Visa inlägg taggade med 'barn'

söndag 8 juli 2018 - 10:00

Pojkar, fotboll och machokulturen.

Nu ska jag komma med en hård gissning så här direkt på söndag förmiddag. Eller ska vi kanske kalla den en mild förhoppning? Jag har en liten hypotes och den lyder så här: Pojkar är så mycket bättre än män. 

Men först ska vi backa till en Vasabladet-artikel häromdagen med rubben "Psykolog: Många män är emotionellt efterblivna och klarar knappt av att identifiera enkla känslor". För att göra en lång story kort så berättar en psykolog om att förmågan att sätta ord på sina känslor är nåt som barnen lär sig i tidig ålder.

 

- Vanligtvis sker det genom att föräldern analyserar barnets känslolägen och försöker sätta ord på det Många män har inte fått den här sortens vägledning av sina föräldrar, eftersom känslor ofta har betraktats som något kvinnligt. Det har lett till att samhället i dag är fullt av män som redan från tidig ålder saknat kapaciteten att verbalisera sina inre liv, säger psykoterapeuten Axel Aminoff.

 

Bra juttu. Läs den. 

Har levt omringad av barn och känslor i dagarna tu och har sett en hel del. Sorg, glädje, besvikelse, ilska, smärta, eufori,  entusiasm, hunger, trötthet och allt däremellan. Barn är känslosamma varelser. Och på turneringar som dessa (när så många olika faktorer spelar in på humöret) så har man sannerligen sett ett och annat. Vuxna som med varierande framgång kan hantera barns känslor - för att inte tala om sina egna. 

Matheos lag vann gårdagens sista match på straffar mot sina favoritrivaler VIFK. Det är speciellt att ha sina bästa vänner i motståndarlaget och det var så jämt att jag var fem före infarkt när BK-48 tog sats inför sista straffen. Tänkte segla ner i golvet av yesssssssssss när jag såg att bollen gick i mål. Den glädjen alltså. Femton pojkar i en stor euforihög. 

Mötte upp svärfar som stod på andra sidan planen. Trots skrällsegern var han irriterad över gubbar som hade pratat högt och nedsättande om både frisyrer och springstilar i vårt lag. Var det inte flickig springstil så var det flickhår (när svärfar sade ifrån blev det tyst i ledet). På frågan "Visst är det lätt att kritisera tioåringar?" fick han ej inget svar. Asså är det inte komiskt att vissa tror att flickigt fortfarande funkar som ett skällsord 2018?

Har sett så mycket fint i pojkväg den här helgen, som ger mig hopp om att pojkarna har en bättre framtid än dagens gubbar. Så länge vi vuxna förstår att förvalta och vårda den här superfina chansen. Ge pojkarna möjlighet att inte gå den där hopplösa emotionellt handikappade framtiden till mötes, den som det snackades om i artikeln. 

Och här har ju idrotten världens chans att påverka. Låt pojkarna känna alla känslor, avfärda inget som flickigt (herregud, att jag ens ska behöva säga det!). Låt pojkarna gråta, skratta, kramas. Identifiera besvikelse, rädsla och nervositet. Låt dem möta ilska och angst - och lär dem hantera det.

Tyvärr (det har man ju sett den här helgen) så finns det ju fortfarande väldigt många otroligt primitiva tränargubbar inom barnidrotten (ja, jag håller fast vid mitt hårda ordval - det är så primitivt att reagera instinktivt, ogenomtänkt bland oförstörda ungar). Och de här grottmänniskorna hinner ju sabba ett och annat innan den arten är utdöende. Passerade en plan i dag och ryggade till när en arm svingade förbi och gormade "itkupilli" åt en pojke som satt nerböjd i sin egen famn med händerna över huvudet. Liksom wow, värdigt. 

Men som jag sa: De här pojkarna är framtiden. När jag var på väg mot planerna från lunchen råkade jag i förbifarten få syn på en filt där en pojke satt och flätade en annan pojkes hår (en mysbomb briserade inom mig). Och det kändes så skö-hööönt att se att det finns barn som får köra på med sin grej, utan att någon har talat om för dem inom vilka ramar de bör hålla sig.

Fatta om idrotten skulle förstå att förvalta den här otroliga möjligheten! Att göra riktigt fina hälsosamma män av de här känslosamma liven.

