Visa inlägg taggade med 'machokultur'

söndag 8 juli 2018 - 10:00

Pojkar, fotboll och machokulturen.

Nu ska jag komma med en hård gissning så här direkt på söndag förmiddag. Eller ska vi kanske kalla den en mild förhoppning? Jag har en liten hypotes och den lyder så här: Pojkar är så mycket bättre än män. 

Men först ska vi backa till en Vasabladet-artikel häromdagen med rubben "Psykolog: Många män är emotionellt efterblivna och klarar knappt av att identifiera enkla känslor". För att göra en lång story kort så berättar en psykolog om att förmågan att sätta ord på sina känslor är nåt som barnen lär sig i tidig ålder.

 

- Vanligtvis sker det genom att föräldern analyserar barnets känslolägen och försöker sätta ord på det Många män har inte fått den här sortens vägledning av sina föräldrar, eftersom känslor ofta har betraktats som något kvinnligt. Det har lett till att samhället i dag är fullt av män som redan från tidig ålder saknat kapaciteten att verbalisera sina inre liv, säger psykoterapeuten Axel Aminoff.

 

Bra juttu. Läs den. 

Har levt omringad av barn och känslor i dagarna tu och har sett en hel del. Sorg, glädje, besvikelse, ilska, smärta, eufori,  entusiasm, hunger, trötthet och allt däremellan. Barn är känslosamma varelser. Och på turneringar som dessa (när så många olika faktorer spelar in på humöret) så har man sannerligen sett ett och annat. Vuxna som med varierande framgång kan hantera barns känslor - för att inte tala om sina egna. 

Matheos lag vann gårdagens sista match på straffar mot sina favoritrivaler VIFK. Det är speciellt att ha sina bästa vänner i motståndarlaget och det var så jämt att jag var fem före infarkt när BK-48 tog sats inför sista straffen. Tänkte segla ner i golvet av yesssssssssss när jag såg att bollen gick i mål. Den glädjen alltså. Femton pojkar i en stor euforihög. 

Mötte upp svärfar som stod på andra sidan planen. Trots skrällsegern var han irriterad över gubbar som hade pratat högt och nedsättande om både frisyrer och springstilar i vårt lag. Var det inte flickig springstil så var det flickhår (när svärfar sade ifrån blev det tyst i ledet). På frågan "Visst är det lätt att kritisera tioåringar?" fick han ej inget svar. Asså är det inte komiskt att vissa tror att flickigt fortfarande funkar som ett skällsord 2018?

Har sett så mycket fint i pojkväg den här helgen, som ger mig hopp om att pojkarna har en bättre framtid än dagens gubbar. Så länge vi vuxna förstår att förvalta och vårda den här superfina chansen. Ge pojkarna möjlighet att inte gå den där hopplösa emotionellt handikappade framtiden till mötes, den som det snackades om i artikeln. 

Och här har ju idrotten världens chans att påverka. Låt pojkarna känna alla känslor, avfärda inget som flickigt (herregud, att jag ens ska behöva säga det!). Låt pojkarna gråta, skratta, kramas. Identifiera besvikelse, rädsla och nervositet. Låt dem möta ilska och angst - och lär dem hantera det.

Tyvärr (det har man ju sett den här helgen) så finns det ju fortfarande väldigt många otroligt primitiva tränargubbar inom barnidrotten (ja, jag håller fast vid mitt hårda ordval - det är så primitivt att reagera instinktivt, ogenomtänkt bland oförstörda ungar). Och de här grottmänniskorna hinner ju sabba ett och annat innan den arten är utdöende. Passerade en plan i dag och ryggade till när en arm svingade förbi och gormade "itkupilli" åt en pojke som satt nerböjd i sin egen famn med händerna över huvudet. Liksom wow, värdigt. 

Men som jag sa: De här pojkarna är framtiden. När jag var på väg mot planerna från lunchen råkade jag i förbifarten få syn på en filt där en pojke satt och flätade en annan pojkes hår (en mysbomb briserade inom mig). Och det kändes så skö-hööönt att se att det finns barn som får köra på med sin grej, utan att någon har talat om för dem inom vilka ramar de bör hålla sig.

Fatta om idrotten skulle förstå att förvalta den här otroliga möjligheten! Att göra riktigt fina hälsosamma män av de här känslosamma liven.

Med de orden ska vi köra igång den tredje och sista dagen av WFC.

Låt den bli lika härlig som igår!

 

2018 07 07 11.28.29 1

Foto: Maria Kvist