fredag 20 april 2018 - 15:00

Du är bra som du är

Känner du pressen över att vara otillräcklig när du scrollar igenom dina vänners flöden på diverse sociala medier? Hur kan dom vara så lyckliga och se helt oberörda ut på alla bilder, trots att dom har tre barn och borde vara helt slutkörda? Min tes är att sådana människor som endast postar bilder av när livet är perfekt inte alls mår så bra om sanningen ska fram.

 

Många av oss överkänsliga och psykiskt ostabila har svårt för att läsa "lyckostatusar" utan att en känsla av otillräcklighet och en smutta äckel sveper över oss. Eller så känner jag det ibland, för vem är jag att bedöma hur andra känner för den här frågan egentligen? Det jag vill ha sagt med det här är att om du som läser det här inlägget känner igen dig i det jag beskriver, så ska du från och med nu börja skita fullständigt i alla "lyckostatusar" på sociala medier.

 

Det är förståeligt att känna sig otillräcklig ibland, det är något precis alla gör rätt ofta. Dom som känner sig otillräckliga mest hela tiden är precis dom omtalade "lyckosökarna" på facebook. Desto finare yta, desto skitigare samvete. Jag väljer en skitig yta framför dåligt samvete alla dagar. Därför hejar jag på dig som vågar visa den äkta vardagen även på Facebook, och hoppas andra vågar ta klivet och göra det samma. Du är en hjälte och starkare än dom flesta om du har kommit så långt!

 

Det här inlägget är till dig, ja till DIG. Sluta ställ en massa onödiga, rentav löjliga krav på dig själv. Lev ditt eget liv med dina egna sanningar och värderingar. Gör precis så mycket du orkar och vill, inte en millimeter mera. Det är bara du som vet vad du, och din familj, behöver för att må bra. Livet är inte perfekt, och kommer aldrig att bli det. Det enda du behöver tänka på är att se till att göra så mycket som möjligt som känns rätt och viktigt för just dig. Du lever ditt liv för dig och inte för hur andra ska se dig. Dom som inte accepterar dig som den du är ska du bara dumpa så fort du kan. Behåll människor som älskar dig och ser dig för precis den du är. Du är bra som du är, och du är mer än tillräcklig. Det kan ingen Facebookvägg ljuga fram.

christopher burns 253183 unsplash

Bara var den du är, du räcker till.

torsdag 19 april 2018 - 22:15

30 dagars hälsochallenge, Dag 3.

Jag vaknade lika seg som vanligt, men jag antar att jag bara är en otroligt dålig morgonmänniska. När jag väl kom mig upp så började jag sakta att piggna till, och som igår så blev det en morgonpromenad för sonen och mig. Vädret var lika fantastiskt som det har varit i några dagar redan, trots att det var betydligt kyligare idag. Tog en lite annorlunda rutt idag för att få lite omväxling på det här projektet och inte riskera att bli uttråkad. Styrde vagnen mot ån som rinner förbi inte allt för långt ifrån där vi bor. Jag ville kolla isläget och hur mycket vatten som redan nu hade rymt ur åns ramar. 

IMG 20180419 092427

Vart tog vägen vägen?

 Isen låg ännu kvar men vattennivån hade redan flerdubblats, och det krävs inte mycket till före vägen är ett minne blått. Blir spännande att se hur det utvecklas när isen väl lossnar på allvar. Vårfåglarna stortrivs där det finns mycket vatten, och dom hade fullständigt erövrat alla vattenfyllda åkrar. Svanar, tranor, tofsvipor, spovar och måsar är bara några av arterna jag hann se på en dryg 100 meters snutt. Själva promenaden tog jag i ett lite lugnare tempo än dom inledande två dagarna, då jag visste att kroppen behövde lite lugn och ro. Men jag kunde ändå inte hålla mig ifrån att köra ett antal intervaller på slutet när jag ändå kände mig rätt fräsch. Rasmus satt tålmodigt i sin vagn under hela utfärden, och beundrade allt vatten och alla fåglarna. Det är underbart att få ge honom dessa upplevelser, och att dom finns såhär nära oss

 

Hälsochallenge, Dag 3. Datum: 19.4.2018

Igår gick jag och lade mig: 00:00-ish
Imorse vaknade jag: 07:00-ish
Frukosten idag: Några smörgåsar+mjölk
Lunchen idag: Makaronilåda och mycket sallad (samma tråkiga idag igen, men Rasmus gillar det:)
Middagen idag: Pitakebab med en jävla massa sallad.
Dagens motion: 7.2 km lugnare promenad med vagn+son, med lite intervaller på slutet.
Dagens nöje: Vi åkte till leklandet (Touhutalo i karleby) med sonen och han stortrivdes.

