söndag 13 maj 2018 - 10:11

En hyllning till alla mammor

Om det är någon som förtjänar en helt egen dag så är det helt klart alla mammor. Utan er skulle mänskligheten sakta men säkert dö ut. Jag har själv på nära håll fått uppleva när en kvinna blir mamma, och hur fantastiskt självklart bandet mellan en mor och hennes barn är redan innan det föds.

 

Det är en enorm påfrestning att bli mamma, och jag förstår inte varifrån kvinnan får den enorma kraft som krävs för att föda fram ett barn. Det är väldigt svårt att som man kunna förstå vad en kvinna går igenom för att få bli en mamma. Det kan vi nog aldrig riktigt förstå heller, utan vi kan bara stå på sidan om och beundra våra kvinnor.

 

Så alla underbara mammor där ute, det här till er. Ni är värda all beröm ni kan få, och jag vill med den här texten påminna alla mammor om hur fantastiska ni är! Ni borde egentligen få ha en hel vecka som enbart är till för att hedra och fira er. Som mamma har man ett stort ansvar, och en press på sig att uppfostra och ta hand om sitt barn på bästa möjliga sätt. Det jag vill säga är att ni ska inte lyssna så mycket på vad andra tycker du borde göra eller hur du borde ta hand om ditt barn. Lyssna på ditt hjärta och gör det som känns rätt för dig och ditt barn, det räcker. Kärlek är det allra viktigaste, och det vet jag att ni mammor är bra på att ge.

 

Som avslutning på inlägget vill jag passa på att hylla min egen mamma, som alltid finns där och alltid kommer finnas. Tack! Och så min älskade Åsa. Utan dig hade jag aldrig fått uppleva det underbara att bli pappa åt Rasmus. Du har varit en otrolig mamma till honom sedan dag ett. Jag beundrar dig för den kraft och vilja du hade under hela graviditeten, och dom första åren som förälder. För att inte prata om förlossningen, som jag aldrig kommer glömma. Den enorma kraft du visade upp är något som jag aldrig har upplevt varken före eller efter det. Fortsätt vara den du är, för en bättre mamma kunde Rasmus aldrig ha fått. Vi älskar dig!

IMG 20170606 181812

Mina två viktigaste.

torsdag 10 maj 2018 - 09:33

Meningen med livet?

Låt mig klargöra en sak redan nu; det finns ingen "mening" med livet. Lika säkert som att det inte finns något som heter "ödet", eller att det skulle finnas en oklar varelse på en oklar destination som tydligen styr över allting här på jorden. I mina öron låter det lite halvt luddigt, men det är ju bara jag.

 

Kristi himmelsfärd till ära (åter en i raden av alla jävla kristna högtider) så ska jag en gång för alla förklara för er att nej ni kommer inte få vingar och flyga vidare till någon bättre plats en vacker dag. Det kommer aldrig ske, hur lustigt det än vore. När livet är över så är det över, och det låter brutalt men ibland är sanningen det. Att gå runt ett helt liv och tro på att den berömda "meningen med livet" ska infinna sig är slöseri med tid. Lev i nuet och gör det bästa av livet istället. Det är en förhållandevis kort tid du har på dig att göra allt du vill trots allt.

 

Något av det mest patetiska jag vet är just människor som påstår sig ha hittat "meningen med livet" eller påstår att det absolut måste ha varit "ödet" som gjort att dom hittat "den rätta"'. Livet går inte efter ett förutskrivet manus utan det är bara du som ser till hur det utspelar sig i slutändan. Såklart finns det även faktorer som påverkar livet som vi själva inte har en chans att styra över. Men att dra det så långt som att det vore någon högre makt som har sett till att "ödet" gjort så att allt har blivit som det blivit i livet är att ljuga för sig själv.

 

Jag har kommit fram till att människor som tror på gudar, ödet eller meningen med livet, helt klart måste ha en otrolig dödsångest. För att lätta på den ångesten så kan jag väl förstå att det är rätt så mysigt att tro på att när man dör så det bara "en del av resan", och att än vad som händer och än hur ung eller hur pass tragisk någons död blir, så finns det ändå en jävla "mening" med allt. Jag försöker åtminstone leva med sanningen om att när vi dör så är det "shit happens" och tack och hej. Det är ingen gemytlig tanke att vi alla en dag plötsligt måste dö och lämna allt vi har, men det är tyvärr den bistra sanningen.

