Visa inlägg taggade med 'bloggar'

torsdag 22 mars 2018 - 11:00

Bloggfamiljen.

BLOGG

 

 

För en tid sedan blev jag nyfiken på vilka andra bloggar ni läser. Satt och undrade över i vilket sällskap jag befinner mig där i era skärmar. På den här bloggens Facebook-sida, som jag för övrigt varmt rekommenderar att ni gillar, frågade jag - och fick massor av svar. Vad många bra bloggar ni läser (i det där sällskapet kände en sig snabbt som den fula kusinen från landet). Men hej - skit samma! För här kommer nu lite public service till er.

Skulle du vilja ha in lite nytt blod i din bloggrutin? Jag kommer härmed att räkna upp precis alla bloggar som ni tipsade om. Några helt nya för mig, men också många rutinerade guldveteraner. Kanske ni hittar någon ny favorit så här passligt till våren när man vill ha in nya och fräscha vindar i livet? Och eftersom ni har den goda smaken att gilla den här bloggen (eheh), så kanske ni också gillar dessa:

 

Mina läsares favoritbloggar, varsågoda.

 

 

Helgen är räddad! Trevlig läsning!

fredag 24 november 2017 - 13:30

Mitt bloggande 2017.

juhlamokka

 

Jag gav er fem rubriker att välja mellan häromdagen. Skulle ju vara dumt att inte utnyttja dem när jag redan har uppfunnit dem. I dag tänkte jag det kunde vara läge för lite bloggmakt. Vad säger vi om det? Ja? Internets urstyrka är verkligen något som man kommer minnas från den här hösten. 

Jag har bloggat länge. Och jag har bloggat jättemycket jättelänge. Bloggens nuvarande form fyller 10 år i år. Mycket ryms inom dom arkivramarna (så oändligt mycket skit ryms också). Världen runt omkring har förändrats mycket under tiden. Jag själv har förändrats alldeles kolossalt som människa. Och bloggens ton har har växlat kraftigt under åren. Livet, världen, utvecklingen. Tack och lov, får vi väl säga.

Det enda som alltid har varit det samma är: Dragningen till gemenskapen, kärleken till det tomma vita utkastet, spänningen i formuleringarna, nerven i det skrivna ordet och lärdomen i diskussionerna efteråt. 

Jag tycker verkligen det mesta med att blogga är så roligt

Jag har så svårt att se ett liv utan blogg.

Vill alltid, alltid ha en blogg.

Men varför, egentligen? Vad ger den mig? Här kommer tre egoistiska orsaker till varför jag tio år senare tycker det är en god idé att fortfarande hang around:

1. Kunskap. Nästan allt jag bra jag kan har jag lärt mig på internet. Via människor på sociala medier. Via bloggar har jag lärt mig så himla mycket om att vara människa. För om det är något bloggar har bjudit på, så är det just insikten om att vi alla är så olikt lika. Men också politik, samhälle, feminism, snygga skor, mat, barnuppfostran, aktiviter, stöd, uppmuntran och hur man fluffar riktigt bra kuddar (hah!). Gemenskapen som finns i bloggvärlden har många gånger överlappat min verkliga vardag och här har jag hittat många riktigt goda vänner som har lärt mig så mycket.

2. Makt. Det är kanske löjligt att tro att en blogg som läses av 4000-5000 pers i snitt kan ha någon slags makt, men det har funnits stunder när jag har insett att jag kan påverka vad som lyfts i den lilla bubbla som är vår. Det finns säkert många bra exempel, men om jag nu snabbt måste komma på något konkret så kan vi ta den här frågan. Fick några tackmejl efteråt när praxisen förändrades efter att jag skrev en hel del om det i samband med branden (och Ronnie gapade i radion). Tänk att man kan förändra saker med en sån här blogg! Den tanken kan ju te sig lite skrämmande (jag menar, tänk om jag någon gång förvandlas till ett riktigt RÖVHÅL). Men oftast är det positivt. Speciellt när man vill sprida medvetenhet om sånt som ligger en varmt om hjärtat (prematurbarn, utbrändhet, systerskap etc.). Med tanke på hur mycket av världens beslutande och ekonomiska makt sitter i männens händer, så får man krampaktigt hålla fast vid den lilla makt man har. Se till att försöka påverka opinionen på det lilla området man kan. Inte för att det är någon skyldighet. Men för att jag vill och kan.

