halsen.

Vi hade varit på Mileas fotbollsturnering precis hela dagen här i stan och när vi kom hem gick vi omkring och plockade ur väskor och duschade och hängde upp tvätt och bytte lakan och sånt som man nu kan göra en kväll när man försöker styra upp ett hushåll efter en ledig kaosdag. My låg i en hög av täcken med de andra barnen och klättrade på dem medan de försökte läsa Kalle Anka. Och jag trixade och fixade med rena lakan.

Mitt i allt hör jag hur hon för en massa konstiga ljud. Och hjärtat fryser förstås till is, för ni ska veta att det här är JUST DET som jag fruktar allra mest. Att jag ska vara ensam vuxen hemma när någon sätter i halsen. Har alltid känt på mig att jag kommer få panik och freaka och göra en massa galenskaper. 

Men det gjorde jag inte!

För det goda i den här kalabaliken är att jag faktiskt på förhand har tänkt att jag måste ha koll på hur man gör - om det händer (med tanke på att vi har stora barn som leker med lego etc. och misstag kan alltid hända - även om de har ett legobord som de leker på som inte My når till). Så jag har läst och kollat på youtube hur man ska göra. Bara för att vara på den säkra sidan (åhh, vad gjorde man innan youtube fanns?).

My försökte kräkas och det rosslade alldeles förfärligt i strupen. Men det kom inget och hennes blick var uppspärrad och panikartad. Men eftersom jag visste hur jag skulle göra, så sprang jag med henne till soffan (skrek SHIT SHIT SHIT jättehögt - det kan erkännas), slängde henne i famnen och greppade ansiktet. Behövde jag bara banka tre gånger innan My spydde ett slemberg och ut kom .. ett halvt Omar-godispapper! 

Mitt adrenalinpåslag var ju - återigen - helt galet. Det är nog bara på förlossningen som man har tyckt att barnskrik är lika härligt. Ett rent skrikljud ur strupen! Finns det något härligare?

Nu ligger ni förstås och kollar på Eurovision song contest, men när det är över så ska ni ge 4:52 av ert liv till att titta på den här videon. Det var inte många veckor sedan jag såg den. Och ikväll kan man säga att jag är mycket glad över att jag gjorde det! Det var ju inte direkt någon livsfara ikväll (skulle jag tro) men det var i alla skönt för alla inblandade att det lossnade så snabbt. Man vet ju aldrig när man stöter på ett barn som får nåt knasigt i sig.

Tips, tips! 

 

torsdag 3 maj 2018 - 12:30

Att sluta amma är lite som att sluta röka.

.. eller det vet jag ju inget om, eftersom jag aldrig har slutat röka (inte ens börjat). Men jag kan tänka mig att det går till ungefär så här. 

Igår slutade jag amma.

Men jag började igen tre gånger. 

Hehhe.

Det var liksom inte så lätt som jag hade föreställt mig. Har aldrig slutat amma de andra barnen, eftersom amningen alltid har slutat med mig. Den har bara lagt av innan den knappt har kommit igång. Men nu är det nog dags, känner jag. Har ammat jättemycket och jättegärna i 9 månader, men nu är vi klara.

Så vi köpte några Nan och ammade "en sista gång" (HAHA).

Men på eftermiddagen hade jag så ont i brösten och orkade inte hämtade pumpen. Så jag sa överslätande som en gammal nikotinist "nå, en gång till kan inte skada". Aj että lättnaden! Kan tänka mig att det känns lika befriande som en fet cigg när man är riktigt beroende och har väntat länge. Ja ja ja. Det får vara sista gången då, sa jag igen. Bra! Skönt! Tack!

... tills det blev kväll och My inte riktigt fick tag i sömnen. Så jag tänkte tyst för mig "nååå, en gång till kan väl inte skada", såg mig oskyldigt omkring och ammade henne "en sista gång" till sömns. Nå, där var det! Nu var det över! Bravo, jag! Grattis till nio jättefina amningsmånader!

Janå, det visade sig att Sami bara hade köpte två Nan. Så när det var dags för morgonvila dagen därpå och vi kanske tyckte att hon skulle få sig en flaska, så var allt schlutt kaputt (hah!). Det var bara att börja igen för tredje gången. För ingen orkade gå över gatan till Sale i regnet. Hehe. Latheten vet oftast inga gränser i detta hus.

Men i dag! I dag har jag inte ammat en enda gång! 

Med det konstaterat inte sagt att detta var slutet. Men vi hoppas!

 

2018 05 02 01.17.01 1

onsdag 2 maj 2018 - 14:00

Flash: Den ljuva tiden är över - rapport om niomåningen.

För cirka en månad sedan sa jag till min man: “Nog är det ju ändå otroligt att det har gått över 8 månader och jag ännu inte har känt någon som helst irritation på My! Att det finns människor som är så här gamla och har mammor som aldrig har varit irriterade på dom! Det är ju helt ofattbart!

“Det är inte sant!” sa ett stort barn. “För i Vietnam, när vi sku fara hem, var du ju urstörd! Minns ju inte? I hotellet? Vid sängen?”. Men det är faktiskt inte sant. För det var bärselen som var urstörande - inte My. Hennes fot trasslade in sig och jag hade jeans i 30 graders tropisk värme. Vem skulle inte bli irriterad? Tycker nästan inte att det räknas, heh.

