måndag 13 november 2017 - 12:30

Den lilla människan i mig.

Ju äldre jag blir desto svårare är det för mig att acceptera vissa sidor hos människor.

Har tänkt en hel del på det i mitt vuxna liv. Efter att ha läst Amanda Audas-Kass nya bok "Till den lilla människan intill" har jag tänkt ännu mer. Amandas böcker har alltid varit nyttiga ögonöppnare för mig. Och bloggen också, för den delen. Tycker hon skriver så bra texter om förlåtelse, förståelse och icke-dömande.

Oh well, när det kommer till min egen dömarproblematik har jag tänkt på följande punkter:

 

2017 11 13 11.46.00 1

 

Det är så lätt att vara hård. Ni vet, man avföljer, dumpar och stänger av. Överlag är det hårt att vara människa just nu. I synnerhet i det offentliga. Ett litet misstag och du är bränd för evigt. Hur gråa nyanserna än må vara är det lätt att man blir svartvit när man måste välja. 

Jag står inte ut med folks rasistiska, sexistiska, våldsamma, manipulativa sidor. På gott och ont var det lättare förr. Som jag sa: ju äldre jag blir desto svårare är det för mig att acceptera vissa sidor hos människor. Förr var jag bättre på att se hela människan. "En människa är inte bara sin åsikt" bla bla bla. Förr var jag bättre på att acceptera sånt jag inte gillade i folks beteende pga. de hade andra goda sidor. Men nu har jag blivit så dålig på att se förbi taskigheter.

Jag pallar inte att ha folk i min feed som öppet sympatiserar med kvinnohat. Jag orkar inte sitta i samma rum med smygrasister. Jag har liksom ingen lust att hänga med folk som varit okamratliga mot de mina. Ni fattar poängen.

På gott och ont, som sagt.

Jag kan inte bestämma mig för om det här är bra eller dåligt. Det här hårda dömandet som ändå präglar vår tid. Nu snackar jag inte om ministrar som måste avgå pga. skandaler och programledare som måste avgå pga. våldtäktsanklagelser (de ska stå till svars, no doubt about it). Men överlag ska man vara ganska felfri för att få vara med och leka.

"Neeeeeej" ropade jag högt häromdagen när jag såg att en så kul och schysst bekant hade gillat en mvlehti-artikel på FB. "Yhyyyy, nu kan jag inte tycka om honom mera!". Hur härlig den här människan än må vara de gånger vi träffas, så står jag inte uuuut med att han går och gillar en fullkomligt IDIOTISK och hatisk text. Och när jag kollade närmare på saken så var det inte en engångsföreteelse. Det här är en rolig människa med utomordentligt korkade åsikter. 

Lite samma som när jag träffade en person med en våldsdom i bagaget för en tid sedan. Hjärnan vet liksom inte vad den ska göra när den inser att den tänker "oj, det här är en människa jag kanske skulle kunna tycka om". Den här hårda sidan i mig tycker att det är förkastligt. Den mjuka säger "come on, det här är också en människa". 

Tycker att det här med människans gråzoner är det allra svåraste med att vara människa. Insikten om att vi alla är både fina och fula inuti. Och om det är något som Amanda är fenomental på att belysa, så är det just det. Att broar alltid är bättre när de byggs än när de bränns (läs gärna stycket här nedan där hon skriver om energitjuvar och folk hon slutat följa). En människa kan aldrig vara lika fel som en åsikt.

 

2017 11 13 11.44.49 2

 

Något jag ofta tänker på är att jag skulle vilja bli bättre på acceptans. Förståelse och förlåtelse. Utan att för den delen släta över en persons dåliga handlingar. För om det är något som jag ändå uppskattar med 2017, så är det just det: Att sopa under mattan är inte längre lika lätt. Det är en ursvår gräns att hitta, speciellt när etik- och moralpaniken slår till. Kan man förlåta en kompis ex som bedrog? Kan man vara vän med en våldtäktsman? Ska man gå på kaffe med en rasist? Kan man uppskatta Martin Timell igen? JA VETE FAN. Den lilla människan i mig har ingen aning.

Men det vet jag for sure: Amandas böcker väcker stora frågor - och lika stora viljor om försoning. Under min promenix till affären ska jag nu filosofera kring frågan: Har man alltid råd att ha kvar människor? Hejtå!

Ps. Läs boken. Den är bra. Hej igen.

söndag 12 november 2017 - 19:00

YO BRO!

