Visa inlägg taggade med 'vasa'

tisdag 27 mars 2018 - 22:30

Mår som drottningar, utifrån in.

Om det är någon fras som har hörts otaliga gånger inifrån badrummet under de senaste månaderna, så är det "Om inte Emma kommer hem från Thailand snart så går jag uuuunder!" (det kan alla i den här familjen intyga med en stor suck). Och ni som sportar lugg vet precis vad jag menar: Man kan inte ha alldeles för många veckors distansförhållande med sin frissa utan att man blir galen. Det har varit många, långa veckor av gardinfrilla för min del. Bildbevis nedan.

 

2018 03 26 04.09.37 1

2018 03 27 10.17.10 1

 

Nå, igår ville det sig så väl att också Milken behövde klippas. Det var ju ändå 1,5 år sedan hon följde med mig till Emma sist, så det kan hända att det var på tiden, hah!

Och vilken skön grej att göra tillsammans! Tänkte på det igår när vi åkte dit. Att ju äldre barnen blir, desto viktigare blir det att, nu som då, göra något med dem var och en (eller viktigare och viktigare, vad vet jag, men det känns i alla fall speciellt). Det ger mig så mycket att få värdefull you and me-tid. 

Fine, håret är den största orsaken till att man åker till Ekta, men på något sätt får man så mycket mer än bara snyggt hår. Tycker de båda, Sara och Emma, är så jäkla bra på att sprida god feeling omkring sig. Det är inte bara håret som blir snyggt, utan hela känslan i kroppen är svinbra efteråt. Och är det något man vill ge vidare till sina barn, så är det ju ändå att man ska njuta så hårt man bara kan av det här livet man får (Filip och Fredrik tangerade lite det här i sin podd förra veckan - de sa att man ska försöka ha så roligt på jobbet som man bara kan - och samtidigt behålla det - hävdar att samma gäller livet: man ska ha så skönt som man kan, utan att bli en soffpotatis).

 

2018 03 27 10.17.12 3

 

Många av mina bekanta har hittat till Emma, efter mina hårda påtryckningar, och alla hör de av sig efteråt och säger samma sak (dvs. att hon är inte är någon vanlig frissa - hon är en frikkin' ängel). Ser det lite som en present till mina barn, att de får dela henne med mig. Att få komma hit, dricka sin kaffe och sin kakao, bli pajad i håret, dofta gott, prata strunt och bara slappna av.

Tycker också det är så fint att se att hon och Sara får leva ut sin målbild på nya salongen (är så stolt så jag spricker, av någon underlig anledning). Vi pratade mycket om det igår, om välmående på jobbet, nu när det snart blir aktuellt för mig att kasta mig in i hetluften igen. Och där har jag mycket att inspireras av. Det märks (och syns!) att de har skapat en arbetsplats de mår bra av. Goals etc.

Och bra mådde också Milks och jag när vi åkte hem. Hon var så stolt och så nöjd och så lycklig över lockarna ("kan jag få skicka åt fammo och mommo nu direkt?"). Har kanske heller aldrig sett nåt gulligare. Och jag var så urnöjd över att äntligen se något genom luggen! Och herregud, glowet!

 

2018 03 26 06.33.29 1

2018 03 26 04.02.17 1

 

Jaja, nu lever man gott igen några månader. Som vanligt vet ni var de finns.

torsdag 22 februari 2018 - 13:15

Systrar, plankor och prosecco på Venn.

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med
VENN Vaasa
***

 

Säga vad man vill om utelekar, men i går gjorde jag och syrran det som varje söndermotionerad sportlovsförälder innerst inne behöver. Vi belönade oss med en tyst och lugn kväll, helt för oss själva. Har man bott nio pers på 90 kvadrat hela veckan, så behöver öron och själ få vila. Och var vilar själen och öronen bäst? Jo, där skumpan är kall, maten är serverad och soffan är mjuk. Här pratar jag såklart om Venn.

Jag vill inte göra er gröna av avund, men se på det här. Föreställ dig att det är kväll och barnen har somnat. Du är riktigt sugen på något gott och till på köpet har du saknat din syrra i tusen år. Och så landar allt detta framför dig i en riktigt feelgoodig miljö.

 

2018 02 22 10.29.58 2

2018 02 22 10.31.39 1

 

Jag har varit på Venn en gång förut - och det var på min fruhippa och då satt jag exakt här. Jag tog den platsen nu igen, för jag har bestämt att det är min plats. Här ska jag alltid sitta när jag har bra känsla i kroppen. Och det hade vi minsann igår! Det var dessutom Lottas sista kväll i Vasa, så vi fick minsann avsluta den på topp.

 

2018 02 22 10.13.12 1

2018 02 22 11.00.30 1

 

Tycker Venn är ett så bra ställe om man behöver en mysig plats att hänga på i ett mindre sällskap. Inget slår ju en riktigt bra soffa att prata sönder en kväll i. Samtidigt som man får njuta av en coctail (eller två). Nu är jag ju ingen hård öldrickare (förutom i Asien dårå), men har hört att öldrickare har mycket att hämta här. Speciellt om du är en av dem som går igång på mikrobryggerier.