 

Hur är formen idag? (På en skala 0-10)

Mitt mående innan motion: 6
Mitt mående efter motion: 8
Trötthet på morgonen: 8
Trötthet på dagen: 3
Trötthet på kvällen: 2

Dagens bild

IMG 20180419 092633

Panorama experiment från kolamvägen.

Dagens Motto: jag citerar Gunde Svan: "Ingenting e omöjligt"

Dagens pepplåt: Fågelsång ;)

sportstracker3

Dagens rutt.

 

onsdag 18 april 2018 - 19:02

30 dagars hälsochallenge, Dag 2.

Jag vaknade ungefär samma tid som varje dag, dvs. vid sjutiden. Sonen sover inte ofta längre än så nuförtiden, då han har vant sig vid att gå upp till dagiset på måndagar och tisdagar. Idag var jag betydligt piggare på morgonen. Det är väldigt länge sedan jag känt mig så pigg och kry när jag vaknat så tidigt. Efter att vi hade kommit igång med dagen och gjort dom sedvanliga morgonrutinerna med frukost, blöjbyte, påklädning o.s.v., så begav vi oss ut på en härlig och lång promenad jag och lillkillen.

IMG 20180418 093041

Glada vi på promenad gå.

Rasmus tyckte att han absolut inte behövde ha vantar och mössa på, utan envisades med att gång på gång kasta dom i diksrenen så fort jag tittade åt ett annat håll. Han har helt klart kommit in i sin första riktiga trotsålder, och testar oss med allt han kan komma på att testa oss med. Är det inte saker som flyger i väggen så är det oss han går till attack mot rent fysiskt. Men han trivdes ändå i vagnen imorse, och hade ett suveränt tålamod med farsan som promenerade i över en timme och nästan 10 kilometer. Promenaden skulle också ha blivit mycket jobbigare och känts som 100 kilometer utan hans sällskap. Det finns inget härligare att starta en sag med än att ta en lång och uppfriskande promenad i det helt fantastiska vårvädret!

 

Hälsochallenge, Dag 2. Datum: 18.4.2018

Igår gick jag och lade mig: 23:00-ish
Imorse vaknade jag: 07:00-ish
Frukosten idag: Några smörgåsar+mjölk.
Lunchen idag: Makaronilåda och mycket sallad
Middagen idag: Grillad korv och en maffig sallad! :)
Dagens motion: 10 km powerwalk med vagn+son, med lite intervaller på slutet.
Dagens nöje: Skulle ha varit innebandyn på kvällen men hade tyvärr inte möjlighet.

 

Hur är formen idag? (På en skala 0-10)

Mitt mående innan motion: 6
Mitt mående efter motion: 9
Trötthet på morgonen: 6
Trötthet på dagen: 2
Trötthet på kvällen: 4

Dagens bild

IMG 20180418 093104

Våren är underbar.

Dagens Motto: "What doesn't kill you, makes you stronger!"

Dagens pepplåt: Bad Wolves - Zombie (The Cranberries cover)

sportstracker2

Dagens rutt.

tisdag 17 april 2018 - 20:40

30 dagars hälsochallenge

Jag har länge varit nyfiken på vad en hälsosam livsstil innebär och vad det skulle kunna göra med mitt mående, både psykiskt och fysiskt. Jag kan inte påstå att jag har levt ett särskilt nyttigt liv under mina snart 30 år. Som ni kanske vet så har jag inte ätit någon typ av medicin mot mina psykiska besvär på snart en vecka nu, och det har gått förvånansvärt bra. Nu är tanken att jag ska försöka använda mig av motion och en sundare livsstil för att hantera mina problem. Jag gör det här som ett litet experiment, dels för att jag vill se hur pass mycket jag själv kan påverka mitt mående, och dels för att inspirera andra. I och med att jag går ut med det här offentligt, och dessutom har bestämt mig för att hålla en "dagbok" här på bloggen, så tror jag det blir lättare att hålla fast vid den nya livsstilen. Jag tänker inte vara allt för hård med mig själv, det viktigaste är att jag minskar på allt det dåliga, och tar in mera hälsosamma saker i mitt liv istället.