 

Vad är då "meningen" med detta inlägg, kan man ju fråga sig. Det jag vill ha sagt med det här är att det är endast du som själv kan påverka hur ditt liv ska utspela sig. Det finns ingen regissör som styr över manuset till ditt liv, och om det ska bli ett "happy ending" så är det du som måste se till att det blir så. Se till att göra dom saker som gör dig lycklig, umgås med dom människor som ger dig energi och välmående och ta vara på varje sekund du har, för en dag så är allting över. Den dagen vill du säkert känna att man verkligen har levt så mycket man bara kunnat och hunnit. Det vill jag åtminstone.

 

Gå ut och ta för dig av livet, och ha en bra dag!

timo stern 604103 unsplash

Det är du som styr över ditt liv.

fredag 13 april 2018 - 06:30

Blir vi aldrig riktigt nöjda?

När jag var ute på en vårpromenad med Rasmus igår kom jag på mig själv att förbanna dom leriga vägarna, trots att solen sken, fåglarna kvittrade och att det faktiskt var ganska varmt. Det var inte alls många veckor sedan jag gick på samma väg och svor åt "den här jävla vintern" som aldrig såg ut att ta slut. Jag hatar vintrar, och speciellt den typen av vinter som vi har fått uppleva i år. Jag klarar helt enkelt inte av den bitande iskylan och mörkret som ligger över oss i många långa månader. Det känns ibland som att det kommer att förbli vinter för all framtid.

 

Med tanke på detta så är det ju smått ironiskt att när det äntligen börjar bli vår, och kylan har gett med sig så är det första jag tänker på hur jävla leriga mina byxor kommer att bli. Är vi människor gjorda så att vi aldrig ska kunna bli riktigt nöjda med tillvaron, eller är det bara jag som är helt vrickad? Jag är helt säker på att om några månader kommer jag på mig själv med att stöna ut "fy fan för den här jävla hettan alltså!". För att inte prata om alla myggor och bromsar som helt förstör allt med sommaren. Det är ju nästan så att man börjar längta till vintern igen. Man borde kanske lära sig att se det som verkligen är positivt istället för att haka upp sig på dom små sakerna som kanske är en aning sämre med den aktuella årstiden vi lever i.

IMG 20180411 115404

Lervälling.

 

Jag tror mig se en viss koppling mellan det här och det välkända finländska vemodet som lever kvar i oss. Det började när vi krigade mor ryssen eller en tid efteråt antar jag, då det på riktigt inte fanns mycket att glädja sig åt. Då var det verkligen kallt och maten räckte inte till då fattigdomen spred sig över landet. På den tiden hade man åtminstone fog för att gå runt och svära åt allt helvete som pågick runtomkring en. Problemet är att dom flesta saker som vi klagar på i dagens samhälle ter sig rätt utsagt skrattretande i jämförelse med vad våra förfäder en gång i tiden klagade på. Jag tror att vi alla har tappat uppfattningen om verkligheten, och glömt hur bra vi egentligen har det ställt trots att myndigheter och annat skit vill jävlas med oss 24/7. Det räcker med att surfa in på lokaltidningens hemsida och skrolla ner till "Glad och Arg idag", så kan jag lova er att man får sig ett gott skratt nästan varje dag. Där tas verkligen dom största samhälleliga problemen upp kan jag lova. Är det inte något rovdjur som går för nära en så är det mopopojkar som inte visar någon hänsyn. Vart är samhället påväg egentligen?

 

Vad lär vi oss nu av allt det här då? Jag är den första att erkänna att jag klagar över diverse små problem åtminstone några gånger varje vecka, ofta utan att ens reflektera över att jag gör det. Det har liksom blivit något av en livsstil att jag klagar på något när jag pratar med andra, särsklit om jag känner mig lite obekväm. Sällan har jag fått annat än medhåll, och det blir hellre så att personen jag pratar med spär på med att klaga ännu mera på samma problem eller helt enkelt väljer ett nytt ämne att spy ut sina klagomål på. Är det så vi tar kontakt med andra människor i dagens Finland (Läs Österbotten)? Gör vi det för att det känns som en trygghet att dra till med något som nästan alla kan hålla med om att är åt helvete? Det blir ju lätt att man som en lite folkskygg Österbottning öppnar en konversation med något i stil med: "fyfan va vått och slaskigt det är överallt" för att få svaret "ja säg int annat. Å allt vatten som lämnar överallt, och vägdammet och allt annat skit." Sen är man ju hemma liksom. Det är bara att klaga på i timmar framöver, och kanske passa på att skriva en "arg i dag" till lokaltidningen när man ändå är i gång.

