Visa alla inlägg skrivna februari 2018

onsdag 21 februari 2018 - 10:00

Träning och motion - Bättre än medicin?

Jag har ätit medicin samtidigt som jag har gått i terapi nu i snart ett halvår. Den vanligaste typen av medicin som blir utskrivet vid t.ex. ångest och depressioner är såkallade SSRI-mediciner. Jag har också provat på SSRI men dom gav aldrig någon önskad effekt. I nuläget är det en medicin av SNRI-typ som jag äter, och den verkar passa mig bättre. Klicka på länkarna om ni är intresserade av vad som är skillnaderna på dom olika typerna av medicin.

Men nu var det ju inte mediciner jag tänkte fokusera på i det här inlägget. Jag har både läst många artiklar och lyssnat på flera podcaster om det här med hur mycket träning och motion påverkar vår hälsa. Det finns flera forskningar som påstår att motion kan motverka ångest lika bra som medicin, ja kanske till och med bättre.

Att motion och träning av olika former är bra för oss behöver man väl inte precis vara någon professor för att förstå. Men hur mycket måste man motionera på en dag för att det ska ha någon inverkan? Av alla artiklar jag har läst så har jag kommit fram till att en 30 minuters lugn promenad om dagen är tillräckligt. Det finns många olika bud på hur mycket man behöver träna men jag antar att det viktigaste är att man gör något.

När man tränar så utsöndras flera hormoner och substanser t.ex. Dopamin, serotonin, endorfin och noradrenalin för att nämna några. Alla dom här ger olika effekt. Serotonin ger oss en känsla av lugn och tillfredsställelse. Dopamin ger oss en “belöningskänsla”, inte bara av träning men även av t.ex. mat eller sex. Noradrenalin gör att vi känner oss pigga. Endorfiner (kroppseget morfin) dämpar smärta och ökar välbefinnandet. Det är alltså utsöndringen av dessa fyra ämnen som gör att vi mår så bra omedelbart efter ett träningspass.

Så nu vet vi allt om vad som händer i hjärnan när man tränar och motionerar. Så vitt jag har förstått så finns det inte en enda negativ inverkan på välmåendet med motion. Men som med allt annat i livet så är det extremt viktigt att hitta balansen. Träning kan lätt bli förknippat med stress om man inte aktar sig. Det gäller att hålla en sund syn på det hela, och ha roligt när man gör det. Jag kommer t.ex. att börja gå ut på promenad varje dag med familjen och göra det till en daglig rutin.

Vi börjar idag och försöker hålla igång med 30 minuter motion dagligen. Jag kommer att skriva lite uppdateringar med jämna mellanrum för att se hur/om det har påverkat min hälsa och på vilket sätt. Jag tycker det ska bli en rolig utmaning och samtidigt ett perfekt sätt att hålla koll på min hälsa.

Hur inverkar träning på er hälsa eller ohälsa? Vilken typ av träning tycker ni hjälper bäst mot ångest/depression med mera?

Vill tipsa om min favoritpodcast just nu:

https://poddtoppen.se/podcast/970158012/sinnessjukt

Här finns mera att läsa om träning och psykisk ohälsa:

https://www.pulsochtraning.se/traningens-inverkan-pa-psyket/

Wish me luck!

jenny hill 202432 unsplash

tisdag 20 februari 2018 - 15:30

Den dagen du kom

Det var en kall söndagsmorgon i Januari. Vi hade kommit hem från sjukhuset dagen innan för att vänta på att det skulle hända något mer. Det var en härlig känsla att åka in till sjukhuset den morgonen. Vi visste att idag skulle bli den bästa dagen vi varit med om. Vi visste att du skulle komma till världen. Som vi hade väntat.

Morgonen och dagen blev en ända lång väntan. Värkarna kom och gick och vi vandrade igenom alla sjukhusets korridorer säkert hundra gånger. Vi gjorde allt vi kunde för att hjälpa igång förlossningen. Men det gick lite trögt och till slut bestämde vi oss, tillsammans med en läkare, att sätta igång förlossningen.

