Visa inlägg taggade med 'familjeliv'

fredag 16 februari 2018 - 10:30

I riskzonen.

2018 02 16 10.19.30 1

 

Nu är det lätt att leva.

Jag skrev en rubrik som löd så igår. Men jag hann aldrig slutföra inlägget, eftersom livet kom emellan. Myslis faddrar och eviga beskyddare, Malin och Jenny, kom över på lunch. Flera gånger i veckan tänker jag på det nu för tiden. Vilken ynnest det är att få vara med om det här livet.

Visst finns det stunder man känner sig schleten, som min man brukar säga, men uppskattar det här lediga babylajfet så oerhört. Bara en sån sak att man får bjuda in två vänner på lunch och diskutera hur vi ska gå vidare med Mys andliga och spirituella fostran (det är väl ungefär vad faddrar är till för). Ne nu skojar jag förstås. Men fördelarna med småbarnsliv är så många just nu, att jag knappt hinner skriva ner dem. I ett vanligt liv är hemmaluncher med kaveris så sällsynta.

När alla barn var hemma igår låg de på mattan i en hög och kramades. Tänker ofta på att My måste ligga i riskzonen för att vara ett av världens mest älskade barn. Och då syftar jag mest på kärleken hon får från sina syskon. Det är inte klokt hur de bombar henne med värme och närhet och fina ord. Undrar hur länge sånt håller i sig, om de alltid ska gå iväg med henne och ulligullipluttenutta sig. Varje dag dränks hon i deras applåder och berättelser om att hon är världens bästa bebis.

"Man kaaaan inte ens vara så gullig som du, men du kan, för du är sååå myyyycket bättre än alla andra, My. Och så har du så fiiiiint babyslajm i låren! Och vad ditt hår har växt! Och du är så duuuuktig på att slå handen i bordet".

(för det är ju verkligen jättesvårt att slå handen i bordet, heh)

 

2018 02 15 04.43.20 2

2018 02 16 10.21.38 1

 

Igår kväll när My redan hade somnat läste de av någon anledning Trotsboken, och föreställde sig hur My skulle se ut när hon är två år, och hur gulligt det ska bli när hon blir arg och säger "bill inte" och morrar. För egen del gissar jag kanske att det gulliga EVENTUELLT har lagt sig i det skedet, men det vore ju rätt skönt att gå in med den inställningen, att trotsiga tvååringar är gulliga. My blir alltid så glad när Matheo kommer hem från skolan, ser redan framför mig att jag alltid ska kunna använda honom som muta och avledande, rolig gubbe. Sedan när det här goda humöret har lagt sig. Men det ser vi inget slut på ännu. Gladare baby finnes icke.

Jajaja, som jag sa. Hemmalivet i ett vintrigt Vasa, februari 2018, inte är det skit inte. Det är så skönt att ha tiden som sin egen. Att det är jag som håller i tyglarna för hur dagen ska ridas ut. Nåja, visst har vi en miljon tider att ta hänsyn till. Men det känns i alla fall som jag har bra kontakt med andningspauserna. I dag ska jag hänga med febrig Matheo (han vaknade med kroppstemp på 38 i morse) och ikväll ska jag äta middag på Fondis med mina Sevendays-kollegor. Yass!

söndag 11 februari 2018 - 11:00

Resa med bebis - tänk på det här!

Autentisk diskussion i bilen:

Jag: Folk ha fråga på insta om jag kan blogga om hur det är att resa med barn. Har du nå tips?
Sami: Njae, om vadå?
Jag: Om hur det är att resa med barn. Hur går det att resa med barn?
Sami: Bra går det väl..? Ja, bra skulle jag säga.

(Tur att det är jag som är bloggaren i den här familjen, säger jag bara).

 

2018 02 11 10.07.52 1

2018 02 11 10.09.44 2

2018 02 08 07.38.57 2

 

Under veckorna som gått är det några som har bett mig blogga om hur det är att resa med bebbe. Och som vanligt är er önskan min lag.

Har man möjlighet att åka iväg på en semester med småbarn finns det egentligen bara en grej man behöver fundera över, tycker jag. Och det har faktiskt inget med barnen (eller barnet) att göra. Utan mest med föräldrarna.

Jag tycker det viktigaste är att tänka på om man är i fas med livet i stort. Vet ni hur jag menar? Liksom, när är det läge att åka?

En semester förstärker ju oftast alla sinnesstämningar (vi kan jämföra det med en fylla). Att åka på semester när man själv är väldigt trött, relationen (om man nu råkar befinna sig i en sådan) är trasig och barnet är trotsigt. Ja, det är kanske inget guldupplägg. Det är ba trögt att tro att semestern ska göra allt bra igen.

