Visa inlägg taggade med 'bloggar'

tisdag 8 maj 2018 - 12:00

10 mycket relevanta frågor från Kissies frågestund.

En av mina mest populära frågestunder genom tiderna är frågestunden när jag svarade på frågorna från Blondinbellas frågestund (mycket oklart hur det kom sig). Och i morse när jag drack mitt kaffe tänkte jag "nämen nuh, nu skulle det sitta fint med lite Kissie!". Så jag googlade "Kissie frågestund" och sa högt "KÖR!". Håll i hatten, kaveris. Nu blir det löjligt! Här kommer 10 frågor som ni inte hade en aning om att ni undrade över. 

 

1. Tar du åt dig av hat? Googlar dig själv?

Nu har jag det så fint ställt att jag överhuvudtaget inte befinner mig i närheten av hat (i alla fall inte synligt sådant). Så det är svårt att veta hur jag skulle reagera. Vem skulle det i så fall vara som skulle hata mig? Någon kompis? Någon granne? Någon bloggläsare? Hat är ett så starkt ord. Och jag tror jag är för mesig och harmlös för att genuint hata, men vad vet jag. Det är urtrist att googla mig, för det kommer bara upp texter som jag själv har skrivit. 

 

2. Feströker du eller röker överhuvudtaget?

Nej, det går faktiskt inte (och jag vill, herregud, inte). Jag kanske försökte någon gång när jag var 19, men det var nog alldeles för svårt. Jag kunde inte sluta hosta, det gick inte. Hur idogt jag än försökte, haha. Nå nej, rökning är korkat och vidrigt.

 

3. Tycker du att det känns som att folk “tjuvlyssnar” på dig när du sitter ute på ett fik och pratar?

- Nej, det skulle jag väl inte säga. Men visst händer det att man väljer lunchhak med omsorg när man vill prata hemligheter i Vasa. Överallt finns det bekanta i en så här liten stad (och det beror liksom inte på att jag är Kissie, ehehe). Brukar gå till Bank och Chili & Lime när jag har hemlisar - där äter nästan ingen jag känner. På August och Raawka och Sweet Vaasa är det mer eller mindre omöjligt.

 

4. Vad hände mellan dig och Erik?

- Om du menar Karins lillebror Erik, så skulle jag säga att inget speciellt hände. Vi är vänner än i dag. Menar du min kollega Sofies blivande man Erik, så spelade vi Cards against humanity och hade väldigt trevligt. Eller menar du Erik som tapetserade vårt kök? Ja, det blev mycket bra!

 

5. Äter du landets mat när du reser eller håller du dig till mat som du vet att du tycker om?

- Ja och ja.

 

6. Om du fick välja om Andreas skulle ha storlek 31 på skor eller ha dubbelt så stora öron än vad han har nu… vad skulle du välja?!

- Tycker det är väldigt diffusa frågor här nu, om ni ursäktar. Men menar vi nu min bästis Elins sambo handbollsspelaren Andreas Rönnberg? Jag vet inte hur det skulle påverka hans handbollskarriär, men jag tror det är lättare att försvara med stora öron i handboll (fast i och för sig gör det väldigt ont att få bollen i dem?). Nå, vi väljer storlek 31 åt Andreas då (förlåt Elin, det kommer se så tassigt ut).

 

7. Om du skulle bli en kändis för en vecka vem skulle du vilja vara då - och varför? 

- Donald Trump, skulle jag tro. Eller någon annan som har riktigt fett med makt. Och så skulle jag göra en helomvändning i beteendet. Bli riktigt, riktigt snäll och mjuk och förändra så mycket jag kan på bara en vecka. Som Trumpis skulle jag kanske ordna pressis och sedan ställa till med gråt- och förlåtfest. Sedan tacka för mig och avgå. Men å andra sidan skulle jag också kunna byta med Zlatan eller någon annan skicklig lirare. En man skulle det nog bli, hur som haver. Nya perspektiv och allt det där.

 

8. Är du redo att skaffa familj? Hur går dina tankar kring barn?

- Mina tankar kring barn är högst avslutade om vi säger så. Jag är mycket redo för familjeliv i dess nuvarande form. Barn + sladdbarn är livet. Vi ska inte ha fler barn och för första gången kan jag säga det utan någonslags sorg i hjärtat. Nu har jag fått alla de barn som fanns inom mig! 