När vi väl blev flyttade in till förlossningssalen så började värkarna bli allt mer påtagliga. Att se sin käraste vrida sig i smärtor var ingen angenäm upplevelse. Jag kände mig mest i vägen just då. Men allt förändrades när min flickvän beslutade sig för att ta epiduralbedövning. Smärtorna försvann och hon till och med somnade en stund.

Sen gick allting väldigt snabbt. Jag skulle hämta smörgåsar och kaffe åt oss någon gång under kvällen. När jag kom tillbaks till rummet så var det plötsligt dags för slutspurten. Efter det tog det ungefär en halvtimme så var du ute. Den känslan alltså! Den där lilla fantastiska krabaten var vår son. Det var helt overkligt.

Jag har aldrig förut känt mig så överväldigad av känslor. Det finns helt ärligt inga ord som kan förklara vad jag kände. Det enda jag vet är att jag var överlycklig och otroligt stolt. Och stoltare blir jag för var dag som går.

Rasmus, det här är en hyllning till dig. Du är det mest fantastiska som hänt i mitt liv. Jag må vara bra på att uttrycka mig i text, men nu räcker inte alfabetets bokstäver till för att beskriva vad jag känner. Jag kan bara säga att jag älskar dig så att det gör ont. Men det gör ont på ett bra sätt.

Du är det viktigaste och värdefullaste jag har. Jag ska stå bakom dig och stötta dig vad än du väljer att göra med ditt liv. Jag ska skydda dig med allt jag har. Jag kommer alltid att finnas där för dig.

Pappa älskar dig.

RasmusJag

Hand i Hand föralltid.

tisdag 20 februari 2018 - 07:30

Religionsfri barnuppfostran i bibelbältet

Hur ska vi ha det i vårt land i framtiden? Vill vi uppfostra en ny generation med trångsinta människor som lever sina liv efter vad en bok med berättelser säger att dom borde göra? Berättelser om att alla människor inte är lika värda, och att alla människor absolut inte har samma rättigheter. I många fall finns det bara en sida av rätt i denna bok som förstört så många människors sätt att se på livet genom århundraden av hjärntvättning. Jag hoppas och tror att dessa berättelser får mindre och mindre inverkan på vårt samhälle, för att till slut försvinna helt.

Att vara ateist i ett bibelbälte är inte alltid lätt. Sociala medier och lokala tidningar sprider kyrkans ord undermedvetet, istället för att fokusera på riktiga nyheter. På dagisar och i skolor lever tyvärr en del gamla kristna värderingar ännu kvar i undervisningen, vilket får mig att bli mörkrädd. Utveckling sker på de flesta andra håll i samhället, så varför inte när det kommer till den här urgamla "traditionen" att dyrka en dammig gammal bok?

Att dessutom tvinga på barn sådana värderingar som beskrivs i den här boken går över mitt förstånd. Jag tror att barnen skulle ha mer nytta av att lära känna sig själva och sina känslor istället för att tvingas sitta och höra på en massa trams på lektionerna. För att inte prata om när ungdomar i hela landet tvingas konfirmera sig och ingå en total hjärntvättning. En långdragen process där man måste gå på lektioner, gudstjänster och sist men inte minst ett läger. Finns det verkligen ingenting bättre vi kan lära våra ungdomar istället för dessa galenskaper?

Psykologi istället för religion, det är framtiden för skolan och barnpedagogiken tror jag. Börja med att ta bort alla religiösa inslag i skolmiljön och ersätt dom med psykologilektioner av något slag. Att lära sig handskas med sina inre känslor redan som barn är något som iallafall hade hjälpt mig något otroligt mycket i vuxenlivet. Att sitta och diskutera öppet om känslor i grupp med en lärare som fått utbildning inom ämnet skulle ge en stark grund för dom blivande ungdomarna. Psykisk ohälsa börjar ofta med att man har svårt för att uttrycka sina känslor åt någon annan människa. Varför skulle man plötsligt våga öppna sig för någon annan, om man mår dåligt eller går omkring med mörka tankar, om man aldrig fått prova på att göra det förut i livet?

