Visa inlägg taggade med 'wasa teater'

söndag 12 november 2017 - 19:00

YO BRO!

YoBro3 small
Foto: Liina Aalto-Setälä

 

Eftersom Nadia fyllde år häromdagen gick vi på Blaue Fraus show "Yo bro!" när de gästspelade på Wasa Teater. Man får verkligen gratulera WT till mycket lyckade gästspel i år igen. En vill ju nästan gå på alla.

Blaue Frau var helt nya för mig. Nadia hade sett dem förr och var mycket uppspelt när hon berättade om kvinnor som spelar män. Själv hatar jag det motsatta: män som spelar kvinnor. Så inledningsvis var jag skeptisk. Men så läste jag "normkritisk dragkingduo" någonstans och fick själafrid. Med öppet sinne tog jag mig till Sandögatan.

Yo-Bro är en show om en utebliven show. Skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren sitter i publiken och spelar publik hela tiden, eftersom den utlovade Dick Idman aldrig kommer. Nackspärret till trots (why oh why satte vi oss längst fram?) bjussar de på en hysteriskt tassig bild av den samtida, medvetna mannen. Åh herregud. Ville sparka in pungen på proffspappan Micke - eller feministimies som hans nyfunna bänkgranne Steffe kallar honom. Steffe är däremot den fria vinbohemen med manbun, dålig självinsikt och drömmar om poetry slam (helt bombsäkert spelade han vidrig lägereldsgitarrr som ung).

Det roliga är att de finns på riktigt. Kanske inte i en och samma gubbe, men aj så många drag jag ser i de moderna männen omkring mig. Nerkokat till två personer blir det så roligt. Den här samtiden vi lever i: NOG är den komisk. Att vara människa 2017 - INTE är det lätt. Så här farsdagen till ära är det synd att de inte spelar. Här kan man verkligen snacka om en papparoll i förändring. För att inte tala om en mansroll i förändring. Få fenomen får mig att skratta så mycket som prestigeföräldrar - de som ska ha guldmedalj i föräldrarskap (kanske känner jag igen mig, hehe?). Proffspappor är så lätta att driva med. Skrattar alltid.

Showen var kort (dryg timme utan paus) och hade varit fulländad om den hade haft ett pikulite tajtare manus. Med så där klockrena karaktärer är det synd att det släpar lite i början. Vill att de ska komma igång GENAST. Lite mindre tystnad, mera mansplaining. 

Och ja, känner man inte till begreppet mansplaining så gör man det definitivt efteråt. Micke vill ju inte vara den som är den, och ger gärna över mikrofonen och talturen till någon kvinna, men likväl tröttnar han fan aldrig att höra sin egen toleranta, fräscha, liberala röst. Hohho. Den moderna internetmannen i ett nötskal.

Och slutligen en varning: Blev jävligt sugen på lakritsdadlar. Och att läsa boken Blaue Frau nyligen gett ut. Hepp!

måndag 15 maj 2017 - 19:00

Fördomar & förhudar.

familjen kaos wasa teater

 

Hade tänkt skriva långt och ingående om vårt teaterbesök här i lördags, men det var så fullt upp med morsdagar, luncher och fotbollsmatcher och allt möjligt igår, så det fick vänta. Har jag tidigare nämnt att jag var på Familjen Kaos? SKOJAAA! Jag har sagt det ungefär sjuttio gånger, hahah. Förlåt.

Men det var inte pointen.

Utan jag tänkte jag skulle ta upp en helt fruktansvärt störande sida i mig själv. Som blev så oerhört tydlig i lördags när jag och Jenny såg ovannämnda show. Kan hända att det aldrig har varit så tydligt som då.

Har ju alltid irriterat mig över att jag är så störigt mottaglig för andras fiilisar. Ni vet, jag får irriterade utslag över hela kroppen när två personer kivas i samma rum. Känner mig alltid tvungen att ta ansvar för stämningen (agghhrrr). Blir så distraherad när jag får för mig att någon i rummet är sur, ledsen eller nolo. Får ett tvångsmässigt behov av att styra upp strämningen, återställa balansen. 

"Men sköt dig själv, för fan", kanske någon tänker. Och jag håller till 100 % med. Jag borde luta mig tillbaka, tända en cigg, slänga popcornen i mikron och kasta fötterna på mötesbordet, men det är ju så gott som omöjligt när det kryper i kroppen av osvensk stämning.

