ALLT JAG HAR ÄR TID
Allt jag har är tid ändå känns det som att jag alltid har för lite tid. Jag kollade tillbaks och såg att jag skrev mitt senaste inlägg här 21.03.2020. Mycket har hänt sedan det. Den 21.03.2020 var vi i början av vår första ordentliga coronavåg och de flesta av oss inklusive jag var nog lite rädd och förvirrad. Vi längtade nog till sommaren och hoppades på en så "normal" sommar som möjligt. Sommaren kom och den kändes som vanligt förutom att man kanske var lite extra vaksam, försiktig och avvaktande. Jag jobbade på mitt vanliga sommarjobb men var ovanligt mycket ledig denna sommar. Min plånbok tyckte nog inte att det var så skönt men OJ vad jag njöt av det och det är väl ändå det som är huvudsaken? Spenderade största delen av min lediga tid med min familj eller i Jakobstad och tog vara på alla soliga dagar så gott jag kunde. Under sensommaren fick jag veta att jag fått ett nytt jobb till hösten och jag flyttade även in med min pojkvän i en mysig stenhus lägenhet i mitten av Vasa.
Idag är det 12.10.2020. Jag har höstlov från jobbet. Jag sitter i karantän i vår lägenhet liksom många andra Vasabor just nu. Allt jag har är tid ändå känns det som att jag har för lite tid. I morse bestämde jag mig att jag skulle läsa böcker och städa för att få dagen att gå. Nu är klockan 22.23 och jag kan berätta för er att jag idag sett tre avsnitt Wahlgrens värld, två avsnitt La casa de papel och min skärmtid på telefonen är 6 timmar och 10 minuter (Har dock även övat på alla världens länder på Seterra det borde jag ju iallafall få ett plus för?). Ni kan ju gissa hur det gick med städningen och hur många sidor jag läst... Aja det kommer nya dagar jag kan läsa och städa på. Nu skall jag avsluta min dag på topp med ett splitternytt avsnitt Paradise Hotel (förlåt).
Hoppas du har det bra. Ta hand om dig själv och dina medmänniskor så hörs vi snart igen!
Några minnen från sommaren 2020
100% ärligt
Hej på er!
Längesen sist nu.
Önskar att jag skulle ha en rolig anledning till att det ekat tomt här men den största och egentligen enda anledningen är nog att jag har haft svårt att vet vad jag skall skriva om. Jag vill kunna visa min vardag exakt som den är, utan filter liksom. Jag vill att min blogg ska kunna visa mitt liv på ett rättvist sätt med både med- och motgångar, utan att ta bort något för att det inte passar in i "hur" man borde leva.
Jag tror att man lätt glömmer bort att det man läser och ser på sociala medier inte alltid behöver vara hela sanningen. Det är så otroligt lätt att välja att bara dela med sig av de delarna man är mest stolt över och de bilderna på sig själv där man tycker att man ser bäst ut. Jag gör det själv hela tiden, på t.ex. min instagram delar jag enbart med mig av mina bästa selfien och finaste bilder, ofta är de redigerade och omtagna 1000 gånger för att de ska bli exakt som man vill ha dem. Jag önskar att vi bara skulle sluta med det, sluta med att bygga upp fasader runt oss för att se bra ut inför andra. Jag tror att iallafall jag skulle må bättre av att inte alltid behöva låtsas att ha det perfekta livet, och tror att många av er också skulle må bra av det!
Så det som jag kanske egentligen försöker säga är att jag från och med nu skall försöka vara så ärlig mot både mig själv och er som möjligt och verkligen jobba på att dela med mig av sånt som jag kanske annars skulle välja att inte berätta om.
Hör gärna av er om det finns någonting speciellt ni vill läsa om. Vi hörs!
"Duktig flicka-syndromet" och psykisk ohälsa
Hej på er!
Den här veckan har sevendays valt att upplysa psykisk ohälsa, ett väldigt fint initiativ och viktigt att våga prata om! Min egen psykiska hälsa är någonting jag intr pratar om så ofta, har nog varit (och är nog fortfarande) rädd att bli dömd eller att folk ska börja se på mig på ett annat sätt. Men nu tänkte jag dela med mig av en liten del av min historia.
Min resa med psykisk ohälsa börja då jag var rätt liten, typ i åk 5-6 i lågstadiet. Min familj och jag var med om en ganska så stor och både känslomässigt och psykiskt omtumlande/påfrestande händelse, och de va nog då allt börja.
Jag är en sån människa som tycker om att va koll, gillar liksom när jag vet vad som ska hända. När man är en person som gillar att ha koll på allt och man hamnar i en situation där man verkligen har noll koll på vad som kommer hända och man inte har någon trygg punkt och knappt vet var man skall sova följande natt, då är det nog nåt som händer med en.
Försöker ibland tänka tillbaks på den här tiden men har inte så mycket minnen kvar, antar att det var så mycket som hände samtidigt som man var i nån slags chock som gjort att jag inte minns. Däremot minns jag många telefonsamtal till mamma och pappa där jag med panik i kroppen och gråten i halsen bara behövde höra deras trygga röst för att veta att allt är okej och att jag inte kommer dö, att allt blir bra och att jag måst komma ihåg att andas.