Men nuuuuu vill jag prata om maten. Åh herregud alltså. Vi hade hört så mycket gott om plattorna, så vi körde på två olika och delade på dem. De var så otroligt goda. En lax- och flodkräftsplatta och en kyckling- och avokadoplatta (se bild). Vi kunde faktiskt inte avgöra vilken som var bättre. För de var båda jättejättegoda. Nästa gång ska jag också testa en planka! Här kan du kolla hela menyn.

 

2018 02 22 10.32.55 1

2018 02 22 10.35.12 1

 

Det var nåt med den kallrökta laxen och dillen i skagenröran som fick oss att börja sommardrömma utan dess like. Proseccon gjorde ju inte saken sämre. Vilken kombination! Och sedan när vi minst tre gånger sagt att nu ska vi aaaaaldrig äta något mer i våra liv (vi var så proppmätta), så fann vi oss mitt i allt bläddrande i en efterrättsmeny. 

 

2018 02 22 11.01.45 1 1

2018 02 22 11.30.11 1

 

... och in kom en planka med gottigott. 

 

2018 02 22 10.37.48 1 1

2018 02 22 12.02.29 1

2018 02 22 10.22.27 3

 

... som vi systerligt delade på. Att doppa jordgubbar i kolasås funkar alltid. Hur mycket du än svurit på att aldrig äta igen, hah.

Vi kom för övrigt riktigt lägigt, för på onsdagar brukar det ordnas lite extrakul (då är det Vennsday!). Igår var det till exempel en dj på plats som spelade sköna beats (dj finns alltid på onsdag, fredag, lördag). Bra omväxling från Willy som mest har sjungit (okej, vrålat) Oi maamme Suomi i dagarna tre. Vi fick en så fin avslutning på vårt gemensamma sportlov, syrran och jag. Bättre kunde det inte ha varit!

 

2018 02 22 12.01.33 1

 

 

Glöm inte att gilla
Venn Vaasa på Facebook!

Och så ska ni såklart åka dit själv
(finns i Rewell center där Amarillo var förr).

må-ti 11:00-00:00
ons-lö 11:00-02:00
sö 12:00-23:00

torsdag 11 januari 2018 - 12:00

Vasa stad, hör du mig? Jag har ett mycket bra förslag!

2018 01 11 11.57.55 1

 

Den här veckan ska barnen skida i skolan. Det syntes mycket väl i gatubilden i morse när jag skjutsade barnen till skolan. Gulligt med massor av barn som kom bärandes på skidor och stavar (vet inte varför, men det kändes lite så där som förr i världen).

Men det syntes också i mina flöden igår ikväll. Föräldrar som i efter jobbet-svetten frenetiskt försökte skramla ihop passande utrustning till barnen ("hallå! hjälp! panik! någon som säljer sns-pjäxor i storlek 35?").

Mycket vet man om livet som förälder innan man får barn, men väldigt lite visste jag om hur mycket ett par skidskor kostar om man inte har sonderat terräng på loppis i god tid före. Ja ja ja, kom inte och säg att man ska hålla koll på specialerbjudanden och sånt. För ibland blir det bara så, att man hamnar punga ut 79 euro för ett par flashiga neongula Fischer-pjäxor kvällen innan gympan. Som sedan används 3-4 gånger innan de blir för små. Jag säger inte att det är optimalt - och jag vet att vi kan bättre. 

Men i år hade vi faktiskt turen att ha passande utrustning åt alla (kan det vara första gången?) så istället för att svettas i någon sportaffär satt jag och filosoferade medan den ena efterlysningen efter den andra ploppade upp på Facebook ("barnstavar 120 cm anyone!?").

OCH DÅ FICK JAG VÄRLDENS BÄSTA IDÉ!

Jag tycker ju varje dag att jag har idéer i världsklass, men den här var ju ändå något i hästväg. Lyssna på det här! Speciellt du, Vasa stad. Du som tycker om att säga att du är en stad för familjer, en stad för idrott! Det här skulle vara alldeles fantastiskt för dina invånare. 

Jag tänker så här: Det läggs alldeles monumentala summor på att bygga arenor (vilket förstås är fantastiskt). Men om man kunde avvara några tiotalstusen från ishallsbyggen, någon huntti från fotbollsstadion, och så några bidrag lite härifrån och därifrån. Tänk om vi skulle kunna ha ett utrustningsbibliotek!

Lite som en vanlig bokbibba, men med sport- och fritidsstuff. Vintrarna här hos oss är så otroligt korta att det känns så trögt att skaffa skridsskor för den där ena helgen familjen åker och skrinnar till Brändörinken. Sami har inte haft skridsskor på flera år (och jag förstår - det är realistiskt att säga att vi kanske skrinnar en gång i året - varför skulle man då orka köpa sig ett par när man lika gärna kan glida runt på skorna den där ena kalla timmen som barnen orkar?).

Skulle det då inte vara helt urbra att få gå via utrusningsbibban och låna ett par för den där ena timmen? Ja!

Eller om man sommartid plötsligt fick sug efter att spela tennis någonstans, men har ingen racket - utrustningsbibban! Man fick medelålderskris och slogs av ett akut sug att prova en skateboard - utrustningsbibban! Eller något som jag längtar efter ofta: Att spela boboll med vänner på en sandplan. Men aldrig är det någon som har den där skojiga handsken, eller en sån där stekpanna till slagträ som jag behöver. Då kunde man kila ner till bibban och låna. 

