Visa inlägg taggade med 'familjeliv'

onsdag 6 juni 2018 - 17:00

Dagens bästa stund.

2018 06 05 05.19.50 1

 

Jag har ju återgått till arbetslivet med lite sviktande hälsa så här inledningsvis. Därför har jag kanske varit lite extratrött när jag har kommit hem efter jobbet. Brukar oftast släntra in någon gång efter 16 (igår var jag tvungen att åka hem redan 15 på grund av döden i bihålorna - såg bara vita blixtrar i vänstra ögat).

Men det fina i kråksången är att min hemkomst oftast sammanfaller med Mys andra och sista nap för dagen. Visst är det här det mest ultimata upplägget för en afterwork ni någonsin har hört talas om? Jag kastar alla äckliga jeans och skjortor och finskor åt fanders och kryper ner under täcket med henne! Finns nog ingenting som är så rofyllt som att tupplura lite med en varm baby. Hon blir så glad när jag kommer hem till på köpet. Ah, kärleken. Hur fin kan en bebbe bli?

tisdag 29 maj 2018 - 19:30

Tiomåningens bemärkelsedag och mammans avslutningsdag.

Det här händer verkligen exceptionellt sällan nu för tiden, att den här bloggen står tyst i fem dagar. Men när man får manflu, ja - då får man manflu! Och när min familj inte trodde att jag kunde bli gnälligare, så tappade jag hörseln på högra örat igårkväll och vaknade upp med dubbelsidig öroninflammation imorse (vem är babyn i det här huset, får man fråga sig). Men men. Antibiotikan är påkopplad och sommaren ligger framför. 

 

2018 05 29 07.09.54 1

 

Och den här dagen innehåller är faktiskt inte bara usligheter. Vi har ju en jubilar i familjen! Myggan fyller 10 månader! Och som vanligt tycker jag ju att hon är världens ljuvligaste bebbe (när ska detta vända, tänker jag alltid, hur länge ska detta rosa moln pågå?). Men nu händer det så många roligheter. Speciellt att hon börjar visa tecken på att språket sakta börjar sjunka in. När man frågar var lampan är, vecklar hon ut sitt lilla knubbiga pekfinger, höjer det mot skyn och säger "dhää". 

Så där utifrån sett är det ju verkligen världens simplaste, normalaste, allagligaste grej, men vi beter oss som hon är världens åttonde underverk about to happen rakt framför våra ögon. "Såååååååg ni? Hon förstod vad jag sa!!!!!! Kom alla hit! Herregud! Sååååg ni?". Tycker det är så otroligt guliigt att hon levererar grejer till mig och tacka när hon överrräcker. Hon kan inte säga tack, utan hon säger "ätt". Tackar för maten med muntra "ätt, ätt!". 

 

2018 05 29 07.09.56 2

 

Roligt med den här fasen när de börjar härma allt. Om jag upprepar mamma tillräckligt många gånger börjar hon mammamammamamma sig efter en stund. Trots att man varit med om det två gånger förr är det lika magiskt med varje nytt barn (och lika roligt att se när de blir askränkta av att man säger nej, liksom bröööööl när hon inte får kliva in i spisen). 

Och samtidigt är det ju schlutt kaputt med mammaledighet för min del. Och det passar mig alldeles utmärkt. Vi har haft det helt fantastiskt (och ännu mer fantastiskt ska det bli). Men nu är det faktiskt mer än rätt att My får bonda loss med en annan huvudperson. Och skönt för mig att släppa tyglarna lite. Jag trodde att jag skulle vara mammaledig mycket kortare tid, men tycker nu så här när man kollar i backspegeln att 10 månader blev alldeles, alldeles lagom. Nu är det Samis  tur att få ha Myggan som sin egen (min tur att åka till jobbet och vila lite, hehe). 

Men först: Bli frisk.

söndag 13 maj 2018 - 21:45

Tre barn, tre lärdomar.

Det första barnet lärde mig att livet kan vara helt som förr, fast ändå inte. Han lärde mig att äta kakan och ha den kvar. Att barn nödvändigtvis inte omkullkastar en hel tillvaro. Med sitt oumbärliga lugn och sin fantastiska humor byggde han grunden till ett avslappnat och obekymrat föräldraskap.