YoBro3 small
Foto: Liina Aalto-Setälä

 

Eftersom Nadia fyllde år häromdagen gick vi på Blaue Fraus show "Yo bro!" när de gästspelade på Wasa Teater. Man får verkligen gratulera WT till mycket lyckade gästspel i år igen. En vill ju nästan gå på alla.

Blaue Frau var helt nya för mig. Nadia hade sett dem förr och var mycket uppspelt när hon berättade om kvinnor som spelar män. Själv hatar jag det motsatta: män som spelar kvinnor. Så inledningsvis var jag skeptisk. Men så läste jag "normkritisk dragkingduo" någonstans och fick själafrid. Med öppet sinne tog jag mig till Sandögatan.

Yo-Bro är en show om en utebliven show. Skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren sitter i publiken och spelar publik hela tiden, eftersom den utlovade Dick Idman aldrig kommer. Nackspärret till trots (why oh why satte vi oss längst fram?) bjussar de på en hysteriskt tassig bild av den samtida, medvetna mannen. Åh herregud. Ville sparka in pungen på proffspappan Micke - eller feministimies som hans nyfunna bänkgranne Steffe kallar honom. Steffe är däremot den fria vinbohemen med manbun, dålig självinsikt och drömmar om poetry slam (helt bombsäkert spelade han vidrig lägereldsgitarrr som ung).

Det roliga är att de finns på riktigt. Kanske inte i en och samma gubbe, men aj så många drag jag ser i de moderna männen omkring mig. Nerkokat till två personer blir det så roligt. Den här samtiden vi lever i: NOG är den komisk. Att vara människa 2017 - INTE är det lätt. Så här farsdagen till ära är det synd att de inte spelar. Här kan man verkligen snacka om en papparoll i förändring. För att inte tala om en mansroll i förändring. Få fenomen får mig att skratta så mycket som prestigeföräldrar - de som ska ha guldmedalj i föräldrarskap (kanske känner jag igen mig, hehe?). Proffspappor är så lätta att driva med. Skrattar alltid.

Showen var kort (dryg timme utan paus) och hade varit fulländad om den hade haft ett pikulite tajtare manus. Med så där klockrena karaktärer är det synd att det släpar lite i början. Vill att de ska komma igång GENAST. Lite mindre tystnad, mera mansplaining. 

Och ja, känner man inte till begreppet mansplaining så gör man det definitivt efteråt. Micke vill ju inte vara den som är den, och ger gärna över mikrofonen och talturen till någon kvinna, men likväl tröttnar han fan aldrig att höra sin egen toleranta, fräscha, liberala röst. Hohho. Den moderna internetmannen i ett nötskal.

Och slutligen en varning: Blev jävligt sugen på lakritsdadlar. Och att läsa boken Blaue Frau nyligen gett ut. Hepp!

söndag 12 november 2017 - 13:15

Far lilla far.

2017 11 12 12.08.15 1

2017 11 12 12.06.28 1

2017 11 12 12.09.46 2

 

Mycket kan man säga om mina val i livet, men pappan till barnen lyckades jag ändå få rätt. Det firar vi med kaffe och makupala i sängen (även om du hatar att äta i sängen). En inpaketerad Nocco (huu) och ett löfte om att vi en dag ska ta dig till Korv-Görans. Tack för att du så många gånger delat med dig av ditt mycket utmärkta dna. Puss!

söndag 12 november 2017 - 00:30

Rimligt, rymligt.

2017 11 11 08.14.59 1

 

Å ena sidan. Kanske inte fullt rimligt att läsa en bok på detta vis. Kanske inte så bekvämt heller. Varken ergonomiskt eller rofyllt. Glömmer vad jag läser för alla pratar. Läser igen. Nacken är spänd och bebin klöser.

Å andra sidan. Det kommer komma stunder när man längtar tillbaka till sina femton trånga centimetrar just här. När man visste var de fanns. Att de var trygga, mätta, varma och mina. Tänk att korven där i nacken en dag ska vara ute i samma natt som jag nu ugglar i (hemska tanke!). Tur att sänglivet nu - och länge till - är rimligt rymligt för oss alla.

Sov gott, mina vänner!

fredag 10 november 2017 - 22:00

3 saker att vara tacksam för just i dag.

Asså Gud den här dagen. Här skulle jag vilja lägga in en beskrivande emoji. Kanske den där med rullande snurrögon. Eller den med lackande svett i pannan. Hohoooo alltså. I dag har jag sannerligen känt mig som en småbarnsmorsa, haha. I dag sprack den här softa mjukisbubblan som vi har varit inbäddade i de senaste tre månaderna. Om vi säger som så: My var inte en bebbe som diggade feber. 

