LINN NYLUND2

"Duktig flicka-syndromet" och psykisk ohälsa

Skrivet av Linn Nylund 11.11.2019 | 3 Kommentarer

 Hej på er! 

Den här veckan har sevendays valt att upplysa psykisk ohälsa, ett väldigt fint initiativ och viktigt att våga prata om! Min egen psykiska hälsa är någonting jag intr pratar om så ofta, har nog varit (och är nog fortfarande) rädd att bli dömd eller att folk ska börja se på mig på ett annat sätt. Men nu tänkte jag dela med mig av en liten del av min historia. 

Min resa med psykisk ohälsa börja då jag var rätt liten, typ i åk 5-6 i lågstadiet. Min familj och jag var med om en ganska så stor och både känslomässigt och psykiskt omtumlande/påfrestande händelse, och de va nog då allt börja. 

Jag är en sån människa som tycker om att va koll, gillar liksom när jag vet vad som ska hända. När man är en person som gillar att ha koll på allt och man hamnar i en situation där man verkligen har noll koll på vad som kommer hända och man inte har någon trygg punkt och knappt vet var man skall sova följande natt, då är det nog nåt som händer med en. 

Försöker ibland tänka tillbaks på den här tiden men har inte så mycket minnen kvar, antar att det var så mycket som hände samtidigt som man var i nån slags chock som gjort att jag inte minns. Däremot minns jag många telefonsamtal till mamma och pappa där jag med panik i kroppen och gråten i halsen bara behövde höra deras trygga röst för att veta att allt är okej och att jag inte kommer dö, att allt blir bra och att jag måst komma ihåg att andas. 

En annan sak jag faktiskt kommer ihåg är att jag varje tisdag var tvungen att genast efter skolan cykla till en psykolog som jag verkligen inte tyckte om (fick senare byta psykolog och då blev allt bättre). Varje vecka var jag tvungen att hitta på nya ursäkter att berätta för kompisarna som undrade varför jag cyklade en annan väg eller varför jag inte kunde leka med dem just då. Så sjukt mycket tabu det var (och är!) kring psykisk ohälsa, för iallafall 11åriga jag skämmdes massor över det. 

När jag sen började sjuan i en ny skola, med ny klass och nya lärare gick jag nog igenom samma sak igen, jag avskydde sjuan, och det var nog tack vare mina stöttande föräldrar, mina finafina vänner och de få lärare jag faktiskt kände mig trygg med som jag ens tog mig dit. Många dagar vaknade jag med en klump i magen och ångest i bröstet som bara ville hålla kvar mig i sängen. Ville helst av allt gömma mig under täcket och glömma allt utanför. 

Högstadiet blev lättare efter att jag insåg att jag inte behövde vara den "duktiga flickan" som samhället tyckte att jag borde vara. Att jag inte behövde bevisa nåt för någon eller passa in i "hur man borde vara". Jag behövde inte vara den som fick högst betyg, den som alla pojkarna tyckte om eller den som ordnade de häftigaste festerna.                                                     Hatar "duktig flicka-syndromet" som tyvärr många av iss har erfarenhet av. Jag inklusive många av mina vänner känner och har ofta känt att vi inte kan leva upp till samhällets bild över hur vi borde vara och betee oss. 

Jag har nog skämts hela livet över min historia med psykisk ohälsa, har alltid varit rädd att bli dömd, att folk ska sluta vara med mig pga det eller att man skall se på mig på ett annat sätt. Mitt hjärta brister verkligen för alla andra barn/unga som kämpar i tystnad. Jag förstår er, tror på er och glöm inte att ni är grymma exakt som ni är! 

Idag mår jag bra. Har insett att det är okej att inte alltid vara okej. Man får ha dagar som suger, man får ha dagar då man bara går runt med pyjamas och man är inte en svagare människa bara för att man visar känslor.                                      Det är okej. 

Der jag egentligen vill ha sagt är nog att den tabun och skammen som finns kring psykisk ohälsa gör det hela värre. Att det liksom inte räcker att man mår skit utan sen ska man också dömmas av samhället över att man mår skit och så börjar man bara må sämre över det, hör ni hur sjukt det låter?! Om jag som barn sku ha veta att det är helt normalt och inte sku ha behövt skämmas tror jag att det sku ha varit lite lättare iallafall. 

(Och tusentusen tack till min familj och mina vänner som alltid fanns och som alltid stöttade, ni är guld <3)

Och till er som är mitt i det just nu. Ta en dag i taget, du klarar det. Jag tror på dig! 

Den här texten blev nog rätt flummig men det var så mycket tankar som kom upp och så mycket känslor och minnen som kom tillbaks.                                                                                     Tror det räcker så idag, men fortsätter gärna berätta nån annan dag. 
1570465378562

 Vi hörs i veckan!

Kommentarer

  • Lucas Hahn 11/11/2019 4:28pm (9 månader sen)

    Så bra skrivet!

  • Ella 11/11/2019 4:35pm (9 månader sen)

    Fantastiskt inlägg! ❤️

  • Emma Geisor 11/11/2019 9:11pm (9 månader sen)

    Så fint att du tog upp det här! Du är grym!

Skriv en kommentar