3. En livlina. Krasst tänker jag också på bloggen som en slags fallskärm. I den verklighet vi lever i just nu - där fasta anställningar försvinner lika snabbt som du hinner säga samarbetsförhandling - känns det tryggt att ha en bas att stå på ifall mattan någon gång dras under mina fötter. Där vill jag faktiskt tacka er. Tack för att ni bidrar till det. Att ni läser min blogg varje dag är min fallskärm. Tack för att just du bidrar till en trygghet för mig.

... men så skriver jag också för att det är så förbannat kul. Jag älskar det finlandssvenska språket. Jag älskar att hitta på nya ord. Jag älskar att våldföra mig på det svenska språket (förlåt, Lotta Svenskberg). Ni ser ju att jag svär väldigt mycket och det är lite som .. ja, en vardagslyx? Ja! Som man också kan säga: Svordomar berikar språket. Jag älskar att berätta historier. Och jag tycker det är så kuuul att skriva ner allt som händer just nu, så jag har något att dra på munnen åt sedan när jag är gammal och grå i gungstolen. 

För att fira 10 år av bloggkärlek har jag haft som målsättning att komma upp till 3000 gillare på min bloggs Facebook-sida innan året är slut. För faktum är att det hela tiden blir asmycket svårare att nå ut (speciellt FB som numera har skithöga trösklar för att ett inlägg ska få spinn). Om du vill bidra till min fallskärmsstyrka så kan du bidra genom att lajka min sida här. Att läsa min blogg kommer alltid vara 100 % gratis, men på det här sättet kan man ge lite tillbaka till en gammal tacksam (och just nu lite självgod) bloggmuija.

Tack!

onsdag 22 november 2017 - 18:00

Jag är så fucking trött på människor.

2017 11 22 06.01.29 1

 

Rubriken är eventuellt i hårdaste laget. Men jag vidhåller: jag är så jävla trött på människor. Eller kanske inte på människorna i sig, utan människors usla förmåga att debattera i skrift. De senaste dagarna har det varit alldeles häpnadsväckande tydligt att vi måste uppfinna ett skolämne som heter "argumentationsbaserad, skriftlig kommunikationsteknik". Kanske också få in ord som progressiv eller framåtsträvande. Eller varför inte inlyssnande?

Vad säger vi om det till nästa läroplan? "Argumentationsbaserad, progressiv kommunikationsteknik i skrift". Eller så här i folkmun: Hur man deltar i en debatt på Facebook. Säga vad man vill om våra framgångar i Pisa, tycker den senaste tiden har bjudit på så många bevis på att Finland är ett debattekniskt u-land.

Eller den här veckan är ju ingalunda speciell. Vi har sett det här förr. I vaccindebatter. I vargdebatter. Kolloidalt silver-debatter. Alla sorts debatter som ska föras i skrift. Jag vågar inte gå så långt som att säga att de här debatterna har varit totalt förgäves - säkert har någon någonstans lärt sig någonting - men det som vi däremot har sett mycket av är folks oooobefintliga förmåga att ens försöka lyssna på varandra. 

Eftersom jag själv har band till Snappertuna har jag mycket intresserat följt med diskussionen kring vargflocken som rör sig där. Eller följde vill säga. För jag insåg ganska snabbt att det inte är någon idé att äta popcorn framför två läger vars "debatt" gick ungefär så här:

- Skjut vargarna nuuu, ska någon måsta dööö innan något görs???? Vad säger ni sen när de har ihjäl ett barn va va va?????

- Jävla jägare, se er själva i spegeln, så här går det när man skjuter alfahanen!! Flocken är splittrad!!!!

- De här vargarna beter sig inte naturligt!! De är hybrider som ska skjutas bort!!! 

- SKJUT MÄNNISKORNA ISTÄLLET!!!

 

Ingenstans såg jag någon som sträckte ut handen och sa "Jag förstår att det här gör dig alldeles förfärligt rädd, du som har barn som rör sig i området och allt. Finns det månne något vi tillsammans kunde göra för att minska rädslorna utan att skjuta varken människa eller varg?". Såg heller ingen som sa: "Jättefint att du värnar om vargen - det gör jag som jägare också. Månne vi kan dricka kaffe och se om vår gemensamma ängslan över vargstammens fortplantning kan skapa någon förståelse över lägergränserna? Jag vill föra fram argument som säger att en fällning kan förbättra situationen i området. Ses vi vid ABC klockan 18? Ps. Jag lyssnar gärna på dina argument också. Ds."

