Visa inlägg taggade med 'mat'

söndag 14 januari 2018 - 19:30

"Aj, hon ville inte ha..?"

Ni vet den där störiga morsan som alltid ska dravla om hur jävla lyckat föräldraskap hon har going on. Nå, jag känner mig alltid som henne när jag ska berätta någonting om My. Ja ja ja (stäng era öron). Men när det kommer till mat så vet Mytte sannerligen hur allt däromkring ska skötas. 

"Aj, hon ville inte ha?" brukar folk säga när jag lyfter henne från bröstet när hon ha ätit klart. Allt kring mat och amning går så jäkla effektivt att folk inte hinner fatta att vi har börjat innan vi är klara. Någon enstaka gång under dessa månader har jag väl ammat längre än 5-10 minuter, men de gångerna är inte många. 

Har någon form av superkraft i mjölkproduktionen, för när Mytte hugger fast i bröstet så morrar kroppen igång som en frikkin' motor och så SWOOOOSHAR det till i några minuter - medan bebben sväljer och stånkar som någon galning för att hinna med - och sedan är det klart, stopp, schlutt kaputt. Och Mytte släpper och ögonen ba snurrar runt av paltkoma. I regel tar det inte mer än 4-5 minuter (klockade min senaste amning till 2 min och 39 sekunder).

Jag vet inte om ni har sett den där Mamma mu och kråkan-filmen när Mamma mu kommer åt mjölkslangen inne i stallet och så sprutar de mjölk så väggarna och hela rummet blir alldeles vitt. Om vi säger som så: Släpper My taget kan ni byta ut stallet mot vårt vardagsrum (eller var jag nu kan tänkas amma). Trycket är det minsann inget fel på. 

Kanske är det därför jag tycker att det är så praktiskt med amning, och inte alls har någon lust att börja klotta med en massa mat, trots att Mytte närmar sig halvåret. För just nu går så gott som ingen tid till mat. Eller stök och kladd överlag.  Och inte nog med det - My spyr aldrig (fem gånger har hon haft lite mjölk i mungipan, men that's about it). De där sura EKLIGA mjölkspyorna efter maten, som de andra barnen har haft, kom inte alls med detta barn. 

Fast vem är nu förvånad.

Har ju sagt att detta barn inte är från denna jord.

Men när vi kommer hem från Vietnam ska vi testa lite potatis och hans vänner. Någon gång måste man väl ge med sig. Inte för att jag skulle vara orolig för vikten (se sköna lår nedan), men för att jag tycker hon ser så bedjande ut i hundvalpsblicken när vi andra sitter runt köksbordet och mumsar. Hon är ju så snäll, så hon säger inget, utan sitter där och trånar så där "nevermind me, skulle bara bara lite sugen, men gör eder inget besvär för min del". Det är så urgulligt att man ibland vill räcka över fredagstacon på direkten. "Men älskling, TA DEN!" gråter man med sallad hängande i mungipan. 

Ja ja ja, snart.

 

2017 11 25 09.44.13 2

tisdag 9 januari 2018 - 16:30

Tre bra vegoaridagar på raken.

Förra veckans vegoarisvacka kan ni glömma. Nu har vi tre succédagar i rad. Yass! Först var det då klassikern lasagne (har man en gång börjat göra vegetarisk känns det närmast absurt att man en gång proppade den full med kött - jag har bloggat om en mycket bra variant  tidigare). Den gillar ju barnen alltid. Var helt enkelt tvungnen att köra några säkra kort här emellan, för att bibehålla deras eviga kärlek.

När lasagnen var slut blev det en annan classic. Mixad soppa med potatis, morötter, purjo, persilja och koskenlaskija-ost. Ändå otroligt att något så enkelt kan smaka så gott. För att vara riktigt inställsam bakade jag scones till. Har aldrig gjort scones i sån där muffinsplåt förr, men det kändes ju genast lite festligare. Lade lite bakplåtspapper under för att de lättare skulle komma loss. Fick nästan stående ovationer från köksbordet.

 

2018 01 07 10.14.51 3

 

Sedan på den tredje dagen blev jag sugen på quorn, som enligt mig är den bästa köttimitationen. Jag tycker egentligen det är fånigt att man ska efterlikna köttlik matlagning (vem har sagt att köttmat är normen, va va va). Men fick nu ändå ett sug när jag strövade i affären. Jag wokade en massa morötter, broccoli, blomkål och minimajs och qourn i sanslösa mängder vitkök. Hade köpt nå spännande långa nudlar som jag tillredde och stekte med. Klippte över massa koriander. Lite soyasås och chilisås på det. Heaven!

