Visa inlägg taggade med 'baby'

tisdag 22 maj 2018 - 22:00

"Om hon gråter och allt är hemskt, så måste du bara ljuga att allt är okej!"

2018 05 22 08.31.49 1

2018 05 22 08.31.49 2

 

Just innan man ska åka iväg från bebben några dagar får man ju alltid en liten släng av  "oj oj, hur ska detta gå?"-sjukan. Och jag sa åt Sami före jag åkte att han bara måste ljuga ifall det går åt helvete och My saknar mammi som en tok. När jag om kvällen ringer och frågar måste han säga "det går så braaaa, så braaa" hur mycket hon än skriker. Så det var svårt att ta hans rapporter på allvar under dagarna som gick (men det verkade ändå hoppfullt när stora barnen whatsappade glada bilder och videoklipp under resans gång). 

Men typiskt nog hade det gått ännu bättre än vanligt. Sedan jag slutade amma har jag fått kämpa rätt mycket för att få bebben att somna (hon bökar bara runt i sängen och ska klättra över mig och helst stå och hänga i sänggaveln). Nu hade åtta nattningar av nio gått på mindre än två minuter. Fräckt! Bjöd alla inblandade på glass i dag för att fira. Nåja, alla förutom huvudpersonen själv dårå (på tal om fräckt). Lärdom: Man ska inte överskatta sin egen förträfflighet.

Om inte annat så vet vi ju vem som inte nattar barn i fortsättningen! #winning

torsdag 10 maj 2018 - 22:30

Så här gör du om babyn sätter i halsen.

Som livvakt åt mina barn får jag verkligen ligga i nu. Vete fasen vad som är på gång, men nåt vidare flyt har jag inte. Inom loppet av en vecka har två av mina värsta skräckscenarion inträffat.

Först var det nära ögat-krocken förra veckan (som ännu flimrar för mina ögon några gånger varje dag). Således kunde man ju tycka att det räcker för ett tag, men icke. Ikväll fick jag som bonus vara med om det som toppar listan över saker jag har mest obehag för: att babyn sätter i halsen.

Vi hade varit på Mileas fotbollsturnering precis hela dagen här i stan och när vi kom hem gick vi omkring och plockade ur väskor och duschade och hängde upp tvätt och bytte lakan och sånt som man nu kan göra en kväll när man försöker styra upp ett hushåll efter en ledig kaosdag. My låg i en hög av täcken med de andra barnen och klättrade på dem medan de försökte läsa Kalle Anka. Och jag trixade och fixade med rena lakan.

Mitt i allt hör jag hur hon för en massa konstiga ljud. Och hjärtat fryser förstås till is, för ni ska veta att det här är JUST DET som jag fruktar allra mest. Att jag ska vara ensam vuxen hemma när någon sätter i halsen. Har alltid känt på mig att jag kommer få panik och freaka och göra en massa galenskaper. 

Men det gjorde jag inte!

För det goda i den här kalabaliken är att jag faktiskt på förhand har tänkt att jag måste ha koll på hur man gör - om det händer (med tanke på att vi har stora barn som leker med lego etc. och misstag kan alltid hända - även om de har ett legobord som de leker på som inte My når till). Så jag har läst och kollat på youtube hur man ska göra. Bara för att vara på den säkra sidan (åhh, vad gjorde man innan youtube fanns?).

My försökte kräkas och det rosslade alldeles förfärligt i strupen. Men det kom inget och hennes blick var uppspärrad och panikartad. Men eftersom jag visste hur jag skulle göra, så sprang jag med henne till soffan (skrek SHIT SHIT SHIT jättehögt - det kan erkännas), slängde henne i famnen och greppade ansiktet. Behövde jag bara banka tre gånger innan My spydde ett slemberg och ut kom .. ett halvt Omar-godispapper! 

