Visa inlägg taggade med 'familjeliv'

torsdag 19 april 2018 - 11:00

Sexte bästa dagen.

I en idealistisk värld skulle jag ha tid att hänga enskilt med barnen mycket mera än vad jag gör nu. Tycker inte att behovet har funnits förrän nu. Har haft så himla mycket tid för stora barnen hela hösten och vintern, medan babyn har legat på någon filt varit allmänt tillfreds med livet. 

Men nu när bebben har blivit större kommer hon ju i raketfart och rycker i byxbunten tills man tar henne i famnen. Förra veckan sa Milken faktiskt (om än väldigt diplomatiskt och snällt) "Man får ju aldrig vara med mamma mera, utan att en sån här gullis kommer i vägen!" när My trängde sig förbi. Hon log mot bebben och pussade henne i håret, men det var liksom ändå nåt där i ögonen som knep till i den här arma moderns hjärta.

.. som i sin tur ledde till att jag i går sopade kalendern på program och ägnade en hel eftermiddag åt bara Milky Milks. Hade lite ärenden att sköta under dagen, men messade att hon skulle vara klar klockan 15.00 och stå ute på trappan hemma, så skulle jag plocka upp henne. Tycker det ger mig så mycket också. 

Hade i smyg packat simhallsväskan före. Och ni kan tänka er fejset när vi parkerade utanför simhallen! En lättare människa att pleasa finns knappast. Hon var så lycklig. "Och med bara mamma! Simhallen - bara med mamma!" sa hon kanske en kvartsmiljon gånger innan vi ens hade hunnit byta om. 

Hon brukar ofta säga att när hon vaknar på natten med mardrömmar så brukar hon tänka på vårt bröllop för att bli lugn igen (är det inte ljuvligt?). Tycker det är så gulligt att det var en så bra kväll att hon kan tänka den för att mota monster i grind. När vi satt i bastun efteråt sa hon "Jag tror faktiskt att det här är min bästa dag efter ert bröllop". Tyckte det var så mysigt och anspråkslöst, så jag skrattade högt. Varpå hon kontrade: "Nå, kanske inte andra, men vi säger sexte!".

Sedan åkte vi (mycket skrynkliga och hungriga) hem med god stämning i magen. Svårt är det ju inte, att göra en sjuårings dag. 

 

<3

 

2018 04 19 11.08.43 1

söndag 8 april 2018 - 16:30

Hur ska det gå för mammorna?

domande mammor

 

Jag såg en instapost av Amanda Schulman häromdagen, som jag fick lite feeling av. Eller feeling och feeling. Tänkte att jag skulle blogga om det. Inte för att jag nödvändigtvis känner igen mig. Jag har inte blivit utsatt för hårda domar och pekpinnar (eller så har jag bara varit för dum för att inse att de var avsedda som just pekpinnar). Men så är jag ju inte heller någon offentlig person med hundratusentals följare, utan mest en vanlig trebarnsmorsa med ovanligt snälla bloggläsare.

Det är varje flerbarnsmammas plikt att stötta förstagångsmammor, skriver Amanda. Och det har hon förstås rätt i. Duger gör vi allihopa! Men jag vet inte hur ofta jag under vintern har klickat upp blogginlägg i Facebook-gruppen "Finlandssvenska bloggare" som har handlat om att känna sig som världens sämsta morsa. Ofta har de kanske också innehållit en liten rant om att vi måste sluta jämföra oss med varandra. Om mammashaming etcetera. 

Och jag har funderat mycket kring det. Att det är så absurt om man tar ett steg tillbaka och försöker kasta om rollerna. Har ni någon gång sett en pappa som har kastat sig ut och ba "ääää, jag känner mig som världens sämsta farsa"? Kanske finns det någon, men jag har i alla fall inte sett till någon.

En känner ju jättemånga mammor här i livet. Unga, medelålders, gamla, jättegamla. Alla är de unika på sitt sätt, men om det är något som förenar dem alla, så är det att de alla har gjort så gott de har kunnat, med de förutsättningar som de har haft i det skedet av livet. Nu generaliserar jag kanske, men jag tror till och med att många av dem har gjort ett större jobb med barnen än papporna - men likväl är det de som står där och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Intressant, va. Orättvist, you say? Kanske?

Ska det verkligen vara nödvändigt att känna den känslan då? Nå, nu är känslor till för att kännas och det går inte alltid att rationalisera bort sånt som känns hårt inuti (om det är någon som vet det, så är det jag!). 