IMG 20180411 115326

Mera lervälling.

 

Om vi alla kunde sluta upp med att klaga på små skitsaker, eller åtminstone bara klaga varannan vecka, så tror jag att vi kunde få ett mer positivt Finland. Att reta upp sig på väder och vind är typ det onödigaste man kan lägga sin energi på, för det är något som vi aldrig kommer kunna påverka än hur mycket vi önskar det. Jag ska försöka att enbart se till det positiva när jag går ut i vårsolen nästa gång. Jag ska lyssna på fåglarnas sång och känna energin som sprudlar från solens ljus. Jag ska andas djupa andetag och bara njuta av att vintern håller på att dö bort. Men fan om mina jeans har fläckar av lera på sig när jag kommer hem igen!

IMG 20180411 115132

Våren är underbar!

onsdag 11 april 2018 - 10:25

Vardagstankar och framtidsplaner

Igår hade jag en trevlig pratstund med Pernilla som jobbar på Psykosociala Förbundet i jakobstad. Anledningen till mötet var att hon för en tid sen frågade mig om jag hade lust att ställa upp på en intervju till deras tidning Respons. Det har ju mer eller mindre blivit någon typ av rutin i mitt liv att ha sisådär en intervju i månaden sedan jag började blogga offentligt. Något som jag fortfarande har väldigt svårt att ta in är varför alla är så intresserade av att intervjua lilla mig. Men jag antar att jag måste ha gett nåt slags avtryck i etern med mina blogginlägg och ställningstagande. Om så är fallet så har jag verkligen lyckats med mitt mål som bloggare.

 

Jag har som sagt börjat vänja mig vid tanken av att sitta och prata helt öppet om mitt liv åt främmande människor. Den här intervjun liknade dock ingen av dom andra jag gjort. Det blev helt enkelt en flytande diskussion om allt möjligt som har med psykisk ohälsa och livet i stort att göra. När en intervju blir sådär naturlig och skön så är det otroligt roligt att få chansen att vara med om det. Det faktum att jag fick avnjuta en kanelbulle på intervjuarens bekostnad gjorde inte heller saken värre.

 

Vår pratstund började med att jag blev fullkomligt överöst med fina komplimanger om mitt skrivande. Jag har så väldigt svårt att ta in när någon påstår att jag har en talang för skrivandet, och att jag nog borde tänka tanken på att skriva en bok någon gång. Jag blir bara helt mållös när jag får höra något sånt, och tror mest att det bara var på skoj som personen i fråga sade så. Pernilla som intervjuade mig har varit journalist i 15 år, vilket gör komplimangerna än met trovärdiga. Hon om någon borde kunna avgöra när någon har kunskap och talang eller inte.

 

Jag antar att jag borde tro på det jag fick höra och känna mig stolt som en tupp, men det är inte så lätt för mig. Jag försöker åtminstone ge mig själv beröm och kan ibland faktiskt tycka att vissa inlägg jag skrivit har blivit riktigt lyckade. Men att jag skulle ha så mycket vettig text i mig så att det skulle bli en bok av det har jag svårt att se. Och vem skulle vara intresserad av att läsa den isåfall? Som ni märker så väcker det många frågor i min skalle.

 

Jag vill hursomhelst fortsätta utveckla mitt brand, och göra mer än att bara blogga om psykisk ohälsa. Jag vill hitta nya och smartare sätt att hjälpa och stötta andra som mår dåligt. Just nu är jag inne i en period då ideerna och tankarna avlöser varandra i rask takt. Jag är väldigt inspirerad av det här och har planer på nya projekt framöver, men mer om det får ni helt enkelt höra när det blir aktuellt. Hoppas ni får en bra dag!

