Visa inlägg taggade med 'familjeliv'

lördag 9 december 2017 - 17:15

Batmans lillasyster goes dåraktig morgon.

Allt ska man behöva vara med om som förälder.

Och det här, som jag nu kommer berätta om, är ju en klassiker som man behöver få bocka av innan man kan klassificera sig som En Riktig Förälder.

Det hände sig så att det var lördagmorgon.

Och inte vilken lördagmorgon som helst, utan dagen då skolans självständighetsfest skulle gå av stapeln. Det är något som jag (och hela familjen) har sett så mycket fram emot. Skolan har ingen julfest i år, utan har gått all in på en självständighetsfest istället. Milea har preppat som en tok för att vara flickrollen i Zacharias Topelius "Björken och stjärnan". Vi har övat repliker nästan varje kväll i tusen år och jag har väl varit den av oss som har haft mest jännäkakka.

Och Matheo skulle vara Paavo Nurmi (haha!) i sitt uppträdande med klassen. Så under fredagsmysiga former gjorde vi "snygg" löpoutfit igår kväll. Det var med fjärilar i magen jag gick här hemma och strök finkläder. Mindes hur spännande det var med med skolfester förr i tiden. Vitskjortan, klänningen, koftan och gänget hängde nystrukna vid spisen när jag gick och lade mig. Ställde klockan på 7.30, så vi i lugn och ro skulle hinna till skolan till kvart före 9, eftersom barnen skulle träffas och byta om i klasserna innan showen (9.00 började själva festen).

Alles frid och fröjd i stugan.

Nå, sedan kommer vi till vändpunkten i historien, när saker och ting sakta börjar skita sig. Eller sakta och sakta. Det som hände, hände minsann med fart.

8.50 väcker Matheo mig imorse och säger "mamma, borde du inte börja vakna snart?"

Och jag ba:

"SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIITTTTTTTT!!!!!!!!!!!".

Det finns på riktigt få saker här i världen som är värre än att veta att allt hänger på sekunder och man inte fattar i vilken ända man ska börja, för hjärnan är så yrvaken att den bara springer runt i cirkar och ylar. Jag insåg ganska snabbt att jag måste skita i mig själv för att vi ska hinna. 

"PÅ MED KLÄDERNA SÅ SNABBT NI KAN. TVÄTTA TÄNDERNA, BORSTA HÅRET! SKIT I ALLT ANNAT! NU SKA SAKER OCH TING GÅ UNDAN" ropade jag hysteriskt medan jag spände fast My i bilstolen i bara pyjamas. Sedan stack jag in mina bara fötter i gummistövlarna och sprang till bilen i bara nattlinnet. Efter galopperade barnen som två frisläppta kor. Stor eloge till dem dock, att de verkligen levererade! Aldrig sett maken till välsmort maskineri. Till och med Paavo hade löpoutfiten i en påse under armen. 

Här kan vi tacka vår helige skapare (Linn Jung) att vi hade lagt fram allt så välstruket (till och med hårband fanns i Milkens hög).

Sedan körde jag så hårt som jag vågade mellan husen i Vikinga. "Mamma, får man köra så här hårt här?" sa Matheo skräckslaget och höll i sig i dörren. "NEJJJJ!" sa jag och gasade ännu hårdare.

Fem före 9 sladdade jag in på skolgården som Marcus Grönholms hysteriska småkusin. "UT-UT-UT-UT SPRING TILL KLASSEN ALLT VAD NI KAN!!!."

På vägen tillbaka hem grät jag högt i bilen. Vet ni så där att man hulkar högt? Dunkade pannan i ratten när jag parkerade hemma på gården. Jag var så ledsen att jag skulle missa Björken och stjärnan. Att barnen skulle uppträda utan frulle. Att den här dagen började så skit.

Jag var så innerligt ledsen för att jag inte skulle få se barnens uppträdanden. Jag är ju inte direkt pryd och främmande för "knasiga" klädkoder, men någonstans här vid nattlinne och barfota i rosa gummistövlar går ungefär gränsen för vad jag kan stövla in på en självständighetsfest i. 

Ylade så högt att My förmodligen trodde den här familjen fullkomligt hade tappat det. 

9.00 var jag hemma igen. Såg mina bedrövligt ledsna ögon i hallspegeln. Snöt mig en gång och sa: "NÄ NOG ÄR DET SJÄLVA FAN ATT JAG SKA MISSA DET HÄR!". Så jag tog ett djupt andetag och sa: "Håll i dig, My, för nu kör vi i en dårskapsrunda till". Hon satt fortfarande i bilstolen i pyjamas (med sitt täcke ovanpå). Himlade med ögonen och ba "åååkej". Och så lade jag i turbon. Klädde på mig kläderna jag hade strukit dagen innan. Borstade håret, borstade tänderna. Bytte blöja på My och så kastade vi oss i bilen igen.

