Visa inlägg taggade med 'utbrändhet'

måndag 23 april 2018 - 13:30

Vi har inte lärt oss någonting.

Igår kväll såg vi, precis som övriga världen verkar ha gjort i helgen, dokumentären True Stories om Aviciis uppgång och fall (finns på Netflix!). Var alldeles full av argbubbel när jag gick och lade mig igår.

Konstaterade att vi verkligen inte har lärt oss någonting.

Filmen är en klassisk - och så tidstypisk - stilstudie i hur en ung människa pressas rakt ner i utbrändheten. Det var verkligen magont deluxe i mig när Tim desperat försökte säga att han inte orkar, och faktiskt inte alls vill, fortsätta turnera. Att han vill ställa in resten av turnen och ingen (herregud, ingen!) lyssnar. Eller de kanske hör honom, men det kostar för mycket.

Bara lite till, bara lite till.

Av erfarenhet vet jag hur svårt det är att stoppa ett hjul som har rullat lite för långt, lite för hårt. Och då rullade mitt liv sannerligen inte ute över hela världen med miljontals dollars och hundratusentals människors förväntningar på mina axlar, så kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste ha varit för Avicii.

Men mitt i känns det precis så där. Att det verkligen inte går att stoppa skiten. Vad jag kan se gör Avicii precis allt rätt (han säger till, försöker komma loss, pratar högt om sin ångest etc.), men som jag ser det har han inga människor runt omkring som tar honom i handen. 

Jag tycker kanske att själva dokumentären är ganska taffligt gjord (alldeles för mycket fansfrieri), men Tims rop på hjälp skär mig verkligen i hjärtat. Han gör allt rätt - och hur mycket bromance vi än ser i teamet - så upplever jag ändå det hela som ett stort, fett svek mot en plikttrogen, ung arbetsnarkoman.

Tycker Mia Skäringer fångade det mest svidande - och beskrivande - ögonblicket på insta:

 

avicii

 

Lägg på lite fysiska hälsoproblem och nervositet som lätt leder till missbruk ("ett par drinkar före spelning ba"). Hade ju också en bukspottkörtelinflammation i samband med mina gallproblem för några år sedan, och kan så totalt relatera till hans smärta. Jag klarade knappt av att titta på hans manager utan att kasta ägg på teven igår.

Fattar att nöjesbranschen är speciell. Och att artistlivet inte går att jämföra med något annat. Men jag tycker ändå att det är häpnadsväckande att det inte visas någon lyhördhet (i alla fall inte så här framför kamerorna). Ingen empati. Ingen vilja att värna om en begåvad pojkes känsloliv. Liksom vad hjälper det att män pratar om känslor om det ändå inte finns någon som lyssnar? Tycker kanske att folk som arbetar runt artister pikkuhiljaa kunde komma fram till 2018. 

Vi behöver inga fler Amy Winehouses.

Och slutet på dokumentären (ska det föreställa någon slags happy ending?). Tycker det är ett sånt sorgligt hån mot Tim att fläska på med bilder från hans sista stora gig och avslutningskonsert på Ibiza. När hela filmen handlar om att han verkligen inte vill göra just det, eftersom det ger honom ångest. Men också här tjejgissar jag att det gjordes - ylläri ylläri - för fansen. Som i förlängningen betyder: pengarna. 

Vi ser det här överallt. Unga, begåvade människor som faller som furor under pressen att leverera.

Och som vanligt lär vi oss ingenting. 

Eller?

måndag 5 mars 2018 - 14:00

Mycket är annorlunda nu.

Nu ska jag berätta om en aha-upplevelse. Eller ett brytningsskede. Eller vad det nu kan tänkas kallas när man känner "Shit, tänk att det här faktiskt händer! Nu börjar en ny era i mitt liv!".

För någon vecka sedan hade vi ett fredagsmys med Sevendays-bloggarna på Fondis. Det började precis samma tid som ett barnkalas som Milea var bjuden på. Och som den goda mor jag är, så skjutsade jag såklart henne först, och blev således försenad själv. 

Kände för övrigt så stor igenkänning när jag läste Linn Ullmans bok "De oroliga" nu under semestern. Om det var något som var totalförbjudet under hennes uppväxt så var det att komma för sent. Säger inte att mina föräldrar var lika hardcore tidsnazin som Ingmar Bergman, säger ba att detta gjorde mig till världens sämsta för-sent-kommare. Jag kommer i och för sig väldigt sällan för sent. Och kommer jag, så har jag sån monumentalt stor ångest att jag knappt kan sitta still. 