Det andra barnet lärde mig att människor är individer. Att ingen är den andra lik, om de så stöps i samma former. Hon lärde mig att slåss och att möta mig själv i stunder jag helst hade undgått. Med sitt eldiga temperament, sitt klingande gapskratt och sin livsfarliga kaxighet påminde hon på tok för mycket om mig själv för vad som kan klassas som hälsosamt. Hon lärde mig om tack och förlåt. Och att barn omkullkastar en hel tillvaro.

Det tredje barnet lärde mig om mod. Att man måste våga för att vinna. Lita på att min tid kommer. Med sin osannolikt ljuvliga första tid i livet kompenserade hon för allt skit som hade varit. Med sina snarkande suckar och mjuka händer trollade hon bort allt ont i en arma mors trötta hjärta. Det fjuniga ljusa håret kittlade i näsan om nätterna, men det fick det göra: för allt jag ville var att bli omkullkastad. 

 

2018 05 13 08.17.17 1

Det bästa jag fått i livet är ni.

onsdag 9 maj 2018 - 22:00

Fina saker händer när man vågar sticka upp huvudet ovanför staketet och säga hej.

Barn alltså. De är så otroligt kompetenta när det kommer till det sociala spelet - så mycket mer begåvade än vuxna ibland. 

I dag gjorde vi någonting som vi borde ha gjort för länge sedan. Jag ploppade upp huvudet över staketet till grannflickan och frågade om hon vill komma över till vår gård och leka. Försökte peppa Milks att göra det själv, men eftersom hennes finska har rostat rätt mycket sedan hon gick dagis så våååågade hon inte riktigt själv (hon har gått två år på svenska nu, och tyvärr har vi inte riktigt underhållit finskan så väl).

Flickan blev superglad, kom springande ner för gatan och jag höll en liten kick off på vår picknickfilt (introduktionsföreläsning eller workshop, eller vad ni konsulter vill kalla det - när man svetsar ihop okända till ett team). Nå nu skojar jag, egentligen knagglade jag på med "Jaha jaha, mikä sinun nimi on? Minun nimi on Linn. Jaha jaha, kuinka vanha olet? Minä olen 32. Tämä on Milea ja hän on 7 vuotta vanha. Kiva kiva" och log jättestort och svalde alla ändelser. Och sedan gav jag dem en fotboll och "hämtade jag saft" och "bytte blöja på My" så de skulle komma igång.

Och de lekte i nästan 5 timmar. 

I början var Milea lite ur form, så de löste kommunikationen med att prata ett intressant kycklingspråk (de kucklade hejvilt över gräsmattan och viftade med händerna) när de sparkade fotboll. Men vid halv åtta när jag gick ner på gatan för att säga att hon skulle komma in och äta, så flöt det redan mycket, mycket bättre.

Tycker det är så beskrivande för hur skön attityd barn har till mycket. När man saknar ett gemensamt språk, så leker man höna och pekar och viftar och skrattar. Liksom ingen skam eller genans - man ser helt enkelt till att få förståelsen att fungera. När de inte alls förstod varandra fnittrade de och bad mig förklara. Och den här dagen kom med en självklar insikt: ett gemensamt språk är faktiskt inte alls avgörande när man leker med lego, spelar chokospelet eller ritar med kritor på trottarer. 

Däremellan skulle vi hämta Sami från flyget, så Milea fick pausa leken en stund. Hela vägen tillbaka i bilen övade hon på att säga "Hei, onko x kotona?" och "Tuletko ulos leikkimään?". Stod och kikade på balkongen när hon kavat traskade över och plingade på. Och så lekte de igen!

"Det är så härligt att ha en ny vän", sa Milks vid kvällsmålet. "Synd att ingen av oss förstår någonting! Men det gör nog ingenting!". Det var kanske det skönaste och mest fördomsfria jag hört om vänskap på flera år. 

Barn alltså. Bäst.

torsdag 3 maj 2018 - 12:30

Att sluta amma är lite som att sluta röka.

.. eller det vet jag ju inget om, eftersom jag aldrig har slutat röka (inte ens börjat). Men jag kan tänka mig att det går till ungefär så här. 

Igår slutade jag amma.

Men jag började igen tre gånger. 

