Visa inlägg taggade med 'baby'

torsdag 16 november 2017 - 13:10

Få se om man kommer in i Vietnam med dylik mugshot.

Det finns många fina milstolpar i ett barns utveckling som man som förälder skriver ner och sparar i varmt minne. Första gången hon svarar på en fråga, första gången hon ställer sig upp och lägger fingret i ljuset, första gången hon kör niskapaska på ett trångt flygplan. Ja, milstolparna är många. 

Men det finns en milstolpe som ändå innefattar pikulite mer pirr än andra. Och det är det första passfotot (iiiiiiiiik). Globetrotter My Maxine är på G.

 

2017 11 16 12.14.19 1

 

Måste förevigt minnas att spara barnens första pass. Så kul att se att gulliga små fotbollar också får se världen. Se nu så skojiga!

 

2017 11 16 01.09.28 2

2017 11 16 01.11.08 1

måndag 13 november 2017 - 22:00

Dagens kind.

En av de svåraste aspekterna med att ha bebisar är att sluta fota dem. Det har nu gått tre månader och jag svär på att det finns en bild från vareviga dag My har funnits på denna jord. Det är så svårt att sluta när man som förälder alltid tycker att man har fått världens mest perfekta barn. Men åååå siiiiiiiii så fin hon är. Klick klick. Ooooiiiih nu leeer hon. Klick klick.

Det är så himla praktiskt att det är inbyggt på det viset. Att naturen ser till att kärleken till det egna barnet är totalt blind. Oavsett hur babyn ser ut, om My kom ut och såg ut som Rod Stewart (min systers återkommande mardröm under graviditeten), så skulle jag ändå tycka att hon är fantastisk. Rod eller ej - det här är den gulligaste baby jag sett sedan .. ja, sedan jag senast fick barn.

Den obligatoriska babyserien på det:

 

2017 11 13 01.44.40 42017 11 13 01.42.05 12017 11 13 04.28.57 22017 11 13 09.24.42 12017 11 13 09.21.43 12017 11 13 09.41.05 12017 11 13 09.43.03 1

fredag 10 november 2017 - 11:00

En sån dag.

2017 11 10 10.35.38 1

 

Goddagens, goddagens. Klockan är snart 11 och jag har knappt klivit ur sängen. Har fått på kaffet, men that's pretty much it. Vaknade klockan 3 inatt av att det sedvanliga babybatteriet vid min sida var någon grad hetare än normalt. Myslikorven har sin första feber. Även om det inte bekom henne särskilt mycket, så blir man ju alltid lite på helspänn första gången bebin är sjuk. Febern försvann efter en suppare, men där låg man ju ändå och kände och pillade lite tills klockan blev ungefär stora barnens väckningstid. Unnade mig sedermera big time sovmorgon. God morgon!

 

2017 11 10 10.34.20 1

 

Utanför fönstret ser det ut att bli en betydligt bättre dag i dag! Igår var ju värsta stormen och EKLIGA regnpisket. Dagen i sig var ju dock inte dålig. Fick hänga med kaveris hela förmiddagen och sedan ännu dra med Nadia till Ernst och se "Yo bro!" på Wasa Teater (ska skriva mer om den lite senare). Nu måste jag vakna till och vårda den lilla svettiga människan. Såg ni på insta hur syyyyynd det var om henne?

tisdag 7 november 2017 - 22:00

Sparas i öronen.

Det är ganska nytt för oss det här med att babyn skrattar högt. Det är lite som om världen stannar varje gång hon flabbar till. Hon flabbar inte högt så ofta (även om hon är glad mest hela tiden), men när hon gör det kan du vara säker på att hela familjen ruuuuuuuuusar till rummet där hon finns och fryser till förväntansfull is. "Gör det igen, mamma!" ropar de i kör. "Gör det där du gjorde igen, så hon skrattar igen!"

Men när alla kommer springande som en hord kollriga kameler kommer hon oftast av sig. 