 

Motionen är det viktigaste av allt i den här utmaningen. För tillfället motionerar jag inte alls ofta, och om jag gör det så blir det bara lättare promenader med sambon, eller innebandy ibland. Nu vill jag verkligen komma igång med lite mer varierande och krävande träning. Löpning är något som jag alltid har gillat, och det är något som jag oxå har saknat. Men så plötsligt händer det! Idag fick jag av någon anledning för mig att jag skulle ut och köra ett intervallpass! Det var över 3 år sedan jag senast gjorde ett sånt, och jag hade ingen aning om hur pass dålig min löpningsform var, men jag körde ändå 100 % från start. Det gick faktiskt bättre än jag hade förväntat mig, och jag tog mig hela 5 km längs en lerig skogsväg innan jag beslutade mig för att det fick vara bra för idag. Men fyfan vilken underbar känsla som infann sig i hela kroppen efteråt! Jag rekommenderar verkligen alla att pröva på intervallträning, ni kommer inte att ångra det!

 

Hälsochallenge, Dag 1. Datum: 17.4.2018

Igår gick jag och lade mig: 00:00-ish
Imorse vaknade jag: 07:00-ish
Frukosten idag: En tonfisk sandwich och 2 st. Frezza kaffedrycker.
Lunchen idag: Hoppade tyvärr över den.
Middagen idag: Det blev hamburgare när tiden sprang iväg i stan, nödlösning.
Dagens motion: 5 km löpning, intervaller.
Dagens nöje: Mys med familjen i stan.

 

Hur är formen idag? (På en skala 0-10)

Mitt mående innan motion: 6
Mitt mående efter motion: 8
Trötthet på morgonen: 9
Trötthet på dagen: 5
Trötthet på kvällen: 5

Dagens bild

IMG 20180417 113436

Jobbigt men skönt.

Dagens motto: "Det går att övervinna sina demoner, bara man vill det tillräckligt mycket"

Dagens pepplåt: Eminem - Till I Collapse. Den rullade på repeat under hela löprundan och gav mig en jävla massa extra energi.

sportstrackerrutt

Dagens löprunda.

 

To be continued.

tisdag 17 april 2018 - 07:00

Antimobbning kampanj #influencersmotmobbning

Jag har talat en hel del om mobbning förut, och tänker fortsätta med det så länge jag bloggar. Ju mer jag skriver och desto fler följare jag får så ökar chansen att jag kan påverka några få personer med mina texter. Den tanke som slog mig då var att alla som sitter med en stor publik, och har möjlighet att nå ut till en bred massa med en enkel status borde ju ta vara på den makten. Antalet influencers ökar hela tiden, och i takt med det även synligheten. Hur kan man då ta nytta av det faktum att fler och fler personer sitter på möjligheten att kunna påverka ett stort antal människor med sina texter? Jo, vi borde förstås jobba åt samma håll och alla visa vad vi står för.

 

Därför bestämde jag mig för att starta en typ av antimobbning kampanj, främst på instagram men även på andra sociala medier. Det här med att dra igång diverse kampanjer på nätet är ju inget nytt precis, men det finns otaliga sätt man kan göra det på. Min ide är att samla all under en och samma hashtag. Alla som deltar i kampanjen skriver en text om egna erfarenheter eller helt enkelt ett statement mot mobbning och avslutar det med hashtagen #influencersmotmobbning. Är du hellre sugen på att göra en video om ämnet så är det nästan ännu bättre. Huvudsaken är att det tydligt kommer fram vad budskapet med denna kampanj är, och vad du tycker om det.