Hehhe.

Det var liksom inte så lätt som jag hade föreställt mig. Har aldrig slutat amma de andra barnen, eftersom amningen alltid har slutat med mig. Den har bara lagt av innan den knappt har kommit igång. Men nu är det nog dags, känner jag. Har ammat jättemycket och jättegärna i 9 månader, men nu är vi klara.

Så vi köpte några Nan och ammade "en sista gång" (HAHA).

Men på eftermiddagen hade jag så ont i brösten och orkade inte hämtade pumpen. Så jag sa överslätande som en gammal nikotinist "nå, en gång till kan inte skada". Aj että lättnaden! Kan tänka mig att det känns lika befriande som en fet cigg när man är riktigt beroende och har väntat länge. Ja ja ja. Det får vara sista gången då, sa jag igen. Bra! Skönt! Tack!

... tills det blev kväll och My inte riktigt fick tag i sömnen. Så jag tänkte tyst för mig "nååå, en gång till kan väl inte skada", såg mig oskyldigt omkring och ammade henne "en sista gång" till sömns. Nå, där var det! Nu var det över! Bravo, jag! Grattis till nio jättefina amningsmånader!

Janå, det visade sig att Sami bara hade köpte två Nan. Så när det var dags för morgonvila dagen därpå och vi kanske tyckte att hon skulle få sig en flaska, så var allt schlutt kaputt (hah!). Det var bara att börja igen för tredje gången. För ingen orkade gå över gatan till Sale i regnet. Hehe. Latheten vet oftast inga gränser i detta hus.

Men i dag! I dag har jag inte ammat en enda gång! 

Med det konstaterat inte sagt att detta var slutet. Men vi hoppas!

 

2018 05 02 01.17.01 1

onsdag 2 maj 2018 - 14:00

Flash: Den ljuva tiden är över - rapport om niomåningen.

För cirka en månad sedan sa jag till min man: “Nog är det ju ändå otroligt att det har gått över 8 månader och jag ännu inte har känt någon som helst irritation på My! Att det finns människor som är så här gamla och har mammor som aldrig har varit irriterade på dom! Det är ju helt ofattbart!

“Det är inte sant!” sa ett stort barn. “För i Vietnam, när vi sku fara hem, var du ju urstörd! Minns ju inte? I hotellet? Vid sängen?”. Men det är faktiskt inte sant. För det var bärselen som var urstörande - inte My. Hennes fot trasslade in sig och jag hade jeans i 30 graders tropisk värme. Vem skulle inte bli irriterad? Tycker nästan inte att det räknas, heh.

Men vet ni - nu! Nu är nog tiden när jag inte ha varit irriterad på My förbi. Vi kom tillbaka till Vasa igår kväll efter något som närmast kan kategoriseras som En Riktigt Irriterande Helg. Nio månader gick skitbra. Men alltså den senaste veckan i Karis. Huhhu.

My har blivit så blyg. Och jag förstår, jag förstår, jag förstår. Det går över och det är en fas och bla bla bla, men på fem dagar satt My i famnen på mamma och pappa EXAKT NOLL GÅNGER. Bara pappa ens kom i närheten av henne skrek hon i högan sky. Jag fick inte ens lägga henne på golvet när det fanns människor i samma rum, för då tjöt hon som sirenen på en rostig ambulans.

Har mer eller mindre haft en baby på höften, dygnet runt, i fem dagar. För hon tycker allt och alla är så lääääskiga. Få saker är så kvävande som bebisar som gnäller. Vi har konstatera att the glory days är över. Smekmånaden förbi, taco hej!

 

2018 05 02 01.17.02 1

 

Så här är det väl att ha barn, I guess. Men har varit så van vid att hon är medgörlig att jag inte riktigt kan acceptera att hon gör livet lite svårare för oss just nu. Har inte heller haft barn som är blyga för familj och barnvakter förr, så det känns ju lite snopet att inte kunna ge alla inblandade den kärlek de förtjänar och en själv den fritid man behöver. Det är helt otänkbart med barnvakt just nu, eftersom ingen part är sugen (hon sku säkert skrika tills hon tuppar av). Men vi ska väl tro att det går över, så vi slipper forcera. För ett liv utan barnvakter är otänkbart.