Och eftersom jag vet att stora barnen njuter så mycket av att vara med henne, unnar jag dem allehanda stunder som innehåller den här typen av babymagi (tro mig, babyskratt är ren och skär trolldom). Häromdagen fick de komma upp igen från sängarna, fast de redan hade lagt sig, för My var på så otroligt roligt humör. Den här tiden vi har nu är så smärtsamt kort, det vet jag från förr. Också de ska få carpa skiten ur diemen. 

I synnerhet när jag ser att babyflabbet gör dem lika mjuka i magen som mig. Ibland händer det att jag ser glansiga ögon genom mina glansiga. Då kvittar det ganska hårt om läggdags fördröjs med en kvart eller så. Nå, den där kvällen fortsatte My jollra i soffan efter att de gick till sängs för andra gången. Hörde hur det naaaw-suckades inne i mörkret från deras rum. Och när My flabbade loss, riktigt högt en sista gång, hörde jag hur Milken viskade till Masse:

 

"Åååååå hennes skratt är så fint att det sparas i mina öron"

 

2017 11 07 02.34.29 1

2017 11 07 02.35.56 1

 

Önskar man kunde.

torsdag 26 oktober 2017 - 12:00

Tre månaders baby.

Jag fick ett sånt otroligt bra gensvar förra gången jag bloggade om Mys utveckling. Skrattade riktigt högt av förtjusning när en bekant messade typ "äääää jag täcks inte kommentera det här på din blogg, men alltså guuuud så intressant att läsa om barn i samma ålder". Jajaja, det är väl tabu att intressera sig för mammabloggar, MEN SO BE IT. I den här bloggen skäms vi inte för någonting. Här ska nu gottas i babyns magiska utveckling. YES!

My Maxine, eller Mylbert Vaccine som det händer att man säger, blir tre månader i helgen. Det ni kommer att få läsa om här är ingen vanlig babyvardag (så skyll inte på mig om ni skaffar barn och det inte motsvarar detta). Jag har haft en och annan bebis, så jag vågar påstå att Mylbert är en ovanligt lätthanterlig spädis. Hon liksom vet hur livet ska levas redan nu.

Jag lägger henne cirka 21 på kvällen. Och med lägger henne menar jag att hon somnar bredvid mig i sängen medan jag läser en bok eller slösurfar. Hon sover mellan mig och Sami till cirka klockan 9.00. En gång ammar jag på natten. Oklart när, för jag drar henne intill mig och så slocknar vi fastklistrade.

När jag har ammat henne klockan 9.00, så somnar hon igen och sover till cirka 12.00-13.00. Det låter nästan provocerande skönt, men jag har alltså en baby som i princip sover femton, sexton timmars nätter bara hon får äta lite emellan. Det är nog först på eftermiddagen, när de stora barnen kommer hem, som hon vaknar till liv. Hon älskar att sova. Jag älskar att hon gör det. 

 

2017 10 25 05.03.44 2

 

Och det bästa av allt är att hon är så himla tillfreds med livet. Har aldrig sett på maken till okrävande person. En kväll för inte så länge sedan, när vi låg i sängen och tindrade, försöke vi komma på om hon en gång under hela dagen hade gråtit. Men det kunde vi inte. Ibland går det dagar när hon inte gråter en enda gång. Inte ens av hunger, för jag brukar amma henne när hon vaknar - och när hon vaknar är hon skitglad

Hon skrattar och gunglar och sjunger mest hela tiden. Håller långa monologer i famnen och kommunicerar så dreglet rinner. "Äääuuuuu äuuuu äuuuuu" låter det på långan väg. Det är så urbota gulligt att till och med en kylig istapp som jag börjar göra förfärliga miner och pratar babyspråk (uff).

Ja, och så är hon ju till på köpet så förfärligt goooo i kinderna. När stora barnen kommer hem från skolan kan jag riktigt se hur de får kärleksspunk i kroppen, när de inte vet hur de ska ta i My för att få utlopp för sin iver. Man kan ju inte direkt brotta ner henne i sängen, men jag fattar att man bra gärna skulle vilja. För de där kinderna vill man liksom gosa ihjäl sig i. Speciellt när My lyser upp som ett frikkin' solsystem och tjuter av glädje när hon ser Milken och Masse.

