Visa inlägg taggade med 'barn'

söndag 13 maj 2018 - 21:45

Tre barn, tre lärdomar.

Det första barnet lärde mig att livet kan vara helt som förr, fast ändå inte. Han lärde mig att äta kakan och ha den kvar. Att barn nödvändigtvis inte omkullkastar en hel tillvaro. Med sitt oumbärliga lugn och sin fantastiska humor byggde han grunden till ett avslappnat och obekymrat föräldraskap.

Det andra barnet lärde mig att människor är individer. Att ingen är den andra lik, om de så stöps i samma former. Hon lärde mig att slåss och att möta mig själv i stunder jag helst hade undgått. Med sitt eldiga temperament, sitt klingande gapskratt och sin livsfarliga kaxighet påminde hon på tok för mycket om mig själv för vad som kan klassas som hälsosamt. Hon lärde mig om tack och förlåt. Och att barn omkullkastar en hel tillvaro.

Det tredje barnet lärde mig om mod. Att man måste våga för att vinna. Lita på att min tid kommer. Med sin osannolikt ljuvliga första tid i livet kompenserade hon för allt skit som hade varit. Med sina snarkande suckar och mjuka händer trollade hon bort allt ont i en arma mors trötta hjärta. Det fjuniga ljusa håret kittlade i näsan om nätterna, men det fick det göra: för allt jag ville var att bli omkullkastad. 

 

2018 05 13 08.17.17 1

Det bästa jag fått i livet är ni.

torsdag 10 maj 2018 - 22:30

Så här gör du om babyn sätter i halsen.

Som livvakt åt mina barn får jag verkligen ligga i nu. Vete fasen vad som är på gång, men nåt vidare flyt har jag inte. Inom loppet av en vecka har två av mina värsta skräckscenarion inträffat.

Först var det nära ögat-krocken förra veckan (som ännu flimrar för mina ögon några gånger varje dag). Således kunde man ju tycka att det räcker för ett tag, men icke. Ikväll fick jag som bonus vara med om det som toppar listan över saker jag har mest obehag för: att babyn sätter i halsen.

Vi hade varit på Mileas fotbollsturnering precis hela dagen här i stan och när vi kom hem gick vi omkring och plockade ur väskor och duschade och hängde upp tvätt och bytte lakan och sånt som man nu kan göra en kväll när man försöker styra upp ett hushåll efter en ledig kaosdag. My låg i en hög av täcken med de andra barnen och klättrade på dem medan de försökte läsa Kalle Anka. Och jag trixade och fixade med rena lakan.

Mitt i allt hör jag hur hon för en massa konstiga ljud. Och hjärtat fryser förstås till is, för ni ska veta att det här är JUST DET som jag fruktar allra mest. Att jag ska vara ensam vuxen hemma när någon sätter i halsen. Har alltid känt på mig att jag kommer få panik och freaka och göra en massa galenskaper. 

Men det gjorde jag inte!

För det goda i den här kalabaliken är att jag faktiskt på förhand har tänkt att jag måste ha koll på hur man gör - om det händer (med tanke på att vi har stora barn som leker med lego etc. och misstag kan alltid hända - även om de har ett legobord som de leker på som inte My når till). Så jag har läst och kollat på youtube hur man ska göra. Bara för att vara på den säkra sidan (åhh, vad gjorde man innan youtube fanns?).

My försökte kräkas och det rosslade alldeles förfärligt i strupen. Men det kom inget och hennes blick var uppspärrad och panikartad. Men eftersom jag visste hur jag skulle göra, så sprang jag med henne till soffan (skrek SHIT SHIT SHIT jättehögt - det kan erkännas), slängde henne i famnen och greppade ansiktet. Behövde jag bara banka tre gånger innan My spydde ett slemberg och ut kom .. ett halvt Omar-godispapper! 

Mitt adrenalinpåslag var ju - återigen - helt galet. Det är nog bara på förlossningen som man har tyckt att barnskrik är lika härligt. Ett rent skrikljud ur strupen! Finns det något härligare?