I övrigt är hon så gullig och snäll. Bara hon får vara med oss fyra. Direkt någon annan kommer in i bilden är det som om hela hennes system fuckas upp inifrån. Men så där annars: Äter bra. Sover bra. Sportar storlek 80 i kläder. Vinkar gulligt. Står upp överallt. Men det där hatet mot människor (obs - gäller ej barn, bara vuxna) får vi jobba lite på. 

Nå, oavsett kommer vi ju inte ifrån det faktum att hon så attans gullig. Se nu!

 

2018 05 02 01.17.00 1

söndag 22 april 2018 - 20:30

Känslomässig svindel.

När man tänker på saken, så finns det mest fördelar med att bli äldre. Man blir lite lugnare, lite mer obrydd, lite mer jajajaaa whatever. Man vågar mer. Står upp. Sitter ner. Accepterar. Väljer. Förstår. Och känner sig allmänt lite klokare (man kanske inte är det alla gånger, men den känslan, aj aj aj).

Man kanske förlorar lite på orken, bakiskänslan efter två glas vin, ryggen, synen och rynkorna, men överlag mest bra grejer. Sedan finns det en grej som har kommit med kraft de senaste åren: känsligheten. 

Kanske är det för att man har insett att inget varar för evigt (allra minst livet). Och att inget är självklart (i synnerhet inte livet). Åh, det är så mycket hela tiden nu, som får läppen att darra. Kan inte ens skylla på hormoner. Föreställer mig att det måste vara åldern, att man förstår att man inte är odödlig, som gör att tårarna flödar lite här och där. Man vet att allt det roliga tar slut en gång (och sakta börjar man använda cykelhjälm och känna tacksamhet).

Jag skrev om det  på insta igår, att det händer att jag måste böla lite i smyg i täcket, när My har somnat om kvällen. Hon är ju oftast ljuvlig, men det finns ju inga gånger som barnen är så ljuvliga som när de sover. Jag kan känna en sådan otrolig överväldigande "det här är bara för mycket"-känsla när jag ser hur gulligt hon sover där i sängen. Att hon är för bra för att vara sann. Kanske just för att det aldrig var självklart att vi skulle våga - och ännu mindre: få! - en till. 

Och inte vilken random baby som helst, utan ett praktexemplar! Kan inte sluta aaaw:a mig om kvällen, kan knappt släppa de där mjuka varma babylåren och ba: tänk! Tänk att vi vågade! 

Eller kanske snarare: Tänk att vi ens tvekade! Tänk om den här fantastiska lilla människan bara skulle ha blivit en liten, liten längtan i en arma mors hjärta. Så gott som varje kväll, denna känslomässiga svindel. Ack, känsligheten. Ack, tacksamheten. Man bejakar den gärna.

För se nu!

 

2018 04 21 10.26.29 2

torsdag 19 april 2018 - 11:00

Sexte bästa dagen.

I en idealistisk värld skulle jag ha tid att hänga enskilt med barnen mycket mera än vad jag gör nu. Tycker inte att behovet har funnits förrän nu. Har haft så himla mycket tid för stora barnen hela hösten och vintern, medan babyn har legat på någon filt varit allmänt tillfreds med livet. 

Men nu när bebben har blivit större kommer hon ju i raketfart och rycker i byxbunten tills man tar henne i famnen. Förra veckan sa Milken faktiskt (om än väldigt diplomatiskt och snällt) "Man får ju aldrig vara med mamma mera, utan att en sån här gullis kommer i vägen!" när My trängde sig förbi. Hon log mot bebben och pussade henne i håret, men det var liksom ändå nåt där i ögonen som knep till i den här arma moderns hjärta.

.. som i sin tur ledde till att jag i går sopade kalendern på program och ägnade en hel eftermiddag åt bara Milky Milks. Hade lite ärenden att sköta under dagen, men messade att hon skulle vara klar klockan 15.00 och stå ute på trappan hemma, så skulle jag plocka upp henne. Tycker det ger mig så mycket också. 

Hade i smyg packat simhallsväskan före. Och ni kan tänka er fejset när vi parkerade utanför simhallen! En lättare människa att pleasa finns knappast. Hon var så lycklig. "Och med bara mamma! Simhallen - bara med mamma!" sa hon kanske en kvartsmiljon gånger innan vi ens hade hunnit byta om. 