 

9. Hej! Är resan delvis eller helt i samarbete med något bolag, ren spons eller privat betald? Ha det gött!

- Nu skulle jag återigen önska mig LITE MER PRECISION, om jag får be. Pratar vi om nästa veckas resa till Slovakien? Den är gjord i samarbete med min mammapeng, tackar som frågar. För att prata bloggspråk kan vi säga att hela mitt liv just nu pretty much är ett kommersiellt samarbete med Kela. 

 

10. Hur blir man lycklig ifall man är väldigt olycklig allmänt och avundsjuk på andra? Btw din blogg äger!

- Tack ska du ha, snällt! Som den livscoach jag är (buaha) så tror jag grunden till lycka ligger i meningsfulla relationer. Att ha någon som håller en i handen och som skrattar hysteriskt när man halkar i snön. Sedan tror jag också att man i längden vinner på att göra gott för andra. Jag blir i alla fall väldigt glad när jag ser att jag gör någon annan på gott humör. Och när vi snackar avundsjuka - kom ihåg! Det är så förlegat att tänka att en persons framgång förstör dina chanser till framgång. Om du gläds åt andras framgång så ger du energi åt din egen. Det är roligare på toppen om folk, även där, håller varandra i händerna.

 

Jag tackar ödmjukast Kissies läsare för mycket relevanta frågor. 

 

2018 05 08 12.04.20 1

söndag 6 maj 2018 - 17:00

Emilia Jansson, tips tips!

Ni kan kalla mig tipsmaskinen Jung, för även denna dag kommer jag att tipsa om bra läsning. Min bloggkollega Emilia Jansson här på Sevendays skrev ett personligt och gripande blogginlägg om att föda ett barn med downs syndrom.

Blev väldigt glad när jag såg att Emilia skulle joina vårt team eftersom jag har tyckt om hennes hudlösa, ärliga sätt att skriva om sina känslor (kanske för att jag känner igen mig i det där att bara ösa ut hjärnan på tangentbordet). Och så tycker jag det är värdefullt och lärorikt med nya perspektiv. Familjelivet är sannerligen inte enhetligt - och det är nyttigt att se hur det funkar i olika situationer (att föda ett barn med downs verkar inte riktigt vara självklart i Finland 2018). Läs, läs!

tisdag 1 maj 2018 - 20:30

5 knep som gör din text lite vassare.

Vi blev på hälft med skrivtipsen

Första maj till ära ska jag dela med mig av några goda knep som man kan ta till när man känner att man vill vårda en text med lite extra kärlek. Nu ska ni inte tro att jag är så överambitiös att jag alltid är så här genomtänkt och noggrann (hah, oftast slafsar jag bara hit mina hjärnspyor - utan att ens läsa igenom). I den här bloggen hittar man ofta slarvfel, stavfel och bortglömda ord (det hör jag dagligen av min man, tackar som frågar). 

Men om jag vill säga något riktigt viktigt, så försöker jag tillämpa följande tips. Tipsen är ingalunda nya. Jag stal dem från en föreläsning jag höll i en skola för något år sedan. Men de funkar lika bra än i dag. Här kommer fem tips av sammanlagt 24. 

 

5 knep som gör din
text lite bättre.

 

1. Blanda långa och korta meningar. Jag brukar tänka så här: Där man behöver bygga stämning och förklara bakgrund kan man dra på med långa meningar och utsvävande bisatser. Men där man vill leverera slagkraftiga budskap: Skriv kort! Hugg av! Ryt till! Korta meningar är slagkraftigare, så är det bara. Jag tycker det är roligare med varierande tempo i en text. Och allra bäst blir det om man varvar korta och långa meningar.

 

2. Tänk rytm. Det här hänger nog ihop med förra - och ni får faktiskt skratta om ni vill, för det låter så töntigt när jag säger det, men man kan faktiskt tänka texten som en låt. Det ska finnas lite vers, lite bridge (den där delen som tappar upp energin inför refrängen), lite refräng, lite tonartsbyte och ett fett avslut. Och man märker ganska bra om man har fått till en bra rytm om man läser texten högt för sig själv. Öronen hittar mycket effektivare fel som inte ögonen ser. Läs texten högt för dig själv! Var behöver det luftas upp? Var behöver budskapet vässas till? Var behöver vi kapa av onödigt tjafs? Flyter det bra från början till slut? Hinner vi tröttna innan vi kommer till poängen? Tänk rytm!