Nu ligger ni förstås och kollar på Eurovision song contest, men när det är över så ska ni ge 4:52 av ert liv till att titta på den här videon. Det var inte många veckor sedan jag såg den. Och ikväll kan man säga att jag är mycket glad över att jag gjorde det! Det var ju inte direkt någon livsfara ikväll (skulle jag tro) men det var i alla skönt för alla inblandade att det lossnade så snabbt. Man vet ju aldrig när man stöter på ett barn som får nåt knasigt i sig.

Tips, tips! 

 

onsdag 9 maj 2018 - 22:00

Fina saker händer när man vågar sticka upp huvudet ovanför staketet och säga hej.

Barn alltså. De är så otroligt kompetenta när det kommer till det sociala spelet - så mycket mer begåvade än vuxna ibland. 

I dag gjorde vi någonting som vi borde ha gjort för länge sedan. Jag ploppade upp huvudet över staketet till grannflickan och frågade om hon vill komma över till vår gård och leka. Försökte peppa Milks att göra det själv, men eftersom hennes finska har rostat rätt mycket sedan hon gick dagis så våååågade hon inte riktigt själv (hon har gått två år på svenska nu, och tyvärr har vi inte riktigt underhållit finskan så väl).

Flickan blev superglad, kom springande ner för gatan och jag höll en liten kick off på vår picknickfilt (introduktionsföreläsning eller workshop, eller vad ni konsulter vill kalla det - när man svetsar ihop okända till ett team). Nå nu skojar jag, egentligen knagglade jag på med "Jaha jaha, mikä sinun nimi on? Minun nimi on Linn. Jaha jaha, kuinka vanha olet? Minä olen 32. Tämä on Milea ja hän on 7 vuotta vanha. Kiva kiva" och log jättestort och svalde alla ändelser. Och sedan gav jag dem en fotboll och "hämtade jag saft" och "bytte blöja på My" så de skulle komma igång.

Och de lekte i nästan 5 timmar. 

I början var Milea lite ur form, så de löste kommunikationen med att prata ett intressant kycklingspråk (de kucklade hejvilt över gräsmattan och viftade med händerna) när de sparkade fotboll. Men vid halv åtta när jag gick ner på gatan för att säga att hon skulle komma in och äta, så flöt det redan mycket, mycket bättre.

Tycker det är så beskrivande för hur skön attityd barn har till mycket. När man saknar ett gemensamt språk, så leker man höna och pekar och viftar och skrattar. Liksom ingen skam eller genans - man ser helt enkelt till att få förståelsen att fungera. När de inte alls förstod varandra fnittrade de och bad mig förklara. Och den här dagen kom med en självklar insikt: ett gemensamt språk är faktiskt inte alls avgörande när man leker med lego, spelar chokospelet eller ritar med kritor på trottarer. 

Däremellan skulle vi hämta Sami från flyget, så Milea fick pausa leken en stund. Hela vägen tillbaka i bilen övade hon på att säga "Hei, onko x kotona?" och "Tuletko ulos leikkimään?". Stod och kikade på balkongen när hon kavat traskade över och plingade på. Och så lekte de igen!

"Det är så härligt att ha en ny vän", sa Milks vid kvällsmålet. "Synd att ingen av oss förstår någonting! Men det gör nog ingenting!". Det var kanske det skönaste och mest fördomsfria jag hört om vänskap på flera år. 

Barn alltså. Bäst.

fredag 6 april 2018 - 18:00

Pärlor för mina favoritsvin.

2018 04 06 02.51.54 3

 

Jag är överlag inte så hårt materialistiskt lagd. Men det får jag väl ändå medge att det är så mycket, mycket roligare att fixa om hemma om man får ställa in lite nya möbler och prylar efteråt. Meeeen så var det inte den här gången. Kan inte hålla på och fixa åt två dårar som inte bryr sig det minsta. De sörjde när mitt målande var över, när de inte längre fick ha sängen mitt i rummet och alla stolar upp och ner (då tycker till och med en sann djurvän som jag att det finns någon måtta med hur många pärlor som kan slängas på svinen).