IMG 20180410 144342

Intervju med Pernilla.

lördag 31 mars 2018 - 06:30

Du är aldrig ensam

Det finns så många ensamma själar därute, och jag är väl också en av dom ibland. Åtminstone om vi pratar om vänskap och äkta vänner. Jag har nog ärligt sagt inte haft någon person jag kunnat kalla för en nära vän sedan högstadiet. Om det beror på att jag är socialt inkompetent eller om det helt enkelt är så att jag inte har behövt ha någon nära vän vet jag inte. Idag är det inget jag saknar för nu har jag ju min bästa vän hos mig varje dag, min son. Utan honom och min älskade sambo hade mitt liv varit väldigt ensamt och tragiskt.

 

Ensamhet kan vara både positivt och negativt, och kan se ut på många olika sätt. Att vara ensam mitt ute i skogen en solig, vindstilla vårvinterdag och bara känna in lugnet och lyssna på tystnaden kan vara en helt fantastisk och oförglömlig upplevelse. Ett ensamliv i en liten etta alldeles för sig själv kan å andra sidan vara hemskt deprimerande. Och det är den ensamheten jag syftar på i det här inlägget.

 

Lever man helt ensam och dessutom lider av psykisk ohälsa så blir slutresultatet sällan positivt. Det är oerhört viktigt för oss människor att få känna sig älskad eller att få känna nån slags tillhörighet för att må bra. Det lönar sig alltid att hitta någon typ av hobby där man kan umgås med andra, och i bästa fall hitta en vän eller flera. Att vara social och kommunicera med andra gör att hjärnan hålls på banan. Man slipper resonera med sina egna tankar för en stund och bara låta diskussionen flöda.

 

Just ensamhet är troligen en av orsakerna till den fortfarande på tok för höga självmordsstatistiken i norden. Att känna sig utanför och att inte ha någon viktig uppgift i samhället leder i vissa fall till djupa depressioner, som i sin tur kan gå så pass långt att man helt enkelt inte orkar kämpa mera. Det är därför vår plikt som medmänniskor att sträcka ut en hjälpande hand när vi misstänker att någon är påväg in i det djupaste av mörker. Bara en enkel fråga eller en liten gest kan vara den avgörande faktorn som kan rädda liv.

 

Jag brinner för den här frågan, och har alltid velat hjälpa dom som mår allra sämst och har tappat allt hopp och all livslust. Jag känner en stor empati för alla som verkligen är ensamma och utstötta ur samhället. Jag vill hjälpa dom på något sätt och har alltid velat göra det, men jag är rädd för att mitt eget mående skulle ta en för stor smäll av det engagemanget jag skulle vilja ge.

 

På något sätt ville jag göra en insats redan nu. Efter en liten funderare så tog jag beslutet att starta en sluten grupp på Facebook som är till för alla som mår dåligt och är ensamma. Där stöttar vi och lyfter upp varandra när vi har det tungt. Vår grupp är inte som någon annan grupp på facebook.  I vår grupp bryr vi oss om varandra på riktigt och stöttar varandra helhjärtat. Alla är välkomna med i vår lilla familj! Jag vill göra SÅ mycket mera än det här, men vad och hur det blir får framtiden visa. Ta hand om varandra!

chetan menaria 2796 unsplash

Ensamhet, på gott och ont.

tisdag 20 mars 2018 - 09:00

Konsten att hitta det inre lugnet och sova gott

Hur känns det att vakna upp utvilad? Den känslan har jag nog inte haft på väldigt många år. Det känns som att än hur mycket jag sover så är jag ändå lite halvdåsig i skallen när jag vaknar. Jag antar att det beror dels på den medicin jag äter och dels på att min hjärna är lite allmänt slöstartad efter alla år med ångest och oro. Det brukar som tur ordna upp sig inom några timmar.

 

Det här med sömn och psykisk ohälsa är ganska intressant. Jag har aldrig varit den typen som behöver 8 timmar sömn för att orka en hel dag. Förut när jag var lite yngre räckte det ibland med så lite som 4-5 timmar, men då hade jag i o.f.s inte samma grad av psykisk ohälsa som på senare år. Hur mycket påverkar en god natts sömn på vår psykiska hälsa egentligen? Om man har stora sömnproblem, som rätt många med psykisk ohälsa har, så blir inte situationen bättre såklart. Hjärnan behöver få vila den med, och särskilt om man som mig går runt med tusentals orostankar när man väl är vaken. Men hur ska man göra för att kunna varva ner och slappna av när man väl vill sova? Den frågan har jag under vissa perioder i mitt liv ältat från och till.