 

3. Och sedan mer konkret: Skriv aktivt. Nå, vad är det då? Relevant fråga också för mig, eftersom jag alltid har varit oerhört svag på satsdelar och ordklasser. Men skriv hellre i aktiv form (Linn skapar magi) än i passiv form (magin skapas av Linn). "Linn älskade verkligen Replot" är så mycket lättare än "Replot älskades verkligen av Linn". Ja, ni fattar. Och skriv hellre i nutid än dåtid. Ja, vi kan tänka samma tumregel som i livet: Här och nu. Passiv form är så .. ja, passiv?

 

4. Skriv inte förkortningar i löpande text. Det här är en av de första grejerna jag lärde mig från medietiden på ÅA. Undvik bl.a och t.ex i löpande text. Det stör läsrytmen och man kanske kommer av sig från kärnbudskapet. Det är inte så jättejobbigt att skriva "bland annat", trots allt. 

 

5. Lufta, lufta, lufta! Dela upp i stycken. Dela upp i stycken. Dela upp i stycken. Kan inte påpeka det tillräckligt noggrannt. Tycker man kan satsa på sisådär 5-10 rader när det kommer till blogginlägg. Om ett stycke ser jobbigt ut, så orkar jag inte läsa det - hur bra det än är. Texten ska vara lätt att ta till sig även för ögat. Kan läsa hur långa texter som helst, bara de känns luftiga och styckesindelningen är smart gjord (punkt 2 i den här listan fick till exempel underkänt). 

 

Skål för levande, bubblande texter!

 

2018 05 01 09.09.15 1

torsdag 22 mars 2018 - 11:00

Bloggfamiljen.

BLOGG

 

 

För en tid sedan blev jag nyfiken på vilka andra bloggar ni läser. Satt och undrade över i vilket sällskap jag befinner mig där i era skärmar. På den här bloggens Facebook-sida, som jag för övrigt varmt rekommenderar att ni gillar, frågade jag - och fick massor av svar. Vad många bra bloggar ni läser (i det där sällskapet kände en sig snabbt som den fula kusinen från landet). Men hej - skit samma! För här kommer nu lite public service till er.

Skulle du vilja ha in lite nytt blod i din bloggrutin? Jag kommer härmed att räkna upp precis alla bloggar som ni tipsade om. Några helt nya för mig, men också många rutinerade guldveteraner. Kanske ni hittar någon ny favorit så här passligt till våren när man vill ha in nya och fräscha vindar i livet? Och eftersom ni har den goda smaken att gilla den här bloggen (eheh), så kanske ni också gillar dessa:

 

Mina läsares favoritbloggar, varsågoda.

 

 

Helgen är räddad! Trevlig läsning!

fredag 24 november 2017 - 13:30

Mitt bloggande 2017.

juhlamokka

 

Jag gav er fem rubriker att välja mellan häromdagen. Skulle ju vara dumt att inte utnyttja dem när jag redan har uppfunnit dem. I dag tänkte jag det kunde vara läge för lite bloggmakt. Vad säger vi om det? Ja? Internets urstyrka är verkligen något som man kommer minnas från den här hösten. 

Jag har bloggat länge. Och jag har bloggat jättemycket jättelänge. Bloggens nuvarande form fyller 10 år i år. Mycket ryms inom dom arkivramarna (så oändligt mycket skit ryms också). Världen runt omkring har förändrats mycket under tiden. Jag själv har förändrats alldeles kolossalt som människa. Och bloggens ton har har växlat kraftigt under åren. Livet, världen, utvecklingen. Tack och lov, får vi väl säga.

Det enda som alltid har varit det samma är: Dragningen till gemenskapen, kärleken till det tomma vita utkastet, spänningen i formuleringarna, nerven i det skrivna ordet och lärdomen i diskussionerna efteråt. 

Jag tycker verkligen det mesta med att blogga är så roligt

Jag har så svårt att se ett liv utan blogg.

Vill alltid, alltid ha en blogg.

Men varför, egentligen? Vad ger den mig? Här kommer tre egoistiska orsaker till varför jag tio år senare tycker det är en god idé att fortfarande hang around:

1. Kunskap. Nästan allt jag bra jag kan har jag lärt mig på internet. Via människor på sociala medier. Via bloggar har jag lärt mig så himla mycket om att vara människa. För om det är något bloggar har bjudit på, så är det just insikten om att vi alla är så olikt lika. Men också politik, samhälle, feminism, snygga skor, mat, barnuppfostran, aktiviter, stöd, uppmuntran och hur man fluffar riktigt bra kuddar (hah!). Gemenskapen som finns i bloggvärlden har många gånger överlappat min verkliga vardag och här har jag hittat många riktigt goda vänner som har lärt mig så mycket.