 

Jag tycker det är allas plikt att stå upp mot mobbning, varesig du är en influencer eller ej. Det är bara vi som kan förebygga, och förhoppningsvis stoppa mobbning helt i det långa loppet. Det här är mitt sätt att göra något åt saken, och jag hoppas verkligen att du vill vara med på den här kampanjen. Surfa in på min instagram _litespeciell_ och sök upp kampanjbilden (du får gärna följa mig med :). Du behöver nödvändigtvis inte använda dig av min bild, utan det går bra med vilken bild som helst. Det viktiga är texten under bilden, och hashtagen #influencersmotmobbning. Du får absolut delta i kampanjen även om du inte anser dig ha det minsta lilla att göra med en influencer.

 

Syftet med kampanjen är att nå ut till så många unga, och vuxna för den delen, som är utsatta för mobbning. Men det är även viktigt att vi når ut till dom som mobbar. Ungdomarna idag ser upp till stora och välkända influencers, och därför vore det extra viktigt att få med någon av dem på det här livsviktiga tåget mot mobbning. Det måste bli ett slut på ALL mobbning, och det måste ske nu. Jag tänker inte tolerera att risken för att min son ska bli mobbad när han väl börjar i skolan fortfarande då är lika stor som idag. Det måste ske en stor förändring, och det är bara vi som kan se till att det sker. Tillsammans blir vi en enda stor röst som säger nej till mobbning!

antimobbning

#influencersmotmobbning

måndag 16 april 2018 - 08:00

Att våga känna känslor

Jag har varit medicinfri i snart en vecka. Det är helt ofattbart vilka känslor jag har gått miste om under tiden som jag ätit antidepressiva läkemedel. varje dag får jag en ny upplevelse om hur olika känslor påverkar mitt mående. Det som jag inte vant mig vid är alla känslostormar som kommer och går. Jag kommer på mig med att bli gråtmild för det minsta, vilket jag inte har upplevt på typ ett halvår. Jag tror faktiskt att jag inte varit ens nära att gråta under den perioden. Det är så jävla skönt att äntligen kunna känna känslor fullt ut, även om det kommer en viss chock. Det dåliga med alla dessa plötsliga känslostormar är att jag även blir väldigt uppretad och arg ibland. Det är något som jag egentligen alltid blir, men nu är ju även det på en ny nivå. Frågan hur hittar jag balansen?

 

När jag besökte min läkare senast så kom vi överens om att jag skulle trappa ner på Duloxetine för att sedan sluta med den helt. Därefter är det meningen att jag ska sätta in en ny medicin vid namn voxra. Det här är något som jag börjat tveka på mer och mer för varje ny dag utan medicin. Kan jag hitta en väg att hantera mig själv och mina känslor utan medicinen? Jag vill ju kunna känna alla mina känslor fullt ut. Jag vill inte ha en handbroms som alltid ligger på, jag vill leva ut mina känslor. Hur gör jag då för att lära mig hantera både positiva och negativa känslor, så att jag fortfarande har en balans? Det är ingen enkel fråga, och det finns helt klart tusen olika svar på den. men jag undrar om det finns något svar som verkligen är rätt. Jag känner hursomhelst att livet blir så mycket mer värdefullt när det finns kraftiga känslor inblandade, och kan inte se hur jag skulle börja må bättre av att dämpa dom med hjälp av mediciner.

 

I förrgår kom jag på mig att hoppa upp av glädje när mitt lag avgjorde en match på övertid. Jag fick en sådan otrolig adrenalin och endorfinkick som jag inte har upplevt på väldigt länge. Jag kände för första gången på ett tag att jag faktiskt lever och att det är helt underbart att få känna känslor. Jag har också fått se dom sämre sidorna med att inte ha den där handbromsen på. Det krävs väldigt lite före jag brusar upp och blir förbannad sedan jag slutade med medicinerna. Det tvingas min sambo att ta, och det är så fel det bara kan bli. Men jag vill kunna lära mig att hantera dessa otroligt starka känslor som finns inuti mig, och göra något bra av den energin jag har. Istället för att bli arg och lättirriterad så måste jag helt enkelt gå undan och bara andas en stund, före jag ens tänker tanken på att öppna min mun.

