Visa inlägg taggade med 'e'

måndag 15 januari 2018 - 13:00

Vem utför slitarbetet?

2018 01 15 12.44.37 1

#tbt till tvättdag på Replot.

 

Sedan jag har styrt om min vardag från att vara workingclass hero till tillfällig hemmaförälder upplever jag att vi återigen har börjat gnabba orimligt mycket om hushållssysslor i den här familjen. Jag tycker att alla andra har (som man skulle säga i Drakan) tagit ut leposteget eftersom de räknar med att jag ändå hinner fixa. Irritationen är närmast djävulsk vissa dagar. Inte för att jag egentligen har så mycket emot att gå runt och plocka, men av principiella skäl vägrar jag finna mig.

Tycker att fördelningen har varit någorlunda jämn tidigare, men plötsligt har jag blivit någon projektledare deluxe och upplever att jag har ansvarar för orimligt många områden. Därför tjöt jag nästan av glädje i dag när jag via Peppes blogg hittade något så oerhört praktiskt som "Jämställdhetskollen". En checklist som man kan kolla igenom med sin partner - vem gör egentligen vad? YES!

Orsaken till min absurda glädje låg i att poletten trillade ner och jag äntligen kunde sätta fingret på var skon klämmer. Det är inte alls så att jag tycker att det är jobbigt att utföra uppgifter som hör livet till. Men jag är så fruktansvärt trött på att hålla koll på att saker och ting blir gjorda. Jag är dessutom inte alls lämpad för projektledning och är så utled på att ändå vara den som är den. 

Om vi tar det här med semester som exempel, som kommer upp i jämställdhetskollen. Jahapp, vad är då en jämställd semester, frågar man sig. Att man betalar lika många tusen eurosar? Att man packar lika mycket? Tja. Har märkt att det inte längre är bara så där att dra iväg när man har tre kalvar med sig. Speciellt fjolårskalven kräver ju sina specialarrangemang.

Det är så sjukt mycket kring en semester. Säg nu all research (vart kan man åka med så här små bebisar?), all bokning (fylla i alla tusen passnumror och signum som man fortfarande inte har lärt sig utantill), betala, boka tid för passfoto för de som inte har pass, ta passfoton, se till att alla vacciner är i skick, ansöka om pass, verifiera identitet på polisstationen, se till att man får recept till de vacciner som fattas, hämta ut pass, hämta ut vacciner på apotek, boka tid för vaccinering, styra upp resevagn, bunkra upp reseapoteket, gå igenom sommarkläder, tvätta dem, köpa det som fattas, packa, klippa de långhåriga och gud vet vad. Vad ska barnen ha med på flyget så de inte får tråkigt? Vad kräver en bebi på flyg? Och så vidare i all oändlighet.

Hur lika mycket man än pungar ut för en semester så är det ju inte rättvist förrän alla tar lika mycket ansvar för det där slitarbetet som ska göras innan man kommer iväg. Ja, det här med resor var nu bara ett aktuellt exempel. Men samma princip gäller nu egentligen allt man företar sig med familjen.

När man ska dra över på festmiddag till kompisar en lördagkväll - vem är det som har styrt upp allt och planerat datum och tid? Vem har sett till att alla barn har hela, rena kläder? Vem har köpt gå bort-present? Här tänker jag verkligen SLUTA med att vara en sån mönsterkvinna. Av någon underlig anledning är det oftast jag som bokar, jag som flätar hår och jag som styr. När det kommer till att ta ansvar för sociala relationer kan jag verkligen ta ut leposteget för hela 2018. Skön insikt, ändå. De andra får ta över projektpinnen. SÅ DET SÅ.

Nå, egentligen skulle jag bara tipsa om den här fina checklistan, men nu blev det en lång passivt aggressiv harang, även om jag i själva verket faktiskt är riktigt glad i dag. Ta det som ett tips och ha en fin start på veckan!

söndag 14 januari 2018 - 19:30

"Aj, hon ville inte ha..?"

Ni vet den där störiga morsan som alltid ska dravla om hur jävla lyckat föräldraskap hon har going on. Nå, jag känner mig alltid som henne när jag ska berätta någonting om My. Ja ja ja (stäng era öron). Men när det kommer till mat så vet Mytte sannerligen hur allt däromkring ska skötas. 