2. Makt. Det är kanske löjligt att tro att en blogg som läses av 4000-5000 pers i snitt kan ha någon slags makt, men det har funnits stunder när jag har insett att jag kan påverka vad som lyfts i den lilla bubbla som är vår. Det finns säkert många bra exempel, men om jag nu snabbt måste komma på något konkret så kan vi ta den här frågan. Fick några tackmejl efteråt när praxisen förändrades efter att jag skrev en hel del om det i samband med branden (och Ronnie gapade i radion). Tänk att man kan förändra saker med en sån här blogg! Den tanken kan ju te sig lite skrämmande (jag menar, tänk om jag någon gång förvandlas till ett riktigt RÖVHÅL). Men oftast är det positivt. Speciellt när man vill sprida medvetenhet om sånt som ligger en varmt om hjärtat (prematurbarn, utbrändhet, systerskap etc.). Med tanke på hur mycket av världens beslutande och ekonomiska makt sitter i männens händer, så får man krampaktigt hålla fast vid den lilla makt man har. Se till att försöka påverka opinionen på det lilla området man kan. Inte för att det är någon skyldighet. Men för att jag vill och kan.

3. En livlina. Krasst tänker jag också på bloggen som en slags fallskärm. I den verklighet vi lever i just nu - där fasta anställningar försvinner lika snabbt som du hinner säga samarbetsförhandling - känns det tryggt att ha en bas att stå på ifall mattan någon gång dras under mina fötter. Där vill jag faktiskt tacka er. Tack för att ni bidrar till det. Att ni läser min blogg varje dag är min fallskärm. Tack för att just du bidrar till en trygghet för mig.

... men så skriver jag också för att det är så förbannat kul. Jag älskar det finlandssvenska språket. Jag älskar att hitta på nya ord. Jag älskar att våldföra mig på det svenska språket (förlåt, Lotta Svenskberg). Ni ser ju att jag svär väldigt mycket och det är lite som .. ja, en vardagslyx? Ja! Som man också kan säga: Svordomar berikar språket. Jag älskar att berätta historier. Och jag tycker det är så kuuul att skriva ner allt som händer just nu, så jag har något att dra på munnen åt sedan när jag är gammal och grå i gungstolen. 

För att fira 10 år av bloggkärlek har jag haft som målsättning att komma upp till 3000 gillare på min bloggs Facebook-sida innan året är slut. För faktum är att det hela tiden blir asmycket svårare att nå ut (speciellt FB som numera har skithöga trösklar för att ett inlägg ska få spinn). Om du vill bidra till min fallskärmsstyrka så kan du bidra genom att lajka min sida här. Att läsa min blogg kommer alltid vara 100 % gratis, men på det här sättet kan man ge lite tillbaka till en gammal tacksam (och just nu lite självgod) bloggmuija.

Tack!

onsdag 22 november 2017 - 18:00

Jag är så fucking trött på människor.

2017 11 22 06.01.29 1

 

Rubriken är eventuellt i hårdaste laget. Men jag vidhåller: jag är så jävla trött på människor. Eller kanske inte på människorna i sig, utan människors usla förmåga att debattera i skrift. De senaste dagarna har det varit alldeles häpnadsväckande tydligt att vi måste uppfinna ett skolämne som heter "argumentationsbaserad, skriftlig kommunikationsteknik". Kanske också få in ord som progressiv eller framåtsträvande. Eller varför inte inlyssnande?

Vad säger vi om det till nästa läroplan? "Argumentationsbaserad, progressiv kommunikationsteknik i skrift". Eller så här i folkmun: Hur man deltar i en debatt på Facebook. Säga vad man vill om våra framgångar i Pisa, tycker den senaste tiden har bjudit på så många bevis på att Finland är ett debattekniskt u-land.

Eller den här veckan är ju ingalunda speciell. Vi har sett det här förr. I vaccindebatter. I vargdebatter. Kolloidalt silver-debatter. Alla sorts debatter som ska föras i skrift. Jag vågar inte gå så långt som att säga att de här debatterna har varit totalt förgäves - säkert har någon någonstans lärt sig någonting - men det som vi däremot har sett mycket av är folks oooobefintliga förmåga att ens försöka lyssna på varandra. 

