Visa inlägg taggade med 'barnidrott'

onsdag 21 februari 2018 - 13:00

6 orsaker att inte gråta över säsongsavgiften.

2018 02 21 01.03.43 1

 

Som det har framkommit på sociala medier den senaste tiden: Sportlov är rörelseglädjens högtid. Folk går an i slalombackar, i simhallar, i rinkar, i pulkbackar, i skidspår, på isar, på vandringsleder och gud vet var. Förfrusna skridskofingar, svettiga hjälmar och snoriga näsor över rykande koppar. Fina dagar pågår som bäst runt omkring i landet.

Samtidigt pågår också en annan högsäsong. Säsongsavgifternas högtid! Licenser, försäkringar, träningsdräkter. Nytt år, ny avgift. Vi pratade om det igårkväll faktiskt. Våra barn har ju sin fotboll, Willy har sin hockey och Winston har väl inte bestämt sig ännu (förutom att Lotta och jag lobbar hårt för handboll - eller saxofon, käpphästhoppning, traktorpulling eller vad han nu kan tänkas få feeling av). 

Eftersom det är nu de flesta säsongsavgifter ska betalas har jag befunnit sig i en och annan diskussion om att det mesta blir bara dyrare och dyrare. Vet faktiskt inte om det stämmer, eller om det bara är en känsla, eller om det kanske bara är rimligt att äldre barn kostar allt mer. 

För många svider det rejält när hundringarna flyger åt alla håll (och jag ska verkligen försöka att inte låta som en översittare i resten av min text). Men det finns några aspekter som man kanske kunde trösta sig med i tider som dessa när det känns som om barnen bara KOSTAR och KOSTAR och KOSTAR. Ibland sitter jag själv i köket och muttrar som Emil i Lönnebergas farsa ("köpe o köpe"). Fattar såklart att det här är ett verkligt problem för många, att barnen inte ens kan idrotta, för att det på riktigt kostar för mycket för vad budgeten håller för. 

Men vi andra kan kanske ta oss en liten tyst minut och fundera över följande fråga: Vad är det egentligen vi betalar för när vi betalar en säsongsavgift?

Att betala för halltider och försäkringar ger mig ungefär samma tillfredsställelse som att köpa nya vinterdäck till bilen (man får iiiiingen glädje av det - och det kostar skitmycket pengar). 

Därför försöker jag tänka så här:

 

1. Jag betalar för att ge barnet ett sammanhang. Vänskapsband utanför skola och familj. En samhörighet att utvecklas i, att öva sig i, att söka sig till. Kanske till och med hitta sig själv i?

 

2. Jag betalar för att få hänga med det här roliga föräldragänget utanför planen. Jag har kanske inte tänkt på det förrän nu, men jag fick ju massor av nya kompisar när barnen började spela fotboll. Hela mitt måndagsgäng består ju t.ex av kaveris jag har träffat genom fotis.

 

3. Jag betalar för att barnen ska finna glädje i att röra på sig. Jag betalar för motiverade tränare som orkar sporra barnen (Milkis lag har till och med en egen fiilislåt som de alltid tågar in till matcherna med, som flickorna och tränar-Andreas har gjort ihop). Svettiga barn är oftast glada barn.

 

4. Jag betalar för att tidiga positiva upplevelser av idrott har stor betydelse för människors fysiska aktivitet även senare i livet (här kunde man lägga in en länk till en vetenskaplig studie, men jag bloggar just nu i telefonen och det är meckigt). Jag betalar för att ge deras framtida hälsa en boost.

 

5. Jag betalar för att barnen får träna eget ansvar. Hålla koll på skor, benskydd, träningstider, drickaflaskor och packningar hit och dit. Att se till att all utrustning är tvättad på rätt dag är fan ett heltidsjobb, men de tränar bra. Och utvecklingen går framåt. Man ska inte underskatta egenskapen att kunna hålla koll på sina grejer (jag tror vi skördar frukten längre fram).

 

6. Jag betalar för god nattsömn. De dagarna de tränar somnar de som stockar. Och äter som hästar. Och bråkar inte som de huliganer de är. Nyduschade post-workout-barn är oftast riktigt beskedliga barn.

torsdag 11 januari 2018 - 12:00

Vasa stad, hör du mig? Jag har ett mycket bra förslag!