 

Man.

Kommer.

Helt.

Enkelt.

Inte.

För.

Sent.

 

När vi ska iväg någonstans alla fem så slutar det nästan alltid med att vi nervositetsbråkar, eftersom min man blir skiiiitstörd på att jag stressar (jag hävdar ju prompt att jag inte stressar, utan jag försöker bara se till att vara ute i god tid). Men jag vet att han har rätt, egentligen (det här är ett vidrigt beteende som jag vill jobba bort).

Men ja, tillbaka till den där fredagkvällen. Jag satt i bilen, hade just släppt av Milea hos sin kompis och hade cirka 10 minuter kvar till stan. Plus den tid det nu tar att hitta en ledig parkeringsplats och småspringa till platsen. Kände paniksvetten komma när jag krasst räknade med att bli sisådär 20 min sen till restaurangen. Andningen går upp i halsen. Sitter otåligt i bilköerna. Pratar högt med trafikljusen. "Meeeee kom igeeeeen dåååårååååååååååå-ååååh". 

Men jag har ju jobbat en hel del med min andning, med min ångest och med min förmåga att påverka dessa. Så där och då slog det mig - FÖR FÖRSTA GÅNGEN NÅGONSIN - att "HEJ, det här är ju helt onödigt!". Jag kan faktiskt bryta det här urusla stressbeteendet. Om jag vill kan jag bryta det här mönstret. Tänk!

För hur vi än vänder och vrider på det - det finns ingenting som kan få mig snabbare till Fondis denna afton. Det hjälper inte att jag andas i halsen. Det hjälper inte att jag ropar åt trafikljusen och det hjälper verkligen inte att jag sitter med spända ben och halvgasar. 

Utan jag kan (faktiskt!) helt totalt skita i att angsta. 

Tänk!

Ba slappna av.

Det här låter nu direkt LÖJLIGT, men det var liksom en så otroligt stor grej för mig att bara luta mig tillbaka och ta ett djupt, skönt andetag och ba "aaaah". Det få ta den tid det tar. Jag kan bara åka med. För det enda stressen bidrar med är dålig fiilis, och med dålig fiilis vill man inte åka ut på fredagsmys.

Och i 32 år har jag gått totalt upp i dylika känslor. Vet ni? Känt sån saaabla angst över små grejer som inte går enligt min - eller andras - regelbok. Nu kunde jag bara slappna av i kroppen och låta Ingmar Bergman vända sig i sin grav. Ingen kommer trots allt att gå bananas om jag kommer för sent. 

Många bra grejer har kommit fram i sviterna av min utbrändhet. Men just det här med att ta makten över angst och stress är nog ändå det bästa. Får nog fortsättningsvis vara aktsam för att inte svepas med i de irrationella känslostormarna, men det rationella vinner allt större mark. Och det är så skö-hönt. Ni fattar inte! 32 år av okontrollerad dålig fiilis schwung in i sopkorgen.

Den dagen trodde man ju verkligen inte att man skulle få uppleva.

När man var 20 minuter försenad. Och ändå kunde luta sig tillbaka. Och dra upp volymen i bilstereon. Sjunga lite (nu menar jag förstås "sjunga lite" - på den fronten är allt som förr, Celine Dion och jag sjunger inte rena stämmor). Hittade sedermera ingen bra parkering. Parkerade ungefär i Umeå. Men gick ändå in på Fondis med fullt normal puls och gott humör. Hade en jättefin afton med bra typer runt bordet. Tänk att man kan träna upp sånt som ligger under pannbenet. 

SÅ HIMLA STOLT!

 

2018 02 16 10.48.29 1


Om man vill ha en rolig kväll kan jag varmt rekommendera Emma Söder, Jennifer Carp och Julia Holmqvist som sällskap. Bra brudar.

tisdag 19 december 2017 - 18:30

Skala bort livets beståndsdelar.

Jag skrev ju om trötthet häromdagen, om att man inte ska låta tröttheten bli ett normaltillstånd (även om det kanske är fel årstid att påstå något sånt, just när det är som mörkast och allt känns mer eller mindre hopplöst). Men som vi alla känner till så är det ändå en milsvidd skillnad mellan vintertröttman och utbrändhetströttman. 