Och de gånger hon babyflabbar högt får jag kärlekskramp och faller död ner. FÖRBJUDET ATT LÅTA SÅ GULLIG.

 

2017 10 25 05.01.03 1

 

Ja, inte är det svårt när det är lätt, hälsar vi från Brändö. Tjohej!

tisdag 17 oktober 2017 - 09:30

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda ("nyfödda") människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det - och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan - tvärtom - tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

... men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

måndag 25 september 2017 - 22:00

Här kommer jag och bloggar om mitt barns sovrutiner.

Det var faktiskt år och dar sedan jag tog mig an ett önskeinlägg från en läsare (ska eventuellt skärpa mig). Så när Ellen skrev nedanstående fråga under inlägget om eftergranskningsglädjefnattet tänkte jag "ähh, nu bjuder jag till!".

 

"Det var ett så fint inlägg. Jag gläds med er. Att få ett tredje barn var det bästa även i vår familj. Hon var så enkel och vi njöt. Jag skulle vara superintresserad av att få läsa om hur era dagar med My ser ut. Hur mycket sover hon - hur somnar hon - hur mycket använder hon tutt - hur ofta ammar du osv... Det sku vara super om du kan skriva ett sånt inlägg."

 

Skrattade först när jag läste frågan, för jag tänkte att det här enbart är en fråga som kan intressera en riktigt nybliven morsa (det här är just ett sånt inlägg som jag och Anna-Lena har ägnat mycket tid att gäspa åt de senaste åren - men se på fan, här i träsket är jag nu igen). Ni som inte är intresserade av babystuff - SPRING!!

Rutiner har aldrig riktigt varit min grej. Det kräver liksom för mycket av en människa som tycker om spontanitet och magkänsla. Därför är det mer eller mindre omöjligt för mig att berätta hur en vanlig dag i vårt liv ser ut. Ingen dag är den andra lik. Ibland lunchar jag med någon kompis, en dag i veckan spelar jag in podd med Nadia, någon dag kanske vi har kaveris här på kaffe, någon dag kanske jag försöker motionera, någon dag kanske jag vill sova bort en hel dag. Det vet man inte förrän man har vaknat och känt efter vad magkänslan säger. 

My sover ännu stor del av sin tid. Och jag är världssämst på att minnas hur hon brukar bete sig. Meeeen om vi tar denna dag som exempel så vaknade vi alla (Masse, Milken, My och jag) klockan 8.00. My var vaken medan vi andra åt frulle och klädde på oss. När jag skjutsade barnen till skolan domnade hon bort igen (hon har ännu inte lärt sig vara vaken i bil - hoppas hon aldrig lär sig).

Hade tre kaveris (Maria, Saija, Annika) plus deras bebisar (världens bästa gäng!) på kaffe på förmiddagen. My sov bort hela besöket 9-12. Sedan vaknade hon till för att äta, kanske en halvtimme. Sedan sov hon två timmar till 12.30-14.00 och vaknade således följande gång när vi satt nere på Brändö-bryggan och drack kaffe. Var vaken kort stund och ammade i solskenet. Sedan somnade hon igen två timmar 14.15-16.30.

Hon vaknade när Matheo kom hem från en kompis. Gullade lite med honom. Åt. Sedan sov hon igen mellan 17.30-19.00. Då kom Sami hem från jobbet och jag väckte henne (vem gör sånt??) för att hon skulle få träffa sin pappa ens en liten stund denna dag. Och två timmar senare, 21.00, somnade hon för natten. 

Och går det som de flesta andra nätter så vaknar jag en gång vid fyra-fem-ish för att äta. Sedan sover vi vidare tills klockan ringer där vid 8. Det här var nu på riktigt vääääääääääärldens tråkigaste utläggning. Kan inte begripa att jag just skrev det där i min blogg.