Mitt adrenalinpåslag var ju - återigen - helt galet. Det är nog bara på förlossningen som man har tyckt att barnskrik är lika härligt. Ett rent skrikljud ur strupen! Finns det något härligare?

Nu ligger ni förstås och kollar på Eurovision song contest, men när det är över så ska ni ge 4:52 av ert liv till att titta på den här videon. Det var inte många veckor sedan jag såg den. Och ikväll kan man säga att jag är mycket glad över att jag gjorde det! Det var ju inte direkt någon livsfara ikväll (skulle jag tro) men det var i alla skönt för alla inblandade att det lossnade så snabbt. Man vet ju aldrig när man stöter på ett barn som får nåt knasigt i sig.

Tips, tips! 

 

torsdag 3 maj 2018 - 12:30

Att sluta amma är lite som att sluta röka.

.. eller det vet jag ju inget om, eftersom jag aldrig har slutat röka (inte ens börjat). Men jag kan tänka mig att det går till ungefär så här. 

Igår slutade jag amma.

Men jag började igen tre gånger. 

Hehhe.

Det var liksom inte så lätt som jag hade föreställt mig. Har aldrig slutat amma de andra barnen, eftersom amningen alltid har slutat med mig. Den har bara lagt av innan den knappt har kommit igång. Men nu är det nog dags, känner jag. Har ammat jättemycket och jättegärna i 9 månader, men nu är vi klara.

Så vi köpte några Nan och ammade "en sista gång" (HAHA).

Men på eftermiddagen hade jag så ont i brösten och orkade inte hämtade pumpen. Så jag sa överslätande som en gammal nikotinist "nå, en gång till kan inte skada". Aj että lättnaden! Kan tänka mig att det känns lika befriande som en fet cigg när man är riktigt beroende och har väntat länge. Ja ja ja. Det får vara sista gången då, sa jag igen. Bra! Skönt! Tack!

... tills det blev kväll och My inte riktigt fick tag i sömnen. Så jag tänkte tyst för mig "nååå, en gång till kan väl inte skada", såg mig oskyldigt omkring och ammade henne "en sista gång" till sömns. Nå, där var det! Nu var det över! Bravo, jag! Grattis till nio jättefina amningsmånader!

Janå, det visade sig att Sami bara hade köpte två Nan. Så när det var dags för morgonvila dagen därpå och vi kanske tyckte att hon skulle få sig en flaska, så var allt schlutt kaputt (hah!). Det var bara att börja igen för tredje gången. För ingen orkade gå över gatan till Sale i regnet. Hehe. Latheten vet oftast inga gränser i detta hus.

Men i dag! I dag har jag inte ammat en enda gång! 

Med det konstaterat inte sagt att detta var slutet. Men vi hoppas!

 

2018 05 02 01.17.01 1

onsdag 2 maj 2018 - 14:00

Flash: Den ljuva tiden är över - rapport om niomåningen.

För cirka en månad sedan sa jag till min man: “Nog är det ju ändå otroligt att det har gått över 8 månader och jag ännu inte har känt någon som helst irritation på My! Att det finns människor som är så här gamla och har mammor som aldrig har varit irriterade på dom! Det är ju helt ofattbart!

“Det är inte sant!” sa ett stort barn. “För i Vietnam, när vi sku fara hem, var du ju urstörd! Minns ju inte? I hotellet? Vid sängen?”. Men det är faktiskt inte sant. För det var bärselen som var urstörande - inte My. Hennes fot trasslade in sig och jag hade jeans i 30 graders tropisk värme. Vem skulle inte bli irriterad? Tycker nästan inte att det räknas, heh.

Men vet ni - nu! Nu är nog tiden när jag inte ha varit irriterad på My förbi. Vi kom tillbaka till Vasa igår kväll efter något som närmast kan kategoriseras som En Riktigt Irriterande Helg. Nio månader gick skitbra. Men alltså den senaste veckan i Karis. Huhhu.

