Visa inlägg taggade med 'familjeliv'

måndag 13 november 2017 - 22:00

Dagens kind.

En av de svåraste aspekterna med att ha bebisar är att sluta fota dem. Det har nu gått tre månader och jag svär på att det finns en bild från vareviga dag My har funnits på denna jord. Det är så svårt att sluta när man som förälder alltid tycker att man har fått världens mest perfekta barn. Men åååå siiiiiiiii så fin hon är. Klick klick. Ooooiiiih nu leeer hon. Klick klick.

Det är så himla praktiskt att det är inbyggt på det viset. Att naturen ser till att kärleken till det egna barnet är totalt blind. Oavsett hur babyn ser ut, om My kom ut och såg ut som Rod Stewart (min systers återkommande mardröm under graviditeten), så skulle jag ändå tycka att hon är fantastisk. Rod eller ej - det här är den gulligaste baby jag sett sedan .. ja, sedan jag senast fick barn.

Den obligatoriska babyserien på det:

 

2017 11 13 01.44.40 42017 11 13 01.42.05 12017 11 13 04.28.57 22017 11 13 09.24.42 12017 11 13 09.21.43 12017 11 13 09.41.05 12017 11 13 09.43.03 1

söndag 12 november 2017 - 00:30

Rimligt, rymligt.

2017 11 11 08.14.59 1

 

Å ena sidan. Kanske inte fullt rimligt att läsa en bok på detta vis. Kanske inte så bekvämt heller. Varken ergonomiskt eller rofyllt. Glömmer vad jag läser för alla pratar. Läser igen. Nacken är spänd och bebin klöser.

Å andra sidan. Det kommer komma stunder när man längtar tillbaka till sina femton trånga centimetrar just här. När man visste var de fanns. Att de var trygga, mätta, varma och mina. Tänk att korven där i nacken en dag ska vara ute i samma natt som jag nu ugglar i (hemska tanke!). Tur att sänglivet nu - och länge till - är rimligt rymligt för oss alla.

Sov gott, mina vänner!

fredag 10 november 2017 - 11:00

En sån dag.

2017 11 10 10.35.38 1

 

Goddagens, goddagens. Klockan är snart 11 och jag har knappt klivit ur sängen. Har fått på kaffet, men that's pretty much it. Vaknade klockan 3 inatt av att det sedvanliga babybatteriet vid min sida var någon grad hetare än normalt. Myslikorven har sin första feber. Även om det inte bekom henne särskilt mycket, så blir man ju alltid lite på helspänn första gången bebin är sjuk. Febern försvann efter en suppare, men där låg man ju ändå och kände och pillade lite tills klockan blev ungefär stora barnens väckningstid. Unnade mig sedermera big time sovmorgon. God morgon!

 

2017 11 10 10.34.20 1

 

Utanför fönstret ser det ut att bli en betydligt bättre dag i dag! Igår var ju värsta stormen och EKLIGA regnpisket. Dagen i sig var ju dock inte dålig. Fick hänga med kaveris hela förmiddagen och sedan ännu dra med Nadia till Ernst och se "Yo bro!" på Wasa Teater (ska skriva mer om den lite senare). Nu måste jag vakna till och vårda den lilla svettiga människan. Såg ni på insta hur syyyyynd det var om henne?

tisdag 7 november 2017 - 22:00

Sparas i öronen.

Det är ganska nytt för oss det här med att babyn skrattar högt. Det är lite som om världen stannar varje gång hon flabbar till. Hon flabbar inte högt så ofta (även om hon är glad mest hela tiden), men när hon gör det kan du vara säker på att hela familjen ruuuuuuuuusar till rummet där hon finns och fryser till förväntansfull is. "Gör det igen, mamma!" ropar de i kör. "Gör det där du gjorde igen, så hon skrattar igen!"

Men när alla kommer springande som en hord kollriga kameler kommer hon oftast av sig. 