Klockan är nu 21.30 och jag har FORTFARANDE min t-shirt både AVIG och BAKFRAM. Meeen å andra sidan: någon gång ska väl en baby få härja lite. Ändå otroligt att det tog tre månader innan den första stökiga kvällen kom.  Om man ska avrunda den här fredagen, den tionde november, med tre saker att vara tacksam över, så upptar det faktiskt första platsen. JAG ÄR SÅ GLAD att alla kvällar inte är så här! Herregud, bebisar som gråter! De mördar ju ens livslust!

 

2017 11 10 09.24.09 1

 

På andra plats har vi havreflarnen som jag och Milken mödosamt slängde ihop medan My tog en alldeles för kort tupplur och Matheo och Sami klippte håret. Vem skulle ha trott att vi är så där sjukt bra på just havreflarn? Inte klokt hur krispiga de blev. Milken drack sin mjölk i en kaffemugg eftersom "det blir liksom så bra stämning om man dricker i mugg istället för i glas". Kort därpå vaknade väl My och inkräktade på den goda stämningen, men jajaja, sånt är livet. En är ju trots allt trebarnsmorsa. Bubblare: Pojkmänniskorna i vår familj blev alla jättefina i håret.

 

2017 11 10 09.26.09 1

 

På tredje plats har vi vinet jag nu dricker. Alla barn sover. Så förtjänt av det. Gissar att jag har cirka 40 sekunder på mig innan någon febergnyr i sovrummet, så puss och skål på er! Nu äre helg. 

fredag 10 november 2017 - 11:00

En sån dag.

2017 11 10 10.35.38 1

 

Goddagens, goddagens. Klockan är snart 11 och jag har knappt klivit ur sängen. Har fått på kaffet, men that's pretty much it. Vaknade klockan 3 inatt av att det sedvanliga babybatteriet vid min sida var någon grad hetare än normalt. Myslikorven har sin första feber. Även om det inte bekom henne särskilt mycket, så blir man ju alltid lite på helspänn första gången bebin är sjuk. Febern försvann efter en suppare, men där låg man ju ändå och kände och pillade lite tills klockan blev ungefär stora barnens väckningstid. Unnade mig sedermera big time sovmorgon. God morgon!

 

2017 11 10 10.34.20 1

 

Utanför fönstret ser det ut att bli en betydligt bättre dag i dag! Igår var ju värsta stormen och EKLIGA regnpisket. Dagen i sig var ju dock inte dålig. Fick hänga med kaveris hela förmiddagen och sedan ännu dra med Nadia till Ernst och se "Yo bro!" på Wasa Teater (ska skriva mer om den lite senare). Nu måste jag vakna till och vårda den lilla svettiga människan. Såg ni på insta hur syyyyynd det var om henne?

onsdag 8 november 2017 - 09:00

Till Dalsbruk.

2017 11 07 10.13.52 1

 

Innan jag och gröngölingen här ovan kastar iväg över bron till Nadia skulle jag vilja passa på att slänga en bautapuss till dig, du underbara och för mig helt obekanta bloggläsare, som stickade och skickade den här fina mössan (OCH en filt OCH ett virkat mjukisdjur OCH ett tre sidor långt handskrivet brev). Fattar inte att det finns så gulliga människor som tar sig tid att göra sånt. Inspirerande! Hoppas något riktigt gott händer dig inom kort. Vi blev så glada! Tack så hemskt mycket.

tisdag 7 november 2017 - 22:00

Sparas i öronen.

Det är ganska nytt för oss det här med att babyn skrattar högt. Det är lite som om världen stannar varje gång hon flabbar till. Hon flabbar inte högt så ofta (även om hon är glad mest hela tiden), men när hon gör det kan du vara säker på att hela familjen ruuuuuuuuusar till rummet där hon finns och fryser till förväntansfull is. "Gör det igen, mamma!" ropar de i kör. "Gör det där du gjorde igen, så hon skrattar igen!"

Men när alla kommer springande som en hord kollriga kameler kommer hon oftast av sig. 

Och eftersom jag vet att stora barnen njuter så mycket av att vara med henne, unnar jag dem allehanda stunder som innehåller den här typen av babymagi (tro mig, babyskratt är ren och skär trolldom). Häromdagen fick de komma upp igen från sängarna, fast de redan hade lagt sig, för My var på så otroligt roligt humör. Den här tiden vi har nu är så smärtsamt kort, det vet jag från förr. Också de ska få carpa skiten ur diemen. 