Det är precis lika tassigt att vänta på Den Ultimata Tidpunkten. Sitter du hemma och väntar på att familjelivet först ska bli lugnt kommer du aldrig iväg. Åk när livet känns så där lagom kaostryggt, säger jag. Åk när du har överloppskrafter. Överloppsfeeling. Överloppspengar. Nå, nääär har man det, kanske man undrar. Well, man får chansa för att vinna.

My har redan från start varit ett sådant barn som jag känner mig trygg att resa med (hon var bara 10 dagar när vi första gången åkte till Sverige). Tycker det är det viktigaste. Att det känns bra i magen. Och det rådde inga tvivel att vi skulle åka på en längre vintersemester i år. My är ett barn som man kan ha med överallt - och samtidigt njuta av semestern. För en semester är ju inget man ska överleva. Helst vill man ju få ut lite feelgood också. 

Å andra sidan kanske man kan tänka: Lika bra kan vi ha kolik i värmen. Lika bra kan vi ha tvåårstrots vid poolen. Terrible twos i Kroatien. Det där är ju något som man kan bolla med sig själv (om vi säger som så: Milken var 1,5 år när hon flög första gången - skulle INTE ha övervägt före det - och nu, sju år senare, skulle jag flyga jorden runt med henne any day).

 

2018 02 08 07.48.07 1

2018 02 11 08.17.08 1

2018 02 06 10.26.33 1 1

 

Sedan tillbaka till det här med att chansa för att vinna: De stora barnen är nu 9 och 7 och man får faktiskt konstatera att de är såna otroliga reseproffs. De har varit med sedan de var små och det betalar verkligen tillbaka sig nu. De vet att det själva transporten tar länge och är cool med allt vad väntande och flygande innebär (flyget till Helsingfors tog 12 timmar - inte ett endaste ett pirr). Tycker det är så roligt att ha dem med. Så givande att se hur de njuter. Och som vanligt är det ju nyttigt att vidga sina vyer (hört från barnrummet imorse: "ska vi leka att vi är riktigt, riktigt fattiga?").

När det kommer till tips på packning och val av boende och sånt, som inlägg av det här slaget brukar innehålla, är jag inte rätt människa att fråga. Jag delade kappsäck med My och Milea, så välutrustat babyproffs är jag inte. Skämdes nästan när jag smugglade en flytväst i airshellet (tänkte att någon skulle stämpla mig som HYSTERISK, haha). Vi hade två kappsäckar på fem pers (jobbar med devisen "hellre för lite än för mycket"). Obs! Har man blöjbarn och specialdieter etc. måste man förstås på förhand undersöka vad som finns att köpa på plats. Här skulle man ha blöjor med, för det fanns inte.

I alla övriga beslut tycker jag man ska fundera på vad man vill ha ut av semestern. Vill man ha svinvarmt som i Asien? Eller lagomvarmt som i Europa? Vill man ha strand? Vill man ha kort flajt? Vad vill man göra? Vill man ha en viss typ av mat? Vill man ha äventyr? Vill man ha barnvänligt (och framför allt: vad betyder barnvänligt för just dig?). Och sedan får man landa där någonstans mittemellan, där man har råd och lust.

Vi hängde bara på när mamma och pappa bokade. Var bara nöjd med att hotellet låg vid stranden - och att vi skulle få hänga tillsammans i två veckor.

 

2018 02 08 05.14.36 1

2018 02 06 10.24.55 1 1

2018 02 08 01.40.28 2

 

Ska man åka till Vietnam med bebbe ska man inte vara särskilt nojig. Har ju t.ex åkt i galen trafik utan bilstol med My i famnen i två veckor nu. Tänker att det kanske kunde vara jobbigt för någon. Och så diverse främmande bobbor som kan slinka in i en bebut som slickar på allt. Är man lagd åt det katastoftänkande hållet, kan man kanske vänta med att åka hit. Vi har - obs obs - klarat oss jättebra. Och jag rekommenderar å det varmaste. Vill man ha suverän mat, fina solnedgångar och ljuvlig temperatur är det exakt hit ni ska komma. 

Precis som Sami sa - att resa med baby går bra. Speciellt om man har en baby som har en medfödd (utomordentligt välutvecklad) resetalang. Ska göra allt jag kan för att förvalta den väl, även i framtiden. 

Frågor på det? Svarar så gärna!

måndag 15 januari 2018 - 13:00

Vem utför slitarbetet?

2018 01 15 12.44.37 1

#tbt till tvättdag på Replot.

 

Sedan jag har styrt om min vardag från att vara workingclass hero till tillfällig hemmaförälder upplever jag att vi återigen har börjat gnabba orimligt mycket om hushållssysslor i den här familjen. Jag tycker att alla andra har (som man skulle säga i Drakan) tagit ut leposteget eftersom de räknar med att jag ändå hinner fixa. Irritationen är närmast djävulsk vissa dagar. Inte för att jag egentligen har så mycket emot att gå runt och plocka, men av principiella skäl vägrar jag finna mig.