Med de orden ska vi köra igång den tredje och sista dagen av WFC.

Låt den bli lika härlig som igår!

 

2018 07 07 11.28.29 1

Foto: Maria Kvist

fredag 6 juli 2018 - 09:00

Fotbollssäsongens absoluta höjdpunkt är kommen.

"Åhh, alltså mamma, jag bara tänker och tänker och tänker på Wasa Football Cup hela tiden. Jag kan inte koncentrera på nååågonting annat. Jag vill bara att den ska vara nu nu nu!", sa mellanbarnet igår innan de gick ut på gården och tränade målgester (hah!). 

Mentalt skrockade jag gubbigt på brittish english "That's passion, love" och klappade henne faderligt på huvudet. Men i verkligheten sa jag: "Kan sannerligen relatera - så känns det nästan varje dag för mig nu!"

För det gör det. 

Vilken lycka att snart få köra igång med ett nytt jobb! Lika ivrigt som Milken väntar på att få spotta in mål efter mål på Monitoimikenttä, lika passionerat väntar jag på att få kliva in i splitternya skor och sakta nöta in dem till perfektitvon. 

Den svajar alltid till lösa drömmar plötsligt har blivit verkliga planer. Ibland kan jag få riktigt gåshud bara av att tänka på att DET HÄR VERKLIGEN HÄNDER. Och även om jag om natten kan tänka att "nee-e, det här blir för stora skor för mig", så lugnas jag av tanken att allt oftast tenderar vara omöjligt förrän man har testat. Vid närmare eftertanke så är det sällan som jag inte lyckas lösa de problem som ramlar på mitt bord. Kan jag inte själv, så finns det rimligtvis någon som kan hjälpa mig på traven. Och det finns det också nu. 

Precis som i fotboll (som ska fylla hela vår helg nu i dagarna tre). Där har man alltid laget bakom sig. Och på samma sätt funkar ju oftast arbetslivet. Sällan är man ensam - om man nu inte är en uppsatt och utsatt chef, förstås. Tror också det gör gott att med jämna mellanrum trä på skor som är lite för stora. Möta motstånd som är lite för hårt. När man väl har klarat av utmaningen växer man flera centimeter. Oklart varför jag pratar om man när jag menar jag. JAG ser fram emot att ta mig an något riktigt svårt. Som i vargtimmen känns svajande pirrigt och ljuvligt nervöst.

Men först ska jag överleva tusen matcher, tusen talkotimmar och minutschema fredag, lördag, söndag. Och det skulle jag inte göra om det inte vore för att vi faktiskt riktigt på riktigt tycker det är svinkul! Hoppas på jämna kamper och svettiga duster.

Låt Wasa Football Cup - Finlands tredje största fotbollsturnering - börja!

(jag är den som säljer hotdog) 

 

2018 07 05 10.43.45 1

tisdag 5 juni 2018 - 14:00

När relationen till barnen förändras.

Min största bebbe (10 år) är borta på läger i några dagar. Och jag saknar honom förstås jättemycket. Eller det gör vi nog alla, nu när jag tänker på det. 

Tänkte på det imorse när jag bara såg två sovande flickor: Kan det vara så att föräldrar i dag är lite löjligare? Eller i alla fall lite mjäkigare än mina egna. Svårt att föreställa sig att mamma och pappa skulle ha suttit och saknat oss när vi åkte iväg på scoutläger eller handbollsturneringar när vi var barn. Igår kväll när Matheo ringde döööök vi alla fyra på telefonen och krävde högtalarsamtal. Hej hej hej, ullegulleponken, hur haaar du, har du kuuul, saknar du oss, åååå vi saknar dig, ullegulleponken, yyyl.

"Nä nu, nu hoppar vi i bilen och hämtar dig!" skojade vi och han ba "pfft, knappast" (uppenbarligen är saknaden inte fullt lika ömsesidig). Milea övernattade i vårt rum för "inte kan man ju sova i vårt utan Matheo inte". Och Matheo har det förstås jätteroligt där han är. Det unnar man honom!