Och eftersom jag vet att stora barnen njuter så mycket av att vara med henne, unnar jag dem allehanda stunder som innehåller den här typen av babymagi (tro mig, babyskratt är ren och skär trolldom). Häromdagen fick de komma upp igen från sängarna, fast de redan hade lagt sig, för My var på så otroligt roligt humör. Den här tiden vi har nu är så smärtsamt kort, det vet jag från förr. Också de ska få carpa skiten ur diemen. 

I synnerhet när jag ser att babyflabbet gör dem lika mjuka i magen som mig. Ibland händer det att jag ser glansiga ögon genom mina glansiga. Då kvittar det ganska hårt om läggdags fördröjs med en kvart eller så. Nå, den där kvällen fortsatte My jollra i soffan efter att de gick till sängs för andra gången. Hörde hur det naaaw-suckades inne i mörkret från deras rum. Och när My flabbade loss, riktigt högt en sista gång, hörde jag hur Milken viskade till Masse:

 

"Åååååå hennes skratt är så fint att det sparas i mina öron"

 

2017 11 07 02.34.29 1

2017 11 07 02.35.56 1

 

Önskar man kunde.

söndag 5 november 2017 - 21:30

900 km landsväg med norra halvklotets bästa bilgäng.

2017 11 05 07.52.15 1

 

I helgen har jag åkt 900 km bil ensam med mina barn. "Stackars sate" kanske någon tänker, men aj juku så fel man kan ha. Lycklig är jag som får tillbringa 12 timmar i en bil med mina barn på en landsväg. Visst, det förekommer lite tröttma i den arma mammans dåliga rygg och visst blir man lite sömnig när man kommer fram. Men om vi ska vara riktigt positiva denna afton så ska jag ge er tre orsaker till varför 900 km i bil inte är en dålig idé.

 

1. Bra diskussioner

Jag brukar ju säga att mina barn är norra halvklotets bästa bilbarn. De har åkt bil, mer eller mindre nonstop, mellan Nyland och Österbotten hela sina liv och är vana vid att det tar länge. Jag är pikulite mallig när jag säger att de aldrig gnäller. Tvärtom har vi ofta rätt trevligt när vi åker. Tänkte på det i dag när jag körde hem hur bra det egentligen är att man åker långa sträckor med jämna mellanrum så man faktiskt hamnar prata. Sista 100 km har de oftast spelat slut alla mobiler och ipads, så då hinner man ju prata allt det där man annars inte hinner. Har ofta tänkt på att det är viktigt för barn att lära sig ha skittråkigt i detta tidevarv av ständiga intryck.

 

2. Rejäl egoboost

Jag är ju ganska enkel som människa och finner såldedes en sån otrolig tillfredsställelse i tanken på att jag kan bemästra den här lilla possen som är min. Att jag aldrig behöver vara nervös inför någonting när vi är ut på tur. Tycker det är så kova att vi kommer så bra överens, jag säkert skulle kunna åka ut i Europa på bilsemester med alla tre om någon skulle fråga. Jag vet nu inte om det är min förtjänst, men är ändå lite stolt över mig själv i smyg. När jag, BIG MOMMA, flyger fram längs motorvägarna och det är god stämning i baksätet. Enda gången det blev sämre stämning i dag var det när jag fick lite väl stark inlevelse i min Celine Dion-falsett (hittade en Celine Dion-skiva i bilen, hjärtsmiley) och Milea sa "Ursäkta mamma, men kan du sänka lite, jag får huvudvärk av det där!".

 

3. Resan + berömmet = stoltheten

Att mina barn är norra halvklotets bästa bilbarn är lite som hönan och ägget-diskussionen. Jag vet egentligen inte om de var de bästa bilbarnen helt naturligt, eller om de blev det för att jag hjärntvättade dem med beröm. Halva resan går ungefär ut på att jag säger "NEJ HOHHO, det är så ROLIGT att åka med er för att ni är så OTROLIGT SNÄLLA och LJUVLIGA och HÄRLIGA och TÅLAMODIGA och HJÄLPSAMMA!". Delvis smörar jag för att keep it that way. Men också för att det är helt sant. Och jag tror de finner en liten stolthet i det. Tror inte de vill sjabbla bort den här fina titeln heller. Den här gången var Milken napp-ansvarig (den som trycker in nappen om My råkar vakna) och Matheo var matansvarig (den som delar ut mandariner och kex). Som tack fick de välja var vi stannar och äter. My sov exakt hela hemresan (450 km zzzzz) och allt gick helt perfekt - också den här gången. Ni kan ju anta att komplimangmaskinen malde friskt hemma på gården. Norra halvklotets bästa bilbarn gick rakryggade upp för trappan. 