Nåå .. tillbaka till teatern. Familjen Kaos bjöd på en hejdundrande show. Gud så det var kul! I vanliga fall tycker många att JAG har ett råjsigt språk, men där blev jag sannerligen tvåa. Så många svordomar och könsord har jag inte hört sammanlagt i hela mitt liv. Ah, så njutbart mycket knullaknullaknulla. Det är ju så skönt med folk som totalt saknar spärrar. Skrattade så jag knappt fick luft mellan varven.

Däremot är det ju .. eeh .. "lite kämpigt" är det ju om man är en sån som jag just sa, som låter oss styras av omgivningens reaktioner. Vet inte hur det kom sig, men det var SÅ MÅNGA äldre personer i publiken. Vilket jag till en början, när vi kom in i salongen, tyckte var underbart! Men ju råjsigare det blev, desto svårare blev det för mig att koncentrera mig på att bara skratta. Herreguuud så jag plågades när jag tänkte på hur alla 70-80-åringar tog emot alla hysteriska monologer om oralsex, onani och juttun om att använda förhudar som chokers etc. 

Jag försökte undvika att kolla på deras chockerade ansikten, men det var så svååååårt. Alla i min ålder tjöt ju av skratt, tårarna sprutade och folks händer dansade i luften. Men I couldn't help but wonder: Vad månne pågick inne i sjuttioplussarnas huvud när de vandrade hemåt i kvällen? Aj aj aj, där skulle man ha velat vara med på debriefingen.

Men som vanligt så är det säkert mina förhudar - nej, fördomar, fördomar! - som spökar. Kanske satt tanterna jublade inombords, tänkte "nee, så underbart frisläppta ungdomarna är nu för tiden! Äntligen någon som säger pulla högt!". Och så gick de hemåt och dumpade gubbjävlarna från balkongen.

Man kan ju aldrig veta säkert.

Däremot vet jag - med säkerhet - att jag måste sluta spekulera i folks fiilisar.

Vad tyckte ni om showen - berätta genast!

måndag 3 april 2017 - 08:00

Två kvällar ni måste infinna er på Sandögatan 7.

 

Inlägget är ett kommersiellt samarbete
med Wasa Teater

***

 

När jag mådde som allra, allra sämst i mina spydimmor försökte jag visualisera morsdagen som en möjlig vändpunkt i mitt inre och yttre mörker. Jag låg där och tänkte att allra senast på morsdagen måste vinden ha vänt. Tänkte att jag behöver boka in massa bra grejer med bra typer hela våren, så att jag säkert kommer på fötter igen (det gjorde jag ju betydligt snabbare, tack och lov). 

Men någonstans pladdrade vi löst med Jenny om att gå och se gästspelande Familjen Kaos på Wasa Teater (vi är båda stora fans av systrarna Kronlöf - såg dem en gång på Strampen, drabbades av brutal starstuckness och föll död ner). Och mitt i min dimma bestämde jag "Nehepp, nu bokar jag, att vi inte i misstag blir utan blijetter". Man kan helt enkelt inte gå miste om en sån här chans.

 

PRESS kronlof WEBB 1920x750

 

Familjen Kaos består alltså av Bianca och Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén. Ni känner dem förstås från Full Patte. Som faktiskt vann "Årets humor" på Kristallen ifjol (skrek rakt ut). Hade för övrigt gärna sett succéshowen “Slå pattarna i taket” också. Men får vänta tålmodigt till morsdagshelgen, 12-13 maj, när de kommer till Wasa Teater. Kan knappt tro att det är sant. De har ju rötter i Vasa och brukar tillbringa delar av sina somrar här, så egentligen är det ju inte så konstigt, men är ändå så impad att vi har så här många bra gästspel på vår teater under våren. 

KAJ:s show var ju heller ingen besvikelse direkt, inte Iiris Viljanen heller (aldrig sett på maken till hyllad konsert). Tycker Wasa Teater har prickat alla rätt här. För det är ju inte bara Familjen Kaos som visas nu under våren, utan också "Özz Nûjen är Rikard III". Har sett bara klassisk stand up med Özz förut, så det blir ju ett trevligt hopp därifrån till Shakespeare. Özz är i stan 25-26.4.