Tycker att fördelningen har varit någorlunda jämn tidigare, men plötsligt har jag blivit någon projektledare deluxe och upplever att jag har ansvarar för orimligt många områden. Därför tjöt jag nästan av glädje i dag när jag via Peppes blogg hittade något så oerhört praktiskt som "Jämställdhetskollen". En checklist som man kan kolla igenom med sin partner - vem gör egentligen vad? YES!

Orsaken till min absurda glädje låg i att poletten trillade ner och jag äntligen kunde sätta fingret på var skon klämmer. Det är inte alls så att jag tycker att det är jobbigt att utföra uppgifter som hör livet till. Men jag är så fruktansvärt trött på att hålla koll på att saker och ting blir gjorda. Jag är dessutom inte alls lämpad för projektledning och är så utled på att ändå vara den som är den. 

Om vi tar det här med semester som exempel, som kommer upp i jämställdhetskollen. Jahapp, vad är då en jämställd semester, frågar man sig. Att man betalar lika många tusen eurosar? Att man packar lika mycket? Tja. Har märkt att det inte längre är bara så där att dra iväg när man har tre kalvar med sig. Speciellt fjolårskalven kräver ju sina specialarrangemang.

Det är så sjukt mycket kring en semester. Säg nu all research (vart kan man åka med så här små bebisar?), all bokning (fylla i alla tusen passnumror och signum som man fortfarande inte har lärt sig utantill), betala, boka tid för passfoto för de som inte har pass, ta passfoton, se till att alla vacciner är i skick, ansöka om pass, verifiera identitet på polisstationen, se till att man får recept till de vacciner som fattas, hämta ut pass, hämta ut vacciner på apotek, boka tid för vaccinering, styra upp resevagn, bunkra upp reseapoteket, gå igenom sommarkläder, tvätta dem, köpa det som fattas, packa, klippa de långhåriga och gud vet vad. Vad ska barnen ha med på flyget så de inte får tråkigt? Vad kräver en bebi på flyg? Och så vidare i all oändlighet.

Hur lika mycket man än pungar ut för en semester så är det ju inte rättvist förrän alla tar lika mycket ansvar för det där slitarbetet som ska göras innan man kommer iväg. Ja, det här med resor var nu bara ett aktuellt exempel. Men samma princip gäller nu egentligen allt man företar sig med familjen.

När man ska dra över på festmiddag till kompisar en lördagkväll - vem är det som har styrt upp allt och planerat datum och tid? Vem har sett till att alla barn har hela, rena kläder? Vem har köpt gå bort-present? Här tänker jag verkligen SLUTA med att vara en sån mönsterkvinna. Av någon underlig anledning är det oftast jag som bokar, jag som flätar hår och jag som styr. När det kommer till att ta ansvar för sociala relationer kan jag verkligen ta ut leposteget för hela 2018. Skön insikt, ändå. De andra får ta över projektpinnen. SÅ DET SÅ.

Nå, egentligen skulle jag bara tipsa om den här fina checklistan, men nu blev det en lång passivt aggressiv harang, även om jag i själva verket faktiskt är riktigt glad i dag. Ta det som ett tips och ha en fin start på veckan!

söndag 14 januari 2018 - 19:30

"Aj, hon ville inte ha..?"

Ni vet den där störiga morsan som alltid ska dravla om hur jävla lyckat föräldraskap hon har going on. Nå, jag känner mig alltid som henne när jag ska berätta någonting om My. Ja ja ja (stäng era öron). Men när det kommer till mat så vet Mytte sannerligen hur allt däromkring ska skötas. 

"Aj, hon ville inte ha?" brukar folk säga när jag lyfter henne från bröstet när hon ha ätit klart. Allt kring mat och amning går så jäkla effektivt att folk inte hinner fatta att vi har börjat innan vi är klara. Någon enstaka gång under dessa månader har jag väl ammat längre än 5-10 minuter, men de gångerna är inte många. 

Har någon form av superkraft i mjölkproduktionen, för när Mytte hugger fast i bröstet så morrar kroppen igång som en frikkin' motor och så SWOOOOSHAR det till i några minuter - medan bebben sväljer och stånkar som någon galning för att hinna med - och sedan är det klart, stopp, schlutt kaputt. Och Mytte släpper och ögonen ba snurrar runt av paltkoma. I regel tar det inte mer än 4-5 minuter (klockade min senaste amning till 2 min och 39 sekunder).