 

2018 04 06 05.39.51 2

 

Så det var samma gamla grejer jag lyfte in tillbaka. Har en liten vision om att slippa expedithyllan snart. Den fyller tolv år snart och har hängt med genom många, långa flyttar. Kan inte precis säga att den är en kär familjemedlem, men likväl står den där varje gång. Svår att ersätta, eftersom den sväljer orimliga mängder skit. Men liksom svarta, tunga möbler. Uff.

 

2018 04 06 04.45.18 2

 

Bakom bokhyllan fanns en kvarglömd tavellist som lite sticker i mors öga (har lite svårt för när saker och ting inte är symmetriska, men jobbar på det). Vi hade bokhyllan på den väggen förr, men nu blev det så här.

Men i övrigt får vi väl konstatera: renoveringsdag off - spelfredag on. Hela huset fullt med ungar och ledig helg framför oss, yass!

Färgkoden hittar du på instagram

torsdag 29 mars 2018 - 09:45

Målarnytt från Gula huset.

Om ni vill vara så vänliga och blunda för kaoset som råder vid ... ööö playstation-lego-instrument-hörnan (?) så kan ni få äran att inleda den här morgonen med mina pågående målningsprojekt som jag snackade om igår (målar minsann inga påskägg i år). Två pinnstolar, en mintgtön och en röd, har jag målat svarta. Och väggarna i barnens rum, som en gång var vita, blir sakta grågrönblåa.

Ooooooch som vanligt så är jag så i mitt esse att jag knappt kan sluta. Även om jag verkligen, verkligen måste ta det lugnt på grund av ryggen. Min egen iver är som vanligt min största fiende. Men jag tycker det blir så bra att jag bara vill fortsätta, fortsätta, fortsätta. En inbokad lunchpaus på stan är kanske dagens räddning!

Men visste blir det fint! Att jag målade in garderoberna i samma nyans som väggarna är egentligen Jannikes fel. Såg så fint ut på hennes insta. Ja, det var bara det jag ville visa er! Häj!

 

2018 03 28 06.27.49 3

lördag 24 mars 2018 - 11:30

Propagandamaskineriet ligger i.

2018 03 24 11.19.56 1

 

Ibland önskar man att barn skulle vara som modellera. Att man skulle få forma dem helt som man vill. Oftast går det ju käpprätt ner i dikesrenen, men ibland lyckas man ju styra dem pikulite åt ett önskvärt håll.

Det är ju till fördel - i synnerhet när det kommer till intressen. 

Ta nu golf till exempel. Gissningsvis skulle jag i hemlighet gråta blod om mina barn skulle gå i gång på golf (finns få saker jag tycker är så infernaliskt tråkiga som golf och minigolf, sori nu). Tänk om man var tvungen att tillbringa sina somrar på en golfbana (zzzzzzzzzzz).

Därför föreslår man ju aldrig heller att de ska testa på det.

Simple as that.

Men däremot försöker man ju i smyg - sakta, sakta - puffa dem i sådana riktningar som man själv gillar. I alla fall så länge de är någorlunda formbara. Snart kommer ändå en dag när de släntrar in genom dörren och säger att golf är den enda vägen - och då får man ju ge med sig (kanske man upptäcker nåt trevligt med golfen dårå). Men tills dess får man idka lobbying i valfritt väderstreck. Min pr-maskin snurrar ju hårt för bollsport och kultur ("fotboll och böcker är livet" kunde det stå på mina propagandaplakat som jag marscherar runt med).

Och vi har ju vunnit mycket mark på den fronten de senaste åren. Som det ser ut nu så är de båda fotbollsspelande bokentusiaster (My är mer en bokslukare i den faktiska bemärkelsen - hon äter upp boken, sida för sida). 