"Aj, hon ville inte ha?" brukar folk säga när jag lyfter henne från bröstet när hon ha ätit klart. Allt kring mat och amning går så jäkla effektivt att folk inte hinner fatta att vi har börjat innan vi är klara. Någon enstaka gång under dessa månader har jag väl ammat längre än 5-10 minuter, men de gångerna är inte många. 

Har någon form av superkraft i mjölkproduktionen, för när Mytte hugger fast i bröstet så morrar kroppen igång som en frikkin' motor och så SWOOOOSHAR det till i några minuter - medan bebben sväljer och stånkar som någon galning för att hinna med - och sedan är det klart, stopp, schlutt kaputt. Och Mytte släpper och ögonen ba snurrar runt av paltkoma. I regel tar det inte mer än 4-5 minuter (klockade min senaste amning till 2 min och 39 sekunder).

Jag vet inte om ni har sett den där Mamma mu och kråkan-filmen när Mamma mu kommer åt mjölkslangen inne i stallet och så sprutar de mjölk så väggarna och hela rummet blir alldeles vitt. Om vi säger som så: Släpper My taget kan ni byta ut stallet mot vårt vardagsrum (eller var jag nu kan tänkas amma). Trycket är det minsann inget fel på. 

Kanske är det därför jag tycker att det är så praktiskt med amning, och inte alls har någon lust att börja klotta med en massa mat, trots att Mytte närmar sig halvåret. För just nu går så gott som ingen tid till mat. Eller stök och kladd överlag.  Och inte nog med det - My spyr aldrig (fem gånger har hon haft lite mjölk i mungipan, men that's about it). De där sura EKLIGA mjölkspyorna efter maten, som de andra barnen har haft, kom inte alls med detta barn. 

Fast vem är nu förvånad.

Har ju sagt att detta barn inte är från denna jord.

Men när vi kommer hem från Vietnam ska vi testa lite potatis och hans vänner. Någon gång måste man väl ge med sig. Inte för att jag skulle vara orolig för vikten (se sköna lår nedan), men för att jag tycker hon ser så bedjande ut i hundvalpsblicken när vi andra sitter runt köksbordet och mumsar. Hon är ju så snäll, så hon säger inget, utan sitter där och trånar så där "nevermind me, skulle bara bara lite sugen, men gör eder inget besvär för min del". Det är så urgulligt att man ibland vill räcka över fredagstacon på direkten. "Men älskling, TA DEN!" gråter man med sallad hängande i mungipan. 

Ja ja ja, snart.

 

2017 11 25 09.44.13 2

söndag 14 januari 2018 - 11:00

#ennygrejpervecka2018

2018 01 14 10.08.54 1

 

Jag avgav inga nyårslöften i år heller. Men jag sajnade upp för en challenge med mig själv. Att jag skulle försöka lära mig en ny grej per vecka under hela året 2018. Frestades av tanken på att ha 50 nya tricks i fickan när året är slut. Och här snackar vi verkligen NOLL restriktioner. Alla nya lärdomar är välkomna, stora som små (vill man följa hur det går kan man följa taggen #ennygrejpervecka2018 på instagram).

Som ni kan se där blev det fiskbensfläta den första veckan (trodde den var jättesvår att göra, men hah, så fel man kan ha!) och kallgröt den andra. Jag är så fruktansvärt nykär i overnight oats att jag vill passa på att ropa ett stort, fett tack till min kollega Sofie Sergelius som så länge har vurmat för kallgrötens förträfflighet. Min bas gör jag på 1 dl havregryn, 1,5 dl kokosmjölk och 1 stor sked chiafrön. Sedan kan man pimpa i det oändliga (som med rester från gårdagens fattiga riddare - vaniljvisp och hallonsylt). In i kylen över natten, bara att plocka ut följande morgon! Mycket lättare kan det ej bli.

Välkomnar förresten med er i utmaningen. Häng på! Kanske kan vi lära av varandra? Vad kunde vi lära oss nästa vecka? Taggen är öppen för eder alla!

fredag 12 januari 2018 - 11:45

Finns det bara fredagar nu för tiden?

Fredag igen!

Jag tycker det bara finns fredagar i mitt liv nu för tiden. Det är ju i och för sig inte så dumt. Fredag är en bra dag. Men jösses vad veckorna rusar förbi nu! Kanske går de extrasnabbt nu när man har varit sjuktrött om dagarna och mest tupplurat sig genom dem. Sover så uselt när My ligger och slemhostar en i fejan. Inatt var första natten när jag känner att jag själv börjar vara på upploppet. Nu kanske det vänder för långkalsongtanten!