När jag fick mitt andra barn sa en klok person "Ja, barnen går det minsann ingen nöd på, dom behöver du inte oroa dig för, men mammorna - hur ska det riktigt gå för mammorna?". Och jag har skrattat mycket åt det (och haft mycket tröst av just den tanken i mitt föräldraskap). Hur vi än gör, så överlever barnen högst sannolikt. Men med alla dagens alternativ, alla krav, alla normer, faror, fällor och gud vet vad - ja, där står mammorna med flackande blick och darrar. Helt lätt är det inte.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för mitt påstående, men min magkänsla säger att det aldrig har varit så lätt att vara bebis som nu - men aldrig varit så svårt att vara morsa.

Men för mig har det varit en stor tröst att se på mig själv i bemärkelsen att jag alltid jobbade med de förutsättningar som fanns. Inte var jag någonsin den bästa möjliga morsan (ofta var jag till och med riktigt rutten). Men när jag inte orkade hela vägen in i mål, så fanns det helt enkelt inga andra vägar. Då var allt snällmammi-kapital avverkat för den perioden - och så var det med den saken!

Det var inte så att jag ville skrika och vara trög. Det var livet och orken och skiten som kom emellan, så som livet och orken och skiten tenderar göra. Det var nu inte så att jag till exempel ville föda ett prematurbarn till exempel, men vem kan välja det? Sedan fanns det perioder när jag var rakt igenom underbar. Så där så att jag själv såg mig själv i spegeln och tänkte "VEM ÄR DU, DU SOM ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SNÄLL OCH HÄRLIG?"

Tänkte att jag skulle säga det högt, en gång för alla, så som Amandas flerbarnsplikt råder. Att jag ser (och tror!) att vi alla kämpar på - även om vi många gånger rör oss i vitt skilda riktningar och med helt olika förutsättningar. Ibland går föräldraskapet skitbra, ibland går det helt åt helvete. Ibland finns det kraft och utrymme för förbättring - ibland inte. 

Och när man ser att grannen harvar på, minst lika hålögt i sin gräsmatta, kan man bara vinka och säga tjena. Kanske harvar hon på ett sätt jag inte gillar, men kanske gör hon det på ett sätt som gör det lättast för henne just nu. Hur vi än slirar på i föräldraskapets dikeskanter tror jag ändå sällan det finns belägg för att vi är sämst i världen. Och finns det, så finns det säkert också förklaringar (för att inte tala om lösningar).

Snäll klapp på kinden!

 

lördag 24 mars 2018 - 11:30

Propagandamaskineriet ligger i.

2018 03 24 11.19.56 1

 

Ibland önskar man att barn skulle vara som modellera. Att man skulle få forma dem helt som man vill. Oftast går det ju käpprätt ner i dikesrenen, men ibland lyckas man ju styra dem pikulite åt ett önskvärt håll.

Det är ju till fördel - i synnerhet när det kommer till intressen. 

Ta nu golf till exempel. Gissningsvis skulle jag i hemlighet gråta blod om mina barn skulle gå i gång på golf (finns få saker jag tycker är så infernaliskt tråkiga som golf och minigolf, sori nu). Tänk om man var tvungen att tillbringa sina somrar på en golfbana (zzzzzzzzzzz).

Därför föreslår man ju aldrig heller att de ska testa på det.

Simple as that.

Men däremot försöker man ju i smyg - sakta, sakta - puffa dem i sådana riktningar som man själv gillar. I alla fall så länge de är någorlunda formbara. Snart kommer ändå en dag när de släntrar in genom dörren och säger att golf är den enda vägen - och då får man ju ge med sig (kanske man upptäcker nåt trevligt med golfen dårå). Men tills dess får man idka lobbying i valfritt väderstreck. Min pr-maskin snurrar ju hårt för bollsport och kultur ("fotboll och böcker är livet" kunde det stå på mina propagandaplakat som jag marscherar runt med).

Och vi har ju vunnit mycket mark på den fronten de senaste åren. Som det ser ut nu så är de båda fotbollsspelande bokentusiaster (My är mer en bokslukare i den faktiska bemärkelsen - hon äter upp boken, sida för sida). 

Ens arma kulturhjärta får sig en liten kick när barnen just nu tycker det bästa som finns är att "läsa boken - och sedan se filmen". Blir själv alldeles till mig av iver när jag ser att det finns filmer om böcker vi nyligen läst.