torsdag 26 oktober 2017 - 12:00

Tre månaders baby.

Jag fick ett sånt otroligt bra gensvar förra gången jag bloggade om Mys utveckling. Skrattade riktigt högt av förtjusning när en bekant messade typ "äääää jag täcks inte kommentera det här på din blogg, men alltså guuuud så intressant att läsa om barn i samma ålder". Jajaja, det är väl tabu att intressera sig för mammabloggar, MEN SO BE IT. I den här bloggen skäms vi inte för någonting. Här ska nu gottas i babyns magiska utveckling. YES!

My Maxine, eller Mylbert Vaccine som det händer att man säger, blir tre månader i helgen. Det ni kommer att få läsa om här är ingen vanlig babyvardag (så skyll inte på mig om ni skaffar barn och det inte motsvarar detta). Jag har haft en och annan bebis, så jag vågar påstå att Mylbert är en ovanligt lätthanterlig spädis. Hon liksom vet hur livet ska levas redan nu.

Jag lägger henne cirka 21 på kvällen. Och med lägger henne menar jag att hon somnar bredvid mig i sängen medan jag läser en bok eller slösurfar. Hon sover mellan mig och Sami till cirka klockan 9.00. En gång ammar jag på natten. Oklart när, för jag drar henne intill mig och så slocknar vi fastklistrade.

När jag har ammat henne klockan 9.00, så somnar hon igen och sover till cirka 12.00-13.00. Det låter nästan provocerande skönt, men jag har alltså en baby som i princip sover femton, sexton timmars nätter bara hon får äta lite emellan. Det är nog först på eftermiddagen, när de stora barnen kommer hem, som hon vaknar till liv. Hon älskar att sova. Jag älskar att hon gör det. 

 

2017 10 25 05.03.44 2

 

Och det bästa av allt är att hon är så himla tillfreds med livet. Har aldrig sett på maken till okrävande person. En kväll för inte så länge sedan, när vi låg i sängen och tindrade, försöke vi komma på om hon en gång under hela dagen hade gråtit. Men det kunde vi inte. Ibland går det dagar när hon inte gråter en enda gång. Inte ens av hunger, för jag brukar amma henne när hon vaknar - och när hon vaknar är hon skitglad

Hon skrattar och gunglar och sjunger mest hela tiden. Håller långa monologer i famnen och kommunicerar så dreglet rinner. "Äääuuuuu äuuuu äuuuuu" låter det på långan väg. Det är så urbota gulligt att till och med en kylig istapp som jag börjar göra förfärliga miner och pratar babyspråk (uff).

Ja, och så är hon ju till på köpet så förfärligt goooo i kinderna. När stora barnen kommer hem från skolan kan jag riktigt se hur de får kärleksspunk i kroppen, när de inte vet hur de ska ta i My för att få utlopp för sin iver. Man kan ju inte direkt brotta ner henne i sängen, men jag fattar att man bra gärna skulle vilja. För de där kinderna vill man liksom gosa ihjäl sig i. Speciellt när My lyser upp som ett frikkin' solsystem och tjuter av glädje när hon ser Milken och Masse.

Och de gånger hon babyflabbar högt får jag kärlekskramp och faller död ner. FÖRBJUDET ATT LÅTA SÅ GULLIG.