PAH.

De kommer aldrig att lyssna på varandra. Det finns ingen vilja att förstå. De kommer att stå där och gapa om ond bråd död tills vargen tar den ena och bössan tar den andra. 

Och det är ju egentligen synd. För jag tror att om man klär av "SKJUT VARGEN!!!!!!!!" så kan faktiskt hitta något mycket ärligare. Kanske var det bara ett dåligt formulerat "Jag älskar mina barn och jag är så förtvivlat rädd för att något ska hända dem"?

När folk blir 1. rädda och 2. arga är det som om de glömmer att en diskussion blir betydligt mer givande om vi har en framåtrörelse. När känsloargumenten och anekdotisk bevisföring tar över vill ingen längre mötas. Då används kommentarsfälten mest som en kollektiv spya mot en piltavla. Alla vill säga något (helst så upprörande och med så många utropstecken som möjligt!!!!!!!). Det såg vi ju i kolloidalt silver-debatten i veckan också:

 

- Österbottniska hemmamammor i farten igen!! Samma som vägrar vaccin och förstör för oss andra!! I nappflaska till bebisar ännu till!!!!!!!!! VAR ÄR SOCIALEN? VAR ÄR BARNSKYDDET??? SKA NI FÖRGIFTA ETT BARN!!

- Amerikanska naturvårdsverket konstaterar att ingen toxicitet föreligger. Ni vet väl förresten att det här är Läkemedelsindustrins STÖRSTA FIENDE! Big Pharma och allt det där! En kommersiell vinstmaskin med tvivelaktig moral!! 

- FOLIEHATT!!! Österbotten har tagit på sig rollen som den faktafientliga regionen i vårt land!! Vad kallas alternativ medicin som visats fungera? Jo, medicin!!! ARGYRIAAAA!!!

- SÅ NAIVT att svälja allt staten trugar på oss med hull och hår! Tusentals människor dör varje år av godkända läkemedel utskrivna av vetenskapsmän i form av läkare. Jag har aldrig sett en blå människa trots att tusentals människor använder sig av KS. Det är myt. TÄNK SJÄLV!!! VÅGA GÅ DIN EGEN VÄG!!

 

Skulle nästan vilja klämma av med ett hårt skällsord: Muppar.

Många diskussioner och kommentarsfält har jag tragglat igenom. Och sällan har jag sett så mycket misstänksamhet gentemot Den Andra Farliga Sidan.

Jag tror ingalunda det här med rekommendationer från myndigheter är en 100 % svartvit - och lätt - diskussion. Det här blir nu ett onödigt sidospår, men ta nu det här med statsstödet och mjölken som var på tapeten i Vörå häromveckan. Jag anser Vörå gjorde fint i att slopa den fettfria mjölken (huga) - även om de blev  tillrättavisade snabbt efteråt. Enligt rekommendationerna ska daghem och skolor dagligen servera D-vitaminberikad fettfri mjölk vid måltiderna. Om vi säger som så: Man KAN ifrågasätta den rekommendationen. Även om det var staten som utfärdade den. 

Ändå förvånar det mig hur lite vid litar på varandra. 

Och hur mycket vi misstror myndigheter.

Men framför allt: hur otroligt dåliga vi är att framför de goda argument som vi faktiskt har. 

Mellan raderna har jag avläst massor av bra poänger i alla ovanstående debatter. Om vargar. Om KS. Om vacciner. Till och med om mjölk! Men de försvinner bland utropstecken, hån, misstro, vetenskapsförakt, industrihat, österbottenfobi (vissa nylänningar verkar verkligen hata Österbotten) och mänsklig arrogans. Vi vill så gärna skriva andra på näsan, att vi helt glömmer bort att vi faktiskt kan ha nytta av varandra. 

