Visa inlägg taggade med 'förlossning'

måndag 2 oktober 2017 - 21:15

4 snabba tips inför förlossningen.

forlossningsberattelse

My Maxine två minuter gammal. 

 

När det kommer till att föda barn svämmar hela internet över av goda råd. Meeeen som vanligt behöver ni ju bara lyssna på en person (mig). Nå nee, men höll till exempel på att DÖ när jag inför förlossningen googlade "bb-väska" och hittade listor på bb-packning som innehöll t.ex FOTON PÅ STORASYSKONEN (HAHAHA). Jag menar, någon måtta får det vara. Men ikväll ska vi inte bara snacka om bb-väskan, utan här kommer mina fyra bästa tips överlag. 

 

1. Packa bara det nödvändigaste

Och med det nödvändigaste menar jag att man ser till att man i alla fall har med sig rådiskortet, en drickaflaska som man kan spruta vatten ur (alltså inte en vanlig pantflaska med kork, utan en sån som man kan ligga och dricka ur), amningsbehå och amningsinlägg. Det är fyra saker man verkligen behöver. Skulle på riktigt ha fått spunk utan vattenflaskan. Resten kan man freestyla eller be någon annan hämta till bb vartefter. Fattar verkligen inte grejen med att gå loco med bb-väskan. Den är ju bara en vanlig övernattningspackning.

 

2. Öva profylax

Om det inte finns profylaxkurser på din ort - låna böcker på ditt bibliotek (finns sådana med cd-skivor som man kan öva sig med). Annars finns det hur mycket som helst på på youtube. Träna också på avslappningsövningar (jag körde till exempel de här sista tiden före förlossningen). Ni minns att jag fick en sjukt bra förlossning och det är mycket tack vare profylaxen. Jag var så avslappnad och fokuserad och lät aldrig rädslan eller paniken ta överhand. Öva, öva, öva. Läs på. Kan inte betona det tillräckligt starkt. Du kommer inte att ångra dig.

 

3. Låna en stor pilatesboll 

Om du inte har en stor gympaboll, så kan den vara kiva att låna en sådan någon veckan innan bf. Den var jätteskön att ha när jag ännu var hemma och förlossningen pikkuhiljaa började komma igång. Sitt på den och gör cirkulerande rörelser medan du lutar dig framåt mot soffan (tyckte det var megaskönt när värkarna började bli lite mer smärtsamma). Nu jobbade ju Sami under mitt startskede, men skulle han ha varit hemma skulle jag ha tvingat honom att massera mig i korsryggen samtidigt. Kändes som om jag skakade av mig smärtan lättare när jag fick pompa runt på bollen.

 

4. Slappna av i käken och händerna

Jungersten (eller Doula-Sara som hon också kallas) lärde mig att det lönar sig att hålla två kroppsdelar avslappnade i förlossningsarbetet: Käkpartiet och händerna. Om jag minns rätt fanns det någon connection mellan dem och livmoderns avslappning. Jag sysselsatte mig med att sakta, sakta turvis med ett finger i taget, vidröra tummen. Det höll händerna avslappnade. Och så vickade jag sakta med käken från sida till sida. Förstås svårt att minnas alla avslappning när man blir besatt av djävulen mot slutet, men urbra om partner eller annan stödperson kan påminna en då.

 

Genväg: Orkar man inte med fyra tips, så kan man faktiskt skita i ettan och trean och gå all in på tvåan och fyran. Andning och avslappning är A och O. Lovar. Puss och lycka till.

 

måndag 4 september 2017 - 09:00

Pre-barnfödartalko.

2017 09 03 09.35.00 1

 

Jag vet inte hur länge efteråt man kan komma dragandes med ett gammalt blogginläggsutkast. Men just när debatten om SDP:s Antti Rinnes barnfödartalko blommade som mest hann jag inte tänka klart, än mindre skriva klart. Försökte släppa det här blogginlägget, men återkom ändå till det i tanken igår - och var helt enkelt tvungen att älta lite till.

Allt började väl med att Rinne hade en önskan om att uttrycka sin oro över den sjunkande nativiteten i Finland. Det föds för få barn och vi behöver mer arbetskraft i framtiden. Det föll kanske inte i särdeles god jord när han uppmanade till synnytystalkoot.