Jag vet inte om ni har sett den där Mamma mu och kråkan-filmen när Mamma mu kommer åt mjölkslangen inne i stallet och så sprutar de mjölk så väggarna och hela rummet blir alldeles vitt. Om vi säger som så: Släpper My taget kan ni byta ut stallet mot vårt vardagsrum (eller var jag nu kan tänkas amma). Trycket är det minsann inget fel på. 

Kanske är det därför jag tycker att det är så praktiskt med amning, och inte alls har någon lust att börja klotta med en massa mat, trots att Mytte närmar sig halvåret. För just nu går så gott som ingen tid till mat. Eller stök och kladd överlag.  Och inte nog med det - My spyr aldrig (fem gånger har hon haft lite mjölk i mungipan, men that's about it). De där sura EKLIGA mjölkspyorna efter maten, som de andra barnen har haft, kom inte alls med detta barn. 

Fast vem är nu förvånad.

Har ju sagt att detta barn inte är från denna jord.

Men när vi kommer hem från Vietnam ska vi testa lite potatis och hans vänner. Någon gång måste man väl ge med sig. Inte för att jag skulle vara orolig för vikten (se sköna lår nedan), men för att jag tycker hon ser så bedjande ut i hundvalpsblicken när vi andra sitter runt köksbordet och mumsar. Hon är ju så snäll, så hon säger inget, utan sitter där och trånar så där "nevermind me, skulle bara bara lite sugen, men gör eder inget besvär för min del". Det är så urgulligt att man ibland vill räcka över fredagstacon på direkten. "Men älskling, TA DEN!" gråter man med sallad hängande i mungipan. 

Ja ja ja, snart.

 

2017 11 25 09.44.13 2

fredag 12 januari 2018 - 11:45

Finns det bara fredagar nu för tiden?

Fredag igen!

Jag tycker det bara finns fredagar i mitt liv nu för tiden. Det är ju i och för sig inte så dumt. Fredag är en bra dag. Men jösses vad veckorna rusar förbi nu! Kanske går de extrasnabbt nu när man har varit sjuktrött om dagarna och mest tupplurat sig genom dem. Sover så uselt när My ligger och slemhostar en i fejan. Inatt var första natten när jag känner att jag själv börjar vara på upploppet. Nu kanske det vänder för långkalsongtanten!

Igårnatt fick jag fräsa iväg med Mytte till akuten. Mitt i allt blev hon så pipig och rosslig i andningen, att till och med jag som alltid underminerar mina barns sjuktillstånd (årets morsa 2018) kände att det kanske var läge att kalla hem bilen från nattskiftet. Efter att hon fått inhalera lite adrenalin i mask och slukat lite kortison blev det bättre. Laryngit, sa läkaren. Världens bästa akutmottagning, sa jag.

Kan väl inte säga att läget har förändrats nämnvärt i dag, förutom att hennes feber, efter sju svåra år, ääääntligen är borta. 13 dagar till Vietnam, ropade jag i dag. Vi hinner bli friska tusen gånger om. Och det är huvudsaken!

Och så undrar ni förstås hur vegoari framskrider (eller så ropar ni "nääääj" och springer åt andra hållet). Kan medge att dokumenteringen haltar lite grann. När jag står böjd över diskmaskinen slår det mig alltid "ääääh jag kunde ju ha fotat!" (då himlar min man med ögonen), men igår skärpte jag till mig.

Brukar vara rent utsagt skitdålig på att göra lunch när barnen är i skolan, men vi hade så mycket bra grejs i kylen som man bara kan marinera i lite vitlök och peppar och olivolja och köra raka vägen in i ugnen, så kunde ej låta den chansen rinna förbi. Dippade i någon dipp jag rörde ihop av turkisk yoghurt och visade fingret åt kostcirkeln som stod och gapade om proteinkälla.

 

2018 01 12 11.20.04 1

 

Sedan blev det kväll och jag gjorde ett litet fuskigt snedsteg. Förr om åren när vi har gjort vegoari har vi ätit fisk. Det hade jag inte tänkt göra i år. Men nu råkade det sig så att jag vi hade två burkar tonfisk hemma. Och jag har ju ändå lite martha och man tager vad man haver och sånt i mig. Tyckte det var töntigt att inte använda dem när de en gång stod där i skåpet. Gjorde två stora tonfiskpizzor med oliver, rödlök, ananas och basilika. Kan nu inte säga att tonfisk är det bästa jag vet. Men det funkar.

 

2018 01 12 11.18.03 1

 

Nu skulle jag vilja uppfinna något riktigt supergott tills ikväll! Fredag och allt! Har ni förslag på någon riktigt fläskig friday dinner? Gärna något som man vill ha efter att man städat och hällt upp ett glas rödvin! Hit me!

torsdag 11 januari 2018 - 12:00

Vasa stad, hör du mig? Jag har ett mycket bra förslag!