All utveckling och framåtsträvan här i världen hänger på att vi ska våga ifrågasätta det gamla. Till exempel skapa nya sätt för djur och människor att leva sida vid sida. Till exempel i en by som Snappertuna. Eller också: Utveckla nya sätt så vi människor kan leva sida vid sida. Ta nu mediciner som exempel. Men det blir ju så mycket svårare att komma dit när vi hela tiden pratar med STORA BOKSTÄVER och utgår från att den man pratar med är hjärntvättad av "moneytalksindustrier" eller "youtubeexperter",

Och samtidigt misstror den som försöker ta reda på vilken väg som blir bäst. Har vetenskap och forskning någonsin stått så lågt i kurs?

Min mamma Dana jobbar med ett projekt inom karriärhantering och pratar ofta om att mina barn antagligen kommer att jobba med yrken som inte ännu är uppfunna. Vem vet, kanske är det My som undervisar dina barnbarn i skolämnet "Argumentationsbaserad, progressiv kommunikationsteknik i skrift". 

Som den curlande morsa jag är har redan gjort en lektionsplan:

Lektion 1: Ingen använder ett enda jävla ord - bara sina öron. 

Lektion 2: Alla raggar upp sin värsta fiende och säger: Hey, jag lyssnar på dig en stund - och så lyssnar du på mig - och så skriver vi ner allt som förenar oss i en lista.

Lektion 3: Utifrån listan jobbar vi med problemlösning.

 

Kanske behöver jag inte vara så trött på människor sedan?

söndag 6 augusti 2017 - 11:45

Hårdvalutan.

Den senaste kvarten har jag ägnat åt att snabbspola ett dussintal poddar i hopp om att hitta en podd där det snackades om att mänsklig skörhet och svaghet har blivit hårdvaluta de senaste åren. Jag minns att jag lyssnade på ett dylikt resonemang någon natt när jag inte kunde sova här i slutet av graviditeten. Men nu hittar jag det iiiiiiiiinteeeeee.

Jag minns inte ens vilken podd det var (En varg söker sin podd? Alex och Sigge? Lillelördag?), men poängen var ungefär att "visa sig svag" har blivit det nya stark. Att blotta sina mörka sidor har blivit det nya ljusa. Ni fattar. Pendeln har svängt. Vi vill inte längre ha blott solskenshistorier, utan vi vill ha hjärta och smärta. Det har blivit önskvärt att vara skör. I synnerhet i det offenliga.

Där vinns poängerna med svärtan.

Jag har tänkt en del på det nu i och med min förlossningsberättelse. Många har sagt till mig efteråt hur skönt det var att läsa den, efter många andra "skräckhistorier". 

Jag har ju alltid varit en sann vän av oversharing. Och det har funkat bra för mig. Ju mer vi delar med varandra, desto lättare känns det i hjärtat. Med tanke på hur många blogginlägg på temat psykisk ohälsa som har figurerat i gruppen Finlandssvenska bloggare de senaste året tyder på att det nog känns mindre ensamt om vi pratar högt om våra inre mörker.

Jag tror inte att folk fattade vidden av förfäliga förlossningar innan internet kom och gjorde mörker till hårdvaluta. Jag tror inte att folk fattade hur vanligt det är med psykisk ohälsa innan internet uppmuntrade oss att prata. Ja, det är väl bra, eller? 

Men precis som Carrie couldn't I help but wonder: Om nu våra forna glansbilder av verkligheten fick oss att blotta våra svagheter - kommer då våra blottade svagheter att längta efter glansbilder?

Har slitits lite mellan de här två världarna. Å ena sidan vill jag säga att "yes, det här med nyfödda barn är så himla ljuvligt - prova du också!". Men å andra sidan vill jag säga "Men! Det är inte alltid så här - det är de facto ganska ovanligt! Så skyll inte på mig om det blir EKLIT". Fast å tredje sidan vill jag säga "Men ni ska inte bli rädda fast det också blir jättejobbigt, för det går ju över!". Men å fjärde sidan vill jag säga: Lyssna inte på mig överhuvudtaget.

Men till pointen: Jag tycker det har snackats så mycket om skräckhistorier vs. glansbilder i bloggvärldens de senaste åren att man till sist blir lite nojig att man är en sån som sprider sådana själv. Men just nu är jag verkligen glansbildens budbärare (som kommer att få er att längta efter sprickorna i fasaden). Som vanligt läser man på egen risk, hah!

Oavsett hoppas jag ingen "vinner poänger med svärtan", eller vilka andra känslor som helst. Känslor kan väl ändå bara få vara känslor, va?