Vad får t.ex en tioåring att studsa upp från soffan och komma springande till köket och ba "OOOO EM GEEEEE, vet du mamma vad jag har sett!!!!!". Och man tror typ att Zlatan har plingat på för att sälja jultidningar - på den nivån är upphetsningen.

 

- Veeet du vad jag just såg för trailer i teven???
- Nå?!
- SVJ FINNS SOM FILM!!!!!!!!!!!!!

 

SVJ (Stora Vänliga Jätten) av Roald Dahl (Masses favoritförfattare vid sidan av Moni Nilsson) läste vi någon gång i vintras - och tydligen går den på Viasat just nu. Vilken lycka! Blev själv riktigt glad. Ser att den är relativt ny också (2016). Hade gärna sett den på bio. Men nu får det bli filmkväll. Yass! Fast det är ju inte helt lätt. På vår lista finns även Tsatsiki, farsan och olivkriget (2015) som vi nyss läste ut. Alla dessa vaaaalmöjligheter! 

Men först: Fotbollsträningar.

onsdag 21 mars 2018 - 11:00

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

2018 03 21 10.55.17 1

 

Trots att Fader vår har varit bortrest på träningsläger hela veckan har vi haft tre riktigt fina dagar med barnen här hemma. Känns så skönt att ha kommit till ett skede när man inte ens tycker det är jobbigt att den ena åker bort. Barnen är så snälla och vardagen rullar på i sakta mak. Tänkte till och med i min naivitet: "Kanske kunde man ha hur många barn som helst - bara man fick dem med minst sju års mellanrum, hah!".

I morse när vi åt frukost satt de stora med hjärtögon och fanstiserade om när My ska börja dagis (framför allt när man får hämta henne som en lerig, snorig kuraklimp från dagisgården - det tyckte de var uuuuurgulligt). Och jag tänkte - återigen - på vilket privilegium det är för en liten människa att få ha så här många stora människor som älskar henne till döds. Deras outtröttliga lekar och kramar och snälla ord. Kommer de alltid att orka vara så här bra mot henne? Kan man ens få en bättre uppfostran? Kommer jag ens att behövas? Heh.

Förresten, på tal om uppfostran: Jag pinterestade efter bra väggfärger till barnens rum igår kväll och ramlade då över något helt annat. Mycket är ju fullkomligt megatöntigt på Pinterest, men hittade någon föräldrasida med en massa uppfostringsdravel. Och även om jag för det mesta tycker att sånt är överskattat (för man är ju ändå som man är - tycker det är mer eller mindre omöjligt att ställa sig efter någon "metod").

Men det här tyckte jag ändå var tänkvärt. Vi behöver ju inte ta diskussionen om arv och miljö just nu (räcker gott och väl med en nypa salt!). Här kommer en ytterst fri översättning (från engelska) om något vi kanske kan tänka på någon gång när vi orkar. Som en sorts onsdagspepp i allas vårt förhållningssätt till småttingar (och varför inte vuxna också!).

 

Ett barn som ofta blir kritiserat lär sig att döma.

Ett barn som ofta blir förlöjligat kryper in i sitt skal och blir blygt.

Ett barn som lever med rädsla blir oroligt.

Ett barn som lever i avundsjuka blir missunnsamt. 

Ett barn som lever med skam lär sig att känna sig skyldig.

 

Men!

 

Ett barn som får uppmuntran lär sig att försöka.

Ett barn som ser generositet förstår det goda i relationer.

Ett barn som ser ärlighet lär sig förlåta.

Ett barn som lever i empati lär sig vänlighet.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

Ett barn som lever i acceptans lär sig att älska.

 

Japp. Det var det. Trevlig onsdag!

onsdag 14 mars 2018 - 10:00

Aldrig hade man väl kunnat tro.

En av mina favoritbloggare Sara Rasmus skrev ett fint blogginlägg igår, om såren i småbarnsåren. Har ni inte läst det ännu, så kan ni exempelvis göra det precis NUH. Jag kan känna igen så mycket.

Inte nödvändigtvis från den här gången, men från förra gången vi hade små barn i det här huset. Att få barn tätt sliter så fruktansvärt på humöret, på relationerna, på människan. Ingen gång är livet så hardcore som just i den där fasen Sara beskriver. 