2018 01 11 11.57.55 1

 

Den här veckan ska barnen skida i skolan. Det syntes mycket väl i gatubilden i morse när jag skjutsade barnen till skolan. Gulligt med massor av barn som kom bärandes på skidor och stavar (vet inte varför, men det kändes lite så där som förr i världen).

Men det syntes också i mina flöden igår ikväll. Föräldrar som i efter jobbet-svetten frenetiskt försökte skramla ihop passande utrustning till barnen ("hallå! hjälp! panik! någon som säljer sns-pjäxor i storlek 35?").

Mycket vet man om livet som förälder innan man får barn, men väldigt lite visste jag om hur mycket ett par skidskor kostar om man inte har sonderat terräng på loppis i god tid före. Ja ja ja, kom inte och säg att man ska hålla koll på specialerbjudanden och sånt. För ibland blir det bara så, att man hamnar punga ut 79 euro för ett par flashiga neongula Fischer-pjäxor kvällen innan gympan. Som sedan används 3-4 gånger innan de blir för små. Jag säger inte att det är optimalt - och jag vet att vi kan bättre. 

Men i år hade vi faktiskt turen att ha passande utrustning åt alla (kan det vara första gången?) så istället för att svettas i någon sportaffär satt jag och filosoferade medan den ena efterlysningen efter den andra ploppade upp på Facebook ("barnstavar 120 cm anyone!?").

OCH DÅ FICK JAG VÄRLDENS BÄSTA IDÉ!

Jag tycker ju varje dag att jag har idéer i världsklass, men den här var ju ändå något i hästväg. Lyssna på det här! Speciellt du, Vasa stad. Du som tycker om att säga att du är en stad för familjer, en stad för idrott! Det här skulle vara alldeles fantastiskt för dina invånare. 

Jag tänker så här: Det läggs alldeles monumentala summor på att bygga arenor (vilket förstås är fantastiskt). Men om man kunde avvara några tiotalstusen från ishallsbyggen, någon huntti från fotbollsstadion, och så några bidrag lite härifrån och därifrån. Tänk om vi skulle kunna ha ett utrustningsbibliotek!

Lite som en vanlig bokbibba, men med sport- och fritidsstuff. Vintrarna här hos oss är så otroligt korta att det känns så trögt att skaffa skridsskor för den där ena helgen familjen åker och skrinnar till Brändörinken. Sami har inte haft skridsskor på flera år (och jag förstår - det är realistiskt att säga att vi kanske skrinnar en gång i året - varför skulle man då orka köpa sig ett par när man lika gärna kan glida runt på skorna den där ena kalla timmen som barnen orkar?).

Skulle det då inte vara helt urbra att få gå via utrusningsbibban och låna ett par för den där ena timmen? Ja!

Eller om man sommartid plötsligt fick sug efter att spela tennis någonstans, men har ingen racket - utrustningsbibban! Man fick medelålderskris och slogs av ett akut sug att prova en skateboard - utrustningsbibban! Eller något som jag längtar efter ofta: Att spela boboll med vänner på en sandplan. Men aldrig är det någon som har den där skojiga handsken, eller en sån där stekpanna till slagträ som jag behöver. Då kunde man kila ner till bibban och låna. 

Vem är det som har bestämt att det bara är litteraturen som ska vara gratis?

Skulle man inte kunna tänka sig att även idrottslig utrustning kunde vara en service som man kunde få ta del av?

Ett lånekort som också står för större jämlikhet (som har sagts mången gång förr: barnidrott ska inte behöva vara en klassfråga) och sporrar till rörelse. Ja, jag tycker det här är en skitbra grej. Tänk er vad kul man kunde ha! Och vad praktiskt - om man inte behövde köpa en ny beachvolleyboll bara för att man fick ett sug att spela i parken!

Några rader med roliga pulkor, skridskor, rullskridskor, skidskor, fotbollsskor, korgbollar, innebandyklubbor, ridhjälmar, badmintonracketar, pingisklubbor, mölkky, någon trickcykel. Kanske frisbee, någon barr och en stav. Vad vet jag. I varierande storlekar. Kan redan nu lova att donera några par avlagda fotbollsskor! 

Var det här nu inte världens bästa idé, så säg! En fritidsbibba - det vill vi ha i Vasa!

(ps. säger ni att det blir för dyrt, så påminner jag om att vi nyss lade över 16 miljoner på Sandvikens monsterstadion, den är jättefin och så, men how 'bout lägga lite mer konkret fräs på juniorerna en annan gång?).

måndag 8 januari 2018 - 13:30

Vem är barnet i den rostbruna tröjan?

I lördags när jag hämtade mina barn från svärisarna visade svärmor en rostbrun, alldeles underbar, kofta som hon hade stickat åt Milea. Men dessvärre visade den sig vara för liten (Milken har plötsligt blivit en jätte), så vi beslöt att spara den åt My, tills hon blir stor (och växer hon i den här takten lär väl en 7-årings tröja bli lagom till våren). Trist för Milks, kul för My!