Vem är det som har bestämt att det bara är litteraturen som ska vara gratis?

Skulle man inte kunna tänka sig att även idrottslig utrustning kunde vara en service som man kunde få ta del av?

Ett lånekort som också står för större jämlikhet (som har sagts mången gång förr: barnidrott ska inte behöva vara en klassfråga) och sporrar till rörelse. Ja, jag tycker det här är en skitbra grej. Tänk er vad kul man kunde ha! Och vad praktiskt - om man inte behövde köpa en ny beachvolleyboll bara för att man fick ett sug att spela i parken!

Några rader med roliga pulkor, skridskor, rullskridskor, skidskor, fotbollsskor, korgbollar, innebandyklubbor, ridhjälmar, badmintonracketar, pingisklubbor, mölkky, någon trickcykel. Kanske frisbee, någon barr och en stav. Vad vet jag. I varierande storlekar. Kan redan nu lova att donera några par avlagda fotbollsskor! 

Var det här nu inte världens bästa idé, så säg! En fritidsbibba - det vill vi ha i Vasa!

(ps. säger ni att det blir för dyrt, så påminner jag om att vi nyss lade över 16 miljoner på Sandvikens monsterstadion, den är jättefin och så, men how 'bout lägga lite mer konkret fräs på juniorerna en annan gång?).

tisdag 3 oktober 2017 - 17:45

Bra, Vasa.

I dag var jag ut på jakt efter två klädesplagg som jag desperat behöver. Jag hade kanske inte insett att jag var alldeles för sent ute när det kommer till nudefärgade pumps. Hittade så otroligt många fina höstskor, men festskorna - de var nowhere to be found. Helt fel säsong, förstås. Hittade dock den där fake fur-ish kavaj-ish-en som jag var ute efter. 1 down, 1 to go.

Trots att jag ännu gråter efter skorna, så upptäckte jag en grej i Vasa som gjorde mig väldigt glad. Frågade som sagt i varenda affär efter nudefärgade, högklackade skor. Ingen hade skorna jag letade efter, men det som gjorde mig väldigt positivt överraskad var att Vasa-försäljarna överlag var oerhört bjussiga och osjälviska.

Det kanske är självklart för vissa, men blev till exempel så glad när Minun/Min sa "Voi nej, tyvärr har vi inte just de skorna du letar efter, men har du kollat på Avocas?". Och när jag frågade efter en kavaj-ish på Dopp sa hon "Voi nej, vi har ingen sådan, men jag vet att grannen här har i alla möjliga färger. Gå till Gina Tricot, de har var du letar efter!". Vet ni? "Nej tyvärr, vi har inte här på Aukia, men har du kollat nere i Kookenkä?".

Det känns sympatiskt att försäljarna i alla affärer genuint försökte hjälpa mig att hitta det jag letade efter, även om de inte kunde erbjuda det själv. Istället för att truga på mig något från sin egen affär, skickade de mig vidare, i hopp om vinst någon annanstans. Japp, det var dagens guldstjärna. Bra, Vasa! Sånt uppskattar en stressad, yr konsument. 

 

2017 10 03 05.27.54 1

onsdag 30 augusti 2017 - 16:00

Drive in-bio i Vasa.

Alltid när jag hänger med mamma och Lotta märker jag hur jag skryter hejdlöst om hur braaaa allt är i Vasa jämfört med hur det är i Raseborg. Spelar ingen roll om det gäller väder, kulturutbud, fritidsintressen eller attityder överlag. Jag brer på för allt vad samvetet håller (i synnerhet om syrrans man är med - han längtar alltid pikulite tillbaka till Vasa, så den kniven vrider man ju gärna om, moahah).

Allt är inte grönare här, men överlag tycker jag faktiskt att Vasa är en stad där det är lätt att vara lycklig. Tycker det ständigt dyker upp små prickar över i:en och gräddlitrar på mosen (öööh, sa jag faktiskt igår att jag äntligen kan formulera meningar igen?).

Nå, anyway. Tycker Vasa är bra på att erbjuda sina invånare små malenamiska guldkanter i vardagen. Ta till exempel kryddodlingen i parken vid Kuntsi ifjol där vem som helst fick plocka åt sig av örterna. En så harmlös liten grej, men likväl en sympatisk gest.

Månadens gulliga guldkant är definitivt drive in-bion på torget som visas nu varje måndag-torsdag, helt grade. I går packade vi bilen full av ungar och såg Mumin på Rivieran. Här kan du se vilka filmer som ännu visas. Jag har ännu tänkt gå på 'Hundraettåringen som smet från notan och försvann' och barnen hade en önskan om Lego Batman. Varje dag visas en barnfilm och en vuxenfilm, tänk vilken service!

Jag var nu inte så farligt förtjust i Mumin-filmen (har redan sett den), men åkte med för att jag såg en chans till godis. My var nog inte heller så förtjust i filmen (hon sov sig igenom hela), men hon hade inte åldern inne för att vara ensam hemma. Alla andra var mkt nöjda. Ta det som ett tips!