 

bbbb

Det ocensurerade konstverket ovan heter
"Fläckig amningshjärna tänker till".

torsdag 6 april 2017 - 14:05

Medsystrar, tack!

dropp
Jag, uttorkad på
dropp i vecka 6.

 

En fruktansvärt bra grej med bloggar är att bloggvärlden har gjort min världsbild så mycket mer nyanserad. När man var yngre och enbart hade veckotidningar som sin enda källa till kunskap (nå, jag överdriver, men ni fattar) så trodde man ju tyvärr att livet och vardagen var lite mer glossig än den i själva verket var. 

Nu kanske någon försöker protestera och säga "paaaaaaah, bloggvärlden är så ytlig bla bla bla", men då säger jag "glöm det, du läser bara fel sorts bloggar". Läste en urstörig ingress på Hbl:s Facebook imorse som lät ungefär så här: "De flesta bloggar handlar om smink och vad folk äter till frukost, men här kommer en som bloggar om fotboll" (länk till artikel om bloggare som skriver om fotboll).

De flesta bloggar handlar faktiskt inte om smink, även om folk gärna älskar att hålla myten om "den ytliga bloggvärlden" levande. Men så är det ju inte. Tack vare bloggvärlden förstår jag så mycket mer om hur olika folks vardagar ter sig i Norden (en av de bästa bloggarna just nu är till exempel Pernilla Bergmans Lungan i stormen - där beskrivs en vardag så långt i från min egen, helt sjukt att det ska få vara så i Finland 2017).

Överlag är det så skönt och befriande att få läsa om folks kamper samtidigt som de utkämpas. I de traditionella veckotidningarna var det ju alltid folk som "berättade sin historia" långt efteråt de hade överkommit diverse svårigheter här i livet. Och sällan någon som berättade med egna ord. Historierna fömedlades alltid via en journalist. Det älskar jag bloggar för. Att få små glimtar ur folks liv, beskrivna med egna ord (jag älskar också journalister, men det är en annan historia).

Ta nu graviditeter som ett aktuellt exempel. Förr trodde jag att det var skitenkelt. Alla mammor bara log, smekte magen och så efter 9 månader kom det ett gyllene barn (på sin höjd sa det kanske "plopp"). När jag väntade Matheo fanns det inga mammabloggar, utan jag fick stiga in i den nya världen via tidningen Mama. Jag säger inte att det var dåligt, men det var kanske lite mer skimrande och tillrättalagt än dagens ljuvliga föräldrabloggar.

Jag tror att många av oss som har bloggat om sina inte helt lätta graviditeter har bidragit till en mer nyanserad bild av hur det är att vara gravid (glad att vi som inte går omkring med the famous glow hörs och syns allt mer). Lika viktigt som det är att folk som har svårt att bli gravida har bloggat om hur förjävlig den biten kan vara.

Att föda fram barn till jorden är ingen enkel match - det har bloggvärlden sannerligen visat det senaste decenniet. Ingen är lyckligare än mig över att få begrava den där ensidiga bilden av en havande kvinna. Alla graviditeter är unika och ingen tjänar på att gå omkring och tro att det enbart är ljuvligt, att man kreivar saltgurka och håret plötsligt börjar blänka. 

Därför skulle jag i dag vilja hylla två gravida medsystrar som skriver så ljuvligt om sina graviditeter: Sara Rasmus och Linn Fellman. För en som också kämpar är det så befriande att läsa det ni skriver. Tack.

onsdag 7 december 2016 - 08:00

Lucka 7: Reklammärkning.

julkalender7

 

Om jag har gjort en helomvändning i barnklädesfrågan, så har jag också gjort en helomvändning i dagens lucka. Barnklädesintesset är inget jag skäms över, men det här är något jag tidvis känner mig lite skamsen över.

Den här gången backar vi bandet fem år i tiden. Det var ungefär då när min blogg blomstrade som mest i form av gratisprodukter. Jag svämmade över av prylar som skickades till mig (nå inte nu svämmade över, men jag fick flera paket i veckan). Det tyckte jag försås var skitbra eftersom det var den fattigaste perioden i mitt liv ekonomiskt sett.