Ens arma kulturhjärta får sig en liten kick när barnen just nu tycker det bästa som finns är att "läsa boken - och sedan se filmen". Blir själv alldeles till mig av iver när jag ser att det finns filmer om böcker vi nyligen läst.

Vad får t.ex en tioåring att studsa upp från soffan och komma springande till köket och ba "OOOO EM GEEEEE, vet du mamma vad jag har sett!!!!!". Och man tror typ att Zlatan har plingat på för att sälja jultidningar - på den nivån är upphetsningen.

 

- Veeet du vad jag just såg för trailer i teven???
- Nå?!
- SVJ FINNS SOM FILM!!!!!!!!!!!!!

 

SVJ (Stora Vänliga Jätten) av Roald Dahl (Masses favoritförfattare vid sidan av Moni Nilsson) läste vi någon gång i vintras - och tydligen går den på Viasat just nu. Vilken lycka! Blev själv riktigt glad. Ser att den är relativt ny också (2016). Hade gärna sett den på bio. Men nu får det bli filmkväll. Yass! Fast det är ju inte helt lätt. På vår lista finns även Tsatsiki, farsan och olivkriget (2015) som vi nyss läste ut. Alla dessa vaaaalmöjligheter! 

Men först: Fotbollsträningar.

onsdag 21 mars 2018 - 11:00

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

2018 03 21 10.55.17 1

 

Trots att Fader vår har varit bortrest på träningsläger hela veckan har vi haft tre riktigt fina dagar med barnen här hemma. Känns så skönt att ha kommit till ett skede när man inte ens tycker det är jobbigt att den ena åker bort. Barnen är så snälla och vardagen rullar på i sakta mak. Tänkte till och med i min naivitet: "Kanske kunde man ha hur många barn som helst - bara man fick dem med minst sju års mellanrum, hah!".

I morse när vi åt frukost satt de stora med hjärtögon och fanstiserade om när My ska börja dagis (framför allt när man får hämta henne som en lerig, snorig kuraklimp från dagisgården - det tyckte de var uuuuurgulligt). Och jag tänkte - återigen - på vilket privilegium det är för en liten människa att få ha så här många stora människor som älskar henne till döds. Deras outtröttliga lekar och kramar och snälla ord. Kommer de alltid att orka vara så här bra mot henne? Kan man ens få en bättre uppfostran? Kommer jag ens att behövas? Heh.

Förresten, på tal om uppfostran: Jag pinterestade efter bra väggfärger till barnens rum igår kväll och ramlade då över något helt annat. Mycket är ju fullkomligt megatöntigt på Pinterest, men hittade någon föräldrasida med en massa uppfostringsdravel. Och även om jag för det mesta tycker att sånt är överskattat (för man är ju ändå som man är - tycker det är mer eller mindre omöjligt att ställa sig efter någon "metod").

Men det här tyckte jag ändå var tänkvärt. Vi behöver ju inte ta diskussionen om arv och miljö just nu (räcker gott och väl med en nypa salt!). Här kommer en ytterst fri översättning (från engelska) om något vi kanske kan tänka på någon gång när vi orkar. Som en sorts onsdagspepp i allas vårt förhållningssätt till småttingar (och varför inte vuxna också!).

 

Ett barn som ofta blir kritiserat lär sig att döma.

Ett barn som ofta blir förlöjligat kryper in i sitt skal och blir blygt.

Ett barn som lever med rädsla blir oroligt.

Ett barn som lever i avundsjuka blir missunnsamt. 

Ett barn som lever med skam lär sig att känna sig skyldig.

 

Men!

 

Ett barn som får uppmuntran lär sig att försöka.

Ett barn som ser generositet förstår det goda i relationer.

Ett barn som ser ärlighet lär sig förlåta.

Ett barn som lever i empati lär sig vänlighet.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

Ett barn som lever i acceptans lär sig att älska.

