Att våga känna känslor

måndag 16 april 2018 - 08:00 | 6 Kommentarer

Jag har varit medicinfri i snart en vecka. Det är helt ofattbart vilka känslor jag har gått miste om under tiden som jag ätit antidepressiva läkemedel. varje dag får jag en ny upplevelse om hur olika känslor påverkar mitt mående. Det som jag inte vant mig vid är alla känslostormar som kommer och går. Jag kommer på mig med att bli gråtmild för det minsta, vilket jag inte har upplevt på typ ett halvår. Jag tror faktiskt att jag inte varit ens nära att gråta under den perioden. Det är så jävla skönt att äntligen kunna känna känslor fullt ut, även om det kommer en viss chock. Det dåliga med alla dessa plötsliga känslostormar är att jag även blir väldigt uppretad och arg ibland. Det är något som jag egentligen alltid blir, men nu är ju även det på en ny nivå. Frågan hur hittar jag balansen?

 

När jag besökte min läkare senast så kom vi överens om att jag skulle trappa ner på Duloxetine för att sedan sluta med den helt. Därefter är det meningen att jag ska sätta in en ny medicin vid namn voxra. Det här är något som jag börjat tveka på mer och mer för varje ny dag utan medicin. Kan jag hitta en väg att hantera mig själv och mina känslor utan medicinen? Jag vill ju kunna känna alla mina känslor fullt ut. Jag vill inte ha en handbroms som alltid ligger på, jag vill leva ut mina känslor. Hur gör jag då för att lära mig hantera både positiva och negativa känslor, så att jag fortfarande har en balans? Det är ingen enkel fråga, och det finns helt klart tusen olika svar på den. men jag undrar om det finns något svar som verkligen är rätt. Jag känner hursomhelst att livet blir så mycket mer värdefullt när det finns kraftiga känslor inblandade, och kan inte se hur jag skulle börja må bättre av att dämpa dom med hjälp av mediciner.

 

I förrgår kom jag på mig att hoppa upp av glädje när mitt lag avgjorde en match på övertid. Jag fick en sådan otrolig adrenalin och endorfinkick som jag inte har upplevt på väldigt länge. Jag kände för första gången på ett tag att jag faktiskt lever och att det är helt underbart att få känna känslor. Jag har också fått se dom sämre sidorna med att inte ha den där handbromsen på. Det krävs väldigt lite före jag brusar upp och blir förbannad sedan jag slutade med medicinerna. Det tvingas min sambo att ta, och det är så fel det bara kan bli. Men jag vill kunna lära mig att hantera dessa otroligt starka känslor som finns inuti mig, och göra något bra av den energin jag har. Istället för att bli arg och lättirriterad så måste jag helt enkelt gå undan och bara andas en stund, före jag ens tänker tanken på att öppna min mun.

 

Jag har alltid varit en riktig känslomänniska, och det vill jag fortsätta med. Om jag inte får leva ut mina känslor så känner jag att jag inte lever lika mycket. Trots att jag älskar känslor så är jag ändå livrädd för dom. Jag är rädd för att känslorna ska gå överstyr och att jag ska såra någon pga det. Jag vill hitta den där berömda balansgången mella det goda och det onda. Jag vill känna att jag lever, men ändå kunna inse när det är dags att bromsa lite. Om jag väljer att börja ta min nya medicin så är jag skiträdd för att alla mina känslor suddas ut och blir till en tråkig filmjölk av balanserade ickekänslor. Jag tänker så att det är värt ett försök att leva utan medicin så länge det går bra, och samtidigt jobba hårt på det här med balans med min terapeut. Om jag inte hade haft en terapeut att gå till så hade jag aldrig ens vågat tänka tanken på att vara utan medicin.

 

Jag kommer att ta en dag i taget framöver och se åt vilket håll mitt mående går helt enkelt. Om jag klarar av att hantera mina känslor, och mitt mående fortsätter förbättras så finns det inget som utesluter att jag förblir medicinfri ett bra tag. Jag tror inte jag kommer att kunna ta mig framåt i livet med samma kraft om jag hela tiden tar hjälp av någon medicin. Jag måste helt enkelt lära mig att leva med mina demoner nu. Mina känslor är min superkraft, och att vara superhjälte betyder också att man måste hantera sina superkrafter på rätt sätt. Jag kommer att fortsätta använda mina krafter till att hjälpa andra. Det är något som ger mig innehåll i livet, något som gör att jag känner mig viktig. Och det är vad jag behöver för att må riktigt bra.

Kategorier:

personligt

6

Kommentarer

  • Maja - Våga prata om psykisk ohälsa

    17.04.2018 05:58 (5 dagar sen)

    Tack för ett jättebra inlägg om medicin & känslor! ♡

    • Staffan Nylund

      20.04.2018 09:44 (2 dagar sen)

      Tack för en fin kommentar! Och tack för att du läser :)


  • Nathalie

    17.04.2018 21:17 (5 dagar sen)

    Vilket bra inlägg :) Du är modig som vågar dela med dig, det är precis sånt här vi behöver mera av. Det finns ett program för att bli fri från antidepressiv medicin som heter The road back, ta kontakt om du vill veta mera :) Ha det bra!

    • Staffan Nylund

      20.04.2018 09:45 (2 dagar sen)

      Åh tack va snällt! :) Ska ta en titt på det.


  • GAD och depression m.m.

    18.04.2018 20:40 (4 dagar sen)

    Var beredd på att det tar ganska länge typ 2 veckor före abstinensen börjar.. Då medicinen är helt ur kroppen. Jag tyckte också att det gick hur bra som helst att vara utan en vecka men sen kom chocken. Då hade jag trappat ner mycket långsammare än läkaren SAGT! Låg typ och skakade i sängen och svettades och hade hemska stötar i huvudet dag som natt... Fick börja ta sömnmedicin för att kunna sova igenom stötarna. Men det var måste att sluta med medicinen p.g.a. så farliga biverkningar jag fick. Sen ville jag heller inte börja med nån ny medicin då jag såg vilket "gift" det är... Att man kan bli så sjuk av dem.. Idag klarar jag mig utan antidepressiva. Endast vid behov medicin ibland.

    • Staffan Nylund

      20.04.2018 09:45 (2 dagar sen)

      Hej och tack för kommentarern! Ojdå det låter inte kul alls. jag hoppas att den här fina känslan jag har i kroppen håller i sig och kör på det tills något annat händer. :)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.