Igårnatt fick jag fräsa iväg med Mytte till akuten. Mitt i allt blev hon så pipig och rosslig i andningen, att till och med jag som alltid underminerar mina barns sjuktillstånd (årets morsa 2018) kände att det kanske var läge att kalla hem bilen från nattskiftet. Efter att hon fått inhalera lite adrenalin i mask och slukat lite kortison blev det bättre. Laryngit, sa läkaren. Världens bästa akutmottagning, sa jag.

Kan väl inte säga att läget har förändrats nämnvärt i dag, förutom att hennes feber, efter sju svåra år, ääääntligen är borta. 13 dagar till Vietnam, ropade jag i dag. Vi hinner bli friska tusen gånger om. Och det är huvudsaken!

Och så undrar ni förstås hur vegoari framskrider (eller så ropar ni "nääääj" och springer åt andra hållet). Kan medge att dokumenteringen haltar lite grann. När jag står böjd över diskmaskinen slår det mig alltid "ääääh jag kunde ju ha fotat!" (då himlar min man med ögonen), men igår skärpte jag till mig.

Brukar vara rent utsagt skitdålig på att göra lunch när barnen är i skolan, men vi hade så mycket bra grejs i kylen som man bara kan marinera i lite vitlök och peppar och olivolja och köra raka vägen in i ugnen, så kunde ej låta den chansen rinna förbi. Dippade i någon dipp jag rörde ihop av turkisk yoghurt och visade fingret åt kostcirkeln som stod och gapade om proteinkälla.

 

2018 01 12 11.20.04 1

 

Sedan blev det kväll och jag gjorde ett litet fuskigt snedsteg. Förr om åren när vi har gjort vegoari har vi ätit fisk. Det hade jag inte tänkt göra i år. Men nu råkade det sig så att jag vi hade två burkar tonfisk hemma. Och jag har ju ändå lite martha och man tager vad man haver och sånt i mig. Tyckte det var töntigt att inte använda dem när de en gång stod där i skåpet. Gjorde två stora tonfiskpizzor med oliver, rödlök, ananas och basilika. Kan nu inte säga att tonfisk är det bästa jag vet. Men det funkar.

 

2018 01 12 11.18.03 1

 

Nu skulle jag vilja uppfinna något riktigt supergott tills ikväll! Fredag och allt! Har ni förslag på någon riktigt fläskig friday dinner? Gärna något som man vill ha efter att man städat och hällt upp ett glas rödvin! Hit me!

torsdag 11 januari 2018 - 12:00

Vasa stad, hör du mig? Jag har ett mycket bra förslag!

2018 01 11 11.57.55 1

 

Den här veckan ska barnen skida i skolan. Det syntes mycket väl i gatubilden i morse när jag skjutsade barnen till skolan. Gulligt med massor av barn som kom bärandes på skidor och stavar (vet inte varför, men det kändes lite så där som förr i världen).

Men det syntes också i mina flöden igår ikväll. Föräldrar som i efter jobbet-svetten frenetiskt försökte skramla ihop passande utrustning till barnen ("hallå! hjälp! panik! någon som säljer sns-pjäxor i storlek 35?").

Mycket vet man om livet som förälder innan man får barn, men väldigt lite visste jag om hur mycket ett par skidskor kostar om man inte har sonderat terräng på loppis i god tid före. Ja ja ja, kom inte och säg att man ska hålla koll på specialerbjudanden och sånt. För ibland blir det bara så, att man hamnar punga ut 79 euro för ett par flashiga neongula Fischer-pjäxor kvällen innan gympan. Som sedan används 3-4 gånger innan de blir för små. Jag säger inte att det är optimalt - och jag vet att vi kan bättre. 

Men i år hade vi faktiskt turen att ha passande utrustning åt alla (kan det vara första gången?) så istället för att svettas i någon sportaffär satt jag och filosoferade medan den ena efterlysningen efter den andra ploppade upp på Facebook ("barnstavar 120 cm anyone!?").

OCH DÅ FICK JAG VÄRLDENS BÄSTA IDÉ!