 

Jag har alltid varit en riktig känslomänniska, och det vill jag fortsätta med. Om jag inte får leva ut mina känslor så känner jag att jag inte lever lika mycket. Trots att jag älskar känslor så är jag ändå livrädd för dom. Jag är rädd för att känslorna ska gå överstyr och att jag ska såra någon pga det. Jag vill hitta den där berömda balansgången mella det goda och det onda. Jag vill känna att jag lever, men ändå kunna inse när det är dags att bromsa lite. Om jag väljer att börja ta min nya medicin så är jag skiträdd för att alla mina känslor suddas ut och blir till en tråkig filmjölk av balanserade ickekänslor. Jag tänker så att det är värt ett försök att leva utan medicin så länge det går bra, och samtidigt jobba hårt på det här med balans med min terapeut. Om jag inte hade haft en terapeut att gå till så hade jag aldrig ens vågat tänka tanken på att vara utan medicin.

 

Jag kommer att ta en dag i taget framöver och se åt vilket håll mitt mående går helt enkelt. Om jag klarar av att hantera mina känslor, och mitt mående fortsätter förbättras så finns det inget som utesluter att jag förblir medicinfri ett bra tag. Jag tror inte jag kommer att kunna ta mig framåt i livet med samma kraft om jag hela tiden tar hjälp av någon medicin. Jag måste helt enkelt lära mig att leva med mina demoner nu. Mina känslor är min superkraft, och att vara superhjälte betyder också att man måste hantera sina superkrafter på rätt sätt. Jag kommer att fortsätta använda mina krafter till att hjälpa andra. Det är något som ger mig innehåll i livet, något som gör att jag känner mig viktig. Och det är vad jag behöver för att må riktigt bra.

söndag 15 april 2018 - 23:11

Det var den helgen det

Jag har haft en intensiv och händelserik helg, och det ska bli skönt med lite vanlig grådaskig vardag igen. Bestämde mig i fredags för att fixa biljetter till semifinalen i finska hockeyligan (Liiga) mellan Oulun Kärpät och Helsingfors IFK. Det handlade om den klassiska sjunde och helt avgörande matchen om vilket av lagen som skulle gå till final. Det blir inte mer spännande än så.

 

Lördagen kom och vädret var helt fantastiskt! Solen sken och en ljummen vårbris fladdrade förbi när jag stod på perrongen och väntade på mitt tåg. Den var med en viss nervositet och aningen påslag av ångest jag klev på tåget. Det här med att resa själv och vetskapen om att kanske behöva prata med främlingar är något som jag inte tycker är så himla bekvämt eftersom jag har social fobi. Å andra sidan så är det precis sådana saker jag ska göra för att lära mig hantera liknande situationer framöver.

 

Väl framme i Uleåborg så letade jag upp första bästa pub där jag kunde döda lite tid och njuta av lite öl innan matchen. Ölen var billig och puben var en typisk finsk sunkpub som spelade sin typiska finska "iskelmä" musik på alldeles för hög volym. Jag kände mig verkligen som en hurri i finnlandet. När jag bestämde mig för att promenera till ishallen tänkte jag att gpsen på mobilen kunde vara till hjälp. Det visade sig dock att den gav mig väldigt konstiga rutter, och till slut var jag helt lost in oulu. Efter en halvtimmes irrande runt i Uleåborgs centrum så var det ända rätta att börja om från början, och tog mig därför tillbaks till tågstationen. Och när jag kom mig dit så föll paletten på plats och jag hittade fram till ishallen utan några problem, och dessutom innan matchen hunnit börja.

 

Stämningen var på topp i ett slutsållt Energia Areena. På tal om att känna sig liten och utlämnad så kan ni ju tänka er hur jag kände mig där jag satt bland 6000 vilda Kärpät anhängare med IFK Helsingfors halsduk runt min nacke. Matchen var underhållande och spännande men slutade tyvärr i sorti för IFK. Kärpät vann, helt rättvist, och tog sig därmed vidare till finalen mot Tappara från Tammerfors.

 

Den sista minuten var helt galen då alla förutom jag ställde sig upp och hurrade, och när slutsignalen ljöd så övergick applåderna till ett avgrundsvrål som nästan fick taket att lyfta på det anrika Raksila. Jag hoppas att den stämningen som fanns där inne är något som alla lag jobbar för att uppnå. Det finns trots allt ett hopp för läktarkulturen i Finland. Även om matchen i sig inte slutade som jag hade hoppats på, så var det ändå en fin upplevelse.

