Vad veteranerna berättade.

onsdag 6 december 2017 - 17:30 | 25 Kommentarer

2017 12 06 03.54.00 1

 

Den här storslagna hundraårsdagen firade vi där Finland är som bäst. I skogen, vid havet, där solen kommer åt, vid elden. Med fina finländare runt korvsoppan och termoskaffet. 

Hade läst så många fina veteranberättelser återgivna av barn och barnbarn på Facebook innan vi åkte, så jag passade på att avkräva mitt sällskap på alla krigsberättelser de hört av gamlingar i sin omgivning. En bra - och perspektivingivande - programpunkt en dag som denna. Tycker ändå att det är fint att vi bevarar de här historierna i våra hjärtan när huvudpersonerna har gått ur tiden.

R:s pappa som i armén, ännu tio år efter kriget, fick äta upp knäckebröd som blivit kvar från kriget (Marthas svinnkamp would approve). M:s mommo som var lotta och kokade soppa åt soldaterna. Såg på när de plockade upp maskarna på tallrikskanten när de åt (med god aptit ändock!). Alla de här små iakttagelserna som ändå ger en liten inblick i en era som så få ändå pratade om. 

Jag har umgåtts väldigt lite med den här generationen, så har inga förstahandsstories att bjuda på. Men på Facebook har jag läst så många. Om hjälmar som frös fast i huvudet. Om granater som sprängdes så trumhinnor sprack. Om människomöten i skogen (när enskilda ryssar och finnar möttes i skogen och hälsade tyst på varandra istället för att döda varandra). Om hjärtan som längtade och brev som skrevs. 

Tänk om vi skulle dela små minnen i dag. Jag ska ut och skjutsa barn  till fotbollsträningar snart. Har du något litet minne som någon har berättat för dig när du var barn? Som härstammar från det Finland som varit? Vad berättade dina förfäder för dig om Finland förr i tiden? Ser så fram emot att höra era små berättelser! 

Tack för att du gör kvällens baltittande lite mer intressant.

Kommentarer

  • Anna

    06.12.2017 18:23 (9 dagar sen)

    Min moffa berättade alltid om lössen. För att få dom att sluta klia fick man dunka hårt i hjälmen. Knack knack!

    • Linn Jung

      06.12.2017 18:33 (9 dagar sen)

      Näuuu, jag får spunk vid blotta tanken!


  • Nette

    06.12.2017 18:44 (9 dagar sen)

    Min mommo och moffa, födda i början av 1920-talet, hämtade vatten från gemensam brunn (någonstans i Vasa) på 40-talet och tyckte att det var skrämmande med tyska soldater som stod på vakt vid brunnen.

    • Linn Jung

      06.12.2017 19:14 (9 dagar sen)

      Så svårt att greppa!


  • annakarin

    06.12.2017 21:03 (9 dagar sen)

    Minns att våra grannar berättade för mig när jag var liten, när bomberna föll över Vasa. Att deras fönster på husen var förspikade och de lyssnade rädda till planen som flög ovanför. Detta gav mig en del mardrömmar om att ryssarna skulle komma igen.

    • Linn Jung

      06.12.2017 21:28 (9 dagar sen)

      Nu när du säger det slog det mig att fammo brukar berätta om när de sprang och gömde sig i jordkällaren när planen flög ovanför. Tänkte alltid på det när jag var liten, att det var dit jag skulle springa om kriget kom (vi hade nämligen också en jordkällare på gården).


  • Charlotta

    06.12.2017 21:50 (9 dagar sen)

    Min farfar ville inte gärna prata om kriget, men ett och annat fick jag ändå höra. Så som att det han var allra mest stolt över var att han inte dödat en enda människa i kriget. Och så historien om när han och en kamrat smugit sig helt inpå ryssarnas ställningar och låg och iakttog dem när de tände en brasa för att koka te i sin samovar. När teet precis var klart, sköt faffa hål i samovaren så allt teet rann ut! Ryssarna blev vansinnigt arga men visste inte varifrån skottet kom och farfar och hans kamrat klarade sig oskadda tillbaka.