Gigantiska vågor av dåligt samvete kan fortfarande överrumpla mig när jag tänker tillbaka på hur skiiiit jag var som förälder när stora barnen var små. Jag blir så fruktansvärt elak när jag sover dåligt. Och ibland känns det som om jag inte gjorde någonting annat än skrek mellan åren 2010-2013. Antagligen var jag inte så hemsk som jag minns, men man minns ju alltid bäst det man gjorde fel.

Det är så jäkla svårt att vara människa och god hela tiden.

Och när jag ser på barnen i dag tänker jag att de har klarat sig rätt bra ändå. Och när jag ser på mig själv i dag så tänker jag att jag har klarat mig rätt bra ändå. 

Men det trodde man ju inte där och då. När alla, vuxna som barn, trotsade och skrek lika mycket. Då levde man verkligen i tveksamhetens tid, som Lisa Ekdahl sjunger i en så fruktansvärt bra låt från 1994. Aldrig hade man väl trott att en mamma skulle komma ur det hela med förståndet i behåll, aldrig hade man väl trott att en parrelation skulle sluta i ett giftermål och aldrig vågade man chansa på att barnen skulle bli så fantastiska. 

Men det blir bättre!

Och till er som kämpar - här kommer en fin låt!

 

fredag 2 mars 2018 - 08:30

Sjumåningen - detta har hänt.

Satt och väntade på den tjugonionde som aldrig kom! För tydligen var det februari. Den 29:e varje månad brukar jag bjussa på en hiiiiiisande och oliiiidligt spännande rapport från bebilyfe. För då fyller Mytte the Myth jämt. Den här gången sju månader. Sju-huuu! Fattar ej.

Tycker också vi har kommit till ett mycket tydligt brytningsskede nu. När the glory bebilyfe är över. Mellan sex och sju månader hände typ allt. Nu har hon liksom blivit så mycket mer ett  barn. Och det beror främst på två saker:

1. Hon har börjat äta mat. 

2. Hon har lärt sig åla.

 

2018 02 22 05.28.55 2

 

Och när bebben börjar äta och röra sig framåt finns det sällan någon återvändo. Då går det snabbt utför, hah.

Jag hade verkligen inga förhoppningar om att det fysiska skulle gå så här fort med My, eftersom de andra har varit oerhörda latmaskar. Men så här i efterhand har jag kommit fram till att det nog har varit jag som har hämmat deras fysiska utveckling genom att spänna fast dem i diverse babysitters och gud vet vad. Och ännu värre - haft dem att sitta innan de ens har lärt sig sitta själv. Min lättja visste tydligen inga gränser förr i världen. My har inte varit någon annanstans än på golvet, golvet, golvet. Och så lärde hon sig åla flera månader före de andra också.

My hade två krisdagar förra veckan, när hon bara låg på golvet och ojvojade sig över att hon inte kom framåt. Gnällde och svor och var allmänt jobbig. Jag skrev på insta typ "Om My inte lär sig krypa i morgon, så blir jag galen". När jag skrev det suckade jag högt för mig själv och tänkte att det säkert blir två-tre månader av gnällplåga (Matheo t.ex, han låg helt stilla tills han var typ 8 månader). Meeeen som den mönsterelev Mytte alltid har varit, tog hon mig på orden och lärde sig påföljande dag. För bra för att vara sant! Nu är hon nöjdare igen.

 

2018 02 24 10.13.27 1

 

Och maten, som gick så saaaabla trögt i början, går nu alldeles utmärkt (det händer att man tror hon ska sluka hela min arm). Två portioner batat/morot/potatis/nåt ditåt klämmer hon i sig per dag. Det är väl tredje veckan vi är inne på nu. Så det tar sig. Ska provköra gröt på mixade havregryn här i dagarna. Tänker att det snart är dags att introducera det bästa som finns i hela världen: frukost. Och förresten, jag saknar amningsblöjan så oerhört. Det här människobajset är fullkomligt vidrigt. Varje dag försöker jag förklara för henne att människor inte är gjorda för att ha å göra med andra människors bajs, men det är som om hon inte lyssnar.