30710589 236239477116952 6141780220845228032 n

En gång IFK, alltid IFK.

fredag 13 april 2018 - 06:30

Blir vi aldrig riktigt nöjda?

När jag var ute på en vårpromenad med Rasmus igår kom jag på mig själv att förbanna dom leriga vägarna, trots att solen sken, fåglarna kvittrade och att det faktiskt var ganska varmt. Det var inte alls många veckor sedan jag gick på samma väg och svor åt "den här jävla vintern" som aldrig såg ut att ta slut. Jag hatar vintrar, och speciellt den typen av vinter som vi har fått uppleva i år. Jag klarar helt enkelt inte av den bitande iskylan och mörkret som ligger över oss i många långa månader. Det känns ibland som att det kommer att förbli vinter för all framtid.

 

Med tanke på detta så är det ju smått ironiskt att när det äntligen börjar bli vår, och kylan har gett med sig så är det första jag tänker på hur jävla leriga mina byxor kommer att bli. Är vi människor gjorda så att vi aldrig ska kunna bli riktigt nöjda med tillvaron, eller är det bara jag som är helt vrickad? Jag är helt säker på att om några månader kommer jag på mig själv med att stöna ut "fy fan för den här jävla hettan alltså!". För att inte prata om alla myggor och bromsar som helt förstör allt med sommaren. Det är ju nästan så att man börjar längta till vintern igen. Man borde kanske lära sig att se det som verkligen är positivt istället för att haka upp sig på dom små sakerna som kanske är en aning sämre med den aktuella årstiden vi lever i.

IMG 20180411 115404

Lervälling.

 

Jag tror mig se en viss koppling mellan det här och det välkända finländska vemodet som lever kvar i oss. Det började när vi krigade mor ryssen eller en tid efteråt antar jag, då det på riktigt inte fanns mycket att glädja sig åt. Då var det verkligen kallt och maten räckte inte till då fattigdomen spred sig över landet. På den tiden hade man åtminstone fog för att gå runt och svära åt allt helvete som pågick runtomkring en. Problemet är att dom flesta saker som vi klagar på i dagens samhälle ter sig rätt utsagt skrattretande i jämförelse med vad våra förfäder en gång i tiden klagade på. Jag tror att vi alla har tappat uppfattningen om verkligheten, och glömt hur bra vi egentligen har det ställt trots att myndigheter och annat skit vill jävlas med oss 24/7. Det räcker med att surfa in på lokaltidningens hemsida och skrolla ner till "Glad och Arg idag", så kan jag lova er att man får sig ett gott skratt nästan varje dag. Där tas verkligen dom största samhälleliga problemen upp kan jag lova. Är det inte något rovdjur som går för nära en så är det mopopojkar som inte visar någon hänsyn. Vart är samhället påväg egentligen?

 

Vad lär vi oss nu av allt det här då? Jag är den första att erkänna att jag klagar över diverse små problem åtminstone några gånger varje vecka, ofta utan att ens reflektera över att jag gör det. Det har liksom blivit något av en livsstil att jag klagar på något när jag pratar med andra, särsklit om jag känner mig lite obekväm. Sällan har jag fått annat än medhåll, och det blir hellre så att personen jag pratar med spär på med att klaga ännu mera på samma problem eller helt enkelt väljer ett nytt ämne att spy ut sina klagomål på. Är det så vi tar kontakt med andra människor i dagens Finland (Läs Österbotten)? Gör vi det för att det känns som en trygghet att dra till med något som nästan alla kan hålla med om att är åt helvete? Det blir ju lätt att man som en lite folkskygg Österbottning öppnar en konversation med något i stil med: "fyfan va vått och slaskigt det är överallt" för att få svaret "ja säg int annat. Å allt vatten som lämnar överallt, och vägdammet och allt annat skit." Sen är man ju hemma liksom. Det är bara att klaga på i timmar framöver, och kanske passa på att skriva en "arg i dag" till lokaltidningen när man ändå är i gång.

IMG 20180411 115326

Mera lervälling.