 

Japp. Det var det. Trevlig onsdag!

onsdag 14 mars 2018 - 10:00

Aldrig hade man väl kunnat tro.

En av mina favoritbloggare Sara Rasmus skrev ett fint blogginlägg igår, om såren i småbarnsåren. Har ni inte läst det ännu, så kan ni exempelvis göra det precis NUH. Jag kan känna igen så mycket.

Inte nödvändigtvis från den här gången, men från förra gången vi hade små barn i det här huset. Att få barn tätt sliter så fruktansvärt på humöret, på relationerna, på människan. Ingen gång är livet så hardcore som just i den där fasen Sara beskriver. 

Gigantiska vågor av dåligt samvete kan fortfarande överrumpla mig när jag tänker tillbaka på hur skiiiit jag var som förälder när stora barnen var små. Jag blir så fruktansvärt elak när jag sover dåligt. Och ibland känns det som om jag inte gjorde någonting annat än skrek mellan åren 2010-2013. Antagligen var jag inte så hemsk som jag minns, men man minns ju alltid bäst det man gjorde fel.

Det är så jäkla svårt att vara människa och god hela tiden.

Och när jag ser på barnen i dag tänker jag att de har klarat sig rätt bra ändå. Och när jag ser på mig själv i dag så tänker jag att jag har klarat mig rätt bra ändå. 

Men det trodde man ju inte där och då. När alla, vuxna som barn, trotsade och skrek lika mycket. Då levde man verkligen i tveksamhetens tid, som Lisa Ekdahl sjunger i en så fruktansvärt bra låt från 1994. Aldrig hade man väl trott att en mamma skulle komma ur det hela med förståndet i behåll, aldrig hade man väl trott att en parrelation skulle sluta i ett giftermål och aldrig vågade man chansa på att barnen skulle bli så fantastiska. 

Men det blir bättre!

Och till er som kämpar - här kommer en fin låt!

 

onsdag 21 februari 2018 - 13:00

6 orsaker att inte gråta över säsongsavgiften.

2018 02 21 01.03.43 1

 

Som det har framkommit på sociala medier den senaste tiden: Sportlov är rörelseglädjens högtid. Folk går an i slalombackar, i simhallar, i rinkar, i pulkbackar, i skidspår, på isar, på vandringsleder och gud vet var. Förfrusna skridskofingar, svettiga hjälmar och snoriga näsor över rykande koppar. Fina dagar pågår som bäst runt omkring i landet.

Samtidigt pågår också en annan högsäsong. Säsongsavgifternas högtid! Licenser, försäkringar, träningsdräkter. Nytt år, ny avgift. Vi pratade om det igårkväll faktiskt. Våra barn har ju sin fotboll, Willy har sin hockey och Winston har väl inte bestämt sig ännu (förutom att Lotta och jag lobbar hårt för handboll - eller saxofon, käpphästhoppning, traktorpulling eller vad han nu kan tänkas få feeling av). 

Eftersom det är nu de flesta säsongsavgifter ska betalas har jag befunnit sig i en och annan diskussion om att det mesta blir bara dyrare och dyrare. Vet faktiskt inte om det stämmer, eller om det bara är en känsla, eller om det kanske bara är rimligt att äldre barn kostar allt mer. 

För många svider det rejält när hundringarna flyger åt alla håll (och jag ska verkligen försöka att inte låta som en översittare i resten av min text). Men det finns några aspekter som man kanske kunde trösta sig med i tider som dessa när det känns som om barnen bara KOSTAR och KOSTAR och KOSTAR. Ibland sitter jag själv i köket och muttrar som Emil i Lönnebergas farsa ("köpe o köpe"). Fattar såklart att det här är ett verkligt problem för många, att barnen inte ens kan idrotta, för att det på riktigt kostar för mycket för vad budgeten håller för. 

Men vi andra kan kanske ta oss en liten tyst minut och fundera över följande fråga: Vad är det egentligen vi betalar för när vi betalar en säsongsavgift?