Några läsare störde sig på att de här produkterna syntes i min blogg utan reklammärkning - och jag kunde inte förstå varför det skulle ha någon betydelse ("jag är ju alltid ärlig!"). Det var ju trots allt ändå bara de bra produkterna som syntes - om de var skit använde vi ju dem inte, allra minst rekommenderade dem.

Minns att jag tyckte många var så jävla dumma i huvudet som höll på och tjatade om det här. Men jag försökte verkligen förstå. Och skrev ett inlägg om det här. Läs! Under inlägget finns också 73 intressanta kommentarer, om ämnet intresserar dig.

Ja, det här kan jag skämmas över ibland. Att jag inte förstod vikten av reklammärkning (i synnerhet när det här i dag är en av mina hjärtefrågor).

Blev också skitarg på folk som kommenterade att jag blev utnyttjad som inte tog betalt av företagen. För utnyttjad var ju det sista jag kände mig när jag fick massvis av grejer som jag slapp betala för när det annars var risigt i kassan (att vara vårdledig är, sett till pengarna, uselt ).

Tycker det kan vara knepigt att motivera för bloggare att man inte ska ta emot gratisprodukter, eftersom jag själv vet vad det kan betyda (om man inte badar i pengar och har heltidstjänst). Men visst, företag ska betala för synlighet. Det är inget snack om saken. Men jag menar bara att jag som bloggare kan förstå varför man gör det. För att man helt enkelt tjänar på det i stunden. 

Visst, man får ännu mer om företagen betalar. Men oftast betyder det bara att man får ingenting - och företaget i fråga väljer nästa bloggare som tar emot produkten gratis. Meeeeeen - det här tror jag vi kan vända på. Så att vi alla blir vinnare i slutändan. Och det har vi pratat om förut och kommer prata om igen.

Ville bara älta min arkivskam och be om ursäkt. Ni hade rätt hela tiden. Jag hade fel. Puss!

fredag 18 november 2016 - 09:00

Trafikbooster.

Förr i tiden fanns det ett sätt att hitta till din favoritblogg. Man knaprade in adressen på tangentbordet och tryckte enter. Pang, så kom man till bloggen. Nu finns det tusen sätt. Vissa ploppar in här på sättet jag just beskrev, men lika många kommer in via andra genvägar. Som till exempel Bloglovin, Sevendays-startsida, Twitter eller Facebook. 

Blir lika glad varje gång någon av mina favoritbloggare startar en Facebook-sida för sina bloggar. Så mycket lättare att få bloggarna serverade rakt i mitt flöde, istället för att jag själv ska söka upp dem.

Jag startade en egen Facebook-sida för min blogg för kanske fem, sex år sedan. Ser ibland att bloggare halvskäms för att de startar Fb-sidor - som om det betydde att man tar sig själv på för stort allvar eller tror att man är lite bättre än man är. MEN HELL NO, så är det inte. Själv förstod jag inte att skämmas - och tur är väl det. 

För rent trafikmässigt har jag haft jättestor draghjälp av min Facebook-sida. Vissa inlägg som har lajkats flitigt av folk som gillar min sida har ibland få rejält med spinn på Facebook (så funkar Fb:s algoritmer - ju fler likes, desto större spridning). Trots att min sida i dag gillas av 1800 personer, så är det inte alls ovanligt att ett enskilt, vällajkat inlägg visas för 10 000 personer. 

I början av året skrev jag ett inlägg om våldtäkt som tack via min Facebook-sida delades över 50 gånger och sågs av över 30K läsare. Läsare jag kanske aldrig hade kommit åt annars.

Vi kan sitta här och leka att statistiken inte spelar någon roll och att vi mest bloggar för oss själva, men personligen tycker jag det är så mycket roligare om det är någon där på andra sidan skärmen också. Som tar emot det jag skriver, som kommenterar, protesterar och utmanar mig. Ju fler, desto roligare.

Därför tycker jag att JUST DU som sitter där och tvekar, ska göra en helt egen Facebook-profil för din blogg, där du delar dina blogginlägg vartefter du publicerar dem. Om du absolut inte vill ha läsare till din blogg, så är det naturligtvis inte mödan värt.

Här kan du följa min blogg på Facebook. Var kan jag följa din?

lördag 5 november 2016 - 20:30

Retro.