I synnerhet när jag ser att babyflabbet gör dem lika mjuka i magen som mig. Ibland händer det att jag ser glansiga ögon genom mina glansiga. Då kvittar det ganska hårt om läggdags fördröjs med en kvart eller så. Nå, den där kvällen fortsatte My jollra i soffan efter att de gick till sängs för andra gången. Hörde hur det naaaw-suckades inne i mörkret från deras rum. Och när My flabbade loss, riktigt högt en sista gång, hörde jag hur Milken viskade till Masse:

 

"Åååååå hennes skratt är så fint att det sparas i mina öron"

 

2017 11 07 02.34.29 1

2017 11 07 02.35.56 1

 

Önskar man kunde.

tisdag 7 november 2017 - 12:00

Att göra medvetna val.

Förutom min stora sopsorteringsiver som jag skrev om igår, så upplever jag också att det i största allmänhet är pikulite lättare att leva mer miljövänligt när man har mer tid till sitt förfogande (mina mammaledigheter har generellt varit mina mest medvetna perioder - förutom blöjbergen vi har producerat då, huu!). 

Och jag tror kanske det handlar om tid. Jag har hunnit tänka mer på mina val. Haft tid att tänka på maten vi ska äta. Haft tid att tänka på kläderna vi ska konsumera. Eller som nu: Äntligen sätta sig ner och fundera på avfallshantering. På något vis sorgligt att det är så. Att de medvetna, strategiska valen ofta faller bort i ett stressigt liv med två heltidsjobb. 

Vet precis hur det ha varit förr när jag har tvinnat på i ekorrhjulet. Ta nu barnens kläder till exempel. Med jämna mellanrum har det kommit perioder när alla kläder plötsligt är för små åt ett barn, ni som har barn vet exakt vad jag menar (alla dessa växtspurter, PUH!). Och det är november och klockan är 18.00 och det är svart ute och alla är hungriga och alla kläder är för små och allt man vill är att lägga sig i soffan och dö, för man är trött och slut i huvu efter jobbet, men man måste göra middag och skjutsa ett barn på fotbollsträning. Och den enda luckan som finns för att köpa nya kläder till det andra barnet är fotbollstimmen, så man skjutsar barnet med ilfart till arenan och rusar sedan till H&M för att köpa två par byxor, två par t-shirts, två par hupparin, ett strumppack, ett kalsongpack och SÅ SNABBT TILL KASSAN.

Ja, ni fattar. Det har liksom inte funnits tid för eftertanke. Vare sig det gäller mat, kläder eller andra livsmedel. Vet inte hur det funkar hos er, men här kan jag många gånger erkänna att vi har levt enligt devisen: enklaste vägen ut. Och jag dömer ingen för det, inte ens mig själv. För det är fan inte lätt att leva. Om det så är Bangladeshtillverkad tröja eller Lidls mikropizza från Polen. Hur mycket man än vill, så får man inte alltid till det. 

Därför tycker jag det är så skönt nu när man verkligen har tid att göra bra val (kommer säkert falla tillbaka i skiten förr eller senare, därför passar jag på att njuta så länge jag kan av detta - lite renare - samvetet). Gick en loppisrunda igår och njöt alldeles förfärligt av att bunkra upp Myslis garderob med kläder som redan är tvättade många gånger (hejdå många giftiga ämnen!), för nästan inga pengar alls. Tänk om man alltid hade tid och ro att köpa begagnat. Tänk om man alltid hade tid att göra bättre val.

Summan för alla kläder på bilderna här nedan landade på 19 euro. Pantertanterhalare för fyra, grön mushimushi-halare för tre euro! Ja, det är ju ändå rätt trevligt. Just med tanke på att jag häromdagen köpte en (1) huppari åt Matheo på H&M för 17 euro. Det är ju inte bara miljön vi sparar här!

 

2017 11 07 11.22.10 1

2017 11 07 11.21.05 1

 

Nu ska jag vika in de nytvättade kläderna och ta en månskensritt på min ekologiska, nyckelhålsmärkta enhörning (innehåller ej glutamat!!!!).

måndag 6 november 2017 - 22:00

26 % bioavfall i fel hink kan bli så mycket mindre.

