torsdag 15 februari 2018 - 09:20

Det är dags att berätta nu

Det är väldigt sällan ett mobbningsoffer vågar berätta för någon vad hen har gått eller går igenom. Man vågar oftast heller inte berätta för dom som står en allra närmast, dvs föräldrar eller annan familj om det gäller vuxenmobbning. Av någon anledning infinner sig en känsla av att det är ens egna fel att det händer. En känsla av skam och tro på att man själv är den som har gjort något fel.

Det tog mig nästan 20 år innan jag började prata om mina minnen. Jag berättade det först för min sambo och sedan åt mina föräldrar. Ingen annan visste om min hemlighet förutom dom. Jag hade väl inte egentligen trott att jag skulle berätta det för någon anna heller. Men så en dag förra veckan bestämde jag mig. Nu när jag äntligen har en blogg med lite synlighet så kändes det som att det fanns en viktig mening med att berätta det för er.

Hur kan jag då ta det här till nästa steg, tänkte jag? Så kom jag på en liten briljant ide om att fråga andra mobbningsoffer om dom ville dela med sig av sina historier. Tanken var att berätta vidare dom här på bloggen och ge dom samma känsla av frihet, men helt anonymt förstås. Och vilka berättelser jag har fått ta del av, tack alla som har delat med er!

Jag kommer att dela deras hela texter i ett inlägg per berättelse. Jag har enbart granskat och redigerat småfel, annars är dom helt autentiska. Jag är helt säker på att dessa texter kommer att beröra er, alla på olika sätt.

Det första inlägget i serien publiceras idag och det andra inlägget kommer imorgon.

Tills dess, ta hand om varann!

francesco gallarotti 2498

onsdag 14 februari 2018 - 16:11

Alla hjärtans dag?

Det här är dagen när alla sociala medier fullkomligt exploderar av vänskap och hjärtan. Men hur äkta är "kärleken" som plötsligt uppstår? Jag har absolut inget emot kärlek och vänskap, men det känns som att den här dagen handlar mera om hur många likes man kan få.

Borde inte varje dag vara vänskapens och kärlekens dag? Alla hjärtans dag är ungefär lika motiverad som kvinnodagen. För mig är alla dagar i veckan både vändag och kvinnodag. Alla hjärtans dag eller valentines day är ett massivt kommersiellt jippo som skapats för att tjäna pengar på folk som köper blommor och presenter etc.

Jag tänker alltid extra mycket på dom som är ensamma och utstötta ur samhället just idag. Hur känns det för dom när alla sociala medier dränks av överdrivet kära och vänliga människor? Människor som vill få det att se ut som att det inte finns någon ondska i världen. Människor som blundar för verkligheten bara för att det är alla hjärtans dag.

Så istället för att fira alla hjärtans dag så väljer jag att tänka på alla dom ensamma.

cristian newman 67308

Ensam på vändagen?

onsdag 14 februari 2018 - 09:05

Vad är mobbning egentligen?

Mobbning i alla dess former är ett av våra största samhällsproblem. Men som så mycket annat här i livet så finns det många olika vinklar även när det gäller mobbning. Frågorna angående ämnet är många, men svaren är kanske närmare oss än vad vi tror. Eftersom jag själv blev mobbad så vill jag nu försöka se mobbandet från mobbarens synvinkel, och kanske få en bättre förståelse varför mobbning överhuvudtaget existerar.

Låt oss börja med den mest självklara frågan av alla; varför mobbar man någon? Mobbning beror oftast på att mobbaren själv mår dåligt och hen tror omedvetet att hen kommer må bättre genom att trycka ner någon annan för att på så sätt verka bättre själv. Därför väljer oftast mobbaren även ett lätt "offer", så att hen lätt får med sig andra i mobbningen mot dess "offer". Så vad kan man egentligen göra för att den potentiella mobbaren inte går så långt att hen börjar mobba någon?

Det är ju i själva verket dom barn och vuxna som är i riskzonen att börja med mobbning som borde få prata med någon redan länge före det går så långt. Här vill jag åter igen påpeka vikten av föräldrarnas ansvar, som jag skrev om i mitt föregående blogginlägg. Som förälder borde du lägga märke till om ditt barn inte mår bra, eller alternativt att det ligger någonting annat bakom hens beteende. Den enkla lösningen är att prata med era barn, dagligen. Och då menar jag inte bara vanligt struntprat utan verkligen prata känslor.