    • Linn Jung

      06.12.2017 22:23 (9 dagar sen)

      Har tänkt mkt på det du skrev först. Å ena sidan är det ju en jävligt skön känsla, att få komma från kriget med rent sammvete. Men å andra sidan: what to do när man en gång är inkallad. Tänker på de stackrarna som våndades i dåligt samvete pga hade dödat och gjort massa skit. Det är ju tack vare det som vi står här i dag. Så taskigt det där. Ingen vill ju knappast döda nån. Lycklig var den som slapp! <3


  • kristina

    06.12.2017 21:55 (9 dagar sen)

    Min farfar, som förövrigt aldrig sa ett ord om kriget, berättade att hans bästa vän stod bakom honom iskogen. Sedan small det. När han vände sig om var vännens huvud bortsprängt.. Vad säger man?! Så vidrigt!

    • Linn Jung

      06.12.2017 22:17 (9 dagar sen)

      Vidrigt att aldrig få hjälp med att bära och hantera alla dessa traumatiska minnesbilder. Åh, fy fan.


  • Mari

    06.12.2017 22:21 (9 dagar sen)

    Min moffa var med i kriget men ville inte prata om det. Mommo däremot berättade gärna om när hon var lotta vid ett krigssjukhus. Soldaterna kom dit från fronten och fick börja med att bli uppskrubbade och omplåstrade. En gång skulle mommo assistera vid en tåamputation men hon svimmade! Lottorna läste brev för soldaterna och en del romanser uppstod så det var inte enbart elände!

    • Linn Jung

      06.12.2017 22:26 (9 dagar sen)

      Få kärlekar gör mig så varm som sådana som uppstår i krigstider. När de behövs som mest. Fint att mommo pratade! Skulle ha gjort samma med tån, UÄK!


  • Ann-Sofie

    06.12.2017 22:41 (9 dagar sen)

    Jag arbetar med äldre människor och ännu finns det några kvar som kan berätta om 1940 talet när de kämpade för Finland i kriget, jag kan inte berätta vidare vad de har berättat mig men jag blir djupt rörd varje gång de vill berätta något, som oftast kommer spontant. Känner djup tacksamhet, både för vad de har gjort och att jag får möjligheten att hjälpa dem idag. Har en stor respekt mot dem. Känns så sorgligt att det snart inte finns en enda kvar. Fint att du tar upp ämnet.

    • Linn Jung

      06.12.2017 23:48 (9 dagar sen)

      Ja, ledsamt att det snart ska finnas frågor som ingen längre kan svara på! :(


  • Elle

    06.12.2017 22:56 (9 dagar sen)

    Det jag kommer att tänka på är att jag aldrig hört någon krigsveteran säga något ont om ryssarna/fienden dom kämpade mot, men en sorg över vad dom alla varit tvugna till och varit med om. Tunga saker att bära dock, men inget hat i blick eller röst.

    • Linn Jung

      06.12.2017 23:51 (9 dagar sen)

      Gissar att det finns en speciell sorts förståelse fienden emellan, alla är vi ju människor trots allt. Människor som mot sin vilja ska ut och döda människor.


  • x.

    06.12.2017 23:07 (9 dagar sen)

    Jag växte upp med en generation som levt med krigets spänningar och som med facit borde haft debriefing.Detta gäller flera generationer. Min morfar var i både vinterkriget och fortsättningskriget.Han överlevde krigen.En story som berättades till mina föräldrar är att artilleripjäsen placerades i en grop.Bredvid fanns en annan.Inom ett dygn slog ryssarna in en fullträff med sitt artilleri i den grop morfars gäng Inte valde.Hade de valt på annat sätt skulle jag inte skriva här ikväll.Det finns ytterligare om reträtten 1944 som ju var något oerhört intensivt med landets självständighet verkligen på spel. God självständighetsdag!