Eftersom jag själv har band till Snappertuna har jag mycket intresserat följt med diskussionen kring vargflocken som rör sig där. Eller följde vill säga. För jag insåg ganska snabbt att det inte är någon idé att äta popcorn framför två läger vars "debatt" gick ungefär så här:

- Skjut vargarna nuuu, ska någon måsta dööö innan något görs???? Vad säger ni sen när de har ihjäl ett barn va va va?????

- Jävla jägare, se er själva i spegeln, så här går det när man skjuter alfahanen!! Flocken är splittrad!!!!

- De här vargarna beter sig inte naturligt!! De är hybrider som ska skjutas bort!!! 

- SKJUT MÄNNISKORNA ISTÄLLET!!!

 

Ingenstans såg jag någon som sträckte ut handen och sa "Jag förstår att det här gör dig alldeles förfärligt rädd, du som har barn som rör sig i området och allt. Finns det månne något vi tillsammans kunde göra för att minska rädslorna utan att skjuta varken människa eller varg?". Såg heller ingen som sa: "Jättefint att du värnar om vargen - det gör jag som jägare också. Månne vi kan dricka kaffe och se om vår gemensamma ängslan över vargstammens fortplantning kan skapa någon förståelse över lägergränserna? Jag vill föra fram argument som säger att en fällning kan förbättra situationen i området. Ses vi vid ABC klockan 18? Ps. Jag lyssnar gärna på dina argument också. Ds."

PAH.

De kommer aldrig att lyssna på varandra. Det finns ingen vilja att förstå. De kommer att stå där och gapa om ond bråd död tills vargen tar den ena och bössan tar den andra. 

Och det är ju egentligen synd. För jag tror att om man klär av "SKJUT VARGEN!!!!!!!!" så kan faktiskt hitta något mycket ärligare. Kanske var det bara ett dåligt formulerat "Jag älskar mina barn och jag är så förtvivlat rädd för att något ska hända dem"?

När folk blir 1. rädda och 2. arga är det som om de glömmer att en diskussion blir betydligt mer givande om vi har en framåtrörelse. När känsloargumenten och anekdotisk bevisföring tar över vill ingen längre mötas. Då används kommentarsfälten mest som en kollektiv spya mot en piltavla. Alla vill säga något (helst så upprörande och med så många utropstecken som möjligt!!!!!!!). Det såg vi ju i kolloidalt silver-debatten i veckan också:

 

- Österbottniska hemmamammor i farten igen!! Samma som vägrar vaccin och förstör för oss andra!! I nappflaska till bebisar ännu till!!!!!!!!! VAR ÄR SOCIALEN? VAR ÄR BARNSKYDDET??? SKA NI FÖRGIFTA ETT BARN!!

- Amerikanska naturvårdsverket konstaterar att ingen toxicitet föreligger. Ni vet väl förresten att det här är Läkemedelsindustrins STÖRSTA FIENDE! Big Pharma och allt det där! En kommersiell vinstmaskin med tvivelaktig moral!! 

- FOLIEHATT!!! Österbotten har tagit på sig rollen som den faktafientliga regionen i vårt land!! Vad kallas alternativ medicin som visats fungera? Jo, medicin!!! ARGYRIAAAA!!!

- SÅ NAIVT att svälja allt staten trugar på oss med hull och hår! Tusentals människor dör varje år av godkända läkemedel utskrivna av vetenskapsmän i form av läkare. Jag har aldrig sett en blå människa trots att tusentals människor använder sig av KS. Det är myt. TÄNK SJÄLV!!! VÅGA GÅ DIN EGEN VÄG!!

 

Skulle nästan vilja klämma av med ett hårt skällsord: Muppar.

Många diskussioner och kommentarsfält har jag tragglat igenom. Och sällan har jag sett så mycket misstänksamhet gentemot Den Andra Farliga Sidan.

Jag tror ingalunda det här med rekommendationer från myndigheter är en 100 % svartvit - och lätt - diskussion. Det här blir nu ett onödigt sidospår, men ta nu det här med statsstödet och mjölken som var på tapeten i Vörå häromveckan. Jag anser Vörå gjorde fint i att slopa den fettfria mjölken (huga) - även om de blev  tillrättavisade snabbt efteråt. Enligt rekommendationerna ska daghem och skolor dagligen servera D-vitaminberikad fettfri mjölk vid måltiderna. Om vi säger som så: Man KAN ifrågasätta den rekommendationen. Även om det var staten som utfärdade den. 

Ändå förvånar det mig hur lite vid litar på varandra. 

Och hur mycket vi misstror myndigheter.

Men framför allt: hur otroligt dåliga vi är att framför de goda argument som vi faktiskt har. 