Det här var inledningsvis en aning förvirrande för en enkel människa som jag - för var det nu inte så att världen redan de facto är överbefolkad? Och plötsligt ska det födas fler människor? Eller är det så att det finns människor, men att de helt enkelt bor på fel ställen? Och hur var det egentligen med invandringen och uppehållstillstånden och de som avvisades - de dög alltså inte som medborgare? Här föll jag av den logiska kärran, får jag väl lov att erkänna. Har inte läst dagstidningen så noggrant den senaste tiden, ber om ursäkt.

Men det var nu kanske inte direkt det jag skulle spekulera kring. 

Utan jag tänkte på det här med barnafödande överlag i Finland (det är ju högst aktuellt i mitt liv just nu). Och jag kan väl inte direkt tänka mig något mer provocerande än en välbärgad, superpriviligerad kostymgubbe som uppmanar mig att föda barn på talko.

.. eller det var nästan så gulligt att man fick lust att paja honom över huvudet och säga "men lilla älskade gubbvän, hur tänkte du nu?".

Här kan man säga att det bubblade runt många tankar i mitt huvud. Ni kan gärna delge er åsikt i kommentarsfältet.

Jag är som sagt väldigt skeptisk till att det behövs fler människor på jorden, däremot är jag helt säker på att det inte är den finländska kvinnans uppgift att säkerställa Finlands framtid. That is for sure. 

Men om det nu är så att vi vill ha ett uppsving i barnafödandet och en långsiktig strategi för att få upp nativiteten. HUR SKULLE DET DÅ VARA OM VI GJORDE DET RIKTIGT TREVLIGT FÖR KVINNOR ATT SKAFFA DE DÄR ARMA BARNEN?

Låt oss säga att jag plötsligt sadlade om, från hålögd amningshjärna till välvässad politiker - då skulle jag väl ändå först se till att förutsättningarna för babyblomsting fanns serverade på ett silverfat. Är inte riktigt säker på att Finland just nu dressmannigt signalerar "Grattis kvinna, nu är det GULDLÄGE för dig bli morsa!".

Hur skulle det till exempel vara att lägga lite extrafjutt i förlossningsvården? Som en uppmuntrande gest? Visa att ni verkligen vill att vi ska föda barn tryggt! Att lägga ner det ena förlossningssjukhuset efter det andra - jag vet inte med er, men jag tolkar inte signalerna som ett tecken på önskad babyboom (tackar som frågar, vi vill inte föda de här barnen på landsvägarna).

Och vad säger vi om att göra det billigare och mer lättillgängligt att få barn på konstgjord väg? Göra det lättare att adoptera? Det finns så många bra människor som vill bli föräldrar, men som inte har det så lätt. Jag ser inte det heller som bortkastade euron om ni lägger lite effort på kvinnosjukdomar och förlossningrelaterade skador (och tillhörande rehabilitering). Personligen blir jag inte stött om ni styr upp lite forskning kring hyperemesis gravidarum (botar ni det kan jag nästan offra mig som avelsko).

Gör Finland till ett familjevänligt land där det förmånligt att bo stort (fattar inte hur folk i Helsingfors har råd att ha fler än två barn). Kapa inte i föräldrapenningen och barnbidragen och höj för bövelen vårdbidraget! Jag lovar att det inte påverkar barnanskaffningen negativt. Och när vi en gång är i gång - vidta åtgärder för att peppa pappor att ta ut föräldraledigt! Gör något för att mammor ska slippa dra det största lasset hemma - och således alltid släpa efter på arbetsmarknaden.

Och då menar jag inte bara lönemässigt.

Se till att småbarnsmorsor inte betraktas som olönsam (och konstant vabbande) arbetskraft. Se till att kvinnor i barnskaffaråldern inte betraktas som "farligt byte" och "tickande bomber" att anställa. Se till att gravida kvinnor inte går fettbort i rekryteringsprocesser.

För att tala klarspråk, Antti Rinne, gör det lättare för kvinnor att kombinera arbetsliv och jättemånga ungar utan att det biter en i röven. 

Men före det skulle jag kanske backa fyra steg och syna mina egna privilegier. Ska vi ha fler ungar i det här landet så får landet bjuda till lite, va? 

fredag 4 augusti 2017 - 14:15

Postpartum surprise.