 

2018 01 09 03.34.45 1

 

Jaja! Härifrån tvättas, som finnen skulle säga.

lördag 6 januari 2018 - 12:00

Kökschefen rapporterar.

Alltså det här med att jag tagit min rapportering från vegoari på största möjliga allvar är det bästa som har hänt min uppdateringstakt. Varje dag kan jag skyffla bilder på vad vi åt igår. Så hiskeligt ointressant för er, men så praktiskt för mig. 

"Ääää det är så jobbigt att vara så här på tårna under varje matlagning" gnällde jag åt Sami igår (han låg på köksgolvet i manflufeber och höll Mysli sällskap medan jag halvt brände rödbetsbiffarna).

Det finns ju både fördelar och nackdelar med att stuva om vardagskosten, har jag märkt. En lasagne kan man ju göra med en halsduk för ögonen och med ena handen i instagram, vilket är så sjuuuukt skönt. Men det här med att göra ny mat kräver ju lite koncentration. Hålla koll på recept i mobilen medan man gör. Uhh, det är störande. 

Men här kommer gårdagens skörd. 

Till lunch åt vi rödbetsbiffar med chevre. Recept här. Jag tyckte inte de höll måttet med bara stekning, så jag lade över en getostskiva och klippte över lite rosmarin och gräddade 10-15 min i ugnen. Sedan åt vi med potatis- och morotsklyftisar till. Och sallad och nån dipp. Jag gillade jättemycket. Barnen ringde efter fammo och frågade om de får komma övernatt och vad de i så fall får äta (HAHA!). De blev lovade lax och de flydde sedermera fältet över natten. 

 

2018 01 06 11.27.49 1

 

"Vem har sagt att jag går med på nåt sånt hääääär?" sa Matheo trumpet. "Moahahahah" sa jag då. "Den dagen när man hjälper till i köket får man vara med och bestämma. Tills vidare är det den allsmäktige köksmästaren som har 100 % makt över menyn". För det tycker jag faktiskt är rimligt. Inga snoriga, otacksamma ungar ska komma och klaga på maten som jag steker i mitt anletes svett (inte bokslavligen dårå). De åt upp allt, får jag väl lova att tillägga. 

 

2018 01 06 11.32.53 1

 

På kvällen efter att barnen drog iväg till Vörå hade vi ingen lust att anstränga oss. Så vi gjorde lite varma smörgåsar med den överblivna chevren och annat som kan hittas långt bak i ett kylskåp (svarta oliver, soltorkade tomater, saltgurka). Hade tomater och basilika också, vilket kan rädda i princip vilken rätt som helst. Med ett glas rödvin smakar ju vilken macka som helst som ett litet underverk. 

Rapport klart slut.

fredag 5 januari 2018 - 09:00

Istället för kött i tortillas.

Här är det no mercy på vardagslivet fastän man känner sig nära dödens brant. Jag var trots allt friskast och fick åka och handla. Så jag handlade så mycket som två tändsticksarmar orkade bära (när ska jag hinna bodybuilda fram starka armar?).

Nå väl, nu kommer här verklighetschock delux för i dag orkade jag verkligen inte med nå lullull (vill ni ha snygga matfoton hittar ni dem hos Nathalie Aurén - inte här). I den här bloggen får man typ tre matkassar svängda upp och ner på ett köksbord - voilá!

 

2018 01 04 11.01.56 1

 

Tänkte ändå snacka lite mat, för jag har så jäkla bra feeling kring vegoari. Jag är helt i mitt esse inför lunchen varje dag. Kalvarna (mitt bästa smeknamn på barnen) hade gnällt om tortillas. Så tortillas fick det bli. Försökte å det hårdaste komma på något trevligt att ersätta köttet med för att det skulle bli lite mer mättande. Och eftersom jag igår pratade skit om kikärter tänkte jag det kunde vara en god idé att försöka bli kaveri med dem.

Hade trots allt sett några lovade biffrecept på world wide webb. Tänkte att man säkert kan manipulera dem och smyga in fajita kryddmix. Kanske göra små bollar istället för biffar. Min iver visste inga gränser.