 

2017 10 25 05.01.03 1

 

Ja, inte är det svårt när det är lätt, hälsar vi från Brändö. Tjohej!

tisdag 17 oktober 2017 - 09:30

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda ("nyfödda") människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det - och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan - tvärtom - tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

... men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

onsdag 27 september 2017 - 09:30

Rutinen, rutinen.

Tack för all feedback. Tant blev nästan löjligt glad. Ni (era galna dårar) önskade er mera vardag här i bloggen. Fast det kan jag ju kanske förstå. Har ju alltid sagt att jag tycker det är allra bäst att läsa om vad folk tänker på, vad folk tycker, vad folk äter, vem folk träffar, vad de klär på sig och vad de gör efter jobbet. 

Dessvärre har jag ju varken sällskap, jobb eller kläder just nu, men jag har nu i alla fall tänkt lite (hahaha, I wish). Och här kommer nu bebivardag deluxe:

Har nu för tredje dagen i rad gjort samma sak med My (blev just stolt när jag insåg att jag kanske fått till EN RUTIN!). När jag har skjutsat stora barnen till skolan har jag rullat ut henne på balkongen - och där har hon sedan sovit i tre, fyra timmar.

I dag kändes morgonen så kall att jag fick kasta ett extratäckte på. Man hörde riktigt hur hon suckade nöjt och belåtet. Men vem skulle INTE njuta av att få rullas ut i massor av sköna kläder och täcken och sedan sova utomhus i frisk luft? Fattar inte varför man inte gör det åt sig själv. Bäddar en myshörna på balkongen och ba "mmmm.. zzzzz...". Nå, istället har jag ägnat mig åt återhämtning i andra former. Som att blogga, duscha, slösurfa och tömma diskmaskinen. Dagens stora höjdpunkt blir väl inte mer spännande än att testa ett nytt silvershampoo jag köpte i Rewell center igår.

Nåja ja ja ja, ville ba skryta om det där med rutinen. Ni ville ha bilder på bebisar också. Här är pre-powernap och post-powernap. För övrigt vill jag säga att den där vita merinoulldräkten från Kela-lådan är fullkomligt ljuvlig. Synd att den inte finns i alla storlekar.

 

2017 09 25 09.27.38 3

2017 09 26 01.42.03 2

 

Vardagsbloggen, over and out.

lördag 23 september 2017 - 21:00

8 reflektioner från två månader som trebarnsmorsa.

2017 09 23 11.15.27 2

 

 

1. Det är betydligt lugnare än jag trodde. Och det beror såklart på att de existerande barnen redan är stora. Och det beror förstås också på att vi fick en otroligt lugn och beskedlig bebe (ibland glömmer jag nästan bort att hon finns när hon snarkar tyst i något annat rum). Inte i min vildaste fanstasi kunde jag tro att den första tiden skulle gå så här smooth.  

 

2. Tacka Gud för preggokilona. Jag gick ju upp cirka 20+ kg under graviditeten, vilket är en massiv ökning från de andra barnens graviditeter där jag lagt på mig cirka 6 kg. Även om mina knän nästan gick av - och dog - (för att inte tala om min arma rygg!) så är jag så himla glad att jag åt, åt, åt och svullade. Så att jag sedermera skulle ha något att ta ifrån eftersom amningen tenderar äta upp mig inifrån. På eftergranskningen visade sig att jag nu, två månader senare, har 2 kg kvar till utgångsvikten. Tänk om jag inte hade lagt på mig extrapower! Då hade jag säkert varit i samma beklagliga sits som förra gången och varit tvungen att sluta amma. Nu gäller det bara att fortsätta äta som en häst, så jag orkar amma länge ännu. YASS!

 

3. Barnen är värre hönsmammor än mig. Alltså de är verkligen såna urgulliga, stolta fåntrattar till storasyskon. Här för någon dag sedan hörde jag när en av dem försökte skryta för en kompis "Vet du, Pikkumän (de kallar My enbart för Pikkumän) kan redan hålla i en ballong. Så där liten och kan redan hålla i en ballong!". Till saken hör att My hade en ballong knuten runt armen (ahaha, bedriften!). När My vaknar här hemma beter de sig som om världens åttonde underverk just har uppstått.