Men ja, hon vaknar i princip bara för att äta och så faller ögonen fast igen (som svar på hur hon somnar). Oftast i famnen eller i vagnen eller mellan oss i sängen. Eller i bilen. Eller i sjalen. Eller i soffan eller var hon nu råkar befinna sig. Har liksom ingen "metod" eller så.

Jag helammar cirka (eeeh..?) sju, åtta gånger per dag i medeltal (ser inget behov av ersättning ännu) och hon använder napp rätt så ofta (jag äääälskar den, världens bästa uppfinning!). Ja, var det ännu nåt mer?

Haha, ni har väl somnat där bakom era skärmar!

Nåja, om ni fortfarande är vakna kan jag passar på att ropa "HERREGUD SÅNT VÄDER VI FICK I DAG!". När Milken slutade skolan tog vi varsin bulle och gick ner till vattnet. Fullt med folk i parken. Tusen grader varmt och god stämning i största allmänhet. I dag var det verkligen inte tungt att vara Linn Jung.

Bildsvep på det:

 

2017 09 25 03.23.29 2

2017 09 25 03.24.23 1

2017 09 25 03.25.40 1

2017 09 25 03.27.39 1

2017 09 25 12.50.47 1

lördag 23 september 2017 - 21:00

8 reflektioner från två månader som trebarnsmorsa.

2017 09 23 11.15.27 2

 

 

1. Det är betydligt lugnare än jag trodde. Och det beror såklart på att de existerande barnen redan är stora. Och det beror förstås också på att vi fick en otroligt lugn och beskedlig bebe (ibland glömmer jag nästan bort att hon finns när hon snarkar tyst i något annat rum). Inte i min vildaste fanstasi kunde jag tro att den första tiden skulle gå så här smooth.  

 

2. Tacka Gud för preggokilona. Jag gick ju upp cirka 20+ kg under graviditeten, vilket är en massiv ökning från de andra barnens graviditeter där jag lagt på mig cirka 6 kg. Även om mina knän nästan gick av - och dog - (för att inte tala om min arma rygg!) så är jag så himla glad att jag åt, åt, åt och svullade. Så att jag sedermera skulle ha något att ta ifrån eftersom amningen tenderar äta upp mig inifrån. På eftergranskningen visade sig att jag nu, två månader senare, har 2 kg kvar till utgångsvikten. Tänk om jag inte hade lagt på mig extrapower! Då hade jag säkert varit i samma beklagliga sits som förra gången och varit tvungen att sluta amma. Nu gäller det bara att fortsätta äta som en häst, så jag orkar amma länge ännu. YASS!

 

3. Barnen är värre hönsmammor än mig. Alltså de är verkligen såna urgulliga, stolta fåntrattar till storasyskon. Här för någon dag sedan hörde jag när en av dem försökte skryta för en kompis "Vet du, Pikkumän (de kallar My enbart för Pikkumän) kan redan hålla i en ballong. Så där liten och kan redan hålla i en ballong!". Till saken hör att My hade en ballong knuten runt armen (ahaha, bedriften!). När My vaknar här hemma beter de sig som om världens åttonde underverk just har uppstått.

 

 

2017 09 23 12.48.55 1

 

 

4. Kroppen kan bli sig själv igen. Även om bara åtta veckor har förflutit sedan jag ständigt påbörjade och avslutade dagen med en olidlig smärta, så känns kroppen - otroligt nog - helt som förr i världen. Man kan inte tro att det är sant när man vaknar varje morgon och ingenting värker. Tänkte på det i dag när jag gick en morgonpromenad längs Brändös gator, att man ska vara JÄVLIGT TACKSAM varje dag som man får ha en frisk kropp. Det är ju inte direkt kattskit att få springa ner för trapporna och dra ut i den krispiga höstluften. Man trodde ju det skulle vara kört för gott. MEN ICKE.