Mellan raderna har jag avläst massor av bra poänger i alla ovanstående debatter. Om vargar. Om KS. Om vacciner. Till och med om mjölk! Men de försvinner bland utropstecken, hån, misstro, vetenskapsförakt, industrihat, österbottenfobi (vissa nylänningar verkar verkligen hata Österbotten) och mänsklig arrogans. Vi vill så gärna skriva andra på näsan, att vi helt glömmer bort att vi faktiskt kan ha nytta av varandra. 

All utveckling och framåtsträvan här i världen hänger på att vi ska våga ifrågasätta det gamla. Till exempel skapa nya sätt för djur och människor att leva sida vid sida. Till exempel i en by som Snappertuna. Eller också: Utveckla nya sätt så vi människor kan leva sida vid sida. Ta nu mediciner som exempel. Men det blir ju så mycket svårare att komma dit när vi hela tiden pratar med STORA BOKSTÄVER och utgår från att den man pratar med är hjärntvättad av "moneytalksindustrier" eller "youtubeexperter",

Och samtidigt misstror den som försöker ta reda på vilken väg som blir bäst. Har vetenskap och forskning någonsin stått så lågt i kurs?

Min mamma Dana jobbar med ett projekt inom karriärhantering och pratar ofta om att mina barn antagligen kommer att jobba med yrken som inte ännu är uppfunna. Vem vet, kanske är det My som undervisar dina barnbarn i skolämnet "Argumentationsbaserad, progressiv kommunikationsteknik i skrift". 

Som den curlande morsa jag är har redan gjort en lektionsplan:

Lektion 1: Ingen använder ett enda jävla ord - bara sina öron. 

Lektion 2: Alla raggar upp sin värsta fiende och säger: Hey, jag lyssnar på dig en stund - och så lyssnar du på mig - och så skriver vi ner allt som förenar oss i en lista.

Lektion 3: Utifrån listan jobbar vi med problemlösning.

 

Kanske behöver jag inte vara så trött på människor sedan?

söndag 6 augusti 2017 - 11:45

Hårdvalutan.

Den senaste kvarten har jag ägnat åt att snabbspola ett dussintal poddar i hopp om att hitta en podd där det snackades om att mänsklig skörhet och svaghet har blivit hårdvaluta de senaste åren. Jag minns att jag lyssnade på ett dylikt resonemang någon natt när jag inte kunde sova här i slutet av graviditeten. Men nu hittar jag det iiiiiiiiinteeeeee.

Jag minns inte ens vilken podd det var (En varg söker sin podd? Alex och Sigge? Lillelördag?), men poängen var ungefär att "visa sig svag" har blivit det nya stark. Att blotta sina mörka sidor har blivit det nya ljusa. Ni fattar. Pendeln har svängt. Vi vill inte längre ha blott solskenshistorier, utan vi vill ha hjärta och smärta. Det har blivit önskvärt att vara skör. I synnerhet i det offenliga.

Där vinns poängerna med svärtan.

Jag har tänkt en del på det nu i och med min förlossningsberättelse. Många har sagt till mig efteråt hur skönt det var att läsa den, efter många andra "skräckhistorier". 

Jag har ju alltid varit en sann vän av oversharing. Och det har funkat bra för mig. Ju mer vi delar med varandra, desto lättare känns det i hjärtat. Med tanke på hur många blogginlägg på temat psykisk ohälsa som har figurerat i gruppen Finlandssvenska bloggare de senaste året tyder på att det nog känns mindre ensamt om vi pratar högt om våra inre mörker.

Jag tror inte att folk fattade vidden av förfäliga förlossningar innan internet kom och gjorde mörker till hårdvaluta. Jag tror inte att folk fattade hur vanligt det är med psykisk ohälsa innan internet uppmuntrade oss att prata. Ja, det är väl bra, eller? 

Men precis som Carrie couldn't I help but wonder: Om nu våra forna glansbilder av verkligheten fick oss att blotta våra svagheter - kommer då våra blottade svagheter att längta efter glansbilder?

Har slitits lite mellan de här två världarna. Å ena sidan vill jag säga att "yes, det här med nyfödda barn är så himla ljuvligt - prova du också!". Men å andra sidan vill jag säga "Men! Det är inte alltid så här - det är de facto ganska ovanligt! Så skyll inte på mig om det blir EKLIT". Fast å tredje sidan vill jag säga "Men ni ska inte bli rädda fast det också blir jättejobbigt, för det går ju över!". Men å fjärde sidan vill jag säga: Lyssna inte på mig överhuvudtaget.