2017 11 06 08.40.39 1

 

Nu ska jag äntligen berätta om en av de där grejerna som jag gnällde över att jag aldrig hinner berätta om. Det är ju nämligen så att jag har en alldeles ny och fascinerande besatthet, eller vi kan kanske säga HOBBY, för det här en av de grejer som ger mig aaaallra mest tillfredsställelse just nu. Ni kommer kanske att lägga på luren nu när jag berättar, men håll ut, jag ska förklara.

Ni kanske inte tror att det är möjligt att bli helt besatt av sopsortering. Man ska dock icke underskatta tristessen i en föräldraledighet, för det är nämligen så att jag har blivit helt sprittsprångande sorteringsgalen. Helfrälst roskisnazi. Kallar mig avfallsguden Jung när ingen hör etc. 

Nu kanske du inte känner mig, så du behöver säkert lite bakgrundsfakta för att förstå hur stort det här är. Mitt klimatsamvete har alltid varit lite dåligt. Jag kör för mycket bil, jag flyger långa flighter och jag sorterar sopor som en kratta. Jag har i flera år fått höra om gången då jag i en kalasstressad städning slängde batterier i vanliga soporna (Sami älskar att dra upp det varje gång jag skryter om mitt shoppingfria år ifjol). Och det här är en sån himla revansch. Nu är mitt sopsamvete fullständigt rent (ingen gubbstrutt kan någonsin klaga på mina batterier, hah!). 

Jag var på Stormossen (alltså de som sköter avfallshanteringen här var jag bor) för en tid sedan och fick sån otrolig feeling. Fatta att vi här i Österbotten återvinner 98,4 % av allt avfall! Blev så himla stolt! Om man tar hela landet är motsvarande siffra 75 %, så vi ligger sannerligen i framkant.

Här i min sorteringsiver har jag tänkt mycket på den österbottniska talkoandan. Speciellt när det kommer till problemet med bioavfall. Ni vet vad bioavfall är, va? Matrester, bananskal, äggskal, kaffesump, förra veckans fredagsbukett - ja, allt som förmultnar.

26 % av det brännbara avfallet som kommer till Stormossen består nu av bioavfall. Så onödigt! Men jag förstår, förstås. Jag har heller aldrig förr sorterat bioavfall, utan har bara nonchalant slängt allt i det brännbara, vilket gör att hela processen på Stormossen bara blir långsammare och förbrukar mer energi. När de felsorterade matresterna är blöta går det mindre bra att bränna. Tänk om jag bara hade fattat det förr! Tänk om folk inte vet! Därför måste jag berätta!

 

2017 11 06 08.41.34 1

 

Jag har nu skaffat mig en sån här hink (med bionedbrytbar påse) och finner barnsligt stor iver över att man med 1 kg av detta avfall kan göra energi som motsvarar att jag har på kylen i ett dygn, eller att jag tvättar en maskin tvätt. Tänk! Alla vet vi ju att Vasa numera kör 12 biogasbussar i stan och känner mig så mallig över  att JAG BIDRAR! Med mina hundratals kaffesumpar körs det säkert någon kilometer, var så säker! Tycker det känns så framtiden att vi gör bränsle av mina gamla bananskal. Man ger och man får. Vi ska inte slänga potatisskalen i det brännbara - vi ska göra biogas av dem! Nu!

Ja, men tillbaka till talkoandan: Vi är ju redan jätteduktiga på avfallshantering i Österbotten, men tänk om vi ännu skulle satsa lite mer på det här med bioavfall. Tänk om alla vi som bor i höghus och diverse husbolag som har alla världens olika sopkärl skulle skärpa oss pikulite! Är helt säker på att vi skulle få ner siffrorna. Man kan ju inte direkt skylla på att det är svårt! Själv har jag skyllt på rädslan för bananflugsinvasion (HAHA!), men inte ens de har jag lyckats locka hit. 

 

2017 11 06 08.39.52 1

 

Ja, varsågoda, ta en titt i min roskis (ja, det här trodde man ju inte när man vaknade imorse, att jag skulle öppna min roskis för hela världen, men sedär, livet bjuder på överraskningar!). Brännbart avfall, bioavfall, metall och glas. Det är vad som ryms här just nu. 

Oklart hur något så enkelt kan GE EN SÅ MYCKET GOD FEELING. Men har ju heller aldrig påstått att jag är särskilt invecklad som människa. Eller så är det bara en lättnad. Att skammen över hur dåligt jag har sorterat äntligen är över. Framtiden är här - också i mig!