 

Det finns många olika saker man kan pröva på för att förhoppningsvis hitta sömnen. Man kan lyssna på avslappningsmusik eller olika övningar som kan hjälpa en att hitta lugnet. Själv lyssnar jag alltid på någon av mina favorit podcaster, och somnar nästan alltid innan jag har hunnit lyssna klart avsnittet. Mindfulness är även något som många rekommenderar och det finns mycket olika övningar på nätet om man googlar på det. Jag har inte själv gjort mindfullness men tycker att det låter lite intressant ändå, så kanske jag ska ge det en chans någon gång. Meditation är lite åt samma håll som mindfullness, det handlar helt enkelt om att fokusera på bara det och låta tankarna vila. Det kanske låter lättare sagt än gjort, men det kan vara värt ett försök om man inte får tyst på tankarna.

 

Den allra sista hjälpen man kan ta till, men som inte är något jag rekommenderar, är att äta sömnpiller. Det som är bra med dom medicinerna är ju förstås att man garanterat somnar. Det är dock det enda positiva dom har att erbjuda. När du tar ett sömnpiller vaknar du sällan upp morgonen därpå uppvilad och pigg i hågen. Nej tvärtom så blir man dåsig och det kan hålla i sig ett bra tag. Det värsta av allt är att nästan alla sömnmediciner är väldigt beroendeframkallande. Har man en gång börjat ta dom så är det lätt hänt att man inte kan somna utan dom, och fastnar i ett beroende. Pillren blir som en snuttefilt för vuxna. Personligen rekommenderar jag ingen människa att ta sömnpiller, det finns bättre utvägar.

 

Melatonin är kroppens egna sömnhormon. Har man brist på det hormonet så kan det vara en av orsakerna till insomningsbesvär. Därför finns det olika melatoninpiller som man kan köpa receptfritt från vilket apotek som helst. Melatoninpiller är till skillnad från sömnmediciner förhållandevis ofarliga, och ger sällan några svåra biverkningar förutom att dom kan hjälpa en med att bli tröttare på kvällen och på så sätt lättare somna. Jag har konstigt nog aldrig tagit melatonin, men ska köpa det nästa gång jag besöker ett apotek och ge det en ärlig chans.

 

Som en sammanfattning av inlägget så ska jag lista mina bästa tips att ta till när man inte hittar sömnen.

- Lyssna på avslappningsövningar
- Lyssna på din favoritpodcast
- Gör olika mindfulnessövningar
- Meditation
- Ge melatoninpiller en chans

 

Vad gör ni för att varva ner och hitta sömnen?

annie spratt 548194 unsplash2

sömnen är viktig för vår hälsa.

onsdag 7 mars 2018 - 13:15

Intervju med Yle X3M

Idag har jag gjort något som jag inte hade trott att jag skulle våga göra. Jag har nämligen ställt upp som intervjuoffer för ett radioprogram som heter Fokus och sänds på Yle X3M. Intervjun kommer även att publiceras som en artikel på deras hemsida. Ämnet var psykisk ohälsa och vi pratade förstås mycket om det som jag har skrivit i bloggen. Intervjuaren hade läst igenom min blogg och kom med intressanta och bra frågor, som jag försökte besvara så bra jag kunde. 

 

Att göra en sådan här grej medför såklart ett ångestpåslag för mig, och jag blev rejält nervös när jag väl närmade mig cafeet i Jakobstad där vi skulle träffas. Jag målade upp en bild i mitt huvud om hur jag fick en total blackout och inte fick sagt något vettigt under hela intervjun. Men av någon konstig anledning så satt jag där och babblade på hejvilt om ett såpass personligt ämne som det ändå är. Jag tror det blev en bra intervju, men om jag ska vara ärlig så var jag inne i min lilla bubbla den största delen av samtalet och minns egentligen inte så mycket alls. Vi får helt enkelt vänta och se vad det blir.

 

Idag vann jag slaget mot ångesten med 100-0. Det är en bra början till att snart kunna vinna alla fighter jag går upp emot min ångest. Jag känner mig bra och det är inte ofta jag har sagt det på sistone ska ni veta. Ja, jag känner mig faktiskt riktigt stolt! Det känns som att jag gjorde mig själv en stor tjänst när jag ställde upp på intervjun. Hoppas den även kan hjälpa andra som lider i tystnaden att kanske våga öppna sig för någon och prata ut. Det är skönt att prata, och det är en absolut nödvändighet att prata. 