Att betala för halltider och försäkringar ger mig ungefär samma tillfredsställelse som att köpa nya vinterdäck till bilen (man får iiiiingen glädje av det - och det kostar skitmycket pengar). 

Därför försöker jag tänka så här:

 

1. Jag betalar för att ge barnet ett sammanhang. Vänskapsband utanför skola och familj. En samhörighet att utvecklas i, att öva sig i, att söka sig till. Kanske till och med hitta sig själv i?

 

2. Jag betalar för att få hänga med det här roliga föräldragänget utanför planen. Jag har kanske inte tänkt på det förrän nu, men jag fick ju massor av nya kompisar när barnen började spela fotboll. Hela mitt måndagsgäng består ju t.ex av kaveris jag har träffat genom fotis.

 

3. Jag betalar för att barnen ska finna glädje i att röra på sig. Jag betalar för motiverade tränare som orkar sporra barnen (Milkis lag har till och med en egen fiilislåt som de alltid tågar in till matcherna med, som flickorna och tränar-Andreas har gjort ihop). Svettiga barn är oftast glada barn.

 

4. Jag betalar för att tidiga positiva upplevelser av idrott har stor betydelse för människors fysiska aktivitet även senare i livet (här kunde man lägga in en länk till en vetenskaplig studie, men jag bloggar just nu i telefonen och det är meckigt). Jag betalar för att ge deras framtida hälsa en boost.

 

5. Jag betalar för att barnen får träna eget ansvar. Hålla koll på skor, benskydd, träningstider, drickaflaskor och packningar hit och dit. Att se till att all utrustning är tvättad på rätt dag är fan ett heltidsjobb, men de tränar bra. Och utvecklingen går framåt. Man ska inte underskatta egenskapen att kunna hålla koll på sina grejer (jag tror vi skördar frukten längre fram).

 

6. Jag betalar för god nattsömn. De dagarna de tränar somnar de som stockar. Och äter som hästar. Och bråkar inte som de huliganer de är. Nyduschade post-workout-barn är oftast riktigt beskedliga barn.

söndag 11 februari 2018 - 11:00

Resa med bebis - tänk på det här!

Autentisk diskussion i bilen:

Jag: Folk ha fråga på insta om jag kan blogga om hur det är att resa med barn. Har du nå tips?
Sami: Njae, om vadå?
Jag: Om hur det är att resa med barn. Hur går det att resa med barn?
Sami: Bra går det väl..? Ja, bra skulle jag säga.

(Tur att det är jag som är bloggaren i den här familjen, säger jag bara).

 

2018 02 11 10.07.52 1

2018 02 11 10.09.44 2

2018 02 08 07.38.57 2

 

Under veckorna som gått är det några som har bett mig blogga om hur det är att resa med bebbe. Och som vanligt är er önskan min lag.

Har man möjlighet att åka iväg på en semester med småbarn finns det egentligen bara en grej man behöver fundera över, tycker jag. Och det har faktiskt inget med barnen (eller barnet) att göra. Utan mest med föräldrarna.

Jag tycker det viktigaste är att tänka på om man är i fas med livet i stort. Vet ni hur jag menar? Liksom, när är det läge att åka?

En semester förstärker ju oftast alla sinnesstämningar (vi kan jämföra det med en fylla). Att åka på semester när man själv är väldigt trött, relationen (om man nu råkar befinna sig i en sådan) är trasig och barnet är trotsigt. Ja, det är kanske inget guldupplägg. Det är ba trögt att tro att semestern ska göra allt bra igen.

Det är precis lika tassigt att vänta på Den Ultimata Tidpunkten. Sitter du hemma och väntar på att familjelivet först ska bli lugnt kommer du aldrig iväg. Åk när livet känns så där lagom kaostryggt, säger jag. Åk när du har överloppskrafter. Överloppsfeeling. Överloppspengar. Nå, nääär har man det, kanske man undrar. Well, man får chansa för att vinna.