Linda Skugge har nyligen gett ut en bok "Flygfärdig" som handlar om när barnen flyttar hemifrån och om känslorna som kommer när relationen med ens barn förändras (när kärlekshistorien tar slut, yhyyy). Se klipp nedan. Jag har ännu inte läst den, men är mycket sugen. Den situationen, med utflugna barn, är ju inte direkt aktuell hos oss, men kan ändå relatera på något sätt. Mina stora barn har plötsligt blivit så jättestora sedan det kom en pytteliten. Någonstans däremellan har man lyckats glömma hur små de en gång har varit, när man inte haft något att spegla dem mot. 

Skugge säger i klippet här nedan att man inte ska vara rädd för att lämna bort barnen medan de är små, spekulerar i att det kanske inte hade blivit lika sorgligt när de väl flyttar ut, om man hade haft en tydligt och klar mening med sitt eget liv vid sidan av barnen under tiden. Ja ja ja, ni får lyssna själv. Där finns många intressanta tankar om att göra barnen som ett självuppfyllande livsprojekt. 

Jag tycker förvisso att jag har en klar mening och ett helt eget spår i mitt liv, som inte innefattar barnen, men alltid när de åker i väg någonstans, om så bara för några dagar, så känner jag på mig att jag kommer att vara VÄRLDENS SÄMSTA på att hantera den dagen de flyger ut.

Ja ja ja, tur att det inte händer just nu!

  

söndag 13 maj 2018 - 21:45

Tre barn, tre lärdomar.

Det första barnet lärde mig att livet kan vara helt som förr, fast ändå inte. Han lärde mig att äta kakan och ha den kvar. Att barn nödvändigtvis inte omkullkastar en hel tillvaro. Med sitt oumbärliga lugn och sin fantastiska humor byggde han grunden till ett avslappnat och obekymrat föräldraskap.

Det andra barnet lärde mig att människor är individer. Att ingen är den andra lik, om de så stöps i samma former. Hon lärde mig att slåss och att möta mig själv i stunder jag helst hade undgått. Med sitt eldiga temperament, sitt klingande gapskratt och sin livsfarliga kaxighet påminde hon på tok för mycket om mig själv för vad som kan klassas som hälsosamt. Hon lärde mig om tack och förlåt. Och att barn omkullkastar en hel tillvaro.

Det tredje barnet lärde mig om mod. Att man måste våga för att vinna. Lita på att min tid kommer. Med sin osannolikt ljuvliga första tid i livet kompenserade hon för allt skit som hade varit. Med sina snarkande suckar och mjuka händer trollade hon bort allt ont i en arma mors trötta hjärta. Det fjuniga ljusa håret kittlade i näsan om nätterna, men det fick det göra: för allt jag ville var att bli omkullkastad. 

 

2018 05 13 08.17.17 1

Det bästa jag fått i livet är ni.

torsdag 10 maj 2018 - 22:30

Så här gör du om babyn sätter i halsen.

Som livvakt åt mina barn får jag verkligen ligga i nu. Vete fasen vad som är på gång, men nåt vidare flyt har jag inte. Inom loppet av en vecka har två av mina värsta skräckscenarion inträffat.

Först var det nära ögat-krocken förra veckan (som ännu flimrar för mina ögon några gånger varje dag). Således kunde man ju tycka att det räcker för ett tag, men icke. Ikväll fick jag som bonus vara med om det som toppar listan över saker jag har mest obehag för: att babyn sätter i halsen.

Vi hade varit på Mileas fotbollsturnering precis hela dagen här i stan och när vi kom hem gick vi omkring och plockade ur väskor och duschade och hängde upp tvätt och bytte lakan och sånt som man nu kan göra en kväll när man försöker styra upp ett hushåll efter en ledig kaosdag. My låg i en hög av täcken med de andra barnen och klättrade på dem medan de försökte läsa Kalle Anka. Och jag trixade och fixade med rena lakan.

Mitt i allt hör jag hur hon för en massa konstiga ljud. Och hjärtat fryser förstås till is, för ni ska veta att det här är JUST DET som jag fruktar allra mest. Att jag ska vara ensam vuxen hemma när någon sätter i halsen. Har alltid känt på mig att jag kommer få panik och freaka och göra en massa galenskaper. 

Men det gjorde jag inte!