 

OZZ 1920x750

 

Kan dessvärre inte min Shakespeare utan och innan, men har läst mig till att Hertigen av Gloucester, blivande kung Rikard III är maktgalen, manipulativ och bitter – med en ovanlig attraktionskraft på kvinnorna och männen omkring sig. Låter ju kanske inte helt långt ifrån en viss stor, manlig ledare i världen just nu. Pjäsen sägs spegla både vår nutid och vår framtid. Och gissningsvis får vi säkert gapskratt och allvar på vägen. Tror vi kan lita på det när det gäller Özz.

Eftersom jag har varit så fjärmad från omvärlden mest hela vintern känns det som om nu har världens lust att bara SLUKA HELA VÄRLDEN. Vill se alla filmer, ta in alla pjäser, gå på alla konserter och träffa typ alla människor som finns i hela landet.

Att gå på teater med en kompis kan vara det skönaste man kan göra just nu, tycker jag. Äta något på Ernst, prata-prata-prata, se en pjäs och sedan kanske ta ett vinglas efteråt. Aj aj aj, så härligt. Har också bokat in Kopparbergsvägen 2.0 som visas i april med annan kompis. Är kanske sist på bollen med att ha läst den boken, så den måste man förstås också se när den väl gästspelar på min teater (PLUS att det kan vara på sin plats att väga upp all humor med lite samhällsfrågor och tankeväckande fattigdom).

Det blir en kulturspäckad vår - och vad är väl bättre än det? När jag annars inte kan röra mig så mycket. Teater är ungefär den enda motionsform min kropp pallar just nu. Visst ses vi i vimlet?

 

 

Familjen Kaos bokar du här.
Özz Nûjen är Rikard III.
Kopparbergsvägen 2.0 bokar du här.

 

Glöm inte heller att gilla Wasa Teater på Facebook
och gilla dem på Instagram.

söndag 19 mars 2017 - 10:15

Kom ti insikt.

kaj kom till byin

 

Igår var vi alltså på KAJ:s Kom till byin-konsert på Wasa Teater. Eller ska vi säga: Att kalla det konsert är kanske en liten underdrift.

Jag räknade snabbt att jag har sett minst fem KAJ-uppträdanden de senaste åren. Även om jag såklart såg fram emot gårdagens show tänkte jag ändå lite i smyg "Nå, hur nytt och spännande kan det nu sist och slutligen vara?". I synnerhet när jag lyssnat på Kom till byin-skivan  e x a k t  varenda en kilometer som bilen har rullat ända sedan jul när de fick den i julklapp.

Det första barnen ropar innan baken ens landat i bilsätet är "LÄGG PÅ KAAAAAAAAAJ!" och eftersom de verkligen, verkligen diggar (och eftersom jag är en god mor) så köper jag såklart konsertbiljetter när den möjligheten finns. Plus att mitt kulturella samvete alltid tickar lite på minus. Känner alltid att man ska och bör understöda lokal kultur. Gör det alldeles för sällan, enligt min egen standard.

Både jag och Anna-Lena hade hela man- och barnaskaran med när vi klev in på Stora scenen. Det var vi överraskande ensamma om. "Så himla många pensionärer!", sa vi i kör. Förstås är det ingen nyhet, att KAJ:s fansbase är jämt fördelade mellan 0-100-åringar. Men tyckte ändå det var fantastiskt att se. Alla dessa flotta damer i hårt sprayade permanenter sitta och digga i kapp till pulserande hembygdsrap.

Jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle bli roligt-roligt. Föreställde mig små lustiga fniss här och där, men absolut inte att jag skulle skratta så jag knappt fick luft. Hur nytt och spännande kan det nu sist och slutligen vara? Nå, mycket! Jag garvade så mycket mer än på standupen häromveckan. Kroppsspråket! Mimiken! Sketcherna!

Tycker de lyckades med sånt som ingen annan rimligtvis kan genomföra med hedern i behåll, nämligen göra parodi på österbottnisk revy (som redan är en parodi i sig). Och ännu göra det så roligt att jag halvt födde barn på kuppen.

Och någonstans där mitt i sjunger Jakob en helt hysterisk tolkning av Pavarotti-klassikern Nessun dorma. Det var liksom så sjukt bra (vem hade trott att en Vöråpojke hade det i sig?) och roligt på samma gång. Tårarna rann av skratt samtidigt som ögonen var stora som tefat. Önskar att det fanns på film någonstans så ni skulle förstå. Hur kan det finnas boyband som behärskar alla genrer? Övergår mitt förstånd. Trodde opera var det ouppnåeliga. Men där fick jag så jag teg.