Under hela min graviditet grät jag så tårarna sprutade när jag lyssnade på gravidpoddar eller när jag ramlade över någon förlossningsscen i en film, på youtube eller insta. Jag till och med grät när jag föreställde mig hur skönt det sku bli att äntligen få babyn på bröstet efter förlossningen. Jag föreställde mig att jag skulle gråta så sängen sakta flöt ut rummet. Ut i korridoren och ner i havet.

Hormonerna har verkligen varit around under denna graviditet. Med dystern som stadigt sällskap. Jag har varit så nedstämd som jag aldrig tidigare har varit. I och med det har jag såklart oroat mig en hel del för hur tiden efter förlossningen skulle bli - jag menar, om det svajar i humöret, så är det ju sannerligen då, efteråt, som det brukar svaja. När man är trött, nyförlöst och omtumlad av allt nytt.

Jag var förberedd på ofantliga mängder tårar och en saftig dos hopplöshet. Kryddat med lite trebarnschock och två deciliter förlossningsdepp. Jag var mycket beredd på att det inte skulle bli sådär värst jättemycket rosenskimmer över denna monstermamma.

Men vete fan vad som hände. När förlossningen var över var det som om Det stora lugnet™ sänkte sig över mig som en varm, mjuk sommarvind i kvällssol. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång sedan hon föddes (och med det säger jag inte att det är dåligt att gråta - att gråta är så skönt och förlösande vid rätta tillfället).

Men jag säger bara att det inte blev så. Jag känner bara lugn och ro och pirr och en så fruktansvärt stor kärlek. Förvisso kanske tredagarslipen blir tremånaderslipen, men då får den bli. Just nu kan jag bara andas värme.

Den här veckan - och den här känslan - har varit så fruktansvärt skön att leva i. Som om jag hängt upp och ner i ett rep i 9 månader och äntligen blir nedsläppt på fötter igen. För första gången känner jag trygg mark under tårna. Eller ska vi säga: Jag känner mig som mig. Och är det något jag unnar mig själv, så är det just exakt det.

Vi säger försiktigt FU (bildbevis nedan) och goodbye åt dystern. NU SKA VI LEVA LYFE!

 

2017 08 04 11.23.43 3

tisdag 1 augusti 2017 - 13:00

Förlossningsberättelsen.

10.00

Alla förlossningsberättelser börjar alltid med "hela dagen hade jag känt mig konstig" eller något annat som antyder att personen ändå hade en aning om att något var på gång. Det enda jag kände mig var frustrerad. Det var fredag och 39+4. Och iiiinget verkade hända. Så jag tvättade två fönster i ilskorna. Dammsög. 

 

12.00

Hade sakta börjat få någon mensvärksliknande grej i ryggen medan jag gick an här hemma. Men det var jag ju van vid. Foglossning och ryggvärk var vardagsmat, så jag orkade inte ens hoppas på en ny besvikelse. Men den tilltog och började komma mer i vågor. Barnen hade kompisar här och vi åt lunch. Tinade bullar. Åt frustrationsbulle.

 

13.30

Här vågade jag nästan vågade hoppas på att det var allvar. Vi jagade ut alla kompisar (förlåt!) och Sami skjutsade barnen till Vörå. Bara för att ha det gjort. Men fortfarande var min ryggvärk så pass oregelbunden, kraftlös och menlös att jag hoppade på fysiobollen och twerkade urfult - i hopp om action. Jag gissade att nåt var på gång, men tänkte att det  - som vanligt - var falskt alarm. Eller att det bara var ett förstadie som kan resultera i barn om ett sekel eller så. Messar lite med Malin om att något eventuellt kan vara på G. Funderar lite på huruvida Sami faktiskt ska åka på jobb denna afton.

 

15.00

Messar Malin att jag tar tillbaka mina ord. Att jag återigen simmar i Döda havet. Allt stannar upp när jag ligger, sitter eller vilar. Jag kan trigga värkar genom att gå runt som en tok. Men orkar inte riktigt. För hur jag än går så blir de ändå aldrig regelbundna. Blir jätteirriterad och sover en stund. Får kanske två ordentliga sammandragningar under timmen jag sover. Fattar inte vad det betyder. Kan kroppen bestämma sig? Malin tipsar att jag kan åka in och kolla för säkerhetsskull, om jag sku råka vara öppen, men jag surar och säger nej. Riktiga värkar bråkar inte så här.