My har blivit så blyg. Och jag förstår, jag förstår, jag förstår. Det går över och det är en fas och bla bla bla, men på fem dagar satt My i famnen på mamma och pappa EXAKT NOLL GÅNGER. Bara pappa ens kom i närheten av henne skrek hon i högan sky. Jag fick inte ens lägga henne på golvet när det fanns människor i samma rum, för då tjöt hon som sirenen på en rostig ambulans.

Har mer eller mindre haft en baby på höften, dygnet runt, i fem dagar. För hon tycker allt och alla är så lääääskiga. Få saker är så kvävande som bebisar som gnäller. Vi har konstatera att the glory days är över. Smekmånaden förbi, taco hej!

 

2018 05 02 01.17.02 1

 

Så här är det väl att ha barn, I guess. Men har varit så van vid att hon är medgörlig att jag inte riktigt kan acceptera att hon gör livet lite svårare för oss just nu. Har inte heller haft barn som är blyga för familj och barnvakter förr, så det känns ju lite snopet att inte kunna ge alla inblandade den kärlek de förtjänar och en själv den fritid man behöver. Det är helt otänkbart med barnvakt just nu, eftersom ingen part är sugen (hon sku säkert skrika tills hon tuppar av). Men vi ska väl tro att det går över, så vi slipper forcera. För ett liv utan barnvakter är otänkbart.

I övrigt är hon så gullig och snäll. Bara hon får vara med oss fyra. Direkt någon annan kommer in i bilden är det som om hela hennes system fuckas upp inifrån. Men så där annars: Äter bra. Sover bra. Sportar storlek 80 i kläder. Vinkar gulligt. Står upp överallt. Men det där hatet mot människor (obs - gäller ej barn, bara vuxna) får vi jobba lite på. 

Nå, oavsett kommer vi ju inte ifrån det faktum att hon så attans gullig. Se nu!

 

2018 05 02 01.17.00 1

tisdag 24 april 2018 - 18:00

Stå upp-glädje.

2018 04 24 04.02.05 1

 

Bebben har ju spurtat rätt mycket de senaste veckorna (maxat fomen, som vi elitidrottare säger) - och det är så skönt på alla sätt. För det betyder att My i allt större utsträckning sysselsätter sig själv med (om än rätt så livsfarliga) upptåg här hemma. Hon är så nöjd när hon nu kan komma upp i bordsnivå. Hennes allra bästa lekstation är sittpuffen där bakom. Bara jag fyller den med leksaker och annat spännande dregelstuff kan jag lätt köpa mig en halvtimme, medan hon går runt runt och utforskar samlingen. 

 

2018 04 24 04.42.26 1

 

På torsdag har My funnits lika länge på utsidan som på insidan. Då fyller hon 9 kreisiga månader. Ska skriva en sedvanlig rapport då (ni vet, skryta ohämmat om att hon numera tackar för maten och säger hej - skojar ej). Tills dess får ni nöja er med dagens stå upp-glädje. Pure happiness bland allt eländigt snor!

söndag 22 april 2018 - 20:30

Känslomässig svindel.

När man tänker på saken, så finns det mest fördelar med att bli äldre. Man blir lite lugnare, lite mer obrydd, lite mer jajajaaa whatever. Man vågar mer. Står upp. Sitter ner. Accepterar. Väljer. Förstår. Och känner sig allmänt lite klokare (man kanske inte är det alla gånger, men den känslan, aj aj aj).

Man kanske förlorar lite på orken, bakiskänslan efter två glas vin, ryggen, synen och rynkorna, men överlag mest bra grejer. Sedan finns det en grej som har kommit med kraft de senaste åren: känsligheten. 

Kanske är det för att man har insett att inget varar för evigt (allra minst livet). Och att inget är självklart (i synnerhet inte livet). Åh, det är så mycket hela tiden nu, som får läppen att darra. Kan inte ens skylla på hormoner. Föreställer mig att det måste vara åldern, att man förstår att man inte är odödlig, som gör att tårarna flödar lite här och där. Man vet att allt det roliga tar slut en gång (och sakta börjar man använda cykelhjälm och känna tacksamhet).