Ibland är det svårt att tro att man inte är Batmans lillasyster, för tro det eller ej, 9.15 var jag tillbaka på  skolgården igen. Jag såg ju fortsättningsvis ut som en dåre. MEN SO BE IT. 

För jag hann amma i trappan innan det var dags för barnens program.

Som jag båda (!) hann se genom jumppasalsdörren. 

Alltså:

<3

 

2017 12 09 05.08.23 1

 

Tur i oturen får man ju säga om att My hade sin nya Polarn o. Pyret-pyjamas. Om man riktigt, riktigt anstränger sig så kan man kanske tro att hon har styrt upp någon "rolig julig outfit".

lördag 2 december 2017 - 16:00

Livet med en fyramåning.

Ja, det var ju en rapport från babylivet som också skulle avges. Ni brukar ju alltid vara taggade på sånt. My Maxine fyllde fyra månader i veckan och eftersom det känns som sju ljusår sedan jag skrev om tre månaders-livet så är det dags för nästa!

 

2017 12 02 02.49.51 1

 

Känns som om det är mycket som har hänt på bara fyra veckor. Framför allt utseendemässigt. Hon har tappat så mycket av sin ljuvliga, ljuvliga frilla (yyyyl) och har en traditionell gubbkrans där bak. Kroppen är stabil och stark och allt det där spädbarniga är liksom borta. Våra barn är ju ingalunda kända för att vara motoriska underbarn så ännu ligger hon mest stilla i den position man lägger henne i på golvet (hon kan inte svänga sig någon väg).

Däremot tror jag hon är det mest kommunikativa baby vi har haft. Hon ha varit så fruktansvärt pratsam de senaste dagarna att man (nästan) ibland skulle vilja trycka på mute-knappen. Men för det mesta är det gulligt. Hon snackar och snackar och snackar. Redan från början har man märkt att hon är en person som vill ha kontakt, som söker kontakt och som har väldigt lätt till skratt. Men gråter gör ju hon fortsättningsvis väldigt sällan. 

 

2017 12 02 02.52.46 1

2017 12 02 02.51.36 1

 

Nätterna är som förr. Man lägger henne vid 21, 22, 23 (eller när man ju tröttnar på henne) och så sover hon till cirka 10. Häromdagen fick jag faktiskt väcka henne vid 12 när vi skulle hämta Milea från skolan. Sömnens gåva, minsann. Hur ofta hon sover på dagen har jag ingen aning om eftersom jag är så urusel på rutiner. Kanske två, tre gånger. Lite beroende på vad vi gör just den dagen.

Helammar gör jag ännu. Snackade med min rådgivningskontakt att vi kör på till 6 månader nu. Såg ingen idé i att tillföra någon fast föda ännu när allt fungerar så bra. Skönt tycker jag. Har absolut noll lust att börja klotta med sånt. 

 

2017 12 02 02.54.16 1

2017 12 02 03.31.29 1

 

Det skönaste med tredje barnet är att jag är totalt ointresserad av principer. Ni vet, vissa saker som man envisades med med de förra (typ att de sku sova på ett visst sätt, i en viss säng, på ett visst klockslag). Om hon inte somnar direkt när jag försöker lägga henne, så skiter jag i det. Är man så här liten och gullig så stör man ingen när man är vaken. Att slösa sin energi på att vara arg på att babyn aldrig somnar (i ett mörkt rum dessutom) är däremot SÅ STÖRANDE. Det sägs ju att man kan välja sina strider, och mina kamper med den här babyn är lika med noll. Har valt bort varenda en. Har haft turen att få en sån baby.

Hon sover mellan mig och Sami varje natt, för jag orkar inte stiga upp och hämta henne från någon spjälsäng eller så (den där vaggan som jag var så mån om att få upp, hon har sovit exakt noll nätter i den, bara någon enstaka powernap). När hon vill äta, så drar jag henne sömnigt i pyjamasen och så gör alla det de ska göra (jag sova - hon äta). Mkt bra system för alla inblandade.

I övrigt är hon väldigt Karlsson på taket-ish: En lagomtjock tant i sina bästa år. Och det älskar vi henne så mycket för. Aldrig har väl världen sett en så smooth entrance i en familj.

måndag 13 november 2017 - 22:00

Dagens kind.