 

Jag tänker fortsätta att utmana min ångest och börjar med att sätta upp ett mål. Målet är att jag ska göra åtminstone en sak varje vecka som jag är rädd för, eller som ger mig en otrolig ångest. Det jag gjorde idag var helt klart en sådan sak, så det får vara startskotten på det här "miniprojektet". Det jag lärde mig idag var att även om det kändes nervöst och obekvämt till en början, så nästan njöt jag av situationen när jag väl var inne i den. Vad exakt var det jag lärde mig då? Jo, jag kan göra vad jag vill när jag vill, och det är okej att det känns obekvämt och att ångesten finns där. Huvudsaken är att det alltid blir bra till slut, faktiskt. :)

Ta hand om er!

IMG 20180307 2

Intervju vid Roberts Coffee i Jakobstad.

måndag 26 februari 2018 - 08:15

Helgens höjdpunkter och veckans planer

Den här helgen blev det en hel del tid tillbringat framför tvn. Vinter-OS sista tävlingar avgjordes under veckoslutet och äntligen fick Finland skörda några framgångar. Den absoluta höjdpunkten kom på lördagen när Iivo Niskanen åkte sin huvuddistans, nämligen 50 kilometer klassiskt. Jag vaknade när det var dryga 4 kilometer kvar, och jag hann följa med spänningen när Iivo gjorde guldrycket. Det är lika mäktigt varje gång en Finländare vinner något stort, även om jag inte är så intresserad av just längdskidåkning. Krista Pärmäkoski fullbordade helgens succe med att knipa silvret i damernas 30 kilometer klassiskt på Söndagen. Det var hennes tredje medalj i detta vinter-OS som utöver dom här skidåkarnas insatser inte blev ett jättebra OS för Finlands del direkt. Det var däremot våra grannar i väst som gjorde succe med att kamma hem hela 7 guld och många andra medaljer. Ibland önskar man att Finländska idrottare kunde ta efter lite av Svenskarnas mentalitet.

 

Utöver tv tittande och OS så har det blivit en hel del familjemys. En av dom skönaste stunderna på dagen är när sonen har somnat och vi får tid för varandra min flickvän och jag. Då blir det oftast mys i soffan framför en av våra tv-serier som vi följer med. Det är oerhört viktigt att man har den tiden tillsammans när man är småbarnsföräldrar. Det blir så lätt att man inte umgås med varandra utan bara fokuserar på att ge sonen all tid och uppmärksamhet när han är vaken. Då menar jag inte att man nödvändigtvis måste hitta på något storartat, utan det räcker mer än väl med att bara mysa och t.ex. se en bra film. Det viktigaste är att man gör det bästa av den stunden och njuter av att vara tillsammans med den man älskar.

 

Nu är det en ny vecka med nya möjligheter. Jag är jätte inspirerad av skrivandet och av att driva bloggen, och jag försöker utvecklas hela tiden. Den här veckan finns det inget självklart tema utan jag kommer att skriva om sånt som jag tycker är värt att skriva om helt enkelt. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg så kommer vi att börja tillbringa betydligt mer tid på utsidan, så det blir väl något inlägg om det skulle jag tro. Nu när det dessutom är sportlovsveckan så får man väl lov att försöka lite extra. Kylan ser ut att lätta en aning, så det lär bli ett fantastiskt väder hela veckan för oss som vill vara ute.

 

Till sist vill jag fråga er om ni har några önskemål på vad jag ska skriva om här i bloggen? Finns det något ämne som ni tycker att jag borde ta upp? Ge mig gärna feedback! :)

IMG 20180222 163624

 

lördag 17 februari 2018 - 21:40

Min faffa och jag

Det är 20 år sedan han lämnade mig. Jag minns varje minut av den där kvällen i Januari 1998. Jag minns hur telefonen ringde och hur pappas ansiktsuttryck förändrades när han hörde vad farmor hade för nyheter. Vi lämnade allt och åkte till farmor&farfar. Men det var redan för sent. Min bästa vän och största idol fanns inte mera. För ett ögonblick föll min värld ihop och jag kände en riktig sorg för den första gången i mitt liv.