Jag skrev om det  på insta igår, att det händer att jag måste böla lite i smyg i täcket, när My har somnat om kvällen. Hon är ju oftast ljuvlig, men det finns ju inga gånger som barnen är så ljuvliga som när de sover. Jag kan känna en sådan otrolig överväldigande "det här är bara för mycket"-känsla när jag ser hur gulligt hon sover där i sängen. Att hon är för bra för att vara sann. Kanske just för att det aldrig var självklart att vi skulle våga - och ännu mindre: få! - en till. 

Och inte vilken random baby som helst, utan ett praktexemplar! Kan inte sluta aaaw:a mig om kvällen, kan knappt släppa de där mjuka varma babylåren och ba: tänk! Tänk att vi vågade! 

Eller kanske snarare: Tänk att vi ens tvekade! Tänk om den här fantastiska lilla människan bara skulle ha blivit en liten, liten längtan i en arma mors hjärta. Så gott som varje kväll, denna känslomässiga svindel. Ack, känsligheten. Ack, tacksamheten. Man bejakar den gärna.

För se nu!

 

2018 04 21 10.26.29 2

tisdag 10 april 2018 - 14:30

3 smarriga receptfavoriter för småttingar.

När det kommer till att göra babymat har mitt ego boostats så det står härliga till. Jag har fått till tre lyckoträffar de senaste dagarna som jag tänkte dela med mig av, ifall du står där och har ork och lust men ingen inspis (vill samtidigt - och brasklappigt - påpeka att också butiksmat är ett fullgott alternativ, så ingen kommer springande och beskyller mig för att vara pretto).

My är nu åtta månader och pallar att äta lite bitar i maten. Jag mosar det mesta med gaffel (för hon har inga tänder) men har lagt av med att mixa allt helt slätt med mixern. Det händer, men inte alltid. Och har ännu inte lagt till kryddor. Dessvärre har jag inte fotat allt, men ska dela med mig av tre receptfavoriter som hon verkligen har gillat. 

 

1. Mellanmål: Banan och avokadoröra

Jag råkade häromdagen kolla hur mycket frukt en Paratiisisose-fruktpuré innehåller, eftersom vi hade en hemma. Och det var 47 % frukt. Här kommer nu ett mellanmål som består av 100 % frukt. Det här är så jättejättegott (tycker till och med jag själv). Och så enkelt!

 

2018 04 10 12.32.54 1

 

Till det behöver du: 

- En liten avokado
- En halv banan

 

2018 04 10 12.32.54 2

 

Och så mosar du sönder allt med en gaffel och serverar. Vi vet alla att uppvärmd avokado smakar riktigt äckligt, men den här sössön värmde jag ändå en pikustund i mikron för det blir så jättesött och ljuvligt med ljummen banan. Klärt!

 

2018 04 10 01.26.18 1


2. Lunch: Orange babygryta med linser

Till det behöver du:

1 halv batat (stor som en knytnäve kanske)
1 stor tomat
2 morötter
0,5 dl röda linser

Jag kan nu inte riktigt ange exakta proportioner, eftersom jag freestylade hejvilt och mitt minne sviker. Men tärna allt, täck med vatten och koka upp i kastrull. Puttra tills morötterna är supermjuka (vi säger 15 min). Mosa med gaffel. 

 

2018 04 10 12.34.23 2

 

3. Middag: Snabb rivjärnsgegga med lax

Till det behöver du:

2 potatisar
1 morot
Några cm zucchini
En liten bit lax (ööö, ska jag dra till med 50 gram?).