För det goda i den här kalabaliken är att jag faktiskt på förhand har tänkt att jag måste ha koll på hur man gör - om det händer (med tanke på att vi har stora barn som leker med lego etc. och misstag kan alltid hända - även om de har ett legobord som de leker på som inte My når till). Så jag har läst och kollat på youtube hur man ska göra. Bara för att vara på den säkra sidan (åhh, vad gjorde man innan youtube fanns?).

My försökte kräkas och det rosslade alldeles förfärligt i strupen. Men det kom inget och hennes blick var uppspärrad och panikartad. Men eftersom jag visste hur jag skulle göra, så sprang jag med henne till soffan (skrek SHIT SHIT SHIT jättehögt - det kan erkännas), slängde henne i famnen och greppade ansiktet. Behövde jag bara banka tre gånger innan My spydde ett slemberg och ut kom .. ett halvt Omar-godispapper! 

Mitt adrenalinpåslag var ju - återigen - helt galet. Det är nog bara på förlossningen som man har tyckt att barnskrik är lika härligt. Ett rent skrikljud ur strupen! Finns det något härligare?

Nu ligger ni förstås och kollar på Eurovision song contest, men när det är över så ska ni ge 4:52 av ert liv till att titta på den här videon. Det var inte många veckor sedan jag såg den. Och ikväll kan man säga att jag är mycket glad över att jag gjorde det! Det var ju inte direkt någon livsfara ikväll (skulle jag tro) men det var i alla skönt för alla inblandade att det lossnade så snabbt. Man vet ju aldrig när man stöter på ett barn som får nåt knasigt i sig.

Tips, tips! 

 

onsdag 9 maj 2018 - 22:00

Fina saker händer när man vågar sticka upp huvudet ovanför staketet och säga hej.

Barn alltså. De är så otroligt kompetenta när det kommer till det sociala spelet - så mycket mer begåvade än vuxna ibland. 

I dag gjorde vi någonting som vi borde ha gjort för länge sedan. Jag ploppade upp huvudet över staketet till grannflickan och frågade om hon vill komma över till vår gård och leka. Försökte peppa Milks att göra det själv, men eftersom hennes finska har rostat rätt mycket sedan hon gick dagis så våååågade hon inte riktigt själv (hon har gått två år på svenska nu, och tyvärr har vi inte riktigt underhållit finskan så väl).

Flickan blev superglad, kom springande ner för gatan och jag höll en liten kick off på vår picknickfilt (introduktionsföreläsning eller workshop, eller vad ni konsulter vill kalla det - när man svetsar ihop okända till ett team). Nå nu skojar jag, egentligen knagglade jag på med "Jaha jaha, mikä sinun nimi on? Minun nimi on Linn. Jaha jaha, kuinka vanha olet? Minä olen 32. Tämä on Milea ja hän on 7 vuotta vanha. Kiva kiva" och log jättestort och svalde alla ändelser. Och sedan gav jag dem en fotboll och "hämtade jag saft" och "bytte blöja på My" så de skulle komma igång.

Och de lekte i nästan 5 timmar. 

I början var Milea lite ur form, så de löste kommunikationen med att prata ett intressant kycklingspråk (de kucklade hejvilt över gräsmattan och viftade med händerna) när de sparkade fotboll. Men vid halv åtta när jag gick ner på gatan för att säga att hon skulle komma in och äta, så flöt det redan mycket, mycket bättre.

Tycker det är så beskrivande för hur skön attityd barn har till mycket. När man saknar ett gemensamt språk, så leker man höna och pekar och viftar och skrattar. Liksom ingen skam eller genans - man ser helt enkelt till att få förståelsen att fungera. När de inte alls förstod varandra fnittrade de och bad mig förklara. Och den här dagen kom med en självklar insikt: ett gemensamt språk är faktiskt inte alls avgörande när man leker med lego, spelar chokospelet eller ritar med kritor på trottarer. 

Däremellan skulle vi hämta Sami från flyget, så Milea fick pausa leken en stund. Hela vägen tillbaka i bilen övade hon på att säga "Hei, onko x kotona?" och "Tuletko ulos leikkimään?". Stod och kikade på balkongen när hon kavat traskade över och plingade på. Och så lekte de igen!