Ett annat beteende som kan gå under begreppet mobbning är utfrysning, där en grupp (oftast) inte gillar en person och därför väljer att låtsas som att denne inte existerar. I alla fallen sänks offrets självkänsla och värst effekt får mobbingen om den sker redan innan ett barn har lyckats bygga upp en hyfsad självkänsla. Offret kan få såpass dålig självkänsla att det kan leda till depressioner, ångest och annat dåligt mående. I värsta fall kan resultatet bli så förödande att offret inte klarar av att skapa sig ett normalt liv med partner, barn och jobb. Det värsta som kan ske behöver jag väl inte ens nämna.

Att det förekommer mobbning i skolvärlden är inget nytt tyvärr. Men att det till och med förekommer i vuxenvärlden och i arbetslivet är minst lika allvarligt. Vad är det som gör att vuxna människor sjunker så lågt att man börjar trycka ner och mobba en annan människa? Är det samma typ av personer som håller på med mobbning oavsett ålder? Jag antar det. Det som alla har gemensamt är förmodligen en pyskisk störning av något slag, alternativt en diagnos som aldrig blivit utredd. Eller bara en så enkel sak som att personen i fråga aldrig har fått den uppmärksamhet och kärlek som hen hade behövt.

Ironiskt nog så verkar det som att mobbaren och den mobbade har en hel del gemensamt. Den mobbade är ensam och utfryst vilket gör att hen mår dåligt. Mobbaren i sin tur söker uppmärksamhet för att hen aldrig har fått det förut och därav mår dåligt. Tänk om båda parterna kunde sätta sig ned och lära sig något av varandra före mobbningen ens har ägt rum. Jag tror att dom skulle kunna lära sig mycket av varandra, och rentav hitta en vän. Men det kanske är att romantisera verkligheten lite väl mycket. Jag försöker bara förstå varför det blir som det blir.

Jag tycker det här med mobbning är ett såpass viktigt ämne att jag kommer att köra samma tema hela veckan. Jag har fått in flera anonyma historier om mobbning. Alla är lika berörande och jag fick tillbaka den där blandade känslan av skam, rädsla och otroligt illamående när jag läste igenom dom. Samma känsla som fanns där på skolgården för 20 år sedan.

Det talas mycket om antimobbning och att vi måste få bort mobbningen från vårt samhälle. Men det är sällan man ser autentiska historier från verkligheten. Därför tänkte jag göra en liten serie av inlägg baserade på dom historier jag fått av mina underbara läsare. Hoppas ni tycker det är värt att läsa och sprida, för det tycker jag. Det är min plikt.

Vill du veta mer om mobbning och vad du kan göra för att motverka den? Här nedanför kommer jag att länka till några riktigt bra organisationer som jobbar med det:

KiVa - KiVa är ett antimobbningsprogram som utvecklats vid Åbo universitet med hjälp av finansiering från Undervisnings- och kulturministeriet i Finland.

KiVa Skola - KiVa Skola är ett åtgärdsprogram mot mobbning, som utvecklades vid Åbo universitet. 

Friends (Sverige) - Friends är en icke-vinstdrivande organisation och deras uppdrag är att stoppa mobbning och diskriminering. 

Bris (Barnens Rätt i Samhället, Sverige) - Bris är en ideell barnrättsorganisation. Deras arbete kretsar kring stöd och hjälp till utsatta barn och unga.

Ta hand om varandra. Var snälla mot varandra.

Ta hand om varandra. Var snälla mot varandra.

 

tisdag 13 februari 2018 - 08:00

Känslan av att inte passa in

Jag har hela mitt liv gått runt med känslan av att jag inte passar in. Jag har insett att jag är svagare och känsligare än andra människor. Jag är inte det minsta lik den typiska Österbottniska mannen. Jag vet inget om bilar och jag har inte ett fysiskt jobb. Jag är arbetslös, har psykiska besvär och jag pratar öppet om mina känslor och svagheter. Det sista ät strängt förbjudet om man är en äkta karlakarl från Österbotten. Men som sagt så passar jag ju inte in.

Det började egentligen redan i lågstadiet. Som jag nämnde i ett inlägg igår så var jag den där tysta och blyga killen i skolan. Jag blev ofta ensam på rasterna för att jag inte vågade ta plats. Det fanns heller ingen som bjöd in mig. Jag syntes knappt. Med tiden som gick så godkände jag väl att det skulle vara så, men inombords visste jag att det var något som saknades.