 

2018 01 04 11.01.54 1

 

Recept: Bångstryriga Brändöboltzin

Detta behöver du:

2 burkar kikärter (a' 240 gram styck)
1 dl mjölk
15 cm purjolök
1 vitlöksklyfta
1 msk Maizena
1 halv kruka färsk koriander
1 Santa Maria Fajita-mix

 

Gör så här: Skölj kikärterna. Finstrimla purjolöken, hacka vitlöken. Mixa kikärterna med stavmixer och blanda sedan ner purjolök, vitlök koriander, maizena och mjölk. Ska bli som en slags färs. Smaksätt med kryddmixen. Forma färsen till biffar och stek dem i smör i en stekpanna.

Och glöm inte: Att ni ska göra egen guacamole och tomatsalsa. Hur ni gör det bäst har jag berättat förr, men ni kan fräscha upp ert minne här.

 

2018 01 04 08.40.27 1

 

Tyckte det blev supergulligt att trycka in små kikärtsbollar i tortillan. Det blev så läckra att jag knappt kunde sluta. Så vansinnigt gott med citronsur och chilidränkt salsa till. Lite svårt var det att få dem att hålla ihop vid stekning, men för att vara nybörjare gav jag mig själv hundra poäng. Får väl freestyla ihop en fastare smet nästa gång.

Sami tyckte också de var jättegoda, men Matheo skrynklade ihop hela sitt ansikte och sa dessväre "ÅH HERREGUD, FÖRLÅT, MEN DET HÄR GÅR VERKLIGEN INTE ATT ÄTA". Skrattade mig alldeles fördärvad, för han är sannerligen inte kinkig, men det nåt med konsistensen i just bönor och kikärter som jag kan relatera till. Man måste vänja sig vid den, tror jag. Barnens kompis vägrade smaka och Milea tyckte synd om mig så hon sa snällt "Men mamma, det var i alla fall lite gott i början". Haha! Alltid kan man inte göra kalvarna lyckliga. Men hej - länge kvar av vegoari, vi kämpar vidare!

onsdag 3 januari 2018 - 15:30

Vegoari pågår för fullt.

Vi kör en favorit i repris även i år igen. Ett köttfritt januari i Gula huset. Tycker om att utmana mig själv - och det här med vegetarisk kost är så himla skönt när man lite hamnar tänka om. Är så innerligt trött på mat överlag. Behöver få in lite nya friska vindar i vardagen. Ska försöka dokumentera lite här i bloggen, så jag bättre minns tills nästa gång köttkonsumtionen eskalerar (det tenderar den göra när jag får dålig matinspis - vi äter fortsättningsvis alldeles för mycket slentriankött).

Ska försöka tagga allt under vegoari så vi hittar i framtiden! 

 

2018 01 03 02.45.54 1

 

I dag gjorde vi en curry (den gick så här - även om jag lade till kokosmjölk pga. älskar kokosmjöl och så lämnade jag bort den kokta potatisen, för jag orkade inte koka potatis). Det blev jättegott. Hyser stor kärlek till ris just nu. Det var länge sedan. Skulle kunna äta ris med soya ur en tioliters hink om jag fick. Nå väl, det blev en bra lunch. Matheo åt två stora portioner. Bra betyg. 

 

2018 01 02 03.34.52 1

 

Också igår var en bra dag, för då åt vi halloumiburgare. Det enda som var kökkigt var avokadorna som var ruttna inuti, så vi blev utan guacamole. Det var nästan jordens undergång, för en halloumiburgare är ej komplett utan en riktigt fläskig guacamole. Men shit happens och alla överlevde. Vi åt förstås karamelliserad rödlök, vitlöksdipp, mango, tomater och klyftpotatisar till. Jag tycker såna där vanliga hamburgerbröd är SKITÄCKLIGA. Man ska köpa frallor man gillar och rosta dem (eller baka egna, om man är ambitiöst lagd - det är jag dock inte).

 

2018 01 02 03.27.09 1

 

Gurkskivan skvallrar om att detta är Masses burgare. Vad det blir i morgon vete gudarna, men har fått en ny vegekokbok i julklapp, så framtiden är ljus. I kommentarsfältet får man ge tips. Men obs obs, inte något med kikärter eller bönor, för det tycker jag är närmast vidrigt. Hejtå!

tisdag 19 december 2017 - 18:30

Skala bort livets beståndsdelar.