I övrigt skulle jag säga att Mytte är en människa med gott humör. Flabbar mycket och ofta. Kan sitta i famnen hur länge som helst och filosofera in fingrarna i näsborrarna. Hon somnar bra (sover 2-3 ggr om dagen) och tycker att mamma är fullkomligt bäst (nå, klandrar ej henne, jag är ju bra, ehehe). Undrar om det här med mammigheten kan härledas till nåt med amningen. Våra andra barn har aldrig haft nån skillnad på mig och Sami. Men My är tydligt mera förälskad i och beroende av mig. Har ju inte ammat de andra i närheten av så här länge och således har kanske Sami varit mer delaktig i mys och gos och mat och tröst då. Nu spekulerar jag hejvilt. Har faktiskt inga belägg för min hypotes. Kanske är hon bara en mammig typ? Eller så är jag bara en SÅ FANTASTISKT ROLIG MAMMA.

 

2018 03 01 10.20.40 1 1

 

Om Mytte skrev i en mina vänner-bok skulle hon förmodligen rafsa ner "Favoritmat: Mobilladdare från Huawei". Största utmaningen just nu är att hålla koll på alla sladdar. Hon går totalt loco på alla laddare som finns här hemma. Eller vilket band eller rep som helst. Och svänger man runt hörnet, så är hon bergis in i sotluckan i vardagsrumsspisen. Tycker det här är så huvudlöst roligt! Som ni märker är det alldeles nytt. Om en vecka har jag tröttnat på marodören och gråter när alla mina fina saker är sönder. Ja ja ja. Den dagen den sorgen!

 

 

Här kan man läsa om sexmåningen,
femmåningen, fyrmåninen och tremåningen.

fredag 23 februari 2018 - 20:00

7 lärdomar från tio år av föräldraskap.

Den här veckan var inte vilken vecka som helst, utan den här veckan firade vi 10 år som föräldrar. Å ena sidan känns det rimligt. Att jag redan en tredjedel av mitt liv har gått sida vid sida med Massler. Å andra sidan känns insikten svindlande. Att 10 år bara kan passera så där.

En är ju inte direkt förvånad om jag snart sitter här och gråter över att han har flyttat hemifrån. För om det är något som är orimligt med barn, så är det att vi får ha dem som egna alldeles för kort tid. 

Har jag lärt mig något annat under de här 10 åren då?

Ja, kanske. Om vi skulle försöka bena ut det?

Har lärt mig att:

1. ... man inte ska tro att något varar för evigt. Solen går ner över glansdagar, solen går upp över kaostider. När det är skit ska man tänka framåt (aldrig någonsin leva i nuet). När det är bra ska man stanna upp (carp them frikkin' diems så hårt du bara kan).

2. Det viktigaste är att förlåta sig själv - och högt säga förlåt. Tycker det är viktigt att man visar sig sårbar och ofullkomlig. Föräldrar är inga höga, oklanderliga hästar som kommer undan. Barn förtjänar förlåtelse, vuxna förtjänar förlåtelse.

3. I veckan var jag på båda barnens utvecklingssamtal och jag blev så jätteglad när båda lärarna sa precis samma sak, att vi säkert har läst mycket hemma, för det märks på barnens språk. Tänk att sådant verkligen syns redan nu. Ångrar inte en minut av högläsning. Ger hela familjen bra fiilis i slutet av dagen. Närhet och bra språk. What could possibly vara i onödan? 

4. Att folk kan ha annan syn på barn än dig. Och det allra bästa: Att du inte behöver lyssna på någon när du väljer att uppfostra dina barn. Sweet, va?

5. Att "Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer" inte alls behöver vara sant. Hur mycket trotsiga minitonåringar det än finns i huset (i skrivande stund 4 stycken), så tycker jag barnen blir bara ljuvligare och ljuvligare ju äldre de blir. Obs. bebisar är nog myz på sitt sätt (det kan eventuellt ha framkommit i denna blogg), men nog är ju människan ett fantastiskt djur när den är sisådär 7-10 år. När den vill slå sig fri ut i världen, men ännu vill komma hem till mamma om kvällen. 

6. Att man alltid högljutt ska älska mat. Och - utan undantag - alltid prata gott om mat inför barn. Så alla fördomsfritt får välja vad de gillar, utan att ärva dina nojor.

7. Att ens tjat - trots allt - inte är förgäves fast det kanske verkar så i stunden. Jag vet inte hur många gånger barnen har suckat åt mig (och härmat mig med löjlig röst) när jag har sagt något som jag tycker är viktigt (nå typ att alla människor är lika värda, att det är skitbra att betala skatt, att man inte ska gå in i främmande folks bilar eller något annat de tycker är urstörande). Men tammikukku - sedan kommer det en stund, till och med länge efteråt, när man går förbi deras rum och man plötsligt hör någon säga "... för så är det faktiskt, att alla människor ÄR lika mycket värda - och det VET du!". Och Sami och jag ba:

 

 

Så summa summarum: I 20 år framöver är det väl bara att fortsätta tjata, läsa högt, smaska högt vid matbordet och förlåta sig själv när det går åt helvete. Fett!

fredag 16 februari 2018 - 10:30

I riskzonen.