 

Vasa drive in bio

 

För den som undrar kommer ljudet via en radiokanal. 103,8 för att vara exakt.

fredag 18 augusti 2017 - 11:15

Barnkalas i Vasa.

2017 08 18 11.00.38 2

 

Jag undrar om vi har haft en enda barnkalasfri vecka på hela sommarlovet. Någon enstaka vecka kanske har förflutit, men det är inte många. Och gladast är väl jag, när kalas-sms:en plingar till. Så tacksam att barnen har kompisar, att de blir bjudna. Också ikväll väntar ett kalas på Hoplop!

Det fick mig att tänka på barnkalas överlag.

Ända tills i år har vi haft kalasen hemma hos oss. Jag har hittills lekt principfast och sagt att vi minsann inte ska göra kalasen till en big deal, barnen får nöja sig med lite kaka och lek hemma hos oss. Men som den orubbliga och karaktärsstarka förälder jag är fick jag lov att ändra mig. Det blev ohållbart med hundra svettiga vildingar på dryga 90 kvadrat. Även om jag tycker det är aningen störigt att kalas också kan bli en sport man numera ska prestera i (störst och bäst kalas vinner!).

Men det var ändå främst för Samis och min del som vi beslöt oss för att outsourca kalasen någon annanstans. Volymen här hemma överskred rekommenderad nivå redan innan alla hade fått av sig skorna. #tinnitus #burnout #barnout

Utbudet av outsourcade barnkalas har ökat rejält i Vasa de senaste åren, vilket man som förälder uppskattar. Dock kan man kanske diskutera huruvida det är rimligt att lägga flera hundra euro på en 2 timmars grej (inte för att det precis är gratis att ställa till kalas hemma heller). Milken fyller sju om två månader och hon snackar redan om kalaset (hurudant kalas hon ska ha varierar från timme till timme). Här är en minneslista (främst till mig själv) över kalas jag hört talas om lately:

 

- Leklandskalas på Hoplop 
- Leklandskalas på Swingeling
- Bowlingkalas (med discobowling dårå, förstås)
- Flätkalas på frisörsalong
- Filmkalas på bion
- Klätterkalas på Zip-park
- Bondgårdskalas på Alkulan tila
- Utklädningskalas på Österbottens museum
- Picnickalas i en park
- Kalas på Wasa sports gym
- Tidsresakalas på Brages friluftsmuseum

 

Av de alternativen valde vi inget. När Matheo fyllde 9 hyrde vi en inomhusplan (en futsalplan) på Tennis center. Han ville ha ett fotbollskalas, vilket vi tyckte var fullständigt rimligt med tanke på hans galna intresse för fotboll. Vi körde via Lidl och köpte några glasskakor och kex och sånt (här kan man säga att vi kom lätt undan) och så körde vi till Tennis center och dukade lite i mötesrummet ovanför planen. Sedan spelade kalasbarnen fotboll i en timme (tror de var 12 st allt som allt). Tror banhyran låg på cirka 40 euro för en timme.

Att inte behöva kalasstäda före och efter kalaset är ju i sig värt 100 000 euro. Det här var det bästa kalaset vi haft!

Nu hamnade vi verkligen ut på villovägar här, men det jag skulle säga var: jag såg att någon efterlyste tips på bra UF-företag som behövs här i trakten (ni vet, såna där ung företagare-företag som unga startar när de studerar typ företagsekonomi) i en grupp på Facebook. Här kommer ett URBRA tips från mig: Kan någon av er starta ett företag som satsar på sportkalas utomhus? Allt som behövs är en gräsplatt och en glad ungdom som styr upp och dömer fotbollsmatchen (eller vilken sport man nu väljer) - och typ hämtar en glasskaka från Lidl? Vintertid kanske det kan vara lite knepigt att äta glasskaka i en snödriva, men då kanske man kan byta ut den mot varm choklad. Aj så jag skulle bli glad! Snälla säg att någon kan starta en sån tjänst! Nära kalasbarnets hem - okomplicerat och lätt!

I övrigt kan ni gärna tipsa om andra sorts kalas i kommentarsfältet. Tack på förhand! Let's make barnkalas enkelt igen.

tisdag 1 augusti 2017 - 13:00

Förlossningsberättelsen.

10.00

Alla förlossningsberättelser börjar alltid med "hela dagen hade jag känt mig konstig" eller något annat som antyder att personen ändå hade en aning om att något var på gång. Det enda jag kände mig var frustrerad. Det var fredag och 39+4. Och iiiinget verkade hända. Så jag tvättade två fönster i ilskorna. Dammsög. 

 

12.00

Hade sakta börjat få någon mensvärksliknande grej i ryggen medan jag gick an här hemma. Men det var jag ju van vid. Foglossning och ryggvärk var vardagsmat, så jag orkade inte ens hoppas på en ny besvikelse. Men den tilltog och började komma mer i vågor. Barnen hade kompisar här och vi åt lunch. Tinade bullar. Åt frustrationsbulle.