Jag skrev ju om trötthet häromdagen, om att man inte ska låta tröttheten bli ett normaltillstånd (även om det kanske är fel årstid att påstå något sånt, just när det är som mörkast och allt känns mer eller mindre hopplöst). Men som vi alla känner till så är det ändå en milsvidd skillnad mellan vintertröttman och utbrändhetströttman. 

Jag vet inte hur noga ni öppnar kommentarsfälten i den här bloggen (gör folk sånt längre, läser kommentarer?). Men just under det inlägget fick jag en bra fråga:

 

"Usch ja! Jag undrar; Vad skippar man om man redan tycker att de yttre ramarna är avskalade? Jag har varit på vippen att bli ordentligt utbränd i snart ett och ett halvt år. Har tre barn, 7,9 och 11 år. En man som jobbar skiftes, jag själv jobbar 70% och älskar mitt jobb. Försöker skala ner på allt; hobbyn, städning, matlagning osv. Jag kan ju inte bara ligga på soffan med barnen och mår också bra av att röra på mig och vara ute. Är det "endast" att fortsätta jobba med det inre som gäller? Blir tyvärr lite provocerad av alla som skriver skala ner, avboka, tacka nej. Finns inte så mycket mer jag kan hoppa över. Önskar konkreta exempel på vad ni andra lämnat bort i ert liv."

 

Jag svarade redan på den frågan i kommentarsfältet (nå, ni kan läsa där vad jag skrev). Men kortfattat sa jag ungefär att man inte kan skala bort livets beståndsdelar i det oändliga. Småbarnsåren är tunga hur man än vänder på steken. Och man kan ju, precis som frågeställaren skriver, inte bara sitta inne och överleva (det om något är ju ett skit liv).

Att jobba med det inre är säkert viktigt det också, men jag tror faktiskt inte att det är någon räddare i nöden. När det kommer till utbrändhetströttman så tror jag på konkreta handlingar i vardagen. Vad som behöver stuvas om i ditt liv vet bara du själv. Men det som jag tror har varit räddaren i min egen nöd är det faktum att jag har prioriterat tre viktiga punkter. 1. Fler ensamma hemmakvällar i långkalsonger 2. Mera halvfabrikat i matväg. 3. Max en hobby per barn. 

Jag har tidigare varit en extremt social varelse. Jag älskar fortfarande folk, men märker att jag mår sjuhundra gånger bättre när jag får ladda mig lite oftare. Med böcker, med egna skriverier, med poddar, i långkalsonger. Man måste inte delta i varje social aktivitet som erbjuds. Man måste inte heller ha gäster varje ledig helg. Och man kan äta lunch hemma framför datorn. Nudlar, om man så önskar.

Maten, ja! Punkt två. Jag vet att barnen förtjänar näringsrik och bra mat när de växer och lägger grunden för allt, men alltså ingen dör av fiskpinnar nu som då (ja nå, det skulle vara fisken då). Man får äta knackisar. Man får äta spenatplättar. Och vad man nu gillar. Matlagning är så fruktansvärt boring och tidskrävande i vardagen. Är helt säker på att det vi äter duger. Som förälder kan man inte överprestera på alla områden (eller jo man kan, men till vilket pris?). Jag kanske inte maxar tallriksmodellen alla dagar, men å andra sidan läser jag massor för mina barn. Här får man bara vara sträng med sig själv och säga: KLART SOM FAN ATT DET KUNDE VARA BÄTTRE, MEN NU ÄR RESURSERNA INTE OÄNDLIGA. BASTA!

Och så sista punkten. Om att det bara förekommer en hobby per knopp. Här tycker jag det kan vara bra att minnas att när det kommer till hobbyn så ska hela familjen må bra. Eller det gäller egentligen alla punkter. Man behöver se familjen som helhet. Vad innebär det för hela puljun om alla har en massa hobbyn varje kväll? Det är inte så att det här är en egoistisk grej (typ "jag är utbränd, så jag orkar inte skjutsa runt på mina barn"), utan jag vill också att barnen ska få den vila de förtjänar. Jag tycker de behöver slappa kvällar - också. De har så himla mycket action i livet ändå. Vill lära dem vikten av vilan. Att en uuuurtråkig kväll hemma inte är en kväll förgäves, utan något man som människa behöver för att orka må bra.