I bilen på väg hem kom jag återigen att tänka på tröjan och på My. Fick en sån där svindlande aha-upplevelse när det gick upp för mig att den här babyn också ska bli ett stort barn en vacker dag. Körde nästan av riksåttan i rena euforin!

Liksom tänk att jag ännu en tredje gång ska få äran att se en ny människa ta form. Man tror ju, innan man får barn, att man ska kunna forma dem och påverka hurudana de blir, men ganska snabbt märker man att man har köpt grisen i säcken. De är redan sådana de är.

Visst, lite hyfs, uppfostran och schyssta värderingar kan man ju försöka tuta i dem längs vägen. Men i övrigt är det ju inte mycket man kan påverka. Humör, lynne och temperament (pratar jag om hundar nu?) blir ju som det blir. Jag tycker det är så vansinnigt spännande, att jag ska få följa vem Mysli blir. Vilken jäkla ynnest alltså! Att få se ännu en till flicka växa fram!

Tror inte min hjärna har fattat det ännu. Att My en dag ska vara så stor att hon har långt hår (eller kort hår! eller hästsvans! eller ingen svans!) och springer in i köket och berättar något. Att hon någon gång ska vara en snorunge som man blir sjukt irriterad på. Att hon ska cykla! Att hon ska ligga i min säng och lyssna på när jag läser (det gör hon förvisso redan nu, men att hon liksom ska vara intresserad också). Vad ska hon gilla för mat? Vad vill hon göra på fritiden? Hur ska hon låta? Men mest spännande är väl ändå det där att hon ska berätta något.

Minns att jag var allra mest otålig och förväntansfull med Milken. Hon hade så förfärligt mycket att berätta direkt från start, hon var ju så frustrerad som yngre, och jag bara väääääääntade på att hon skulle lära sig prata så man äntligen skulle få klarhet i vad som störde henne. De andra har jag kunnat tyda på andra sätt. Med Milks var den ordlösa kommunikationen en större utmaning. Och det var så härligt när hon äntligen började prata! 

Hisnande tanke ändå. Att det en dag ska finnas ett barn i vår familj som fyller ut en rostbrun tröja för 7-åringar (ett barn som inte är Milken!). Och att jag då ska känna det där barnet och tycka "ja, vadå, det här är My, inga konstigheter!". Nu har man ju INGEN ANING.

Åh, det är så spännande ändå, det här livet.

 

2018 01 08 01.31.28 1

Liten Mytte sov gott imorse när jag smet iväg till frissan.

tisdag 19 december 2017 - 18:30

Skala bort livets beståndsdelar.

Jag skrev ju om trötthet häromdagen, om att man inte ska låta tröttheten bli ett normaltillstånd (även om det kanske är fel årstid att påstå något sånt, just när det är som mörkast och allt känns mer eller mindre hopplöst). Men som vi alla känner till så är det ändå en milsvidd skillnad mellan vintertröttman och utbrändhetströttman. 

Jag vet inte hur noga ni öppnar kommentarsfälten i den här bloggen (gör folk sånt längre, läser kommentarer?). Men just under det inlägget fick jag en bra fråga:

 

"Usch ja! Jag undrar; Vad skippar man om man redan tycker att de yttre ramarna är avskalade? Jag har varit på vippen att bli ordentligt utbränd i snart ett och ett halvt år. Har tre barn, 7,9 och 11 år. En man som jobbar skiftes, jag själv jobbar 70% och älskar mitt jobb. Försöker skala ner på allt; hobbyn, städning, matlagning osv. Jag kan ju inte bara ligga på soffan med barnen och mår också bra av att röra på mig och vara ute. Är det "endast" att fortsätta jobba med det inre som gäller? Blir tyvärr lite provocerad av alla som skriver skala ner, avboka, tacka nej. Finns inte så mycket mer jag kan hoppa över. Önskar konkreta exempel på vad ni andra lämnat bort i ert liv."

 

Jag svarade redan på den frågan i kommentarsfältet (nå, ni kan läsa där vad jag skrev). Men kortfattat sa jag ungefär att man inte kan skala bort livets beståndsdelar i det oändliga. Småbarnsåren är tunga hur man än vänder på steken. Och man kan ju, precis som frågeställaren skriver, inte bara sitta inne och överleva (det om något är ju ett skit liv).

Att jobba med det inre är säkert viktigt det också, men jag tror faktiskt inte att det är någon räddare i nöden. När det kommer till utbrändhetströttman så tror jag på konkreta handlingar i vardagen. Vad som behöver stuvas om i ditt liv vet bara du själv. Men det som jag tror har varit räddaren i min egen nöd är det faktum att jag har prioriterat tre viktiga punkter. 1. Fler ensamma hemmakvällar i långkalsonger 2. Mera halvfabrikat i matväg. 3. Max en hobby per barn. 