Jag vet inte hur noga ni öppnar kommentarsfälten i den här bloggen (gör folk sånt längre, läser kommentarer?). Men just under det inlägget fick jag en bra fråga:

 

"Usch ja! Jag undrar; Vad skippar man om man redan tycker att de yttre ramarna är avskalade? Jag har varit på vippen att bli ordentligt utbränd i snart ett och ett halvt år. Har tre barn, 7,9 och 11 år. En man som jobbar skiftes, jag själv jobbar 70% och älskar mitt jobb. Försöker skala ner på allt; hobbyn, städning, matlagning osv. Jag kan ju inte bara ligga på soffan med barnen och mår också bra av att röra på mig och vara ute. Är det "endast" att fortsätta jobba med det inre som gäller? Blir tyvärr lite provocerad av alla som skriver skala ner, avboka, tacka nej. Finns inte så mycket mer jag kan hoppa över. Önskar konkreta exempel på vad ni andra lämnat bort i ert liv."

 

Jag svarade redan på den frågan i kommentarsfältet (nå, ni kan läsa där vad jag skrev). Men kortfattat sa jag ungefär att man inte kan skala bort livets beståndsdelar i det oändliga. Småbarnsåren är tunga hur man än vänder på steken. Och man kan ju, precis som frågeställaren skriver, inte bara sitta inne och överleva (det om något är ju ett skit liv).

Att jobba med det inre är säkert viktigt det också, men jag tror faktiskt inte att det är någon räddare i nöden. När det kommer till utbrändhetströttman så tror jag på konkreta handlingar i vardagen. Vad som behöver stuvas om i ditt liv vet bara du själv. Men det som jag tror har varit räddaren i min egen nöd är det faktum att jag har prioriterat tre viktiga punkter. 1. Fler ensamma hemmakvällar i långkalsonger 2. Mera halvfabrikat i matväg. 3. Max en hobby per barn. 

Jag har tidigare varit en extremt social varelse. Jag älskar fortfarande folk, men märker att jag mår sjuhundra gånger bättre när jag får ladda mig lite oftare. Med böcker, med egna skriverier, med poddar, i långkalsonger. Man måste inte delta i varje social aktivitet som erbjuds. Man måste inte heller ha gäster varje ledig helg. Och man kan äta lunch hemma framför datorn. Nudlar, om man så önskar.

Maten, ja! Punkt två. Jag vet att barnen förtjänar näringsrik och bra mat när de växer och lägger grunden för allt, men alltså ingen dör av fiskpinnar nu som då (ja nå, det skulle vara fisken då). Man får äta knackisar. Man får äta spenatplättar. Och vad man nu gillar. Matlagning är så fruktansvärt boring och tidskrävande i vardagen. Är helt säker på att det vi äter duger. Som förälder kan man inte överprestera på alla områden (eller jo man kan, men till vilket pris?). Jag kanske inte maxar tallriksmodellen alla dagar, men å andra sidan läser jag massor för mina barn. Här får man bara vara sträng med sig själv och säga: KLART SOM FAN ATT DET KUNDE VARA BÄTTRE, MEN NU ÄR RESURSERNA INTE OÄNDLIGA. BASTA!

Och så sista punkten. Om att det bara förekommer en hobby per knopp. Här tycker jag det kan vara bra att minnas att när det kommer till hobbyn så ska hela familjen må bra. Eller det gäller egentligen alla punkter. Man behöver se familjen som helhet. Vad innebär det för hela puljun om alla har en massa hobbyn varje kväll? Det är inte så att det här är en egoistisk grej (typ "jag är utbränd, så jag orkar inte skjutsa runt på mina barn"), utan jag vill också att barnen ska få den vila de förtjänar. Jag tycker de behöver slappa kvällar - också. De har så himla mycket action i livet ändå. Vill lära dem vikten av vilan. Att en uuuurtråkig kväll hemma inte är en kväll förgäves, utan något man som människa behöver för att orka må bra.

Nå, er tur - vad tror ni angående den här frågan?

torsdag 14 december 2017 - 14:00

Har du också glömt?

2017 12 14 01.51.33 1

 

Jag kände mig så trött i morse och unnade mig att sova bort hela förmiddagen (jag gjorde kort och gott punkt 10 i denna lista). Lite över 11 vaknade My och jag fick en efterlängtad frukost. Det var en så jäkla skön känsla. Utvilad med analkande koffeinhuvudvärk som sakta löstes upp i takt med att jag sörplade mitt kaffe i pyjamas. Då tänkte jag följande:

Det är först när man är frisk som man förstår hur utmattad man var när man var sjuk.