Nå, er tur - vad tror ni angående den här frågan?

torsdag 14 december 2017 - 14:00

Har du också glömt?

2017 12 14 01.51.33 1

 

Jag kände mig så trött i morse och unnade mig att sova bort hela förmiddagen (jag gjorde kort och gott punkt 10 i denna lista). Lite över 11 vaknade My och jag fick en efterlängtad frukost. Det var en så jäkla skön känsla. Utvilad med analkande koffeinhuvudvärk som sakta löstes upp i takt med att jag sörplade mitt kaffe i pyjamas. Då tänkte jag följande:

Det är först när man är frisk som man förstår hur utmattad man var när man var sjuk.

När jag var sjukskriven för min utbrändhet hade jag i flera år levt i ett alldeles för högt livstempo. Jag hade helt glömt bort att man ens kan känna sig så här som jag gör i dag. Jag tänker på det flera gånger i veckan. Att det är så skönt att vara så här trygg i sin ork.

Att jag är pigg nästan hela tiden!

Att jag aldrig tvivlar på min ork!

Att jag kan vakna flera gånger per natt och ändå orka hela dagen!

Det är helt otroligt

Medan jag var sjukskriven så tyckte jag ofta att det kändes som världens WASTE OF TIME att bara ligga här hemma och dega. Fine, jag var trött och så, men kanske inte ändå såååå trött. Men det är nog först nu när jag är på nollnivå. På vanlig frisk-nivå som jag fattar hur oerhört trött jag var då. Jag hade nog bara glömt bort hur det känns att vara vanligt pigg. 

Jag vet att jag har sagt det här förr. Säkert många gånger. Måhända tar du dig nu för pannan och tänker "men Gud, hur länge ska hon orkaaaa tjataaa om det där?". Men jag tycker det är så  v i k t i g t  att påminnas mellan varven. För fortfarande hör folk av sig till mig och frågar hur man vet att man är utbränd. Och juttun är ju den att man ganska sällan vet. Eller vad vet jag hur det är för andra, men så var det i alla fall för mig. Jag hade heeeelt glömt bort vad det innebar att vara pigg och frisk och full av livskraft. 

Jag trodde det var helt normalt att känna sig så där som jag kände mig. Att det var rimligt. Vilket det så här i efterhand inte alls var. Det är inte det minsta rimligt att gå omkring och spänna sig för orken. Att man hela tiden ska gå omkring och kalkylera sovtimmar och jobbtimmar och fritidstimmar och gud vet vad. Och känna en liten ångest inför att man en dag ska få nog och falla ihop i kollaps.

 

2017 12 14 01.51.32 1

 

Däremot är det rimligt att vakna och känna "fy fasen vad trött jag är, det kan vi bota med en tupplur, ljuvligt!". Det är en sån ynnest att kunna se skillnad på livströttma och lite sedvanlig november-baby-tröttma. Att gå runt med tryggheten att livskraften bara är en tupplur i från. Och ännu till ha förmånen att unna sig den där luren som ger en orken/kraften/lifvet åter. 

Det tycker jag man kunde ägna en tanke åt så här i stressade juletider. Man kunde exempelvis ge sig själv lite julklapps- eller nyårslöften om att sköta orken lite bättre. Påminner er härmed om att det går att vakna pigg (med livskraft!) varje morgon. För det kan ju hända att ni, som jag, har glömt hur det känns. 

Nu ska jag och pluppen där ovan ta oss en kaffe till! 

Skönt.

fredag 24 november 2017 - 20:00

Om hur vi uppfann Snickers-bollen.

Nu ska jag berätta en riktig solskenshistoria från ett fredagsmys nära dig. Här i soffan satt vi, på den sjätte dagen av feberstuga (ska det aldrig ta slut?). Väntade på att pappan skulle komma hem. Att något bra skulle komma i teven. Att något roligt skulle hända.

 

2017 11 24 05.08.02 2

 

Plötsligt hände något roligt. Det var jag som sa "BARN! SKA VI GÖRA KOKOSBOLLAR?". Eftersom barnen är sjuka sa de inte "JAAAAAAAAAA" som de i vanliga fall skulle säga. Utan jag hörde ett svalt och ynkligt "kanske" långt underifrån en filt. 