"Det är så härligt att ha en ny vän", sa Milks vid kvällsmålet. "Synd att ingen av oss förstår någonting! Men det gör nog ingenting!". Det var kanske det skönaste och mest fördomsfria jag hört om vänskap på flera år. 

Barn alltså. Bäst.

fredag 6 april 2018 - 18:00

Pärlor för mina favoritsvin.

2018 04 06 02.51.54 3

 

Jag är överlag inte så hårt materialistiskt lagd. Men det får jag väl ändå medge att det är så mycket, mycket roligare att fixa om hemma om man får ställa in lite nya möbler och prylar efteråt. Meeeen så var det inte den här gången. Kan inte hålla på och fixa åt två dårar som inte bryr sig det minsta. De sörjde när mitt målande var över, när de inte längre fick ha sängen mitt i rummet och alla stolar upp och ner (då tycker till och med en sann djurvän som jag att det finns någon måtta med hur många pärlor som kan slängas på svinen).

 

2018 04 06 05.39.51 2

 

Så det var samma gamla grejer jag lyfte in tillbaka. Har en liten vision om att slippa expedithyllan snart. Den fyller tolv år snart och har hängt med genom många, långa flyttar. Kan inte precis säga att den är en kär familjemedlem, men likväl står den där varje gång. Svår att ersätta, eftersom den sväljer orimliga mängder skit. Men liksom svarta, tunga möbler. Uff.

 

2018 04 06 04.45.18 2

 

Bakom bokhyllan fanns en kvarglömd tavellist som lite sticker i mors öga (har lite svårt för när saker och ting inte är symmetriska, men jobbar på det). Vi hade bokhyllan på den väggen förr, men nu blev det så här.

Men i övrigt får vi väl konstatera: renoveringsdag off - spelfredag on. Hela huset fullt med ungar och ledig helg framför oss, yass!

Färgkoden hittar du på instagram

torsdag 29 mars 2018 - 09:45

Målarnytt från Gula huset.

Om ni vill vara så vänliga och blunda för kaoset som råder vid ... ööö playstation-lego-instrument-hörnan (?) så kan ni få äran att inleda den här morgonen med mina pågående målningsprojekt som jag snackade om igår (målar minsann inga påskägg i år). Två pinnstolar, en mintgtön och en röd, har jag målat svarta. Och väggarna i barnens rum, som en gång var vita, blir sakta grågrönblåa.

Ooooooch som vanligt så är jag så i mitt esse att jag knappt kan sluta. Även om jag verkligen, verkligen måste ta det lugnt på grund av ryggen. Min egen iver är som vanligt min största fiende. Men jag tycker det blir så bra att jag bara vill fortsätta, fortsätta, fortsätta. En inbokad lunchpaus på stan är kanske dagens räddning!

Men visste blir det fint! Att jag målade in garderoberna i samma nyans som väggarna är egentligen Jannikes fel. Såg så fint ut på hennes insta. Ja, det var bara det jag ville visa er! Häj!

 

2018 03 28 06.27.49 3

lördag 24 mars 2018 - 11:30

Propagandamaskineriet ligger i.

2018 03 24 11.19.56 1

 

Ibland önskar man att barn skulle vara som modellera. Att man skulle få forma dem helt som man vill. Oftast går det ju käpprätt ner i dikesrenen, men ibland lyckas man ju styra dem pikulite åt ett önskvärt håll.

Det är ju till fördel - i synnerhet när det kommer till intressen. 

Ta nu golf till exempel. Gissningsvis skulle jag i hemlighet gråta blod om mina barn skulle gå i gång på golf (finns få saker jag tycker är så infernaliskt tråkiga som golf och minigolf, sori nu). Tänk om man var tvungen att tillbringa sina somrar på en golfbana (zzzzzzzzzzz).

Därför föreslår man ju aldrig heller att de ska testa på det.

Simple as that.

Men däremot försöker man ju i smyg - sakta, sakta - puffa dem i sådana riktningar som man själv gillar. I alla fall så länge de är någorlunda formbara. Snart kommer ändå en dag när de släntrar in genom dörren och säger att golf är den enda vägen - och då får man ju ge med sig (kanske man upptäcker nåt trevligt med golfen dårå). Men tills dess får man idka lobbying i valfritt väderstreck. Min pr-maskin snurrar ju hårt för bollsport och kultur ("fotboll och böcker är livet" kunde det stå på mina propagandaplakat som jag marscherar runt med).