Hon brukar ofta säga att när hon vaknar på natten med mardrömmar så brukar hon tänka på vårt bröllop för att bli lugn igen (är det inte ljuvligt?). Tycker det är så gulligt att det var en så bra kväll att hon kan tänka den för att mota monster i grind. När vi satt i bastun efteråt sa hon "Jag tror faktiskt att det här är min bästa dag efter ert bröllop". Tyckte det var så mysigt och anspråkslöst, så jag skrattade högt. Varpå hon kontrade: "Nå, kanske inte andra, men vi säger sexte!".

Sedan åkte vi (mycket skrynkliga och hungriga) hem med god stämning i magen. Svårt är det ju inte, att göra en sjuårings dag. 

 

<3

 

2018 04 19 11.08.43 1

söndag 8 april 2018 - 16:30

Hur ska det gå för mammorna?

domande mammor

 

Jag såg en instapost av Amanda Schulman häromdagen, som jag fick lite feeling av. Eller feeling och feeling. Tänkte att jag skulle blogga om det. Inte för att jag nödvändigtvis känner igen mig. Jag har inte blivit utsatt för hårda domar och pekpinnar (eller så har jag bara varit för dum för att inse att de var avsedda som just pekpinnar). Men så är jag ju inte heller någon offentlig person med hundratusentals följare, utan mest en vanlig trebarnsmorsa med ovanligt snälla bloggläsare.

Det är varje flerbarnsmammas plikt att stötta förstagångsmammor, skriver Amanda. Och det har hon förstås rätt i. Duger gör vi allihopa! Men jag vet inte hur ofta jag under vintern har klickat upp blogginlägg i Facebook-gruppen "Finlandssvenska bloggare" som har handlat om att känna sig som världens sämsta morsa. Ofta har de kanske också innehållit en liten rant om att vi måste sluta jämföra oss med varandra. Om mammashaming etcetera. 

Och jag har funderat mycket kring det. Att det är så absurt om man tar ett steg tillbaka och försöker kasta om rollerna. Har ni någon gång sett en pappa som har kastat sig ut och ba "ääää, jag känner mig som världens sämsta farsa"? Kanske finns det någon, men jag har i alla fall inte sett till någon.

En känner ju jättemånga mammor här i livet. Unga, medelålders, gamla, jättegamla. Alla är de unika på sitt sätt, men om det är något som förenar dem alla, så är det att de alla har gjort så gott de har kunnat, med de förutsättningar som de har haft i det skedet av livet. Nu generaliserar jag kanske, men jag tror till och med att många av dem har gjort ett större jobb med barnen än papporna - men likväl är det de som står där och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Intressant, va. Orättvist, you say? Kanske?

Ska det verkligen vara nödvändigt att känna den känslan då? Nå, nu är känslor till för att kännas och det går inte alltid att rationalisera bort sånt som känns hårt inuti (om det är någon som vet det, så är det jag!). 

När jag fick mitt andra barn sa en klok person "Ja, barnen går det minsann ingen nöd på, dom behöver du inte oroa dig för, men mammorna - hur ska det riktigt gå för mammorna?". Och jag har skrattat mycket åt det (och haft mycket tröst av just den tanken i mitt föräldraskap). Hur vi än gör, så överlever barnen högst sannolikt. Men med alla dagens alternativ, alla krav, alla normer, faror, fällor och gud vet vad - ja, där står mammorna med flackande blick och darrar. Helt lätt är det inte.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för mitt påstående, men min magkänsla säger att det aldrig har varit så lätt att vara bebis som nu - men aldrig varit så svårt att vara morsa.

Men för mig har det varit en stor tröst att se på mig själv i bemärkelsen att jag alltid jobbade med de förutsättningar som fanns. Inte var jag någonsin den bästa möjliga morsan (ofta var jag till och med riktigt rutten). Men när jag inte orkade hela vägen in i mål, så fanns det helt enkelt inga andra vägar. Då var allt snällmammi-kapital avverkat för den perioden - och så var det med den saken!