Jag umgicks med min faffa nästan dagligen. Vi hade ett väldigt speciellt band mellan oss, och det var fint. Vi upptäckte skogen och naturen tillsammans på alla våra utflykter. Han lärde mig allt om hur viktigt det är att respektera naturen och hur fantastisk den är. Skogen blev vårt gemensamma rum på något vis, när vi satt på varsin stubb och bara njöt av tystnaden.

När vi inte höll till i skogen så tittade vi på tv-serien "Bonanza" medan vi väntade på plättarna som fammo gjorde åt oss. Världens godaste plättar! Vi kunde även titta på videor från när faffa besökte krigsfronten i Ryssland. Han kunde berätta historier från kriget i timmar. Jag var för liten för att förstå men jag tror att det var hans terapi när han fick berätta sina minnen. Nu idag förstår jag vilken insats han och alla andra gjorde vid krigsfronten. Det fanns säkerligen massor med traumatiska minnen som tyngde honom, men han visa aldrig det utåt. Han var en riktig hjälte min faffa.

Jag minns när jag alltid stod i fönstret och kikade när farfar skulle komma förbi cyklande. Jag visste exakt vilken dag och vilket klockslag han brukade cykla till bybutiken för att handla. Jag rusade ut och cyklade efter varje gång. Sen satte jag mig där i butiken medan han handlade. Jag väntade på den magiska frågan som alltid kom; "vad vill du ha för godis?". Det var fina tider.

Jag kommer nog aldrig att möta en person så genomgod som min faffa igen. Jag har aldrig sett honom arg eller sur. Han sa aldrig nej till mig, han ställde upp på allt jag ville. Han älskade mig helhjärtat, det kände jag mycket väl. Och jag kände precis lika kraftiga känslor för honom. Det hoppas jag att han kände.

Tack för allt du lärde mig. Tack för att du fick mig att respektera skogen, djuren och naturen. Tack för att du alltid tog emot mig med ett leende på läpparna och en öppen famn. Jag lovar att visa skogen för min son och berätta allt om dig för honom. En vacker dag sitter han där på samma stubb med sin faffa och får lära sig samma sak.

Jag saknar dig Faffa.

IMG 20180217 WA2

Du och Jag, Faffa. Du och Jag.

torsdag 15 februari 2018 - 18:29

Vårsol och terapi i Jeppis

Idag var en ovanligt bra dag. Inte för att något speciellt hänt utan det kändes bara som en bra dag helt enkelt. Solen lyser allt starkare och längre om dagarna nu, och det ger mig mycket mer energi.

Mitt mående går i perioder och ofta är dom kopplade till årstiderna. När det blir vinter och mörker går jag oftast in i mina depressioner. Kylan är heller inget element som direkt höjer mitt välmående. Men så varje gång just den här tiden på året när vintern sakta börjar ge upp, ja då vaknar även jag till liv igen.

Jag satte mig i bilen och åkte till Jakobstad. Lyssnade på One Desire på hög volym och sjöng med, ni vill inte veta hur det lät. Just där och då, in that moment, så mådde jag faktiskt lite bra. Väl framme i Jeppis så blev det en terapisession på 45 minuter.

Idag blev det mest prat om bloggen, eftersom den spelar sån stor roll för mitt välmående för tillfället. Min terapeut tyckte äve hon att det här med bloggandet var en lysande idé! Vi pratade även vidare kring mina andra problem med ångest osv. Det är alltid lika skönt efter en terapisession. Man känner sig lite "renare" i skallen på nåt vis när man har fått prata av sig en stund.

Sen beslöt jag mig för att köra in till centrum för att ta en liten promenad i det fantastiska vårvädret, och samtidigt passa på att fotografera lite sköna bilder till bloggen. Det var en välbehövlig stund av lugn före jag skulle göra dagens ångestladdade uppgift, nämligen att handla mat. Mitt huvud tål inte att vistas allt för länge inne i ett varuhus bland alla stressade människor. Men idag gick det bättre än vanligt och jag sjöng även på hemresan.

Idag var en bra dag. :)

IMG 20180215 141502

Strengbergs klockstapel. En äkta jeppis symbol.

IMG 20180215 141616

Klockan igen.

IMG 20180215 142035

Det nya torget i mysig vinterskrud.

IMG 20180215 142155

En isbana för barnen till sportlovsveckan.

IMG 20180215 142414

Vattentornet på Södermalm.