Och vi har ju vunnit mycket mark på den fronten de senaste åren. Som det ser ut nu så är de båda fotbollsspelande bokentusiaster (My är mer en bokslukare i den faktiska bemärkelsen - hon äter upp boken, sida för sida). 

Ens arma kulturhjärta får sig en liten kick när barnen just nu tycker det bästa som finns är att "läsa boken - och sedan se filmen". Blir själv alldeles till mig av iver när jag ser att det finns filmer om böcker vi nyligen läst.

Vad får t.ex en tioåring att studsa upp från soffan och komma springande till köket och ba "OOOO EM GEEEEE, vet du mamma vad jag har sett!!!!!". Och man tror typ att Zlatan har plingat på för att sälja jultidningar - på den nivån är upphetsningen.

 

- Veeet du vad jag just såg för trailer i teven???
- Nå?!
- SVJ FINNS SOM FILM!!!!!!!!!!!!!

 

SVJ (Stora Vänliga Jätten) av Roald Dahl (Masses favoritförfattare vid sidan av Moni Nilsson) läste vi någon gång i vintras - och tydligen går den på Viasat just nu. Vilken lycka! Blev själv riktigt glad. Ser att den är relativt ny också (2016). Hade gärna sett den på bio. Men nu får det bli filmkväll. Yass! Fast det är ju inte helt lätt. På vår lista finns även Tsatsiki, farsan och olivkriget (2015) som vi nyss läste ut. Alla dessa vaaaalmöjligheter! 

Men först: Fotbollsträningar.

onsdag 21 mars 2018 - 11:00

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

2018 03 21 10.55.17 1

 

Trots att Fader vår har varit bortrest på träningsläger hela veckan har vi haft tre riktigt fina dagar med barnen här hemma. Känns så skönt att ha kommit till ett skede när man inte ens tycker det är jobbigt att den ena åker bort. Barnen är så snälla och vardagen rullar på i sakta mak. Tänkte till och med i min naivitet: "Kanske kunde man ha hur många barn som helst - bara man fick dem med minst sju års mellanrum, hah!".

I morse när vi åt frukost satt de stora med hjärtögon och fanstiserade om när My ska börja dagis (framför allt när man får hämta henne som en lerig, snorig kuraklimp från dagisgården - det tyckte de var uuuuurgulligt). Och jag tänkte - återigen - på vilket privilegium det är för en liten människa att få ha så här många stora människor som älskar henne till döds. Deras outtröttliga lekar och kramar och snälla ord. Kommer de alltid att orka vara så här bra mot henne? Kan man ens få en bättre uppfostran? Kommer jag ens att behövas? Heh.

Förresten, på tal om uppfostran: Jag pinterestade efter bra väggfärger till barnens rum igår kväll och ramlade då över något helt annat. Mycket är ju fullkomligt megatöntigt på Pinterest, men hittade någon föräldrasida med en massa uppfostringsdravel. Och även om jag för det mesta tycker att sånt är överskattat (för man är ju ändå som man är - tycker det är mer eller mindre omöjligt att ställa sig efter någon "metod").

Men det här tyckte jag ändå var tänkvärt. Vi behöver ju inte ta diskussionen om arv och miljö just nu (räcker gott och väl med en nypa salt!). Här kommer en ytterst fri översättning (från engelska) om något vi kanske kan tänka på någon gång när vi orkar. Som en sorts onsdagspepp i allas vårt förhållningssätt till småttingar (och varför inte vuxna också!).

 

Ett barn som ofta blir kritiserat lär sig att döma.

Ett barn som ofta blir förlöjligat kryper in i sitt skal och blir blygt.

Ett barn som lever med rädsla blir oroligt.

Ett barn som lever i avundsjuka blir missunnsamt. 

Ett barn som lever med skam lär sig att känna sig skyldig.

 

Men!

 

Ett barn som får uppmuntran lär sig att försöka.

Ett barn som ser generositet förstår det goda i relationer.

Ett barn som ser ärlighet lär sig förlåta.

Ett barn som lever i empati lär sig vänlighet.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

Ett barn som lever i acceptans lär sig att älska.

 

Japp. Det var det. Trevlig onsdag!