Kan också uppskatta att de är så avspända, smarta och bra människor också utanför KAJ-scenen. Tänker att det är så himla bra att det finns artister som hela Österbotten (nej, hela Svenskfinland!) kan älska. Som är klipska, medvetna och mjuka. Oavsett i vilka sammanhang man råkar på dem.

Trodde verkligen inte att jag skulle bli så här impad.

Men tji fick jag.

onsdag 11 november 2015 - 12:30

5 orsaker att se Tre systrar och en berättelse

 

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med Wasa Teater 
***

 

 

Förra veckan såg jag Tre systrar och en berättelse på Wasa Teater. Hade sett fram emot det ända sedan jag intervjuade Tove Quickström till förra Sevendays-tidningen. Pjäsen baserar sig på Lars Sunds roman som utkom ifjol. Hade inte läst boken innan, men visste att den handlade om ett gäng starka finlandssvenska kvinnor från 1900-talets mitt. Så - vad kunde egentligen gå fel?

Pjäsen tar avstamp i Jakobstad 1948. Den lokala amatörteatern ska, trots efterkrigstida armod, sätta upp Anton Tjechovs pjäs Tre systrar. "Teaterns uppgift är att inge hopp och framtidstro!". Sedan får vi följa huvudrollsinnehavarna Ulla-Maj, Margit och Iris genom deras liv, vardag och kriser. Graviditeter, kärlekskrångel, döden, jobbiga morsor, besvikelser och allt en ung vuxen ska tänkas ta ställning till. Vad vill man göra? Var ska man bo och vem ska man ligga med? Men också en pjäs om en teater. Som det stod i Vasabladet häromdagen: Det här är de starka kvinnornas historia

 

 

5 orsaker av se Tre systrar och en berättelse

 

 

K3 4987

Foto: Frank A. Unger

 

1. Carola Sarén. Vi har sett Sarén i mängder av bra roller tidigare. Men den här tar ändå priset. Hon är allt igenom fantastisk. Så fruktansvärt barsk, rak och hård. Men ändå så varm innerst inne. Sarén spelar alltså teaterprofessorn Mirjam Bergbom som är den som styr och ställer i teatergruppen. Det är mer eller mindre Carola Sarén som gör hela pjäsen. Teaterprofessorn är full av action, beslutsamhet och god vilja. En sådan kvinna som kan lyfta en hel by. En sådan kvinna som kan styra ett helt land mot ett modernt välfärdssamhälle. En feministisk förebild som lika gärna skulle kunna existera i dag 2015.

 

 

Foto: Frank A. Unger 

 

2. Mamman. Ulla-Maj (Tove Quickström) hittar en karl (Jonas Bergqvist) och bildar familj. Det är knappt i kassan och för få livet att gå ihop flyttar Ulla-Majs mamma (Åsa Nybo) in hos dem. Åh herregud, hon är så fruktansvärt irriterande att jag ylade av skratt varje gång hon öppnade käften. En liknande bitch har säkert aldrig existerat. Dock älskar hon sin svärson lika högt som sig själv och tycker allt vad utbildning heter är ett stort skämt. Att "arbeit med händrin" är det enda rätta. "Allt hade blivit så mycket bättre om Ulla-Maj hade blivit en ordentlig pojk". En motsträvlig och besvärlig kvinna, vars liv kantats av besvikelser. Men ändå en så fantastisk karaktär. Du ser en liten glimt av hennes bullhänder i klippet ovan. 

 

 

K3 4392

 Foto: Frank A. Unger

 

3. Systerskapet. Om det är något som får mig att rysa, så är det Johan Aspelins rollfigur Göran. Tänk hur män i alla tider ha fått härja fritt (läs ligga runt och bete sig allmänt vidrigt). Han är en "charmig kvinnokarl" som "bjuder på åkturer" (läs sårar och bedrar). Okompetent som businessman och totalt värdelös som make. Tänk hur kvinnor i alla tider skyddat, plåstrat om och blundat. Trots att det delvis går till så här fortfarande, så upplever jag personligen att vi har kommit en bit på vägen. Systerskapet i pjäsen är starkt. Och det känns hoppfullt. 