2018 01 11 11.57.55 1

 

Den här veckan ska barnen skida i skolan. Det syntes mycket väl i gatubilden i morse när jag skjutsade barnen till skolan. Gulligt med massor av barn som kom bärandes på skidor och stavar (vet inte varför, men det kändes lite så där som förr i världen).

Men det syntes också i mina flöden igår ikväll. Föräldrar som i efter jobbet-svetten frenetiskt försökte skramla ihop passande utrustning till barnen ("hallå! hjälp! panik! någon som säljer sns-pjäxor i storlek 35?").

Mycket vet man om livet som förälder innan man får barn, men väldigt lite visste jag om hur mycket ett par skidskor kostar om man inte har sonderat terräng på loppis i god tid före. Ja ja ja, kom inte och säg att man ska hålla koll på specialerbjudanden och sånt. För ibland blir det bara så, att man hamnar punga ut 79 euro för ett par flashiga neongula Fischer-pjäxor kvällen innan gympan. Som sedan används 3-4 gånger innan de blir för små. Jag säger inte att det är optimalt - och jag vet att vi kan bättre. 

Men i år hade vi faktiskt turen att ha passande utrustning åt alla (kan det vara första gången?) så istället för att svettas i någon sportaffär satt jag och filosoferade medan den ena efterlysningen efter den andra ploppade upp på Facebook ("barnstavar 120 cm anyone!?").

OCH DÅ FICK JAG VÄRLDENS BÄSTA IDÉ!

Jag tycker ju varje dag att jag har idéer i världsklass, men den här var ju ändå något i hästväg. Lyssna på det här! Speciellt du, Vasa stad. Du som tycker om att säga att du är en stad för familjer, en stad för idrott! Det här skulle vara alldeles fantastiskt för dina invånare. 

Jag tänker så här: Det läggs alldeles monumentala summor på att bygga arenor (vilket förstås är fantastiskt). Men om man kunde avvara några tiotalstusen från ishallsbyggen, någon huntti från fotbollsstadion, och så några bidrag lite härifrån och därifrån. Tänk om vi skulle kunna ha ett utrustningsbibliotek!

Lite som en vanlig bokbibba, men med sport- och fritidsstuff. Vintrarna här hos oss är så otroligt korta att det känns så trögt att skaffa skridsskor för den där ena helgen familjen åker och skrinnar till Brändörinken. Sami har inte haft skridsskor på flera år (och jag förstår - det är realistiskt att säga att vi kanske skrinnar en gång i året - varför skulle man då orka köpa sig ett par när man lika gärna kan glida runt på skorna den där ena kalla timmen som barnen orkar?).

Skulle det då inte vara helt urbra att få gå via utrusningsbibban och låna ett par för den där ena timmen? Ja!

Eller om man sommartid plötsligt fick sug efter att spela tennis någonstans, men har ingen racket - utrustningsbibban! Man fick medelålderskris och slogs av ett akut sug att prova en skateboard - utrustningsbibban! Eller något som jag längtar efter ofta: Att spela boboll med vänner på en sandplan. Men aldrig är det någon som har den där skojiga handsken, eller en sån där stekpanna till slagträ som jag behöver. Då kunde man kila ner till bibban och låna. 

Vem är det som har bestämt att det bara är litteraturen som ska vara gratis?

Skulle man inte kunna tänka sig att även idrottslig utrustning kunde vara en service som man kunde få ta del av?

Ett lånekort som också står för större jämlikhet (som har sagts mången gång förr: barnidrott ska inte behöva vara en klassfråga) och sporrar till rörelse. Ja, jag tycker det här är en skitbra grej. Tänk er vad kul man kunde ha! Och vad praktiskt - om man inte behövde köpa en ny beachvolleyboll bara för att man fick ett sug att spela i parken!

Några rader med roliga pulkor, skridskor, rullskridskor, skidskor, fotbollsskor, korgbollar, innebandyklubbor, ridhjälmar, badmintonracketar, pingisklubbor, mölkky, någon trickcykel. Kanske frisbee, någon barr och en stav. Vad vet jag. I varierande storlekar. Kan redan nu lova att donera några par avlagda fotbollsskor! 

Var det här nu inte världens bästa idé, så säg! En fritidsbibba - det vill vi ha i Vasa!

(ps. säger ni att det blir för dyrt, så påminner jag om att vi nyss lade över 16 miljoner på Sandvikens monsterstadion, den är jättefin och så, men how 'bout lägga lite mer konkret fräs på juniorerna en annan gång?).