 

Om vi alla kunde sluta upp med att klaga på små skitsaker, eller åtminstone bara klaga varannan vecka, så tror jag att vi kunde få ett mer positivt Finland. Att reta upp sig på väder och vind är typ det onödigaste man kan lägga sin energi på, för det är något som vi aldrig kommer kunna påverka än hur mycket vi önskar det. Jag ska försöka att enbart se till det positiva när jag går ut i vårsolen nästa gång. Jag ska lyssna på fåglarnas sång och känna energin som sprudlar från solens ljus. Jag ska andas djupa andetag och bara njuta av att vintern håller på att dö bort. Men fan om mina jeans har fläckar av lera på sig när jag kommer hem igen!

IMG 20180411 115132

Våren är underbar!

torsdag 12 april 2018 - 06:30

Anonyma anhöriga berättar, Del 3

Det jag känner med att vara en anhörig till en som har en svår psykisk sjukdom är först och främst en sorg. En stor sorg att just min bror inte fick chansen att träffa en partner, bilda familj, arbeta och leva ett bra liv. En sorg att en av dom finaste människor jag vet drabbas så hårt av en psykossjukdom. Ilskan att han inte kan förstå att han är sjuk, behöver hjälp och stöd. Ilskan att behöva bråka med alla myndigheter om allt från ekonomi till arbetsprövning och boende.

 

Just i mitt fall är det absolut viktigaste att kommunicera, och få honom att förstå och acceptera sin sjukdom. Jag måste hjälpa honom med allt från att ta sina mediciner och byta sina kläder till att sköta om hygienen och mycket annat i vardagen. Det är svårt för mig att tyda vad han vill ha av mig och hur jag ska bete mig emot honom. Vad säger rösterna i hans huvud? Hur ska jag bete mig gentemot röster som jag inte hör eller ser? Jag har hur som helst stått kvar bredvid hans sida under hela hans sjukdomstid, hur än jag har blivit bemött. Det har funnits dagar då han har bett mig att dra åt helvete, men jag har visat honom att ingenting kan förändra mina känslor till mitt syskon. Jag kämpar varje dag med att få honom att öppna sig så att jag ska kunna förmedla hur han vill ha det och hur han vill bli bemött.

 

Vi är för tillfället inne i en mörk period med psykos men jag ringer, skickar meddelanden och visar att jag finns vid hans sida no matter what! Ja jag har en stor press, speciellt när jag är den enda anhöriga. Jag har ett syskon 120 mil bort men denne kan inte hjälpa mig i den dagliga kampen. Jag måste sköta all kommunikation, medicinering, ekonomi, förvaltarskap och allt det som innebär. Det känns som att jag aldrig kan slappna av. Jag måste alltid vara i beredskap om något händer, ha telefon på dygnet runt! Kan aldrig släppa det helt.

 

Det jobbigaste med att vara anhörig är att bemöta alla fördomar. När jag säger att min bror har schizofreni så springer dom nästan. Det verkar lite som att dom tror att han är en galning som lyssnar blint på rösterna. Men så är ju inte fallet, min bror är introvert och inåtagerande så vet man inte så kan man inte gissa ett han är sjuk. Jag blir ledsen när alla hans vänner har vänt honom ryggen, så nu finns bara jag och vår gamla mamma som inte har orken. Det bästa är att jag och min bror har kommit nära varandra. Hen vet att jag krigar, och aldrig lämnar honom i sticket, utan fixar allt han behöver.

 

Jag ser även till att ta mig tid för mig själv. Jag tränar och mediterar för att hitta min inre styrka. Har en egen familj som ger mig extremt stöd, mina barn och hundar. Även mitt andra syskon som finns i södra Sverige stöttar mig och ser till att jag tar rätt beslut. Mina vänner har tyvärr försvunnit efter att mycket av min tid har gått åt att vara förvaltare åt min bror. Man känner ganska omgående vilka man kan prata med och vilka man inte kan prata med, men jag har via en grupp som jag har skapat på facebook fått vänner som verkligen finns där i både med och motgångar. Det var just därför jag startade min grupp på fb för att veta att man inte är ensam. Jag har en väninna som tvingar med mig ut på roligheter fast jag kanske inte orkar. Är tacksam att hon gör det för behöver tänka på annat mellan varven. Min egen partner har svårt att förstå innebörden av schizofreni och därför får jag inget stöd av honom. Han tycker att jag ska fullständigt skita i min bror, men det varken kan eller vill jag. Om min bror inte har mig så är han helt ensam, och det accepterar jag inte!