Men vet ni - nu! Nu är nog tiden när jag inte ha varit irriterad på My förbi. Vi kom tillbaka till Vasa igår kväll efter något som närmast kan kategoriseras som En Riktigt Irriterande Helg. Nio månader gick skitbra. Men alltså den senaste veckan i Karis. Huhhu.

My har blivit så blyg. Och jag förstår, jag förstår, jag förstår. Det går över och det är en fas och bla bla bla, men på fem dagar satt My i famnen på mamma och pappa EXAKT NOLL GÅNGER. Bara pappa ens kom i närheten av henne skrek hon i högan sky. Jag fick inte ens lägga henne på golvet när det fanns människor i samma rum, för då tjöt hon som sirenen på en rostig ambulans.

Har mer eller mindre haft en baby på höften, dygnet runt, i fem dagar. För hon tycker allt och alla är så lääääskiga. Få saker är så kvävande som bebisar som gnäller. Vi har konstatera att the glory days är över. Smekmånaden förbi, taco hej!

 

2018 05 02 01.17.02 1

 

Så här är det väl att ha barn, I guess. Men har varit så van vid att hon är medgörlig att jag inte riktigt kan acceptera att hon gör livet lite svårare för oss just nu. Har inte heller haft barn som är blyga för familj och barnvakter förr, så det känns ju lite snopet att inte kunna ge alla inblandade den kärlek de förtjänar och en själv den fritid man behöver. Det är helt otänkbart med barnvakt just nu, eftersom ingen part är sugen (hon sku säkert skrika tills hon tuppar av). Men vi ska väl tro att det går över, så vi slipper forcera. För ett liv utan barnvakter är otänkbart.

I övrigt är hon så gullig och snäll. Bara hon får vara med oss fyra. Direkt någon annan kommer in i bilden är det som om hela hennes system fuckas upp inifrån. Men så där annars: Äter bra. Sover bra. Sportar storlek 80 i kläder. Vinkar gulligt. Står upp överallt. Men det där hatet mot människor (obs - gäller ej barn, bara vuxna) får vi jobba lite på. 

Nå, oavsett kommer vi ju inte ifrån det faktum att hon så attans gullig. Se nu!

 

2018 05 02 01.17.00 1

tisdag 24 april 2018 - 18:00

Stå upp-glädje.

2018 04 24 04.02.05 1

 

Bebben har ju spurtat rätt mycket de senaste veckorna (maxat fomen, som vi elitidrottare säger) - och det är så skönt på alla sätt. För det betyder att My i allt större utsträckning sysselsätter sig själv med (om än rätt så livsfarliga) upptåg här hemma. Hon är så nöjd när hon nu kan komma upp i bordsnivå. Hennes allra bästa lekstation är sittpuffen där bakom. Bara jag fyller den med leksaker och annat spännande dregelstuff kan jag lätt köpa mig en halvtimme, medan hon går runt runt och utforskar samlingen. 

 

2018 04 24 04.42.26 1

 

På torsdag har My funnits lika länge på utsidan som på insidan. Då fyller hon 9 kreisiga månader. Ska skriva en sedvanlig rapport då (ni vet, skryta ohämmat om att hon numera tackar för maten och säger hej - skojar ej). Tills dess får ni nöja er med dagens stå upp-glädje. Pure happiness bland allt eländigt snor!

söndag 22 april 2018 - 20:30

Känslomässig svindel.

När man tänker på saken, så finns det mest fördelar med att bli äldre. Man blir lite lugnare, lite mer obrydd, lite mer jajajaaa whatever. Man vågar mer. Står upp. Sitter ner. Accepterar. Väljer. Förstår. Och känner sig allmänt lite klokare (man kanske inte är det alla gånger, men den känslan, aj aj aj).

Man kanske förlorar lite på orken, bakiskänslan efter två glas vin, ryggen, synen och rynkorna, men överlag mest bra grejer. Sedan finns det en grej som har kommit med kraft de senaste åren: känsligheten. 

Kanske är det för att man har insett att inget varar för evigt (allra minst livet). Och att inget är självklart (i synnerhet inte livet). Åh, det är så mycket hela tiden nu, som får läppen att darra. Kan inte ens skylla på hormoner. Föreställer mig att det måste vara åldern, att man förstår att man inte är odödlig, som gör att tårarna flödar lite här och där. Man vet att allt det roliga tar slut en gång (och sakta börjar man använda cykelhjälm och känna tacksamhet).

Jag skrev om det  på insta igår, att det händer att jag måste böla lite i smyg i täcket, när My har somnat om kvällen. Hon är ju oftast ljuvlig, men det finns ju inga gånger som barnen är så ljuvliga som när de sover. Jag kan känna en sådan otrolig överväldigande "det här är bara för mycket"-känsla när jag ser hur gulligt hon sover där i sängen. Att hon är för bra för att vara sann. Kanske just för att det aldrig var självklart att vi skulle våga - och ännu mindre: få! - en till. 

Och inte vilken random baby som helst, utan ett praktexemplar! Kan inte sluta aaaw:a mig om kvällen, kan knappt släppa de där mjuka varma babylåren och ba: tänk! Tänk att vi vågade! 

Eller kanske snarare: Tänk att vi ens tvekade! Tänk om den här fantastiska lilla människan bara skulle ha blivit en liten, liten längtan i en arma mors hjärta. Så gott som varje kväll, denna känslomässiga svindel. Ack, känsligheten. Ack, tacksamheten. Man bejakar den gärna.

För se nu!

 

2018 04 21 10.26.29 2