 

.. och tro det eller ej: 5. Humöret kan bli helt som vanligt igen. Skulle säkert ha lagt tusen euro på att jag kommer få någon slags obotlig, aldrig tidigare upptäckt bautaförlossningsdepression när babyn väl är ute, för så megaruttet var feelingen i mitt gravida psyke i 9 månader. Well, den här bloggen är ju värsta rosa fluffmolnet just nu, så YOU GO FIGURE. Här passar jag på att slänga in en extrastor puss till min bloggkollega och dystersyster Catzo. Kämpa!

 

 

2017 09 23 02.12.28 1

 

6. Minnet är så oerhört kort. Spelar ingen roll om man har haft sjuttioåtta barn förr. Man hinner ändå glömma hur mjuka nyfödda babyryggar känns, hur snabbt dagarna går, hur gott små dunhuvuden doftar, hur mycket uppmärksamhet bebisar får och hur socialt livet med en nyfödd är (alla vill kolla på bebin var man än är!). Man hinner glömma allt. Jag själv verkar beklagligt nog bara ha lagt allt dåligt på minnet, för varje dag blir jag så chockad över alla fina minnen som kommer tillbaka. Det fanns ju massor av kul med spädislivet.

 

7. Anknytningen är så easy peasy när babyn är lätt att handskas med. Det är så lätt att älska ett barn som gör exakt som man önskar. Det sa klick direkt här. Klicketi-klick - du är mitt barn, jag är ditt barn, vi hör ihop och vi älskar varandra. Det är så otroligt fräckt, men det är så mycket lättare att knyta an till ett barn som låter en sova om nätterna, som aldrig skriker, som bara vill ligga nära nära nära. Med ett prematurbarn i massa slangar (som sedermera skrek rätt så mycket) i bagaget är det så himla skönt att se att anknytningen kan vara något som bara sker, som man inte behöver kämpa för. Det är så sorgligt när man tänker på det, men det tog så otroligt mycket längre innan jag kände att Milken var mitt älskade, älskade, älskade barn. 

 

8. Ju mer man har, desto läskigare blir det. Eller översatt till klarspråk: Ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om allt äckligt som kan hända en själv och alla de man älskar så det innersta skälver. Jag har så många, många, många nu. Och sannolikheten att något går galet ... NEJ JAG TÄNKER INTE TÄNKA PÅ DET. Dessvärre är det ju så med alla stora insatser här i världen. Ju mer man har, desto mer rädd blir man att förlora det. Det är priset man får betala för att vara omgiven av riktigt mycket kärlek.

fredag 22 september 2017 - 13:00

Over grensa møtte je. For å finne sjelefred.

2017 09 21 12.11.49 1

 

Häromdagen var jag på eftergranskning till rådgivningen. Upplevde någon form av surrealistiskt feel good-rus när jag kom ut därifrån. Även om jag säkert inte kan återge känslan så här i skrift, så ska jag försöka (det är fritt fram att skaka på huvudet).

Eftergranskningen är alltså den gravida kvinnans sista utpost i vårdsystemet. Om man kommer ut med grönt ljus betyder det att graviditeten är över, man är frisk (och får pengar från Kela). Det är också en av de få gånger man kan säga "Hoppas vi aldrig ses igen!" och samtidigt le stort och tacka för sig. 

Det här var en lyckans dag för mig. Ni ska veta att jag har längtat efter den här stunden. När man är mitt i skiten tror man aldrig man ska komma så här långt (läste Linneas inlägg inatt och kände sååååååååååå igen mig). 

Men tro det eller ej. Den stunden kom

 

 

Solen sken när jag kom ut från mödrarådgivningen. Kastade lyckligt på mig solbrillorna. Klickade fast My i baksätet. Och när jag vred om nyckeln till startlåset vrålade bilstereon ut "Jag trodde änglarna fanns". Jag vet att det är en störande låt, ja ja ja. Men klicka ändå på play där uppe.

När man är på riktigt, riktigt bra humör så finns det ju ingenting som passar så bra som ett löjligt, poppigt saxofonsolo. Jag vrålade med i refrängen precis hela Skolhusgatan. Och ba: Tänk att vi fick My!