Vad hade kunna hjälpa mig från att bli ensam och utfryst? När jag ser tillbaka på det nu så kanske jag kunde ha sagt åt någon lärare att jag kände mig ensam. Men kanske dom kunde ha varit bättre på att se mig dom med? Jag har inget egentligt svar på den frågan. Jag kan bara konstatera att jag var känsligare än andra barn redan då. Någon kunde ha sett mig och pratat med mig. Det hade iallafall varit en början.

Nu när jag själv är förälder är det här förstås något jag redan nu fasar för. Ja, jag är ärligt talat skräckslagen för det. Min grabb ska inte behöva uppleva den känslan jag kände. Det får bara inte ske. Inget barn ska någonsin ha den känslan av ensamhet inom sig. Så hur ska vi då göra för att skydda våra barn? Vad kan skolorna bli bättre på för att förhindra att barn blir utfrysta och till och med mobbade?

Skolor runt om i landet, och norden för den delen,  borde införa ett antal antimobbning-veckor om året med olika teman och föreläsare. Att lära barnen att fördöma mobbare skulle helt klart göra tröskeln högre för potentiella mobbare. Det är oftast på rasterna som risken för dom här besvären ökar. Fler vuxna övervakare på skolgårdarna kanske kunde vara en lösning. Vuxna som ser och iakttar. Vuxna som går fram och frågar hur barnen mår. Jag skulle frivilligt kunna vara en sådan vuxen stödperson som bara finns där. För hade det funnits en sådan när jag var barn så hade jag inte känt mig lika ensam. Jag hade kanske vågat gå fram och säga till. Jag hade kanske aldrig behövt gå igenom allt det där. Men det var då det.

Vi föräldrar har kanske ändå det största ansvaret här. Lär era barn redan tidigt att mobbning är så fel. Lär dom att alla barn är lika värda och att alla är olika. Lär era barn att gå fram till ensamma och tysta barn och ta dom med sig i leken istället för att frysa ut dom. Lär dom att stå upp för andra barn som är i riskzonen för att bli mobbade/utfrysta. Och sist men inte minst måste vi lära våra barn att säga till åt en vuxen så fort dom har sett eller hört något som kan likna mobbning.

Våga vägra mobbning.

IMG 20180212 224918

Lilla jag när jag var 10 år.

måndag 12 februari 2018 - 16:18

Uppdatering från vardagen

Det har blivit mera inlägg om saker jag brinner för och mindre om min vardag. Det beror helt enkelt på att det inte funnits så mycket att skriva om just min vardag på sistone. Jag ser ingen vits i att skriva om något bara för att skriva. Det jag skriver ska ha innehåll och kvalitet. Det viktigaste för mig är att jag känner att jag kan vara stolt när jag väl publicerar mina texter.

Helgen kom och for lika snabbt igen. Vi gjorde inget speciellt mer än att ha det bra och mysigt. Men det räcker för oss. Jag tycker att det är viktigare att ge tid åt varandra utan att nödvändigtvis behöva göra något speciellt.

Idag har sonen varit på dagis igen och det går superbra. Det var min sambo som skötte om skjutsande och hämtning även idag. Av någon konstig anledning så har det börjat gå bättre för honom efter att sambon började skjutsa. Kanske det beror på att jag hade sådan ångest att han kände av det och blev ledsen?

Ikväll ska jag få utlopp för mina demoner igen när det vankas innebandy. Det är något som jag ser fram emot varje vecka och något som gör att jag mår bra. Skulle gärna spela fler gånger i veckan men får nöja mig med det som finns just nu.

Till slut vill jag tacka alla er som läser min blogg! Det är för er jag skriver så därför undrar jag om ni har några önskemål eller tips om förbättring? Vad vill ni läsa? Tipsa mig i kommentarsfältet eller på min facebook.

Tack&hej! :)

IMG 20180202 112252

måndag 12 februari 2018 - 08:00

Den värsta panikattacken i mitt liv

Larmet på min telefon väckte mig. Jag hade knappt sovit alls på hela natten. Det fanns alldeles för mycket tankar som rusade igenom mitt huvud. Det var en mörk och kall Januarimorgon 2008 och min väska var packad. Vi satte oss i bilen och det var nog den mest ångestfyllda och tysta resa jag och min far har gjort. Jag satt och gjorde mitt bästa för att hålla tillbaks tårarna. Jag fick inte bryta ihop nu. Jag måste spela stark för det här var något man absolut måste klara av som en ung man i Finland. Jag ville inget hellre än att bryta ihop och be min pappa att vända om igen. Men nu fanns det ingen återvändo. Jag skulle hoppa på bussen ner till Dragsvik där jag skulle göra min värnplikt.