Varför ger vi då inte våra barn en ärlig chans att få må bra? Jag kommer se till att mina barn aldrig kommer i kontakt med något som helst kristet budskap, och lära dom redan när dom är små att prata öppet om sina känslor. Jag ska lära dom att älska istället för att hata. Jag ska lära dom att alla människor är precis lika mycket värda, och att alla har samma rättigheter och möjligheter. Jag ska berätta för mina barn att det inte finns något fel med att älska någon med samma kön. Jag ska göra mitt allt för att mina barn ska få en så bra förutsättning som möjligt för att bli fina människor med fina värderingar.

Det är vår förbannade plikt som föräldrar att pusha våra barn i rätt riktning i livet. Det är i slutändad tyvärr så att barn efterapar sina föräldrars beteende och värderingar, ofta omedvetet. Det är vi föräldrar till barn och ungdomar idag som i mångt och mycket formar vilka värderingar som kommer vara "normala" i framtiden. Jag hoppas verkligen att vi tillsammans kan bidra till en öppnare och varmare framtid.

Det här med att inte passa in i samhället, som jag skrev om tidigare, hör ju helt klart ihop med det här. Att vara ateist och ha dessa åsikter mitt i hjärtat av bibelbältet i Österbotten, är som att vara en nål i en höstack.

Dessa åsikter är dock endast mina egna, och jag står för varje ord. Men är det bara jag som ser på dom här frågorna på det här sättet? Finns det någon annan som ser på livet som jag? Jag hoppas det. Och jag tror att vi kommer bli fler med tiden.

redd angelo 70237 unsplash

Vart är vi påväg?

måndag 19 februari 2018 - 11:59

3 saker som dämpar min ångest

Måndag och en helt ny vecka. Det finns säkert många som går runt med en jobbig ångest idag. Vart tog helgen vägen egentligen? Hur ska jag överleva ända fram till Fredagen? Dom vanligaste kommentarerna man får när man klagar över sin ångest är: "Det är bara att bita ihop" och "Känn inte efter så mycket". Men det är ju inte riktigt så det funkar med ångest. Så därför tänkte jag tipsa om vad jag brukar ta till när ångesten och demonerna tar över.

1. Musik

Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg så är jag kanske bäst i Österbotten på Carpool Karaoke. Skämtosido. När jag sätter mig ensam i bilen åker alltid volymen upp på max och jag "rensar" mitt system genom att sjunga högljutt med i varje låt. Det låter förjävligt men jag kan lova er att det känns skönt efteråt. Det fungerar lika bra med hörlurarna från din telefon, se bara till att du sjunger med och släpper loss. Prova det, du kommer inte att bli besviken!

2. Bloggandet

Det är oftast så att jag skriver bättre desto kraftigare ångest jag har. Jag har ingen direkt förklaring på varför, men jag tror att det är ett sätt att "stänga av" och bara fokusera på att texten ska komma ut ur min hjärna. Jag har alltid känt att jag har ett behov av att få uttrycka mig i text, men det är inte förrän nu när jag har börjat blogga som jag insett hur pass viktigt det är för mig. Efter varje blogginlägg som jag har skrivit känns det som att jag har tömt huvudet på all inre stress, om bara för en liten stund. Den lilla stund av lugn som infinner sig efteråt är något som man lätt blir beroende av. Därför kommer jag fortsätta skriva för det är något som faktiskt gör mig till en gladare människa.

3. Min son

Sist men det absolut viktgaste, min son. Han är den som gör det värt allt slit och att ta sig upp på mornarna. Det är för honom jag aldrig slutar kämpa emot mina demoner. Jag har skrivit om det förut men det tåls att sägas igen, han är den bästa medicinen mot ångest som finns! Det går bara inte att känna sig deprimerad när han ser på en och ler med det finaste leendet som finns. Mitt råd till alla er som mår dåligt och funderar på att bli föräldrar; Just do it! Det kommer alla gånger att ge så mycket mera än vad det tar.

danielle macinnes 49772

söndag 18 februari 2018 - 20:45

Sköna Söndag

Helgen är snart över men just idag känner jag ingen ångest. Söndagar brukar vara en av dom mest ångestfyllda dagarna i veckan annars, men inte idag. Det ska bli skönt med en ny vecka.