 

13.30

Här vågade jag nästan vågade hoppas på att det var allvar. Vi jagade ut alla kompisar (förlåt!) och Sami skjutsade barnen till Vörå. Bara för att ha det gjort. Men fortfarande var min ryggvärk så pass oregelbunden, kraftlös och menlös att jag hoppade på fysiobollen och twerkade urfult - i hopp om action. Jag gissade att nåt var på gång, men tänkte att det  - som vanligt - var falskt alarm. Eller att det bara var ett förstadie som kan resultera i barn om ett sekel eller så. Messar lite med Malin om att något eventuellt kan vara på G. Funderar lite på huruvida Sami faktiskt ska åka på jobb denna afton.

 

15.00

Messar Malin att jag tar tillbaka mina ord. Att jag återigen simmar i Döda havet. Allt stannar upp när jag ligger, sitter eller vilar. Jag kan trigga värkar genom att gå runt som en tok. Men orkar inte riktigt. För hur jag än går så blir de ändå aldrig regelbundna. Blir jätteirriterad och sover en stund. Får kanske två ordentliga sammandragningar under timmen jag sover. Fattar inte vad det betyder. Kan kroppen bestämma sig? Malin tipsar att jag kan åka in och kolla för säkerhetsskull, om jag sku råka vara öppen, men jag surar och säger nej. Riktiga värkar bråkar inte så här.

 

17.00 

Sami åker på jobb. Jag säger att han kan försöka hålla sig så nära Vasa som möjligt, ifall det händer nåt mer. 

 

19.30

Mess från Malin. 

 

mess1

 

 

20.00

Jag bestämmer mig ändå för att ringa in till förlossningen och fråga vad de tycker. För nu har jag ändå rätt så kraftiga värkar mellan varven. Men jag känner nästan ingenting av dem när jag sitter på bollen (som Sara har lärt mig) och profylaxandas (som youtube har lärt mig). Det gör ju inte SÅ ont, så där som jag minns värkarna från tidigare gånger. Därför skäms jag när jag ringer upp sjukhuset. Jag menar, om man ska föda ska det ju göra riktigt ont. Inte ska man väl kunna använda "sitta på en boll" som smärtlindring?

Råkar få en ordentlig värk medan jag pratar med förlossningen och hon säger att jag kan komma in och kolla upp mig. Jag bor ju ändå så nära, så det är ju helppo nakki att åka hem igen.

 

20.10

Oookej, bestämmer mig för att åka in på koll dårå. Ringer således till Sami och frågar om han kan komma hem från jobbet. Men han är fast på en keikka. Blir nervös eftersom jag plötsligt får lite tätare värkar. Tio minuter senare messar han att en avbytare är på väg. Att han åker via polisstationen och byter om, lämnar vapen och kommer så snabbt han kan. Kan pusta ut. Här triggar jag värkar allt vad jag kan genom att powerwalka i vardagsrummet. Vågar inte sitta ner eftersom jag vet att allt stannar av då.

 

21.00

Startar upp en kisastudiochat med mamma och syrran. Berättar att vi åker in och kollar läget. Tycker å ena sidan att jag är lite löjlig. Tycker å andra sidan att jag har tillräckligt kraftiga värkar för att något sku kunna vara på gång. Förbereder mig på besvikelse.

 

20614371 1670275256339740 1334562164 n

 

21.15

Flåsar så kraftigt när jag kommer in på Vasa Centralsjukhus att jag får gå förbi undersökningsrummet och gå direkt till förlossningssalen. Barnmorskan kopplar på en CTG och det visar sig att värkarna är rätt så oregelbundna (jag har ju ändå lagt mig ner, så allt blir såklaaart lugnare). Men ingen antyder något om att jag ska åka tillbaka och jag får ligga kvar. 

OCH - den inre undersökningen visar att jag är 6 cm öppen! Vi jublar som tokar! Sami är hungrig, springer till Sale och handlar. Fattar inte att stor del av öppningsskedet är över. Och att jag bara har fyra ynka centimeter kvar. "Hur kan jag ha pallat sex centimeter utan desto mer smärta?" upprepar jag tusen gånger. Är så glad. Nu är det PÅ GÅNG! Barnmorskan säger att jag andas jättefint. Och jag tycker faktiskt det samma. "Världens bästa förlossning" mumlar jag mellan chokladtuggorna.

Jag koncentrerar mig på det Sara har sagt. Att hålla händerna och ansiktet avslappnade. Andas i jämn takt. Slappnar av i hela kroppen, även om ryggen och magen krampar. Det är inte helt lätt. Men jag tycker jag gör det bra.

 

22.00

Barnmorskan säger att hon läst min Ipana (rådgivningens digitala tjänst där all info och alla ens önskemål finns) och sett att jag har önskat mig en epidural. Här velar jag lite inombords, eftersom jag inte riktigt tycker att jag behöver den. Men jag säger ändå "ja, tack" för jag minns ändå epiduralen som det ljuvligaste någonsin från Matheos förlossning.  Jag tycker trots allt inte att smärta är något man behöver eftersträva. Så det kommer en helt fantastisk narkosläkare (Anna nånting?) och lägger den omedelbart. 

Och när den kickar in kan jag inte sluta upprepa "Men herregud, det här är ju helt sjukt! Jag känner ingenting!". Även om jag ser på skärmen att jag har värkar. Om än oregelbundna. 7 cm öppen. Chattar med alla familjära kisastudior som följer min förlossning hemifrån sina soffor. 