Jag tycker ju varje dag att jag har idéer i världsklass, men den här var ju ändå något i hästväg. Lyssna på det här! Speciellt du, Vasa stad. Du som tycker om att säga att du är en stad för familjer, en stad för idrott! Det här skulle vara alldeles fantastiskt för dina invånare. 

Jag tänker så här: Det läggs alldeles monumentala summor på att bygga arenor (vilket förstås är fantastiskt). Men om man kunde avvara några tiotalstusen från ishallsbyggen, någon huntti från fotbollsstadion, och så några bidrag lite härifrån och därifrån. Tänk om vi skulle kunna ha ett utrustningsbibliotek!

Lite som en vanlig bokbibba, men med sport- och fritidsstuff. Vintrarna här hos oss är så otroligt korta att det känns så trögt att skaffa skridsskor för den där ena helgen familjen åker och skrinnar till Brändörinken. Sami har inte haft skridsskor på flera år (och jag förstår - det är realistiskt att säga att vi kanske skrinnar en gång i året - varför skulle man då orka köpa sig ett par när man lika gärna kan glida runt på skorna den där ena kalla timmen som barnen orkar?).

Skulle det då inte vara helt urbra att få gå via utrusningsbibban och låna ett par för den där ena timmen? Ja!

Eller om man sommartid plötsligt fick sug efter att spela tennis någonstans, men har ingen racket - utrustningsbibban! Man fick medelålderskris och slogs av ett akut sug att prova en skateboard - utrustningsbibban! Eller något som jag längtar efter ofta: Att spela boboll med vänner på en sandplan. Men aldrig är det någon som har den där skojiga handsken, eller en sån där stekpanna till slagträ som jag behöver. Då kunde man kila ner till bibban och låna. 

Vem är det som har bestämt att det bara är litteraturen som ska vara gratis?

Skulle man inte kunna tänka sig att även idrottslig utrustning kunde vara en service som man kunde få ta del av?

Ett lånekort som också står för större jämlikhet (som har sagts mången gång förr: barnidrott ska inte behöva vara en klassfråga) och sporrar till rörelse. Ja, jag tycker det här är en skitbra grej. Tänk er vad kul man kunde ha! Och vad praktiskt - om man inte behövde köpa en ny beachvolleyboll bara för att man fick ett sug att spela i parken!

Några rader med roliga pulkor, skridskor, rullskridskor, skidskor, fotbollsskor, korgbollar, innebandyklubbor, ridhjälmar, badmintonracketar, pingisklubbor, mölkky, någon trickcykel. Kanske frisbee, någon barr och en stav. Vad vet jag. I varierande storlekar. Kan redan nu lova att donera några par avlagda fotbollsskor! 

Var det här nu inte världens bästa idé, så säg! En fritidsbibba - det vill vi ha i Vasa!

(ps. säger ni att det blir för dyrt, så påminner jag om att vi nyss lade över 16 miljoner på Sandvikens monsterstadion, den är jättefin och så, men how 'bout lägga lite mer konkret fräs på juniorerna en annan gång?).

tisdag 9 januari 2018 - 16:30

Tre bra vegoaridagar på raken.

Förra veckans vegoarisvacka kan ni glömma. Nu har vi tre succédagar i rad. Yass! Först var det då klassikern lasagne (har man en gång börjat göra vegetarisk känns det närmast absurt att man en gång proppade den full med kött - jag har bloggat om en mycket bra variant  tidigare). Den gillar ju barnen alltid. Var helt enkelt tvungnen att köra några säkra kort här emellan, för att bibehålla deras eviga kärlek.

När lasagnen var slut blev det en annan classic. Mixad soppa med potatis, morötter, purjo, persilja och koskenlaskija-ost. Ändå otroligt att något så enkelt kan smaka så gott. För att vara riktigt inställsam bakade jag scones till. Har aldrig gjort scones i sån där muffinsplåt förr, men det kändes ju genast lite festligare. Lade lite bakplåtspapper under för att de lättare skulle komma loss. Fick nästan stående ovationer från köksbordet.

 

2018 01 07 10.14.51 3

 

Sedan på den tredje dagen blev jag sugen på quorn, som enligt mig är den bästa köttimitationen. Jag tycker egentligen det är fånigt att man ska efterlikna köttlik matlagning (vem har sagt att köttmat är normen, va va va). Men fick nu ändå ett sug när jag strövade i affären. Jag wokade en massa morötter, broccoli, blomkål och minimajs och qourn i sanslösa mängder vitkök. Hade köpt nå spännande långa nudlar som jag tillredde och stekte med. Klippte över massa koriander. Lite soyasås och chilisås på det. Heaven!