Ångesten blev starkare för varje kilometer vi åkte med bussen. Tankarna rusade och jag kände mig yr och illamående. Alla andra skrattade och skämtade med varandra men jag satt bara tyst för mig själv. Det var en lång resa på säkert 5-6 timmar men jag minns inte mycket annat än att jag mådde förjävligt. När vi väl närmade oss på allvar gick den psykiska ångesten över till att bli fysisk. jag var nära på att få panik och skakade. Hjärtklappningarna kom allt oftare och kraftigare. Till slut blev det för mycket och jag rusade in på toaletten på bussen och spydde. Där och då trodde jag att jag hade ätit något dåligt eller att jag var åksjuk. Jag förstod inte då vad ångest kunde göra med en.

Bussen körde in på en instängslad gård som mest liknade ett fängelse. Vi var framme nu. Faktum är att det var precis så jag kände det. Jag hade kommit till ett ställe där jag inte kunde ta mig ut. Jag fick panik redan då men döljde det så bra jag kunde. Sedan följde en rad med långa procedurer innan vi fick "checka in" på vad jag skulle kalla helvetet på jorden. Efter att ha tvingats bära på en massa utrustning som vägde säkert 70 kilo, och sen fått in skiten i mitt skåp så väntade kvällsrutinerna. Vi fick hela 3 minuter på oss att göra allt vi behövde göra på toaletten före sängdags. Den dagen och kvällen var absolut en av dom värsta i mitt liv. Om inte den värsta.

För att inte tala om natten som följde. Lamporna släcktes och nästan alla somnade. Förutom jag som låg och hade en så kraftig ångestattack som jag aldrig förut hade upplevt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Jag var helt övertygad om att jag aldrig mera skulle komma därifrån. Jag tog fram min mobiltelefon och började skicka sms till min flickvän och min pappa. "hur ska jag ta mig härifrån!?". "Jag måste komma härifrån, jag klarar inte av det här". Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den natten, varken före eller efter. Ingen människa ska behöva gå igenom något sånt för något så onödigt som en värnplikt.

Natten blev till morgon och ångesten bara ökade inombords. Jag visste ändå att jag på något sätt måste dölja den. Iallafall tills det att jag hittade någon jag kunde tala med. Vi marscherade till morgonmålet, som skulle intas på 5 minuter. När jag satt där och försökte få i mig den förfärliga gröten så hörde jag en låt spelas på radion. Det var en låt som just då spelade en stor roll för mig och min flickvän. Då brast det i mitt hjärta. Där och då tog jag beslutet att nu måste jag hitta någon som jag kan förlita mig till.

Efter morgonmålet hade vi någon typ av givakt där undersergeanterna skulle förklara något åt oss. När dom väl hade pratat klart så gjorde jag det. Jag klev fram till en av dom. Han såg ut att vara den snällaste av dom, och det visade sig vara en korrekt bedömning. Han tog mig med sig och hjälpte mig att ta mig bort från dragsvik. Om jag visste vad den här människan hette så skulle jag vilja tacka honom personligen. Den lättnaden som uppstod efter att jag fick beskedet om att jag skulle åka därifrån är helt obeskrivlig. All ångest släppte och jag kunde äntligen andas igen. Jag kunde känna att jag levde.

Efter den här hemska upplevelsen gjorde jag civiltjänstgöring vid Optima i Jakobstad i ett år. Det var ett år som jag minns med glädje. Om jag bara hade vetat att det fanns en sån möjlighet redan länge före det blev aktuellt med värnplikt så hade jag aldrig behövt uppleva det. Jag kommer att förklara för min son att det inte finns något som säger att man skulle behöva göra värnplikten. Jag hoppas att han väljer civiltjänstgöring redan vid uppbådet.