 

22.30 

Är så glad att det går undan nu. För 1,5 timme sedan hade jag ännu ingen aning om att förlossningen var i gång! Nu är jag tre centimeter från mål och känner absolut ingen smärta. Jag läser en massa dåliga tidningar, äter choklad, pompar på fysiobollen för att ha något att göra. Tycker det är sjukt att vi har kommit till 7 cm helt utan att smärta. Och nu är jag 100 % bedövad. Hur kan man ha det så bra? 

Värkarna kommer ännu så sällan (cirka en på 10 minuter) så barnmorskan säger vi ska ta hål på fostervattnet. Oh yes, speed it up, säger jag. Ska vi hinna få barn innan midnatt, månntro? Jag gissar på nej. 22.35 spräcker barnmorskan hinnorna och det forsar all over the place.

 

23.30

Sedan går det undan. Eller det känner jag ju inte. För jag är 100 % bedövad av epiduralen. Läser en Allers, pratar med Sami. Och frågar med jämna mellanrum om han kan se på skärmen om jag alls har värkar. Men tydligen har jag hela tiden. Lotta frågar med jämna mellanrum hur det går:

 

 

mess2

 

 

00.00

Här förflyter en halvtimme där inget annat händer förutom att jag får galen frossa. Jag är 10 cm öppen, men har inga krystvärkar, så vi inväntar dem. Jag skakar så benen hoppar i sängen. Jag fryser så jag tror jag ska förgås. Bm säger det är för att livmodern jobbar så kraftigt. Undrar lite över hur det ska gå att krysta utan någon smärta. Hur ska man veta när man ska ge an om man inte känner sina värkar? Säger till Sami att jag börjar vara lite nervös. För nu börjar ju det galnaste. Krystningsskedet. Är ändå helt AMAZED att man kan öppna sig från 0 till 10 cm utan smärta. 

 

00.35

Nu börjar jag känna att bedövningen släpper litegrann, vilket gör mig lättad. Vill ändå ha lite vägledning av kroppen om när jag ska krysta. Känner mig stark och adrenalinstinn. Har ju inte gjort av med nån kraft ännu. Så känner att jag har allt att ge här på slutet.

Jag känner att en värk är på antågande, så barnmorskan säger att jag kan testa krysta om jag vill. Jag gör några tafatta försök, men har ändå inget särdeles stort krystbehov, så jag känner mig bara töntig som försöker trycka efter lite på måfå. 

Får sniffa oxytocinspray två gånger för värkstimulering och DÅ får jag äntligen lite krystbehov. Har svårt att hitta en bra ställning. Men barnmorskan (som för övrigt heter Jaana och passar mig utmärkt) klär på mig ett par strumpor och säger att jag ska dra i strumpkanten och sedan trycka efter allt vad jag kan. 

Jag klämmer efter och morrar så halsen och rösten ger vika. Det gör ungefär lika ont i halsen som i kroppen. Jag tycker att det inte alls det går framåt, men ganska snabbt kommer barnmorska nummer 2 in i rummet och de säger att jag bara har någon enstaka krystning kvar innan babyn är ute. Är såklart helt övertygad om att de säger så bara för att få mig att orka. 

En gång får jag panik och skriker "JAG FÅR PANIK, NU GÖR DET SÅ FÖRFÄRLIGT ONT! HJÄLP MIG, JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN!". Då minns jag att Jaana säger "LYSSNA PÅ MIG! Nu gör det ont för huvudet är mitt i, men vid nästa värk tar du i, tre gånger på en värk - och då kommer babyn!".

Känner att hela kroppen totalkrampar av frossa, försöker slappna av, men den bara hoppar åt alla håll. Kommer dock ner i varv när jag hör hur jag ska andas. Jag nickar, accepterar och laddar om. Flåsar som den mest andfådda stövaren efter älgjakten.

Och när värken tar sats är jag livrädd för att jag ska spricka i två delar och dö och explodera i atomer och aldrig mer finnas till. Men jag hinner snabbt tänka att det enda sättet att komma ur den här smärtan är att trycka allt vad jag kan. Det gör så ont att skriker högt, högt, högt - fast jag försöker hålla tillbaka. 

 

00.50

... men så känns det som om luften går ur och allt lättar. "KOM DEN UUUT?!" ropar jag förvånat. "Ja, ska bara hjälpa lite här" säger Jaana och tvinnar av navelsträngen som ligger två varv runt halsen. Voi lättnaden när jag kastar mig bakåt i sängen. Hinner inte ens landa i kudden innan det slår mig: "HERREGUD, VAD BLEV DET, FÖRRESTEN?". Och då ser jag att det är en snippbaby som kommer farande mot mig. En flicka! Herregud, en flicka! Krystningsskedet blev exakt 13 minuter långt. Och jag säger säkert hundra gånger att det här måste vara den bästa förlossningen i hela världshistorien på VCS. Av alla fem timmar som förlossningen pågick var ungefär 10 minuter av dem smärtsamma. Kan ni tro det?