 

2018 01 09 03.34.45 1

 

Jaja! Härifrån tvättas, som finnen skulle säga.

måndag 8 januari 2018 - 13:30

Vem är barnet i den rostbruna tröjan?

I lördags när jag hämtade mina barn från svärisarna visade svärmor en rostbrun, alldeles underbar, kofta som hon hade stickat åt Milea. Men dessvärre visade den sig vara för liten (Milken har plötsligt blivit en jätte), så vi beslöt att spara den åt My, tills hon blir stor (och växer hon i den här takten lär väl en 7-årings tröja bli lagom till våren). Trist för Milks, kul för My!

I bilen på väg hem kom jag återigen att tänka på tröjan och på My. Fick en sån där svindlande aha-upplevelse när det gick upp för mig att den här babyn också ska bli ett stort barn en vacker dag. Körde nästan av riksåttan i rena euforin!

Liksom tänk att jag ännu en tredje gång ska få äran att se en ny människa ta form. Man tror ju, innan man får barn, att man ska kunna forma dem och påverka hurudana de blir, men ganska snabbt märker man att man har köpt grisen i säcken. De är redan sådana de är.

Visst, lite hyfs, uppfostran och schyssta värderingar kan man ju försöka tuta i dem längs vägen. Men i övrigt är det ju inte mycket man kan påverka. Humör, lynne och temperament (pratar jag om hundar nu?) blir ju som det blir. Jag tycker det är så vansinnigt spännande, att jag ska få följa vem Mysli blir. Vilken jäkla ynnest alltså! Att få se ännu en till flicka växa fram!

Tror inte min hjärna har fattat det ännu. Att My en dag ska vara så stor att hon har långt hår (eller kort hår! eller hästsvans! eller ingen svans!) och springer in i köket och berättar något. Att hon någon gång ska vara en snorunge som man blir sjukt irriterad på. Att hon ska cykla! Att hon ska ligga i min säng och lyssna på när jag läser (det gör hon förvisso redan nu, men att hon liksom ska vara intresserad också). Vad ska hon gilla för mat? Vad vill hon göra på fritiden? Hur ska hon låta? Men mest spännande är väl ändå det där att hon ska berätta något.

Minns att jag var allra mest otålig och förväntansfull med Milken. Hon hade så förfärligt mycket att berätta direkt från start, hon var ju så frustrerad som yngre, och jag bara väääääääntade på att hon skulle lära sig prata så man äntligen skulle få klarhet i vad som störde henne. De andra har jag kunnat tyda på andra sätt. Med Milks var den ordlösa kommunikationen en större utmaning. Och det var så härligt när hon äntligen började prata! 

Hisnande tanke ändå. Att det en dag ska finnas ett barn i vår familj som fyller ut en rostbrun tröja för 7-åringar (ett barn som inte är Milken!). Och att jag då ska känna det där barnet och tycka "ja, vadå, det här är My, inga konstigheter!". Nu har man ju INGEN ANING.

Åh, det är så spännande ändå, det här livet.

 

2018 01 08 01.31.28 1

Liten Mytte sov gott imorse när jag smet iväg till frissan.

lördag 6 januari 2018 - 12:00

Kökschefen rapporterar.

Alltså det här med att jag tagit min rapportering från vegoari på största möjliga allvar är det bästa som har hänt min uppdateringstakt. Varje dag kan jag skyffla bilder på vad vi åt igår. Så hiskeligt ointressant för er, men så praktiskt för mig. 

"Ääää det är så jobbigt att vara så här på tårna under varje matlagning" gnällde jag åt Sami igår (han låg på köksgolvet i manflufeber och höll Mysli sällskap medan jag halvt brände rödbetsbiffarna).

Det finns ju både fördelar och nackdelar med att stuva om vardagskosten, har jag märkt. En lasagne kan man ju göra med en halsduk för ögonen och med ena handen i instagram, vilket är så sjuuuukt skönt. Men det här med att göra ny mat kräver ju lite koncentration. Hålla koll på recept i mobilen medan man gör. Uhh, det är störande. 

Men här kommer gårdagens skörd. 