En av de svåraste aspekterna med att ha bebisar är att sluta fota dem. Det har nu gått tre månader och jag svär på att det finns en bild från vareviga dag My har funnits på denna jord. Det är så svårt att sluta när man som förälder alltid tycker att man har fått världens mest perfekta barn. Men åååå siiiiiiiii så fin hon är. Klick klick. Ooooiiiih nu leeer hon. Klick klick.

Det är så himla praktiskt att det är inbyggt på det viset. Att naturen ser till att kärleken till det egna barnet är totalt blind. Oavsett hur babyn ser ut, om My kom ut och såg ut som Rod Stewart (min systers återkommande mardröm under graviditeten), så skulle jag ändå tycka att hon är fantastisk. Rod eller ej - det här är den gulligaste baby jag sett sedan .. ja, sedan jag senast fick barn.

Den obligatoriska babyserien på det:

 

2017 11 13 01.44.40 42017 11 13 01.42.05 12017 11 13 04.28.57 22017 11 13 09.24.42 12017 11 13 09.21.43 12017 11 13 09.41.05 12017 11 13 09.43.03 1

söndag 12 november 2017 - 00:30

Rimligt, rymligt.

2017 11 11 08.14.59 1

 

Å ena sidan. Kanske inte fullt rimligt att läsa en bok på detta vis. Kanske inte så bekvämt heller. Varken ergonomiskt eller rofyllt. Glömmer vad jag läser för alla pratar. Läser igen. Nacken är spänd och bebin klöser.

Å andra sidan. Det kommer komma stunder när man längtar tillbaka till sina femton trånga centimetrar just här. När man visste var de fanns. Att de var trygga, mätta, varma och mina. Tänk att korven där i nacken en dag ska vara ute i samma natt som jag nu ugglar i (hemska tanke!). Tur att sänglivet nu - och länge till - är rimligt rymligt för oss alla.

Sov gott, mina vänner!

fredag 10 november 2017 - 11:00

En sån dag.

2017 11 10 10.35.38 1

 

Goddagens, goddagens. Klockan är snart 11 och jag har knappt klivit ur sängen. Har fått på kaffet, men that's pretty much it. Vaknade klockan 3 inatt av att det sedvanliga babybatteriet vid min sida var någon grad hetare än normalt. Myslikorven har sin första feber. Även om det inte bekom henne särskilt mycket, så blir man ju alltid lite på helspänn första gången bebin är sjuk. Febern försvann efter en suppare, men där låg man ju ändå och kände och pillade lite tills klockan blev ungefär stora barnens väckningstid. Unnade mig sedermera big time sovmorgon. God morgon!

 

2017 11 10 10.34.20 1

 

Utanför fönstret ser det ut att bli en betydligt bättre dag i dag! Igår var ju värsta stormen och EKLIGA regnpisket. Dagen i sig var ju dock inte dålig. Fick hänga med kaveris hela förmiddagen och sedan ännu dra med Nadia till Ernst och se "Yo bro!" på Wasa Teater (ska skriva mer om den lite senare). Nu måste jag vakna till och vårda den lilla svettiga människan. Såg ni på insta hur syyyyynd det var om henne?

tisdag 7 november 2017 - 22:00

Sparas i öronen.

Det är ganska nytt för oss det här med att babyn skrattar högt. Det är lite som om världen stannar varje gång hon flabbar till. Hon flabbar inte högt så ofta (även om hon är glad mest hela tiden), men när hon gör det kan du vara säker på att hela familjen ruuuuuuuuusar till rummet där hon finns och fryser till förväntansfull is. "Gör det igen, mamma!" ropar de i kör. "Gör det där du gjorde igen, så hon skrattar igen!"

Men när alla kommer springande som en hord kollriga kameler kommer hon oftast av sig. 

Och eftersom jag vet att stora barnen njuter så mycket av att vara med henne, unnar jag dem allehanda stunder som innehåller den här typen av babymagi (tro mig, babyskratt är ren och skär trolldom). Häromdagen fick de komma upp igen från sängarna, fast de redan hade lagt sig, för My var på så otroligt roligt humör. Den här tiden vi har nu är så smärtsamt kort, det vet jag från förr. Också de ska få carpa skiten ur diemen. 

I synnerhet när jag ser att babyflabbet gör dem lika mjuka i magen som mig. Ibland händer det att jag ser glansiga ögon genom mina glansiga. Då kvittar det ganska hårt om läggdags fördröjs med en kvart eller så. Nå, den där kvällen fortsatte My jollra i soffan efter att de gick till sängs för andra gången. Hörde hur det naaaw-suckades inne i mörkret från deras rum. Och när My flabbade loss, riktigt högt en sista gång, hörde jag hur Milken viskade till Masse:

 

"Åååååå hennes skratt är så fint att det sparas i mina öron"

 

2017 11 07 02.34.29 1

2017 11 07 02.35.56 1

 

Önskar man kunde.

söndag 5 november 2017 - 21:30

900 km landsväg med norra halvklotets bästa bilgäng.