Men till pointen: Jag tycker det har snackats så mycket om skräckhistorier vs. glansbilder i bloggvärldens de senaste åren att man till sist blir lite nojig att man är en sån som sprider sådana själv. Men just nu är jag verkligen glansbildens budbärare (som kommer att få er att längta efter sprickorna i fasaden). Som vanligt läser man på egen risk, hah!

Oavsett hoppas jag ingen "vinner poänger med svärtan", eller vilka andra känslor som helst. Känslor kan väl ändå bara få vara känslor, va?

 

bbbb

Det ocensurerade konstverket ovan heter
"Fläckig amningshjärna tänker till".

torsdag 6 april 2017 - 14:05

Medsystrar, tack!

dropp
Jag, uttorkad på
dropp i vecka 6.

 

En fruktansvärt bra grej med bloggar är att bloggvärlden har gjort min världsbild så mycket mer nyanserad. När man var yngre och enbart hade veckotidningar som sin enda källa till kunskap (nå, jag överdriver, men ni fattar) så trodde man ju tyvärr att livet och vardagen var lite mer glossig än den i själva verket var. 

Nu kanske någon försöker protestera och säga "paaaaaaah, bloggvärlden är så ytlig bla bla bla", men då säger jag "glöm det, du läser bara fel sorts bloggar". Läste en urstörig ingress på Hbl:s Facebook imorse som lät ungefär så här: "De flesta bloggar handlar om smink och vad folk äter till frukost, men här kommer en som bloggar om fotboll" (länk till artikel om bloggare som skriver om fotboll).

De flesta bloggar handlar faktiskt inte om smink, även om folk gärna älskar att hålla myten om "den ytliga bloggvärlden" levande. Men så är det ju inte. Tack vare bloggvärlden förstår jag så mycket mer om hur olika folks vardagar ter sig i Norden (en av de bästa bloggarna just nu är till exempel Pernilla Bergmans Lungan i stormen - där beskrivs en vardag så långt i från min egen, helt sjukt att det ska få vara så i Finland 2017).

Överlag är det så skönt och befriande att få läsa om folks kamper samtidigt som de utkämpas. I de traditionella veckotidningarna var det ju alltid folk som "berättade sin historia" långt efteråt de hade överkommit diverse svårigheter här i livet. Och sällan någon som berättade med egna ord. Historierna fömedlades alltid via en journalist. Det älskar jag bloggar för. Att få små glimtar ur folks liv, beskrivna med egna ord (jag älskar också journalister, men det är en annan historia).

Ta nu graviditeter som ett aktuellt exempel. Förr trodde jag att det var skitenkelt. Alla mammor bara log, smekte magen och så efter 9 månader kom det ett gyllene barn (på sin höjd sa det kanske "plopp"). När jag väntade Matheo fanns det inga mammabloggar, utan jag fick stiga in i den nya världen via tidningen Mama. Jag säger inte att det var dåligt, men det var kanske lite mer skimrande och tillrättalagt än dagens ljuvliga föräldrabloggar.

Jag tror att många av oss som har bloggat om sina inte helt lätta graviditeter har bidragit till en mer nyanserad bild av hur det är att vara gravid (glad att vi som inte går omkring med the famous glow hörs och syns allt mer). Lika viktigt som det är att folk som har svårt att bli gravida har bloggat om hur förjävlig den biten kan vara.

Att föda fram barn till jorden är ingen enkel match - det har bloggvärlden sannerligen visat det senaste decenniet. Ingen är lyckligare än mig över att få begrava den där ensidiga bilden av en havande kvinna. Alla graviditeter är unika och ingen tjänar på att gå omkring och tro att det enbart är ljuvligt, att man kreivar saltgurka och håret plötsligt börjar blänka. 

Därför skulle jag i dag vilja hylla två gravida medsystrar som skriver så ljuvligt om sina graviditeter: Sara Rasmus och Linn Fellman. För en som också kämpar är det så befriande att läsa det ni skriver. Tack.

onsdag 7 december 2016 - 08:00

Lucka 7: Reklammärkning.

julkalender7

 

Om jag har gjort en helomvändning i barnklädesfrågan, så har jag också gjort en helomvändning i dagens lucka. Barnklädesintesset är inget jag skäms över, men det här är något jag tidvis känner mig lite skamsen över.