My har redan från start varit ett sådant barn som jag känner mig trygg att resa med (hon var bara 10 dagar när vi första gången åkte till Sverige). Tycker det är det viktigaste. Att det känns bra i magen. Och det rådde inga tvivel att vi skulle åka på en längre vintersemester i år. My är ett barn som man kan ha med överallt - och samtidigt njuta av semestern. För en semester är ju inget man ska överleva. Helst vill man ju få ut lite feelgood också. 

Å andra sidan kanske man kan tänka: Lika bra kan vi ha kolik i värmen. Lika bra kan vi ha tvåårstrots vid poolen. Terrible twos i Kroatien. Det där är ju något som man kan bolla med sig själv (om vi säger som så: Milken var 1,5 år när hon flög första gången - skulle INTE ha övervägt före det - och nu, sju år senare, skulle jag flyga jorden runt med henne any day).

 

2018 02 08 07.48.07 1

2018 02 11 08.17.08 1

2018 02 06 10.26.33 1 1

 

Sedan tillbaka till det här med att chansa för att vinna: De stora barnen är nu 9 och 7 och man får faktiskt konstatera att de är såna otroliga reseproffs. De har varit med sedan de var små och det betalar verkligen tillbaka sig nu. De vet att det själva transporten tar länge och är cool med allt vad väntande och flygande innebär (flyget till Helsingfors tog 12 timmar - inte ett endaste ett pirr). Tycker det är så roligt att ha dem med. Så givande att se hur de njuter. Och som vanligt är det ju nyttigt att vidga sina vyer (hört från barnrummet imorse: "ska vi leka att vi är riktigt, riktigt fattiga?").

När det kommer till tips på packning och val av boende och sånt, som inlägg av det här slaget brukar innehålla, är jag inte rätt människa att fråga. Jag delade kappsäck med My och Milea, så välutrustat babyproffs är jag inte. Skämdes nästan när jag smugglade en flytväst i airshellet (tänkte att någon skulle stämpla mig som HYSTERISK, haha). Vi hade två kappsäckar på fem pers (jobbar med devisen "hellre för lite än för mycket"). Obs! Har man blöjbarn och specialdieter etc. måste man förstås på förhand undersöka vad som finns att köpa på plats. Här skulle man ha blöjor med, för det fanns inte.

I alla övriga beslut tycker jag man ska fundera på vad man vill ha ut av semestern. Vill man ha svinvarmt som i Asien? Eller lagomvarmt som i Europa? Vill man ha strand? Vill man ha kort flajt? Vad vill man göra? Vill man ha en viss typ av mat? Vill man ha äventyr? Vill man ha barnvänligt (och framför allt: vad betyder barnvänligt för just dig?). Och sedan får man landa där någonstans mittemellan, där man har råd och lust.

Vi hängde bara på när mamma och pappa bokade. Var bara nöjd med att hotellet låg vid stranden - och att vi skulle få hänga tillsammans i två veckor.

 

2018 02 08 05.14.36 1

2018 02 06 10.24.55 1 1

2018 02 08 01.40.28 2

 

Ska man åka till Vietnam med bebbe ska man inte vara särskilt nojig. Har ju t.ex åkt i galen trafik utan bilstol med My i famnen i två veckor nu. Tänker att det kanske kunde vara jobbigt för någon. Och så diverse främmande bobbor som kan slinka in i en bebut som slickar på allt. Är man lagd åt det katastoftänkande hållet, kan man kanske vänta med att åka hit. Vi har - obs obs - klarat oss jättebra. Och jag rekommenderar å det varmaste. Vill man ha suverän mat, fina solnedgångar och ljuvlig temperatur är det exakt hit ni ska komma. 

Precis som Sami sa - att resa med baby går bra. Speciellt om man har en baby som har en medfödd (utomordentligt välutvecklad) resetalang. Ska göra allt jag kan för att förvalta den väl, även i framtiden. 

Frågor på det? Svarar så gärna!