2017 11 05 07.52.15 1

 

I helgen har jag åkt 900 km bil ensam med mina barn. "Stackars sate" kanske någon tänker, men aj juku så fel man kan ha. Lycklig är jag som får tillbringa 12 timmar i en bil med mina barn på en landsväg. Visst, det förekommer lite tröttma i den arma mammans dåliga rygg och visst blir man lite sömnig när man kommer fram. Men om vi ska vara riktigt positiva denna afton så ska jag ge er tre orsaker till varför 900 km i bil inte är en dålig idé.

 

1. Bra diskussioner

Jag brukar ju säga att mina barn är norra halvklotets bästa bilbarn. De har åkt bil, mer eller mindre nonstop, mellan Nyland och Österbotten hela sina liv och är vana vid att det tar länge. Jag är pikulite mallig när jag säger att de aldrig gnäller. Tvärtom har vi ofta rätt trevligt när vi åker. Tänkte på det i dag när jag körde hem hur bra det egentligen är att man åker långa sträckor med jämna mellanrum så man faktiskt hamnar prata. Sista 100 km har de oftast spelat slut alla mobiler och ipads, så då hinner man ju prata allt det där man annars inte hinner. Har ofta tänkt på att det är viktigt för barn att lära sig ha skittråkigt i detta tidevarv av ständiga intryck.

 

2. Rejäl egoboost

Jag är ju ganska enkel som människa och finner såldedes en sån otrolig tillfredsställelse i tanken på att jag kan bemästra den här lilla possen som är min. Att jag aldrig behöver vara nervös inför någonting när vi är ut på tur. Tycker det är så kova att vi kommer så bra överens, jag säkert skulle kunna åka ut i Europa på bilsemester med alla tre om någon skulle fråga. Jag vet nu inte om det är min förtjänst, men är ändå lite stolt över mig själv i smyg. När jag, BIG MOMMA, flyger fram längs motorvägarna och det är god stämning i baksätet. Enda gången det blev sämre stämning i dag var det när jag fick lite väl stark inlevelse i min Celine Dion-falsett (hittade en Celine Dion-skiva i bilen, hjärtsmiley) och Milea sa "Ursäkta mamma, men kan du sänka lite, jag får huvudvärk av det där!".

 

3. Resan + berömmet = stoltheten

Att mina barn är norra halvklotets bästa bilbarn är lite som hönan och ägget-diskussionen. Jag vet egentligen inte om de var de bästa bilbarnen helt naturligt, eller om de blev det för att jag hjärntvättade dem med beröm. Halva resan går ungefär ut på att jag säger "NEJ HOHHO, det är så ROLIGT att åka med er för att ni är så OTROLIGT SNÄLLA och LJUVLIGA och HÄRLIGA och TÅLAMODIGA och HJÄLPSAMMA!". Delvis smörar jag för att keep it that way. Men också för att det är helt sant. Och jag tror de finner en liten stolthet i det. Tror inte de vill sjabbla bort den här fina titeln heller. Den här gången var Milken napp-ansvarig (den som trycker in nappen om My råkar vakna) och Matheo var matansvarig (den som delar ut mandariner och kex). Som tack fick de välja var vi stannar och äter. My sov exakt hela hemresan (450 km zzzzz) och allt gick helt perfekt - också den här gången. Ni kan ju anta att komplimangmaskinen malde friskt hemma på gården. Norra halvklotets bästa bilbarn gick rakryggade upp för trappan. 

torsdag 26 oktober 2017 - 12:00

Tre månaders baby.

Jag fick ett sånt otroligt bra gensvar förra gången jag bloggade om Mys utveckling. Skrattade riktigt högt av förtjusning när en bekant messade typ "äääää jag täcks inte kommentera det här på din blogg, men alltså guuuud så intressant att läsa om barn i samma ålder". Jajaja, det är väl tabu att intressera sig för mammabloggar, MEN SO BE IT. I den här bloggen skäms vi inte för någonting. Här ska nu gottas i babyns magiska utveckling. YES!

My Maxine, eller Mylbert Vaccine som det händer att man säger, blir tre månader i helgen. Det ni kommer att få läsa om här är ingen vanlig babyvardag (så skyll inte på mig om ni skaffar barn och det inte motsvarar detta). Jag har haft en och annan bebis, så jag vågar påstå att Mylbert är en ovanligt lätthanterlig spädis. Hon liksom vet hur livet ska levas redan nu.