Det här var verkligen en urbra grej. Jag ville att maten skulle bli klar snabbt-snabbt-snabbt, så jag testade att riva potatis, morot och zucchini på ett rivjärn. Och kokade allt tills det kändes rimligt. Slängde sedan på den tärnade laxen och kokade några minuter till tills den kändes genomstekt. Och det funkade superbra! Mosade allt med en gaffel. Och upptäckte att jag kanske borde ha varit lite mer uppmärksam på ben i fisken.

 

Bubblare: Havregrynsgröt med rivet äpple

Efter rivjärnssuccén tidigare på dagen fick jag sedan feeling och rev ner lite äpple i kvällsgröten. Jag gör alltid Mys gröt på vanliga femminutersgryn. Vågar inte ge av mina rågflingor eller mina Mörby gård-havregryn. De känns ännu lite väl hardcore att smälta för en babymage. Tycker alltid lite synd om henne när hon måste äta den där sörjan, men med rivet äpple kändes det riktigt gott. Lade i dem samtidigt som grynen och lät koka med. Yum!

 

Smaklig måltid tillönskas alla småkryp!

söndag 8 april 2018 - 16:30

Hur ska det gå för mammorna?

domande mammor

 

Jag såg en instapost av Amanda Schulman häromdagen, som jag fick lite feeling av. Eller feeling och feeling. Tänkte att jag skulle blogga om det. Inte för att jag nödvändigtvis känner igen mig. Jag har inte blivit utsatt för hårda domar och pekpinnar (eller så har jag bara varit för dum för att inse att de var avsedda som just pekpinnar). Men så är jag ju inte heller någon offentlig person med hundratusentals följare, utan mest en vanlig trebarnsmorsa med ovanligt snälla bloggläsare.

Det är varje flerbarnsmammas plikt att stötta förstagångsmammor, skriver Amanda. Och det har hon förstås rätt i. Duger gör vi allihopa! Men jag vet inte hur ofta jag under vintern har klickat upp blogginlägg i Facebook-gruppen "Finlandssvenska bloggare" som har handlat om att känna sig som världens sämsta morsa. Ofta har de kanske också innehållit en liten rant om att vi måste sluta jämföra oss med varandra. Om mammashaming etcetera. 

Och jag har funderat mycket kring det. Att det är så absurt om man tar ett steg tillbaka och försöker kasta om rollerna. Har ni någon gång sett en pappa som har kastat sig ut och ba "ääää, jag känner mig som världens sämsta farsa"? Kanske finns det någon, men jag har i alla fall inte sett till någon.

En känner ju jättemånga mammor här i livet. Unga, medelålders, gamla, jättegamla. Alla är de unika på sitt sätt, men om det är något som förenar dem alla, så är det att de alla har gjort så gott de har kunnat, med de förutsättningar som de har haft i det skedet av livet. Nu generaliserar jag kanske, men jag tror till och med att många av dem har gjort ett större jobb med barnen än papporna - men likväl är det de som står där och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Intressant, va. Orättvist, you say? Kanske?

Ska det verkligen vara nödvändigt att känna den känslan då? Nå, nu är känslor till för att kännas och det går inte alltid att rationalisera bort sånt som känns hårt inuti (om det är någon som vet det, så är det jag!). 

När jag fick mitt andra barn sa en klok person "Ja, barnen går det minsann ingen nöd på, dom behöver du inte oroa dig för, men mammorna - hur ska det riktigt gå för mammorna?". Och jag har skrattat mycket åt det (och haft mycket tröst av just den tanken i mitt föräldraskap). Hur vi än gör, så överlever barnen högst sannolikt. Men med alla dagens alternativ, alla krav, alla normer, faror, fällor och gud vet vad - ja, där står mammorna med flackande blick och darrar. Helt lätt är det inte.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för mitt påstående, men min magkänsla säger att det aldrig har varit så lätt att vara bebis som nu - men aldrig varit så svårt att vara morsa.