    • Linn Jung

      06.12.2017 23:54 (9 dagar sen)

      Tack, det samma! Glad för din skull att gropen blev en annan! Berätta gärna om reträtten nån annan gång när du orkar!


  • Malin

    06.12.2017 23:20 (9 dagar sen)

    Jag minns så bra då min fafa berättade om då han hittade en skjuten örn liggandes i skogen. Han lade den fast på sin bil, vingarna spände han på var sida om sidospeglarna. En riktig trofé för en viktig man han var, likt alla andra. Har förträngt allt det hemska han betättat.

    • Linn Jung

      06.12.2017 23:56 (9 dagar sen)

      OMG! Det var minsann en märkvärdig historia.


  • Emilia

    07.12.2017 05:35 (9 dagar sen)

    Min mommo var på senare år (före hon dog) tillsammans med Allan Finholm. Många historier blev berättade då och många lyssnade med stor spänning. Tyvärr var jag själv inte den som lyssnade så öronen fladdrade precis, 13-15 år ung så var pojkar och sånt intressantare. Alan berättade dock ofta om sina kulor som fortfarande fanns i hans kropp efter kriget, och många gånger tyckte jag det var beundransvärt att en man som så gott som enhälligt tagit ut en hel pluton, alltså i dagens krigsfria Finland tog livet av en hel hög med ryssar, kunde leva med en sån empati och medmänsklighet ändå. Att han kunde berätta vidare, svara på alla frågor OCH sjutsa runt min vresiga mormor i 10 års tid var många gånger helt fantastiskt att se. Så fenomenalt också att få lära känna Alan som en person, för oss egentligen ganska ovetandes om att han var en hjälte. Han var liksom bara mommos ”pojkvän” (kan man ens kalla någon som är 90+ till det?) ?. Och ja, Alan hade en talang också, han kunde vifta med öronen ?


  • Sofia

    07.12.2017 09:31 (9 dagar sen)

    Min mommo skrev studenten under något av krigen. När resten av södra finland fick alarmet om flygattack, så var planen redan ovanom de som bodde i östra nyland. De fick avbryta sina skrivningar och springa ut från husen. Senare blev hon Lotta. Nu har tyvärr gått bort, nu då man som vuxen gärna skulle sitta höra mera om den tiden.


  • Diana

    07.12.2017 10:16 (8 dagar sen)

    Jag har hört så många berättelser som jag är tacksamma för. - En släkting som till sina sista dagar mindes alla "krigssånger" som de sjöng under kriget - En bekant som fick ta skydd i bombutrymmena när Helsingfors bombades, med i skyddsrummet fanns ett par vars barn låg i barnvagnen hemma på balkongen (tror de snabbt skulle på ett ärende), kvinnan var hysterisk helt förståeligt - Sedan min farmors alla berättelser, för många att skriva ner, mycke sorg med stupade och sjukdomarna som samtidigt påjick hemma. Hon brukar säga att hon inte förstod hur hennes mamma årkade med alltihop


  • Ulrika

    07.12.2017 10:55 (8 dagar sen)

    Min fafa återkom till kriget i alla sammanhang, olika detaljer som man som barn inte tog fasta på, men nån form av hjälp att bearbeta det hela skulle han säkert ha behövt. När han sedan blev riktigt gammal slutade han, men en gång sa han: "de unga i dag har det nog svårt på många sätt. men de behöver i alla fall aldrig se sin bästa vän som går framför dem stiger på en mina och huvud, armar och ben som flyger åt olika håll." Hans storasyster var liten när Finland blev självständigt och mindes efteråt att hon alltid var hungrig. Hon skickades ut i skogen för att passa korna, och hon var både rädd för skogen och rädd för korna. Hon var då 7-8 år.


  • M

    07.12.2017 15:02 (8 dagar sen)

    Min Moffa har berättat att de någonstans i Karelen konkande omkring på en flygel?? Ingen aning om hur o varför. Faffa dog riktigt i slutet av fortsättningskriget, då min pappa var 2 år.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.