 

17.00 

Sami åker på jobb. Jag säger att han kan försöka hålla sig så nära Vasa som möjligt, ifall det händer nåt mer. 

 

19.30

Mess från Malin. 

 

mess1

 

 

20.00

Jag bestämmer mig ändå för att ringa in till förlossningen och fråga vad de tycker. För nu har jag ändå rätt så kraftiga värkar mellan varven. Men jag känner nästan ingenting av dem när jag sitter på bollen (som Sara har lärt mig) och profylaxandas (som youtube har lärt mig). Det gör ju inte SÅ ont, så där som jag minns värkarna från tidigare gånger. Därför skäms jag när jag ringer upp sjukhuset. Jag menar, om man ska föda ska det ju göra riktigt ont. Inte ska man väl kunna använda "sitta på en boll" som smärtlindring?

Råkar få en ordentlig värk medan jag pratar med förlossningen och hon säger att jag kan komma in och kolla upp mig. Jag bor ju ändå så nära, så det är ju helppo nakki att åka hem igen.

 

20.10

Oookej, bestämmer mig för att åka in på koll dårå. Ringer således till Sami och frågar om han kan komma hem från jobbet. Men han är fast på en keikka. Blir nervös eftersom jag plötsligt får lite tätare värkar. Tio minuter senare messar han att en avbytare är på väg. Att han åker via polisstationen och byter om, lämnar vapen och kommer så snabbt han kan. Kan pusta ut. Här triggar jag värkar allt vad jag kan genom att powerwalka i vardagsrummet. Vågar inte sitta ner eftersom jag vet att allt stannar av då.

 

21.00

Startar upp en kisastudiochat med mamma och syrran. Berättar att vi åker in och kollar läget. Tycker å ena sidan att jag är lite löjlig. Tycker å andra sidan att jag har tillräckligt kraftiga värkar för att något sku kunna vara på gång. Förbereder mig på besvikelse.

 

20614371 1670275256339740 1334562164 n

 

21.15

Flåsar så kraftigt när jag kommer in på Vasa Centralsjukhus att jag får gå förbi undersökningsrummet och gå direkt till förlossningssalen. Barnmorskan kopplar på en CTG och det visar sig att värkarna är rätt så oregelbundna (jag har ju ändå lagt mig ner, så allt blir såklaaart lugnare). Men ingen antyder något om att jag ska åka tillbaka och jag får ligga kvar. 

OCH - den inre undersökningen visar att jag är 6 cm öppen! Vi jublar som tokar! Sami är hungrig, springer till Sale och handlar. Fattar inte att stor del av öppningsskedet är över. Och att jag bara har fyra ynka centimeter kvar. "Hur kan jag ha pallat sex centimeter utan desto mer smärta?" upprepar jag tusen gånger. Är så glad. Nu är det PÅ GÅNG! Barnmorskan säger att jag andas jättefint. Och jag tycker faktiskt det samma. "Världens bästa förlossning" mumlar jag mellan chokladtuggorna.

Jag koncentrerar mig på det Sara har sagt. Att hålla händerna och ansiktet avslappnade. Andas i jämn takt. Slappnar av i hela kroppen, även om ryggen och magen krampar. Det är inte helt lätt. Men jag tycker jag gör det bra.

 

22.00

Barnmorskan säger att hon läst min Ipana (rådgivningens digitala tjänst där all info och alla ens önskemål finns) och sett att jag har önskat mig en epidural. Här velar jag lite inombords, eftersom jag inte riktigt tycker att jag behöver den. Men jag säger ändå "ja, tack" för jag minns ändå epiduralen som det ljuvligaste någonsin från Matheos förlossning.  Jag tycker trots allt inte att smärta är något man behöver eftersträva. Så det kommer en helt fantastisk narkosläkare (Anna nånting?) och lägger den omedelbart. 

Och när den kickar in kan jag inte sluta upprepa "Men herregud, det här är ju helt sjukt! Jag känner ingenting!". Även om jag ser på skärmen att jag har värkar. Om än oregelbundna. 7 cm öppen. Chattar med alla familjära kisastudior som följer min förlossning hemifrån sina soffor. 