Men för mig har det varit en stor tröst att se på mig själv i bemärkelsen att jag alltid jobbade med de förutsättningar som fanns. Inte var jag någonsin den bästa möjliga morsan (ofta var jag till och med riktigt rutten). Men när jag inte orkade hela vägen in i mål, så fanns det helt enkelt inga andra vägar. Då var allt snällmammi-kapital avverkat för den perioden - och så var det med den saken!

Det var inte så att jag ville skrika och vara trög. Det var livet och orken och skiten som kom emellan, så som livet och orken och skiten tenderar göra. Det var nu inte så att jag till exempel ville föda ett prematurbarn till exempel, men vem kan välja det? Sedan fanns det perioder när jag var rakt igenom underbar. Så där så att jag själv såg mig själv i spegeln och tänkte "VEM ÄR DU, DU SOM ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SNÄLL OCH HÄRLIG?"

Tänkte att jag skulle säga det högt, en gång för alla, så som Amandas flerbarnsplikt råder. Att jag ser (och tror!) att vi alla kämpar på - även om vi många gånger rör oss i vitt skilda riktningar och med helt olika förutsättningar. Ibland går föräldraskapet skitbra, ibland går det helt åt helvete. Ibland finns det kraft och utrymme för förbättring - ibland inte. 

Och när man ser att grannen harvar på, minst lika hålögt i sin gräsmatta, kan man bara vinka och säga tjena. Kanske harvar hon på ett sätt jag inte gillar, men kanske gör hon det på ett sätt som gör det lättast för henne just nu. Hur vi än slirar på i föräldraskapets dikeskanter tror jag ändå sällan det finns belägg för att vi är sämst i världen. Och finns det, så finns det säkert också förklaringar (för att inte tala om lösningar).

Snäll klapp på kinden!

 

fredag 30 mars 2018 - 10:30

Rapporten om åttamåningen.

2018 03 30 09.43.08 2

 

Mitt i allt målande igår glömde jag ju bort en mycket viktig dag: Mytte 8 månader! Blir bara mer och mer surrealistiskt för varje dag som går, att den här lilla gosiga prinskorven så snabbt blir så gammal. Men fortfarande tycker vi hon är det häftigaste som går i en blöja. 

Däremot blir det svårare och svårare att fånga hela härligheten på bild eftersom hon far runt som en rallybil. Ena sekunden är hon här, nästa ligger hon med tungan i golvsilen. Som livvakt får man verkligen vara på helspänn i dessa dagar. Självbevarelsedriften är sannerligen på minus. Men det är förstås kul att märka att hon börjar ha något där mellan öronen, för jag inbillar mig att hon reagerar när jag kommer springande. Då börjar hon t.ex snabbtsnabbtsnabbt äta lite mer tidningspapper, eftersom hon eventuellt fattar att det snart tas ifrån henne. Måste ju tyda på någon form av intelligens!

Det kan vara att jag inbillar mig, men tycker också att hon ibland reagerar på "nej" och "stopp" (eller "iiiih" eller annat man kan säga när barnet är på väg in i en blomkruka), men det kan förstås också vara att hon reagerar på att jag pratar med sjukt störig röst, hah. Ännu ålar hon bara framåt (i en hiskelig fart), men när hon är på mattan (som fäster bra) sträcker hon på kroppen och övar lite på att gå upp i krypposition. 

 

2018 03 30 09.43.07 1

 

Maten kastar hon in som om det inte fanns en morgondag (vi harvar mest på med gröt, batat, morot, potatis, broccoli, tomat, banan). Jag är antligen snål eller präktig, för jag gör hennes mat själv. En gång gjorde jag kött i maten, men åh fy fan vad jag fick obehag. Måste kämpa lite mer med det. Dock verkar vikt och längd vara alldeles ultimata. 74 cm på längden, 9 kg i vikt.