Vi har nyss kommit hem ifrån simturen som vi alltid har på vår agenda på Söndagar. Jag måste säga att det är riktigt bra av Folkhälsan att ordna med simtillfällen för småbarnsfamiljer. Att få bli vän med vattnet redan från spädbarnsålder är en ovärderlig kunskap att ha med sig resten av livet. Tack för det Folkhälsan!

Det är fascinerande att följa med sonens utveckling, vilket jag påpekade även i ett tidigare inlägg. Det var min tur att ha honom med mig i duschen idag. Han duschar nästan själv nuförtiden, jag behöver bara hjälpa till me schampot och hårtvätten. Inte hade jag kunnat föreställa mig det för ett år sedan.

Väl i bassängen så började han simma och sparka på med benen som vanligt. Han kommer att vara en bättre simmare än sin far redan före tre års ålder. Att hoppa i vattnet från en madrass är heller inget han tvekar över. Jag är så stolt över honom.

Tänker avsluta helgen med att baka en riktigt smarrig pizza från scratch och sen titta på det sista avsnittet av Bron. Ska bli spännande att se hur det hela slutar. Man saknar ju redan Saga och dom andra, synd att det är över nu.

Imorgon är det Måndag och en ny fräsch vecka börjar. Det betyder även ett nytt tema här på bloggen. Jag har funderat och ändrat mig ett par gånger men nu är jag klar över att det blir "Alternativa terapimetoder". Att lyssna på min musik på hög volym är ett exempel på terapi för mig. Vilken är din?

Ta hand om varandra.

IMG 20180218 192238

Trappor är roliga.

lördag 17 februari 2018 - 21:40

Min faffa och jag

Det är 20 år sedan han lämnade mig. Jag minns varje minut av den där kvällen i Januari 1998. Jag minns hur telefonen ringde och hur pappas ansiktsuttryck förändrades när han hörde vad farmor hade för nyheter. Vi lämnade allt och åkte till farmor&farfar. Men det var redan för sent. Min bästa vän och största idol fanns inte mera. För ett ögonblick föll min värld ihop och jag kände en riktig sorg för den första gången i mitt liv.

Jag umgicks med min faffa nästan dagligen. Vi hade ett väldigt speciellt band mellan oss, och det var fint. Vi upptäckte skogen och naturen tillsammans på alla våra utflykter. Han lärde mig allt om hur viktigt det är att respektera naturen och hur fantastisk den är. Skogen blev vårt gemensamma rum på något vis, när vi satt på varsin stubb och bara njöt av tystnaden.

När vi inte höll till i skogen så tittade vi på tv-serien "Bonanza" medan vi väntade på plättarna som fammo gjorde åt oss. Världens godaste plättar! Vi kunde även titta på videor från när faffa besökte krigsfronten i Ryssland. Han kunde berätta historier från kriget i timmar. Jag var för liten för att förstå men jag tror att det var hans terapi när han fick berätta sina minnen. Nu idag förstår jag vilken insats han och alla andra gjorde vid krigsfronten. Det fanns säkerligen massor med traumatiska minnen som tyngde honom, men han visa aldrig det utåt. Han var en riktig hjälte min faffa.

Jag minns när jag alltid stod i fönstret och kikade när farfar skulle komma förbi cyklande. Jag visste exakt vilken dag och vilket klockslag han brukade cykla till bybutiken för att handla. Jag rusade ut och cyklade efter varje gång. Sen satte jag mig där i butiken medan han handlade. Jag väntade på den magiska frågan som alltid kom; "vad vill du ha för godis?". Det var fina tider.

Jag kommer nog aldrig att möta en person så genomgod som min faffa igen. Jag har aldrig sett honom arg eller sur. Han sa aldrig nej till mig, han ställde upp på allt jag ville. Han älskade mig helhjärtat, det kände jag mycket väl. Och jag kände precis lika kraftiga känslor för honom. Det hoppas jag att han kände.

Tack för allt du lärde mig. Tack för att du fick mig att respektera skogen, djuren och naturen. Tack för att du alltid tog emot mig med ett leende på läpparna och en öppen famn. Jag lovar att visa skogen för min son och berätta allt om dig för honom. En vacker dag sitter han där på samma stubb med sin faffa och får lära sig samma sak.

Jag saknar dig Faffa.