 

22.30 

Är så glad att det går undan nu. För 1,5 timme sedan hade jag ännu ingen aning om att förlossningen var i gång! Nu är jag tre centimeter från mål och känner absolut ingen smärta. Jag läser en massa dåliga tidningar, äter choklad, pompar på fysiobollen för att ha något att göra. Tycker det är sjukt att vi har kommit till 7 cm helt utan att smärta. Och nu är jag 100 % bedövad. Hur kan man ha det så bra? 

Värkarna kommer ännu så sällan (cirka en på 10 minuter) så barnmorskan säger vi ska ta hål på fostervattnet. Oh yes, speed it up, säger jag. Ska vi hinna få barn innan midnatt, månntro? Jag gissar på nej. 22.35 spräcker barnmorskan hinnorna och det forsar all over the place.

 

23.30

Sedan går det undan. Eller det känner jag ju inte. För jag är 100 % bedövad av epiduralen. Läser en Allers, pratar med Sami. Och frågar med jämna mellanrum om han kan se på skärmen om jag alls har värkar. Men tydligen har jag hela tiden. Lotta frågar med jämna mellanrum hur det går:

 

 

mess2

 

 

00.00

Här förflyter en halvtimme där inget annat händer förutom att jag får galen frossa. Jag är 10 cm öppen, men har inga krystvärkar, så vi inväntar dem. Jag skakar så benen hoppar i sängen. Jag fryser så jag tror jag ska förgås. Bm säger det är för att livmodern jobbar så kraftigt. Undrar lite över hur det ska gå att krysta utan någon smärta. Hur ska man veta när man ska ge an om man inte känner sina värkar? Säger till Sami att jag börjar vara lite nervös. För nu börjar ju det galnaste. Krystningsskedet. Är ändå helt AMAZED att man kan öppna sig från 0 till 10 cm utan smärta. 

 

00.35

Nu börjar jag känna att bedövningen släpper litegrann, vilket gör mig lättad. Vill ändå ha lite vägledning av kroppen om när jag ska krysta. Känner mig stark och adrenalinstinn. Har ju inte gjort av med nån kraft ännu. Så känner att jag har allt att ge här på slutet.

Jag känner att en värk är på antågande, så barnmorskan säger att jag kan testa krysta om jag vill. Jag gör några tafatta försök, men har ändå inget särdeles stort krystbehov, så jag känner mig bara töntig som försöker trycka efter lite på måfå. 

Får sniffa oxytocinspray två gånger för värkstimulering och DÅ får jag äntligen lite krystbehov. Har svårt att hitta en bra ställning. Men barnmorskan (som för övrigt heter Jaana och passar mig utmärkt) klär på mig ett par strumpor och säger att jag ska dra i strumpkanten och sedan trycka efter allt vad jag kan. 

Jag klämmer efter och morrar så halsen och rösten ger vika. Det gör ungefär lika ont i halsen som i kroppen. Jag tycker att det inte alls det går framåt, men ganska snabbt kommer barnmorska nummer 2 in i rummet och de säger att jag bara har någon enstaka krystning kvar innan babyn är ute. Är såklart helt övertygad om att de säger så bara för att få mig att orka. 

En gång får jag panik och skriker "JAG FÅR PANIK, NU GÖR DET SÅ FÖRFÄRLIGT ONT! HJÄLP MIG, JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN!". Då minns jag att Jaana säger "LYSSNA PÅ MIG! Nu gör det ont för huvudet är mitt i, men vid nästa värk tar du i, tre gånger på en värk - och då kommer babyn!".

Känner att hela kroppen totalkrampar av frossa, försöker slappna av, men den bara hoppar åt alla håll. Kommer dock ner i varv när jag hör hur jag ska andas. Jag nickar, accepterar och laddar om. Flåsar som den mest andfådda stövaren efter älgjakten.

Och när värken tar sats är jag livrädd för att jag ska spricka i två delar och dö och explodera i atomer och aldrig mer finnas till. Men jag hinner snabbt tänka att det enda sättet att komma ur den här smärtan är att trycka allt vad jag kan. Det gör så ont att skriker högt, högt, högt - fast jag försöker hålla tillbaka. 

