Världsprematurdagen 2017.

fredag 17 november 2017 - 09:00 | 16 Kommentarer

Igår när vi åt middag sa jag "Familjen!", precis som Sunes pappa Rune hade gjort.  "I morgon ska vi ha fest när ni kommer hem från skolan!". I den här familjen tackar vi ju inte nej när orsak till fest dyker upp (det är sedan länge). Speciellt inte en dag som denna när världsprematurdagen infaller. I dag är en bra dag att tänka lite extra på tacksamheten jag känner inför prematurvården i vårt land. Tack tack, bästa Finland, för att vi fick födas och leva i dig.

Tack för att vi fick föda i dig.

Jag tror jag talar för väldigt många prematurföräldrar när jag säger att det finns sår i oss som aldrig läker. På gott och ont, förstås. Det finns också sår i mig som jag omfamnar. För sju år sedan skrev jag ett blogginlägg om känslan som gör mig till en bättre människa. Den känslan har jag kanske kommit ifrån under de sju åren som gått. Men det skadar ju inte att drömma sig tillbaka. 

Det har funnit perioder när jag har tänkt mycket på vad som hände under vår tid i Tammerfors. Det har funnits stunder som jag har varit väldigt ledsen när jag har tänkt på det. Och ibland har det gått år utan att det har bekommit mig det minsta. Det har funnits toppar, det har funnits dalar.

Förutom tiden (ni vet, den som läker alla sår) finns det en komponent som har bidragit till en stor del av min inre läkning. Och det är My. Det kanske låter knäppt (och orättvist mot Milken!) när jag säger att det känns så helande att få göra om och göra rätt med My. Det är som om någonting i mig luckras upp, mjuknar och faller på plats varje dag nu. Som två lösa trådar som äntligen hittar varandra och knyts.

Det var så mycket som blev svårt för Milken och mig i början. All närhet vi aldrig fick. All amning vi aldrig fick. All bonding vi blev utan när slangar, väggar, infektionsrisker låg i vägen. Vi har förstås kommit i kapp det där. Vår relation har vi sprungit i fatt och bandet har vi tagit igen. Men tror ändå allt det där vi blev utan, undermedvetet, fattades min kropp. Eller själ. 

Att få ha sitt barn riktigt, riktigt, riktigt nära.

Tror jag behöver det nu.

Alla föräldrar tycker ju att de egna barnen är speciellt underbara. Jag är inte unik på den punkten. Mina barn är inte är från denna jord. De kan inte vara. Det första blev ett barn som behandlade en prematursyster - och en frånvarande mamma - på ett så oförklarligt empatiskt sätt som inte borde vara möjligt för en 2,5-åring. Det andra blev ett mirakelbarn, en överlevare. På ett sätt som inte borde vara möjligt i en graviditet där fostervattnet går i vecka 22. Det tredje barnet kan inte ens vara på riktigt. Det är bomull, plåster, solsken, varma vindar, kraftmedicin, livselixir utklätt till bebis. Det är tre små människor som stormade in i livet, ruskade om, ställde till och med gemensamma krafter städade efter sig.

Den här sista babyn, undermedicinen, var det varmaste en brusten prematurmamma kunde önska sig. Ibland kan man faktiskt se att livet är allt bra rättvist ändå. Milken fick den högt älskade lillasyster hon sedan länge drömt om. Jag fick lugnet jag någonstans visste att jag saknade. 

Ändå rätt maffigt när livet tar och ger på det här sättet. Om vi någon gång ska fira så är det i dag.

Tack för en så fin Milk.

 

2017 11 16 11.52.24 6

 

Kommentarer

  • Jenny

    17.11.2017 10:36 (1 månad sen)

    Alltså jag fick kalla kårar genom hela texten, så fint skrivet! Är så glad för dig/er! Kram


  • Jessica

    17.11.2017 11:31 (1 månad sen)

    Tack för ett underbart känslosamt blogginlägg. Jag bölar ju för det mesta, detta inlägg inget undantag. Så otroligt fint skrivet och man känner verkligen så ”med” dig!! Kan tro många prematurföräldrar känner igen det där att man missar mycket, något jag själv, som icke prematurmamma, inte reflekterat över tidigare. Kram!

    • Linn Jung

      17.11.2017 12:04 (1 månad sen)

      Yes, lipen är alltid bästa feedbacken, haha! Tack och kram!


  • Alexandra

    17.11.2017 11:48 (1 månad sen)

    Så fint skrivet! wau!


  • Camilla

    17.11.2017 12:16 (1 månad sen)

    Åh <3


  • Saija

    17.11.2017 13:09 (1 månad sen)

    åh så fint och bra skrivet! Ja vi är så glada här också över Milken!..Kanske vi också passar på och tar och firar lite en dag som denna! Hurra!

    • Linn Jung

      17.11.2017 13:27 (1 månad sen)

      Fredagsfest! Kanske vi ses imorgon?

      • Saija

        17.11.2017 20:47 (1 månad sen)

        absolut!


  • Catariina Salo

    17.11.2017 17:32 (1 månad sen)

    <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3


  • eKorren

    17.11.2017 21:55 (1 månad sen)

    Fin text, fina ungar.


  • Tina

    17.11.2017 22:49 (1 månad sen)

    Helt underbart beskrivet! Tårögd - check!


  • Anna

    18.11.2017 18:04 (30 dagar sen)

    Nu förstörde du min mascara <3


  • Heidi Julin

    19.11.2017 21:40 (29 dagar sen)

    Herregud så fint <3


  • Ingela

    22.11.2017 13:30 (26 dagar sen)

    Ojoj, en av de vackraste texter jag läst på år och dagar.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.