IMG 20180217 WA2

Du och Jag, Faffa. Du och Jag.

lördag 17 februari 2018 - 15:41

Ett mobbningsoffers berättelse, Del 3.

"Jag blev mobbad hela grundskolan. Det var aldrig fysiskt, men jävligt mycket psykiskt. Var alltid retad för vad jag gjorde, vad jag sa och vad jag gillade. Jag var väldigt känslig, så jag var ett lätt offer för dem.

Sen hade jag vänner som konstant ville åt det jag tyckte om. En utav dem ville alltid lägga sig i när min bästis sov över hos mig och ville bestämma jämnt när vi var tonåringar. En annan kompis på högstadiet blev så arg på mig en gång att hon kränkte och attackerade mig via PM på Facebook. Hon sa en massa skit, sa att det fanns rykten om mig etc. Det var så illa att vi kunde anmäla henne.

Mitt kompisgäng lyssnade typ aldrig på mig när jag mådde dåligt och sen så började dom skita i mig totalt. När jag sa till, så skyllde de alltid på mig hela tiden och jag tog alltid det till mig och trodde på det själv.Jag gick ändå alltid tillbaka till dem, även om dom alltid sårade mig.

På grund av detta fick jag depression och ångest. Självmordstankar kom då och då. Gick i BUP sen ÅK 5 och ända tills jag blev 18. Idag har jag ångest, är mycket skeptiskt mot vissa människor och har det jobbigt socialt. Jag Vågar inte prata för att jag är rädd för att fucka upp allt och bli trakasserad som förr."

Det här var den tredje och sista berättelsen i den här serien om mobbning. Jag hoppas att dom här inläggen kan bidra med något. Kanske har det här öppnat ögonen på någon enstaka "mobbare" där ute. Men det här gjorde jag främst för alla offer. Alla ni som sitter där ute i världen och tror att ni är ensamma och känner skam. Ni är aldrig ensamma. Ni ska inte skämmas för ni har inte gjort något fel. Stå upp för er själva och säg nej till mobbningen.

 

Här hittar ni dom två första delarna:

Del 1.

Del 2.

aziz acharki 253909

fredag 16 februari 2018 - 09:00

Ett mobbningsoffers berättelse, Del 2.

"Redan när jag var liten mobbades jag för flera saker, framförallt för att jag var extremt smal. Både min mamma och en del släktingar påpekade ofta att jag måste äta mer eftersom jag var så smal. I skolan från lågstadiet till högstadiet var jag dessutom mobbad av flera jämnåriga för att jag var klen, blyg, finnig, hade ticks, var plugghäst, med mera.

I vuxen ålder har mobbningen fortsatt på de flesta arbetsplatserna pga mina erfarenheter, som gjorde att jag såg på livet och samhället på ett helt annat sätt än andra. Detta som följd av mobbningen och min femåriga högskoleutbildning inom beteendevetenskap (som jag aldrig fick jobb inom pga min ohälsa).

Dessutom var jag tvungen att försöka jobba bort min extrema blyghet i gymnasiet, så att jag skulle ha någon chans att få ett jobb som vuxen. Det medförde att jag fick tvinga mig själv att alltid säga exakt vad jag tänkte, vilket sällan var positiva saker pga mitt mående. Därför började jag hamna i fler och fler aggressiva argumentationer, vilka bara skapade en frustration när ingen förstod och höll med mig i mina tankar om hur människan och världen fungerar och borde fungera.

Frustrationerna steg och steg och jag fick fler och fler utbrott mot de flesta jag träffade, vilket resulterade i att folk omkring mig antingen försvann eller att jag tog avstånd från dom. Jag ansågs sjuk i huvudet och blev mobbad/utstött på alla arbetsplatserna, blev uppsagd från alla jobb och idag är jag pga detta samt även kronisk fysisk ohälsa ensamstående sjukpensionär som kämpar mot mina planer på att sätta en pistol mot huvudet och få slut på det livslånga lidandet."

dorin vancea 83926

torsdag 15 februari 2018 - 18:29

Vårsol och terapi i Jeppis

Idag var en ovanligt bra dag. Inte för att något speciellt hänt utan det kändes bara som en bra dag helt enkelt. Solen lyser allt starkare och längre om dagarna nu, och det ger mig mycket mer energi.