Tänk på alla de här gångerna jag har velat, men inte vågat! Tänk alla de gånger jag har bestämt mig för att köra på ett tredje barn, men ändå ångrat mig. Tänk alla de gånger jag har lagt locket på och känt ett litet sting i hjärtat! Tänk så alla de där gångerna när jag tänkte "jaja, det får bli i nästa liv"! Tänk alla gånger som jag kalkylerade risker! Tänk alla gånger jag spände mig för att historien skulle upprepa sig! Tänk den där gången vi sa "okej, vi testar!". Tänk alla spyor! Tänk alla mörka hål! Tänk all jävla skit!

Tänk allt vi har fasat för - och ändå fick vi henne. Tänk alla de där där sju åren som gick - och ändå fick vi henne! TÄNK ATT HON ÄR HÄR NU!

Over grensa møtte je. For å finne sjelefred, vrålade radion.

Kan inte riktigt ännu greppa att vi verkligen vågade.

Och att vi faktiskt vann.

Tänk he!

onsdag 30 augusti 2017 - 09:00

Tills alla var redo.

Igår var det den 29 augusti. Det betyder att den första månaden av Mys liv har swischat förbi. Häftigt att en månad kan gå så snabbt, så långsamt, så smärtfritt, så naturligt. Å ena sidan är hon alldeles ny, å andra sidan känns det som om hon har funnits här sedan tidernas begynnelse. 

Jag har tänkt mycket på hur skönt föräldraskapet är den här gången. Även om vi fortfarande är två vuxna känns som om vi är så många fler som delar på härligheten. När My skriker till finns det två små som redan hunnit ur startblocken, innan jag ens reagerat på startskottet, och spurtar i full fart för att lägga in nappen. Stora barnen fullkomligt avgudar henne och är till så stor hjälp, utan att jag ens behöver be om det. 

"Ähh, jag fattar inte att vi inte har gjort det här tidigare", sa jag till Sami för någon kväll sedan när vi låg och tindrade ovanför en sovande My. Varför väntade vi sju år här emellan? Men Sami hade nog rätt i det han sa: "För då skulle det inte alls ha varit så här". Det var mycket som skulle bockas av för att vi skulle landa här. Jag behövde få undan mina studier, komma igång med jobbet och karriären. Jag tror vi behövde få understökat stora barnens dagistid och trotsåldrar. Vi behövde få ur mig min utbrändhet och jag behövde sannerligen mitt stora sjukskrivningsår ifjol. 

Även om det var ett fruktansvärt år är jag ändå så tacksam för att jag fick det här viloåret före babyåret. Den här tiden i fjol var jag totalt slut, helt utan reserver. Nog är den en milsvidd skillnad på att vara frisk som nu, och utbränd som då. Det senaste året har jag sovit så mycket som jag aldrig trodde var möjligt. Att ständigt vakna på minus är inget jag vill vara med om igen. Att vakna pigg är något jag värdesätter precis varenda morgon.

Jag är så glad att vi väntade på My tills alla var redo.

För nu kan jag ta in vareviga sekund. Insupa den fullständigt och njuta så det skälver i hjärnan. Det är ju också något i vetskapen om att hon är min sista baby som gör att ingenting känns riktigt jobbigt. Eller så är det för att hon är tredje babyn och jag är trygg i det som sker. Eller så är det för att hon är trygg - och det i sin tur gör mig trygg. Ja, vete fan. Men det här lugnet och teamkänslan i familjen skulle vi aldrig ha fått om vi inte hade väntat sju år. 

Ännu vet vi inte så mycket om denna lilla My, för hon sover fortfarande största delen av dygnet. Men det vi ser av henne är en mycket harmonisk liten själ som gärna ligger nära (försök hålla henne vaken i famnen - omöjligt!). Hon sover som en stock, äter snabbt, älskar att åka bil och har Brändös maffigaste kinder. Så lugn och så snäll. Så söt och så förfärligt älskad.

 

2017 08 27 02.45.28 1

2017 08 17 03.57.38 1

2017 08 29 03.56.57 2 1

2017 08 28 05.45.52 2

2017 08 18 08.39.56 1