Den här gången backar vi bandet fem år i tiden. Det var ungefär då när min blogg blomstrade som mest i form av gratisprodukter. Jag svämmade över av prylar som skickades till mig (nå inte nu svämmade över, men jag fick flera paket i veckan). Det tyckte jag försås var skitbra eftersom det var den fattigaste perioden i mitt liv ekonomiskt sett.

Några läsare störde sig på att de här produkterna syntes i min blogg utan reklammärkning - och jag kunde inte förstå varför det skulle ha någon betydelse ("jag är ju alltid ärlig!"). Det var ju trots allt ändå bara de bra produkterna som syntes - om de var skit använde vi ju dem inte, allra minst rekommenderade dem.

Minns att jag tyckte många var så jävla dumma i huvudet som höll på och tjatade om det här. Men jag försökte verkligen förstå. Och skrev ett inlägg om det här. Läs! Under inlägget finns också 73 intressanta kommentarer, om ämnet intresserar dig.

Ja, det här kan jag skämmas över ibland. Att jag inte förstod vikten av reklammärkning (i synnerhet när det här i dag är en av mina hjärtefrågor).

Blev också skitarg på folk som kommenterade att jag blev utnyttjad som inte tog betalt av företagen. För utnyttjad var ju det sista jag kände mig när jag fick massvis av grejer som jag slapp betala för när det annars var risigt i kassan (att vara vårdledig är, sett till pengarna, uselt ).

Tycker det kan vara knepigt att motivera för bloggare att man inte ska ta emot gratisprodukter, eftersom jag själv vet vad det kan betyda (om man inte badar i pengar och har heltidstjänst). Men visst, företag ska betala för synlighet. Det är inget snack om saken. Men jag menar bara att jag som bloggare kan förstå varför man gör det. För att man helt enkelt tjänar på det i stunden. 

Visst, man får ännu mer om företagen betalar. Men oftast betyder det bara att man får ingenting - och företaget i fråga väljer nästa bloggare som tar emot produkten gratis. Meeeeeen - det här tror jag vi kan vända på. Så att vi alla blir vinnare i slutändan. Och det har vi pratat om förut och kommer prata om igen.

Ville bara älta min arkivskam och be om ursäkt. Ni hade rätt hela tiden. Jag hade fel. Puss!

fredag 18 november 2016 - 09:00

Trafikbooster.

Förr i tiden fanns det ett sätt att hitta till din favoritblogg. Man knaprade in adressen på tangentbordet och tryckte enter. Pang, så kom man till bloggen. Nu finns det tusen sätt. Vissa ploppar in här på sättet jag just beskrev, men lika många kommer in via andra genvägar. Som till exempel Bloglovin, Sevendays-startsida, Twitter eller Facebook. 

Blir lika glad varje gång någon av mina favoritbloggare startar en Facebook-sida för sina bloggar. Så mycket lättare att få bloggarna serverade rakt i mitt flöde, istället för att jag själv ska söka upp dem.

Jag startade en egen Facebook-sida för min blogg för kanske fem, sex år sedan. Ser ibland att bloggare halvskäms för att de startar Fb-sidor - som om det betydde att man tar sig själv på för stort allvar eller tror att man är lite bättre än man är. MEN HELL NO, så är det inte. Själv förstod jag inte att skämmas - och tur är väl det. 

För rent trafikmässigt har jag haft jättestor draghjälp av min Facebook-sida. Vissa inlägg som har lajkats flitigt av folk som gillar min sida har ibland få rejält med spinn på Facebook (så funkar Fb:s algoritmer - ju fler likes, desto större spridning). Trots att min sida i dag gillas av 1800 personer, så är det inte alls ovanligt att ett enskilt, vällajkat inlägg visas för 10 000 personer. 

I början av året skrev jag ett inlägg om våldtäkt som tack via min Facebook-sida delades över 50 gånger och sågs av över 30K läsare. Läsare jag kanske aldrig hade kommit åt annars.

Vi kan sitta här och leka att statistiken inte spelar någon roll och att vi mest bloggar för oss själva, men personligen tycker jag det är så mycket roligare om det är någon där på andra sidan skärmen också. Som tar emot det jag skriver, som kommenterar, protesterar och utmanar mig. Ju fler, desto roligare.

Därför tycker jag att JUST DU som sitter där och tvekar, ska göra en helt egen Facebook-profil för din blogg, där du delar dina blogginlägg vartefter du publicerar dem. Om du absolut inte vill ha läsare till din blogg, så är det naturligtvis inte mödan värt.

Här kan du följa min blogg på Facebook. Var kan jag följa din?