 

 

2017 09 23 12.48.55 1

 

 

4. Kroppen kan bli sig själv igen. Även om bara åtta veckor har förflutit sedan jag ständigt påbörjade och avslutade dagen med en olidlig smärta, så känns kroppen - otroligt nog - helt som förr i världen. Man kan inte tro att det är sant när man vaknar varje morgon och ingenting värker. Tänkte på det i dag när jag gick en morgonpromenad längs Brändös gator, att man ska vara JÄVLIGT TACKSAM varje dag som man får ha en frisk kropp. Det är ju inte direkt kattskit att få springa ner för trapporna och dra ut i den krispiga höstluften. Man trodde ju det skulle vara kört för gott. MEN ICKE.

 

.. och tro det eller ej: 5. Humöret kan bli helt som vanligt igen. Skulle säkert ha lagt tusen euro på att jag kommer få någon slags obotlig, aldrig tidigare upptäckt bautaförlossningsdepression när babyn väl är ute, för så megaruttet var feelingen i mitt gravida psyke i 9 månader. Well, den här bloggen är ju värsta rosa fluffmolnet just nu, så YOU GO FIGURE. Här passar jag på att slänga in en extrastor puss till min bloggkollega och dystersyster Catzo. Kämpa!

 

 

2017 09 23 02.12.28 1

 

6. Minnet är så oerhört kort. Spelar ingen roll om man har haft sjuttioåtta barn förr. Man hinner ändå glömma hur mjuka nyfödda babyryggar känns, hur snabbt dagarna går, hur gott små dunhuvuden doftar, hur mycket uppmärksamhet bebisar får och hur socialt livet med en nyfödd är (alla vill kolla på bebin var man än är!). Man hinner glömma allt. Jag själv verkar beklagligt nog bara ha lagt allt dåligt på minnet, för varje dag blir jag så chockad över alla fina minnen som kommer tillbaka. Det fanns ju massor av kul med spädislivet.

 

7. Anknytningen är så easy peasy när babyn är lätt att handskas med. Det är så lätt att älska ett barn som gör exakt som man önskar. Det sa klick direkt här. Klicketi-klick - du är mitt barn, jag är ditt barn, vi hör ihop och vi älskar varandra. Det är så otroligt fräckt, men det är så mycket lättare att knyta an till ett barn som låter en sova om nätterna, som aldrig skriker, som bara vill ligga nära nära nära. Med ett prematurbarn i massa slangar (som sedermera skrek rätt så mycket) i bagaget är det så himla skönt att se att anknytningen kan vara något som bara sker, som man inte behöver kämpa för. Det är så sorgligt när man tänker på det, men det tog så otroligt mycket längre innan jag kände att Milken var mitt älskade, älskade, älskade barn. 

 

8. Ju mer man har, desto läskigare blir det. Eller översatt till klarspråk: Ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om allt äckligt som kan hända en själv och alla de man älskar så det innersta skälver. Jag har så många, många, många nu. Och sannolikheten att något går galet ... NEJ JAG TÄNKER INTE TÄNKA PÅ DET. Dessvärre är det ju så med alla stora insatser här i världen. Ju mer man har, desto mer rädd blir man att förlora det. Det är priset man får betala för att vara omgiven av riktigt mycket kärlek.

söndag 3 september 2017 - 14:45

Kom ihåg-lista för smarta människor som ofta befinner sig runt barn.

2017 09 03 02.32.08 1

 

"Ähh, men världen kommer att vara så mycket bättre när My är stor", sa en kompis lugnande när vi förfasade oss över någon ojämställd taskighet för en tid sedan. "Det här har ändrat sedan när hon har vuxit upp".

Tja, man kan ju alltid hoppas att sexismen, rasismen och alltsomärdåligt-ismen har avtagit efterhand. Att patriarkatet har gått och lagt sig, våldtäktskulturen förirrat sig i en mörk grind och att kvinnor, män och andra människor lever i sund symbios. Men sånt sker ju dessvärre inte av sig självt. En får hela tiden jobba på det - och framför allt syna sina egna handlingar. Det är sannerligen inte lätt att uppfostra barnen och framtiden (jag gör säkert fel hela tiden). Det krävs ju en hel by etc.