När det närmar sig premiär för teatersällskapet i Jakobstad 1948 händer något förfärligt. Något som kommer att prägla alla inblandade för all framtid. Årtionden senare återförenas de och försöker förstå vad som hänt.

 

 

K3 4244

 Foto: Frank A. Unger

 

4. Den österbottniska mannen. Jag har ju skrivit mycket om honom. Och jag kan så känna igen många många grundelement i Tobias Zilliacus roll som Iris pappa (som för övrigt tävlar med Sarén om bästa rollprestation). En tystlåten, bakåtsträvande österbottnisk man som inte har haft det så lätt. Han mest säga "ja" eller "nej" och är negativt inställd till allt nytt. Men likväl står han där, lagom obekväm med en ros i hand, när hans dotter gör premiär på Svenska Teatern i Helsingfors. Zilliacus är den som ger ordentlig tyngd åt hela pjäsen. Med honom kom allvaret och djupet, bland alla dialektala garv. Men visst får man skratta åt gubbfånen också. 

 

 

K3 5028 1

 Foto: Frank A. Unger

 

5. Den efterkrigstida vardagen. Varje gång jag kommer i kontakt med -40, -50, -60-talets Finland vill jag ha mer. Just det där brytningsskedet när Finland blir ett modernt land, ett välfärdssamhälle att räkna med. När ett lands byggs upp från grunden och framtidstron vaknar till liv. Dagen efter jag sett pjäsen beställde jag boken. Att vara intresserad av krigshistoria är jag värdelös på, men de vanliga människornas berättelser från den efterkrigstida vardagen behöver jag höra mer av. Wasa Teater har den här gången fångat det i blod, skratt och tobaksrök. 

 

 

Här kan du se spelplanen.

 

 

TÄVLING: VINN TVÅ BILJETTER

Vinn en kväll på teatern tillsammans med en kompis. Skriv en kommentar här under inlägget där du berättar vem du vill se "Tre systrar och en berättelse" tillsammans med. Jag lottar ut två biljetter på måndag. Ni kan gå 26.11, 27.11 eller 28.11. Som hittat för en trevlig lillajulsdejt!

onsdag 16 september 2015 - 22:00

Vinn en teaterkväll med ditt kompisgäng!

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med Wasa Teater
***


Just nu är det exakt den tiden på året när man blir sugen på teater. Det är något speciellt med när löven börjar prassla och den första krispigheten i luften träder fram. I lördags kastade vi barnen till syrran övernatt och gick på premiären av "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" på Wasa Teater. Precis som sig bör en lördagkväll i september.

 

K3 1515
Foto: Frank A. Unger


Jag hade till skillnad från många andra inte läst boken innan jag såg pjäsen. Den kom redan 2003 och Mark Haddon tokhyllades för sin debut (har jag hört berättas för mig). Det hade jag tyvärr missat, så det var med öppna sinnen och så gott som inga förväntningar som vi stegade in i salen. Jag hade på förhand förstått att det skulle bli både mörkt och ljust - men mest mörkt.

Pjäsen handlar om femtonåriga Christopher Boone (spelad av Markus Lytts) och hans föräldrar (Tove Qvickström och Jonas Bergqvist).

Christopher är speciell, snäll och saknar förmågan att ljuga. Han hatar beröring, älskar rymden och tycker människor är svåra att förstå (en diagnos har han, men exakt vad det rör sig om uttalas aldrig, förmodligen någon form av autism). När han bli otrygg rabblar han sifferserier (han är ett matematiskt underbarn, surprise surprise) och gungar från sida till sida.

Berättelsen snurrar kring mordet på grannens hund. En gåta som Christopher bestämt sig för att lösa. På vägen mot lösningen kommer det fram ett och annat som sätter Christophers vardag i gungning.

Oberoende om min personliga erfarenhet av autism är väldigt begränsad, så finns det mycket igenkänning i pjäsen. Kanske främst i Christophers mamma. Jag tror inte heller att man måste ha ett autistiskt barn för att förstå hennes förtvivlan. Ofta skriker hon att hon "INTE ORKAR MER!". Och det har man ju känt en och annan gång som förälder. Man blir arg, skriker, sårar, tar sig samman, snyter sig, säger förlåt, kramas och reder ut.