Jag har tidigare varit en extremt social varelse. Jag älskar fortfarande folk, men märker att jag mår sjuhundra gånger bättre när jag får ladda mig lite oftare. Med böcker, med egna skriverier, med poddar, i långkalsonger. Man måste inte delta i varje social aktivitet som erbjuds. Man måste inte heller ha gäster varje ledig helg. Och man kan äta lunch hemma framför datorn. Nudlar, om man så önskar.

Maten, ja! Punkt två. Jag vet att barnen förtjänar näringsrik och bra mat när de växer och lägger grunden för allt, men alltså ingen dör av fiskpinnar nu som då (ja nå, det skulle vara fisken då). Man får äta knackisar. Man får äta spenatplättar. Och vad man nu gillar. Matlagning är så fruktansvärt boring och tidskrävande i vardagen. Är helt säker på att det vi äter duger. Som förälder kan man inte överprestera på alla områden (eller jo man kan, men till vilket pris?). Jag kanske inte maxar tallriksmodellen alla dagar, men å andra sidan läser jag massor för mina barn. Här får man bara vara sträng med sig själv och säga: KLART SOM FAN ATT DET KUNDE VARA BÄTTRE, MEN NU ÄR RESURSERNA INTE OÄNDLIGA. BASTA!

Och så sista punkten. Om att det bara förekommer en hobby per knopp. Här tycker jag det kan vara bra att minnas att när det kommer till hobbyn så ska hela familjen må bra. Eller det gäller egentligen alla punkter. Man behöver se familjen som helhet. Vad innebär det för hela puljun om alla har en massa hobbyn varje kväll? Det är inte så att det här är en egoistisk grej (typ "jag är utbränd, så jag orkar inte skjutsa runt på mina barn"), utan jag vill också att barnen ska få den vila de förtjänar. Jag tycker de behöver slappa kvällar - också. De har så himla mycket action i livet ändå. Vill lära dem vikten av vilan. Att en uuuurtråkig kväll hemma inte är en kväll förgäves, utan något man som människa behöver för att orka må bra.

Nå, er tur - vad tror ni angående den här frågan?

måndag 18 december 2017 - 19:00

Babygeniet My.

Det var någon som klagade på att det förekommer alldeles för lite Mysli på denna blogg. Och man är ju inte sen att instämma. Man kan inte få för mycket av detta kompetenta babygeni. Som mor är jag ju inte världens mest objektiva och pålitliga källa: Men alltså HOHHO, det här barnet är inte från denna värld.

"Alltså vad får du för barn riktigt?" sa min syster tidigare i dag när jag berättade att My sov till halv tolv imorse (svarade självfallet att hon är sin fars dotter). Å ena sidan är det ju underbart att hon är en morgonsnoozare utan dess like, å andra sidan är det ju lite taskigt eftersom jag själv tenderar sova bort dagarna. Men soooo be it. Jag är så otroligt fascinerad av att en baby kan vara så här cool (förutom när hon ser fammo och faffa - då ylar hon i högan sky). I övrigt är hon på så himla gott humör. Senast hon grät var alltså i lördags (när fammo och faffa var här, haha!). Hon har tydligen blivit lite blyg (har förstått att det hör till åldern). 

Men annars är hon rakt igenom härlig. Så otroligt rund och go. Jag skojar inte när jag säger att jag i dag plockade fram storlek 80 och My är fyra och en halv månad (haha!). Var till rådis förra veckan. Hon är redan 7,3 kg och 67 cm. Gott och glatt humör finns det rikligt av. Kanske gott humör väger mycket?

Se nu på den här julkorven! Hör ni babyflabbet ända dit?

 

2017 12 18 06.16.16 12017 12 18 06.16.19 12017 12 18 06.16.18 22017 12 18 06.16.18 12017 12 18 06.16.17 22017 12 18 06.43.55 1

lördag 9 december 2017 - 17:15

Batmans lillasyster goes dåraktig morgon.

Allt ska man behöva vara med om som förälder.

Och det här, som jag nu kommer berätta om, är ju en klassiker som man behöver få bocka av innan man kan klassificera sig som En Riktig Förälder.

Det hände sig så att det var lördagmorgon.

Och inte vilken lördagmorgon som helst, utan dagen då skolans självständighetsfest skulle gå av stapeln. Det är något som jag (och hela familjen) har sett så mycket fram emot. Skolan har ingen julfest i år, utan har gått all in på en självständighetsfest istället. Milea har preppat som en tok för att vara flickrollen i Zacharias Topelius "Björken och stjärnan". Vi har övat repliker nästan varje kväll i tusen år och jag har väl varit den av oss som har haft mest jännäkakka.