Någon gång drar sig barnmorskorna ljudlöst tillbaka och vi ligger vi där i en timme och bara andas och tar in allt det stora. Lamporna släcks ner och vi får den berömda brickan. Ammar och pratar och fotar och bara tittar. Att VCS är ett babyfriendly hospital märks och känns. 

Där ligger en helt ny människa på mitt bröst och jag tycker allt känns så overkligt. Som om hjärnan inte riktigt hängde med när allt gick så smort och smärtfritt. Hade liksom förväntat mig att jag skulle vara lite mer besatt av en djävul. Det gick så lätt att jag hela tiden undrar om det verkligen har hänt på riktigt. Först nu slår det mig att förlossningen verkligen var igång. Tro det eller ej - men det här var ju inget falskt alarm!

Vi har så roligt åt att hon är så rund och go - liknar på inga vis våra andra barn. Massa svart hår. Och massa, massa hull. Är så slö i hjärnan att jag säger "Men gud Sami, har du haft en affär med brevbäraren?". Innan jag förstår att jag har otur när jag tänker. HAHA.

Naturligtvis skickar vi bilder till alla i kisakatsomo och de får på basen av bild gissa kön. Alla gissar rätt. Hon är flicka i fejset. 

 

mess3

 

Slutsats: En bättre förlossning kan man ju knappast ha. När man en halvtimme efter barnets ankomst upplever att man mår "nästan som vanligt". När man endast 10 minuter av totalt fem timmar upplever att det gör ont. När man så gott som hela tiden känner att man har fullständig kontroll över situationen i förlossningssalen. Jag var välförberedd (rekommenderar verkligen profylax och avslappningsövningar!) och orkade hur bra som helst ända in i mål. Är speciellt stolt över att jag tog de första 6 centimetrarna LIKE A BOSS, ensam hemma i vardagsrummet. Jag må vara rätt så usel på graviditeter, men det här med att föda barn - det kan jag tycka att jag är rätt så bra på ändå.

Nu har jag testat på sätesförlossning, kejsarsnitt och en helt vanlig drömförlossning. Precis som jag önskade mig. Har också fått erfarenhet av barn i varierande storlek (2,9 och 1,1 och 4,0 kg). 

Apgarpoängen för min förlossning påminner om poängen för vår dotter: 10/10/10. Nu kan jag sannerligen vara nöjd. Stort tack också till Vasa Centralsjukhus som gjorde allt så fruktansvärt bra. Förevigt tacksam.

tisdag 18 juli 2017 - 17:30

Äta ute.

lunch vasa

 

Om det är något jag fullkomligt älskar med sommaren så är det att andelen uteluncher ökar markant. Det vill säga luncher man själv slipper tillreda. Och alla vet vi ju att mat som någon annan gör alltid slår ens egen.

Jag snackade om det här med uteätandet med min svägerska för ett tag sedan och först då tror jag det gick upp för mig hur ofta vi egentligen äter ute, i alla fall sommartid. Om man tänker på hur det var när man själv var barn - ja, då var det ju närmast megafest om man en gång på tusen lyckades tjata till sig en kotipizza (alltid skinka och ananas!) på vägen hem från stan.

Känns som om det mest var på utlandsresor man gottade sig i restauranger på den tiden (kan ju förstås också bero på att det helt enkelt inte fanns ett så hejdundrande utbud av bra restauranger i Karis på 90-talet). Och när man väl åt ute - ja, då kändes det lite högtidligare än vanligt. 

Nu är det ju närmast vardag att jag (naturligtvis med muminmammans ljuva tonläge) frågar "hören upp, familjen, vad skulle vi säga om lite thaibuffé denna soliga förmiddag?". Jag tycker det är närmast omänskligt att under sommarlovet föda upp en familj på hemgjord föda. Eller i alla fall om man är en sån som jag. Jag orkar inte. Och allt jag gör just nu blir bara äckligt. Har verkligen ingen lust. 

Någon kanske tycker det här är fullständigt förkastligt. Att äta luncher ute flera gånger i veckan. Gissar att någon kanske vill påpeka att maten man kunde göra hemma är mer näringsrik än den man äter på restaurang. Men där håller jag inte alls med. Tycker t.ex de flesta ställen vi väljer har urbra salladsbord (och barnen tenderar vara bra på just sallad - och fisk! alltid fisk!). Möjligtvis kan man kanske klaga på att det är dyrt, men vi vet ju alla att mat är livet.

Tycker också det finns en klar fördel i att barnen är megavana restauranggäster. De vet precis vad de vill ha och fattar hur saker och ting funkar. Och är det något man som förälder uppskattar, så är det ju just det. Får utslag när jag tänker på att de sku tjata medan man väntar och ropa att det är eeeklit efteråt.

Tror vi har en ganska bra cirkulation på matställen i Vasa. När barnen är med äter vi oftast på Magokoro, Chili & Lime, K.Atchi, Selmas, Kaffehuset August, Bank, Strampen, Faros, Svenska klubben (och så Arken när vi är på Replot, även om jag stör mig så ofantligt på att de förstör den fantastiska abborrburgaren med KETCHUP - liksom vem gör sååååå mot utsökta abborrfiléer?). Och när ni nu en gång tjatar, så kan jag säga att mina big no no-ställen är Wazaca, Pancho Villa och Amarillo. 