Ni som läser min blogg på dator ser att jag har en länklista under konstruktion här i högerkanten (ni som läser min blogg på mobilen hittar den längst ner under de fem nyaste inläggen). 

Att ha en uppdaterad länklista var lika vanligt (och lika viktigt) som smörgåspålägg 2008. Nu verkar den ha fallit bort i många fall, kanske för att folk läser och hittar bloggar via diverse rss-feeder, Bloglovin och Facebook. Det saknar jag lite. En länklista säger ändå en del om personen bakom bloggen i fråga. Ändå rätt beskrivande för vad hen gillar (och kanske i viss mån vem hen hör ihop med).

Jag har försökt lista mina dagliga bloggar här bredvid. Jag kan fortfarande ha glömt någon jätteviktig, fyller på den vartefter. Känns riktigt retro, på ett bra sätt. Har ni inget annat för en denna lördagkväll kan ni kanske arbeta er igenom den. Trevlig läsning!

torsdag 28 april 2016 - 13:08

Ännu på temat Clara & Annakarin.

VASABLADET BLOGG FEMINISM

 

Ledaren i dagens Vasabladet tar upp den ekonomiska aspekten i bloggar och sociala medier. Läs gärna Björn Nybergs ledare "Det finns pengar i kuddfodralen". Artikeln är öppen för alla och du hittar den här

måndag 25 april 2016 - 21:15

10 bloggiska evighetsfrågor.

1. Så här tänker jag kring vacciner: Vacciner finns av en orsak. Det fria valet finns av en orsak. Alla har helt enkelt rätt att chansa sig fram till sitt eget barns bästa. Hur man än väljer blir det fel och rätt. Så som det oftast är i livet. Några vinner, andra förlorar. Har själv aldrig gått i gång på att diskutera vacciner. Kan verkligen inte säga något klokt om dem. 

 

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här: Ännu i denna dag hävdar jag envist att personer som har fått för sig att de behöver ändra sitt yttre för att känna glädje i sitt inre har blivit lurade någonstans på vägen. Men jag klandrar ingen. Inte ens mig själv när jag faller för normer och ideal. That's life.

 

3. Min sanna åsikt om muminmuggar: Vi har ett gäng i skåpet som vi använder på kalas och annat. Min idol är ju Tove Jansson så kan ju inte säga ett ont ord om dem. Tycker dessutom storleken på muggen är optimal. Man dricker en kopp, sedan tar man en liten påtår och så är man ohemult nöjd. 

 

4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag: Ja, de får synas. Jag tror det här är en icke-fråga om 20 år. Men som vanligt kan jag ha fel.

 

5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag: Jag är feminist. Det betyder att jag 1. tror att det finns en massa oskrivna regler bland oss som är redo att punkteras. 2. jag vill gärna hitta dem. 3. inte alltid lyckas med punkt 1 och 2. Jag borde blogga mer om feminism, det tänker jag alltid.

 

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar: Man kan aldrig ha för många. Så länge man står bakom det man skriver om.

 

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder: En gång var jag superintresserad av barnkläder och genus. Nu får mina barn gå runt i vilka lumpor som helst de finner intresse för. De är tillräckligt stora för att avgöra sånt själv. Vad ska jag komma och blanda mig i vilka färger och mönster de tycker är snygga? Båda tycker att rosa är en färg att räkna med. 

 

8. Dop eller namnfest - vad väljer jag? Vi döpte det ena, tänkte om till det andra. Hade så fullt upp med att bli förälder att jag liksom inte orkade ta tag i min icke-tro första gången. Till barn nr. 2 hann jag liksom tänka lite större. 

 

9. Bloggska - är det ett viktigt språk? För någon kan bloggskan vara det som avgör hela språkets fortsatta utveckling. Bloggska är ibland det viktigaste språket. 

 

10. Den berömda bloggfasaden - ska man visa allt i bloggen? Har en bloggbekant (vi ska låta hennes namn förbli osagt) som en gång sa att hon riktigt njuuuuter av att folk köper den slipade fasaden. Fasader eller icke-fasader, alla sätt är goda, förutom de dåliga. Själv önskar jag att jag var lite mer slipad. Men så är jag ju så råjsig mellan varven. Går inte att rädda mera. Ni vet ju hur jag är.

 

Ps. Angående jag och idealen. Här är jag:

 

22