Och Matheo skulle vara Paavo Nurmi (haha!) i sitt uppträdande med klassen. Så under fredagsmysiga former gjorde vi "snygg" löpoutfit igår kväll. Det var med fjärilar i magen jag gick här hemma och strök finkläder. Mindes hur spännande det var med med skolfester förr i tiden. Vitskjortan, klänningen, koftan och gänget hängde nystrukna vid spisen när jag gick och lade mig. Ställde klockan på 7.30, så vi i lugn och ro skulle hinna till skolan till kvart före 9, eftersom barnen skulle träffas och byta om i klasserna innan showen (9.00 började själva festen).

Alles frid och fröjd i stugan.

Nå, sedan kommer vi till vändpunkten i historien, när saker och ting sakta börjar skita sig. Eller sakta och sakta. Det som hände, hände minsann med fart.

8.50 väcker Matheo mig imorse och säger "mamma, borde du inte börja vakna snart?"

Och jag ba:

"SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIITTTTTTTT!!!!!!!!!!!".

Det finns på riktigt få saker här i världen som är värre än att veta att allt hänger på sekunder och man inte fattar i vilken ända man ska börja, för hjärnan är så yrvaken att den bara springer runt i cirkar och ylar. Jag insåg ganska snabbt att jag måste skita i mig själv för att vi ska hinna. 

"PÅ MED KLÄDERNA SÅ SNABBT NI KAN. TVÄTTA TÄNDERNA, BORSTA HÅRET! SKIT I ALLT ANNAT! NU SKA SAKER OCH TING GÅ UNDAN" ropade jag hysteriskt medan jag spände fast My i bilstolen i bara pyjamas. Sedan stack jag in mina bara fötter i gummistövlarna och sprang till bilen i bara nattlinnet. Efter galopperade barnen som två frisläppta kor. Stor eloge till dem dock, att de verkligen levererade! Aldrig sett maken till välsmort maskineri. Till och med Paavo hade löpoutfiten i en påse under armen. 

Här kan vi tacka vår helige skapare (Linn Jung) att vi hade lagt fram allt så välstruket (till och med hårband fanns i Milkens hög).

Sedan körde jag så hårt som jag vågade mellan husen i Vikinga. "Mamma, får man köra så här hårt här?" sa Matheo skräckslaget och höll i sig i dörren. "NEJJJJ!" sa jag och gasade ännu hårdare.

Fem före 9 sladdade jag in på skolgården som Marcus Grönholms hysteriska småkusin. "UT-UT-UT-UT SPRING TILL KLASSEN ALLT VAD NI KAN!!!."

På vägen tillbaka hem grät jag högt i bilen. Vet ni så där att man hulkar högt? Dunkade pannan i ratten när jag parkerade hemma på gården. Jag var så ledsen att jag skulle missa Björken och stjärnan. Att barnen skulle uppträda utan frulle. Att den här dagen började så skit.

Jag var så innerligt ledsen för att jag inte skulle få se barnens uppträdanden. Jag är ju inte direkt pryd och främmande för "knasiga" klädkoder, men någonstans här vid nattlinne och barfota i rosa gummistövlar går ungefär gränsen för vad jag kan stövla in på en självständighetsfest i. 

Ylade så högt att My förmodligen trodde den här familjen fullkomligt hade tappat det. 

9.00 var jag hemma igen. Såg mina bedrövligt ledsna ögon i hallspegeln. Snöt mig en gång och sa: "NÄ NOG ÄR DET SJÄLVA FAN ATT JAG SKA MISSA DET HÄR!". Så jag tog ett djupt andetag och sa: "Håll i dig, My, för nu kör vi i en dårskapsrunda till". Hon satt fortfarande i bilstolen i pyjamas (med sitt täcke ovanpå). Himlade med ögonen och ba "åååkej". Och så lade jag i turbon. Klädde på mig kläderna jag hade strukit dagen innan. Borstade håret, borstade tänderna. Bytte blöja på My och så kastade vi oss i bilen igen.

Ibland är det svårt att tro att man inte är Batmans lillasyster, för tro det eller ej, 9.15 var jag tillbaka på  skolgården igen. Jag såg ju fortsättningsvis ut som en dåre. MEN SO BE IT. 

För jag hann amma i trappan innan det var dags för barnens program.

Som jag båda (!) hann se genom jumppasalsdörren. 

Alltså:

<3

 

2017 12 09 05.08.23 1

 

Tur i oturen får man ju säga om att My hade sin nya Polarn o. Pyret-pyjamas. Om man riktigt, riktigt anstränger sig så kan man kanske tro att hon har styrt upp någon "rolig julig outfit".