Och ibland - eller egentligen väldigt ofta - önskar man att allt skulle gå lite snabbare (det här med jämställdhet mellan könen i synnerhet). Men som vanligt är det bäst att börja med sig själv. Det spelar ju, som känt, ingen roll vad jag säger om mina handlingar visar det motsatta.

Om jag står hemma i hallen och predikar att utseende inte är sådär värst jätteviktigt här i livet, så betyder det också att jag måste bita mig i läppen och låta dem gå ut i allehanda "spännande" kreationer. Om jag vill föra fram att sexism är förkastligt, så kan jag inte heller HÖÖHÖH-skratta när någon drar ett våldtäktsskämt. Allt hänger ihop. Hur vi agerar spelar roll i hur attityderna sätter sig i barnen (som många gånger verkar vara så mycket mer inkluderande i sina attityder än många vuxna jag känner).

Här är några grejer som jag har tänkt på lately, som jag önskar att alla vuxna hade på en kom ihåg-lapp i sin bakficka. Som skulle göra vägen till den där sköna framtiden så mycket kortare:

 

KOM IHÅG-LISTA FÖR
SMARTA MÄNNISKOR

 

1. Legitimera inte genom skratt

Under min livstid kommer det tyvärr att finnas folk som drar kvinnoförnedrande skämt (jag förutsätter att du inte gör det). Men det kanske är dags att sluta skratta nu. Det håller bara unkna synsätt levande. Skratta inte åt våldtäktsskämt. Skratta inte åt invandrarskämt. Skratta inte åt blondinskämt. Skratta inte åt bögskämt. Skratta inte åt pappa-kommer-med-hagelbräckan-när-dottern-ska-dejta-skämt (vi är också förbi pappans ägandeskap också, tro det eller ej). Stirra hellre ut genom fönstret och gäspa stort.

Och är du riktigt kova just då: Säg att det faktiskt är 2017 och att ingen smartis sitter och drar så ruttna juttun (folk får faktiskt börja ta ansvar för skiten de sprider, men att sluta skratta är i alla fall det minsta du kan göra).

 

2. Sluta nedvärdera det traditionellt flickiga

Det här har jag varit inne på förr, i ett helt eget inlägg. Förlöjliga inte pojkar som åtar sig något traditionellt kvinnligt (vare sig det är en syssla, ett klädesplagg, ett jobb, en lek eller vad som helst). När vi nu en gång är inne på det: Lägg av med att kalla bossiga, buffliga chicks för pojkflickor, va? De är helt vanliga flickor.

För mig är det också jätteokej om vi slutar kalla fotboll för damfotboll och ett misslyckat kast för kärringkast. Det förstärker bara den mögliga synen om kvinnan som det svagare könet. Påminn mig gärna om att vi någon gång kan diskutera varför kvinnliga hockeyspelare fortfarande inte får tackla varandra 2017.

 

3. Låt barnen själva definiera sin omvärld

Barn av vår tid är inte lika indelade i pojkigt och flickigt som t.ex jag själv en gång var. Det här kanske låter konstigt, men är lite trött på att vuxna ska hålla på och flasha sin liberala syn på kön framför barnen. "Den här rosa tröjan passar också jääätttebra på pojkar, för pojkar KAN ABSOLUUUT ha rosa nu för tiden" och "flickor kan också läsa de här JÄTTELÄSKIGA böckerna, det är inte bara pojkar som vill läsa om MONSTER OCH KRIG nu för tiden". Barnen vet det redan. Det har hänt en del sedan 1992. Låt bli att kommentera vad som passar eller inte passar. Som någon smart en gång sa: Som barn behöver inte vara Leif GW Persson för att ana ugglor i mossen.

 

Lätt som en plätt! Printa och lägg i valfri byxficka.