För närvarande är det Masse som är den absoluta favoriten. Han springer in till henne när han kommer hem om dagarna och hennes ben börjar gå an som en hel orkester när hon ser att han kommer. Hon skriker till av iver när han kommer in i sovrummet på morgnarna. Mycket i livet är fint, men det är extrafint.

Nätterna går som ett smäck, samma dagssömnen. Två långa pass smäller hon ännu av dagtid. Och sover nästan klockan runt nattetid. Någon gång händer det förstås att hon vaknar och gnyr lite grann. Men det som inte kan tystas med en napp, kan tystas med ett bröst (nattamning och samsovning har verkligen varit en stor räddning för oss). 

Det enda som är lite jobbigt just nu är: 1. Hon börjar vara för stor för bilstolen - vi måste köpa en ny. 2. Hon är gnällig när jag går runt hörnet. 3. Min babymonitor höll i två veckor - jag måste reklamera den. I övrigt kan man mycket nöjt konstatera att babylife går som tåget. Tacksam för det!

söndag 25 mars 2018 - 21:00

Första gången på 10 år.

I tio år har fammo och faffa varit våra barnvaktsklippor i vått och torrt. I tio har har de alltid (precis varje gång man har kommit tillbaka) sagt "oj oj, det det har gått så bra så braaa, inga problem!". Har aldrig blivit uppringd eller hemringd. Aldrig hört om skrik, aldrig rört panik. Och då har de stora barnen verkligen varit där från .. ja, så gott som från start. Det har varit tio år av noll förhandsstress (i regel kan man säga att de hellre har varit där än hemma).

Until this day.

I fredags hade jag köpt biljetter till Pelle Svanslös-premiären på Wasa Teater till alla över en meter. Nå, för det första var mina barn (eller snorungar) så otacksamma och bortskämda att de strejkade halva dagen och "int oooorkade kommma med" och de skulle ju "ändå se den med skoooolan senare i vår". Blev ju skitsur och sa de skulle skärpa sig (som en parentes till föregående inlägg kan man ju konstatera att mina ambitioner om att förvandla dem till små kulturtanter inte alltid går helt hundra). Nå väl, ringde i vanlig ordning in fammo och faffa, så de skulle få hänga med My så länge. Barnen skärpte sig. Och allt var frid och fröjd. 

Tänkte inte mer på den saken. 

Innan vi kom tillbaka hem, tre timmar senare.

OMG.

My hade gallskrikit i mer eller mindre en timme innan vi kom. Så där så att hon hoppade i hela kroppen (sån där gråthicka, ni vet) länge efter. Hon hade drabbats av en otröstlig längtis som på inga vis kunde avledas. Som trebarnsmor tycker jag väl att det mesta i barnväg är sånt som man har upplevt fyrahundra gånger förr. Ingenting är nytt och så gott som ingenting lyckas ta en på sängen. Det mesta har man sett förr.

Men det här! Det här var verkligen nytt!

Hon kastade sig om halsen på en, alldeles genomsvettig av gråt, och där slutade förstås allt det läskiga. Men ack och ve. Hade inte tänkt mig att det kunde vara på detta viset också. Liksom stöööön om man ska behöva spänna sig för barnvakten. De andra barnen har aldrig reagerat så här (men man fattar förstås: har man en så här snärtti mor så vore det ju konstigt om man inte brölade efter henne).

I dag behövde vi igen barnvakt, men My anade väl vad som var på gång och sov tappert tre timmar på balkongen, så hon slapp se sina SUPERFARLIGA, GENOMLÄSKIGA farföräldrar som väntade inne. Vi hann - taco lov - hem igen innan hon vaknade (aj aj, detta hisnande, innehållsrika liv som är mitt). Så nu får vi verkligen lägga oss i hårdträning. Snällare snällisar än fammo och faffa finnes ej, så här ska sannerligen hjärntvättas på andra fronter än kulturfronten. Yass!

 

Barnvakt - PAH! 

Hälsar My från kvällsgröten.

 

2018 03 25 08.22.39 1