 

00.50

... men så känns det som om luften går ur och allt lättar. "KOM DEN UUUT?!" ropar jag förvånat. "Ja, ska bara hjälpa lite här" säger Jaana och tvinnar av navelsträngen som ligger två varv runt halsen. Voi lättnaden när jag kastar mig bakåt i sängen. Hinner inte ens landa i kudden innan det slår mig: "HERREGUD, VAD BLEV DET, FÖRRESTEN?". Och då ser jag att det är en snippbaby som kommer farande mot mig. En flicka! Herregud, en flicka! Krystningsskedet blev exakt 13 minuter långt. Och jag säger säkert hundra gånger att det här måste vara den bästa förlossningen i hela världshistorien på VCS. Av alla fem timmar som förlossningen pågick var ungefär 10 minuter av dem smärtsamma. Kan ni tro det?

Någon gång drar sig barnmorskorna ljudlöst tillbaka och vi ligger vi där i en timme och bara andas och tar in allt det stora. Lamporna släcks ner och vi får den berömda brickan. Ammar och pratar och fotar och bara tittar. Att VCS är ett babyfriendly hospital märks och känns. 

Där ligger en helt ny människa på mitt bröst och jag tycker allt känns så overkligt. Som om hjärnan inte riktigt hängde med när allt gick så smort och smärtfritt. Hade liksom förväntat mig att jag skulle vara lite mer besatt av en djävul. Det gick så lätt att jag hela tiden undrar om det verkligen har hänt på riktigt. Först nu slår det mig att förlossningen verkligen var igång. Tro det eller ej - men det här var ju inget falskt alarm!

Vi har så roligt åt att hon är så rund och go - liknar på inga vis våra andra barn. Massa svart hår. Och massa, massa hull. Är så slö i hjärnan att jag säger "Men gud Sami, har du haft en affär med brevbäraren?". Innan jag förstår att jag har otur när jag tänker. HAHA.

Naturligtvis skickar vi bilder till alla i kisakatsomo och de får på basen av bild gissa kön. Alla gissar rätt. Hon är flicka i fejset. 

 

mess3

 

Slutsats: En bättre förlossning kan man ju knappast ha. När man en halvtimme efter barnets ankomst upplever att man mår "nästan som vanligt". När man endast 10 minuter av totalt fem timmar upplever att det gör ont. När man så gott som hela tiden känner att man har fullständig kontroll över situationen i förlossningssalen. Jag var välförberedd (rekommenderar verkligen profylax och avslappningsövningar!) och orkade hur bra som helst ända in i mål. Är speciellt stolt över att jag tog de första 6 centimetrarna LIKE A BOSS, ensam hemma i vardagsrummet. Jag må vara rätt så usel på graviditeter, men det här med att föda barn - det kan jag tycka att jag är rätt så bra på ändå.

Nu har jag testat på sätesförlossning, kejsarsnitt och en helt vanlig drömförlossning. Precis som jag önskade mig. Har också fått erfarenhet av barn i varierande storlek (2,9 och 1,1 och 4,0 kg). 

Apgarpoängen för min förlossning påminner om poängen för vår dotter: 10/10/10. Nu kan jag sannerligen vara nöjd. Stort tack också till Vasa Centralsjukhus som gjorde allt så fruktansvärt bra. Förevigt tacksam.

tisdag 25 juli 2017 - 11:15

Kompishäng deluxe.

Häromkvällen fick jag plötsligt världens bästa lottovinst. Jag har ju alltid misstänkt att mina kaveris håller ovanligt hög standard för att vara vänner. Nå, klockan var sen eftermiddag när min förlossningscoachkompis Sara ba "Hej, hur skulle det vara med lite sista minuten-förlossningspepp? Om vi skulle träna lite avslappning och massage ikväll?". 

Då är man ju dum i huvudet om man säger nej.

Så någon timme senare kom hon (Sara är alltså inte min doula - har ingen doula, även om Sara är doula - hon är bara en bra typ i mitt liv). Hon visade bra ställningar för öppningsskedet, hur Sami ska massera, hur jag ska stå, hur jag ska dansa, hur jag ska hålla mina händer, hur jag ska andas, hur jag ska hålla mina händer och en massa bra skit jag är oändligt tacksam för.