2018 02 16 10.19.30 1

 

Nu är det lätt att leva.

Jag skrev en rubrik som löd så igår. Men jag hann aldrig slutföra inlägget, eftersom livet kom emellan. Myslis faddrar och eviga beskyddare, Malin och Jenny, kom över på lunch. Flera gånger i veckan tänker jag på det nu för tiden. Vilken ynnest det är att få vara med om det här livet.

Visst finns det stunder man känner sig schleten, som min man brukar säga, men uppskattar det här lediga babylajfet så oerhört. Bara en sån sak att man får bjuda in två vänner på lunch och diskutera hur vi ska gå vidare med Mys andliga och spirituella fostran (det är väl ungefär vad faddrar är till för). Ne nu skojar jag förstås. Men fördelarna med småbarnsliv är så många just nu, att jag knappt hinner skriva ner dem. I ett vanligt liv är hemmaluncher med kaveris så sällsynta.

När alla barn var hemma igår låg de på mattan i en hög och kramades. Tänker ofta på att My måste ligga i riskzonen för att vara ett av världens mest älskade barn. Och då syftar jag mest på kärleken hon får från sina syskon. Det är inte klokt hur de bombar henne med värme och närhet och fina ord. Undrar hur länge sånt håller i sig, om de alltid ska gå iväg med henne och ulligullipluttenutta sig. Varje dag dränks hon i deras applåder och berättelser om att hon är världens bästa bebis.

"Man kaaaan inte ens vara så gullig som du, men du kan, för du är sååå myyyycket bättre än alla andra, My. Och så har du så fiiiiint babyslajm i låren! Och vad ditt hår har växt! Och du är så duuuuktig på att slå handen i bordet".

(för det är ju verkligen jättesvårt att slå handen i bordet, heh)

 

2018 02 15 04.43.20 2

2018 02 16 10.21.38 1

 

Igår kväll när My redan hade somnat läste de av någon anledning Trotsboken, och föreställde sig hur My skulle se ut när hon är två år, och hur gulligt det ska bli när hon blir arg och säger "bill inte" och morrar. För egen del gissar jag kanske att det gulliga EVENTUELLT har lagt sig i det skedet, men det vore ju rätt skönt att gå in med den inställningen, att trotsiga tvååringar är gulliga. My blir alltid så glad när Matheo kommer hem från skolan, ser redan framför mig att jag alltid ska kunna använda honom som muta och avledande, rolig gubbe. Sedan när det här goda humöret har lagt sig. Men det ser vi inget slut på ännu. Gladare baby finnes icke.

Jajaja, som jag sa. Hemmalivet i ett vintrigt Vasa, februari 2018, inte är det skit inte. Det är så skönt att ha tiden som sin egen. Att det är jag som håller i tyglarna för hur dagen ska ridas ut. Nåja, visst har vi en miljon tider att ta hänsyn till. Men det känns i alla fall som jag har bra kontakt med andningspauserna. I dag ska jag hänga med febrig Matheo (han vaknade med kroppstemp på 38 i morse) och ikväll ska jag äta middag på Fondis med mina Sevendays-kollegor. Yass!

söndag 11 februari 2018 - 11:00

Resa med bebis - tänk på det här!

Autentisk diskussion i bilen:

Jag: Folk ha fråga på insta om jag kan blogga om hur det är att resa med barn. Har du nå tips?
Sami: Njae, om vadå?
Jag: Om hur det är att resa med barn. Hur går det att resa med barn?
Sami: Bra går det väl..? Ja, bra skulle jag säga.

(Tur att det är jag som är bloggaren i den här familjen, säger jag bara).

 

2018 02 11 10.07.52 1

2018 02 11 10.09.44 2

2018 02 08 07.38.57 2

 

Under veckorna som gått är det några som har bett mig blogga om hur det är att resa med bebbe. Och som vanligt är er önskan min lag.