 

K3 2747
Foto: Frank A. Unger

 

Tänkte också mycket på hur lätt något kan bli fel, trots att avsikten ursprungligen inte var att göra någon illa. Mycket av det som går snett här i livet var förmodligen inte menat så från början, vet ni? Att göra misstag är mänskligt. Många gånger förtjänar folk en andra chans. Eller ska man förlåta en pappa som är våldsam och ursinnig och en mamma som sticker? Jag vet inte. Kanske?

Annorlundaskap på gott och ont. Det är kanske kontentan av det vi fick ta del av i lördags. Det svider, det värmer, det smärtar, det passerar. Scenografin är minimalistisk, finurlig och överraskande. Det gillade jag mycket.

Att se en superhappy pjäs i september är inte det ultimata. Att se "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" är precis vad man behöver. Pjäsen spelar bara en månad, så passa på innan det är för sent.

 


Här kan du se föreställningarna.

 

 

VINN EN TEATERKVÄLL MED DITT KOMPISGÄNG!

 

Tillsammans med Wasa Teater lottar jag ut fyra biljetter till föreställningen som går 26 september. Motivera varför just du och dina vänner ska se den här pjäsen, så väljer jag ut ett vinnargäng om en vecka! I potten finns alltså fyra biljetter. Lycka till!

 

fredag 27 september 2013 - 12:13

FIGHTING STAR / Wasa teater

Vi såg alltså Fighting star igår, Samsan och jag. Någon slags för-premiär. Den riktiga premiären är nu på lördag och JAG VÄNTAR SÅ OFANTLIGT på recensionerna. Älskar att läsa recensioner efter att man sett pjäsen. Så spännande att se om man upplever samma känsla som recensenten. Oftast tycker jag helt tvärtom, dock.

Senast jag var på Wasa teater såg vi Pojken och stjärnan och den var ju så förbannad bra att jag knappt har slutat tänka på den. Man kan milt säga att förväntningarna inför Fighting star var skyhöga. För Pojken och stjärnan var verkligen asbra - också i vuxenmått mätt. Jag förväntade mig samma av Fighting star. Extraspännande också nu när man följt förspelet en längre tid (ni vet, auditions, uttagningar, röstningar, skriverier osv.).

En annan parentes: Det är himla svårt, det här. Att skriva någonting om något som man vet att folk har jobbat och kämpat med hur länge som helst. Tänk alla de som har jobbat arslet av sig med den här pjäsen. Man liksom drar sig för att skriva något negativt. Usch ångesten för alla skådisar nu dagarna innan recensionerna.

Jag var så galet taggad när pjäsen körde igång. Men jag kom liksom aldrig i gång. Hela första akten var väldigt svåråtkomlig. Jag fick liksom inte den där känslan, blev inte ett med pjäsen (sori, asigt uttryck, men ni fattar). Jag distraherades av tanken att det är skådespelare som spelar på en scen (en kvinna som ska föreställa en boxare, Geir som ska föreställa en politiker osv.). Kan inte sätta fingret på vad, men någonting saknades. Det kändes inte .. äkta? Aningen krystade dialoger, kanske. Jag vet inte. Samma gällde alla boxningsscener. Det kändes inte på riktigt (ja ba: "men herregud, TA I ordentligt! Slå HÅRT!"). Kanske var det nervositet i luften.

Fotograf: Frank A. Unger

Däremot tyckte jag att Jennie Storbacka var jättebra. Behövde inte spänna sig när hon var inne. Tycker hon var överlägset bäst. Och så är det något med Sofie Lybäck som jag älskar (bottnar säkert i Pojken & stjärnan, igen). Markus Lytts var också bra. Och Marco Luponeros outfit.

Andra akten lyfte bättre (rödvinet i pausen kan vara en orsak). Men plötsligt blev musiken mycket mer musikal-ig. Och sångnumren mycket flashigare. Första akten var så  f ö r s i k t i g  och pipig. Andra var stundvis riktigt fascinerande. Låtarna var väldigt popiga och finlandssvenska och Hype-iga. Men ganska charmiga.

 Tar emot att kritisera en pjäs, en storsatsning i en liten stad, där en stor mängd människor har lagt både själ och hjärta i blöt (för att inte tala om pengar). Men det var kanske inte min pjäs det här. Storyn berörde mig inte på djupet. Tycker ändå ni ska gå och kolla. Om inte annat, så för att kolla om ni håller med recensionerna.

(Sara och Sofia var också där)