Både igår och i dag har jag haft urbra lunchsällskap. Igår fick jag äta med Anna-Lena och Agnes på Chili & Lime och i dag fick jag möta upp Nadia för långlunch på Strampen.  Jag bokar upp mig som en tok nu varje dag - mest i hopp om att en dag få avboka. 

Men alltså, nu vet jag inte varför det här spårade ur så här, för orsaken till att jag överhuvudtaget öppnade detta blogginlägg var att jag skulle fråga om ni skulle kunna tipsa om bra lunchutflykter utanför Vasa. Max en timmes avstånd från sjukhuset, säger vi. Om man vill få dagarna att gå genom att äta sig igenom Vasas grannar - vart ska man då dra?

Tack för hjälpen!

torsdag 1 juni 2017 - 08:00

Testa VBL gratis i 30 dagar.

Inlägget är ett kommersiellt
samarbete med HSS Media
***

 

vbl 30 dagar


Uppmuntra hela familjen att vara
nyfiken på sin omvärld. 

 

Det är ju mycket man önskar sina barn här i världen (don't get me started). Men för att göra deras liv och deras uppväxt lite mer intressant önskar man ju att de får med sig en bred allmänbildning och ett medfött intresse för sin omvärld redan från start. Ofta när jag lyssnar till Matheos funderingar tänker jag att han är såå sju-huuukt mycket smartare än jag var i hans ålder. 

Han kan och vet så himla mycket om sånt som händer i världen (för att inte tala om fotboll - han kan allt om fotboll). Och det svårt att inte förgås av stolthet när han har nytta av all kunskap han samlat på sig. Aj että.

Kan tycka att det hör till de finare gåvor man kan ge sina barn och sin familj. Att tillsammans se på nyheter, förklara och prata om sånt som händer runt omkring oss. Matheo är ju en ovanligt frågvis människa (garanterat flest frågor per capita). Ingen frågar så mycket som han om vad allt betyder. Tycker det är en mkt bra egenskap (att låtsas veta har aldrig varit en särskilt hållbar strategi).

 

vbl gratis 30 juni

 

När vi vuxna läser tidningen här hemma händer det ofta att något av barnen läser rubrikerna eller förstasidan och ställer frågor. Det brukar oftast resultera i givande diskussioner som lätt kan anpassas till barnens nivå. Låter så sjukt pretto när jag säger det så här (jag hör precis hur jag låter). Men som jag har sagt så många gånger förr: Jag tycker det är urviktigt att vi ger barnen en möjlighet att förstå världen.

För oss funkar dagstidningen som en ypperlig diskussionsöppnare flera gånger i veckan (precis som tv-nyheterna, Lilla Aktuellt och såklart skolundervisningen som är bra på att ta upp aktuella teman). Vasabladet har blivit en naturlig del av vår vardag och jag hoppas ju såklart också att de väljer sin lokala dagstidning den dag de flyttar hemifrån.

Jag vet inte om ni ser på bilden, men Masses nyaste hang up är det historiska arkivet på Vbl. Han läser gamla tidningar från 1800-talet, från Samis födelsedag -78 eller varierande årtal från sin egen födelsedag den 22 februari. Roligast är förstås alla annonser från 50-60-talet (med priser i mark!).

 

vbl gratis 30 dagare

 

Min sista dag på jobbet kände jag mig som en megasnällis och tog med mig 100 gratiskoder som berättigar till 30 dagar gratisläsning av alla våra e-tidningar. 

Om du vill ha en kod som ger dig tillgång till Vasabladets, ÖT:s eller Sydins e-tidning en månad, helt gratis, ska du mejla mig på linn@hssmedia.fi så skickar jag en kod till dig så fort jag hinner. Med koden får också tillgång till alla Plus-nyheter på webben samt Kundklubbens förmåner. Och du behöver inte ange dina kreditkortsuppgifter (hate when that happens on a gratismånad).

Så här startar du din gratismånad: Välj vilken tidning du vill läsa. Klicka här om du vill ha Vasabladet. Klicka här om du vill ha ÖT. Klicka här om du vill ha Sydin. 

Sedan är det bara att fylla i din kod där den efterfrågas. Koderna är i kraft till 30.6.2017. Före det ska du starta din prenumeration. Prenumerationen gäller en månad fr.o.m startdatum. Woop!

Vi hörs på min mejl, va?

torsdag 20 april 2017 - 19:00

Sommaraktiviteter i Österbotten.

vaasa vasa

 

Jag fick ett mejl häromdagen som jag tänkte att ni skulle kunna hjälpa mig med. En läsare hörde av sig och efterlyste tips. Hon ska göra en roadtrip med sin 4-åring och 7-åring längs kusten och undrar vad man ska göra med barnen när man besöker Vasatrakten.

Mina barn brukar tycka om Österbottens museum, att gå någon naturstig (rekommenderar i så fall rutten runt Saltkaret på Björkö! glöm inte körven!) och kanske Aava Kertun Kotitila om man diggar djur. Sedan kanske Zip Adventure-parken funkar om man gillar att klättra! Glöm inte middag och pingis på Faros.

Men jag är säker på att ni har bättre förslag än mig. Tack jättemycket på förhand!