Men mest av allt älskade jag allt som har med gymbollen att göra (pilatesboll, fitnessboll, förlossningsboll eller vad ni nu kallar den). Jag ska åka och köpa mig en i dag (eller finns det kanske någon här riktigt nära som kan låna mig sin fram till förlossningen?). Fattar inte att jag inte testat en sån i förlossningssammanhang förr. Värsta bästa grejen.

Ungefär lika bra som att ha kompisar som plingar på som pop up-doulor när man som mest behöver dem. Lyx!

torsdag 18 maj 2017 - 09:00

Kan jag bara få bli Margaux?

När vi en gång var inne på förlossningar här i går: Tidigare i veckan skickade Anna-Lena länken till svenska youtubern Margaux Dietz fullkomligt ljuvliga förlossningsvideo. Delvis är jag så impad över att de lyckades filma hela vägen från vattenavgång till färdig bebe - men mest över att man kan vara så där fruktansvärt GLAD medan man föder.

Av allt jag vill här i världen denna morgon, så vill jag allra helst bli Margaux:

 

lördag 9 januari 2016 - 18:00

Besatt av djävulen för några timmar.

Förlossningar, ja. Det är något som Anna ibland vill prata om på jobbet just nu. Hon ska ju få sitt första barn under våren, så med jämna mellanrum diskuterar vi hur det egentligen känns att föda barn. Och eftersom det känns en hel del, så finns det mycket att säga. Här följer nu några ord om smärta.

Jag lyssnade på min favoritpodd "En varg söker sin pod" för en tid sedan när Caroline Ringskog Ferrada-Noli nyss hade fött sitt första barn. I podden pratade de länge om den fruktansvärda smärtan och ett irriterande fenomen som de stört sig på. Nämligen att vissa mammor försöker peppa sina döttrar genom att säga att det inte gör ont att föda barn. "Det är ingenting - det är mest häftigt".

Och när det väl kommer till kritan så gör det så in i helvete ont. Besatt av djävulen-ont. Jag tror till och med Caroline och Liv jämförde det med att bli huggen i magen med en yxa. Ja, man tror helt enkelt man ska dö av smärta. En prövning utan nåd som nutidsmänniskan aldrig utsätts för i sin vardag. Att mammorna säger att "det inte gör ont alls" upplevs som ett otroligt svek. För det är ju en ren lögn att säga att det inte gör ont.

Vet inte om jag har upplevt det fenomenet (har ni?), men kunde instämma i den där djävulska smärtan. Det är ju en smärta som inte ens går att beskriva, för den är omöjligt att ta fram i minnet. Det ska inte ens vara möjligt att minnas en sådan smärta (dåligt för evolutionen, I guess).

Men däremot tycker jag det finns en sak som väger upp det där hemska. Nu skulle jag behöva lite ljudeffekter här för att ni ska förstå vad jag menar, men alltså HOHHO så det är skönt att för en gångs skull ta i från tårna. När man föder får man verkligen GE ALLT MAN HAR. Det är sällan man får utlopp för all sin råstryka i sitt vardagsliv. AAAAHHHGGGGGRRRRRRRRR. Ni vet, man får liksom användning för alla muskler, alla känslor, alla jävla onda tankar SOM NÅGONSIN HAR FUNNITS. 

ALLT SKA UUUUUUUUT!

Man får skrika, man får svettas, man får svära, man får gå an som en jävla dåre, utan att någon tycker man är det minsta kokko. Det finns liksom något sinnessjukt befriande i det. Att allt är så jävla förfärligt (ja, någon hugger en i magen!) och man bara fortsätter. GIVE IT ALL YOU GOT!!!!!!!!!!! 

Ja, den typen av eufori har man ju senast varit med om under riktigt tajta handbollsmatcher i slutspelsomgången i början av 2000-talet. Att man verkligen offrar alla krafter (allt man äger och har!) för att komma ut segrande. Man känner döden flåsa runt hörnet - och just när man gråtande och spyende ropar att man dör - då ger man det en sista jävla helvetes anammaaaaaaaaaaaaaaaa - och så PLOPP. Där kom den!

Det gör så förfärligt ont att föda barn - man kan inte påstå något annat. Men det är trots allt en nära döden-upplevelse jag kan rekommendera.

För det känns så SJUKT bra att vara en fighter.

Endorfinerna i att återvända till jordelivet.

Åh herregud.

 

69343