Har man möjlighet att åka iväg på en semester med småbarn finns det egentligen bara en grej man behöver fundera över, tycker jag. Och det har faktiskt inget med barnen (eller barnet) att göra. Utan mest med föräldrarna.

Jag tycker det viktigaste är att tänka på om man är i fas med livet i stort. Vet ni hur jag menar? Liksom, när är det läge att åka?

En semester förstärker ju oftast alla sinnesstämningar (vi kan jämföra det med en fylla). Att åka på semester när man själv är väldigt trött, relationen (om man nu råkar befinna sig i en sådan) är trasig och barnet är trotsigt. Ja, det är kanske inget guldupplägg. Det är ba trögt att tro att semestern ska göra allt bra igen.

Det är precis lika tassigt att vänta på Den Ultimata Tidpunkten. Sitter du hemma och väntar på att familjelivet först ska bli lugnt kommer du aldrig iväg. Åk när livet känns så där lagom kaostryggt, säger jag. Åk när du har överloppskrafter. Överloppsfeeling. Överloppspengar. Nå, nääär har man det, kanske man undrar. Well, man får chansa för att vinna.

My har redan från start varit ett sådant barn som jag känner mig trygg att resa med (hon var bara 10 dagar när vi första gången åkte till Sverige). Tycker det är det viktigaste. Att det känns bra i magen. Och det rådde inga tvivel att vi skulle åka på en längre vintersemester i år. My är ett barn som man kan ha med överallt - och samtidigt njuta av semestern. För en semester är ju inget man ska överleva. Helst vill man ju få ut lite feelgood också. 

Å andra sidan kanske man kan tänka: Lika bra kan vi ha kolik i värmen. Lika bra kan vi ha tvåårstrots vid poolen. Terrible twos i Kroatien. Det där är ju något som man kan bolla med sig själv (om vi säger som så: Milken var 1,5 år när hon flög första gången - skulle INTE ha övervägt före det - och nu, sju år senare, skulle jag flyga jorden runt med henne any day).

 

2018 02 08 07.48.07 1

2018 02 11 08.17.08 1

2018 02 06 10.26.33 1 1

 

Sedan tillbaka till det här med att chansa för att vinna: De stora barnen är nu 9 och 7 och man får faktiskt konstatera att de är såna otroliga reseproffs. De har varit med sedan de var små och det betalar verkligen tillbaka sig nu. De vet att det själva transporten tar länge och är cool med allt vad väntande och flygande innebär (flyget till Helsingfors tog 12 timmar - inte ett endaste ett pirr). Tycker det är så roligt att ha dem med. Så givande att se hur de njuter. Och som vanligt är det ju nyttigt att vidga sina vyer (hört från barnrummet imorse: "ska vi leka att vi är riktigt, riktigt fattiga?").

När det kommer till tips på packning och val av boende och sånt, som inlägg av det här slaget brukar innehålla, är jag inte rätt människa att fråga. Jag delade kappsäck med My och Milea, så välutrustat babyproffs är jag inte. Skämdes nästan när jag smugglade en flytväst i airshellet (tänkte att någon skulle stämpla mig som HYSTERISK, haha). Vi hade två kappsäckar på fem pers (jobbar med devisen "hellre för lite än för mycket"). Obs! Har man blöjbarn och specialdieter etc. måste man förstås på förhand undersöka vad som finns att köpa på plats. Här skulle man ha blöjor med, för det fanns inte.

I alla övriga beslut tycker jag man ska fundera på vad man vill ha ut av semestern. Vill man ha svinvarmt som i Asien? Eller lagomvarmt som i Europa? Vill man ha strand? Vill man ha kort flajt? Vad vill man göra? Vill man ha en viss typ av mat? Vill man ha äventyr? Vill man ha barnvänligt (och framför allt: vad betyder barnvänligt för just dig?). Och sedan får man landa där någonstans mittemellan, där man har råd och lust.

Vi hängde bara på när mamma och pappa bokade. Var bara nöjd med att hotellet låg vid stranden - och att vi skulle få hänga tillsammans i två veckor.

 

2018 02 08 05.14.36 1

2018 02 06 10.24.55 1 1

2018 02 08 01.40.28 2

 

Ska man åka till Vietnam med bebbe ska man inte vara särskilt nojig. Har ju t.ex åkt i galen trafik utan bilstol med My i famnen i två veckor nu. Tänker att det kanske kunde vara jobbigt för någon. Och så diverse främmande bobbor som kan slinka in i en bebut som slickar på allt. Är man lagd åt det katastoftänkande hållet, kan man kanske vänta med att åka hit. Vi har - obs obs - klarat oss jättebra. Och jag rekommenderar å det varmaste. Vill man ha suverän mat, fina solnedgångar och ljuvlig temperatur är det exakt hit ni ska komma. 