Till lunch åt vi rödbetsbiffar med chevre. Recept här. Jag tyckte inte de höll måttet med bara stekning, så jag lade över en getostskiva och klippte över lite rosmarin och gräddade 10-15 min i ugnen. Sedan åt vi med potatis- och morotsklyftisar till. Och sallad och nån dipp. Jag gillade jättemycket. Barnen ringde efter fammo och frågade om de får komma övernatt och vad de i så fall får äta (HAHA!). De blev lovade lax och de flydde sedermera fältet över natten. 

 

2018 01 06 11.27.49 1

 

"Vem har sagt att jag går med på nåt sånt hääääär?" sa Matheo trumpet. "Moahahahah" sa jag då. "Den dagen när man hjälper till i köket får man vara med och bestämma. Tills vidare är det den allsmäktige köksmästaren som har 100 % makt över menyn". För det tycker jag faktiskt är rimligt. Inga snoriga, otacksamma ungar ska komma och klaga på maten som jag steker i mitt anletes svett (inte bokslavligen dårå). De åt upp allt, får jag väl lova att tillägga. 

 

2018 01 06 11.32.53 1

 

På kvällen efter att barnen drog iväg till Vörå hade vi ingen lust att anstränga oss. Så vi gjorde lite varma smörgåsar med den överblivna chevren och annat som kan hittas långt bak i ett kylskåp (svarta oliver, soltorkade tomater, saltgurka). Hade tomater och basilika också, vilket kan rädda i princip vilken rätt som helst. Med ett glas rödvin smakar ju vilken macka som helst som ett litet underverk. 

Rapport klart slut.

fredag 5 januari 2018 - 13:30

Medlidandesoppan (obs - inte ett recept!).

kolloidalt silver debatten2

 

Debatten om det här med kolloidalt silver, som var på tapeten tidigare i höstas, verkar inte ha svalnat det minsta. Själv har missat det mesta pga. orkade inte riktigt hänga med i svängarna när det hettade till (körde strutsmetoden när jag inte riktigt orkade förstöra min rosaskimrande babybubbla). Men tydligen pågår diskussionen ännu. För jag såg att Pohjalainen hade skrivit om det i dag. 

Det finns tusen saker man kunde skriva om det här. För jag tycker att det återigen att det saknas gråzoner. Tänk att man kan sakna dem! Tycker jag alltid känner mig som Ahtisaaris Martti. Att jag vill ställa mig som en fredsmäklare mitt i. För som vanligt tycker jag alla sidor får orimligt mycket skit. 

 

1. Lider med Linda här på Sevvan som sannerligen fick uppleva en riktig shitstorm. Känner inte Linda jättebra, men tycker hon verkar vara en snäll och varm människa. En sån som säkert gör sitt allra bästa för sina barn. Plötsligt förekommer hon i sammanhang där ord som polisanmälan, utredningar, barnmisshandel och gud vet vad snurrar runt. Kan bara föreställa mig magontet och paniken jag själv skulle ha. Imponerad över att hon fortfarande står på fötter i en vardag där kommentarsfält inte är särskilt nådiga.

 

2. Lider också med Vasabladet som har fått liknande storm (för att inte nämna det befänga trovärdighetstvivet) för något de inte alls har med att göra (det vill säga: någoting som skrevs på en blogg på Sevendays). Förstår förstås att det kan vara svårt att hålla isär dessa två, men fortsättningsvis är Vasabladet och Sevendays helt skilda grejer. Imponerad över Nicke (ched.red) och Annemari (vd) som sakligt förklarar det här mer eller mindre varje vecka. Jag menar, Sevendays bloggar är ju fantastiska på det viset! Så många olika liv vi får ta del av. Och det är ju inte direkt så att Lindas blogg på något vis är aggressivt förespråkande, hah! Tänker att man kan läsa bloggar för vad de är: nämligen bloggar. Och sedan nyhetstexter för vad de är: nyhetstexter. 

 

3. Lider också med alla journalister som rapporterar om kontroversiella ämnen. Den massiva mängd skit de får - bara för att de går till jobbet och gör så gott de kan. Vare sig man jobbar på Pohjalainen, Yle, Vasabladet eller wherever, så finns det ingen nyhetschef som någonsin säger "I dag, redaktionen, i dag ska vi skapa sensation, saftiga rubriker och skvaller! I dag ska vi söka löpsedlar! Propaganda! Pengar!". Beundrar faktiskt journalister 2017 för att de orkar rapportera. Att de ens orkar vara journalister när folk ibland tenderar vara så misstänksamt otacksamma. Beundrar speciellt teamet som gjorde det första Spotlight-programmet, det måste ha varit HETT OM ÖRONEN de första dygnen.