När jag var sjukskriven för min utbrändhet hade jag i flera år levt i ett alldeles för högt livstempo. Jag hade helt glömt bort att man ens kan känna sig så här som jag gör i dag. Jag tänker på det flera gånger i veckan. Att det är så skönt att vara så här trygg i sin ork.

Att jag är pigg nästan hela tiden!

Att jag aldrig tvivlar på min ork!

Att jag kan vakna flera gånger per natt och ändå orka hela dagen!

Det är helt otroligt

Medan jag var sjukskriven så tyckte jag ofta att det kändes som världens WASTE OF TIME att bara ligga här hemma och dega. Fine, jag var trött och så, men kanske inte ändå såååå trött. Men det är nog först nu när jag är på nollnivå. På vanlig frisk-nivå som jag fattar hur oerhört trött jag var då. Jag hade nog bara glömt bort hur det känns att vara vanligt pigg. 

Jag vet att jag har sagt det här förr. Säkert många gånger. Måhända tar du dig nu för pannan och tänker "men Gud, hur länge ska hon orkaaaa tjataaa om det där?". Men jag tycker det är så  v i k t i g t  att påminnas mellan varven. För fortfarande hör folk av sig till mig och frågar hur man vet att man är utbränd. Och juttun är ju den att man ganska sällan vet. Eller vad vet jag hur det är för andra, men så var det i alla fall för mig. Jag hade heeeelt glömt bort vad det innebar att vara pigg och frisk och full av livskraft. 

Jag trodde det var helt normalt att känna sig så där som jag kände mig. Att det var rimligt. Vilket det så här i efterhand inte alls var. Det är inte det minsta rimligt att gå omkring och spänna sig för orken. Att man hela tiden ska gå omkring och kalkylera sovtimmar och jobbtimmar och fritidstimmar och gud vet vad. Och känna en liten ångest inför att man en dag ska få nog och falla ihop i kollaps.

 

2017 12 14 01.51.32 1

 

Däremot är det rimligt att vakna och känna "fy fasen vad trött jag är, det kan vi bota med en tupplur, ljuvligt!". Det är en sån ynnest att kunna se skillnad på livströttma och lite sedvanlig november-baby-tröttma. Att gå runt med tryggheten att livskraften bara är en tupplur i från. Och ännu till ha förmånen att unna sig den där luren som ger en orken/kraften/lifvet åter. 

Det tycker jag man kunde ägna en tanke åt så här i stressade juletider. Man kunde exempelvis ge sig själv lite julklapps- eller nyårslöften om att sköta orken lite bättre. Påminner er härmed om att det går att vakna pigg (med livskraft!) varje morgon. För det kan ju hända att ni, som jag, har glömt hur det känns. 

Nu ska jag och pluppen där ovan ta oss en kaffe till! 

Skönt.

onsdag 4 oktober 2017 - 20:00

Vad gör du nästa tisdag?

Onsdag  - vilken utmärkt dag för lite skamlös självreklam!

 

Nästa vecka blir en rolig vecka. Det var urlänge sedan jag senast höll en föreläsning av något slag. Och nu är det äntligen dags igen. För första gången på länge känns det riktigt roligt, till och med så här före. Ska prata om zonen som ligger mig varmt om hjärtat, tvivelzonen. I stora auditoriet i Jakobstads gymnasium.

Ni som inte känner till min så kallade tvivelzon kan t.ex läsa Vbl-krönikan "Nu slutar vi prata om väggen, va?" (texten är låst, men du kan läsa den om du går här via min Facebook-sida). Jag kommer att ta upp 10 punkter som berör den psykiska hälsan. Det är ju trots allt världsdagen för psykisk hälsa just den tisdagen. Jag tror på riktigt det kan bli riktigt roligt! Och kanske lite allvarligt. Allt från minnesförlust till att göra comeback i sitt eget liv. Eventuellt lite fördomar och utmattningsbingo också. Dessutom bjussar vi på kaffe, te och frukt! 

Anders från Arbis mejlade i dag att det redan är över 100 (!) anmälda. Fick lite kallsvettningar ett tag innan jag insåg att det BARA är bra (lite press gör bara att jag skärper och kammar mig lite extra). Skulle tycka att det var kul om du kom! I synnerhet om du tenderar vara lagd åt samma håll som jag. Det finns ännu platser och du kan anmäla dig här. Har lämnat plats på slutet för lite fritt snack och finurliga frågor, men får vi feeling kanske vi kan ha lite skön gruppterapi (nå nee, jag är ju sannerligen ingen vetenskapsman - det ska ni ha klart för er).