 

Själv drabbades jag av utmattningssyndrom när min bror åkte in på sitt första vårdintyg. Jag sov inte, åt inte men fortsatte livet som vanligt i 110 km/h. Till sist small jag in i väggen, stod på mataffären och grät för jag mindes inte min kod till bankomatkortet. Jag hittade inte hem efter jobbet och tuppade av under mitt nattskift i panikångest. Jag blev då sjukskriven ett halvår och fick sömntabletter så jag kunde sova. Sakta men säkert kom jag tillbaka, men nu känner jag att jag är nära väggen igen. Men den här gången känner jag igen symtomerna, och har saktat in. Jag jobbar inte heltid, ställer inte upp på allt volontärarbete etc. Förut bakade jag tårtor på beställning, stickade strumpor till alla men det har jag slutat med nu. Jag känner att orken inte finns plus att jag fått cancer så just nu handlar det mesta om att ta hand om mig. Jag ser till att det grundläggande för min bror finns. Just nu är han inskriven på vårdintyg och då kan jag slappna av.

onsdag 11 april 2018 - 10:25

Vardagstankar och framtidsplaner

Igår hade jag en trevlig pratstund med Pernilla som jobbar på Psykosociala Förbundet i jakobstad. Anledningen till mötet var att hon för en tid sen frågade mig om jag hade lust att ställa upp på en intervju till deras tidning Respons. Det har ju mer eller mindre blivit någon typ av rutin i mitt liv att ha sisådär en intervju i månaden sedan jag började blogga offentligt. Något som jag fortfarande har väldigt svårt att ta in är varför alla är så intresserade av att intervjua lilla mig. Men jag antar att jag måste ha gett nåt slags avtryck i etern med mina blogginlägg och ställningstagande. Om så är fallet så har jag verkligen lyckats med mitt mål som bloggare.

 

Jag har som sagt börjat vänja mig vid tanken av att sitta och prata helt öppet om mitt liv åt främmande människor. Den här intervjun liknade dock ingen av dom andra jag gjort. Det blev helt enkelt en flytande diskussion om allt möjligt som har med psykisk ohälsa och livet i stort att göra. När en intervju blir sådär naturlig och skön så är det otroligt roligt att få chansen att vara med om det. Det faktum att jag fick avnjuta en kanelbulle på intervjuarens bekostnad gjorde inte heller saken värre.

 

Vår pratstund började med att jag blev fullkomligt överöst med fina komplimanger om mitt skrivande. Jag har så väldigt svårt att ta in när någon påstår att jag har en talang för skrivandet, och att jag nog borde tänka tanken på att skriva en bok någon gång. Jag blir bara helt mållös när jag får höra något sånt, och tror mest att det bara var på skoj som personen i fråga sade så. Pernilla som intervjuade mig har varit journalist i 15 år, vilket gör komplimangerna än met trovärdiga. Hon om någon borde kunna avgöra när någon har kunskap och talang eller inte.

 

Jag antar att jag borde tro på det jag fick höra och känna mig stolt som en tupp, men det är inte så lätt för mig. Jag försöker åtminstone ge mig själv beröm och kan ibland faktiskt tycka att vissa inlägg jag skrivit har blivit riktigt lyckade. Men att jag skulle ha så mycket vettig text i mig så att det skulle bli en bok av det har jag svårt att se. Och vem skulle vara intresserad av att läsa den isåfall? Som ni märker så väcker det många frågor i min skalle.

 

Jag vill hursomhelst fortsätta utveckla mitt brand, och göra mer än att bara blogga om psykisk ohälsa. Jag vill hitta nya och smartare sätt att hjälpa och stötta andra som mår dåligt. Just nu är jag inne i en period då ideerna och tankarna avlöser varandra i rask takt. Jag är väldigt inspirerad av det här och har planer på nya projekt framöver, men mer om det får ni helt enkelt höra när det blir aktuellt. Hoppas ni får en bra dag!

IMG 20180410 144342

Intervju med Pernilla.