En annan sak jag faktiskt kommer ihåg är att jag varje tisdag var tvungen att genast efter skolan cykla till en psykolog som jag verkligen inte tyckte om (fick senare byta psykolog och då blev allt bättre). Varje vecka var jag tvungen att hitta på nya ursäkter att berätta för kompisarna som undrade varför jag cyklade en annan väg eller varför jag inte kunde leka med dem just då. Så sjukt mycket tabu det var (och är!) kring psykisk ohälsa, för iallafall 11åriga jag skämmdes massor över det.
När jag sen började sjuan i en ny skola, med ny klass och nya lärare gick jag nog igenom samma sak igen, jag avskydde sjuan, och det var nog tack vare mina stöttande föräldrar, mina finafina vänner och de få lärare jag faktiskt kände mig trygg med som jag ens tog mig dit. Många dagar vaknade jag med en klump i magen och ångest i bröstet som bara ville hålla kvar mig i sängen. Ville helst av allt gömma mig under täcket och glömma allt utanför.
Högstadiet blev lättare efter att jag insåg att jag inte behövde vara den "duktiga flickan" som samhället tyckte att jag borde vara. Att jag inte behövde bevisa nåt för någon eller passa in i "hur man borde vara". Jag behövde inte vara den som fick högst betyg, den som alla pojkarna tyckte om eller den som ordnade de häftigaste festerna. Hatar "duktig flicka-syndromet" som tyvärr många av iss har erfarenhet av. Jag inklusive många av mina vänner känner och har ofta känt att vi inte kan leva upp till samhällets bild över hur vi borde vara och betee oss.
Jag har nog skämts hela livet över min historia med psykisk ohälsa, har alltid varit rädd att bli dömd, att folk ska sluta vara med mig pga det eller att man skall se på mig på ett annat sätt. Mitt hjärta brister verkligen för alla andra barn/unga som kämpar i tystnad. Jag förstår er, tror på er och glöm inte att ni är grymma exakt som ni är!
Idag mår jag bra. Har insett att det är okej att inte alltid vara okej. Man får ha dagar som suger, man får ha dagar då man bara går runt med pyjamas och man är inte en svagare människa bara för att man visar känslor. Det är okej.
Der jag egentligen vill ha sagt är nog att den tabun och skammen som finns kring psykisk ohälsa gör det hela värre. Att det liksom inte räcker att man mår skit utan sen ska man också dömmas av samhället över att man mår skit och så börjar man bara må sämre över det, hör ni hur sjukt det låter?! Om jag som barn sku ha veta att det är helt normalt och inte sku ha behövt skämmas tror jag att det sku ha varit lite lättare iallafall.
(Och tusentusen tack till min familj och mina vänner som alltid fanns och som alltid stöttade, ni är guld <3)
Och till er som är mitt i det just nu. Ta en dag i taget, du klarar det. Jag tror på dig!
Den här texten blev nog rätt flummig men det var så mycket tankar som kom upp och så mycket känslor och minnen som kom tillbaks. Tror det räcker så idag, men fortsätter gärna berätta nån annan dag. 
Vi hörs i veckan!
EN URTRÅKIG & PERFEKT HELG
Hej på er!
Jag har haft en sån riktigt lugn och mysig helg. Jag kan ofta uppleva att helgen tyvärr kan bli lite stressig och obekväm eftersom att man har två ynka dagar att hinna med allt man vill göre före man måste återgå till vardag igen. Det känns oftast som om man "lever för helgen", det gör iallafall jag. Jag börjar nog längta efter helgen redan samma sekund som jag vaknar på måndag. Därför tror jag att det kan vara viktigt ibland att "spara" vissa helger till att bara få göra ingenting. Exakt så har denna helg varit för mig, det har känts som om jag har haft all tid i världen.
Mina top 3 denna helg har varit:
1. Gick till Aroma på lördagsförmiddagen och köpte frukost av min syster som jobbar där.
2. Var på massage i fredags. Även om det kanske inte hjälpte just det som jag var där för så var det ändå en väldigt avslappnande stund.
3. Regnet. Älskar höstregn och speciellt då man får sitta inomhus och t.ex. kolla serier medan det slår mot taket.
Den inkommande veckan ska jag försöka vara mer i nuet, hur klyschigt det än låter. Ofta kan jag fundera på och oroa mig över saker som händer i framtiden (eller bara några dagar framåt) och glömmer bort att uppleva och njuta av det jag är i just då. Ett av mina större mål för mig själv denna höst är att fokusera mer på det som händer i stunden istället för att fundera och nästan redan befinna mig i det som händer framåt. För den här hösten har jag flera utmaningar/mål som jag vill klara av och uppnå, ni kommer få höra om alla så småningom!
Hoppas du har haft en lika skön helg som mig! Och om du inte har haft det så lovar jag att du har många bra helger framför dig, tro mig.
Vi hörs snart! (ps. det är bara en vecka kvar till nästa helg)