 

4. Beundrar med andra ord med alla i den här soppan som bara GÖR SÅ GOTT DE KAN. Föräldrar som gör så gott de kan för sina barn, redaktörer som ska moderera brinnande kommentarsfält, poliser som ska göra någon form av undersökning, folk som ska rapportera, forskare som ska avge rapport (Forskare - ja! Glömde dem! Måste vara världens mest otacksamma yrke 2017!). Blir alldeles svettig i händerna när jag tänker på att vara inblandad när folk ska vara så ARGA HELA TIDEN. Ibland kan man faktiskt vara så OERHÖRT tacksam för att man bara får vara en vanlig mammaledig lort. Kärlek, kraft och respekt önskar jag eder alla.

fredag 5 januari 2018 - 09:00

Istället för kött i tortillas.

Här är det no mercy på vardagslivet fastän man känner sig nära dödens brant. Jag var trots allt friskast och fick åka och handla. Så jag handlade så mycket som två tändsticksarmar orkade bära (när ska jag hinna bodybuilda fram starka armar?).

Nå väl, nu kommer här verklighetschock delux för i dag orkade jag verkligen inte med nå lullull (vill ni ha snygga matfoton hittar ni dem hos Nathalie Aurén - inte här). I den här bloggen får man typ tre matkassar svängda upp och ner på ett köksbord - voilá!

 

2018 01 04 11.01.56 1

 

Tänkte ändå snacka lite mat, för jag har så jäkla bra feeling kring vegoari. Jag är helt i mitt esse inför lunchen varje dag. Kalvarna (mitt bästa smeknamn på barnen) hade gnällt om tortillas. Så tortillas fick det bli. Försökte å det hårdaste komma på något trevligt att ersätta köttet med för att det skulle bli lite mer mättande. Och eftersom jag igår pratade skit om kikärter tänkte jag det kunde vara en god idé att försöka bli kaveri med dem.

Hade trots allt sett några lovade biffrecept på world wide webb. Tänkte att man säkert kan manipulera dem och smyga in fajita kryddmix. Kanske göra små bollar istället för biffar. Min iver visste inga gränser.

 

2018 01 04 11.01.54 1

 

Recept: Bångstryriga Brändöboltzin

Detta behöver du:

2 burkar kikärter (a' 240 gram styck)
1 dl mjölk
15 cm purjolök
1 vitlöksklyfta
1 msk Maizena
1 halv kruka färsk koriander
1 Santa Maria Fajita-mix

 

Gör så här: Skölj kikärterna. Finstrimla purjolöken, hacka vitlöken. Mixa kikärterna med stavmixer och blanda sedan ner purjolök, vitlök koriander, maizena och mjölk. Ska bli som en slags färs. Smaksätt med kryddmixen. Forma färsen till biffar och stek dem i smör i en stekpanna.

Och glöm inte: Att ni ska göra egen guacamole och tomatsalsa. Hur ni gör det bäst har jag berättat förr, men ni kan fräscha upp ert minne här.

 

2018 01 04 08.40.27 1

 

Tyckte det blev supergulligt att trycka in små kikärtsbollar i tortillan. Det blev så läckra att jag knappt kunde sluta. Så vansinnigt gott med citronsur och chilidränkt salsa till. Lite svårt var det att få dem att hålla ihop vid stekning, men för att vara nybörjare gav jag mig själv hundra poäng. Får väl freestyla ihop en fastare smet nästa gång.

Sami tyckte också de var jättegoda, men Matheo skrynklade ihop hela sitt ansikte och sa dessväre "ÅH HERREGUD, FÖRLÅT, MEN DET HÄR GÅR VERKLIGEN INTE ATT ÄTA". Skrattade mig alldeles fördärvad, för han är sannerligen inte kinkig, men det nåt med konsistensen i just bönor och kikärter som jag kan relatera till. Man måste vänja sig vid den, tror jag. Barnens kompis vägrade smaka och Milea tyckte synd om mig så hon sa snällt "Men mamma, det var i alla fall lite gott i början". Haha! Alltid kan man inte göra kalvarna lyckliga. Men hej - länge kvar av vegoari, vi kämpar vidare!