Ingen ska behöva må så dåligt för något så patetiskt som värnplikten.

mitchel lensink 220106

lördag 10 februari 2018 - 15:38

Minnen från barndomen

När jag var liten gick Björnes Magasin och Disneyklubben på tv. Om man ville leka med en kompis så tog man upp luren på telefonen (Nej inte en sån man har i handen, utan en sån med sladd som sitter på väggen) och ringde till grannen som bodde 50 meter längre bort och frågade om hen ville leka. Det bästa jag visste var sommarlovet för då kunde jag cykla till farmor&farfar varje dag. Där var jag en stor del av min barndom. Farfar var min största hjälte och lärde mig mycket. Han visade mig skogen och naturen. Han berättade historier om när han kämpade mot ryssarna i krigen och hur han nästan blev skjuten. Vi brukade titta på "Bonanza" eller "Bröderna Cartwright" varje dag när jag var hos farmor&farfar. Vi åt plättar tillsammans som farmor gjorde åt oss.

Jag tänker ofta tillbaka på min barndom. Min barndom var otroligt fin och något jag minns med glädje. Då fanns det ingen ångest eller oro, då fanns bara glädjen av att finnas till. Naturen var en stor del av mitt liv i min barndom. Där tillbringade jag många dagar och kvällar efter att jag cyklat hem från skolan. Redan då tyckte jag mest om att vara för mig själv i tystnaden. Redan då var jag väl lite speciell. När jag tänker tillbaks så fanns nog en hel del mörker redan då, jag visste bara inte vad det var då. Om jag fick välja att leva om en del av mitt liv så skulle jag leva barndomen om och om igen. Allting verkade så lätt då.

Den största oron man kunde känna var att man måste vakna och ta sig till skolan eller att man inte hann se det där tv-programmet som var så viktigt. Ändå så fanns det en ångest där. Jag kan minnas hur det kändes när sommarlovet sakta höll på att ta slut. Hur man satt och nästan grät när man tittade på det sista avsnittet av "Vintergatan 5a", som var min absoluta favorit av alla sommarprogram. Varför kände jag så då? Jag tror att det har att göra med att jag fick så mycket kärlek hemifrån, både av min pappa och mamma men även av min farfar och farmor. Att lämna det "boet" kändes förstås inte lika tryggt, vilket innebar att jag fick ångest.

Det fanns tider i min barndom och i min skoltid där jag var ensam, ja t.o.m. utstött. Det var inte förrän jag började gå i terapi förra året som jag insåg att jag nog blev mobbad en hel del under dom första åren i lågstadiet. Jag var ett lätt offer eftersom jag var så tyst av mig och aldrig sa emot. Jag kan ännu minnas i detalj hur hemskt det kändes att lämnas utanför. Alla andra klättrade upp på stenen men jag tvingades vara kvar där nere medan dom andra hånade mig. Det kanske inte låter som den värsta typen av mobbning, men tydligen har den satt spår i mig eftersom jag minns det så väl över 20 år senare. Just då hade jag väl hoppats att jag varit en vuxen stark människa som vågat säga emot.

Att bli vuxen behöver inte betyda att man plötsligt blir självsäker och vågar säga emot. Har man en gång i livet genomgått ett trauma så kan det vara väldigt svårt att jobba bort. Jag har börjat inse att dom där åren har format mig väldigt mycket, på gott och ont. Det som jag hade där hemma var rena paradiset. Men när jag väl lämnade boet så rasade nästan allt. 

Det är precis så jag funkar ännu idag när jag försöker börja med ett nytt jobb eller en ny utbildning. Jag är väldigt bra på att starta upp nya saker i mitt liv, men ångesten tar över så fort det blir på riktigt. Kan det finnas en koppling? Jag jobbar hela tiden med mig själv så att jag någon dag ska kunna hitta svaret på den här gåtan. Eller iallafall hitta en lösning på hur jag ska ta mig över det där hindret som finns i vägen. Det har inte varit lätt. Det kommer inte bli lättare.

Men jag ska klara av det.

dmitry ratushny 64773

fredag 9 februari 2018 - 21:31

Fredagsmys med Schyffert

Henrik Schyffert. Denna legend inom svensk humor. Han slog igenom på 90-talet med Killinggänget tillsammans med bl.a. Robert Gustafsson och Johan Rheborg. För mig var det i NileCity som jag för första gången kom i kontakt med Schyffert. Där spelade han radiohosten som intervjuade Gustafssons och Rehborgs olika karaktärer.

Efter det tog han sakta men säkert över den svenska standup scenen och med sin show "The 90's - ett försvarstal" slog han alla rekord. Efter det har han hunnit med många shower och nu är han aktuell med sin nya show "Var inte rädda". Han har redan länge turnerat runtom i hela Sverige, och nu äntligen kom han till Finland och Jakobstad!