Precis som Sami sa - att resa med baby går bra. Speciellt om man har en baby som har en medfödd (utomordentligt välutvecklad) resetalang. Ska göra allt jag kan för att förvalta den väl, även i framtiden. 

Frågor på det? Svarar så gärna!

måndag 15 januari 2018 - 13:00

Vem utför slitarbetet?

2018 01 15 12.44.37 1

#tbt till tvättdag på Replot.

 

Sedan jag har styrt om min vardag från att vara workingclass hero till tillfällig hemmaförälder upplever jag att vi återigen har börjat gnabba orimligt mycket om hushållssysslor i den här familjen. Jag tycker att alla andra har (som man skulle säga i Drakan) tagit ut leposteget eftersom de räknar med att jag ändå hinner fixa. Irritationen är närmast djävulsk vissa dagar. Inte för att jag egentligen har så mycket emot att gå runt och plocka, men av principiella skäl vägrar jag finna mig.

Tycker att fördelningen har varit någorlunda jämn tidigare, men plötsligt har jag blivit någon projektledare deluxe och upplever att jag har ansvarar för orimligt många områden. Därför tjöt jag nästan av glädje i dag när jag via Peppes blogg hittade något så oerhört praktiskt som "Jämställdhetskollen". En checklist som man kan kolla igenom med sin partner - vem gör egentligen vad? YES!

Orsaken till min absurda glädje låg i att poletten trillade ner och jag äntligen kunde sätta fingret på var skon klämmer. Det är inte alls så att jag tycker att det är jobbigt att utföra uppgifter som hör livet till. Men jag är så fruktansvärt trött på att hålla koll på att saker och ting blir gjorda. Jag är dessutom inte alls lämpad för projektledning och är så utled på att ändå vara den som är den. 

Om vi tar det här med semester som exempel, som kommer upp i jämställdhetskollen. Jahapp, vad är då en jämställd semester, frågar man sig. Att man betalar lika många tusen eurosar? Att man packar lika mycket? Tja. Har märkt att det inte längre är bara så där att dra iväg när man har tre kalvar med sig. Speciellt fjolårskalven kräver ju sina specialarrangemang.

Det är så sjukt mycket kring en semester. Säg nu all research (vart kan man åka med så här små bebisar?), all bokning (fylla i alla tusen passnumror och signum som man fortfarande inte har lärt sig utantill), betala, boka tid för passfoto för de som inte har pass, ta passfoton, se till att alla vacciner är i skick, ansöka om pass, verifiera identitet på polisstationen, se till att man får recept till de vacciner som fattas, hämta ut pass, hämta ut vacciner på apotek, boka tid för vaccinering, styra upp resevagn, bunkra upp reseapoteket, gå igenom sommarkläder, tvätta dem, köpa det som fattas, packa, klippa de långhåriga och gud vet vad. Vad ska barnen ha med på flyget så de inte får tråkigt? Vad kräver en bebi på flyg? Och så vidare i all oändlighet.

Hur lika mycket man än pungar ut för en semester så är det ju inte rättvist förrän alla tar lika mycket ansvar för det där slitarbetet som ska göras innan man kommer iväg. Ja, det här med resor var nu bara ett aktuellt exempel. Men samma princip gäller nu egentligen allt man företar sig med familjen.

När man ska dra över på festmiddag till kompisar en lördagkväll - vem är det som har styrt upp allt och planerat datum och tid? Vem har sett till att alla barn har hela, rena kläder? Vem har köpt gå bort-present? Här tänker jag verkligen SLUTA med att vara en sån mönsterkvinna. Av någon underlig anledning är det oftast jag som bokar, jag som flätar hår och jag som styr. När det kommer till att ta ansvar för sociala relationer kan jag verkligen ta ut leposteget för hela 2018. Skön insikt, ändå. De andra får ta över projektpinnen. SÅ DET SÅ.

Nå, egentligen skulle jag bara tipsa om den här fina checklistan, men nu blev det en lång passivt aggressiv harang, även om jag i själva verket faktiskt är riktigt glad i dag. Ta det som ett tips och ha en fin start på veckan!