Hoppas vi ses!

 

2017 10 04 07.44.42 1

 

tisdag 30 maj 2017 - 10:00

Barn och utbrändhet.

frukost maj

 

God morgon, här sitter jag och sluibar mig. Dricker kaffe och äter mammas världsberömda mysli. Tänker och fingrar lite på datorn. Jag hade tänkt be er om hjälp med en grej.

Det är ju nämligen så att jag är i uppstarten av mitt bokprojekt just nu. Som helt enkelt ska handla om utbrändhet och utmattning i familjen. Eftersom jag under året som gått fått ett helt otroligt gensvar på de blogginlägg jag har skrivit här kan jag bara tjejgissa mig till att det finns en hel del semi-utmattade (och helutmattade) personer som läser den här bloggen. 

Jag skulle vilja fråga tre grejer av er. Speciellt av er som har barn. Och har man inga barn, men ändå har värdefulla synpunkter får man naturligtvis också svara. Blir bara jätteglad för varje kommentar. Svara med fördel anonymt om det känns bättre (här i kommentarsfältet eller per mejl).

1. Hur upptäckte du att du var utmattad?
2. Märkte dina barn det samma? Hur reagerade de?
3. Hur har du pratat om din utmattning med dina barn?

Tack så hemskt mycket.

måndag 31 oktober 2016 - 11:00

Män, var är ni?

sami

 

Under helgen utökades min inbox. Ännu några kvinnor som känner en oro i bröstet. Har det kanske ... gått för långt? 

Orsaken till att jag tycker det är så viktigt att vi pratar om det här är för att jag uppriktigt sagt tror att vi är få som känner till varningssignalerna. Om vi har kunskapen kan vi kanske vara uppmärksamma och således tror jag många av oss kan slippa den här skiten.

Att det bara är kvinnor som hör av sig till mig är kanske inget större frågetecken (det är mest kvinnor som läser den här bloggen). Men efter att ha läst ut halva internet och hela Brändö bibliotek på utmattning och utbrändhet undrar jag ändå: Var är männen i den här diskussionen?

Lyssnade på ett svenskt radioprogram (med några år på nacken) häromdagen och där sades det föga förvånande att det är unga som drabbas hårdast, förhållandevis fler kvinnor än män - MEN att männens andel ökar hela tiden. Huruvida det beror på att män traditionellt har en större skamtröskel kring det här eller att män drabbas mer sällan vet man kanske inte. Men när man söker på artiklar och böcker och bloggar, så är det i regel kvinnor som berättar sin historia. 

Som en liten parentes kan jag inflika att i samma program sades det att 200 dödsfall per år i Sverige är direkt relaterade till stress (fall där stress är en delorsak är säkert ännu fler). Uäk. I relation till något annat dödligt är det ju inte så hiskeligt många, men det är hur som haver 200 överflödiga dödsfall. 

Ja, men tillbaka till männen. Längst ner i kommentarsfältet i det här inlägget påbörjades en diskussion om utmattningssymptom och manlig tabu. Utan att kapa diskussionen från kvinnorna (som i nuläget drabbas hårdast), undrar jag ändå om inte män också behöver lufta det här. Jag blir väldigt glad när jag ser att kvinnor runt omkring öppnar upp mer och mer. Vi blir allt fler som stiger upp, knäpper upp smaljeansen och säger "nä, nu orkar jag faktiskt inte mer". 

Precis som Carrie Bradshaw couldn't I help but wonder: Finns den här möjligheten för män? För let's face it, den finländska mansbilden är inte direkt nyanserad. Förhållningssättet till känslor och psykisk ohälsa är lindrigt sagt lite snävt. Det finns väl grovt karrikerat två rimliga alternativ när man drabbas av ångest: 1. Flaskan 2. Tystnad.

Förstås finns det undantag. Det finns män som pratar (har t.ex själv fått pepp från två) men när vi nu en gång pratar stora drag. Kan man som man prata lika öppet om sin utmattning som en kvinna, i Finland 2016? Söker man hjälp innan man tar till alternativ nummer 1 här ovan? Innan hjärnan smäller av i en infarkt?

Jag önskar att svaret är ja, men jag tvivlar. 

Vad är er erfarenhet av män och utmattning? Finns det forum där man kan dela på samma sätt som vi gör här och nu? Pratar män med varandra? Finns det forum där jag som kvinna inte kommer åt som män gottar sig i detaljer och delar sina innersta sorger? Upplys mig!