 

2017 11 24 05.15.44 1

 

Sedan kom motgångarna (det hör en solskenshistoria till). Det visade sig att sockret var slut. Och när jag letade ännu mer, så visade det sig att kokosflingorna också var slut. Aj aj aj, sa vi i kör. 

Men hey! sa jag då. Vi kanske kan göra freestylebollar! Jag såg att vi hade honung (tänker att det är sött som funkar istället för socker). Och jag såg att vi hade salta nötter (om man hackar dem kanske man kan få något som kan ersätta kokos). Och herregud, vilken succé!

Det här kommer jag nu alltid att börja göra. Kommer aldrig mer att göra bollar med socker. Och nötterna gjorde ju helt att det smakade Snickers! Vi hade uppfunnit Snickers-bollen!

 

2017 11 24 07.30.18 2

 

Det här måste ni testa! Gör en helt vanlig kokosbollssmet, men byt ut kokos mot hackade salta nötter (jag lade både i smeten och rullade bollarna i dem + lite pärlsocker). OMG, I SAY. Let the fredagsmys begin!

torsdag 23 november 2017 - 18:30

Middagstips: Mischmasch på plåt.

2017 11 23 05.48.47 2

 

Gud, i dag skulle jag kunna säga tusen saker om tusen känslor. Men det får bli en annan dag. Jag tror nämligen jag håller på att förlora förståndet här hemma på den femte dagen i sjukstugan. Och ännu ser jag inget slut, för här bor fortfarande folk med trettioåtta graders kroppstemperatur. 

Och alltså HAHHA, mina matbilder blir bara äckligare och äckligare för varje dag som går, men skulle liksom ändå vilja tipsa om världens bästa småbarnsfamiljsmat. Man kan laga stora mängder med liten insats. Helt enkelt en plåt med allt du hittar i kylskåpets nedre regioner.

Jag brukar börja med att ta en stor plastbunke och lägga några skvättar olivolja i botten. Slänga i citronpeppar, timjan och vad man nu diggar för kryddor. Leker att det är någon slags marinad. Sedan klyftar jag i vad jag råkar ha hemma. Potatisar, morötter, rödbetor, broccoli, zucchini, rödlök, majs, korvar, halloumi eller vad man nu känner för. Och så blandar jag och rostar cirka en halvtimme i ugnen. 

Och eftersom mitt kylskåp alltid innehåller turkisk yoghurt, majonnäs och vitlök brukar jag svarva ihop en dipp med det. Och sedan är alla nöjda och glada. Tror vi äter någon variant av det här flera gånger i veckan. Tröttnar liksom aldrig. 

Ja, det var bara det! 

tisdag 21 november 2017 - 17:30

Feberfest med empanadas.

2017 11 21 05.02.12 2

 

I dag när jag hämtade Milken från skolan sa hon "Jag fryser" och då visste jag det var kört. Eller kört och kört - insåg att hon är näst på tur. När vi kom hem mätt hon också 39. Tjohejsan! Det firade vi med empanadas och pebre. Eller det var ingen som åt, förutom Sami och jag då, för de däckade i soffan. Rödbrusiga, heta, luddiga i blicken. 

Degreceptet till pirogerna tog jag från Foodly. Fyllningen freestylade jag fram (även om min kåmpis Pablos piroger ändå är de bästa - de går ungefär så här). I dag fyllde jag med nötmalet, ris, smulad fetaost, hackad tomat, oliver, klippt basilika, vitlök och chili. Kavlade ut degen, tog ut cirklar med grötskål, formade piroger, penslade med ägg. Gjorde en halvhjärtad pebre medan de gräddades. Snopet när jag inte hittade koriander.

 

2017 11 21 05.02.59 1

 

Och sedan kom tisdagsvinet springande! Och man sa ju inte nej. Inte till den sköna tuppluren efteråt heller. Resten av kvällen har gått åt till att lura i barnen glass. Fatta att de inte ens äter glass - då vet man att de är dåliga. Igår var 9 av 22 elever på plats i Matheos klass. De faller som små julgranar. En efter en. Så som det kanske tenderar vara i november. 

Jajaja, tänkte jag bara skulle dela med mig av detta läckra middagstips. Om ni, som jag, har ätit er beskärda del av makaronilåda i år. Nu ska jag fortsätta min dag som sjuksyster. VEM VILL HA GLASS?!

 

 

 

... ok, fortfarande ingen!