Mitt mående går i perioder och ofta är dom kopplade till årstiderna. När det blir vinter och mörker går jag oftast in i mina depressioner. Kylan är heller inget element som direkt höjer mitt välmående. Men så varje gång just den här tiden på året när vintern sakta börjar ge upp, ja då vaknar även jag till liv igen.

Jag satte mig i bilen och åkte till Jakobstad. Lyssnade på One Desire på hög volym och sjöng med, ni vill inte veta hur det lät. Just där och då, in that moment, så mådde jag faktiskt lite bra. Väl framme i Jeppis så blev det en terapisession på 45 minuter.

Idag blev det mest prat om bloggen, eftersom den spelar sån stor roll för mitt välmående för tillfället. Min terapeut tyckte äve hon att det här med bloggandet var en lysande idé! Vi pratade även vidare kring mina andra problem med ångest osv. Det är alltid lika skönt efter en terapisession. Man känner sig lite "renare" i skallen på nåt vis när man har fått prata av sig en stund.

Sen beslöt jag mig för att köra in till centrum för att ta en liten promenad i det fantastiska vårvädret, och samtidigt passa på att fotografera lite sköna bilder till bloggen. Det var en välbehövlig stund av lugn före jag skulle göra dagens ångestladdade uppgift, nämligen att handla mat. Mitt huvud tål inte att vistas allt för länge inne i ett varuhus bland alla stressade människor. Men idag gick det bättre än vanligt och jag sjöng även på hemresan.

Idag var en bra dag. :)

IMG 20180215 141502

Strengbergs klockstapel. En äkta jeppis symbol.

IMG 20180215 141616

Klockan igen.

IMG 20180215 142035

Det nya torget i mysig vinterskrud.

IMG 20180215 142155

En isbana för barnen till sportlovsveckan.

IMG 20180215 142414

Vattentornet på Södermalm.

torsdag 15 februari 2018 - 18:14

Ett mobbningsoffers berättelse, Del 1.

"Jag var också ”mobbad” ,eller vad man nu ska kalla det, i lågstadiet. I varje fall har det satt sina spår i mig och jag lever med sviterna ännu i dag. Mest var jag väl utanför, jag fick inte vara med på rasterna, klasskompisarna sprang iväg och gömde sig för mig, blev alltid sist vald på gymnastik lektionerna osv.. Det var varken verbal eller fysisk mobbning. Utfrysning kan man väl kalla det. Allt detta har gjort att jag än i dag, över 20 år senare, kämpar med både min självkänsla och mitt självförtroende. Jag har svårt att tro på mig själv, att tro att jag ska klara av någonting alls, jag tänker att jag är ful och helt enkelt helt fel och värdelös.

Länge trodde jag att alla mina vänner och kollegor pratade skit om mig så fort de fick chansen. Det här har dock blivit bättre de senaste åren. Jag går ofta omkring och tror att folk tänker tankar om mig som jag egentligen, om jag riktigt tänker efter, inser att bara är mina egna sjuka fantasier. Mobbning kan vara det absolut värsta jag vet och det gör mig jävligt förbannad när man hör om att någon blivit/blir mobbad. Om jag får barn någon dag och jag får reda på att dom blir mobbade så vet jag inte vad jag tar mig till. Jag vet ju precis vilka spår mobbningen/utanförskapet lämnar.

Jag kan också tillägga att jag har gått i terapi med anledning av min dåliga självkänsla/mitt dåliga självförtroende. Där klarade jag inte ens av att berätta om mina erfarenheter från lågstadietiden för på något vis skäms jag också för det ännu i dag. Jag berättade heller aldrig något, varken då eller nu, för min familj. Helt sjukt för det var ju inte mig det var fel på egentligen."

 

Tack för att ni vågar berätta! Det här var bara en av många stories som finns därute. Imorgon kommer jag att publicera en helt ny berättelse. Jag hoppas att alla dessa berättelser kommer att öppna ögonen på dom som har mobbat eller mobbar någon just nu. Det är dags att få ett slut på det nu.

Och som alltid; ta hand om varandra.

chuttersnap 2