Jag lägger henne cirka 21 på kvällen. Och med lägger henne menar jag att hon somnar bredvid mig i sängen medan jag läser en bok eller slösurfar. Hon sover mellan mig och Sami till cirka klockan 9.00. En gång ammar jag på natten. Oklart när, för jag drar henne intill mig och så slocknar vi fastklistrade.

När jag har ammat henne klockan 9.00, så somnar hon igen och sover till cirka 12.00-13.00. Det låter nästan provocerande skönt, men jag har alltså en baby som i princip sover femton, sexton timmars nätter bara hon får äta lite emellan. Det är nog först på eftermiddagen, när de stora barnen kommer hem, som hon vaknar till liv. Hon älskar att sova. Jag älskar att hon gör det. 

 

2017 10 25 05.03.44 2

 

Och det bästa av allt är att hon är så himla tillfreds med livet. Har aldrig sett på maken till okrävande person. En kväll för inte så länge sedan, när vi låg i sängen och tindrade, försöke vi komma på om hon en gång under hela dagen hade gråtit. Men det kunde vi inte. Ibland går det dagar när hon inte gråter en enda gång. Inte ens av hunger, för jag brukar amma henne när hon vaknar - och när hon vaknar är hon skitglad

Hon skrattar och gunglar och sjunger mest hela tiden. Håller långa monologer i famnen och kommunicerar så dreglet rinner. "Äääuuuuu äuuuu äuuuuu" låter det på långan väg. Det är så urbota gulligt att till och med en kylig istapp som jag börjar göra förfärliga miner och pratar babyspråk (uff).

Ja, och så är hon ju till på köpet så förfärligt goooo i kinderna. När stora barnen kommer hem från skolan kan jag riktigt se hur de får kärleksspunk i kroppen, när de inte vet hur de ska ta i My för att få utlopp för sin iver. Man kan ju inte direkt brotta ner henne i sängen, men jag fattar att man bra gärna skulle vilja. För de där kinderna vill man liksom gosa ihjäl sig i. Speciellt när My lyser upp som ett frikkin' solsystem och tjuter av glädje när hon ser Milken och Masse.

Och de gånger hon babyflabbar högt får jag kärlekskramp och faller död ner. FÖRBJUDET ATT LÅTA SÅ GULLIG.

 

2017 10 25 05.01.03 1

 

Ja, inte är det svårt när det är lätt, hälsar vi från Brändö. Tjohej!

tisdag 17 oktober 2017 - 09:30

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda ("nyfödda") människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det - och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan - tvärtom - tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

... men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

onsdag 27 september 2017 - 09:30

Rutinen, rutinen.

Tack för all feedback. Tant blev nästan löjligt glad. Ni (era galna dårar) önskade er mera vardag här i bloggen. Fast det kan jag ju kanske förstå. Har ju alltid sagt att jag tycker det är allra bäst att läsa om vad folk tänker på, vad folk tycker, vad folk äter, vem folk träffar, vad de klär på sig och vad de gör efter jobbet. 

Dessvärre har jag ju varken sällskap, jobb eller kläder just nu, men jag har nu i alla fall tänkt lite (hahaha, I wish). Och här kommer nu bebivardag deluxe:

Har nu för tredje dagen i rad gjort samma sak med My (blev just stolt när jag insåg att jag kanske fått till EN RUTIN!). När jag har skjutsat stora barnen till skolan har jag rullat ut henne på balkongen - och där har hon sedan sovit i tre, fyra timmar.

I dag kändes morgonen så kall att jag fick kasta ett extratäckte på. Man hörde riktigt hur hon suckade nöjt och belåtet. Men vem skulle INTE njuta av att få rullas ut i massor av sköna kläder och täcken och sedan sova utomhus i frisk luft? Fattar inte varför man inte gör det åt sig själv. Bäddar en myshörna på balkongen och ba "mmmm.. zzzzz...". Nå, istället har jag ägnat mig åt återhämtning i andra former. Som att blogga, duscha, slösurfa och tömma diskmaskinen. Dagens stora höjdpunkt blir väl inte mer spännande än att testa ett nytt silvershampoo jag köpte i Rewell center igår.

Nåja ja ja ja, ville ba skryta om det där med rutinen. Ni ville ha bilder på bebisar också. Här är pre-powernap och post-powernap. För övrigt vill jag säga att den där vita merinoulldräkten från Kela-lådan är fullkomligt ljuvlig. Synd att den inte finns i alla storlekar.

 

2017 09 25 09.27.38 3

2017 09 26 01.42.03 2

 

Vardagsbloggen, over and out.