Schyffert vann direkt han entrade scenen sin publik med några snabba och vassa skämt. Han hade t.o.m. hunnit skriva in några skämt enbart för Jakobstad, vilket förstås uppskattades. Efter att ha värmt upp publiken lite så valde han sedvanligt ut några "offer" på första raden. Under hela showen fortsatte han "förnedringen" av sina offer, och publiken kiknade av skratt.

"Vafan är det du har på dig?" frågade han en kvinna på första rad. "Det ser ut som ett skynke tagit direkt från någon teaterscen". " Det är mitt fel att ni nittitalister är så förstörda" förklarade han för sitt andra offer, en yngre man. Och skratten ville aldrig ta slut.

Mitt ibland skratten saktar Schyffert ner och tar upp viktiga saker, utan att det skulle bli tråkigt för en sekund. Det är precis som han påpekar så att vi blir lurade varje dag av alla uppvridna nyheter. Det är vi själv som väljer om vi ska tro att världen är grymmare nu än förut.

Aftonbladet och expressen tar den minsta lilla nyhet och svänger det till något som vi läsare ska klicka på. Medierna tjänar stora pengar på att skrämma upp folk.

Tänk på det före du klickar på nästa artikel om att "enligt forskning får du cancer av chips".

Var inte rädda.

IMG 20180209 190716

fredag 9 februari 2018 - 11:54

Fredagslistan

Från och med idag kommer jag att göra en lista varje fredag där jag tar upp det som är bra och dåligt, och tipsar om saker. Det kan vara egentligen vad som helst, idag kommer jag tipsa om några tv-serier bl.a. På fredagar ska man ha roligt och njuta av livet tycker jag. Därför blir det lite mer humor på bloggen idag!

Veckans hiss: Jag har fått börja blogga hos sevendays! Det är jätteroligt att så många läser det som jag skriver. Och alla fina kommentarer gör att jag vill fortsätta leverera bra texter. Tack för att ni läser min blogg! :)

Veckans diss: Den finska vintern. Kan den ta slut någon gång? Den ena dagen är det så kallt att man bara vill försvinna. Nästa dag går man med slask upp till öronen. Finns det verkligen ingen medelpunkt? Jag längtar till våren, väldigt mycket.

Veckans tips. 3 serier jag följer slaviskt:

1. Chicago fire. Serien som handlar om brandmännens vardag slutar aldrig att överraska. Det här är en riktig superserie att se i helgen, alltid lika spännande.

2. Lethal Weapon. En lite annorlunda polisserie i "bad cop&good cop" tappning. Action mixas med en briljant humor och jag är helt besatt av den här serien. Se den!

3. Swedish Dicks. Även den här en polisserie, som har vissa likheter med Lethal Weapon, men är aningen mer vrickad. Om du vill få dig ett gott skratt men även lite spänning så rekommenderas denna.

Ha en superbra fredag!

chris adamus 30858

torsdag 8 februari 2018 - 18:29

Edu+Job rekryteringsmässan i Karleby

Idag har vi varit på en jobb och utbildningsmässa i Karleby. Mässan riktade sig till unga och vuxna som antingen söker jobb eller någon typ av utbildning. Bland utställarna fanns det förstås en hel del skolor av olika slag men även olika lokala företag. Man fick bekanta sig med företagen och delta i lotterier, som sig bör på mässor. Även gratisprylar av alla de slag delades ut. Förutom att bekanta sig med företagen och utbildarna kunde man även med lite tur hitta en arbetsplats/praktikplats eller sommarjobb för ungdomar som studerar.

Mässan i sig var bra planerad och det fanns gott om utrymme att köra runt me lillkillen i vagnen. Platsen för arrangemanget var en stor idrottshall där många fick plats på samma gång, och det blev inte särdeles trångt som det kan bli när man är på större mässor. Utställarna kunde däremot ha varit lite mer engagerade och visat att dom verkligen var intresserade av att erbjuda sina tjänster/arbetsplatser. Vanligtvis brukar utställare/försäljare bita sig fast i en så fort man ger dom den minsta lilla ögonkontakten, men så var inte fallet idag.

Summa summarum så var det en trevlig dag i Karleby. Vi gick på cafe och hann äta innan vi begav oss till mässan, så att sonen skulle orka lite bättre. Och det gjorde han med bravur även denna gång.

Cya!

edujob