Det var inte så att jag ville skrika och vara trög. Det var livet och orken och skiten som kom emellan, så som livet och orken och skiten tenderar göra. Det var nu inte så att jag till exempel ville föda ett prematurbarn till exempel, men vem kan välja det? Sedan fanns det perioder när jag var rakt igenom underbar. Så där så att jag själv såg mig själv i spegeln och tänkte "VEM ÄR DU, DU SOM ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SNÄLL OCH HÄRLIG?"

Tänkte att jag skulle säga det högt, en gång för alla, så som Amandas flerbarnsplikt råder. Att jag ser (och tror!) att vi alla kämpar på - även om vi många gånger rör oss i vitt skilda riktningar och med helt olika förutsättningar. Ibland går föräldraskapet skitbra, ibland går det helt åt helvete. Ibland finns det kraft och utrymme för förbättring - ibland inte. 

Och när man ser att grannen harvar på, minst lika hålögt i sin gräsmatta, kan man bara vinka och säga tjena. Kanske harvar hon på ett sätt jag inte gillar, men kanske gör hon det på ett sätt som gör det lättast för henne just nu. Hur vi än slirar på i föräldraskapets dikeskanter tror jag ändå sällan det finns belägg för att vi är sämst i världen. Och finns det, så finns det säkert också förklaringar (för att inte tala om lösningar).

Snäll klapp på kinden!

 

lördag 24 mars 2018 - 11:30

Propagandamaskineriet ligger i.

2018 03 24 11.19.56 1

 

Ibland önskar man att barn skulle vara som modellera. Att man skulle få forma dem helt som man vill. Oftast går det ju käpprätt ner i dikesrenen, men ibland lyckas man ju styra dem pikulite åt ett önskvärt håll.

Det är ju till fördel - i synnerhet när det kommer till intressen. 

Ta nu golf till exempel. Gissningsvis skulle jag i hemlighet gråta blod om mina barn skulle gå i gång på golf (finns få saker jag tycker är så infernaliskt tråkiga som golf och minigolf, sori nu). Tänk om man var tvungen att tillbringa sina somrar på en golfbana (zzzzzzzzzzz).

Därför föreslår man ju aldrig heller att de ska testa på det.

Simple as that.

Men däremot försöker man ju i smyg - sakta, sakta - puffa dem i sådana riktningar som man själv gillar. I alla fall så länge de är någorlunda formbara. Snart kommer ändå en dag när de släntrar in genom dörren och säger att golf är den enda vägen - och då får man ju ge med sig (kanske man upptäcker nåt trevligt med golfen dårå). Men tills dess får man idka lobbying i valfritt väderstreck. Min pr-maskin snurrar ju hårt för bollsport och kultur ("fotboll och böcker är livet" kunde det stå på mina propagandaplakat som jag marscherar runt med).

Och vi har ju vunnit mycket mark på den fronten de senaste åren. Som det ser ut nu så är de båda fotbollsspelande bokentusiaster (My är mer en bokslukare i den faktiska bemärkelsen - hon äter upp boken, sida för sida). 

Ens arma kulturhjärta får sig en liten kick när barnen just nu tycker det bästa som finns är att "läsa boken - och sedan se filmen". Blir själv alldeles till mig av iver när jag ser att det finns filmer om böcker vi nyligen läst.

Vad får t.ex en tioåring att studsa upp från soffan och komma springande till köket och ba "OOOO EM GEEEEE, vet du mamma vad jag har sett!!!!!". Och man tror typ att Zlatan har plingat på för att sälja jultidningar - på den nivån är upphetsningen.

 

- Veeet du vad jag just såg för trailer i teven???
- Nå?!
- SVJ FINNS SOM FILM!!!!!!!!!!!!!

 

SVJ (Stora Vänliga Jätten) av Roald Dahl (Masses favoritförfattare vid sidan av Moni Nilsson) läste vi någon gång i vintras - och tydligen går den på Viasat just nu. Vilken lycka! Blev själv riktigt glad. Ser att den är relativt ny också (2016). Hade gärna sett den på bio. Men nu får det bli filmkväll. Yass! Fast det är ju inte helt lätt. På vår lista finns även Tsatsiki, farsan och olivkriget (2015) som vi nyss läste ut. Alla dessa vaaaalmöjligheter! 

Men först: Fotbollsträningar.